Maria ser tillbaka på sin tid som DIAKON

Diakoni Mina år som diakon i församlingen

Vi sitter i bilen och kör längs slingriga vägar omgivna av skogar, åkrar och sjöar. Tanken är att min nya arbetsledare, Lars Jarlemyr, ska visa mig runt i den vidsträckta Finspångs församling som just har blivit min nya arbetsplats. Jag och min man just flyttat till vårt sommartorp i Finspång för att börja ett nytt liv nära naturen, efter många hektiska år i Stockholm. Idag ska vi till Rejmyre och Skedevi – men Lars har en liten egen tanke med resan: Han vill ta mig till den helt nyöppnade flyktingförläggningen i Hävla. Här samlas nykomna familjer från krigets Syrien. Öppnandet har skett helt hastigt och man saknar allt: möbler, sängkläder, husgeråd och kläder. Detta är på hösten 2013. Kriget i Syrien har pågått sedan 2011. Jag har följt nyhetsrapporteringen därifrån nästan dagligen och verkligen lidit med

befolkningen där. Som alltid när man följer rapporter om krig och nöd på distans så är vanmakten stor. Men helt plötsligt är några av dem här och jag kommer rakt in i deras vardagsrum och får möta dem ansikte mot ansikte – pappor, mammor och barn. Många känslor fyller vårt första möte. De är glada att se oss, lättade och förtvivlade på en och samma gång. Bara några dagar senare kommer rapporter om en orkan på Filippinerna

med förödande följder – och mina första arbetsuppgifter som diakon i Finspångs församling ger sig själva: Bössinsamling till Svenska kyrkans internationella arbete till katastrofhjälp på Filippinerna, insamling av utrustning och kläder till Hävla och så småningom julinsamlingen till Finspångs egna behövande familjer. Så inleds en period av intensivt diakonalt arbete som nu har varat i sju år – och som visade sig bli bland de lyckligaste åren i mitt liv! Jag fick fullt förtroende och frihet av kyrkoråd och arbetsledning att utforma arbetet efter de behov som uppstod. Kamreren ville dessutom att jag skulle utöka hjälpverksamheten då det fanns diakonala medel som inte var förbrukade. Mycket snart blev jag inbjuden till ett gemensamt möte med frikyrkorna i Finspång (KFF). De såg ett behov av att samverka kring insatser för utsatta grupper, framförallt för flyktingar som växte i antal. Vi startade ett ekumeniskt nätverk för arbetet bland flyktingar och asylsökande. Denna grupp av engagerade och inspirerande människor kom att bli helt ovärderlig för mig och de har fungerat som mina närmaste medarbetare! Vi stöttar och lär av varandra och har skapat ett väl fungerande professionellt och ideellt nätverk. Linköpings stift har stöttat oss mycket och bidragit med rådgivning, utbildning, handledning samt advokatstöd som gjort att vi kunnat utföra ett ofta svårt och kvalificerat arbete för människor i asylprocess. Vi har bl a kunnat bidra till ett antal ganska dramatiska familjeåterföreningar. Vi har även fått ta del av flera projektbidrag som gjort att vi kunde utveckla arbetet. Tillsammans har vi genomfört flera sommardagar på Dunderbacken alternativt i Vibjörnsparken. Där var det fullt ös med musik, dans lekar, spel och tävlingar, fika och korvgrillning. Aktiviteterna riktade sig speciellt till människor som av olika skäl inte har möjlighet att ta semester på annat sätt. Det kunde vara uppåt 200 personer som deltog. Alla kyrkorna i Finspång hjälps också åt med den årliga julinsamlingen, som bidrar till att familjer kan få julmat och julklappar, få möjlighet till någon sportlovsaktivitet, få bidrag till att åka på läger mm. Här på Mariagården har vi också haft en liten grupp med frivilliga till flyktingarbetet som ”en vän i vardagen”. De har gjort en väldigt betydelsefull insats i enskilda familjers liv. Nätverket ”Hjälpsamma Finspångare”, HF startade på initiativ av en grupp engagerade personer, för att till att börja med, stötta EU-migranter i Finspång. De vände sig också till kyrkorna och tillsammans har vi kunnat stötta enskilda personer och familjer med läkarbesök, mat, kläder, pengar och personliga kontakter. Vi hade personlig kontakt med alla tiggare i Finspång, visste hur de bor och kände till deras hem- och familjeförhållanden. Vi kunde hjälpa dem med sjuk- och tandvård, kläder osv. Framförallt så kände vi dem vid namn och kramade om varandra när vi sågs – och det var det viktigaste! Under den stora flyktingströmmen 2015 gjorde HF ett fantastiskt arbete med kläd-distribution till ett stort antal flyktingar i transitboenden och flyktingförläggningar. Numera riktar sig detta nätverk till alla som kan vara i behov av hjälp på olika sätt och än idag så är de en av mina viktigaste samarbetspartners, där jag kan fråga om allt från barnvagnar och cyklar till kläder och leksaker – oftast är saken på plats redan dagen efter att jag skickat ut en förfrågan! För oss i kyrkan har detta nätverk skapat kontakter och samarbete som når långt utanför kyrkans vanliga kretsar, vilket har varit enormt uppmuntrande och inspirerande. De människor som jag möter kan ha sociala, fysiska och/eller psykiska problem, missbruk, social isolering, livskriser,

depressioner, relationsproblem, vara asylsökande, papperslösa eller fattiga EUmigranter. De flesta lever också i ekonomisk utsatthet och utanför arbetsmarknaden. Det handlar om ensamstående mammor som behöver stöd. Kvinnor som försöker få kraft att lämna destruktiva förhållanden. Män som har hamnat i kläm vid vårdnadstvister. Unga tjejer som behöver vuxenstöd. Människor som har lämnat ett missbruk men mår psykiskt dåligt och har hamnat vid sidan om samhället. Familjer som har kommit efter med hyran eller inte har pengar till mat, inte har råd att göra något roligt med barnen, inte har råd att köpa vinterkläder, långtidssjukskrivna som har svårt att komma tillbaka på arbetsmarknaden, flyktingar som berättar om tortyr, sexuella övergrepp och mord av närstående, människor i hemlöshet osv. Mitt arbete har fokuserat på bl a råd och stöd; psykologiskt, socialt och andligt stöd samt ekonomisk och juridisk hjälp. Bistånd till mat, klädutdelning, praktisk hjälp, nätverksbyggande – professionellt och ideellt, andakter på äldreboenden, deltagande i gudstjänster, stöd-och samtalsgrupper, undervisning i kristen tro för konvertiter. Vi samverkar med kommunen, länsstyrelsen och frikyrkorna för att skapa aktiviteter och mötesplatser för asylsökande och flyktingar, ex ungdomsverksamhet, läxhjälp, språkträning, festligheter och läger, likaså julinsamlingen med utdelning samt medverkan i Kommunens Posom-grupp (Psykiskt och socialt omhändertagande vid kriser). Statistiken visar att jag har haft omkring 850 kontakter per år. Jag har verkligen fått vara med om ”Vägar som mötts”! Som socionom med psykoterapeutkompetens och med över 30 år i yrket har jag stått väl rustad inför de möten jag haft både på myndighetsnivå, med jurister och psykiatrin och med enskilda människor som befinner sig i kris och varit utsatta för trauman. – Men för mig är medmänsklighet det absolut viktigaste, att mötas människa till människa på en likvärdig nivå – och det kan vi alla bidra med!

Eftertankar. Mina främsta arbetsredskap, särskilt när vi inte kunnat tala varandras språk, är ögonen, leendet och omfamningen, kroppsspråket och rösten. Att komma till

mötes, få människor att känna sig sedda, välkomna, accepterade och avslappnade. Många gånger har jag inte kunnat göra särskilt stora förändringar i personens totala situation och har känt maktlöshet inför det – och ändå har de människor jag mött varit fulla av tacksamhet och glädje och känt att jag har hjälpt dem bara genom att lyssna, tro på och ta emot det de berättar. Många i utsatta situationer har erfarenhet av att mötas av misstro både från myndigheter och omgivning - deras historia blir ifrågasatt eller osynliggjord – och vem är man då - om ingen vill eller orkar höra på och ta till sig min berättelse? Vi är vittnen till varandras liv. Om ingen ser mig, vad

har mitt liv för värde då? Inom själavården så talar man om ”containing-function” och ibland ser jag mig bokstavligen som en container där människor får lasta av sig allt som är svårt att bära på. Som diakon är jag ingen myndighetsutövare och har ingen kontrollerande funktion utan jag får fokusera på mötet, att skapa en förtroendefull och ömsesidig kontakt. Det handlar om att våga komma nära, att släppa in en medmänniska så att de vågar släppa fram det som tynger. Det betyder också att jag blir djupt berörd och behöver hitta en balans i livet för att orka. Jag har ofta tänkt på ett uttryck av Desmund Tutu: ”Man kan inte torka tårarna från den gråtandes ögon utan att själv bli våt om händerna”. Så är det, man kan inte värja sig från den andres nöd om mötet ska bli äkta. För mig har det varit ett stort privilegium att få komma människor så nära, att bli inbjuden i deras livsberättelser och i deras hem, att få leka med barnen och att äta eller fika tillsammans. – För många betyder det så mycket att också få ge något, t ex att bjuda på middag, inte att bara vara ”behövande” eller ”mottagare” – och det har gett mig enormt mycket kraft och glädje att få mötas på denna vardagliga nivå! Ofta tänker vi oss Jesus som någon slags upphöjd gestalt, men han var oftast väldigt vardaglig, jordnära och konkret. Han identifierade sig med de som levde i utsatthet och sa att ”allt vad ni gjort mot en av mina bröder, det har ni gjort mot mig” och då handlade det om att dela sitt bröd, klä den nakne, besöka den som är sjuk eller i fängelse. En av hans vanligaste sätt att möta människor, var att besöka dem i deras hem, att äta tillsammans och att bli deras vän. Jesus var fylld av medkänsla; han grät över en hel stad och upprördes i sitt innersta vid en nära väns död, han helade, lyssnade, ställde frågor och samtalade, han lyfte fram barnen, den fattiga änkan, främlingen, de sjuka och funktionshindrade och de utstötta och han påtalade för makthavarna när de missbrukade sin makt. Han gav oss enkla levnadsregler som vägledare för våra liv: Att älska vår nästa som oss själva, att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Ingen av oss valde var och av vem vi skulle födas och vilka livsvillkor vi skulle få. Ingenting av det vi har kan vi egentligen ta för givet. Känslan av hunger, rädsla, tortyr, övergrepp eller ensamhet och övergivenhet är densamma, vilken kropp du än bor i. På det sättet borde det vara en självklarhet att ta ställning för och stå på de utsattas sida. Som enskilda kan vi inte ta ansvar för alla människor, krig och katastrofer på vår jord – men vi kan möta den som finns i vår närhet, ”vår nästa”, den som finns ”nästintill”.

Tack för mig. Nu är det dags för mig att avsluta mitt arbetsliv och gå i pension. Jag lämnar mina uppgifter som en berikad människa, full av respekt och kärlek till alla som kämpar med livets svårigheter och utmaningar! - Det är med en djupt känd tacksamhet till alla människor jag mött som jag nu lämnar över stafettpinnen till nya krafter. Jag vill särskilt tacka Solveig Axelsson som var personalansvarig i kyrkorådet när jag började här. Hennes stöd för och tro på mig gav mig en flygande start! Även Gösta Johansson som ordförande och Karl Magnus Hansson som kyrkoherde har varit till stor uppmuntran. Jag är oerhört tacksam till Linköpings stift som har funnits med hela vägen! Mitt arbete har ofta inneburit att bryta ny mark och tack vare stiftet så har jag känt en stor frimodighet i detta. Flyktingnätverket och Hjälpsamma Finspångare har varit mina bästa stöttepelare! Jag vill också tacka alla mina fina arbetskamrater och särskilt min diakonkollega och vän Anette Andersson, som alla bidragit till att det känns fint att komma till jobbet varje morgon. Jag är glad för det fina samarbetet vi har haft med kommunen på olika sätt. Vi har också fått generösa bidrag från bl a Lions, Coop, Odd Fellow och Rebeckalogen som har varit väldigt värdefulla för vårt arbete. Därtill tillkommer alla frivilliga medarbetare och alla privata gåvogivare. Framförallt är jag tacksam till Gud, som har gått vid min sida och lett mig dag för dag! Det är i min relation till Gud, genom bön och stillhet som jag hämtar min kraft och vägledning. ”Det är i honom jag lever, rör mig och är till.” (Apg 17:28)

Jag vill avsluta med en bön av prästen Olle Carlsson: Gud, idag vill jag öppna mitt hjärta på vid gavel. Låt din kraft genomsyra mig och hjälpa mig att se och ta vara på min särskilda nådegåva. Låt ditt ljus skina genom mig idag och värma de människor och möten som den här dagen bär med sig. Världen behöver din kärlek strömmande genom oss. Amen.

Maria Lyshöj Diakon