__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Vem är Leo Persson Jag bor numera återigen i min hemby Hållbovallen, föddes 1942 på BB i Älvdalen av mamma Olga Persson, min pappa Ture Persson var inkallad i det militära och hade hand om transporter med häst vid norska gränsen då det andra världskriget var i full gång. Jag minns inte så mycket av själva kriget mer än vissa händelser från ca 2 årsåldern då jag och mormor Knaut Anna Larsson och mamma Olga stod nere vid ”säbäcken”, där vi hade vår utomhustvättstuga och kokade tvätten i en pannmur/gryta där jag fick hjälpa till och hämta ved och lägga in den i eldstaden. När vi höll på med detta så hörde vi ett motorbuller uppifrån skyn och på låg höjd kom 4 tyska flygplan över oss och gjorde en snabb lov bort från oss mot Norge igen. Vad vi inte förstod då, var att flygpiloterna uppfattade, att vårt hässjevirke som förvarades i höga res formade staplar i raka linjer med korta mellanrum, längs alla våra åkrar byn, var luftvärnskanoner, vilket tydligen skrämde bort inkräktarna. Detta fick vi veta långt senare från de modiga motståndsmän som verkade här i gränstrakterna. Detta var ett av mina minnen från barndomen. Jag minns också att jag började i småskolan i Nornäs och min lärarinna hette Karin Fider, det var lite spännande och jag som liten grabb hade kortbyxor och hemstickade långstrumpor som hölls uppe av ett klädesplagg som kallades livstycke där det var fastsatt strumpeband som man kopplade fast i övre kanten av strumporna för att dom inte skulle halka ner. Mamma hade anlitat en väninna som hette Agnes på Blåbärsbacken i Nornäs till att sticka mina strumpor, för Agnes var ju så modern att hon köpt sig en stickmaskin. Men ni ska veta det fanns nog lite mobbing i skolan då också, det började med att skolkamraterna undrade varför jag använde långstrumpor som tjejerna. Jag minns att jag skämdes för att inte jag hade långbyxor som de flesta andra, jag kallades också ”Grais”, på grund av min kropps rundhet. Men trots dessa prövningar så klarade jag mina 7 år i skolan, klass 1 – 4 i Nornäs och 5 – 7 i Lövnäs skola. Det 7:e året hade vi också konfirmandundervisning på fredagseftermiddagarna. Vår lärare var Emneus som var präst och bodde i Älvdalsåsen. Skolbilen med Erik Lindeborg som chaufför kom tidigt på morgonen och jag kom hem sen eftermiddag där jag ofta möttes av att jag måste äta, vi hade det inte så fett hemma utan det blev ofta kokt klimp med blåbärssylt som jag tyckte var gott. Efter skoltidens 7:de klass fick vi gå något som hette fortsättningsskola i ca 8 veckor, med skoglig utbildning, den hölls i Hormundslövnäs dit vi fick färdas med cykel tillsammans med barn från Sörsjön och Sälen. Vi bodde där måndag till fredag, Våra lärare hette Gunnar Tranberg från Sälen och en Udd som jag inte kommer ihåg namnet på men han kom från Korsnäsbolaget. Efter den här tiden fick jag börja jobba tillsammans med min pappa Ture som var timmerkörare åt Domänverket. Fick senare ett jobb tillsammans med plantsättare och även ett arbetslag som jobbade med skogsröjning.


Åren gick och jag fick senare gå till arbetsförmedlingen för att utreda vilket jobb som kunde vara lämpligt för mig eftersom jag var besvärad av en fotledsskada. Efter genomgångna tester så rekommenderade arbetsförmedlingen att jag borde gå en teknisk utbildning vilket också blev av. Jag gick en 2 årig verkstadsutbildning på Haraldsbo Yrkesskola där jag fick lära mig svetsning, svarvning, fräsning och även bygga min egen pelarborrmaskin som ett examensarbete. Jag var då 17 år och slutade i maj det året jag fyllde 19. Under slutskedet på utbildningstiden fick jag också chansen att ta körlektioner för körkort vilket jag kunde slutföra med ett godkänt körkort. Direkt på detta var jag då inkallad för militärtjänstgöring till T3 i Sollefteå. Blev där från maj månad till september och förflyttades då till Stockholms Stabskompani som ständig vakt. (denna omplacering föranleddes av min fotledsskada vilket betydde att min rekryttid blev 15 månader direkt och att jag blev uppgraderad till malaj.) Militärtiden i Stockholm blev intressant tyckte jag – jag hade ju varit här nästan ett helt år innan jag började på verkstadsskolan i Haraldsbo, jag fick erbjudande ett år innan verkstadsskolan att börja som ”springpojke” i en ICA-affär vid Hornstull i Stockholm och jag fick bo hos moster Lola som bodde på Ljusterögatan i Hammarbyhamnen. Det var väldigt intressant att lära sig rutinerna för vad som gällde för att bedriva handel i storstan och vad kunderna krävde för service för att dom skulle stanna kvar som kund. Så här tändes nog intresset för att bli entreprenör. Finns mycket att berätta om men det får bli i ett annat kåseri. Militärtiden bidrog också till en bredare kunskap i den syssla jag fick mig tilldelad på Stockholms Stabskompani. Men vi var några som ville göra något mera under militärtiden och vi gillade ju god mat och lite feststämning – så vi kom på att begära sen kvällspermis för att dom sökte hjälppersoner till Operakällaren, en redan då berömd krog. Vi var ett gäng på 6 personer som blev godkända som extra personal på kvällspassen i Operakällaren med att jobba med disk, servering och allmänna göromål med hemkomst till luckan vid 01.00 tiden på kvällen – därav kanske mina sena kvällsvanor. Ja efter de nu avslutade 15 månaderna i det militära så var det dags att börja ett ”riktigt jobb” som min pappa Ture uttryckte det, med tillägget – sedan vill jag inte att Du ska bli någon sån där ”hoppjerka” som byter jobb hela tiden. Jag har nu fyllt 20 år drygt och börjar nu jobba i Stockholm på ett Atlas Copco företag i Hammarbyhamnen Stockholm och jag hade genom en kompis fått tag på en liten lägenhet på Bellmansgatan i det hus som Carl Mikael Bellman föddes och hyran var 62 kr och 50 öre i månaden samt att det då också ingick 3 fria gaspolletter till gasspisen. Mitt jobb bestod inledningsvis i att sköta en fräsmaskin och en slipmaskin för tillverkning av cylindrar till de då nya tryckluftsdrivna tandläkarborrarna som finns i nya tappningar kvar än idag. Detta jobbet var väl inte det jag vurmade för, jag stod längst bort i denna stora maskinsalen och såg i fjärran ett litet fönster där solljuset sipprade in och tänkte, hur ska jag komma ur detta, jag hade inga pengar och behövde vara rädd om min förtjänst/lön för att kunna överleva. Och vad som satt kvar i skallen på mig var pappa Tures medskick när jag åkte ner till Stockholm – ”Du ska inte bli någon hoppjerka” så det var bara att bita ihop.


Tiden gick och jag var ofta hos moster och hennes man som kom från Blekinge och jobbade som spårvägare i stan. Dom hade nu 2 pojkar Göran och Lennart samt något år senare en ytterligare bror som heter Daniel och dom hade en kolonilott med ett hus på bakom Södersjukhuset som vi ofta under vår sommar och höst vistades vid, tänk en sommarstuga mitt i Stockholm för några lantisar. Dom tog också mig med till något som hette Unga Örnar, en förening som jobbade med ungdomsverksamhet, allt ifrån det dom kallade pyssel, bygga modeller, vara på läger etc och det blev så att jag skulle hjälpa till med allt möjligt. Detta var nog bra för mig att jag fick något meningsfullt att göra på framförallt helgerna. Tiden gick och jag hade nu slitit mig igenom det första året på företaget Atlas Copco och nu när hösten kom så kom det där lilla fönstret längst bort i verkstan att påminna mig om att Du måste bestämma dig hur Du ska ha det i framtiden. Sagt och gjort jag funderade och kom på att jag skulle gå till Jacobsbergsgatan där Televerket då hade sitt huvudkontor för att fråga om dom hade något jobb för mig, varför just dom kanske du tänker – men min idé var att om jag fick ett jobb av Televerket här i Stockholm något år så kanske det skulle gå att få förflyttning hem till Dalarna på sikt – sagt och gjort jag tog ledigt några timmar en dag och tog spårvagnen till Jacobsbergsgatan och knallade in där och kom fram till en disk där någon frågade om varför jag kom just hit – jag berättade om att mitt intresse för telefoni hade öppnats då jag var i lumpen i Sollefteå som telegrafist och att jag gärna ville ha ett jobb om det fanns något. Människan svarade att vi inte för tillfället har några vakanta tjänster men Du kan få träffa vår Linjemästare Olle på Allmänna underhållsavdelningen. Jag tackade naturligtvis ja till att få träffa Olle och jag klev in bakom disken och ytterligare en dörr längre bak där det satt en liten man i mörkblå uniform med guld knappar. Jag fick ånyo berätta varför jag var där och förstärkte min bild av mitt intresse för att jobba med telefoni. Olle visade intresse och ställde ett antal frågor och han noterad mitt namn och adress på ett block men han sa att vi har inget jobb just nu men vi hör av oss om läget förändras. Han undrade om jag hade bostad och om jag hade körkort och om jag hade jobb just nu, Du kanske undrar varför inte jag berättat om min hemlängtan, men det var inte läge för detta nu, utan det får komma senare, mitt intresse var nu främst att få komma in under Televerkets tak och det skulle kännas tryggt för mig. Det tog 14 dagar sedan ringde telefonen på jobbet och det kom ett bud att jag skulle ringa Televerket vilket jag gjorde och där en dam undrade om jag kunde komma på läkarundersökning dagen efter vilket jag gjorde och resultatet blev att jag skulle få börja hos Televerket som fått ett uppdrag att modernisera hela den manuella telefonväxeln som fanns på Skeppsbron i Stockholm. Projektet skulle inledas med en utbildning som skulle starta om en vecka. Jag tackade ja till erbjudandet och kom på att jag egentligen har tre månaders uppsägningstid på mitt nuvarande jobb. Jag berättade för arbetsgivaren hur läget var och Atlas Copco AB gick med på min förkortade uppsägning. Men kom ihåg jag hade även nu pappa Tures ord i bakhuvudet ”Du ska inta vara någon sån där ”hoppjerka” så jag vågade inte berätta vad som var på gång.


Utbildningen på Televerket pågick under ca 1 månad 1961 och jag fick godkänt betyg och kunde därmed titulera mig som: ”extra ordinarie telefonreparatör”, och fick träda in i arbetsgruppen på Skeppsbron. Jobbet räckte i drygt 1 år och arbetsgivaren var nöjd med min insats, så jag blev bjuden att fortsätta min anställning av Linjemästare Olle och efter några månader kom vi att prata om bilköp och att jag var i färd med att hitta en sådan, då sa Olle du kan få köpa min gamla Opel Olympia den är blå med reservhjul monterat på bakluckan. Det blev bilköp – 500 kr betalade jag och jag bestämde mig för att åka hem till Hållbovallen och Mor och Far för att visa att jag köpt bil och att jag skulle berätta för pappa att jag trots allt bytt jobb. Det blev en trevlig helg hemma och alla var glada. Mitt nya uppdrag i Televerket var att gå en fortsättningsutbildning för att framdeles ta hand om servicen på ett antal militärbaser inom Stockholms skärgård med omnejd. Detta skulle skötas så diskret som möjligt så Televerket hyrde en special civil personbil för uppdraget, en P 1800 Sport Röd som jag transporterade mig i inklusive verktyg och material. Efter två år i detta uppdrag och jag var på väg hem till Hållbovallen så kom jag på att jag borde åka in till Televerkets regionkontor i Falun och höra om dom har något ledigt jobb i Dalarna och helst i mina hemtrakter. Det här var en fredag eftermiddag och kl var 15.00 när jag kom fram till Fisktorget i Falun där Regionkontoret för Televerket låg och jag parkerade och knatade in till receptionen och frågade om Teledirektören fanns anträffbar, Jag fick till svar att han var där men att han snart skulle sluta för dagen. Vad bra, då sitter han inte i något möte nu då. Ja jag presenterade mig och sa att jag också var en Televerkare från Stockholm som var på genomresa och jag bara ville säga hej till honom innan helgen, ja jag kan följa dig till hans rum så får Du presentera dig och så kan ni göra sällskap ut för portarna låses idag kl 16.00 Jag knackade på och hörde ett kom in vilket jag gjorde, jag presenterade mig och berättade att jag över helgen skulle hem till Hållbovallen för att hjälpa till på gården, mina föräldrar börjar bli gamla och behöver hjälp. Så nu tänkte jag fråga om Televerket har något ledigt jobb i Norra Dalarna så jag kommer närmare hem för att framdeles kunna hjälpa till mera på gården. Sen spädde jag på med att jag kanske måste söka annat jobb om det inte fanns något men att jag tyckte det var synd att inte ta vara på den kunskap jag fått genom de utbildningar som Televerket kostat på mig i Stockholm. Efter en stund sa Teledirektören att vi har en tjänst som förste reparatör som vi nu snart ska utlysa i Särna, sök den så får vi se. Jag tackade och önskade Teledirektören en trevlig helg. Ja tiden bara går och jag fick tjänsten som Förste reparatör i Särna som omfattade Norra delen av Älvdalens Kommun, Norra Delen av Malungs kommun samt i vissa specialtjänster hela Norra och Västra Dalarna. Efter att jag kom upp till Särna och efter 1 år hemma i Hållbovallen flyttade jag in på Särna Hyresbostäder som hade en lägenhet i huset mitt emot Telestationen och blivit mottagen av personalen i Särna som hjälpte till med att se till att jag fick ut en tjänstebil, en Volvo Duett med televerkets färger, inte så diskret som min tidigare Volvo P 1800, men jag var jätteglad att nästan vara hemma i Hållbovallen bara 4 mil bort trots att jag flyttat. Jag kunde snabbt komma hem och hjälpa till med diverse göromål.


Särna och Idre socknar var nu på väg att börja byggas ut med automatiserad telefoni och vartefter som tiden gick så drogs de manuella telefonväxlarna in och ersattes med en relästation som skötte de nu överflödiga telefonisternas plats, arbetslöshet för några blev det men det löstes för de flesta. Flytt till Idre efter 3 år blev aktuellt eftersom jag på fritiden hade tillsammans med Ebba Andersson i Nornäs startat upp en Unga Örnar förening som blev ett lyckat arrangemang som lever vidare även idag. Jag reste ju runt i bygden och såg att det fattades aktiviteter för ungdomarna och kunde inte låta bli att berätta om vad vi gjort i Nornäs – att vi bildat en Unga Örnar Förening och Inga-Lill Lindvall som jobbade på ABF i Idre blev intresserad och drog ihop lite folk som också bildade en Unga Örnar Förening i Idre. Jag och Inga-Lill hjälptes åt med att fixa mycket för föreningen och en dag så blev vi liksom nya vänner som tyckte att vi trivdes tillsammans. Så vi började fundera på att hitta ett boende på Idre vilket vi lyckades med. Vi Flyttade in i ett litet hus på vägen upp till gamla bygdegården först innan vi fick tag på en lägenhet vid gamla HSB. Här bodde vi några år och Ola vår son föddes och växte upp där sina första år – han var en finurlig kille som ibland berättade att jag var en bonde och hade många djur – Ola berättade för dagispersonalen – vilket naturligtvis inte stämde, troligtvis kom detta från vistelsen i Hållbovallen när vi var där på besök och han fick träffa farfar och farmor samt min mormor och morfar som hade bondgård och där min mamma Olga var den som mjölkade korna. Vi byggde senare en villa på Blåbärsstigen där vi bodde i dryga 20 år innan vi sålde och flyttade till Drevdagen där vi byggde om Inga-Lills gård och jag bodde här i ca 7 år. Mina föräldrar dog och det fanns nu tomma hus i Hållbovallen varför jag ville försöka ta hand om dom också. Inga-Lill och mitt förhållande var väl också en orsak till flytten och Ola var väl inte helt nöjd med läget, jag hade ju bott mest i Stockholm och Inga-Lill hemma för det mesta och det blev väl lite ovant med att nöta på varandra dag ut och dag in sedan jag flyttat hem från Stockholm. Ja jag var ju inte mycket hemma, kolla engagemangslistan i slutet. Så vi började forma om våra liv på var sitt håll och är ändå mycket goda vänner och fixar mycket tillsammans med Ola. Nu lever jag tillsammans med Inge som också nu bor på gården. Jag vill ändå berätta att vi hade mycket partifolk hos oss under dessa år och det som jag just nu kommer ihåg är att våran Försvarsminister Peter Hultqvist som då var ung tidnings reporter på Dala Demokraten skulle sova över hos oss och vi hade så trångt att han fick ligga under köksbordet, samtidigt nu kommer jag ihåg att Peter Hultqvist också kom på besök till ett sommarläger med Unga Örnar vid Glyfjärden där vi just skulle fixa lunch så Peter fick vackert träda in i tjänst och grädda tunnpannkakor till drygt 70 ungar. Peter har alltså god kännedom om hur vi har det på landsbygden och han vistas årligen här uppe då vi träffas för samtal om bygden. Nu åter till mina jobb och uppdrag. Men den nya tekniken skapade trots allt nya arbetsplatser och det byggdes en ny arbetscentral i Särna där vi var 13 personer placerade, där vi hade ett kontor för planerare, en avdelning för 2 linjelag, Reparation och underhållsavdelning, kök och matrum, dusch och tvättrum, plock-


förråd. Nytt stort garage för alla tjänstefordon och förrådsbyggnader för linjematerial. Även vid nya telestationen etablerades kontor och matrum inklusive lokaler för reservkraft, utrustningssalar, och en mindre s.k. överdragsstation. Livet på Televerket/Telia får bli ett eget kåseri, med många intressanta händelser under mina 42 tjänsteår vid Televerket och Telia. Jag ska här bara nämna att under dessa åren fylldes det på med många utbildningsperioder och avslutades med en nästan tvåårig utbildning på Teleskolan i Kalmar, i ett koncept som hette ” Ledare i framtidens Televerk”, efter denna så fick jag tjänsten som Linjemästare och jobbade i Falun under 1 år som chef för allmänna växelavdelningen, sedan skulle jag efterträda Linjemästaren i Mora, men blev samtidigt invald i Sveriges Riksdag som riksdagsledamot för Socialdemokraterna, jag fick tjänstledigt under hela riksdagsuppdraget som varade i nästan 14 år, så vid tidpunkten jag slutade i Riksdagen, så återgick jag till den tjänsten fram till 2003 då jag avslutade mitt jobb efter 42 år hos Telia AB som övertagit Televerkets roll. Under min tid i Riksdagen så har jag alltid haft Landsbygden som mitt viktigaste uppdrag under de nästan 14 åren jag har varit ledamot. Jag har tagit del av alla Sveriges Landsbygdsområden, och jag vet hur besvärligt det är med förståelsen, att staden behöver Landsbygden för sin försörjning både vad gäller matförsörjning, energiförsörjning, råvaruförsörjning, rekreation, kommunikation, ja arbetskraft m.m. och ändå förstår inte stadsbon att det är så, om staden ska må bra måste staden se till att det finns tillräckligt med människor och resurser på landsbygden för att staden ska kunna skörda allt det som jag nyss räknade upp. Men det jag påstår betyder inte att vi landsbygdsbor ska vara uppgivna utan i stället erbjuda stadsbon att betala för sig för att kunna skörda i framtiden, här behöver vi hjälpas åt oavsett partifärg – detta är ett gemensamt ansvar. Detta insåg jag tidigt när jag var inne i riksdagsarbetet och främst i utskottsarbetet där jag ofta fick uppdraget att försöka jämka skrivningar så att vi oftast kunde bli överens och undvika en massa reservationer i våra utskottsbetänkanden. Jag kom ju från Kommunpolitiken och hade i det arbetet sett vikten av breda överenskommelser, ett exempel var ekonomipolitiken i kommunen och jag hade ett gott samarbete med vår ekonomichef Lilian Falk även sedan jag kom in i riksdagen. Jag kollade med henne hur vissa skattefrågor och utjämningssystem som skissades i framtida propositioner från regeringen skulle påverka vår egen glesbygdskommun Älvdalen, hon tog fram underlag och vi fick till möten med ansvariga inom regeringen innan man slutligen fastställde propositioners innehåll. Lilian tyckte detta var skitkul och vi kan påstå att vårt gemensamma arbete gav resultat som var positiva för Älvdalens kommun. Vi hjälptes åt Att skriva underlag till viktiga motioner också där vi inte riktigt tyckte att vi fått gehör för vad vi sa till regeringsföreträdarna.


Detta arbetssätt har jag också använt i min egen verksamhet och som jag nu fört vidare från mitt företag Idre Projektcenter till Vildmarkskooperativet i Nornäs, som sköter administration och fakturerar de uppdrag som beställs av intressenter, jag uppdaterar hela tiden mitt nätverk till aktuella personer som övertar uppgifterna när regeringar kommer och går oavsett politisk tillhörighet – detta med samverkan ger resultat, även om det kan ta lite tid innan utfallen blir till full belåtenhet. Jag saknar brukningen av oss något äldre, då vi lämnar våra uppdrag i politiken, eller vårt uppdrag i företagen, jag själv känner mig ung och fortsätter att lämna mina erfarenheter till andra mot en kanske allt för billig penning utifrån hur våra stora banker och finansfolk hanterar våra gemensamma sparpengar och skatter. Men det jag ändå uppskattar är att fler och fler företagare bryr sig och ser samverkan med lokalsamhället som ledstjärnan i sin egen utveckling. Detta bådar gott för vår framtidskommun Älvdalen. För att år från år vara med och lyfta fram landsbygdsfrågorna är jag aktiv i Riksdagens Veteranförening. Vårt årsmöte, en heldag i Riksdagshuset i maj månad, som är en viktig mötesplats för hela riksdagen och de ansvariga i den sittande regeringen, för rapportering och samtal med oss veteraner. Här passar jag på och uppdaterar mitt nätverk, de personer som tagit över, jag får på detta sätt bra inkörsportar för samtal kring aktuella frågor och idéer som företag och föreningar och folket i bygden vill att jag ska lyfta fram. Jag kan göra en lång lista på ministrar och utskott i riksdagen, inte bara sossar, som jag sett till att få komma till våra bygder för att ta del av våra goda idéer om hur vi ska lösa framtiden, men ingen av oss får ge upp, utan ledordet ”omtag” är mitt viktigaste metoduttryck, därför att jag vet att ordspråket ”Trägen vinner” är sant. Detta gäller även allt positivt som händer i Norra kommundelen på turismsidan, tro inte att det nu räcker med att sitta på sidan och titta på, vi alla måste vara med och bevaka det som kan gå snett och även det som ser ut att följa den utstakade vägen. Nu prövas styrkan och kraften i vår stora basnäring – nu rusar ”Coronaviruset” runt om i hela världen och vi störs av ett tillfälligt stopp. Vi tränas nu i hantering av kris och får lärdom om att ta med krishantering i vårt framtidskoncept. Genom att fortsätta att bry oss och aktivt agera så blir vi starka, enda sättet att klara framtidsutvecklingen är att vi inte överlåter detta till någon annan. Ung och Gammal - bry dig – det är din framtid – men jag hjälper gärna till! Någon undrar väl när ska Du ge dig – men min syn är att vi som vill och orkar ska bidra så länge vi kan, därför vill jag veta hur Doktor Wästerlund i Särna tänker kring detta, och det vore kul att även f.d. Ekonomichefen vid Älvdalens Kommun Lilian Falk i Älvdalen fick berätta om sin uppväxt i Hållstugan och hur livet blev. Jag avslutar med en lista på de organisationer, föreningar och företag jag varit och är engagerad i framledes samt en lista på mina utlandsbesök - jag har planer på att skriva ett kåseri om allt intressant som finns gömt under dessa.


Ledamot Stiftelsen Idre Fjäll Ledamot Grövelfjäll AB Ledamot Stiftelsen Folkets Hubb Ledamot Kungliga Tekniska Högskolan - arbetsgrupp Medlem i Socialdemokraterna 1972 Ordförande i Statsanställdas Förbund/Facket i Norra Dalarna Domare Svea Hovrätt Ledamot Patientnämnden Ledamot Polisstyrelsen Dalarna Ordförande i Unga Örnar Nornäs Ordförande i Idre Bygdegårdsförening Ordförande i Stiftelsen Idre Flygplats Ordförande i Stiftelsen Áernie Sydsamiskt Center Ordförande i Kommunfullmäktige i Älvdalens Kommun Ordförande i Älvdalens Arbetarekommun Ordförande i Näringslivsnämnden Ordförande i Älvdalens Kommuns Personalutskott. Ordförande Dövas TV i Leksand Ordförande i Inlandsbanan även en period som VD. Ordförande i Bygdegårdarnas Daladistrikt Ordförande Särna Idre Sockenförening Ordförande i Everts bergs Bygdegårdsförening Ordförande i Evertsbergs Fiberförening Ordförande i Nornäs Folkets Hus/Bygdegården Ordförande i Finnmarkens Fiberförening Ordförande i Vildmarkskooperativet i Nornäs. Ordförande i Älvdalens Kommunbyaråd Ordförande i Hela Sverige Ska Leva Ordförande i Företagarna Idre-Särna Grövelsjön. Ledamot Närings och Kulturutskottet Ledamot Konstitutionsutskottet Medlem PRO Medlem i Riksdagens Veteranförening Aktiv stödperson för Idre Himmelfjällsprojektet. Hjälper till i Idre Destination Utveckling AB Ledamot i styrelsen Norra Dalarna Fastighets AB Utlandsresorna: Island, Finland, Norge, Danmark, Färöarna, Lettland, Estland, Litauen, Ryssland, Ukraina, Bulgarien, Frankrike, Tyskland, Åland, USA, Egypten, Mexiko, Canada, Tjeckien Slovakien, Italien, Dominikanska Republiken, Turkiet, Rumänien, Grekland, England, Belgien, Holland, Polen, Spanien, Cypern, Österrike, Schweiz, Monaco. Skottland, Japan. I framtida kåserier som berör utlandsresorna kommer jag troligtvis in på mina språkkunskaper som egentligen inte finns eftersom inte ens engelskan hade kommit in på skolans schema innan jag slutade min 7 åriga skolgång. Jag fick ofta använda BLOCK OCH PENNA, RITA BILDER PÅ VAD JAG VILLE. Men ibland fanns det tillgång på tolk. Vänligen Leo

Profile for Malin Holmgren

Porträtt Leo Persson  

Porträtt Leo Persson  

Advertisement

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded