Colliander som nu förde ordet då något andragande på finska med öfversättning ej kunde komma på fråga till följd af den knappa tiden framlade i kort och konsis form vår anhållan, påpekande att finland under en 600 årig förening med Sverige blött på alla slagfelt, samt att nu stunden var kommen då vårt land stadd i den yttersta nöd ropade på hjelp till Sverige samt att denna hjelp nu i främsta rummet borde bestå i försäljning af vapen och ammunition till vår lagliga regering, att hinder ej måtte ställas ivägen för de frivilliga som önskade deltaga i kampen för Finland samt slutligen att framdeles i mån af möjligheter lifsmedel borde så vidt möjligt afstås till oss. Excellensen började med ett beklagande af tidens knapphet då han ej var i tillfälle att samspråka med oss alla, han hade önskat att detta sammanträffande skulle skett om några dagar då han haft bättre tid. Derefter berörde han lifmedelsfrågan och framhöll att brödsäd som säkert bäst skulle behöfvas i Finland var så knapp i Sverige att ransonerna voro 200gram om dagen och var det ej säkert att dessa kunde bibehållas till nästa skörd, kött kunde ev. afstås något men deraf hade vi för tillfället ej brist i vårt land, deremot torde fisk kunna erhållas från Norge, Herefter framhöll han att frågan om frivilliga var af militärnatur, hvarför militärbefälets åsikt och bifall i dessa saker måste inhämtas. Att vi alltfort befann oss mitt uppe i världskriget hvarför Sverige alltid måste hålla sig beräda och då något öfverskott af hvarken officerare eller underofficerare ej förefanns måste de ansökningar som inkommo pröfvas hvarje skilt för sig. Så vidt möjligt och detta kunde ske utan att försvaga Sveriges militära kraft skulle dessa bifallas, men någon nämnvärd mängd kunde vi ej påräkna. Hvad åter vapen vidkomma hade Sverige ej mera än hvad som behöfdes för landets försvar, likaså af ammunition, hvarföre något i den vägen ej kunde afstås möjligen några obetydliga partier. Slutligen ville excellensen framhålla att de sociala motsättningarna voro stora i Sverige enär hela arbetarverlden der var absolut emot någon som helst inblandning eller hjelp från deras sida. Han framhöll ytterligare att enligt hvad han viste stora partier voro på väg till Finland från Tyskland. Slutligen försäkrade han oss om regeringens varma sympati för vår sak. Wi återvände nedstämda från sammanträffandet. På kvällen var ett möte af riksdagsmän sammankallade till Hotell Kronprinsen, hufvudsakligast af högern samt någon liberal ett 60 a 70 tal voro närvarande, mötet började kl 8. Då vi ej erhöllo något besked från statsrådet Gripenberg eller blefvo i tillfälle att träffa honom för att få besked huruvida audiens hos konungen kunde erhållas idag vände vi oss till Dr. Gumerus på vår legation för att få åtminstone företrede hos honom, detta beviljades och egde rum kl 1:30 hvarvid oss på förhand meddelats att 15 högst 20 minuter kunde af excellensen beviljas för vårt sammanträffande med honom. På utsatt klockslag infunno vi oss och blefvo genast mottagna. Till ordförande valdes r:d.m. Ossen ??? som hälsade oss välkomna, hvarpå Colliander tackade för tillfälle berädts oss att här inför riksdagsmännen framföra våra önskningar, herefter höll Luopajärvi ett tal på finska, hvarunder ordf ett par gånger viskade mig i örat en anhållan att talet ej borde blifva alltför långt, sedan han slutat höll jag ungefär samma tal på svenska, hvarvid följande punkter berördes och utvecklades. En kort historisk öfverblick öfver förhållandenas utveckling på de sista 12 åren. Lagstiftningsarbetets svårigheter genom motvilja uppifrån då inga reformer stadfästs, lantdagsvalen 1916 och 1917 hvad som gjorts till nödens och arbetslöshetens bekämpande, huru revulution trots allt utbrutit samt en anhållan till Sveriges folk nu att bistå oss i vår tunga kamp för lag och rätt. Som första talare uppträdde Hammarskjöld (han var möjligen ecklesiastikminister ????). Han inledde sitt tal med att” Under hela mitt lif och jag är en gammal man har det alldrig tidigare så sjudit af harm i mitt hjerta som under dessa två senaste veckor; hvarefter han i korta kraftiga och välvalda ordalag frambar ej endast sina djupa sympatier för vår sak utan ock
innerliga och brinnande önskan att kunna få den hjelp tillstånd som vi önskade, och han hoppades och trodde att denna önskan om några dagar skulle kunna förverkligas. Han slutade sitt andragande med att det ej var ändast grannen som önskade hjelp det var mera än så det var brodern. Efter hans andragande bådo nästan alla att få instämma den. Sedan ytterligare några talare yttrat sig, hvarvidfrågade(s) huruvida ej medling mellan de stridande parterna kunde åvägakommas, hvarvid Colliander på ett klart och tydligt sätt påvisade omöjligheten af en medling afslutades mötet, och vårt intryck var att detta möte var af den största betydelse och att vi här verkligen kunnat uträtta något för vår sak. Efter mötets slut voro vi i tillfälle att gifva särskilda upplysningar åt riksdagsmännena hvilka voro af nytta för dem följande dag i den debatt som komme att uppstå vid statsministerns besvarande af interpellation i kammaren i finlandssaken framstäld af venstercosialisten Wennerström. Efter hemkomsten samma kväll ringde J Castrén upp och önskade att Colliander och jag skulle besöka honom följande morgon kl ½ 9.
Den 20 Februari
Då Colliander var förhindrad att infinna sig begafvo sig Bengts och jag dit och anlände kl 9 fm. Något egentligt nytt ville ej Castrén utan önskade han att vi, d.v.s. deputationen skulle underskrifva en inlaga till Kungl.Reg. som af honom på förhand uppgjorts samt så vidt möjligt förmå Gripenberg att för sin del omfatta den och inlemna densamma, vi kunde ej afgifva något svar men beslöts att ett sammanträde samma kväll skulle äga rum å legation i och för öfverläggningar. Det framgår nu allt tydligare att här drifves ett ganska stort intrigspel, samt att utomstående krafter försöka inverka på vår legation, krafter som ej enbart åsyfta vårt lands bästa utan drifva politik samtidigt för främmande makter om till vår fördel eller ej kan jag ej nu säga, vårt nödläge tages åtminstone till förevändning.
