Skillnader mellan tal- och skriftspråk Finskan, som de flesta andra språk, har olika uttrycksformer: tal- och skriftspråk, dialekter, ungdomsspråk, slang, fackspråk o.s.v. Det är just tal- och skriftspråk som är ytterligheterna, men däremellan finns ett slags ”riksfinska”, d.v.s. tidnings- och nyhetsspråk som alla förstår oberoende av dialekt och tillhörighet. Det är den formen som den här boken tar upp. Det rena talspråket med sina lokala och andra nyanser har kommit ganska långt ifrån skriftspråket. Det är en utveckling som pågår hela tiden. Huvudpricipen är att orden förkortas, antingen i slutet eller i mitten, och vissa delar försvinner, t.ex.: skriftspråk: minä (jag) sinä (du) yksi, kaksi, kolme (ett, två, tre) kaksikymmentä (tjugo) tule (kom) katso (titta) o.s.v.
talspråk: mä sä yks, kaks, kol kakskyt tuu kato
Det här fenomenet kan verka slumpmässigt men faktum är att det följer vissa mönster. Därför är det vettigt att lära sig ursprunget först. Då är det lättare att förstå vad som har hänt med orden och på vilket sätt. Fördelen är också att med det språket blir man förstådd i hela landet. Att förstå talspråket i alla dess former kommer senare när läsaren har fått vanan att lyssna.
Om uttalet Det brukar heta att finskan är ett lätt språk för att man läser allt man har skrivit och tvärtom. Så är det också, men det gäller ändå att veta hur olika bokstäver och bokstavskombinationer låter i finskan. Det skiljer sig nämligen en hel del från svenskan. En sak är omisskännlig när det gäller betoningen: huvudtrycket är alltid i början av ordet, på
8