Fender American Ultra Stratocaster

Text: Gunnar E Olsson Foto: Fender

Den bästa Stratocastern någonsin?

Lanseringen föregicks av en hel del hysch-hysch. Småhemliga annonser visade enbart detaljer av en elgitarr, som man nog ändå tyckte sig känna igen. Nu kan vi avslöja hela hemligheten. Fender har presenterat en ny Strata. Vi kikar på Fender American Ultra Stratocaster.

De bästa Noiseless pickuperna från tillverkaren hitintills.

År 2016 lanserade Fender Elite-serien, och de nya Ultra-instrumenten delar många av den seriens egenskaper. Elite-serien var något av ett första steg, en bit på vägen, mot Ultra-utseendet. Den ersätts nu helt och hållet av American Ultra-serien. Vi måste väl också berätta att den nya Stratan har sällskap av en hel del andra modeller. American Ultra-serien tillverkas på fabriken i Corona, på den amerikanska västkusten, och den består av en Telecaster, en Jazzmaster, en P-bas och två Jazzbasar (en 4-, och en 5-strängad), utöver de två Stratorna. Stratocaster nummer två har den modernare HSS-uppsättningen av pickuper, där man även valt att stoppa in något hetare pickuper: två Ultra Noiseless Hot single-coil pickups samt en Ultra Double Tap humbucking pickup i stalläget. Vår Strata får nöja sig med tre av de nya Ultra Noiseless Vintage-pickuperna. Men det är ju så vi har vant oss vid att en Stratocaster ska se ut, eller hur?

FENDER STRATOCASTER

Jag var inte särskilt gammal när den första Stratocastern tillverkades på Fenderfabriken i det stora landet i väster, men jag har ändå av någon outgrundlig anledning en hel del väldigt tidiga minnen av just den gitarren. Den var ju väldigt fräck och utspejsad redan från starten – även om det ordet ännu inte hade uppfunnits. När man ser bilder på tidiga Spotnicks kan man förstå varför deras (i år så tragiskt bortgångne) sologitarrist Bo Winberg passade så bra med just den gitarren. Jag minns fortfarande soundet från hans gitarr och den fantastiska, hembyggda gitarriggen, när de spelade i min folkpark i Värmland. För mig blev det synonymt med Strata-soundet – ända tills en viss mister Hendrix förändrade både soundet, och bilden av vad man kunde göra med en Strata, några år senare. Även detta ägde rum i en folkpark i Värmland.

Hursomhelst är det svårt att tänka sig att en elgitarr som Stratocastern funnits, mer eller mindre oförändrad, i 66 år. Ända tills nu, om man ska tro tillverkarnas reklamtext. Det är faktiskt i stort sett samma gitarr vi ser idag, bortsett från några små/betydelsefulla förbättringar/förändringar – beroende på vilken sida om staketet man befinner sig.

Själva säger man att man höjt ribban rejält. Kroppskonturen är densamma – fattas bara annat. Man har dock gjort en rad förändringar som ska vara till båtnad (samma som: gagn, fördel, nytta) för alla gitarrister. Fenders vice verkställande direktör, Justin Norwell, beskriver det så här: ”Allting förändras och utvecklas. Vi har alltid försökt skapa det musiker behöver precis idag. Det är något av den anda som går tillbaka ända till den tid då Fender skapades. American Ultra är nästa kapitel i Fenders arv av nyskapande innovation.”

Så på vilket sätt är det då Fender tycker att Stratocastern behöver förnyas? kanske ni undrar. Där framhåller tillverkaren den helt nya Modern D-halsen, som har en greppbräda med så kallad ”compound radius”, det vill säga att greppbrädan blir plattare ju längre upp på halsen man kommer, vilket i sin tur kan underlätta för den som vill kunna benda strängarna även längre upp på halsen, utan att tonen dör, eller skramlar mot banden. Kurvaturen ligger på en radie på 10 tum längst ner vid huvudet för att stegvis förändras upp till 14 tum längst upp vid 22:a band. Och bandstavarna är av modellen medium-jumbo.

Den nya Modern D-profilen är något plattare på baksidan än vad vi vant oss vid från fenderhalsar. Man har även rundat av kanten på greppbrädan riktigt rejält. Resultatet blir en slank och fin hals, som ändå är ergonomiskt och bekvämt konstruerad, och som underlättar för snabbt spel och spelförflyttningar, även under längre tid. Till detta bidrar förstås även den sammetslena finishen på baksidan av halsen. Allt enligt tillverkaren intentioner.

Andra nya finesser är den nya halsklacken som formats för att underlätta åtkomsten på de högre banden. Även halsplattan har fått en mer strömlinjeformad design, och cut-awayen på diskantsidan har fått en djupare … hmmm, cut-away. Allt som allt ger det en klart förbättrad åtkomst för den som till varje pris vill spela så långt upp på greppbrädan som det bara går.

I andra änden av halsen hittar vi sex låsbara stämskruvar, och ett strängtryck

KROPP Al FÄRG Ultraburst, högblank polyure- tanlack (finns i 6 andra färger) HALS Lönn LACK Sammetmatt uretanlack med blank uretanlack på huvudets framsida HALSPROFIL ”Modern D” GREPPBRÄDA Rosewood RADIE 10 till 14 tum Compound Radius (254 mm till 355,6 mm sam- mansatt radie) INLÄGG I GREPPBRÄDAN vita pearloid dots ÖVERSADEL 42,8 mm, Ben ANTAL BAND 22 MENSUR/SKALA 24,75 tum HALSPLATTA 4-skruvar asymmetrisk PICKUPER Ultra Noiseless Vintage Strat KONTROLLER Mastervolym (med S-1-omkopplare), Ton 1 (hals-/mellan- pickup), Ton 2 (stallpickup) MICKVÄLJARE 5-läges STALL 2-punkts Deluxe Synchronized Tremolo (Fender envisas med att kalla det tremolo, fast det är ett vibrato!), med löstagbar svajarm PLÄTERING Nickel/Krom STÄMSKRUVAR Deluxe låsbara STRÄNGAR Fender USA 250L Nickel Plated Steel (.009–.042) VIKT 3,3 kg FODRAL Levereras med Elite formgju- tet fodral PRIS 23 899 kronor DISTRIBUTÖR OCH INFO Fender, www.fender.com

✚ PLUS • Mycket bra spelbarhet • Bekväm kroppsform • Ypperlig åtkomst vid de högre banden • Noiseless är verkligen brumfria • Levereras med rejält formgjutet fodral

■ MINUS • Sadeln kunde ha justerats bättre • S-1-omkopplaren har tämligen begränsade funktioner • Jag hade föredragit cellulosalack • Priset är lite högt

Jämfört med en vanlig, traditionell, brumkänslig single coil-pickup slipper man det mesta av 50 Hz-brummet.

som ser ut som en modernare variant av den klassiska måsvingen. Stallet är ett traditionellt 2-punktssvaj med löstagbar svajarm. Dock finns ingen justerskruv för att finjustera armens tröghet.

Även gitarrkroppens baksida har fått en mer mjukt rundad profil, för att ligga så behagligt det går mot gitarristens begynnande kulmage. Det här är kanske inte så märkbart på Stratan, men även de andra modellerna i Ultra-serien har fått ta del av den här uppmjukningen, och speciellt på Telecastern är detta mycket välkommet.

Om vi ska kika på hela serien i stort görs nu allt fler moment för hand när det gäller Ultraserien. Enligt tillverkaren rör det sig om 150 olika moment som kräver handkraft. Och allt görs på plats i Corona. Alla delar. Rubbet.

American Ultra-instrumenten finns att tillgå i en hel hoper med nya färger som Cobra Blue, Mocha Burst, Texas Tea, Arctic Pearl, Aged Natural, Plasma Red Burst och Ultraburst. Framsidan på gitarrhuvudet och kropparna är lackade i högblank polyuretanlack, och halsarna i övrigt har fått en halvmatt uretanlack. Vårt exemplar har en alkropp som fått en Ultraburst, en 3-tons sunburst som känns väldigt vintage i karaktären. Passande nog har även både pickupskalen och plektrumskyddet fått en färgsättning som ger dem en viss vintagekänsla. Plekan är svagt grönaktig, och pickupskalen mer åt pergamenthållet. Riktigt snyggt, och klart godkänt!

ULTRA NOISELESS PICKUPS

Men för att återgå till vår Stratocaster… Det vi nu ser i pickupväg är femte generationens Noiseless Pickups från Fender, Ultra Noiseless. Den första varianten presenterades redan 1998, och visst har det hänt en hel del på den här fronten. Fender har labbat med olika typer av magneter under färden. Generation 3 Noiseless hade Alnico 2-, 3-, och 5-magneter i mid-, hals-, respektive stallmicken. Generation 4 hade enbart Alnico 5, och med femte generationens Ultra Noiseless Vintage-pickuper har man återgått till olika magnettyper i de olika lägena. Till de hetare varianterna av Noiseless-pickuper använde man tidigare keramiska magneter, och vi får anta att man behållit det konceptet i Ultra Noiseless Hot-mickarna, eftersom de magneterna i sig ofta ger högre utsignal.

Hela tiden har man jobbat på att få en stackad humbucker – för det är ju faktiskt två mikrofonspolar ovanpå varann som ger noiseless-effekten – att låta så nära en traditionell single coil-pickup som möjligt. Den får väldigt gärna låta som en riktigt vintage-pickup. Hitintills har man från de flesta tillverkarna av den här typen av gitarrmikrofoner lyckats komma rätt nära, men inte riktigt ända fram.

Fördelarna med en stackad humbucker är flera. Istället för en traditionellt konstruerad humbucker där spolarna gör pickupen dubbelt så bred, behöver man inte fräsa ur sitt gamla vintage-instrument och förstöra värdet på det. Man kan också lätt återställa det till originalutseendet. Och jämfört med

en vanlig, traditionell, brumkänslig single coil-pickup slipper man det mesta av 50 Hzbrummet – i alla fall det som pickupen själv plockar upp. Sen får man förstås tänka på alla detaljer, med ordentlig skärmning av hela pickuphålan, och gärna även skärmade sladdar, för att få ner brummet ytterligare. Det blir ju inte helt brumfritt per automatik, bara för att man monterat noiseless-pickuper, eller annan typ av stackade humbuckers i sin gitarr.

MER ELEKTRONIK

Det finns fler förbättringar på elektroniksidan. Dels har Ultra nu som standard en så kallad treble bleed-krets. Det innebär att man monterar en kondensator, eventuellt tillsammans med ett motstånd, över volympoten, för att inte tappa för markant i diskanten när man drar ner volymen. Det här funkar alldeles utmärkt på vår American Ultra Strata, och jag monterar själv en liknande krets på alla mina gitarrbyggen nuförtiden (och många med mig).

Till detta har man adderat ytterligare två elektronikfinesser. Dels är den potentiometer som fungerar som diskantkontroll på stallmicken av typen no-load. Det innebär att från 1 till 9 fungerar den som en vanligt pot, men när man drar upp den till 10, kopplas den bort och lastar inte kretsen överhuvudtaget. Det blir som att köra helt utan tonkontroll. Fiffigt.

Dessutom har Ultran en S-1-switch i volympoten. När du trycker in den kopplar den in halspickupen tillsammans med den pickup du valt med den 5-poliga mickväljaren. Du kan till exempel använda hals-, och stallpickup tillsammans – för den som är ute efter ett Telecastersound. Detta är ju inte möjligt med den traditionella Strata-kopplingen.

INTRYCK

Jag börjar alltid testandet med att spela på gitarren en liten stund utan förstärkare. När jag gör det på American Ultra-Stratan tycker jag nog att den har en lite vek ton, rent akustiskt. Det här är ett intryck som består även när man kopplar in gitarren till förstärkare. Den låter helt okej, men den har aningen för mycket ”scoopat” sound i mina öron. Aningen murrigt och odefinierat i basen, svagare mellanregister, och tämligen moderat diskant. Jag har spelat på andra tillverkares ”noiseless” pickuper, och jag tycker att Ultra Noiseless Vintage i och för sig låter mer åt det traditionella vintage single coil-hållet, än vad jag hört hos konkurrenterna, men det är fortfarande en bit som fattas.

Till saken hör väl att det var tämligen svag signal från pickuperna. Till viss del berodde detta på att de var väldigt lågt justerade. Efter att ha höjt alla tre pickuperna en bra bit upp mot strängarna, blev det lite mer drag, men jag saknar fortfarande definition. Det är lite luddig karaktär på ljudet. Jag saknar också bettet. Jag är som ni förstår inte så väldigt svag för noise-less pickuper överhuvudtaget, men det finns flera klara fördelar. De är tämligen okänsliga för brum, vilket gör dem ytterst lämpliga både i studio-, och inspelningssammanhang, och för live-bruk. Frånvaron

Ultra-serien har kanske de mest lättspelade halsarna någonsin från Fender.

av brum gör också att pedaler – både overdrive, och modulationseffekter – jobbar mycket snyggare och renare. Brum skapar ofta otrevliga/osnygga intermodulationseffekter, speciellt vid höga gain-inställningar.

Sen var det det där med S-1-switchen i volympoten. När du trycker in den ska halsmicken kopplas in tillsammans med det du valt med 5-lägesomkopplaren. Bra, men i det här fallet innebär det egentligen bara en skillnad i läge 1 och 2, från stallmicken räknat. I läge 5 och 4 har du ju ändå halsmicken inkopplad. Och läge 3 plus S-1-switch är ju detsamma som läge 4 på 5-vägsomkopplaren. I klartext: läge 2 ger alla tre mickarna i parallell, och läge 1 ger stall-, och halspickup tillsammans. That’s it! Ganska magert, kan man tycka. Tidigare modeller av en sådan här switch har ofta uträttat betydligt större mirakel. Ett exempel: på American Elite Stratocaster hände följande när man tryckte in S-1-knappen. På 5-lägesomkopplarens läge 1(från stallet räknat): alla tre pickuper i serie; läge 2: stall-, och mellanpickup i serie; läge 3: mellan-, och halspickup i serie; läge 4: stall-, och halspickup kopplade i motfas med en speciell tonkondensator; läge 5: stall-, och mellanpickup kopplade i serie och motfas, parallellt med halspickupen. Det ni! Nu pratar vi S-1-omkopplare! Till detta adderar vi alla de vanliga parallellkopplingarna från 5-lägesomkopplaren.

Nåja…

När vi ändå är inne och petar i detaljer kan jag väl påpeka att det traditionella 2-punktsvajet fungerar hyfsat bra, fast armen kändes lite väl lös, och … svajig, i brist på bättre ord. Jag saknade där tyvärr någon form av justeringsmöjlighet för armens tröghet.

Och när man svajar, eller bänder på strängarna, uppstår tyvärr det klassiska ”pingandet” på just det här exemplaret. I det här fallet är det sträng 1 och 2 som ger ifrån sig det här ljudet. Det beror på att översadeln inte är optimalt justerad, med resultat att strängarna fastnar där. Lite blyerts i sadelskåran hjälper något, men det borde ha putsats till redan på andra sidan Atlanten. Sedan kan man förstås påpeka att de flesta skårorna i översadeln kunde ha tagits ner ytterligare en liten bit, men det fenomenet ser vi på nästan alla nya gitarrer. Tillverkarna ser hellre att strängarna är lite för höga i sadeln än att de skramlar mot första bandet. Det kan man ju förstå, men det gör samtidigt att gitarren stämmer sämre på de första banden. Suck!

Banden kunde också ha polerats ytterligare en aning (de är aningen sträva), och gitarren hade låtit klart bättre med något tjockare strängar. Den levereras som standard med .009 till .042-strängar. .010 borde vara ett minimum för att få en anständig ton, kan man tycka.

Modern D-halsen är egentligen lite för platt i profilen för min smak. Trots mina klena händer föredrar jag faktiskt lite biffigare halsar (gärna 59:or både från Fender och Gibson), eller i alla fall Fenders egen Deep C-profil. Här har man dock gjort en riktigt hyfsat kompromiss. Det känns som att den inte är lika tröttande som en fetare hals, vid längre spelsessioner. Och avrundningen mot greppbrädan gör halsen definitivt riktigt skön att hålla i. Fender själva säger att det här är den mest snabbspelade halsen man någonsin tillverkat. Det är svårt att säga emot, eller för mig att testa det, eftersom jag inte precis är någon high-speed-racer-gitarrist. Men jag kan faktiskt tro dem på deras ord den här gången. Den känns riktigt, riktigt bra.

Den halvmatta halsen känns som sagt riktigt skön att spela på, och ultra-sunbursten är skitsnygg, men ska det verkligen vara uretanlack på en gitarr i den här prisklassen? Cellulosalack borde vara ett förstahandsval – för både känsla, ton, och på längre sikt, det snygga åldrandet. Syskonen i American Original-serien har cellulosalack fastän de är ett par tusen billigare. Vi pratar ju faktiskt om ett pris på närmare 24 tusen kronor!

SAMMANFATTNING

Som av en tillfällighet plingar det till i min mejlkorg precis när jag sitter och skriver detta. Jag har ett reklamutskick från Fender att läsa. Det handlar om American Ultra-serien, och bredvid en bild på den nya tjusiga Stratan i kobrablått radar man upp sina starkaste säljargument: Modern D-hals med sammetslen finish, 10–14” Compound-Radius, Ultra Noiseless Vintage Pickups, förbättrad kroppskontur, och till sist avancerad elektronik.

Jag kan skriva under på det första, halsen har verkligen en skön finish, och ja, den sammansatta radien på kurvaturen underlättar verkligen spelet – speciellt längre upp på halsen. Och det tredje; ja, de heter ju så, och de är brumfria, även om vi kan diskutera det där med Vintage. Förbättrad kroppskontur? Ja, den känns verkligen förbättrad, både mot lilla magen och när man försöker bända strängar på 20:e band och uppåt. Men avancerad elektronik? En tonkontroll som inte lastar ner övrig elektronik? Den kan jag gå ner till min lokala musikaffär och köpa för en hundralapp, och då får jag en konding på köpet. Treble bleed-funktionen? En konding och ett motstånd för ett par tior, och i själva verket något som Fender borde ha stoppa in i alla sina gitarrer redan för tjugo år sedan (eller tidigare). Jag trodde alla tillverkare gjorde det i dag. Sist bland den ”avancerade elektroniken” hittar vi en omkopplare som kopplar in halsmicken, även i läge 1 och 2. Vi är bara måttligt imponerade.

Men skitsamma! American Ultra lär enligt tillverkaren vara den mest avancerade serien av gitarrer och basar från Fender. Och mycket tyder på att det faktiskt är på det viset – även om det inte handlar om något riktigt revolutionerande nyskapande. Och jag älskar Strator! Det måste sägas. Det finns flera anledningar till att jag skruvat ihop fem egna sådana

de senaste åren. Den främsta är väl att man kan få dem precis som man vill ha dem – med lite tur. Men Fender kan inte enbart lita på sin tur. De bygger gitarrer baserat på sina långa traditioner, och en stor portion yrkesskicklighet. Och detta speglas förstås i hög grad i det här bygget, men prislappen gör förstås även att man kan ställa riktigt höga krav på gitarrerna. Så det blir förstås lite smågnäll (som vanligt), men i mångt och mycket har man faktiskt lyckats skapa ett riktigt bra instrument.

Ultra-serien har kanske de mest lättspelade halsarna någonsin från Fender. Och de bästa Noiseless pickuperna från tillverkaren hitintills – det finns ju faktiskt folk som älskar noiseless pickups. En klart förbättrad kroppsprofil, och betydligt bättre åtkomst från band 16–17 och uppåt, tack vare den mycket smäckrare halsklacken. Och en S-1-omkopplare är ju ändå bättre än ingen S-1-omkopplare, precis som det där med treble bleed-funktionen. Fender kan ju inte ligga i framkant på utvecklingen precis hela tiden. Man satte ju dit en 5-vägsomkopplare på sina Strator redan 1977, mitt under CBS-eran! Ironi? Njae, sånt sysslar vi inte med på den här redaktionen. —