12 minute read
Arturia MicroFreak Vocoder Edition
Text: Peter Marchione Bild: Arturia
Syntarnas Joe Pesci
Advertisement
TESTDATORER
Dator 1 Windows 10 64-bit, Intel Core i7-9700F @ 3.00 GHz. 16 GB RAM Dator 2 MacBook Pro, 2,3 GHz Inte Core i7, 16 GB/RAM, OS 10.15.7 Catalina
Synk och annan integrering i DAWmiljö testades tillsammans med: Steinberg Cubase 11.0.10, Ableton Live 11, Bitwig Studio 3.3.3, Reason Studio 11.3.8 & Harrison Mixbus 6.2
TYP Digital algoritmisk synthesizer med vocoder MÅTT 311 x 233 x 55 mm VIKT 1,02 kg PRIS 299 euro DISTRIBUTÖR EM Nordic. www.emnordic.se
REKOMMENDERAR
✚ PLUS
• Väldigt bra ljudkvalitet • Priset • Vocoder • Sequencern • Matrismodulationen • Galet många olika oscillator-varianter
■ MINUS
Den franska syntfabriken i Grenoble blandar och ger i både mjuk- och hårdvaruform. Microfreak är en portabel skapelse som funnits med ett tag, men eftersom en ny variant, Vocoder Edition, dök upp för en tid sedan är det dags att vi tittar lite närmare på konceptet som helhet.
Arturia Microfreak Vocoder Edition innebär, som namnet antyder, att synten nu kan användas till robotröster och andra äventyr som just Vocoder-biten bjuder in till. För er som redan inhandlat eller kikar på den första versionen av produkten kan jag med en gång säga åt er att behålla lugnet: ni har tillgång till samma nyheter, bara ni ser till att tanka ned och installera senaste firmware-versionen. Det enda ni behöver köpa till är en mikrofon (om ni av någon händelse inte skulle ha någon).
Samma, fast olika
Något som däremot skiljer sig åt mellan de två versionerna är själva utseendet. Medan ursprungsinstrumentet var en grå skapelse, är Vocoder-upplagan vit. Eftersom vi inte kikat på någon av dessa tänkte jag att vi för ordningens skull kör en genomkörare av hela instrumentet – och inte bara tilläggen som drar nytta av mikrofoningången.
Bortsett från skillnaden i kulör och att den nyare, vita varianten levereras med en goosneck-mikrofon erbjuder de samma knappar, reglage samt in- och utgångar. Vi börjar med att titta på baksidan och reda ut hur Microfreak kan kommunicera med omvärlden, både avseende ljud, men även kontroll.
Längst till vänster hittar vi en hörlursutgång i minitele-format, något som jag inte tänker gnälla på då vi ju ska komma ihåg att detta är en liten skapelse, som gjord för att ha med sig. Strax intill har vi den huvudsakliga utgången som fått vara i fullformat. Detta är ju välkommet i studion. Vi vet ju alla hur lätt det är att inte hitta förminskare när man väl behöver en. Jag ger mig tusan på att de har vingar…
Därefter kommer en trio med miniteleutgångar för att skicka signal till andra hårdvaruenheter på det gamla goda sättet: CV, Gate samt Pressure finns här redo för användning. Strax intill hittar vi ytterligare två kontakter i samma mini-format: Clock in respektive ut. Det är alltså ingen match att integrera denna lilla manick med exempelvis Volca-moduler eller Eurorack-lådor.
Men MIDI då?! hör jag någon längst bak gasta. Lugn och fin – Microfreak erbjuder både MIDI in och ut och själva kontakterna är här också mini-tele, dock med extensions som följer med. Jag var själv lite orolig huruvida dessa skulle hålla sig fast, men jag märkte snabbt att de sitter ordentligt. Inget glapp här inte; man tackar! Överlag känns alla knappar och vred helt ok. Inte lika robusta som Arturias fullskaliga maskiner, men för prisklassen är det väl godkänt.
Härnäst hittar vi USB-kontakten som sköter MIDIkommunikation och systemuppdateringar via dator, därefter på/av-knapp och sist ingång för nätdel. Observera att instrumentet inte behöver någon extra strömmatning när den är USB-ansluten till dator men däremot om den kopplas till mobiltelefon eller surfplatta.
På tal om att koppla till datorer och liknande: Arturia Microfreak är class compliant så för grundläggande funktion är det bara att koppla in och köra. Däremot är det ju trevligt att installera tillverkarens MIDI Control Center om man vill göra justeringar av inställningar som eventuellt kan vara lite knöliga via enheten.
Arturia har här lyckats ta fram en liten smidig produkt, där den blygsamma prislappen står i kontrast med det oblyga soundet.
Microfreak Vocoder Edition levereras med gooseneckmikrofon, som även kan köpas till om man äger standardversionen av instrumentet.
Den lilla algoritmiska synten Microfreak levererar stora ljud.
(O)lika som bär? Den vita Vocoder Edition tillsammans med den mörkare standardversionen.
Som exempel kan jag nämna olika inställningar på CV-portarna. Du är alltså inte låst till en specifik standard utan du kan själ ställa in så det passar det du ska koppla in.
Tillbaka till framsidan
Microfreak är en lättnavigerad upplevelse, med tydligt indelade sektioner på panelen. Kanske att det är lite smått för oss med veteranögon men inte något som är värt att gnälla på. (Det finns ju alltid förstoringsglas.)
Översta raden inleds med en matris med tillhörande vridreglage. Här är det bara att läsa innantill för att begripa hur det är routat; långt mer överskådligt och intuitivt än att behöva grotta ned sig i undermenyer för att få koll. I detta får man nästan en liten modulärkänsla. Av de totalt sju destinationerna är de tre sista valfritt adresserbara så du är dessutom inte helt låst till vad någon utvecklare i Grenoble tänk sig.
Nästa reglage bär det något enigmatiska namnet Paraphonic. När denna aktiveras ställs instrumentet om från sin monofoniska utgångspunkt till en fyrarösters parafonisk variant. En begränsning, jämfört med polyfonisk, är att du har fyra röster på VCA-nivå med egen koll på amplitud, men därefter delar alla röster på den gemensamma main-envelopen och filtret. Du kan alltså inte filtrera de olika rösterna olika och det finns heller ingen möjlighet att skicka dem till olika fysiska utgångar.
Strax intill hittar vi knappen Panel, när den aktiveras säkerställs att aktuella inställningar på syntens reglage återspeglas i själva ljudet. Därefter hittar vi en preset-scrollare med tillhörande oled-display. Här finns såklart även en Save-knapp och strax intill Utility. Den senare erbjuder olika inställningar, på både global nivå och för aktuell patch. Till exempel preset-volym, bend range, pressure mode med mera. Sist i övre raden har vi en ratt för mastervolymen som hanterar outputen på hela maskinen. Volymer mellan olika förinställningar ställs, som sagt, in via Utility.
En kul grej, som lätt förbises, är att du kan få ett rent init-läge genom att snabbt klicka på preset-knappen tre gånger. Bra för alla som ”kan själva” och inte tror på förinställningar. Det ska faktiskt betonas att det här instrumentet är väldigt kul att bygga ljud ifrån scratch med. När man väl kommer in i konceptet är det ingen match att ratta in allsköns klanger.
Många VCO-varianter blir det
Den andra raden inleds med en ratt som kontrollerar glide och därefter är det dags att ge oss på själva epicentret i Microfreak: VCO-samlingen. Instrumentets digitala vågformsgeneratorer är en överrumplande upplevelse eftersom Arturia här erbjuder långt mer varianter än vad som brukar vara brukligt i den här storleken på synt i denna prisklass. I denna multimode-oscilator väljer vi fritt mellan: Basic Waves, Superwave (digital waveform animator som duplicerar vågform och fläskar till det med hjälp av ställbar detune), Wavetable, Harmonic, Karplus Strong (fysisk modellering av anslagsbetonande ljud som slagverk och sträng-plock), Virtual Analog (ställs mellan triangel-, sågtand- och fyrkantsvåg), Waveshaping, Two operator FM, Granular Formant, Chords (även inversioner), Vowel and speech synthesis (här finns allt från Speak & Spell-styles och electro-clichéfraser till amerikanska bokstaveringsalfabetet och matematiska termer. Det går med andra ord enkelt att göra en pastisch på Pet Shop Boys Two Divided By Zero), Modal Resonator, Noise samt Vocoder Oscillator. Till dessa finns fyra övergripande oscillator-reglage med benämningarna: Type, Wave, Timbre och Shape.
Och filtren då?
(12 dB/oktav) som inspirationskälla. Filtret, som ställs mellan Low Pass, Band Pass och High pass, är ett klokt val i sammanhanget, tycker jag. SEM-touchens attityd och lynnighet gör sig bra på den galet tilltagna oscillatorflora som vi nyss chockades av här ovan. Ett mer traditionellt, för att inte säga söndertjatat filter, hade inte givit lika extrema möjligheter som vi nu får. Bra där, Arturia!
Cycling Envelope
Till höger om filtret hittar vi Cycling Envelope, som faktiskt är mer än en extra envelope-generator då den kan ställas i tre lägen, Envelope, Run eller Loop. Med sina fyra reglage, Rise/ Shape, Fall/Shape, Hold/Sustain samt Amount är den modul en given del i den händiga syntskruvarens modulationsäventyr.
Nu är det dags att hoppa ned till rad tre, där vi först hittar en oktav-väljare. Risken är ju
faktiskt stor att de två som man kommer åt på den tillhörande klaviaturen inte räcker till. Intill den hittar vi en Shift-knapp som helt logiskt är till för att växla mellan olika dubbelfunktioner på olika knappar och reglage. Nu vill jag också betona att även om det finns dubbla funktioner här och där så är det ändå alltid lätt att orientera sig. Det är långt ifrån ”digitalsynt från åttiotalet – av ingenjörer, för ingenjörer” – snarare väldigt musik- och musikeranpassat.
Arp/Sequencer
Den kombinerade arpeggiatorn/sequencern är lite av ett måste om man vill få ut själva grejen med Microfreak. Visst, du kan låta den slava som ljudmodul, men då vete katten om du inte lika gärna skulle kunna köra Arturias mjukvarusynt Pigments i stället. Genom att i anslutning till ljudskruvandet jobba med Arp/ Seq-delen får du en taktil och väldigt inspirerande upplevelse, och skärmfri så när som på oled-displayen.
Det är alltså antingen arpeggiator eller sequencer som gäller och du väljer vilket via en jättetydlig knapp. Arp är inga konstigheter. Du väljer själv hur många oktaver den ska få lalla runt i (1–4) och därefter är det bara att hålla i tonerna på klaviaturen nedan. I klaviaturen finns också inställningar för ordningen på tonerna: Up, Order, Random och Pattern. Up spelar upp tonerna från vänster till höger, Order tar dem i den ordning du själv spelar dem, Random slumpar och Pattern innebär ett halvt random-läge där varje anslag triggar en ny sekvens. Lite som en blandning av arp och sequencer och faktiskt väldigt kul att skapa variationer och oförutsägbarhet med.
Den intilliggande ratten för Rate, som givetvis kan synkas mot tempo, kan även med hjälp av Shift kontrollera Swing.
Sequencern är en kul och spelbar historia som kan ställas mellan 4–64 steg. Att programmera den är lite som på gamla silverfärgade lådor från åttiotalet; du stegar dig framåt ton för ton (även ackord om du jobbar i parafoniskt läge) och du scrollar enkelt genom hela sekvensen via Rate-knappen. Förutom just toner kan det mesta moduleras och vissa saker, som exempelvis gate-längder och glide, ställs in under Utility-delen. Extra plus för att sequencern kan ta input från extern MIDI-källa också.
PCB-Keyboard
Om du tänkt använda Microfreak som MIDIkontroller till annan mjuk- och/eller hårdvara är det så klart inga problem. Men tänk då på att vi snackar om en supertunn PCB-keyboard utan några rörliga delar. Samtidigt är det INTE som att spela på en surfplatta, jag får en väldigt musikalisk respons och instrumentet svarar klockrent och polyfoniskt på både anslag och aftertouch. Och även om vi kanske inte vill spela våra mastodont-VST-flyglar med denna enhet gör sig faktiskt Microfreak väldigt bra
Med stöd för både CV och MIDI är det lätt för Microfreak att interagera med sina syntkompisar.
ihop med vissa typer av mjukvaruinstrument, överlag då elektroniska.
Vocoder
Det senaste tillägget, som inte fanns med från början, är alltså en vocoder-del med tillhörande VCO och mikrofon. I Vocoder Edition följer som bekant mikrofonen med men den finns även att köpa till för de som var på hugget och köpte första versionen av instrumentet. Micken kopplas in på hörlursutgången och har då även en förgrening som gör att du fortfarande kan koppla in dina hörlurar, lite som en vanlig mobilhörlursvariant.
Givetvis går det utmärkt att koppla in andra mikrofoner men min erfarenhet var att just den gooseneck som medföljer lämpar sig bäst. Den är extremt riktad, vilket gör att den inte rundgångar så lätt. Ibland kan det vara lite knöligt att få in ljud i den, men med lite övning får man snabbt koll på det.
Och nog tusan har Arturia gjort ett bra jobb. Det känns överlag som att vocoder tills rätt nyligen varit något som i mjukvaruform (denna är ju faktiskt digital) inte riktigt varit i par med övrig ljudsyntes. Tillverkaren, som ju dessutom nyligen klämt in i en Vocoder i V Collection, tar här täten i detta race. I Microfreak känns reglagen också väl avvägda så det är väldigt smidigt att ratta in ljud. Jag hade inga problem att få till New Order-körer, strålskadade robotröster och allt däremellan.
Digital-analog symbios
Rent ljudalstrarmässigt är Microfreak en digital historia eftersom VCO:erna är just digitala (alltså är de per definition DCO:er, men nu ska vi inte märka ord!). Filtret är däremot analogt så själva upplägget får mig spontant att tänka på min Roland Juno-106, men inte ens med god vilja kan jag få till några väsentliga likheter mellan de båda på något annat sätt.
Arturia har här lyckats ta fram en liten smidig produkt, där den blygsamma prislappen står i kontrast med det oblyga soundet. Trots sin ringa storlek är Microfreak full av attityd. Ja, jag skulle spontant likna den vid en syntarnas Joe Pesci.
Det nya vocoder-tillägget ger extra grädde på moset och enligt mig har både den och själva ljudmotorn i övrigt långt mer bett än tidigare minisyntar med gooseneck-mikrofoner. Nu ska dock vägas in att dessa har några år på nacken så den digitala tekniken har ju hunnit förfinats.
Summa summarum är Arturia Microfreak (både i originalutförande och i Vocodervariant, då de ju med hjälp av firmware-uppgradering och option-mikrofon blir likvärdiga) en genomgående trevlig bekantskap. Den låter förträffligt på alla sätt och vis och erbjuder en imponerande samling syntesvarianter som gör det väldigt svårt att tröttna på den. Och att den är antingen monofonisk eller parafonisk, till skillnad mot polyfonisk, är ingen begränsning jag egentligen märker av. Det är spelbart, kul och den interna sequencern är en riktig vinnare när man får lite koll på den. —
