Starfield Simulation Scaniarparken Retrospektiv 2002-2011

STARFIELD SIMULATION SCANIAPARKEN 2002-2011 INCOMPLETE WITHOUT AMBIENT NOISE PLATSSPECIFIK LJUDKONST I VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ

FRANS GILLBERG REDAKTÖR FOTOGRAFI MADS FREDERIK CHRISTENSEN

STARFIELD SIMULATION

RETROSPEKTIV 2002–2011 SCANIAPARKEN 26 JUL–5 AUG 2021

Platsspecifika ljudinstallationer skapade för Scaniaparken Presenteras som del i Malmö Stads officiella program, Sommarscen 2021 Verk i urval av Frans Gillberg. Producerat i samarbete med Mathias Holmberg.

Starttid Index Titel 15.00 15.15 15.31 15.46 16.01 16.14 16.33 16.54 17.15 17.39

Upphovsperson

00.05 Sferics (edit) Alvin Lucier (US)-Anne Wellmer (NL) 15.10 Corporations (original edit) Johannes Heldén (SE) 31.15 Surface Transfer Abinadi Meza (US) 46.00 Scream Scania, Scream Henrik Rylander (SE) 61.10 Untitled Andreas Bertilsson (SE) 74.05 Buddha Machine (for Scaniaparken) FM3 (CH) 92.25 117/146 Instamaticbilder Lina Selander (SE) 113.25 Cyclone Scale Grönlund - Nisunen (FI) 133.50 Drying out in the sun Jana Winderen (NO) 158.50 Diapason II (edit) Christina Kubisch (DE)

Op. 1 IN A LANDSCAPE INCOMPLETE WITHOUT AMBIENT NOISE PLATSSPECIFIK LJUDKONST I VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ

*Av de beställningsverk som presenteras i årets retrospektiv i Scaniaparken är Selanders ljudverk (2007) är det enda som inte ursprungligen skapats specifikt för platsen. Luciers Sferics gavs ut 1981 men i samarbete med Lucier har verket återskapats av Wellmer genom nya inspelningar gjorda i Scaniaparken under 2010. Heldéns Corporations (2006) har senare givits ut i en kortare version på Ideal recordings (2010). Verket har senare även ingått i Heldéns installation Natural History. Kubisch Diapason II är en platsspecifik utveckling av delelement ur installationen Diapason, visad vid Singuhr-hörgalerie in Parochial, Berlin 2002. Verken från 2004 respektive 2008 i har av curatoriella skäl inte inkluderats i 2021 års retrospektiv.

Retrospektiv 2002–2011

STARFIELD SIMULATION startades 2001 av producenten och curatorn Frans Gillberg som en plattform för den nya experimentella, elektroniska musiken i Malmö. I samarbete med Malmös centrum för samtidskonst, ROOSEUM, inleddes en aktiv konsertserie som fick premiär i samband med institutionens radikala nyöppning i mars samma år. När projektet i SCANIAPARKEN initierades under 2002 var parken en verklig utpost helt utan omgivande bebyggelse men med en unik närkontakt med omgivningen mitt i Öresund. Den unika ljudanläggningen var då bara några år gammal och den musik som då spelades i parken inbjöd till att skapa nya, platsspecifika interventioner.

Projektet inleddes en rad undersökningar av platsens karaktärer och ljudsystemets förutsättningar genom platsspecifikt sammansatta spellistor och elektroniska konserter. I samarbete med producenten Mathias Holmberg (Full Pull/Laika) inleddes 2004 en serie installationer med platsspecifik ljudkonst av inbjudna, internationellt verksamma konstnärer. Samarbetet utvecklades till ett årligt återkommande projekt med interventioner i det offentliga rummet som på olika sätt utforskade Scaniaparkens unika rum för konstupplevelser.

Med Retrospektiv 2002–2011 återinstalleras de platsspecifika beställningsverk* som skapats för Scaniaparken. Urvalet redovisar en stor bredd av angreppsätt där både konstnärliga och musikaliska perspektiv vävs samman med vinden och omgivningens ljud och möjliggör en mängd nya tolkningar och mångfacetterade upplevelser.

Kärnan hos projektet och de genomförda interventionerna var att uppmärsamma och utveckla den lyssnande handlingen som sådan – en social process där också platsen i sig förändras och utvecklas. Samtidigt uppmärksammades en rad platsspecifika och rumsliga förutsättningar som artikulerar och förmedlar en poetiskt underrättad kunskapsproduktion, aktiveringar som nu på nytt tar plats i Scaniaparken.

Retrospective 2002–2011 The platform Starfield Simulation was initiated by producer and curator Frans Gillberg in 2001, as an answer to the growing electronic and experimental/laptop music scene in Malmö. The opening was done in a joint venture with Rooseum, the centre for contemporary art in Malmö – developing into a concert series and art projects during 2001–2005.

In 2002 the project was expanded to create specific musical interventions for the built in speakers of the Scania park ”sound mound” – a unique sound system until this point playing only radio/beach musics. In cooperation with creative producer Mathias Holmberg (Laika sound art group/Full Pull festival) a series of site specific sound installations was initiated in 2004, inviting both Swedish and internationally acclaimed sound artists to explore the possibilities of the site.

With the current retrospective, a selection of works are re-installed in the mound, re-activating aspects of the site and mediating new discoveries in the artistic projects of the period. At the core of the curatorial work was an aim to develop the listening practices as such while also noting and developing the curious characteristics of the site, mediating poetically informed fields of knowledge.

I RETROSPEKTIV (2021)

Scaniaparkens egenskaper som ett offentligt rum för musik och ljudkonst stod i centrum för detta mellan år 2002 och 2011 årligen återkommande projekt. Projektet genomfördes som dels ett konsertarrangemang och dels en fyra veckor lång ljudinstallation i parken under september månad. Dessa två kompletterande delar möjliggjorde en musik-, konst- och landskapsupplevelse som upplevdes av uppskattningsvis kring två tusen personer under en månad.

Interventionerna formade platsen i malmöbornas erfarenhet och aktiverade det offentliga rummet via nya betydelser, intryck och möjligheter.

Det unika, paraboliska parkrummet medger förutsättningar som inte återfinns någon annanstans i Norden. Dessa egenskaper betingas av parkens offentliga rum, dess landskapliga läge och dess väl trafikerade promenadstråk som härigenom förmedlar konst och musikupplevelser för besökare som kommer ifrån hela Malmö såväl som den kringliggande regionen. Att framföra och presentera konst under bar himmel medger en social kontaktyta och kommunikation som de flesta gallerier och konsthallar inte har möjlighet till. Genom sin tillgänglighet kommunicerar platsen och verket på ett unikt sätt även med en oinvigd publik till en upplevelse utöver det vanliga, en potential vi försökte driva till sin spets med hjälp av internationellt verksamma konstnärer. Genom en rad nätverk och genom de medverkande konstnärerna har Malmö och Scaniaparken bilvit omtalat på en internationell arena.

Med 2011 års projekt blev det klart att tio åren av genomförda projekt hade fullföljt den serie av interventioner som vi ställt upp och att vårt projekt var slutfört. Att parken nu hade radikalt förändrats beträffande sin omgivning tycktes också kräva en något förändrad agenda. Scaniaparken var inte längre samma plats som när projektet började, en då isolerad utpost staden i kontrast med västra hamnens nu snabbt växande bebyggelse och ett strandliv med djuphavsbad och beachvolley. Ljudkonstscenen hade med festivaler

som Tuned City i Berlin 2008 och Tallinn 2011 vuxit till en större, internationell rörelse och att i det skedet lämna över Scaniaparkens konstscen som helhet – från en ideellt organiserad plattform till stadens organisation – framstod som ett logiskt steg. Men under de tio år som passerat har egentligen tiden stått stilla och parkens unika potentialer kvarstår att re-aktivera.

De gångna årets samhälleliga förändringar har föranlett ett nytt, intensivare bruk av stadens parker och stärker det offentliga rummets betydelse och kvaliteter. Att Malmö stads publika program för musik och konstupplevelser genom Sommarscen härmed väljer att skapa nya verk för Scaniaparken och att möjliggöra detta retrospektiv antyder att synen på det offentliga rummet och Scaniaparken är i förändring. Att åter presentera de unika, platsspecifika verk som en rad konstnärer skapat för parken innebär en tillbakablick i teknisk mening, medan interventionerna och verken i sig har inte har förlorat i aktualitet och visar på Scaniaparken och ljudkonstens möjligheter.

Red.

Ljudliga interventioner i landskapet (2009)

Ställningstaganden och förhållningssätt kring möjligheterna med musik och ljudkonst i det offentliga rummet.

Projektet aktiverar Ljudkullen i Scaniaparken i Malmö som försöksanläggning.

Sedan år 2002 har vi under namnen Starfield Simulation och Laika på olika sätt arbetat med Scaniaparkens möjligheter i gränssnittet mellan landskap, ljudkonst och musik. Som konstgruppen Laika har vi också arbetat med ljudinstallationer och soundwalks på olika platser i staden som förhåller sig till programmeringen av det offentliga rummet. Det curatoriella arbetet med Scaniaparken och dessa platsspecifika projekt har tagit sig uttryck genom konserter och interventioner med unika konst- och musikupplevelser.

Hela vårt arbete innebär också en undersökning av hur vi tolkar och upplever ljud och musik, liksom vad platsen och landskapets representationer är i sig själva. Interventionerna agerar mellan iscensatta ljud och platsens egna ljud, mellan dess arkitektur och landskapbild.

Genom kontinuiteten i projektet Starfield Simulation (som parallellt genomfört en serie konserter på Rooseum i Malmö 2001–2005) har vi med Scaniaparkens ”ljudkulle” utvecklat ett offentligt utställningsrum för musik och platsspecifika ljudkonstprojekt som inte ges någon annanstans. Parkens unika form och konception förmedlar specifika möjligheter till konstnärlig kommunikation. Dess egenskap som offentligt rum, med en form öppen för olika behov och associationer, genererar tillsammans med sitt landskapliga läge (under bar himmel) ett förmedlande gränssnitt för konst och musikupplevelser för en bred publik, spontant och icke institutionsbundet. Enkelheten i valet att delta eller att inte delta i det som sker i kullen framstår som en fint kalibrerad gest mellan att tränga på respektive ge valmöjligheter.

Vår ambition med platsen är att presentera specialskriven ljudkonst på en internationell nivå, senast med Christina Kubisch, Brandon Labelle/Ken Ehrlich och Nisunen/Grönlund och att vidare utveckla de performativa möjligheter som inletts med Francisco Lopéz och Birgit Uhlers framträden under 2008. Temat kring det arkitektoniska och performativa utforskas rumsligt med årets space study av Rafael Toral och av musiker som improviserar i samverkan med platsens auditiva egenskaper. För nästa år är en platsspecifik koreografi och performanceverk under planering för att vidare undersöka och utveckla den här platsen.

Ställningstaganden: Att undersöka det platsspecifika.

Ambitionen gäller dels platsens förutsättningar relativt dess arkitektoniska form, ljudteknik och dess i relation till omgivningen; dels platsens användning och de förväntningar och föreställningar som finns. (Finns det underliggande bilder om landskapet, om ljuds och om musiks innehåll, representationer och mening som här kan prövas?)

Att skapa rum för (när)lyssning som är tillgängligt för alla.

Scaniaparken är under sommartid fylld av badande, volleybollspelare, grillpartyn och flanörer. I den för många Malmöbor hemtama miljön kan ljudkonst presenteras på ett enkelt och förhållandevis lättillgängligt vis. Vår ambition är att utveckla och experimentera med dessa specifika möjligheter att förmedla unika musik- och konstupplevelser som utvecklar platsens roll i staden och skapar nya geografier.

Att ställa det auditiva mot det visuella.

Dynamiken i relationen mellan landskap och ljud är platsens verkliga potential för musik, konst och estetiska upplevelser.

Genom sammansättningen av olika konstärliga uttryck i resonans med landskapet framträder nya egenskaper hos musiken, och omvänt, hos platsen. Det är i glappet mellan dessa representationer som meningsfulla upplevelser och kunskap genereras. Här kan landskapets betydelser och programmering förändras framför ögonen genom de glapp och glidningar som kan skapas med ljudsättningens skiftningar. (Jämför exempelvis med filmmusikens resonans eller dissonans i relation till bildens innehåll) Tre verk med tre olika perspektiv; Lina Selander, Brandon LaBelle/Ken Ehrlich och Cristina Kubisch Det platsspecifika verk som presenteras under september 2009 av Christina Kubisch bygger på klanger från stämgafflar från en rad olika historiska epoker och blir en ingång till det uppmärksamma lyssnandet. Här hör vi varje ton för

STARFIELD SIMULATION SCANIAPARKEN INSTALLATIONER / Sound installations 2004–2011 2011.

Jana Winderen (NO) 2010.

Alvin Lucier (US) realized by Anne Wellmer (NL) 2009. Christina Kubisch (DE) 2008.

Brandon LaBelle & Ken Ehrlich (US) 2007.

Tommi Grönlund - Petteri Nisunen (FI), FM3 (CH), Lina Selander 2006.

Andreas Bertilsson, Johannes Heldén, Abinadi Meza (US), Henrik Rylander 2004.

Jon Eriksen, Frans Gillberg, Johan Gustafsson, Mathias Kristersson,

Andreas Kurtsson, Åsa Ståhl MUSIK / Live performances 2002–2011 2011.

2010.

2009.

2008.

2007.

2006.

2005.

2004.

2003.

2002.

Oren Ambarchi (AU), Crys Cole (CA) Rhys Chatham (US) Rafael Toral (PT), David Stackenäs & Martin Küchen Francisco Lopéz (ES), Birgit Ulher (DE) Jóhann Jóhannsson + Hildur Guðnadóttir (IS), VerheverbekeWiderberg Ekkehard Ehlers (DE), Minit (DE/AU) The Idealist, Fria Konstellationen BJ Nielsen/Hazard, Dead Letters Spell out Dead Words Erik Mikael Karlsson, Mathias Kristersson Ronnie Sundin, Son Of Clay

sig, allt medan en större struktur byggs upp. Utrymmet mellan tonerna och tonernas precision betonar hur varje ton förhåller sig till nästa. Ett rum för att uppmärksamma själva den lyssnande handlingen relativt musikens grundelement.

Stämgafflarnas ideala och matematiskt definierade referens skapar också ett auditivt mellanrum där platsens egna ”naturliga” ljud och klangliga egenskaper kan framstå i kontrast till tonernas klara geometri.

Brandon LaBelle och Ken Ehrlichs verk från 2008 arbetade direkt med platsen och verket konkretiserades ner till högtalarna och ljudsystemet. Verket bygger på rundgångsljud inspelade på platsen och består av två cirkulerande och ackumulerande toner med tystnad och växlande intensitet.

Ljuden associerar till både mistlurar och skarpa sinusvågor relativt landskapets bild och ljudmiljö. Verket bildar en tautologi i form av det återinstallerade ljudsystemets egen klang som pekar på konstruktionen av platsen, ljudsystemets artificiella karaktär och på vad vi uppfattar som behagligt och naturligt. Verket understryker platsens konkreta egenskaper och ställer frågan om dess möjligheter, en fråga om vad vi vill att den skall vara.

Lina Selanders verk från 2007 (117 av 146 instamaticbilder), som ursprungligen är skapat för ett annat sammanhang, består av en röst som beskriver ett antal fotografier där en tråd är sydd genom varje bild. Rösten beskriver något som vi inte har tillgång till, något visuellt som inte har med platsen att göra. Här blir platsen starten för en serie associationer som låter besökarens blick vandra iväg såväl horisonten som i fantasin. Detta är det enda verk under åren som inte är specialskrivet för Scaniaparken, inte desto mindre genererar Lina Selanders verk, i likhet med de övriga interventionerna, en rad nya relationer till platsen och geografin via gränserna definierade av hur vår egen gestaltnings- och föreställningsförmåga formar verket och platsens mening i landskapet.

Frans Gillberg, curator, producent Mathias Holmberg, kreativ producent

1940

2005

1975

2020

SITE History and conception

The Scania Park is an approximately 900 meter long strip along the very edge of the new peninsula of Malmö called Västra Hamnen. The park is narrow, consisting of an approximately 75 meter wide lawn with an edge of shrubberies towards the inland and containing only geometrically shaped earth volumes. The park lacks any imitation of natural shapes and appears as a sculptural and artificial landscape. The very core of the park, and the secret to be discovered as you conquer the large walking distance (approximately 250-500 meter from parking and housing) is a large earth mound at the peak of the peninsula featuring the hidden sound system. The setting is generally perceived as still, focused and isolated. The mound has the clear gesture of an observatory, enhancing perception in general.

Its parabolic shape is collecting distant sounds while shutting out the sounds of the most immediate surroundings. The system is 2x Stereo (LL-RR), each featuring 6 Bose outdoor speakers reproducing a surprising sound. As the speakers are hidden in the grass, the sound appears detached from its reproducing speaker system, more experienced as a part of the site itself.

1991.

The Scania park was designed and constructed as reestablished continuous, public waterfront of Malmö. It was designed by landscape architect Jörgen Carlsson for Malmö Stad. The park was made in cooperation with the car manufacturing plant that simultaneously was established by Saab Scania. The factory was closed only years after, making the planning of Bo01 housing exhibition possible and establishing a new agenda for the city of Malmö.

The whole peninsula is a landfill built in different sequences during the last century. This was paired with the industrial expansion and the needs of the shipbuilding company of Kockums who were in close cooperation with the city of Malmö. This specific territory on the very edge, was filled out as recently as in the 1980´s, marking the turn of industrialism. This fact is emblematic to the area and denotes this land as a new experimental territory, an heterotopia which gives symbolic and emotional bias to the experience of the site.

2002.

First site specific live performances initiated by Frans Gillberg/Starfield Simulation.

1999.

Addition of the sound system by Bosse Andersson (Gatukontoret) i cooperation with head gardener Gunnar Ericson as public space intervention playing a selection radio/beach type musics.

2001.

The western part of the park was redesigned as part of Bo01 housing exhibition, with the addtion of the internationally renowned Dania Park by landscape architect Torbjörn Andersson.

2004.

First site specific sound installations was initiated by producer Mathias Holmberg (Laika) and Frans Gillberg/ Starfield Simulation 2006.

First site specific music selection as part of the permanent sound feed was initiated and mixed by Frans Gillberg/Starfield Simulation running trough mornings and evenings (the existing music program was still presented during daytime).

2011.

Final installment of Starfield Simulation.

scaniaparkenS LANDSKAP som observatorium

Scaniaparken är gestaltningsmässigt stram och kommer till uttryck genom några få grästäckta geometriskt formade jordvolymer och försänkningar tillsammans med ett ondulerande bryn av vindtåligt och kärvt växtmaterial. Parken saknar i övrigt alla naturlika former och dess form är snarare strikt skulptural och artefaktisk. Parkens korridorliknande form, ursprunglingen med öppningar bara i ändarna, genererades av Saab-Scania fabrikens markbehov och sätter rörelsen genom parken till en formgenererande princip. Den centrala punkten, själva hemligheten att upptäcka efterhand som det långa gångavståndet är övervunnet, är en 45 meter bred amfiteater i gräs. Dess form skulle enligt parkens formgivare, landskapsarkitekten J. Carlsson, ligga någonstans naturlig och konstgjord och utgöra ett självklart mål i parken medan dess funktion skulle vara antydd snarare än programmerad och utgöra en öppen del för framtida utveckling.

Under 1998 byggdes amfiteatern ut med högtalare på initiativ av stadsträdgårdsmästare Gunnar Ericson och Bo Andersson vid Gatukontoret som då arbetade med olika stadsförnyelseprojekt »folk gillar att ha musik på stranden, låt oss bygga en strand som har musik». De fyra omringande högtalarna är försänkta i gräsytan och blir därmed närmast osynliga. Ljudet kommer därmed ur platsen och framstår närmast som en del av den.

Själva amfiteatern, ljudkullen, är parkens självklara pivot och kraftcentrum. Dess laddning byggs upp av erfarenheten att ha tagit sig dit medan själva dramaturgin i sig består av några få element. För att besöka parken några kilometer ut i den nyskapade, då till största delen obebyggda utfyllnadsmarken [2002] krävdes en fysisk investering, ett ackumulerat arbete som sedan ställdes mot havets öppna horisont.

Från ingången till parken är promenaden till amfiteatern 250 meter när man angör från öst och närmare 600 meter när man angör från väst, och från båda dessa riktningar utbildas några portaler som växelvis regisserar rumsuppfattningen mellan hav och land. När udden tar slut och vägen byter riktning ser besökaren inte fortsättningen som medvetet

döljs av kullens volym, vilken fortfarande bara framstår som just »en kulle». Upptäckten av kullens inre – amfiteatern och musiken – sker inte förrän betraktaren befinner sig på den yttersta spetsen. Vid denna punkt visas vägen vidare längs vattnet men också vägen in i amfiteatern och upptäckten av musiken. Betraktaren befinner sig på tröskeln mellan två delar av parken och mellan den ändlösa horisonten och kullens cirkulärt formade inre rum, ställda rakt emot varandra.

Scaniaparken är en kustlinjepark med upplevelsen av landets yttersta rand som betydelsebärande moment.

Den arkitektoniska formen förmedlar sig själv som en unik plats samtidigt som den exponerar kontexten genom att rikta uppmärksamheten utåt, likt ett observatorium. Det är kontakten med landskapet som intensifieras, upplevelsen av gränsen mot horisonten, vinden och havet. Parken definierar och artikulerar denna gräns mellan land och vatten i en form av en slags kartläggning. Parken använder på detta sätt beståndsdelarna hos sin landskapliga placering och sitt material som tema och ställningstagande. Den artefaktiskt gestaltade parken pekar på våra förhållningssätt och förväntade bilder av landskapet och arkitekturen skapar här en länk mellan landskapets industriella historia och samtiden.

Stillheten i platsens utpostkaraktär understryks och bjuder in till olika bruk som inte ges plats på andra utrymmen i staden.

Amfiteaterns riktade form och dess slänter bjuder genom sin gestik in till att pausera, att stanna, att observera och att sätta sig själv i relation till landskapet: att generera en plats.

Likt ett förstoringsglas eller observatorium skapar teatern genom sin form ett scenografiskt landskap tillgängligt att

betrakta, tolka och iscensätta. Parken kan betraktas som en maskin för seende, där den mise en scéne, den havets scenografi som framträder genom denna strukturerande gest, förmedlas som en konkret landskapsbild.

Att se platsen som ett observatorium artikulerar vissa egenskaper av parkens landskapsarkitektur. Eftersom ordet främst är bekant från en vetenskaplig terminologi framkallas föreställningar om astronomi eller geometri, och just dessa praktikers instrument för seende artikulerar situationen och skapar samtidigt en medvetenhet om sin egen perception.

Observatoriet skapar skillnad och ett fokus som ramar in och skiljer ut något från en total omgivning. Genom att filtrera det visuella fältet höjs medvetandet om det speciella och denna gestik är genom sitt strukturerande att betrakta som arkitektur. Arkitektur kan i ett grundläggande perspektiv ses som organisationen av ljus och ljud genom begränsning (väggar, vegetation eller klang), en slags reduktion som medger nya förhållningsätt. Denna form av handling kan också betraktas som en gestik, en tyst handling genom relationer som inte är språkliga. Med filosofen Giorgio Agambens ord innebär gestik något som inte ageras eller produceras utan snarare möjliggörs och understöds. Gestik är varken är medel eller mål utan en process som gör medlen tillgängliga, synliga som sådana1. Det innebär kommunicera det att kommunikation är möjlig utan att reduceras till språk eller tecken och utan att reduceras till medel eller mål. Gestik kan ta sig uttryck som något som förmedlar och riktar, där någonting förstås genom någonting annat.

1. Miles, Jonathan. Gesture between worlds. Domobaal Editions, London (2006), s 12. refererar Agamben, Giogrio, Notes on Gesture ur Means whithout ends: notes on politics, Minnesota, 2000. Uppgifter om parken ur samtal med Jörgen Carlsson och Bo Andersson, 2008

SAMTAL OM LJUDKONST OCH SCANIAPARKEN TOR BILLGREN / THOMAS MILLROTH / MARIELLA OTTO FRANS GILLBERG 2021.07.01

Thomas Millroth, du har en bakgrund som chef för Ystad konstmuseum där ni under många år skapade gränsöverskridande projekt mellan musik och konst. Senare har du som journalist följt de projekt som presenterats i Scaniaparken. Hur ser du på platsen och dess egenskaper som rum för konstupplevelser? Vad betyder dess offentliga karaktär i sammanhanget?

TH Det är en tanke jag har haft under lång tid att offentlig konst också kan vara efemär. Den behöver inte vara i brons utan kan vara tillfällig, något som finns och sedan försvinner och som samtidigt överraskar. När museet för samtidskonst i Roskilde öppnade var det något av ett lyckorus för mig, de blev också en av de första samarbetspartnerna vi hade i Ystad. Då var det ljud som gällde och vi gjorde flera ljudfestivaler. De var en viktig och förbryllande konstform, ett uttryck man inte kunde se eller ta på men som ändå fanns och sedan försvann. Vi gjorde flera verk på gatorna i Ystad som folk blev både förargade och förundrade över, men det blev alltid utvecklande. Man är van att se mycket utslätad offentlig konst, men ljudkonsten var alltid påträngande och omskakande – när man genomfört ett ljudverk på en offentlig plats dröjer det länge innan platsen åter blir det den var förut.

Just Scaniaparken är speciell eftersom den, numera, ligger så centralt och man strövar närmast tillfälligt förbi platsen och plötsligt är man vid, eller i någonting, som man kan gå runt i. Det hela är väldigt fysiskt. Man styr alltid ljudkonsten med sin kropp, man rör sig i rummet och det förändras hela tiden och sådant tycker jag är spännande. Jag gillar improvisationsmusik och bildkonst men denna är nästan alltid frontal medan ljudkonsten alltid är tredimensionell.

Man måste alltid gå runt i rummet för att uppleva och i detta skapas nya rum – konstverket avslutas aldrig.

Mariella Otto, du är verksam som konstnär där du arbetar med en rad olika uttryck och iscensättningar, däribland platsspecifika ljudverk. Men du är även verksam som curator på det konstnärsdrivna galleriet Canopy I Malmö. Vad ser du som platsens karaktär och möjligheter?

MO Jag tänker på det där Thomas sa om det koreografiska och just det känns centralt för Scaniaparken. Det skapas en tydlig situation relativt den närmast klassiska backdrop-

pen, där bilden av havet utgör fond för agerandet i platsen.

Jag är också intresserad av muskelminnet vad man fysiskt tar man med sig i konstupplevelsen. Det ligger verkligen något i att om man har en stark upplevelse av ett konstverk, så minns man det tydligare om man upplever det i relation till en specifik plats snarare än om man upplever det i det neutrala gallerirummet. Minnet av verket kopplas till en association på ett annat sätt.

TM Just hur minnet av musik eller ett ljudverk är spännande – om jag nu är tyst i några sekunder kan jag säga att jag har lyssnat på Beethovens 5a, självklart inte takt för takt men musik och ljudminnen komprimeras till någonting ytterst koncentrerat. Själva minnet av verkets helhet kan jag framkalla på ett ögonblick. Och om vi då nämner Christina Kubisch verk för Scaniaparken, som jag gillar väldigt mycket, så hör jag hela stycket för mitt inre och minns hela verket även om jag inte kan beskriva dess delar – det hela är mycket fysiskt alltså.

FG Just minnet tycks vara kopplat till utsträckning i rummet på ett sätt som påverkar hur och vad vi minns. Vi vet att man lär sig texter i en fysisk bok bättre om än om man läser digitalt eftersom det finns, ett före och ett efter, en rumslig utsträckning. Man rör sig kroppsligt i texten som i det fysiska rummet. Utifrån det framstår landskapet här som ett grafiskt partitur eller en karta för minnet av verket.

Tor Billgren, du har ju följt de projekt som gjordes under 00-talet som journalist och på tal om sambandet mellan koreografi, partitur och scenografi så arbetar ju du numera med text på Malmö Opera – finns det likheter mellan denna scen och Scaniaparken?

TB Visst kan man dra paralleller till operascenen, där agerandet sker framför en föränderlig scenografi, precis som i landskapet. Jag gillar också den här fysiska aspekten som ni talat om. Trots att ljudkullen är belägen i naturen

så träder man in i ett väldefinierat rum – som samtidigt är helt öppet. Det läcker in ljud från alla håll som blir en del av upplevelsen.

Jag besökte platsen för första gången på länge för bara några timmar sen. På skylten framgick att det just då spelades upp ett program med Malmö Symfoniorkester. Men jag hörde bara vind och tystnad, och trodde att det var tekniskt fel. Sedan överrumplades jag av ett crescendo. Orkestern hade spelat tyst och plötsligt tog musiken rummet i besittning. Det här är Ljudkullens främsta tillgång, att man inte vet vad som skall komma. När musiken är svag integreras den i övriga ljudbilden, men plötsligt kan det hända någonting oväntat.

FG Utifrån detta blir det intressant att diskutera vad platsspecifik musik och konst är. Finns det en viss sorts verk eller musik som kan eller bör spelas här eller kan vad som helst framföras?

TB Jag skulle säga att musiken blir platsspecifik genom att framföras här. I MSO-programmet fanns musik som exempelvis ouvertyren till Den flygande holländaren av Wagner, ett stycke som verkligen kan kopplas till havet. Men även musik som är tänkt för andra sammanhang än stormande hav kan bli en del av den här platsen. Det var blåsigt idag när jag besökte kullen, luften var rå och vinden nordlig.

Att uppleva ett dramatiskt stråkcrescendo där och då var otroligt mycket häftigare än att höra det i ett konserthus.

Musik som framförs under så här speciella och oväntade omständigheter blir oundvikligen platsspecifik FG Utifrån det du säger verkar det som om musik och ljud som, bara den är tillräckligt öppen, animerar landskapet, filtrerar och förstärker upplevelsen. Till vardags spelas här radiomusik för stranden som i mitt perspektiv upplevs som relativt sluten som musikform. Vilken slags roll borde parken ha i Malmö och vilken typ av musik borde den framföra?

MO jag tror inte det finns ett rakt svar här, jag uppskattar exklusiviteten i det här projektet innebär [Starfield simulation] där konstnärer gör något platsspecifikt. Det finns ett högt värde i det tycker jag, samtidigt är det en värdering utifrån personliga intressen och perspektiv. Jag tycker i definitivt att det är ett fantastiskt rum för ljudkonst och musik som borde tas tillvara och utvecklas. Jag håller också med om det som sades här om överraskningsmomentet, det är central del av scenen och platsen.

FG Det finns något unikt i överraskningsmomentet med musik på en främmande plats och redan detta är något värdefullt i sig, men kan vad som helst kan presenteras och ändå ha ett konstnärligt värde?

MO Där kommer man in på det demokratiska och public space och att den tillhör alla. Kanske finns det massor av andra intressen som uppskattar den grundläggande potentialen, att bara spela volleyboll och ha tillgång till ljud i en utomhusmiljö. Men det är ju en väldigt intressant plats och utifrån det kan jag förstå att det finns en ambivalens kring hur man skall förvalta ett sådant här rum och att avgöra vilken riktning den skall ha.

TM Jag tycker att det är ett konstrum. Problemet är ju det som diskuteras så ofta, att konst skall föreställa något och det skall kunna identifieras, men det kan man inte göra med ljud. För även om man spelar Wagner, som man känner igen, så är det inte samma sak. Fördelen är ju att det går över, man kan lyssna på någonting som sedan efter en kvart inte längre finns kvar. Under tiden kan man begrunda vad det är som jag nu varit med om – inte om man har blivit överkörd i någon odemokratisk anda, utan vad är det egentligen jag varit med om och hur ser det ut här när det är tyst? Allt blir annorlunda. Jag tror man kan erfara sådana här märkliga upplevelser. Säkert når man långt ifrån alla men jag är så nöjd om det än bara är ett fåtal. Jag tror dock det är många som kan ha starka upplevelser av ljudkonst.

Jag tycker Scaniaparken skall vara ett offentligt, efemärt konstverk och ingå i uppsättningen av offentliga konstverk i Malmö. Ibland kan det vara mer populära klanger som folk känner igen och sedan kan det vara något helt annat. Min erfarenhet är att man inte kan veta vad folk tycker om, det har så många gånger plötsligt visat sig att det som man

tror skall uppfattas som konstigt och experimentellt istället får omvänd effekt och blir jättepopulärt. Jag har också varit med om att konstnärer anpassat sig till förväntningar och istället framstått som inställsamma och väckt irritation hos publiken. Det är en slags populism som säger att man vet vad folk vill ha, folk vill ha alla möjliga saker.

TB Jag tycker det är bra att Scaniaparken är både ett vanligt rum och ett ljudkonstrum. Tystnaden måste också få råda där. Ibland är cirkeln i mitten en scen för musiker, ibland utgörs den av en lägereld där folk sitter och grillar. Jag tycker denna mångsidighet är bra. Det hade varit önskvärt att det var som under 00-talet – ett ljudprogram med både ljudkonst och olika typer av musik. Både förinspelat och konserter. Men en utveckling där man försöker göra platsen interaktiv eller något likande är jag inte så intresserad av, för då går den här unika överraskningseffekten tillspillo. Det var häftigt att se att kullen idag ser ut precis som när jag hängde där ofta på 00-talet, bortsett från en del slitage. Det var också häftigt att se hur förbivandrande personer stannade till, lyssnade och stirrade ut mot havet, och tycktes förundras över att detta kan existera.

TM Jag tänker så att ledningen för en sådan här plats måste ha ett starkt curatoriellt eller redaktionellt ansvar, den kan inte hanteras inom en förvaltning för det hade varit förödande. Det personliga avtrycket är mycket viktigare än att försöka skapa något för en bred publik – ett konstrum som detta behöver ha ett passionerat, personligt arbetssätt, av någon som verkligen är intresserad av förutsättningen och att denna person är väldigt fäst vid det man släpper fram.

FG Om parken får en mer långsiktig curatoriell planering, vilka slags frågeställningar eller strategier kan vara relevanta för en framtida programsättning?

MO Det som jag uppskattar med platsen och tycker är intressant är blandningen mellan det som anses som ljudkonst och det som är mer experimentell musik. Att då låta två personer samarbeta om programmet vore givande, per-

soner som har en fot i varje fält eller som spår på gränsen mellan dessa. Jag gillar tanken på att det som vi kallar det platsspecifika i sammanhanget ändå kan få en så pass stor bredd som uttrycken i den retrospektiva utställningen visar.

Den redovisar en oerhörd variation i det som kan skapas för platsen. Jag håller också med om att den måste cureras av någon som är involverad i fältet och att man inte alls måste inrikta sig på att behaga publiken. Exempelvis är Rylanders verk, som är extremt noise-orienterat, ett verk som skapar något som är väldigt intressant i förhållande till platsen, men samtidigt är det en typ av verk som skulle gå förlorat utan en specifik typ av curatorisk process.

FG Samtidigt som man tänker att det platsspecifika är någon ytterst specifikt så pekar det ni säger på att det kan vara ganska öppet, för vad är det som är och blir platsspecifikt, handlar det kanske om den skapande intentionen i sig? Platsen i sig tycks möjliggöra något i relation till ett oväntat stort fält av uttryck.

TM Jag känner mig väldigt nyfiken, men jag har svårt att säga om det skall vara platsspecifik eller hur det skall svara på platsen – men det jag tror mig veta är att det sitter många konstnärer och musiker i sin studio som gör ljud men det finns ingenstans man kan uppföra eller visa sin konst. Jag känner mig oerhört intresserad av hur andra personer skulle ta sig an platsen, vad ser de i platsen och hur kommer jag se platsen efter att jag varit med om det som de kommer visa.

Detta rum för konst kan också fylla en lucka i dagens konstscen. Eftersom flertalet gallerier idag drivs kommersiellt och har ett behov att gå runt ekonomiskt varje månad så finns väldigt lite plats för rent experimentella verksamheter. Detta tycker jag är en kulturpolitisk tanke som staden Malmö skulle kunna ha. Det skulle vara en markering att säga – här finns ett rum för de som jobbar med ljud och de som

kan göra något med detta rum klangligt. Att det blir ett av stadens konstprojekt ser jag som viktigt. Så tycker jag man kan öppna platsen mot unga människor som jobbar med ljudkonst och musik i staden, för det finns kapacitet här och det finns de som kan göra det.

FG I relation till detta är det intressant att blicka tillbaka på början av 00-talet då den experimentella, elektroniska och improviserade musiken fick en självklar plats vid många konstinstitutioner i Europa. I vår region märktes det vid Rooseum, Ystad konstmuseum och i Brösarp genom Galleri Neon – inte minst genom kulturutbytet Kulturbro och See Sound projektet kring år 2000. Varför skedde det då?

TM Vid den tiden fanns fortfarande en icke kommersiell undergroundscen men med ökad marknadsliberalism har det här till stor del försvunnit. Konstvärldens ekonomi har förändrats, priser på lokaler och konstmarknaden i sig har gjort att scenen har gått mot en mer objektorienterad inriktning som inte prioriterar ljud och experimentell verksamhet.

MO Jag tänker att institutionerna generellt är snabba med att fånga upp de där pågående teknologiska skiftena. Exempelvis när videokonsten slog igenom under tidigt 1980 tal, så var det ganska tidigt som de verk som blev senare blev ikoniska nådde institutionerna. Det här skiftet som skedde med laptop-generationen, hela förändringen med internet och möjligheten att skapa avancerad musik med en bärbar dator speglade en sådan rörelse.

TB Jag tror också det var betydelsefullt att det fanns många aktörer i staden, att det fanns ett livaktigt musikliv under den här tiden, som Starfield Simulation, Full Pull och en rad intressanta musiker i staden som säkert också pushade på

gallerierna och institutionerna med sin närvaro och verksamhet och på så vis tog plats i sammanhanget – det är en del av förklaringen.

FG Man kan alltså se det som en rörelse som speglade ett skeende i tiden, och att det också fanns ett konstnärligt innehåll i detta avseende vilket också bildade ett utrymme vid institutionerna. Finns det något kvar av denna strömning idag och hur ser den samtida scenen ut?

MO Jag arbetar för närvarande med ett ljudverk som skall vara tillgängligt via en app och en hemsida. Det är helt i linje med projektet, men skall man vara objektiv kritisk så jag tror det ligger något i vad som sagts här om platsens betydelse – att i detta projekt riskerar man förlora den fysiska platsen som är så pass central för nätverket, det att man ses och att man har en upplevelse gemensamt. Samtidigt som det är oerhörd potential och en möjlighet att nå många lyssnare, så är jag är lite oroad kring att många uttryck inom ljud och video, som har ett format som kan ligga online eller i en app, riskerar att gå miste om dessa aspekter.

I min omgivning upplever jag är det många kollegor som jobbar med ljud i olika former, både som ren ljudkonst, musik eller som del av videoinstallationer. Som media tycks ljudkonsten vara levande. Sen tänkte jag på det Thomas sa kring offentliga konstverk – om staden investerar i en offentlig bronsskulptur så finns det en långsiktig budget eftersom verket kommer finnas länge och jag tänker att man för ett projekt som Scaniaparken och kring ljudkonst behöver planera för att skapa en ekonomi som håller över tid.

TM Jag tycker som Mariella att Malmö stad behöver säkra en budget för Scaniaparken. Det finns så många fula skulpturer i Malmö som bekostas av olika galleristers pengar, alltså med pengar utifrån, med Tony Craggs skulptur som

skräckexempel. Man tar stadens mark i anspråk för att man har stålar och en skulptur som man vill placera – då är det lätt att övertyga politikerna. Som motbild borde man planera avsätta pengar för att det här ljudkonst-rummet skall fungera, men sen hur det skall låta, det är en annan sak.

FG Av de stycken som i år blir installerade på nytt i parken, är det något eller några verk som ni har särskilda observationer kring? Av de konserter som genomförts, framträder någon speciell konsert som särskilt anpassad till platsen?

TB Jag minns särskilt Birgit Uhlers performance från 2008 där hon spottade och fräste i trumpeten. De lågmälda ljuden gifte sig väldigt bra med platsen – detta är inte ett rum för vilken ljudkonst som helt utan den måste kunna interagera med de omgivande ljuden. Det kan heller inte vara för subtila ljud för det hörs helt enkelt inte. Detta tyckte jag var väldigt bra, särskilt eftersom man inte förstod varifrån ljuden kom ifrån – kom de ifrån ett skepp till havs eller kom de från scenen eller kom de från någon industri kring hamnen.

Av de verk som ingår i retrospektiven så tänker jag på Rylanders verk som väldigt kontrasterande till platsen, men det är också ett verk som ekar av industriepoken. Om man tänker sig den här platsen och dess historia så är det den här typen av höga svetsande, högt skärande ljud som varit normalt för den här platsen under väldigt lång tid. Det finns andra verk i listan som Grönlund-Niesunen som har samma, lite jobbiga skärande kvaliteten – höga toner som jag associerar med skärandet av fartygsplåt i Kockums gamla industrier. Även Mezas verk som består av ekon och skrammel passar på platsen, även om det inte i sig harmonierar med det pastorala landskapet så kopplar det istället bak till industriepokens ljudlandskap som funnits här tidigare.

skapade med trumpeten, elektricitet eller stämgafflar – realistiska ljud som i den här kontexten, tillsammans med vind och andra ljud blir väldigt abstrakta. Det blir för mig en slags filosofisk vändning, det att tvivla på det jag ser och hör – är det verkligen så här – och så hör man något invant på ett annat vis uppryckt ur sitt sammanhang. Det jag gillar är det invanda och analoga genomgår en förbluffande förvandling till något ganska abstrakt, något som ändå bottnar i mina ändå absoluta vardagliga erfarenheter.

MO Abinadi Mezas verk upplever jag som särskilt engagerande genom sina skrapande ljud, inspelade nära mikrofonen med en väldigt intim ljudbild med mycket materialitet – inte utan likheter med det väldigt privata ljudet av att någon råkat fickringa dig och där en lite förbjuden närvaro blir påtaglig.

TB Jag instämmer, verket på ett sätt påminner i den bemärkelsen om Bertilssons stycke där ett avlyssnande av någon som utför något rumsligt och fysiskt och framträder närmast som en avlyssning, där lyssnandet får en ny laddning och där uppmärksamheten inskärps.

MO Verket framhäver och understryker platsens specifika karaktär som genom sin form skapar en ovanligt social lyssningsmiljö. Upplevelsen av att ta del av något gemensamt är en av platsens särskilda egenskaper – kanske är det på grund av att högtalarna är dolda, och därmed upplöser den gängse relationen mellan avsändare och lyssnare som medger platsen sina unika möjligheter.

TM Jag håller med Tor om Birgit Uhlers framträdande och uppskattar också verkligen Christina Kubisch ljudinstallation. Ett skäl till detta är något som ni var inne lite på, det att det här är realistiska verk som använder analoga ljud,

Samtalet tog plats online via ISDN 2021-07-01 18.31.15 Frans Gillberg’s Personal Meeting Room 7825004662 Transkriberat 12–13 juli 2021

Op. 2 IN SITU INCOMPLETE WITHOUT AMBIENT NOISE PLATSSPECIFIK LJUDKONST I VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ

Passus 1: Hörbara aspekter av skulpturen »See Poussin Hear Lorrain» Den skotske konstnären Ian Hamilton Finlay arbetade konsekvent med text som del sin trädgårdsgestaltning. Finlay var ursprungligen verksam inom vad som kallades konkret poesi, en konstform där layout och material utgör en betydlig del av verket. Skulpturen »See Poussin/Hear Lorrain» har texten inskriven i neoklassisk stil på ett stenblock vilket är placerat invid en damm i trädgården Little Sparta.

Både Poussin och Lorrain var sextonhundratalsmålare där landskapet hade en framträdande och symbolisk roll. Finlay vill att vi skall höra den ena målningen och se den andra.

Jag tolkar det dels som att han vill visa på att vi uppfattar landskapet genom dess ljud och att vi associerar en landskapsbild till en viss ljudlig miljö och omvänt; dels att vår uppfattning och tolkning av platsen är formad av våra referenser och att de överlagras på olika sätt. Han säger att vi kan se landskapet som representationer av de kanoniserade bilder som konsthistorien skapat, att vi kanske

inte ser det verkliga landskapet framför oss utan bara de referenser vi har med oss. Men om vi samtidigt »hör» en parallell aspekt så måste vi konfrontera dessa motsägelsefulla referenser och möta landskapet så som det visar sig.

Han skulle kunna säga att om vi kan låtsas vara Lorrain eller Poussin i vårt sätt att se platsen, kan vi kanske därmed observera det sätt på vilket vi själva betraktar omgivningen.

Vi kan se Poussins stränga kompositioner tolka landskapet i ett montage av antik mytologi, litteratur och religiösa motiv och sedan höra de lyriskt pastorala teman som genomsyrade Lorrains mer atmosfärsiska målningar och jämföra dessa perspektiv på naturen och landskapet.

Passus 2: Vindspelet På gamla Väster i Malmö hägner ett vindspel av glas som också är en lampskärm ovanför nedgången till ett café.

Ljudet utgör ett tecken för vind, en slags representation.

Ljudet indikerar att det blåser och hur det blåser. Ljudet gör vinden taktil, översatt och närmast ömsint mot glaset. Klick, kling, klang, klong, klick, klong. Vinden blir mer begriplig genom denna översättning och genom min identifikation med objektet.

I Japan använder man olika typer av vindspel på olika sidor av huset för att veta varifrån vinden kommer och därmed vilket väder det är. »Väderbilden» kan säkert också avgöras hos akustiken i den specifika klangen, påverkad av luftfuktighet och lufttryck. Det är ett system av tecken, ett språk som därmed också medger sin läsbarhet. Ett vindspel av trä eller metall skulle uttrycka sig på andra sätt, med andra klanger. Skulle de förmedla samma saker eller skulle vinden tolkas på andra sätt? Denna filtrering av omgivningens audiella landskap kan ses som en översättning som uppmärksammar och flytta ett lyssnande fokus till nya associativa banor och förnimmelser.

Passus 3: Synestetik som kunskap Musik kan göra visuella fenomen hörbara. Socialpsykologen Johan Asplund har undersökt synestetiska metaforer som kunskapsteori. Frågan »Hur låter en soluppgång» blir begriplig först om ett stycke musik har utgett sig för att förmedla en tolkning av den menar han. Om musiken hade getts en annan titel hade vi inte förstått frågan om soluppgången och det är den plasticiteten hos vår föreställningsförmåga som ger utrymme för konst menar Asplund. »Hur smakar åskan?» skulle även den kunna framstå som en omöjlig fråga, åskan har ingen smak och frågan framstår som meningslös. Asplund fortsätter: »låt oss nu låtsas att åskan skulle kunna smaka någonting. Tre smaker kunde vara följande: Åskan smakar salmiak, Åskan smakar malört, Åskan smakar vitlök. Nu inträffar något förunderligt, dylika låtsassmaker framstår inte, när de väl blivit angivna, som meningslösa. På något vis förstår vi de ovanstående svaren.1» Det vi samtidigt förstår är någonting om åskan och om människans förhållande till verkligheten genom våra sinnen. Det ger oss en ny kunskap. Detta kan kallas för att skapa ett simulacrum, där något framstår »som om» och där diskrepansen mellan illusion och verklighet blir utrymme för att säga någonting nytt. Asplund menar att »kvalificerad kunskap genereras i mellanrummet, glappet mellan det som är och det som kunde vara.2» 1, 2 Asplund, Johan. Hur låter åskan, förstudium till en vetenskapsteori. Bokförlaget Korpen Göteborg (2003), 61-77.

Passus 4: Platsens idé Lokaliteter är punkter på kartan som vi inte har en relation till. Platser däremot, för att tala med geografen Yu Fi Tuan, skiljer ut sig från geografiska lokaliteter genom att den har en historia och en mening1. Edward Relph, också han geograf med ett fenomenologiskt synsätt, menar att plats innebär en koncentration av våra intentioner, attityder, mål och upplevelser och är det främsta elementet för att strukturera vår upplevelse av världen. Dess essens ligger i den omedvetna intentionalitet som definierar platser som grundläggande centra vår existens. Intention skall förstås inte bara som en avsikt att utföra en viss handling, utan som medvetandets riktadhet, den meningsskapande relationen mellan människan och omvärlden. All medvetenhet är inte bara medvetenhet om något, utan om något i relation till plats menar Relph och dessa platser definieras i hög grad genom sina objekt och sin mening2.

Dessa synsätt på platsen framstår meningsfulla för att förhålla sig till hur kunskap kan vara beskaffad och bärs av relationen till plats. Det innebär inte att dess mening är inneboende i det som vi betraktar utan snarare uppstår genom vårt möte med situationen. Vi kan se det som förenligt med en produktion av embodied criticality där de kunskaper och erfarenheter som vi skaffar oss har en direkt relation till landskapet, socialt och geografiskt. Vi kan betrakta landskapet som en emotionell topografi där lokaliteter ges signifikans genom sitt innehåll relativt sin betraktare.

Religionshistorikern Mircea Eliade visar att heliga platser skapas genom handlingar som »tar plats» och manifesteras genom symboler och ritualer. Plats måste också upprätthållas, alltså reproduceras genom återkommande handlingar och platsskapandet kan här betraktas som ett urskiljande av heligt och profant. Tuan framhåller att detta också kan förklara profana eller sekulära platsers skapande och där varje definition av rum är en ansats att skapa ett ideal, en ordning ur kaos. På något vis handlar det om att uttrycka den plats man befinner sig på som världens centrum i relation till meningslösa platser3.

Om platser upplevs som att de har en utstrålning och ett minne så kan vi se det som ett uttryck för vår genom att vår observationsförmåga och känslighet ofta är större än

vad vi medvetet registrerar och att vår gestaltningsförmåga och identifikation tar sig an omständigheterna för att skapa sammanhang. En given lokalitet har förutsättningar på flera plan, exempelvis arkitektoniska, strukturella, symboliska och figurativa tecken i relation till en kollektiv bank av representationer. På detta kan en platsspecifik arkitektonisk handling svara och så generera en helhet och som blir en ram för intentioner, en plats. En konstnärlig intervention inom ramen för dessa förutsättningar genererar nya oförutsedda fält för kunskap och mening.

Ett sådant platsspecifikt verk är beroende av sin plats och existerar inte utan den. Det kan förstås som motsatsen till en traditionell föreställning om ett konstverk, det vill säga en handling eller en kunskap som autonom och bärande på samma betydelse var det än placeras. Det platsspecifika innebär att om relationen mellan verk och plats upplöses så upplöses verkets mening4. Vi kan se det platsspecifika som en reaktion på någon enskild eller sammansatt egenskap hos en viss plats och som motor att för att skapa en plats i en svagt artikulerad lokalitet.

1. Olwig, Kenneth. Global Ground Zero: Place landscape and nothingness. Landscapes of the new cultural economy. Dordrecht Kluver (2005) s. 7-9 citerar Tuan, Yu Fi, Space and Place: A Humanistic perspective. Progress in Geography.6 (1974) s. 213.

2. Relph, Edward. Place and placelessness. Pion, London (1976) s.

42. 3. Tuan, Yu-Fi. Topophilia: A Study of Environmental Perception, Attitudes, and Values. Englewood Cliffs, New Jersey PrenticeHall (1974) s 46 citerar Elade, Mircea. Sacred and Profane New York: Harper Torchbook (1961) s. 20-65. 4. Suderburg, Erika. Ed. Space Site Intervention. University of Minnesota Press, Minneapolis (2000) s. 5.

Passus 5: Resonans För att tala med sextonhundratalsmystikern och filosofen Jakob Böhme, så är det möjligt att förklara en upplevelse av världen med musikinstrumentet som modell. Alla kroppar och materia skall enligt Böhme förstås som resonanskroppar. Den karaktäristik som en kropp kan komma till uttryck är genom dess »tuning», dess »signatura». Böhme kan genom denna metafor förklara upplevelsen av att förstå någonting genom att detta någonting får vår »inre klockan» att vibrera. Att begripa någonting kan alltså förstås som resonans. Vi kan alltså vi beskriva interaktion som ett resonansfenomen och för Böhme visar sig världen som en stor konsert. Kanske är det som vi kallar musik just en del av denna stora konsert1?

Det är resonans som uppstår genom att konstarter och åtskilda sensoriska intryck överlappar varandra i en synestetisk form och att disparata kulturella referenser tillåts komma i samklang och därmed skapar ny kunskap och språkliga begrepp. Det är ett sätt att förklara varför lyssningsupplevelsen som sådan förändras genom en sociala situation och genom ett kollektivt lyssnande. Dissonans är en motsatt strategi för att nå nya relationer men som utgår från resonansens fenomen.

1. Böhme, Gernot. The Great Concert of the World. Tam Tam Stadtmusik, Theory. Volio Verlag Wien 2007 s. 47. citerar Jakob Böhme, De signatura Rerum ur Sämtliche Schriften W.E. Peuckert Stuttgart 1730/1955

Passus 6: Curatoriellt arbete Arbetet med ljudkonst och landskap rör sig i ett fält där en curatoriell, konstnärlig praktik är ett fortskaffningsmedel för skapandet av nya begrepp och ny kunskap. Begreppet embodied criticality har formulerats av Irit Rogoff, curator och professor i Visual culture, och kan ses som ett arbetssätt som syftar till att vända på föreställningen om att en undersökande handling kan avtäcka en underliggande sanning genom rätt sorts argumentation och genom att utöva en viss sorts kritik. Det innebär att skifta från antagandet att verkligheten visar sina latenta värden och sanningar genom att vi undersöker den kritiskt genom synliggöranden, till att istället skapa mening och värden genom att bebo och agera ett fenomen som en fysisk och social situation. Det innebär att förhålla sig till ett fenomen vars sammansatta egenskaper inte reduceras till ett problem vars lösning kan frigöras från sin plats, sitt sammanhang eller individuella erfarenhet. Embodied criticality skall förstås som att handla med en medvetenhet om att vår närvaro påverkar det fenomen vi studerar, oavsett valet av metod1. Rogoff understryker att mening och kunskap genereras som ett socialt och temporalt skeende via sammankopplingar på en mängd olika plan. Det innebär att engagera sig performativt i en kulturell praktik där mening och kunskap är något som tar plats genom handling och socialitet. Vi kan betrakta detta engagemang som att anta en kunskapande, omformande kraft relativt våra förhållningssätt till omvärlden som är betydligt större än vad som åstadkoms genom att bara uttala sig om ett fenomen.

Genom handling uppstår en specifik kunskap knuten till platsen och den sociala situationen som utgår ifrån den poetiska förnimmelsen innebär en produktion av abstrakta begrepp, tolkning och icke verbal kunskap2.

Den traditionella intendenten på ett konstmuseum har, förenklat sett, sysslat med vårdande eller sammanställning av verk som reproducera en viss föreställning eller en viss riktning – alltså en typ av tolkningsföreträde. Befattningen ges numer ofta mer eller mindre rättvisande namnet curator. En samtida och produktiv metod i rollen som curator är, så som det beskrivs av Irit Rogoff, något som kan kallas ett curatoriellt arbetssätt. Denna handling syftar istället till att skapa utställningar eller situationer vilka kan engagera betraktare att dröja kvar i interferensen mellan olika fenomen och historieskrivningar.

1,2. Rogoff, Irit ‘Smuggling’ An Embodied Crticality.

[08_2006] s1-7. http://transform.eipcp.net.

Passus 7: Socialt lyssnande Ambitionen att skapa mening ur flödet av tecken är tycks hela tiden närvarande i vår varseblivning. Väderleken är i sammanhanget kanske en av de få verkligt konkreta omständigeterna och erferenheterna som vi delar med andra och som vi inte kan förhålla oss till som en kulturell produkt.

I det ögonblick när vi noterar att det börjar regna, när vi noterar den första droppen som en mikroskopisk förändring av atmosfär, lufttryck, vind fukt- och ljusförhållanden, så sker en överlappning mellan olika sensoriska intryck. Där dessa sensationer sammanfaller blir man också medveten om sin perception. Upplevelsen av detta gränssnitt kan i dessa avseende kanske ses som en social erfarenhet, oavsett om den upplevs kollektivt eller i enskildhet. När vi i ett socialt, kollektivt sammanhang ställs inför denna händelse förenas ett kort ögonblick olika perceptiva subjekt i ett och samma gränssnitt, kännande ljudet av ett regn.

Konstnären Dan Grahams skulpturer/paviljonger är både skulpturer, rum och observatorier och belyser situationen i Scaniaparken. Grahams undersöker perceptionen och relationen mellan betraktare, andra betraktare och det betraktade. Halvtransparenta speglar återkastar bilden av dig själv som betraktare samtidigt som du betraktar det som du ser genom spegeln. Omgivningen blir synliggjord, som i ett observatorium, men till detta adderas en varseblivning om att du är betraktad genom att du ser andra som ser dig i spegelglaset. Denna komplexa situation understryker perceptionen och att bli medveten om det man blir medveten om1.

Det scenformade rummet i Scaniaparken medvetandegör dig som besökare och om de andra som vistas i samma rum. Det gör dig också till betraktad, en situation där den Andres blick internaliseras och accentuerar nya aspekter av din uppmärksamhet. Det som Graham gör med semitransparenta speglar uttrycks, i någon mening, med Scaniparken genom en arkitektonisk gestik. När en grupp människor samlas här uppstår en unik social atmosfär, en resonans genererad via ett kollektivt subjekt som upplever.

1. Österby, Anette, Dan Graham Two different anamorphic surfaces.

Wanås Foundation Knislinge (2000) s 10 ff.

Passus 8: Claude-glaset

En plats kan ha karaktären av ett observatorium och detta fenomen kan förstås genom att likna den vid ett Claudeglas. Dessa något konvexa svarta speglar brukades under sjutton- och artonhundratalet för att underlätta arbetet med det pittoreska landskapsmåleriet (picturesque) och för att uppleva och betrakta landskapet. Claude-glaset namngavs efter Claude Lorrain som en hänvisning om de önskade estetiska preferenserna i bildskapandet1. Det intressanta med denne landskapsmålare är att hans bilder utgjorde en komplex, collageliknande berättarform som förenade litteratur, olika religiösa och mytologiska referenser i ett och samma laddade motiv. Under det följande århundradet skapades engelska parker, som exempelvis Stowe, i form av en filmisk sekvens av sceniska motiv (platser) skapade efter denne målares verk – laddade av samma mångbottnade, mytologiska tolkningsskikt och riktade till en publik som också kunde avläsa dess koder.

Genom att betrakta omgivningen genom denna svarta spegel (och därmed vända ryggen till det man betraktade) genererades en bild, en tvådimensionell spegling vars nedtonade, skuggiga färgskala liknade den hos de berömda landskapsmålarna2. Den svarta spegeln filtrerar omgivningen till en gripbar mängd, en avgränsning. Landskapet estetiseras, det vill säga omgivningen översätts till en bild, ett formspråk. Detta idealiserade landskap, som en pastoral tolkad av en mästare, kunde betraktas av alla som ägde en svart spegel. Det intressanta med claude-glaset är att själva framställningen av en idealiserad estetik blir synlig. Det kontinuum av bildskapade som sker med dagens claude-glas, kameran, löser upp platsen på ett liknande sett och binder den i vid en uppsättning representationer. Det innebär en förskjutning plats till tecken som kan undersökas genom konstnärliga interventioner.

1,2. Arnaud Maillet, Jeff Fort, The Claude Glass: Use and Meaning of the Black Mirror in Western Art. Zone, (2004), s. 4-8.

Passus 9: Ljud och musik i trädgårdshistorien Trädgårdar har genom historien varit ett rum för experiment med synkretisering av olika konstarter genom iscensättningar, artificiella tillägg och suggestioner. Den amerikanske forskaren Joseph Dillon Ford tecknar denna aspekt av trädgårdshistorien och framhåller att redan myten om Apollo och muserna har tolkats som en musikalisk representation av landskapet – solens strålar som klangen från Apollos lyra, bergsbäckens ljud är musernas dans och sång. Knuten till vatten är också myten om nymfen Castalia, som av Apollo förvandlades till en fontän vid berget Parnassos fot. Att dricka av källan eller lyssna till dess ljud ansågs inspirera geniet till att skapa poesi.

Vatten har genom historien på många sätt använts till att ge röst åt annars livlösa stenskulpturer. Under medeltiden gavs fontäner levande röster av vatten, exempelvis de milda grymtningarna från de liggande vargarna i fontänen Gaia på Piazza del Campo i Siena. Under renässansen fick vattenorglarna än större betydelse. De försågs med figurer från mytologierna och hade rörliga delar. Tonerna från piporna synkroniserades med figurerna vilka framstod som om de spelade musik. En av de mest kända fontänanläggningarna är vattenorgeln i Villa d’Este. Här blir ikonografin av Apollo och Orfeus hos vattenorgeln en återkoppling till de grekiska myterna om musikens egenskaper. Vattnets rytm i anläggningen växlar mellan starkt och mjukt analogt med samtidsmusikens disposition.

Under romantiken blev vindharpan – Aeolian harp – utomhusinstrumentet par exellence. Konstruktionen är känd sedan antiken och fungerar genom att dess strängar sätts i vibration av vinden och ger ifrån sig långa lidelsefulla ackord som stiger och sjunker med vindens styrka. Instrumentet översatte vind till musik via en föreställning om en mytologisk gud som med vinden spelar på instrumentet (Aeolus var vindarnas gud i den grekiska mytologin). Klangen hos vindharpan kunde associeras till starka emotioner och fick också poeter att använda fenomenet för att beskriva andra upplevelser. Den brittiske poeten Coleridge (1785-1834) beskrev genom harpans klang både längtan efter sin älskade, poetens omformande föreställningsförmåga av landskapets representationer och, likt det antika grekland, spekulera över universums egenskap som musikaliskt instrument spelat av gudarna; vinden betraktad som en »intellectual breeze».

I Vauxhall, som var en av Londons första offentliga parker var musik en viktig del av upplevelsen. Från 1600-talets mitt och framåt skapades föreställningar som hade avsikten att sammanfläta ljudet av musiken med ljudet av den djupa få-

gelrika skogen i parken. Orgel och stränginstrument harmonierade med lärkan och näktergalen och hade avsikten att ge publiken upplevelsen av att besöka arkadiska landskap utan farorna det skulle innebära att företa sig en verklig resa. Även i Versailles var musik i landskapet centralt och Louis XIV, som gärna identifierade sig med Apollo, lät musik framföras utomhus till fest och på slagfältet. Operor och konserter var ofta iscensatta i Versailles parkrum, både i befintliga rum coh unikt tillskapade strukturer. Apollofontänen triumferar bullrande med dånande vattenkaskadergenom de mytologiska figurernas trumpeter1. Här är det den mimetiska egenskapen i vattnet, dess transparenta simulation som blir suggestiv. På samma sätt är det intressanta hos vattenorglarna att de tycks ha intentionen att likna musik, och blir därmed en gest som gör det möjligt att uppfatta ljud på ett nytt sätt. För betraktaren innebär det att använda sin gestaltningsförmåga för att skapa mening, betydelser och struktur. Högtalare i en främmande kontext utgör en analogi med historiska bruket av artificiella ljud som gestaltande möjlighet via språk, abstraktion och landskap.

Författaren Allen S. Weiss menar att trädgården representerade det högsta allkonstverket under sextonhundratalet.

Trädgården är här både scen och skådespel, en plats för sammankoppling, representationer och synteser med alla andra konstformer. Trädgården är inte bara ett visuellt skådespel utan ett syntetiskt amalgam för alla sinnen anlagt med symboliskt bruksvärde. Han menar att det är just av detta skäl, egenskapen att kunna utgöra en estetisk heterogenitet som tillåter synkretism, rekombinationer och konfrontationer, som har gjort att trädgårdskonsten senare inte räknats in i de så kallade högre konstarterna. Det är å andra sidan denna egenskap som gör trädgården till platsernas plats och fundamentet för all konst under den här perioden2.

1. Ford, Joseph Dillon. From vocal Memnon to the stereophonic garden: A short history of sound and technology in landscapedesign. (1995). http://www.newmusicclassics.com/resume_folder/ cela_1995.html 2. Weiss, Allen S. Unnatural horizons - Paradox and contradition in landscape architecture. Princeton Archicetural Press, 1995, s16

Passus 10: Montaget som mellanrum

Passus 11: Atmosfärer som estetik

Film och bildkonst använder landskapet som en effektiv bärare av atmosfärer och identifikation, laddningar som bildar symboler öppna för en omfångsrik tolkning. Landskapet är mättat med berättelser som kan användas för att gestalta någonting som inte är landskapet självt. Verklighetens atmosfärer används för att ladda filmens förmedlande av en given berättelse, och omvänt laddar filmmediet och bildkonsten vår upplevelse av landskapet, en sorts ackumulativ rundgång av representationer. Bilden av landskapet är färgad av hur vi är vana att uppleva relationen mellan musik och landskap genom konsten och filmmediet. Det gör att vi nästan kan uppleva att varje landskapstyp har sitt eget »soundtrack», något vi nästan kan höra för vårt inre öra bara genom att betrakta landskapet.

Atmosfärer är ett formspråk med stora möjligheter som kopplar samman en närmast oändlig uppsättning begrepp över vardagsupplevelser och intuitiva sätt för att beskriva en specifik platsupplevelse. Filosofen Gernot Böhme har försökt konkretisera dessa erfarenheter och menar att även om vi uppfattar atmosfärer som närmast objektiva situationer så är de beroende av ett upplevande subjekt och just detta är atmosfärernas egenskap – de uttrycker estetiska former som kommunicerar mellan plats och mottagare. Det faktum att musik är rumsligt, och att musik uttrycker och förstås som atmosfärer, ger en möjlighet att komma runt svårigheterna med att argumentera kring musikens emotionella egenskaper. Musik och ljud är inte samma sak som visuella rum, men om atmosfärer är kroppens rumsuppfattning, så är musik en förändring av detta rum genom artikulering1.

Film kan ses som ett redskap för att beskriva verkligheten genom närbilden, bildvinkeln och montaget. Montagets (klippteknikens) makt ligger i att innebörden ligger mellan bilderna. Filmvetaren Dag Nordmark menar att eftersom film kan förmedla flera olika perspektiv, rumsliga, tidsliga, kollektiva och individuella bredvid varandra genom sin klippteknik, så kan skillnaderna mellan dessa representationer och bilder ingå i en kreativ uttrycksform. Bilden är filmens minsta beståndsdel och har alltid många representationer, men det är urvalet och sammanfogningen av dem som skapar betydelser fortsätter han. Den betydelsebärande meningen skapas genom betraktarens gestaltningsförmåga och montaget blir sålunda en konstnärlig handling som kan uttrycka abstrakta begrepp och sammanhang1. Musiksättningen av en given scenografi blir en konstnärlig möjlighet genom användningen av kulturella referenser och representationer på »fel» sätt, eller »rätt» sätt beroende på avsikt. Interventioner som genererar nya sociala, visuella och auditiva relationer.

1. Nordmark, Dag, Bildspråkets betydelse, Pan/Nordstedts,1975 s.37 ff.

1. Böhme, Gernot. The Great Concert of the World. Tam Tam Stadtmusik, Theory. Volio Verlag Wien (2007) s. 48-52

Op. 3 STATEMENTS INCOMPLETE WITHOUT AMBIENT NOISE PLATSSPECIFIK LJUDKONST I VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ

STATEMENT 2010 ALVIN LUCIER REALIZED BY ANNE WELLMER (NL) TITLE: SFERICS (1981/2010) 4 SEPTEMBER–3 OCTOBER (00–24.00) Starfield Simulation presents a sound installation in cooperation with the American composer Alvin Lucier (b.

1931) and the internationally awarded sound artist Anne Wellmer. Lucier first published Sferics on LP in 1981 and the composition is consequent to his highly influential strategies of creating music. In dialogue with Lucier, and in response to the shape of Scaniaparken, this piece was chosen and Wellmer was invited to make a site specific adaptation. The parabolic park now becomes a listening device to the outer atmosphere. Recording Sferics at Bolmers högar 23/8 04.30 Anne Wellmer: Sferics are very low natural radio waves generated by atmospheric lightning discharges all around the world. They can best be received at night and far away from any electric power lines. By measuring the radio waves (which are inaudible) and mapping their movement to the movement of a loudspeaker these low radio waves can be made audible since they are within the frequency range of human hearing. The principle is very simple. The resulting sound is similar to that of a crispy crackling high pitched wood fire. Even though it is not the actual sound of Sferics this is a way to map the information from the electromagnetic realm to a physical ‘space’ which we can experience and understand. The idea to capture this immaterial phenomenon and create a musical composition with it seems a paradox at first: on the one hand Sferics reveals the constant presence of natural radio waves and de-mystifies the phenomenon itself; on the other hand it presents us with a new and magical sound world of it’s own.

This version of Sferics was recorded with two long loop antennas first at Scaniaparken, then at the ancient grave hills of Bolmars Högar near Östra Grevie, and last in the dunes of a former military site near Falsterbo. The composition is 40 minutes long and consists of recordings from all three sites. ‘Many thanks to Bram Vreven, TAG and festival Dag in den Branding in The Hague

Anne Wellmer is a composer, performer and media artist based in The Hague. Wellmer uses field recordings, live sound processing and electronically generated sound in her work, which shifts between tape music, improvisation, installation and performance. Feedback, electromagnetic disturbances and barely audible acoustic phenomena make out essential aspects of her work. In 2007 she received an honoray mention in digital musics from the Prix Ars Electronica in Linz.

ALVIN LUCIER was born in 1931 in Nashua, New Hampshire. He attended Yale and Brandeis and spent two years in Rome on a Fulbright Scholarship. From 1962 to 1970 he taught at Brandeis, where he conducted the Brandeis University Chamber Chorus which devoted much of its time to the performance of new music. Since 1970 he has taught at Wesleyan University.

Sferics (1981) “...if you put an antenna and a receiver, then you can hear them, they are very beautiful. That is all I have done, that is to make it available to people to hear. Very simple.”

STATEMENT 2006 JOHANNES HELDÉN TITLE: CORPORATIONS (ORIGINAL EDIT) ritade upp sig själva där vi gick alternativ geografi hemliga vägar sattelitvy gröna självlysande linjer ritade upp sig själva det var där kartan ritades upp omdefinierades ta hjälp av existerande ihåligheter tidigare försök till grävande klassificerade strukturer blivit ännu mer okända då grävarna själva försvunnit för flyttat sig

En maskin av ljus (Albert Bonniers förlag, 2006) Johannes Heldén is a visual artist, writer and musician. His interdisciplinary practice deals with poetry, ecology, artificial intelligence, sentience, interspecies communication and narrative structures.

Recent projects include Astroecology which was published simultaneously in three languages, made into an interdisciplinary performance at The Royal Dramatic Theatre in Stockholm and a digital artwork published by Bonniers Konsthall, and New Hampshire & Clouds (for the Momentum biennial, hybrid installation/publication). He has published four music albums, recently Takträdgårdar (OEI) and System (Irrlicht), and seven digital works of poetry and visual art.

STATEMENT 2007 FM3 TITLE: Buddha Machine (for Scaniaparken) …a transistor radio sized device that plays endlessly changing sounds, chosen by the program, from a given set of notes and sounds. There is, as one would expect, no arc to these compositions – no beginning, middle and/ or end. They are merely states of being, not substitutes for narrative. These indeterminate scores can be viewed a bit like the literature that emerges out of oral traditions – the great epics and sagas.

David Byrne, Journal entry 12.14.11 FM3 is the Beijing, China-based music duo of Christiaan Virant and Zhang Jian. They are considered among the pioneers of electronic music in China. Since 1999, Virant and Jian have been creating meditative music by combining the sound of Chinese classical instruments with modern digital techniques. The duo is best known for its 2005 release, the Buddha Machine loop player. In addition to the Buddha Machine, FM3 creates music for film, television and multi-media art exhibits.

The Buddha Machine fulfills certain criteria of a generative music device, while the idea of layering loops of ambient sound is credited to Brian Eno, who worked similarly using tape machines for installations. The name and idea is derived from a popular Chinese device that intones repeating loops of Buddhist chanting.

STATEMENT 2006 ABINADI MEZA (US) TITLE:SURFACE TRANSFER Surface Transfer was made by recording physical contact with everyday surfaces, materials, and objects in architectural space - tables, windows, chairs, paper, metal, wood, cloth, etc. The vibrations were directly recorded through each material, tectonically, rather than by open-air recording. The sounds are resonating through the materials and surfaces; even the presence of voices, laughter, or alarms is from their passage through a material. The intention was to excavate these sounds, turn them outward, shift their scale, and create an tactile sonic architecture for Scaniaparken.

Abinadi Meza is an artist based in Austin, Texas. His sound works, films and artworks have been presented at MAXXI Rome; Walker Art Center, Minneapolis; Contemporary Arts Museum, Houston; Anthology Film Archives, New York; Atlanta Film Festival; Irish Museum of Modern Art, Dublin; Sonorities Festival, Belfast; Helicotrema Festival, Venice; Radiophrenia Festival, Glasgow; Dokfest, Kassel; and Lisbon Architecture Triennale, among other places.

STATEMENT 2011

STATEMENT 2006

Jana Winderen (N) title: Drying out in the sun

ANDREAS BERTILSSON Untitled

Created from unmanipulated recordings made above, and under water in Öresund, the work turns the parabolic park to a listening ear to the depths of the surrounding waters..

The park acts as a mixer of natural and recorded sounds offering a new listening perspective.

Andreas Bertilsson, born 1972 in Kristianstad, holds a degree in Fine Arts from Malmö Art academy and is currently a sound artist, musician and producer living and working in Copenhagen, Denmark. His works ranges between contemporary music, pop and improvised music.

The acoustic environment of the oceans is an essential component of life for the creatures inhabiting the seas.

Whether the sound of a Sea Urchin feeding, a male Cod calling out for a mate, the sound of Haddock protecting its habitat or a Snapping Shrimp stunning its prey, water is an efficient transmitter of sound waves. Sound travels almost five times faster in water than in air - the speed differing according to pressure, salinity, the flow of the current and temperature. Creatures living in the oceans use sound to communicate with each other, to find a mate, to hunt and to orientate themselves. Different fish and crustaceans produce different sounds for different purposes; you can identify the species by listening to the sounds they make.

Fish hear with their bodies via nerve cells directly linked to their inner ear from the lateral line. Sounds from the environment, like the cracking of ice 50 meters under the surface of Disco Bay (Greenland), violent waves against the shores and beaches announce to the fish that the shore is close by.

The sound work “Drying out in the Sun” is composed by local recordings in the waters and beach surrounding Ljudkullen in July 2011, it also consists of recordings of cod, haddock, crustasean and fresh water invertebrates from locations close by and far out at sea from the Ljudkullen site.

Jana Winderen is an artist who currently lives and works in Norway. Her practice pays particular attention to audio environments and to creatures which are hard for humans to access, both physically and aurally – deep under water, inside ice or in frequency ranges inaudible to the human ear. Her activities include site-specific and spatial audio installations and concerts, which have been exhibited and performed internationally in major institutions and public spaces. Recent work includes The Art of Listening: Underwater for Audemar Piguet at Art Basel, Miami. In 2011 she won the Golden Nica at Ars Electronica for Digital Musics & Sound Art. She releases her audio-visual work on Touch.

The site specific sound work for Scaniaparken is a rather quiet piece, coming across as a field recording of a single individual doing some sort of labour or excavation work. In the shape of singular, isolated sounds the piece creates great slabs of silence in between where both existing sounds and the characteristics of site are gradually revealed.

STATEMENT 2007

STATEMENT 2007

GRONLUND - NISUNEN TITLE: CYCLONE SCALE

Lina Selander TITEL: 117 av 146 instamaticbilder (1999-2003)

Cyclone Scale is a meteorological term but also refers to sine waves and sound cycles and interferences and “turbulences” between them.

117 av 146 instamaticbilder är en text som beskriver 117 av 146 fotografier som konstnären sytt i.

The site at the edge of the water and the approaching cloud fronts coming from the sea inspired the piece.

“Cyclone Scale” is meant to play together with the sea wind mixing the sine waves into more complex tones and chords like the passing thin cloud layers accumulate to thicker rain clouds.

Jag tror att man kan ge sig i närkamp med kartbilden, och laga en kraftfullare, grusigare. Där finns ett uppdrag. En sorts karterandets sång. Sånger.

Jag tror att det är av dessa skäl som Lina Selanders textverk Ur 117 av 146 instamaticbilder i Texst berör. Hon tycks ha hittat in, eller ut, från ett eget håll. En kraft strålar från texten och landskapet den tar spjärn emot.

Tommi Grönlund Born in Turku 1967, lives and works in Helsinki

(Joar Tiberg 27 mars 2004 i Aftonbladet)

Petteri Nisunen Born in Helsinki 1962, lives and works in Helsinki

LINA SELANDER (b. 1973 in Stockholm) lives and works in Stockholm, Sweden.

Employing relatively simple but sophisticated means, often using magnetism, electric currents, or simple gravitational forces, Tommi Grönlund and Petteri Nisunen create quietly evocative and formally striking works.

Selander’s films and installations can be read as compositions or thought models, where ideas and conditions are explored and weighed. She examines relationships between memory and perception, photography and film, and language and image. Lina Selander’s solo shows include Kunst Haus Wien; Argos – Centre for Art and Media, Brussels; Iniva, London; Moderna Museet, Stockholm; VOX – Centre de l’image contemporaine, Montréal. She was the Swedish representative at the Venice Biennale 2015.

“Their interdisciplinary approach brings together art, design, architecture and science. Their large-scale spatial interventions and public as well as gallery installations involve a variety of materials and technologies, from the use of objects to light and sound. Nisunen and Grönlund deal with space, be it physical, ethereal or sonic. Works tend to change or reshape space and stimulate sensory perception through direct intervention, often with complex technical installations. The artists are not committed to one medium only, but are endlessly curious, capable of moving between disciplines and changing approaches.”

The World Cultural Council, 2013

STATEMENT 2009

STATEMENT 2006

CHRISTINA KUBISCH TITLE: DIAPASON II

HENRIK RYLANDER TITLE: SCREAM SCANIA, SCREAM

A composition for Scaniaparken, Malmö The sound sources are recordings made from a set of old tuning forks such as doctors used a century ago to test the hearing of the people. Their range is going from 48 Hz to 4096 Hz, from very low almost imperceptible vibrations to very thin high sounds which quickly pass away. The tuning fork is not a real instrument, it is rather used by the musician to find the right tone. Its sound character is immaterial, floating, sometimes almost imperceptible. The sounds come and go, quietly, no melody or rhythm is achieved - the diapason just tunes with the surrounding landscape, weather, the seaside, the sky.

A scream for attention.

The city - the park - the citizen.

A need for refreshment: I scream, you scream, we all scream for ice cream.

Noise is Life - Silence is Death.

Christina Kubisch was born in Bremen in 1948. She studied painting, music and electronics in Hamburg, Graz, Zürich and Milano, where she graduated. Performances, concerts and works with video in the seventies, subsequently sound installations, sound sculptures and work with ultraviolet light. Her compositions are mostly electroacoustic, but she has written for ensembles as well. Since 2003 she works again as a perfomer and collaborates with various musicians and dancers.

Christina Kubisch belongs to the first generation of sound artists. Trained as a composer, she has artistically developed such techniques as magnetic induction to realize her installations. Since 1986 she has added light as an artistic element to her work with sound. Christina Kubisch´s work displays an artistic development which is often described as the “synthesis of arts” - the discovery of acoustic space and the dimension of time in the visual arts on the one hand, and a redefinition of relationships between material and form on the other. (Bernd Schulz) .

Born in Malmö, 1966. Lives and works in Gothenburg.

Education: 1995-1998 (BFA), 1998-2000 (MFA), The School of Photography and Film, Göteborg University Henrik Rylander is an artist, composer and photographer.

Rylander works mainly with sound art: The artwork has its origin in a sound-related issue or a large part of the artwork consists of sound. Often he uses the installation art form with audio and audio-related objects such as mixing consoles, speakers, and microphones. The objects in the installation, and its relation to each other, the title of the artwork, along with the sound, attacks problems and thoughts about information and disinformation, power and propaganda, and thoughts on the act of listening in relation to the act of seeing. When becomes information disinformation or propaganda, and thus exercise of power?

On this cold day I hear memorable strains. What must the birds and the beast think where it passes through the woods ... It intoxicates me, Orpheus is still alive. All poetry and mythology revive ... It is the most glorious music I have ever heard. The very fine clear tones seemed to come from the very core and plinth of this telegraph pole. I know not, but it is my own chords that tremble so divinely. There are baritones and high sharp notes, some come sweepingly from further along the wire. The latent music of the earth had found here a vent. Music aeolian. I do not know, but this will make me read the Greek poets. Thus, as ever, the finest uses of things are accidental. Mr. Morse did not invent this music.

Henry David Thoreau, journal entry, 23 January, 1852

Thoreau, journal of 1852, vol 3 s. 219-220, läst hos Allen S. Weiss, Varieties of Audio Mimesis: Musical Evocations of Landscape, Errant Bodies 2008, s 9.

Op. 4 MAKING THE NATURE SCENE INCOMPLETE WITHOUT AMBIENT NOISE PLATSSPECIFIK LJUDKONST I VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ

Starfield Simulation IN SITU MIX i (2006–2007) 10.00–12.00 1. Mikro Makro / Ø + Noto

2. Adagietto. Symphony No. 5, Sehr langsam / Gustav Mahler 3. Girl With The Silver Eyes / Oren Ambarchi 4. (Untitled) / C-Schulz & Hajsch

5. The Point of it All / Fennesz 6. – / Ryoji Ikeda 7. No Place Nowhere / David Darling 8. The Color Scheme / Son of Clay 9. Embleton Rookery / Chris Watson 10. The First Collection / Mamoru Fujieda 11. In a Landscape / John Cage 12. Wholesome / Philip Jeck

13. The Barn Owl has not Flown Away / Leos Janácek 14. On the carpet of leaves illuminated by the moon / Alvin Lucier 15. Cantus In Memory Of Benjamin Brittten / Arvo Pärt 16. Untitled Flyby / No Source One (Installation 2004) 17. Ancient Campfire / Biosphere 18. String quartet No 8. Largo / Dimitri Shostakovich 19. Logic Moon / Alva Noto & Ryuichi Sakamoto 22.00–00.00 1. Sweet Potato / Phill Niblock 2–6. Rohtko Chapel 1–5 / Morton Feldman 7. Living sound, patent pending / Maryanne Amacher 8. Longitude 013° 26’ E / Hanna Hartman 9. En Phase_Hors Phase / Bernard Parmegiani 10. Jeux / Bernard Parmegiani 11. Retour de la foret / Bernard Parmegiani 12. Metamorphoses / Bernard Parmegiani 13. Lontain-Proche / Bernard Parmegiani 14. Bathory Erzsebet / Sunn 0))) 15. Kissing Gate / Hazard Sammanställd av Frans Gillberg

STATEMENT 2006 FRANS GILLBERG MUSIKVAL FÖR SCANIAPARKEN Ur pressmeddelandet Med början 6 juni 2006 installeras en specialkomponerad ljud- och musikmix för Scaniaparken som kommer att spelas varje dag mellan 10-12 och 22-00. Musiken är sammansatt av växelverkande elektronisk musik, ljudkonst och akustisk musik i dialog med platsens egna karaktärer. Musiken utvecklas i samspel med parkens ljudbild, dess väder- och vindskiftningar och förmedlar en ny upplevelse av platsen och utforskar sambandet mellan ljus, musik och landskap.

Utgångspunkten för musiksättningen baseras på atmosfärer och deras associativa möjligheter. Varje stycke motivativeras av att verka i gränssnittet mellan representationerna och landskapet och tar utgångspunkten i att musik förändras associativt beroende vilket stycke som ställs bredvid.

Att musiksättningen har karaktären av »dj-set» med starka skiftningar grundas i att besöken i platsen oftast är kort och att ett skifte skall hinna ske eftersom själva just skillnaden är en del av gestaltningen.

I mixen konstrasteras musik som växelvis bekräftar eller underminerar den pastorala/oceaniska landkapsbilden med musik som pekar på nya tolkningar. Filtreringen av uppmärksamheten som härmed aktiveras möjliggör fält av ny kunskap och läsbarhet i en labyrintisk omvärld av korsvis hänvisande tecken. Genom att iscensätta ljud som kan tolkas som översättningar av visuella fenomen och att addera ljud som kunde (miss-) uppfattas som att vara ett »naturligt» ljud i platsen upplöses och medvetandegörs gränserna mellan platsen och det adderade ljudet, en gest som kan förmedla upplevelsen av dessa gränser som en plötslig klarhet.

Scaniaparken är en helt unik plats som här ges möjlighet till ett fullt uttryck. Som konstskribenten och radiomannen Tor Billgren skriver i Nöjesguiden 2005: “De som varit på Starfield Simulations konserter förstår att platsen har stora outnyttjade potentialer, sensationsvärdet här är lika stort som stenbrottsoperan Dalhalla i Rättvik eller som Mimerlaven i Norberg. Vilken annan konsertlokal har samma förutsättingar?”

Starfield Simulation IN SITU MIX ii 2007–2008 10.00–12.00 1–4. Op.1 1–4 / Ryoji Ikeda 5. Clear Music / Nico Muhly 6. Flicker / C-Schulz 7. Evocation / Arve Henriksen 8. Glow / Fennesz + Sakamoto 9. Consonances III / Liana Alexandra, performed by Charles Matthews 10. Varied Trio-I. Gending / Lou Harrison 11. Varied Trio-II. Bowl Bells / Lou Harrison 12. Haliod Xerrox Copy 6 / Alva Noto 13. Parkers altered Mood, aka, Owed to Bird / Phill Niblock 14. Gymnopedie No.1 / Akira Rabelais 15. Elvis on the Radio, Steel Guitar in My Soul / The KLF 16. Rue Casimir Delavigne (For Daniel Lentz) / Harold Budd 17. <untitled> / John Fahey 18. Aines / Panasonic 19. Kites / Brian Eno 20. Six Metamorphoses For Solo Oboe / Narcissus / Benjamin Britten 22.00–00.00 1. Sophie / Circle 2. Graue Musik / Senking 3. Music promenade / Luc Ferrari 4. Durations I / Morton Feldman 5. Cobalt Pools / William Basinski 6. Nocturne in D flat, Op. 27 No. 2 Chopin / Chopin, Dinu Lipatti 7. Fuga / Olle Bonnier 8. Space Pt 1. / Rafael Toral 9. Alto Tune / Phill Niblock 10. Of the building of forms by vibrations / The Hafler Trio 11. Droite / Etant donnes 12. Dream sequence number two (ethels voice) / Cabaret Voltaire 13. Blanket level Approach #3 / The Hafler Trio 14. Virgin flower / Jazzkammer Sammansatt av Frans Gillberg med bidrag av Gert Olle Göransson och Ronnie Sundin.

Starfield Simulation Correspondences MIX (2009–2010) 10.00–12.00 1. Quatuor pour la fin du temps - I. Liturgie de cristal / Olivier Messiaen 2. Entrer dans le jardin (L’année dernière à Marienbad, 1961) edit. / Alain Resnais 3. At Stern, Tokyo Bay_11 Dec 97 / Toshiya Tsunoda 4. Ruckert Lieder: Ich Bin Der Welt Abhanden Gekommen / Gustav Mahler 5. Excerpt ‘31 - 69 c. 12.17.33-1 from Drift Study (edit) / La Monte Young 6. La mer, De l’aube à midi sur la mer/ Claude Debussy 7. Variation 4 / Paul Bley, Evan Parker, Barre Phillips 8. Tsk Tsk Tsk (30 Bar Pocket park Soundinstallation. edit) / Thilo Folkerts Frans Gillberg 9. Flowing Water, Based on Tabulature from Tianwen Ge / Guan Pinghu 10. One + Two + Three Fifths In The Rhythm Three Against Two For Bösendorfer Piano / Charlemagne Palestine 11. Lecture on birds / Olivier Messiaen 12. Hammock / Alvin Lucier 13. Streichquartett Nr. 4 / Giacinto Scelsi 14. <untitled> / Sven-Åke Johansson + Axel Dörner + Andrea Neumann 15. 00 [telstar] / Stephan Mathieu 16. Lontano (1967) / György Ligeti 17. Childrens Chorus / Seneca indians 18. Low Pressure. Glen Cannich, Inverness-Shire, Scotland / Chris Watson 19. Ich Ruf Zu Dir, Herr Jesu Christ / J.S. Bach Performed by Italian Viola Da Gamba Quartet 20. Downward / Johan Andrén 21. Music For Marcel Duchamp (1947) / John Cage 22. Ketawang Puspawarna / Javanese Court Gamelan 23. Inamorata / Oren Ambarchi 24. Paus 22.00–00.00 1. Music on a Long Thin Wire (edit) / Alvin Lucier 2. Sunsets. Breachacha, Island Of Coll, Scotland / Chris Watson 3. Szene am Bach: Andante molto mosso / Beethoven 4. Mojave / Ø 5. Clocks and Clouds / György Ligeti 6. Gate Of Ivory / James Blackshaw 7. Värnhem / The Radio Dept.

8. Metastasis / Iannis Xenakis 9. Music for Airports 2/2 / Brian Eno 10. Studio per fiati - originale inedito / Luciano Cilio 11. Six Metamorphoses For Solo Oboe / Niobe / Benjamin Britten; Robin Williams, Oboe 12. Orakulum / Sunn O))) 13. Sapientumsuperacquis (Binaural field recording of Venice, edit) / Enrico Coniglio 14. Israel in Egypt, Crystal Palace (june 29, 1888) / G.F Händel / Thomas Edison 15. Quatuor pour la fin du temps - VIII. Louange á l’Immortalité de Jésus / Olivier Messiaen Correspondences MIX är sammanställd av Frans Gillberg med bidrag av Dan Lundberg.

Tack till Allen S. Weiss.

STARFIELD SIMULATION ARKIV 2001–2011

[LOGOTYP 2011]

* A screensaver that was shipped with Windows 3.1 and Windows 95/98. It was a very simple screensaver that represented stars as a collection of white pixels on a black screen, with each updated frame the ‘stars’ appear to move closer to the viewer by moving in a direction away from the centre of the screen (to give the illusion of perspective).

Starfield Simulation startades som en förening och plattform för experimentell elektronisk musik och ljudkonst under 2001 av Frans Gillberg i samarbete med Gert-Olle Göransson / galleri Ping Pong. Starfield Simulation arbetade mellan 2001–2005 med Rooseum genom Charles Esche och Andreas Nordström och gjorde här närmare trettio musikarrangemang och konstprojekt. En LP med livekonserter från Starfield Simulation´s första showcase gavs ut av Komplott under 2001 som LIVE AT ROOSEUM. I samarbete med Galleri Ping-Pong utformades omslaget som ett unikt grafiskt verk av Kristina Matousch. Skivan trycktes i 300 numrerade exemplar.

Gruppframträdanden av artister ur Malmös elektroniska scen under namnet Starfield Simulation gjordes på Norbergfestivalen 2002 och 2004, Rooseum och på Open Air i Stockholm genom the Nursery 2002. Samarbeten gjordes med Komplott genom framträdande på AUSLAND Berlin 2005 och SONAR i Barcelona 2004.

I Malmö samarbetade Starfield Simulation med Pink Flag och K.n.a.s.t.e.r., Asiascope, Electrohype, Laika, P2 Monitor, Nordiska Musikdagar och Elektrisk Helg/Bordeline, COMABE, Berlin-Kph-Malmö (Lab, Kontra-musik och Maria am Ostbahnhof) liksom galleri NEON i Brösarp och galleri Signal i Malmö.

Verksamheten blev tidigt en del skivbolaget Komplott som innebar en kontinuerlig utgivning av musik på LP, CD och som MP3 under 2001 – 2002. Dessa gavs ut som STARFIELD SIMULATION SERIES och delar framfördes som Live at ping pong. Konserterna från bandades och publicerades som real-audio på det onlinebaserade ljudkonstmagasinet LAIKA. Arrangemang i Scaniaparken genomfördes i samarbete kulturproducent Mathias Holmberg med stöd från Malmö Kulturförvaltning, Sveriges Radio P2, Sparbanksstifelsen och Gatukontoret. Arrangemang på ROOSEUM genomfördes i samarbete med Ronnie Sundin, Andreas Kurtsson, Henning Lundkvist med flera och genomfördes med stöd från Malmö Kulturförvaltning.

STARFIELD SIMULATION ARKIV 2001–2011

Sound check 2002 with Andreas Bertilsson/Son of Clay and Ronnie Sundin (note the absent high rise buildings) / Performance 2002 / Behringer mixer, table, chair, 2x Powerbook G3 / Installation opening 2004 in cooperation with Mathias Holmberg and Laika: Karta/Terräng project /

Jóhann Jóhannson & Hildur Guðnadóttir, performance 2007 /

STARFIELD SIMULATION ARKIV 2001–2011

Francisco Lopéz performance 2008 / The audience is blindfolded in order to create a dedicated listening experience and to position themselves at the centre of the bowl between the 4 speakers / Birgit Uhler performance 2008. A transistor radio “between stations” emits sound into the trumpet that is mixed with series of non traditional sounds of the instrument /

Rhys Chatham performance on trumpet and electronics 2010 “This is a very strong site, I will have to be cautious on what forces to engage”/ Sound check with Ekkehard Ehlers and Minit 2006 / Custom built antenna for Anne Wellmer, recording Sferics on site / NYK ferry 2007 / BJ Nielsen performance 2004 with sounds of insects and weather. During the set two propeller aeroplanes panned simultaneously over the site / Sound check with Christina Kubisch sound technician Eckie Günther 2009 /

STARFIELD SIMULATION ARKIV 2001–2011

Rafael Toral, space study performance 2009 / Toral performing with improv musicians David Stackenäs and Martin Küchen / Closing of exhibition in 2006 / Recording of feedback and environmental sounds, Brandon Labelle and Ken Ehrlich, 2008 /

Sound check with Oren Amarchi and Chrys Cole, 2011 with help from Cindy Lee and the official Starfield Simulation transportation vehicle / Poland ferry, performance 2004 / Performance 2007 / Performance 2004 / The Setting 2007 /

STARFIELD SIMULATION ARKIV 2001–2011

Starfield Simulation #36 7 september 2011 Ljudkullen, Scaniaparken, Västra hamnen.

I samarbete med Full Pull11 Oren Ambarchi (AU) Crys Cole (CAN) Jana Winderen (NO), installation Starfield Simulation #35 7 september 2010 Ljudkullen, Scaniaparken, Västra hamnen.

I samarbete med Full Pull10 Rhys Chatham (US) Alvin Lucier (US) realiserat av Anne Wellmer (NL), installation Starfield Simulation #34 7 september 2009 Ljudkullen, Scaniaparken, Västra hamnen.

I samarbete med Full Pull09 Rafael Toral (PT) David Stackenäs & Martin Küchen Christina Kubisch (DE), installation Starfield Simulation #33 7 september 2008 Ljudkullen, Scaniaparken, Västra hamnen.

I samarbete med Full Pull08 Francisco Lopez (ES) Birgit Ulher (DE) Brandon LaBelle & Ken Ehrlich (US), installation Starfield Simulaion #32 9 september 2007 Ljudkullen, Scaniaparken, Västra hamnen.

I samarbete med Full Pull07 Jóhann Jóhannsson med cellist Hildur Gudnadottir (Touch, IS) VerheverbekeWiderberg (SV/FI) Petteri Nisunen & Tommi Grönlund (FI), installation FM3 (CN), installation Lina Selander (SE), installation Starfield Simulation #31 3 September2006 Ljudkullen, Scaniaparken, Västra hamnen.

I samarbete med Full Pull06 Ekkehard Ehlers (Staubgold, DE) Minit (Staubgold) (DE/AU) Andreas Bertilson, installation Johannes Heldén, installation Henrik Rylander, installation Abinadi Meza, installation Starfield Simulation #30 10 September 2005 I samarbete med Full Pull 05 Scaniaparken, Västra hamnen The Idealist (Ideal Recordings) Fria Konstellationen Laika - Viktigt meddelande!

Starfield Simulation #29 30 April 2005 Palladium, Förstadsgatan samarbete med Borderline Dj-improv Ronnie Sundin & Frans Gillberg Starfileld Simulation #28 4 Mars 2005 Rooseum, Gasverksgatan I samarbete med COMA-BE, Berlin-Kph-Malmö (SS, LAB, Kontra-musik och Maria am Ostbahnhof) Monolake (Imbalance) (DE) Son Of Clay (Komplott) All Spec Kit (Komplott) Dj Mikael Westberg Starfield Simulation #27 4 Februari 2005 Rooseum, Gasverksgatan A Hawk and A Hacksaw (US) Anne Laplantine (FR) Dj Harv Starfileld Simulation #26 10 December 2004 Rooseum, Gasverksgatan I samarbete med COMA-BE, Berlin-Kph-Malmö (SS, LAB, Kontra-musik och Maria am Ostbahnhof) Jan Jelinek/Farben (Klang/Scape) DE Pixel (Raster Noton) (DK) DJ Mikael Westberg

Starfield Simulation #22 9 Maj 2004 Jeriko, Spångatan Low Tide Digitals (Rune Grammofon, NO) Stasim Dj Starfield Simulation #21 21 April, 2004 Inkonst, Södra Parkgatan I samarbete Med Pink Flag och K.N.A.S.T.E.R. Tape (Häpna) David Grubbs (Häpna, Drag City, US) Starfield Simulation #20 20 Mars 2004 Rooseum, Gasverksgatan 22 Tore Honoré Böe (Purple Soil, NO) Contemporary Punk Unit (Ideal) Tsukimono (Lady Godiva, Komplott) Starfield Simulation #19 23 Jan 2004 Rooseum, Gasverksgatan 22 Francisco López (Mego, Alien8, ES) Ronnie Sundin (Häpna, Fällt) Starfield Simulation #18 2 dec 2003 Rooseum, Gasverksgatan 22 I samarbete med Asiascope Tujiko Noriko (Mego, Tomlab, JP) Erik Levander (Komplott, New Speak) Stasim Dj

Starfield Simulation #25 27 November 2004 Nattcafé Jeriko, Spångatan I samarbete med Nordic Music Days Asmus Tietchens (Ritornell, Die Stadt, DE) Hanna Hartman (Elektron, SE) DJ Zipo (Aufabwegen, DE)

Starfield simulation #17 12 September 2003 Rooseum Jacob Kirkegaard (Bottrop-boy, Touch, DK) Kelly Davis (US) Dj Frsz Videodj (DK)

Starfileld Simulation #24 17 september 2004 Vägstationen, Brösarp I samarbete med NEON Gallery. Brösarp Phill Niblock (Touch, US) Thomas Ankersmit (NL/DE)

Starfield Simulation #16 15 Augusti, 2003 Ljudkullen i Scaniaparken, Västra Hamnen, Erik Mikael Karlsson (Fylkingen) Mathias Kristersson (Komplott) Dj R. Sundin

Starfield Simulation #23 7 Augusti 2004 Ljudkullen, Scaniaparken, Västra hamnen.

I samarbete med LAIKA Karta/Terräng BJ Nielsen/Hazard (Touch) Dead Letters Spell Out Dead Words (Ideal) Jon Eriksen, installation Frans Gillberg, installation Johan Gustafsson, installation Mathias Kristersson, installation Andreas Kurtsson, installation Åsa Ståhl, installation

Starfield Simulation #15 31 Maj, 2003 Rooseum Lasse Marhaug (Ground Fault, Rune Grammofon, Jazzassin, NO) Son of Clay (Komplott) Txture (DK) Starfield Simulation #14

9 Maj 2003 Jeriko, Spångatan.

Anders Ilar (shitkatapult, audionl) red Frik (f0) Dj Mikael Westberg LiveVIDEO Fredrik Olofsson Starfield Simulation #13 26-27 April 2003 Rooseum, i samband med 53 Hour John Cage Weekend.

John Cages Imaginary Landscape (för 12 radioapparater och 24 personer) framförs av Starfield Simulation + Laika Andreas Meland (Safe as Milk, NO) All Spec Kit (Komplott) Henning Lundkvist & Magnus Danerek Dj Frans Gillberg Starfield Simulation #12 29 mars 2003 2-årsjubileum i samband med Rooseums Sleep-With Me project och Andy Warhol Sleep screening.

Starfield Simulation showcase: Ronnie Sundin (Fällt, Häpna) Mathias Kristersson (Komplott) Figurera (Komplott) Bauri (Deltidseksapism, Noe Ouija) Martin Jarl+Johan Futmeijer (Mitek) No Source One (Komplott) Erik Levander (New Speak) Inaktiv (Henning Lundkvist, Komplott) Tsukimono (Fukk God Let’s Create) Dj DNFN Dj Mikael Westberg Dj Smyglyssna FUMCA Cooperation, ljudinstallation Starfield Simulation #11 15 februari 2003 Rooseum, Gasverksgatan 22 Trente Oiseaux showcase: Roel Meelkop (Trente Oiseaux, Staalplaat, NL) Johannes Heldén (Trente Oiseaux) Reynols (Trente Oiseaux, Drone Records, AR) Starfield Simulation #10 29 November 2002 Rooseum Mitek showcase: Martin Jarl (Malmö) VITA/Mikael Stavöstrand (Berlin) Claudia Bonarelli (Malmö) Folie (Hässleholm)

Starfield Simulation #09 25 oktober 2002 Rooseum, Gasverksgatan I samarbete med Electrohype.

Nätverksgenererad ljud och bildperformance: AP02 Artificial Paradises Dj Frans Gillberg Starfield Simulation #08 4 oktober 2002 Rooseum Alexander Rishaug (smalltown supersound) Arne Borgan (ARM, NO) Deltidseskapism/Bauri (neo ouija, source) Rohan Thomas (UK) Dj Ronnie Sundin Stasim DJ Video av Mathias Arvastsson Starfield Simulation #07 Ljudkullen i Scaniaparken, Västra Hamnen.

Söndag 11 Augusti 2002 Ronnie Sundin (Häpna, Fällt) Son Of Clay (Komplott) Dj Frans Gillberg Starfield Simulation #06 20 April 2002 Rooseum, Malmö.

Hazard (ash international) All Spec Kit No Source One 5-sec Dj Video av M. Arvastsson + Aron Fleming Starfield Simulation #05 Söndag 3 mars Live at Ping Pong Rådmansgatan Claudia Bonarelli (SE) Starfield Simulation #04 25 Januari 2002 Rooseum, Gasverksgatan Martin Jarl (konvex/konkav) Figurera (Komplott) Son of Clay (Komplott) Mathias Kristersson Smyglyssna (Vertical Form) Dag Are Haugan (Alog) (KRAAK) Henning Lundkvist, ljudinstallation Dj Streau Dj Frans Gillberg

Starfield Simulation #03 Live at Ping Pong 29 November 2001 Rådmansgatan Son Of Clay Dn Fn + No Source One Session Starfield simulation #02 Fredag 24 Augusti 2001 Rooseum, Gasverksgatan Andeas Tilliander (Mille plateaux, Komplott) Mikael Stavöstrand (Force inc, Mitek) Silent Comfort (Mitek) Videoprojektioner: Mit//Millk Dj All Spec Kit (Starfield simulation) Starfield Simulation #01 24–25 Mars 2001 I samband med Rooseums nyöppnande.

Live at Rooseum, Gasverksgatan All Spec Kit Andrzej Tichý Aron Fleming Group Dn Fn Dynamo Figurerar Mattias Kristersson No Source One Smyglyssna Son Of Clay Tobias Tott & Max Palax Dj Streau Dj All Spec Kit Dj No Src 1

STARFIELD SIMULATION ARKIV 2001–2011

Oljudskonst kräver en del av lyssnarna Publicerad 23 Augusti 2008 Text: Hanna Åkesson Sydsvenska Dagbladet Kultur och Nöjen Elegant men enerverande. Så beskriver Brandon LaBelle och Ken Ehrliche sin ljudinstallation »Audio Response Mirror». Istället för meditativa toner, förenade med miljön, hoppas de på förvirring och besvär.

De två konstnärerna är från Los Angeles men bor i Berlin. Idag är det vernissage för deras ljudinstallation, unikt skapad för Scaniaparken i Malmö. Det var också där, i parkens ljudgrop, inspelningen kom till i juli. – Man är ganska utlämnad till omgivningen när man endast har ett tillfälle på sig att göra en inspelning. Utmaningen är att acceptera de ljud man får, vad resultatet än blir, säger Brandon LaBelle.

Det var den sällsynta potentialen i Scaniaparkens ljudgrop som lockade de två amerikanerna till Malmö. Men trots att ljuden har samlats in på plats i Västra hamnen vill de utmana sin omgivning och föra in något främmande i miljön. Resultatet beskriver de som statiskt elektroniskt och kontrasterande till det öppna kustlandskapet. – I grund och botten är det en massa oljud. Vi vill att det ska vara tydligt att det är genom ett ljudsystem man hör, även om man befinner sig på en för det onaturlig plats. Meningen är att ljudsystemets närvaro ska fånga uppmärksamheten och väcka frågor hos lyssnarna. Uppspelningen är viktigare än ljudet för Brandon LaBelle och Ken Ehrliche, och rundgångstoner och högtalarsprak kräver en del av besökarna.

– Det här är ingen vanlig lyssningsupplevelse. Det ska vara obekvämt att höra på och folk kommer säkert att bli upprörda. Meningen är att det skall låta som något går fel för att folk ska bli mer medvetna om platsen de befinner sig på. Kanske kan oljudens intrång leda till att man ser miljön med nya ögon.

Ljud som avslöjar Publicerad 30 juli 2008 Text. Sven Nilsson Sydsvenska Dagbladet Kultur och Nöjen Kvällssolen flödade över Kristianstadsgatan och alla dörrar och fönster stod öppna i projektrummet Krets i Malmö i måndags. Tio tomma stolar. Så småningom droppade folk in. Producenterna Mathias Holmberg och Frans Gillberg presenterade de amerikanska konstnärerna Brandon LaBelle och Ken Ehrlich som i augusti ska göra en ljudinstallation på ljudkullen i Scaniaparken.

Brandon är en trumslagare som la trummorna åt sidan och började spela på, ja hela verkligheten, och Ken är en arkitekt som slutade rita hus och i stället gör platsspecifika ljudinstallationer. Samtalet är lite abstrakt och luftigt. Hur kan vi använda ljud för att avslöja platsens dolda koder, sammanhang och maktstrukturer?

De platsspecifika ljuden på Möllevången ackompanjerar och överröstar ibland det som sägs. Jag hör stadsmåsarnas skrin, en biker på en Harley Davidson, en man som sopar trappan och gör ett plingande ljud var gång sopborsten träffar sopskyffeln av plåt. I bakgrunden sorlet från uteserveringarna neråt gatan. Den 23 augusti blir det skarpt läge under »Starfield Simulation» i Scaniaparken.

Ljudkonst i Ljudkullen den 3 september 2007 Text: Tor Billgren Sydsvenska Dagbladet, Konstrecensioner.

Ljudkullen i Scaniaparken nere vid Västra Hamnen är en av stans mest spännande platser för musikupplevelser. Ljudet strömmar ur stora högtalare i gräset och man har utsikt över en fyr, Barsebäck och

Öresundsbron. Ljudet blandas med vinden och de ofta lågtflygande passagerarplanen på väg in över Kastrup.

Just nu ingår kullen i festivalen Full Pulls utbud med tre ljudinstallationer på 20 minuter var som går i en loop fram till midnatt varje dag (t o m 9.9). Jag tycker om vad jag hör, men hade ändå gärna sett att platsens potential utnyttjades bättre. FM3:s och Petteri Nisunen/ Tommi Grönlunds verk är alldeles för lika till sin karaktär och uppbyggnad – långsamt utvecklande dronestycken med ett kontinuerligt högfrekvent tjut i bakgrunden. Den höga tonen blir oskön i längden och skär sig med såväl miljön som de omgivande ljuden. Då är det tredje verket betydligt intressantare – ett textstycke av Lina Selander där en mansröst läser upp enkla och korthuggna beskrivningar av 117 Instamaticbilder. Efter ett tiotal beskrivningar lär man sig uppfatta bilderna och visualisera dem mycket tydligt, och vill bara ha fler och fler – som pusselbitar i en större bild som man hoppas ska träda fram i blåsten.

Svindlande rum Publicerad 10 september 2009 Text: Thomas Millroth Sydsvenska Dagbladet, Konstrecensioner.

Winmalms nya målningar och Kubisch ljudinstallation är två storartade konstnärliga rumsupplevelser., skriver Thomas Millroth.

I Nichlas Winmalms utställning följer mig en flammande röd färg från bild till bild. I bakgrunden finns alltid några närmast utsuddade figurer, som vittnar om en otydlig berättelse. De liknar skuggor ur ens eget minne. Ibland tar den koloristiska hettan över och den fingerkänsliga undermålningen förtärs av expressionistiska utbrott. Rött eller grällt grönt rinner som krossade ägg på bankfönster efter en våldsam demonstration. Ytan är sargad men känslan skön. Efter en stund nöjde jag mig inte längre med det vackra i bilderna, och började vanka otåligt av och an. Då vände de! Påminde mig om den flimrande spegeln i Manets målning ”Baren på Folies-Bergère” och strax beskrev också de reflexer av ett rum, som kunde vara mitt. Den fläckade slumpen i bildytan blev ett diffust spegelglas, som lockade mig från bild till bild.

Christina Kubisch har spelat in sin ljudinstallation för Scaniaparken med ett set gamla stämgafflar, sådana som läkare förr använde till att testa hörseln. En och en klingar de ur anläggningen. Högt, lågt, nära, långt ifrån. Klockrena klanger stiger upp och bryts mot vinden eller havet. Nästan himmelskt skönt.

Efter att ha försjunkit en stund i Kubisch eteriska klanger, märkte jag hur medvetet hon utelämnat tidsrörelsen. När jag hör ljud brukar jag vilja binda dem samman till rytm eller melodi. Namnet ”Diapason” är grekiska för ”intervall”; men väntan från ton till ton är så lång, att de inte vill förenas. Också nu fann jag, att min egen rörelse var en möjlighet till förändring. Jag reste mig och gick på måfå efter varje stämgaffelljud. Och ett böljande klart rum växte. Den upptäckten blev så stark att jag kände svindel.

Winmalms nya målningar och Kubisch ljudinstallation är två storartade konstnärliga rumsupplevelser.

Ljud på rätt plats Publicerad 8 september 2008 Text: Tor Billgren Sydsvenska Dagbladet, Konstrecensioner.

Konst och verklighet flyter ihop. Tor Billgren njuter av Full Pull – festivalen för konst och experimentell musik som just nu äger rum i Malmö, Ystad, Brösarp och Lund.

Förtöjningarna lossas och bogserbåten drar långsamt ut aktern på den 200 meter långa bilfraktaren Hojin från kajen. Utsikten under söndagens konsert vid Ljudkullen i Scaniaparken i Malmö är som alltid enastående. Och på »scenen» står Birgit Uhler med sin trumpet och kluckar, väser och fräser i mikrofonen. Men vad är det för dovt brum i bakgrunden? Är det kompljud från Uhlers utrustning? Eller kommer det från det stora fartygets maskinrum? Eller från Kastrup?

Eller är det bara vindens brus i mikrofonen? Det bästa är att det inte går att avgöra. Och att det inte spelar någon roll. Konst och verklighet flyter ihop, som så ofta i Full Pull-sammanhang.

projektet genomförs med stöd av malmö stad.

SCANIAPARKPROJECT.BLOgSPOT.COM FRI ENTRÉ!

Det är fjärde gången festivalen anordnas, och årets huvudscen är Stapelbädden i Västra hamnen – den kilformade gamla byggnaden som reser sig som en ljusknapp ur jorden vid skateboardparken.

En gång kontor och omklädningsrum för varvsarbetarna, nu under festivalen arena för konst, konserter, film och föreläsningar. Jag fastnar särskilt för en film som skildrar amerikanen John Grzinichs metodiska utforskningar av dolda ljud i övergivna industriområden. Han vickar på spruckna rör i en gammal tunnel och skapar ett dovt och rytmiskt muller. Han hamrar på en rostig cistern, och fyller en gammal verkstad med en klocklik och melankolisk klang. De vackra ljuden och den högtidliga stämningen gör filmen till ett rekviem över ett industrisamhälle som en gång kunde försörja ett folkhem – något som för övrigt även själva Stapelbädden är ett vittrande monument över. Ja, hela området, förresten – inklusive Ljudkullen och Scaniaparken. När söndagens konsert är slut syns Hojin som ett grått streck i nordväst, långt bortom det nedlagda kärnkraftverket. Ovanför mullrar ett flygplan. Vinden viner i öronen. Upplevelsen fortsätter.

Det femte elementet Text: Thomas Millroth Publicerad 16 september 2010, Sydsvenska Dagbladet, Konstrecensioner.

Thomas Millroth ser två utställningar där alla element ryms i samma verk.

I en tid av snabba sinnliga retningar envisas ljudkonst med frågor, som gränsar till både rit och religion. Hur ska jag annars uppfatta amerikanen Alvin Luciers installation i Scaniaparken? Den sprakar som torr ved, en fyrtio minuters komposition av inspelade, normalt ohörbara, radiovågor. Med ens blir parken, himlen, havet, vattnet oerhört närvarande och omslutande. Och de nya rum jag hör påminner mig om våra sinnens begränsningar. Det är inga enkla frågor Lucier väcker.

Det är ännu mer uttalat i Per Svenssons storslagna utställning, där golvet vibrerar av loopar. Pulsen är högre än hos Lucier och installationen är gjord i den brinnande övertygelsen att konsten är en egen plats, där poesi, ljud och idéer kan förenas. Uttryckens alkemi skapar ingångar i livscykeln i dess vidaste mening. Det är mystik formad med en punkig BZ-estetik – ockupera ditt eget liv, acceptera inga ledare.

Men Svensson låter oss också ana en mild doft av honung, då en dodekaeder av bivax värms. Denna geometriska kropp är konstruerad av tolv femhörningar och ansågs motsvara quinta essentia, det femte elementet, kvintessensen, som i sig rymde de andra elementen, jord, eld, vatten, luft. ”Ge mig honung”, skrev Joseph Beuys och tänkte på dess värmande, livgivande egenskaper. Med samma existentiella övertygelse har Per Svensson genomfört sitt verk.

Liksom Lucier, som förvandlar Scaniaparken till en rituell plats. För visst har han skapat en modern form avkvintessensen, när de gnistlika ljuden förenas med vatten, himmel, park – alla element ryms i samma verk. Som betraktare känns det stort att bli tagen på sådant allvar.

STARFIELD SIMULATION #36 ELEKTRONISK MUSIK OCH PLATSPECIFIK LJUDKONST I SCANIAPARKEN LJUDINSTALLATIONEN Av JANA wINDErEN SpELAS DygNET rUNT T.O.m. 2/10

OREN AMBARCHI (AUS) CRYS COLE (CAN) JANA WINDEREN (N) SÖN 4 SEpTEmBEr 16.00

STARFIELD SIMULATION ARKIV 2001–2011

Radiovågor som ljudvågor i Malmös öra mot rymden 3 september 2010 Text: Emma Thörnkvist Sydsvenska Dagbladet Kultur & Nöjen.

Ett knaster sprider sig från högtalarna i ljudkullen i Scaniaparken i Malmö. Det är radiovågor som har fångats upp från atmosfären.

Konstnären Alvin Lucier gör ljud av det vi egentligen inte kan höra.

Den holländska konstnären Anne Wellmer sitter på marken på en av ljudkullens sluttande kanter. Platsen ser ut som en stor hästsko med gräsklädda sidor. Framför sig har Anne Wellmer en laptop som är kopplad till högtalarsystemet som är inbyggt i kullen. Under tre nätter har hon spelat in radiovågor i atmosfären med hjälp av två antenner.

Nu överför hon ljudet till de fyra högtalarna.

– Vi har fångat naturliga radiofrekvenser som är genererade av väderfenomen. Vi har fångat dem med antenner och mätt dem. Om man kopplar kurvan till en högtalare är detta vad man hör. Det låter som en mycket hög krispig brasa, säger Ann Wellmer. Radiovågorna har spelats in vid ljudkullen, gravhögarna Bolmers högar utanför Östra Grevie och på ett militärområde i Falsterbo.

– Vi har spelat in på nätterna. Det är bästa tidpunkten att ta emot radiovågorna för jonosfären sjunker till marken då. Och solen ger ljud ifrån sig, så på en solig dag hör man något helt annorlunda, säger Anne Wellmer. Resultatet blir ett femton–fyrtio minuter långt spår som kommer att spelas om och om igen, förmodligen dygnet runt, fram till den 3 oktober.

– Så man kan komma hit på nätterna, titta på stjärnorna och låta tankarna vandra iväg, säger Mathias Holmgren, som är installationens kurator ihop med Frans Gillberg, båda från föreningen Starfield Simulation. Verket heter Sferics och är skapat av den amerikanske ljudkonstnären Alvin Lucier.

– Anledningen till att vi valde just det här verket är att Scaniaparken är formad som en parabol, som ett öra mot rymden. Vi tyckte det var intressant att använda sambandet mellan formen på platsen och atmosfären, säger Frans Gillberg. Anne Wellmer, som har studerat för Alvin Lucier, har genomfört installationen en gång tidigare, i Haag.

Då var ljudsystemet batteridrivet och verket var endast tillgängligt för publiken under tolv timmar. Att använda den inspelningen igen, eller den skiva från 1981 som finns, skulle förta känslan. Signalerna finns ständigt i atmosfären.

– Det är en viss magi med att ha inspelningar från platsen, för det här är något som pågår hela tiden, säger hon.

– Jag är jordnära, men det finns en viss andlig aspekt. På ett sätt är det humoristiskt också. Det gör mig glad helt enkelt, säger Anne Wellmer.

Samma dag som installationen öppnar framför tonsättaren Rhys Chatham en konsert med elektronik och på trumpet.

– Hans musik är också utvald eftersom det passar platsen. Musiken passar landskapet och förstärker upplevelsen. Atmosfären i hans musik fungerar väl med vinden, vattnet och den stora horisonten vi har här. Musiken är känd för långa toner, som en ljudvägg. Det går samman med landskapet på ett vackert sätt, säger Frans Gillberg.

Verket Sferics är skapat av den amerikanske ljudkonstnären Alvin Lucier. Det realiseras som en installation av den holländska konstnären Anne Wellmer i ljudkullen i Scaniaparken i Malmö. Den pågår från den 4 september till den 3 oktober. Tonsättaren Rhys Chatham, som influerat den moderna improvisationsmusiken, ger konsert på plats den 4 september kl 16. Filmen ”Music with Roots in the Aether – a Portrait of Alvin Lucier” av Robert Ashley från 1974 visas på Galleri Signal i Malmö under festivalen Music Doc.

STARFIELD SIMULATION #32: SCANIAPARKEN 07

SOUND INSTALLATIONS, AUG 25–SEP 9 OPEN 10:00–24:00, OPENING DAY PARTY 17:00–20:00 FM3 (CN) LINA SELANDER (SE) PETTERI NISUNEN & TOMMI GRÖNLUND (FI) FREE PIC-NIC CONCERTS, SUNDAY SEP 9, 17:00–20:00 JÓHANN JÓHANNSSON & HILDUR INGVELDARDÓTTIR-GUÐNADÓTTIR (ISL) VERHAVERBEKEWIDERBERG (SE/FI) IN COOPERATION WITH FULL PULL 07, STARFIELD SIMULATION PRESENTS THREE SOUND PIECES IN THE PERMANENT SOUND SYSTEM IN SCANIAPARKEN. THE WORKS MADE BY FM3, LINA SELANDER AND PETTERI NISUNEN & TOMMI GRÖNLUND ARE DIFFERENT IN THERE EXPRESSION BUT ALL TAKING NOTION OF THE SPECIFICS OF THE SITE. A UNIQUE SITE INSPIRES UNIQE PERFORMANCES. JÓHANN JÓHANNSSON IS ONE OF ICELAND’S MOST INTERESTING ARTISTS, COMBINING THE ATMOSPHERE OF ICELANDIC ALTERNATIVE MUSIC WITH ELECTRONIC DRONES. AT SCANIAPARKEN HE WILL PERFORM TOGETHER WITH CELLIST HILDUR INGVELDARDÓTTIR-GUÐNADÓTTIR. THE OUTCOME OF COLLABORATION BETWEEN ANTOINE VERHAVERBEKE AND RICHARD WIDERBERG OSCILLATES CONSCIOUSLY IN THE BOUNDARIES OF POP, ELECTRONICA, NOISE AND IMPROVISED MUSIC AS WELL AS TECHNO WHERE THE ANALOGUE WORLD OF THE GUITAR MEETS THE DIGITAL CUSTOM-BUILT TOOLS TO ACHIEVE RICH AUDIO TEXTURES AND EXPLORE HYBRID MUSICAL TERRITORIES. MADE WITH SUPPORT FROM SPARBANKSSTIFTELSEN SKÅNE OCH GATUKONTORET INFO: HTTP://STARFIELDSIMULATION.KOMPLOTT.COM WWW.FULL-PULL.ORG

STARFIELD SIMULATION ARKIV 2001–2011

https://www.99musik.se/showthread. php?310287-Starfield-Simulation-k..

Starfield Simulation, konsertserie i Malmö på 2000-talet 2013-10-24, 19:02 #1 Antimon Lite tråd utan tydlig mening det här, jag kom bara att tänka på Starfield Simulation-konserterna som höll på i Malmö under första halvan av 2000- talet. Jag gjorde en sökning här och hittade några trådar - verkar som att Electroboy var inblandad på något sätt? Jag gick i alla fall in på en sådan konsert någon gång cirka 2001, 2002 på Rooseum, och det var första gången jag såg något liknande: 2-4 uppträdanden som vardera bestod av en person med laptop (alltid Mac med äpplet upp och ner) som stod framför några rejäla, schyssta högtalare och producerade öronbedövande dån, klick och tjut. Publiken satt ner med varsin Hof och applåderade civiliserat efter varje framträdande och verk. Jag hade mest gått på popkonserter tidigare och var helt fascinerad av detta nya. Tror jag gick på 5-6 kvällar på Rooseum, och sedan någon enstaka på sommaren i Scaniaparken. Deras gamla hemsida finns fortfarande kvar: http://www.komplott. com /starfield_simulation.html - kanske kan vara ett tips för vidare sökning på Spotify för de som är intresserade? Det enda namn jag hade på minnet var Son of Clay, som finns på Spotify och även gjorde en skiva med Tomas Öberg tror jag. Jag minns att det var ett par norrmän som spelade, oftast pratade inte artisten något så det är svårt att avgöra hur mycket lokalt det var. Något jag undrar är om det finns något liknande, med samma inriktning, här i Malmötrakten men även på annat håll? Kanske någon som var med i de som drev projektet finns här och kan berätta någon rolig historia.

Kanske några tips på alias, namn som artisterna har bytt till och som kan hittas på Spottan, eller hemsidor? Jag tror att det kördes en 7-8 konserter om året ett

tag, vilket känns som en rätt häftig grej i Malmö så här i efterhand.

2013-10-24, 19:14 #2 Oortone Jag minns att jag läste om de där grejerna o önskade att jag bodde i Malmö.

Jag tror en kompis till mig var på en del av dem men mer än så minns jag inte. #3 tmcnvs 2013-10-24, 19:14 Åh grymt! Jag kan inte ens föreställa mig hur min musikaliska utveckling hade sett ut utan Starfield Simulation-arrangemangen. Gick på så många jag kunde och spelade på ett par. Det var en hel drös helt geniala spelningar där! Ankersmit/Niblock i Brösarp, varje Ronnie Sundin-gig, samma sak med son of clay. Good times, good times!

2013-10-24, 19:46 #4 outshape Jag spelade på ett och mastrade LPn som de släppte. Svinbra musik! Precis som din musik då och nu, tmcnvs.

2013-10-24, 20:08 #5 tmcnvs Den är grym den skivan! Måste rota fram den igen och ta en lyssning! Tack detsamma outshape! Kul grej att jag i två helt olika sammanhang tipsat vänner om din Clip-hop-skiva de senaste veckorna!

Kört den, din “ljud” skiva och gamla aphex twin-album en hel del i bilen på sistonde faktiskt!

2013-10-24, 20:12 #6 jonasgun Det här projektet är en av anledningarna att jag håller på med elektronisk musik.

Har också skivan hemma någonstans.

Måste lyssna igen snart.

2013-10-24, 20:24 #7 Antimon Det är lite så jag känner också - eller man hade sett på musik lite annorlunda annars i alla fall. Går den där skivan att få tag på någonstans?

- - - Uppdaterad - - Roligt att få gensvar direkt på den här tråden - kändes som att det var rätt ställe att fråga.

2013-10-24, 21:00 #8 jonasgun Den verkar vara slutsåld på Komplott i alla fall. http://www.komplott.com/catalogue/ st...rooseum+010324 2020-08-26, 15:06 #9 ZebraPares Skakar liv i den här tråden med ett fantastiskt konsertminne från Starfield Simulation: Francisco López. Helt mörkt i rummet och publiken satt i en ring med ryggen mot artisten. Minns att han hade inspelningar av humlor som lät fantastiskt på öronbedövande volym.

STARFIELD SIMULATION RETROSPEKTIV 2002–2011 Redaktör och formgivare: Frans Gillberg Texter utgörs av bearbetade avsnitt ur En undersökning av gränssnittet mellan auditiv och visuell platsgestaltning, F. Gillberg, Alnarp 2008/2009.

Fotografi: Mads Frederik Christensen Arkivfoto: Starfield Simulation Teckningar: Ronnie Sundin Flygfotografier: Lantmäteriet GIS centre, Lund universitety Särskilt tack till Tor Billgren, Thomas Millroth, Mariella Otto / Canopy W/PANASCH PUBLISHING 2021 Utställningarna är en del av SOMMARSCEN 2021 MALMÖ STAD Producent: Marie Norrthon NUMRERAD UPPLAGA #

/ 101