som var mycket skidintresserad och som sökt sig till Kaskö för att följa med tävlingen. - Då var man nog blyg då man satt med läraren och drack kaffe efter tävlingen, skrattar Sylvi.
Kvällen före en tävling på Öjberget var Sylvi ute och tränade. Vid träningspasset gick skidorna sönder och hon fick då låna Karl Hällströms skidor som dock var för långa. Vid tävlingen hade hon bakhala skidor och i en uppförbacke var det en åskådare som såg att hon hade problem och kom till undsättning.Tänk om någonting sådant skulle hända idag, då skulle den tävlande säkert bli diskvalificerad.
Då det arrangerades skidtävlingar i en by var det stora tillställningar. Mycket publik kom för att se tävlingarna. Efter en tävling vid uflokalen i Övermark 1939 kunde man i lokaltidningen läsa: "Mästerskapstävlingana i Övermark. IF Krafts starka garde hemförde samtliga mästerskap. Seniormästare blev H Samelin, juniormästare L Nord och S Lipkin, dammästare S Klemets". På kvällen var det prisutdelning och efter prisutdelningen dans.
Priserna den tiden bestod inte av några penningstinna kuvert. - Det kunde vara någon tesked eller någon liten medalj som vi fick. En gång fick jag också ett par strumpor, minns Sylvi.
Den vanligaste tävlingssträckan för damerna var 5 km.
IF Kraft stod för resekostnaderna till tävlingarna men all utrustning måste skidåkarna själva svara för. -Mitt bästa skidpar var tillverkat av min bror Elmer. De var lättare och smalare än vanlig skidor. Många av den tidens skidåkare köpte sina skidor av en tillverkare i Rangsby. Också stavarna tillverkades själv.
Tävlingsdräkten var en helt annan än idag. - Då jag började tävlingsskida skidade vi i klänningar. Senare började vi använda skiddräkter som vi också tillverkade själva, minns Sylvi.
- Då vi åkte till tävlingar längre bort åkte vi med buss och en tävling tog hela dagen i anspråk. Då gällde det också att ha med sig egen mat, säger Sylvi.
Forts. på s. 35
