Fansen är den tolfte spelaren

Hos de drivande krafterna i klackverksamheten Jaro Supporters är intresset för fotbollen och läktarlivet lika levande som någonsin tidigare, men fler och fler börjar få ont om tid. Petter Brunell, Staffan Häggblom och Alexander Mursu skulle gärna se att fler, och yngre, ansluter.

Alexander Mursu har följt Jaro aktivt sedan det lyckade ligakvalet 2001, de senaste tolv åren delvis på distans från Helsingfors. Petter Brunell och Staffan Häggblom kom med i klacken senare, för tio-tolv år sedan.

– Det var nog i samband med den avgörande matchen 2012, när Jaro var tvungna att vinna mot TPS i Åbo för att vara kvar i ligan, som jag fick smak för att stå i klacken, säger Petter Brunell.

I höstas fick han för första gången på länge uppleva något liknande, fast resultatet gick i en annan riktning, när Jaro ligakvalade mot TPS på bortaplan.

Då var det på riktigt bra tryck på läktaren och det kändes som att man var en del av någonting större, säger han.

Det var visserligen inte fler än tio supportrar i minibussen som lämnade Jakobstad strax före lunchtid den där måndagen i oktober, men till saken hör att det var höstlov och ett femtiotal juniorer med tillhörande föräldrar styrde samtidigt mot Åbo i en större buss.

– Det kom folk i egna bilar från runtom i södra Finland också, så vi var säkert runt 100 per-soner i klacken då, tror Brunell.

I FLERA ÅR HAR de löst organiserade supportrarna (någon förening finns inte) haft som mål-sättning att ha någon form av stöd till laget på plats vid alla matcher, men trots många gånger pålitlig uppslutning, inte bara från Jakobstadsregionen utan också från Helsingfors med omnejd, lyckas det inte alltid.

– Som mot JJK borta nu en lördag i juni. Dels var det samtidigt med landslagets EM-kvalmatcher, och dels är vi många som varit med en längre tid som är i den åldern att vi börjar ha barn och familjer som det är tufft att vara borta från, säger Staffan Häggblom.

Förr for man på alla matcher man kunde och hann med, men det är inte lika enkelt att vara borta en hel dag och en hel natt, som krävs om man far till exempelvis Åbo, Helsing-fors eller Kotka, längre, säger Petter Brunell.

I någon mån påverkar också lagets varierande prestationer reseviljan. Man behöver inte vara någon medgångssupporter för att känna av att serielunken blir tung om det är glest mellan matcherna med riktigt mycket på spel, vilket det har varit de senaste säsongerna.

– Jag tror aldrig jag sett så många matcher på plats som under 2006, och det var ju inget bra år, men det blir lättare att prioritera och motivera sig när laget har ett bättre flyt.

Vi bru-kar kunna vara en eller två personbilar, fem till tio personer, från Helsingfors om spelorten är på rimligt avstånd, men till exempel for jag inte på bortamatchen mot JäPS i slutet av maj, säger Alexander Mursu.

Petter Brunell har noterat att det verkar som att både Vasa IFK och Gamlakarleby BK har fått påfyllning i supporterleden av aktiva, yngre krafter på senare tid, och han har gott hopp om att det ska finnas intresse också bland yngre Jarosupportrar för att stå i klacken och sjunga under matcherna. När yngre spelare som Roni Björkskog slagit sig in i representationslaget har det till exempel synts tendenser åt det hållet då kompisar har velat visa sitt stöd.

– Men det kan nog krävas att man är ett kompisgäng som gör det tillsammans. Jag förstår att det rent socialt kan vara ett lite skrämmande och stort steg att närma sig klacken på egen hand om man inte känner någon som redan är på plats. Från där vi står längst upp i hörnet på sektion E syns det bra när man kommer, det går liksom inte att bara smyga sig in där.

ALLA SOM DELTAR I VÅRT samtal hoppas att den nya stadion, Project Liv Arena, när den är klar ska innebära ett lyft också för klacken och engagemanget för föreningen.

Supportrarna ser fram emot att komma närmare spelet när inga löparbanor finns mellan läktare och plan.

Förhoppningsvis kan miljöombytet också i någon mån påverka invanda beteenden hos Jaropubliken, både den yngre och den äldre.

– På Centralplan är det mycket på det sättet i dag att många har suttit på en och samma plats i många år, och då blir det svårare att lämna den ju längre tiden går, tror Brunell som inte direkt kommer att sakna Centralplan den dag då det är dags att ta en ny hemmaarena i bruk.

Jag kommer knappast att försöka ta med mig en bit av en bänk eller något sådant hem. Möjligtvis skulle det vara roligt att ha skylten med bokstaven E som finns ovanför trappan till vår sektion, funderar han.

Hur det än blir med den saken är supportrarna nöjda med att i ett tidigt skede ha fått möj-lighet att tycka till om planeringen av Jakobstadsfotbollens nya arena. Högst troligt blir det så att klacken får hålla till på norra kortsidan, mot Centralplan. Förhoppningen är att den nya miljön ska kunna bidra till att involvera fler som redan finns på samma läktarsektion.

– En stor fördel med den nya stadion, som vi också har och har haft med Centralplan, är också att den kommer att finnas på ett centralt läge i stan. Där finns en likhet med Tam-mela i Tammerfors som särskilt efter renoveringen kommer att vara den bästa arenan i Finland.

I många städer, som i Seinäjoki, Lahtis, Vasa och Kotka, är det en bit från stan till arenan och det är synd, säger Alexander Mursu. Överlag framhåller supportrarna att det enda som krävs för att vara med är att man håller på Jaro. De som ofta kan hittas i klacken i dag har många olika bakgrunder och vitt skilda vardagsliv, och förenas i fotbollsintresset.

– Sånt som religion, politik eller om man är rik eller fattig spelar ingen roll alls. Det viktiga är att man stöder Jaro och vill visa det. Våra ramsor är lätta att lära sig. PÄR JONASSON