Femte Statsmakten #1

EN TIDNING AV STUDENTFÖRENINGEN VID JMK, ENHETEN FÖR JOURNALISTIK, MEDIER OCH KOMMUNIKATION, STOCKHOLMS UNIVERSITET NUMMER 01 2015. TEMA: NORMER

tema:

NORMER

femte #1 2015 statsmakten

Framsidefoto: Malin Nerby

02

03

22

Ledare: Broar Måns Hagenberger

Proffspåverkan i det tysta

04

Alva Snis Sigtryggsson

Vuxnas makt att forma framti-

24

dens normer

P4-chefens öppna brev till

Bella Beiron

prinsessan

06

Alva Snis Sigtryggsson

Med punken i ådrorna

25

Sara Wretljung Mermer

Krönika: En Stockholmsk

08

myrstack Julia Brandberg

Krönika: Kulturkrockar

26

Melissa Mihaljuk Olsson

Krönika: Sporten måste våga

09

ta risker

Blandat med

Mikaela Lindahl

Frågan på stan, Semmelhybris

27

10

Blandat med

Förändrar från insidan

Normquiz, Boktips, Serie

Ellen Almgren

28

12

”Teatern skalar av mig alla

Krönika: När normer

lager”

bestämmer en människas värde

Frida Jareteg

Agnes Laurell

30

13

Jämställd skivdebut bryter

Män styr städers

mot normen

utformning

Frida Jareteg

Alva Snis Sigtryggsson

31

14

Power pussyn som

Illustration Bella Beiron

reformerar den svenska

15

hiphopscenen

Krönika: Du ska inte tro att

Sara Wretljung Mermer

du är något

32

Sofia Sidén

Åsikt: Groteska Grotesco slår

16

ett slag för de utsatta

Mail från Saga Becker

Johannes Karlsson

Thea Mossige-Norheim

33

19

Serie Bella Beiron

Krönika: ”Jag höll på att sätta

34

kaffet i halsen”

Krönika: På andra sidan

Alexandra Andersson

dygnet

20

Julian Evans

”Det är viktigt att känna sig

35

behövd”

Avslut: Bild

Louise Bornhall

Alva Snis Sigtryggsson

ledare

tema: normer Chefredaktör Måns Hagenberger

BROAR Min vän ville dö. Det berättade hon för mig på telefon. Jag drack öl på en bar – min vän låg apatisk på sitt sovrumsgolv. Några månader tidigare i ett litet rum under Skanstullsbron pulserade basgångar i våra ådror – mina och min väns. Hennes ansikte var i fokus i stroboskopljusen. Hon såg på mig, men det var som om hon såg rakt igenom – hon var inte där.

Apropå broar – nästan varje dag tar jag buss fyra över Västerbron, eller självmordsbron, hem från jobbet. Vissa eftermiddagar trycker sista solen mot Långholmen och Södermalm, vilket får de orangea lägenhetshusen att se ut som gyllene vågor. Det känns som att varje byggnad bär på någonting hemligt. Livet känns för en stund fint. Men sedan känner jag av det i magen – det iskalla vattnet under bron, där människor försvinner. För ett par år sedan skulle dessa fördömda människor räddas genom att det sattes upp ett högre skyddsräcke.

Uppenbarligen förstod man problemets kärna – uteblivna självmord handlar om människors obefintl ga fallenhet för att klättra. Eller inte.

Det är som om man ständigt bygger fasaden högre för att dölja de verkliga problemen.

Normer är byggstenarna i fasaden. Normer hindrade min vän från att prata om hur dåligt hon mådde. Normer fick henne att må dåligt från början – hon förpassades från sin omgivning då hon för dem var konstig. När det var hennes tur att hoppa passerade bilarna bakom henne som om ingenting. Förarna var säkert inte sympatilösa, men kanske tränade att inte se. Ögonen på vägen.

Vi står kritiska mot vedertagna sanningar, mot normer, på Femte Statsmakten. Detta utan att stämpla alla normer som dåliga. Vi är som journaliststudenter på väg in i ett medium som har makten att skapa vår världsbild – därför anser vi att det är särskilt viktigt att vi har vassa ögon. Med det här numret sätter vi prägeln för tidskriftens nya utveckling genom att zooma in på och ifrågasätta våra föreställningar • om världen.

Måns Hagenberger Chefredaktör

Vice Chefredaktör Johannes Karlsson Textredaktörer Cigdem Erdal Sara Wretljung Mermer Bildredaktör Julia Brandberg Redigering och design Simon Lundberg Bylinebilder Julia Olsson Skribenter Ellen Almgren, Alexandra Andersson, Bella Beiron, Louise Bornhall, Julia Brandberg, Julian Evans, Frida Jareteg, Johannes Karlsson, Agnes Laurell, Mikeala Lindahl, Melissa Mihaljuk Olsson, Thea MossigeNorheim, Sofia Sidén, Alva Snis Sigtryggsson, Linnéa Sundström, Sara Wretljung Mermer Fotografer Julia Brandberg, Frida Jareteg, Malin Nerby, Alva Snis Sigtryggsson, Sara Wretljung Mermer Illustratörer Bella Beiron, Agnes Hessman, Julia Olsson, Alva Snis Sigtryggsson FEMTE STATSMAKTEN är ett webbaserat magasin som utkommer ett antal gånger per termin och erbjuder ett blandat innehåll av nyhetstexter, reportage och intervjuer. Tidningen produceras av studenterna vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation och tillhör JMK:s studentförening. Den är politiskt oberoende och fungerar som en fristående enhet som granskar studentkåren, föreningen och institutionens verksamhet. Femte Statsmakten fungerar sendan 2005 som en plattform för blivande journalister, fotografer, illustratörer och redigerare som vill skaffa sig journalistisk erfarenhet inför arbetslivet.

03

tematext

Vuxnas makt att forma framtidens

normer

Alla människor föds likt ett oskrivet blad, normlösa. Under barndomen använder vi oss av härmning. Vi skapar oss en uppfattning om vad samhället anser accepterat eller inte. Trots att man bor i samma stad, kanske till och med på samma gata, slutar alla upp med olika åsikter och värderingar. Vad är det då som gör att vi skiljer oss från varandra? Hur stor betydelse har uppväxten för vår personlighet och de åsikter vi har idag?

H

elena Wiklund, lärare på Mariefredsskolan, säger att hon tydligt kan se att barnen tar efter sina föräldrar. ”Äpplet faller inte långt från trädet” är en av de ordspråk hon använder sig av för att beskriva hur barn avspeglas av de vuxna.

Helena är likt alla andra pedagoger utbildad i hur man skall kunna göra barn till jämställda framtidsmedborgare. Hennes arbete som lärare baseras på ett värdegrundsarbete och av demokrati.

– Vi jobbar medvetet med barns beteende för att lära dem förstå varför rätt är rätt och fel är fel. Framförallt försöker vi att bryta normbrytande beteende, vilket kan handla om barn som slås eller mobbar. I de fallen brukar det inte ge någon större effekt att bara prata, eftersom de i grunden vet om vad som är rätt och fel, säger Helena.

Helena fortsätter med att prata om vikten av att tänka på värderingar man förmedlar till barn.

– Som lärare tänker man mer än gemene man gör. Jag skulle till exempel aldrig ta med min dotter på en fotbollsmatch. Jag tycker inte att den miljön är något ett barn ska uppleva. Idrotten är ett

04

bra exempel på hur en hatisk stämning plötsligt blir okej. Inom idrotten är det accepterat att säga elaka saker, och man tänker inte på att barn inte förstår varför det plötsligt är okej att vara fientlig Helena tar även upp hur vanligt det har blivit att vuxna idag pratar nedlåtande om sig själva och andra människor.

– Man kommenterar utseende i väldigt hög grad. Återigen tänker man inte på hur barnen tar åt sig av de ideal man förmedlar.

Helena pratar om att vuxna måste tänka på att förespråka en sundhetsnorm. Att vuxnas tankar och yttrande kring viktnedgång, dieter och utseende kan påverka barn negativt i deras framtida utveckling.

Hon nämner hur barn präglas av sina föräldrar, och att hon många gånger har man hört föräldrarnas tankar genom barnen.

– Vissa barn ser man det tydligare på.

Det kan handla om att de uttrycker sig illa om exempelvis invandrare, vilket man som lärare förstår att barnet har hört hemma.

Som vuxen finns möjligheten att ända ett normbrytande beteende. Det kan man

göra genom att belöna det önskvärda beteendet, men också genom att placera barn tillsammans i en stor grupp där största majoriteten har en rättvis syn på samhällsnormerna. Det är lättare att ändra ett barns beteende, men egentligen är det samma för alla människor. Gemensamt för alla, barn som vuxna, är att man vill bli omtyckt och lyckas, avslutar Helena.

Alla tar vi med oss något från vår uppväxt. Alla har ”levt och lärt” under sin barndom, vilket man kommer fortsätta att göra resten av livet. Skiljaktig uppväxt och umgänge kommer att spegla ens personlighet. I slutändan vill varje människa känna sig uppskattad och delaktig, vare sig historia eller det nuet man befinner sig i.

•

Bella Beiron

Text och illustration

”

Som vuxen kommenterar man utseendet i väldigt hög grad

05

MED punken I Å D R O R NA

Som ensam tjej i punkbandet Night Terror tycker Madeleine Frankki att tjejers ställning inom punken har blivit bättre idag än vad den har varit tidigare.

06

D

eras musik har beskrivits som ”Black Flag på tjack”. Som det råaste i The Runaways, blandat med det hysteriska i Dead Kennedys.

Madeleine Frankki, även känd som Pink Punk, är sångare i bandet Night Terror.

Ett band som även består av Janne Elfsten (gitarr), Peppe Graceffa (gitarr) och Pär Svensson (trummor). Själv beskriver hon sin musik som svängig punk.

Som 80-talist och uppvuxen i Hässelby var det svensk hiphop som gällde för Madeleine Frankki på 90-talet.

Men det fanns även en punkådra som pulserade i trakten.

– Det fanns många skejtare i Hässelby så det var mycket Millencolin, Satanic Surfers, så den genren fanns ju såklart också.

”

I hela mitt punkliv har det sagts att det hörs om det är en kvinnlig trummis

Hon ser likheter mellan hiphopen och punken, framförallt politiska, beröringspunkter som alltid har varit viktig för henne.

– Du kan verkligen ta ståndpunkt i någonting och uttrycka dig. Allt kommer ut via det du skriver och den musiken du gör. Och alla tycker någonstans likadant.

Den största delen av punken är ju texter om att krossa olika strukturer, olika system. Krossa systemet liksom, en replik som genomsyrar hela punken. Och mycket inom hiphopen också, säger hon.

Denna attityd som är mer eller mindre tydlig inom punken är något som länge har attraherat Madeleine Frankki.

– Det finns ett band som har följt med mig i många år nu. Living Sacrafice heter de. De var ett svenskt band på 80–talet, bara kvinnor. Låtarna hette typ ”Jag drar iväg”. Bandets attityd var typ ”fuck you!”.

Mycket ”jag sticker, jag skiter i det här”.

Den attityden har väl alltid tilltalat mig: ”fuck you” (skrattar).

Riot grrrl-kulturen – en feministisk rörelse med rötter i punken som fick sitt fäste under 90–talet – har dock gjort störst intryck på Madeleine.

– Det var den första punken jag kom i kontakt med. Jag började kolla in kvinnliga artister, undermedvetet.

Siouxsie and the Banshees var ju jättebra med en fantastisk sångerska med djupa texter. Hon har ett bra register. Jag har även fått en komplimang en gång när det var någon som sa att jag lät som Kathleen Hanna (sångerska i bandet Bikini Kill) när jag sjöng. Så jag tror verkligen att det har satt sig i mig.

Madeleine tror att det finns en tendens att benämna kvinnlig punk som riot grrrl per automatik.

– Man vill nog sätta på den etiketten.

Nu är ju vi fyra gubbar och en kvinna så det går ju inte. Mitt andra band, Snake, där är vi tre tjejer. Vi är ju då ett, inom citationstecken, riot grrrl–band enligt folk för att vi är tre tjejer. Lyssnar man på vår musik så är den långt ifrån det. Trots att jag är riot grrrl i grund och botten så är inte de andra två medlemmarna det på samma sätt. De har ett helt annat musikaliskt bakgrundsuttryck. Det är inte riot grrrl, utan säkert bara mycket mer punk, grunge, eller elektroniskt. Så där vill ju folk jätte gärna sätta oss i facket riot grrrl som om det vore en genre. Riot grrrl är ju ingen genre, det var ju en kultur, det var en rörelse.

Men när det är killar som gör punk och när det är tjejer som gör punk, yttrar det sig på olika sätt då?

– Helt ärligt, jag hör inte om det är kvinnliga musiker eller manliga musiker bakom instrumenten. I hela mitt punkliv har det sagts att det hörs om det är en kvinnlig trummis – och det där gör mig så jävla förbannad för jag kan inte säga om det skulle vara en manlig trummis eller kvinnlig. Men jag tror att uttrycket såklart ändras beroende på vad du har för egen kamp.

Hon anser att tjejers position inom punken är bättre idag än vad den har varit.

– Det bokas fler band med kvinnliga artister. Inte bara frontfigurer, utan man söker mer aktivt efter fler band för en mer jämställd scen för kvällen. Men samtidigt säger ju vissa att det fortfarande är lite svårt att ta plats. Jag tycker att det största problemet var bara att ta mig in i scenen, när det var nytt för mig. Då tror jag inte att jag tänkte aktivt: ”Jävla män som kommer och tar min plats här”, utan då var det nog mer bara att jag sökte hur jag skulle kunna göra

”

Inom punken kan du verkligen ta ståndpunkt och uttrycka dig

mig hörd, för jag visste inte så mycket om punkscenen innan jag var väl inne i den.

Tycker du att du blir bemött på samma sätt som manliga punkartister?

– Jag vill tro det i alla fall. Jag tycker att mina problem mest har varit på golvet under spelningarna. Att det har varit ruffiga typer som har stått och wrestlats i moshpiten (vanligt på punk- och metalspelningar där delar av publiken dansar våldsamt genom att kasta sig handlöst mot varandra) och har man själv inte den fysiska styrkan att stå där, då backar man ju.

Madeleine Frankki betonar återigen betydelsen riot grrrl-kulturen haft för tjejer inom punkscenen idag.

– Jag tror inte att jag hade tagit mig så långt idag om det inte vore för riot grrrlkulturen och med allt vad det innebär att du ska stå på dig. Utan det bakom mig så hade jag kanske inte riktigt vågat stå på starka ben just för att det är så många män.

•

Sara Wretljung Mermer Text och foto

07

krönika

K ULTURKROCKAR – hur ska man egentligen bete sig?

H

ar du någon gång varit med om en riktigt dålig restaurangupplevelse? Kanske var maten halvljummen, svindyr och äcklig vad gäller både smak och konsistens, kanske skrek några ungar för full hals med gälla röster som gav dig migrän, kanske råkade servitören snubbla och spilla hett kaffe över dina nya kläder? Alla har vi någon gång varit med om ett mindre bra restaurangbesök. Det kan handla om småsaker som stör.

Ett tjejgäng som pratar alldeles för högt och i mun på varandra eller en man som beställer in några öl för mycket och får en att vilja hämta skämskudden för att slippa se och höra. Man kanske suckar högt för att visa vad man tycker eller skäms för deras skull samtidigt som man utbyter menande blickar med dem runt omkring. Man skäms för att det, åtminstone här i Sverige, går emot normerna och de oskrivna reglerna för hur man bör bete sig på en restaurang.

turliga i världen. Som att spotta på golvet trots att man är inomhus på en restaurang. Eller att låta barnen uträtta sina behov på mindre lämpliga ställen (ja även det hände där folk åt mat…).

Tänk dig då att du går in på en restaurang för att beställa mat och möts av barbröstade gubbar som sitter och spottar på golvet medan de äter. Mysigt? Inte speciellt. Jag lärde mig snabbt att normerna i Kina och Sverige skiljer sig åt på mer än ett sätt. I samhällets alla skikt och i alla möjliga olika miljöer upplevde jag sådant som fick mig som svensk att rycka till av förvåning medan kineserna uppenbarligen tyckte att det var det mest na-

Normer i viss mån kanske behövs i ett samhälle, men att ifrågasätta och förändra normerna behövs även det. Vad som är rätt och fel i en viss situation är mer komplext än vad den nuvarande normen säger. För ingen har väl trots allt dött av lite dåligt bordsskick?

•

” 08

Det här med kulturkrockar är väldigt intressant för det blir så tydligt hur stor påverkan normer har på samhället. Efter några veckor i Kina hade jag slutat bry mig om mycket som från första början fick mig att fullkomligt tappa hakan. Jag hade själv börjat bete mig annorlunda. När man åt mat fanns det ingen svensk vett och etikett kvar, jag slafsade i mig nudlar som om det vore det sista jag någonsin skulle få äta. Att det smaskades, skvätte och lät när jag åt var det ingen som brydde sig om, inte jag heller.

När vi var på finmiddag med högt uppsatta personer förundrades jag över hur mycket sprit som förtärdes. Att säga nej till baijiu (kinesisk sprit) fanns inte på kartan för de kostymklädda gubbarna.

Melissa Mihaljuk Olsson Text

Man skäms för att det går emot normerna och de oskrivna reglerna för hur man bör bete sig på en restaurang

blandat

FRÅGAN PÅ STAN 1. Vad är det första du tänker på när du hör ordet ”normer”?

2. Vilken norm skulle du vilja införa i samhället?

Maria, 42 år

Franco, 22 år

Kjell, 71 år

Linnéa, 26 år

1. Hur man förväntas vara.

2. Att man ser varandra i ögonen och säger hej, särskilt till tiggare.

1. Att följa regler, som att komma i tid och räcka upp handen i skolan.

2. Att visa större respekt för lärare i skolan.

1. Vett och etikett, som att hålla upp dörren för äldre.

2. Vänlighet!

1. Regler i samhället, till exempel könsnormer som säger hur män och kvinnor ska vara.

2. Jag vill snarare motverka alla normer!

Louise Bornhall Text Frida Jareteg Foto

SEMMELHYBRIS

I

år har den hederliga semlan tagit sig uttryck i alla möjliga former och smaker.

Semla-milkshake, semla-glass, ”Hemlan” (kardemummabulle med dold fyllning) och inte minst den omtalade semmelwrapen är bara några av de nya favoriterna.

Men vad beror det på? En teori är att vi inte längre äter semlor i en vecka. Numera säljs semlor redan i januari och fortsätter sedan i flera månader. Folk tröttnar och man måste därför komma på nya knep för att locka alla semmelälskare.

•

Sara Wretljung Mermer Text Julia Brandberg Foto

09

tematext

insidan Ingemar Johansson Foto

Förändrar från

Kungliga Musikhögskolan i Stockholm är den näst äldsta i världen av sitt slag, med en verksamhet som startade redan 1771. Sedan några år tillbaka finns en Normkritisk Grupp som arbetar med att belysa de strukturer som finns mellan skolans väggar. En av medlemmarna heter Marta Forsberg och går andra året på elektroakustisk komposition.

N

ormkritiska Gruppen startade innan Marta började på Musikhögskolan. Det var ett initiativ från några studenter som ville medvetandegöra institutionen om vilka strukturer som rådde och om vilka normer som reproducerades år efter år utan att någon verkade vilja göra något åt dem.

– Det var därför gruppen startades.

Både för att trycka på skolledningen men också för att informera bland eleverna att: ”hej, vi är en del av den här strukturen, ska vi prata om det?”

I den klassiska musikvärlden har det blivit ganska jämställt om man ser till 10

antalet män och kvinnor i orkestrar, men tittar man på de högre positionerna som kompositörer, dirigenter, stämledare och konsertmästare så ser man att det fortfarande är männen som dominerar. Särskilt i jazzvärlden och tonsättarvärlden, menar Marta, där det är otroligt ojämställt och har varit under lång tid.

Hur gruppens arbete mottagits på skolan har varierat. Rektorn har alltid varit stöttande men studentkåren var till en början lite skeptisk, även om relationen blivit bra nu. Enligt Marta finns det ofta en misstänksamhet mot sådant som är nytt

och kan uppfattas som extremistiskt, särskilt på en så traditionsbunden institution som Musikhögskolan. Bland eleverna har intresset för föreläsningarna som gruppen arrangerat varit mycket stort, men det är svårare att få folk att engagera sig vidare då de flesta har mycket att göra i skolan.

– Det finns ju en nyfikenhet och ett intresse, och jag tror att många känner att det är något som skaver, oavsett hur drabbad man är själv.

Gruppens arbete riktar sig i nuläget främst till eleverna, som ett forum för att lyfta erfarenheter och peppa och stötta varandra. Men Marta berättar att de även

Mikaela Pal Foto

pågår en diskussion om hur de ska nå lärarna.

– Det finns en jämställdhetsdag för dem varje år, där skulle Normkritiska Gruppen kunna ha något att säga till om. Men att börja se de här strukturerna är något som förändrar väldigt mycket i en persons liv.

Det kan man inte bara göra på en temadag, det behöver man prata om kontinuerligt.

I Sverige är läget ändå bättre än i resten av världen. Här finns nätverk som IMPRA, för kvinnor inom improvisationsgenrer, KVAST (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare), som funnits sedan åttiotalet, och KUPP (Kvinnor upp på pulten) för kvinnliga dirigenter.

– När jag har haft samarbeten inom västerländsk konstmusik med folk från de nordiska länderna så inser jag hur otroligt lyckligt lottat jag är. Det finns ganska starka röster i Sverige som jag inte tror existerar i resten av Europa. Vi har jäv-

ligt mycket kvar, men vi har ändå kommit långt. Jag kan känna stor tacksamhet inför att det har funnit några som sagt emot under ganska lång tid. Sedan är resultatet av det kanske inte så stort som man hade kunnat hoppas på. Jag tror att vi måste acceptera att musiken är en del av vårt västerländska samhälle som vi skriver utifrån, och att man aldrig är ett blankt blad.

Musiken är inte en konstform fri från alla de här sakerna. Tvärt om.

Det som skulle behöva hända på Kungliga Musikhögskolan för att den Normkritiska Gruppen inte skulle behöva existera skulle enligt Marta bland annat vara att de könade normerna slutade reproduceras av lärare, samt att de kvinnor, transpersoner och andra som är utskrivna ut musikhistorien skrevs in igen.

– Man kommer till en punkt då man bara känner att: ”Fan för att jag aldrig fick

höra om alla de här kvinnorna innan mig som har skrivit och spelat musik inom alla genrer. Fan för att ingen berättade för mig att jag kunde bli som dem”. Den ilskan över att man har behövt kämpa så otroligt mycket, att man har behövt återuppfinna allting, och att jag först i vuxen ålder har fått gräva fram mina förebilder. Det gör att man känner att det här får ju bara inte fortsätta. Man kan inte låta bli, tänker jag.

•

Ellen Almgren Text

11

krönika

När N ORMER bestämmer en människas värde Agnes Laurell Text

E

n av de starkaste normerna i vårt samhälle är vithetsnormen. Den norm som gör att människor värderas olika på grund av deras hudfärg. Att vissa människor anses självklara medan andra ständigt måste hävda sin plats.

I romanen Americanah skildrar Chimamanda Ngozi Adichie nigerianskan Ifemelus flytt till USA och hur hon plötsligt inser att hon är svart. Tidigare i sitt liv har hon varit Ifemelu, kvinna och student. Men i Amerika är hon främst svart. Vi får följa Ifemelus liv i USA och hur hon bestämmer sig för att starta en blogg där hon delar med sig de erfarenheter hon och andra rasifierade har av USA. Som läsare förvånas jag tyvärr inte över rasismen Chimamanda Ngozi Adichie skildrar. Däremot öppnar hon ögonen för en subtil rasism som jag inte tidigare reflekterat över.

Plattformen Rummet skriver följande om vithetsnormen: ”När man säger ’människa’ menar man ’en vit människa’. När man säger ’en kropp’ menar man ’en vit kropp’. Den vita kroppen är osynlig, men överallt. Det är kroppen som inte behöver förklaras.” Vithetsnormen är den norm som gör att jag som vit inte behöver hävda mig i de olika rummen, för jag kommer alltid att anses självklar på grund av min hudfärg. Jag som vit behöver aldrig vara orolig för att jag inte kommer att få ett jobb eller bli insläppt på en klubb på grund av min hudfärg.

12

I medierna är vithetsnormen lika påtaglig som i resten av samhället. Vita människor representerar andra vita människor och få andra röster hörs i massmedierna. I den digitaliserade värld vi lever i finns det fler kanaler att göra sig hörda i, precis som Ifemelu gör med sin blogg. Men i alla de betydande rummen dominerar fortfarande vitheten, och det har stor inverkan på hur människor skildras. När satirtidningen Charlie Hebdos redaktion utsattes för ett terrorattentat som kom att döda tolv personer hördes inget annat under flera dagar. Detta trots att Amnesty International två dagar tidigare hade rapporterat att uppemot 2 000 personer hade mördats av Boko Haram i Nigeria. Samtidigt som vi inte fick se en enda nyhetsbild från de mördade på Charlie Hebdo-redaktionen visades helt plötsligt bilder av hundratals mördade nigerianer. Det finns en stark samhällsstruktur som gör att medierna i större utsträckning visar upp rasifierade kroppar utan vidare eftertanke. När det kommer till vita kroppar behandlas de istället med en helt annan respekt och vördnad.

Ser vi till JMK kan man enkelt konstatera att vita - som vanligt i de finare rummen - är en överrepresenterad grupp. Ifemelu är visserligen en fiktiv karaktär, men hennes upplevelser är i högsta grad verkliga. Det är därför viktigare än någonsin att vita tar ett aktivt ansvar för en rättvis medierapportering men framför allt lämnar plats i de finare rummen för en större mångfald. •

tematext

Män styr städers u t f o r m n i n g Det är framför allt manliga normer som styr hur våra städer ser ut. Det visar en ny avhandling från KTH. Investeringar i motorväg och prioriterad snöröjning för bilar är två exempel där mäns rörelsemönster satts i första rummet. Men nu satsar fler och fler kommuner på att ploga jämställt.

C

hristian Dymén som forskat kring genus och stadsplanering på KTH menar att könsroller styr stadsplaneringen.

– Mäns traditionella rörelsemönster är det som fått utrymme i planeringen.

Kvinnor arbetar i större utsträckning inom vård, omsorg och skola i den egna kommunen. Slutar man sent på ett äldreboende kan det vara omöjligt att ta sig hem kollektivt eftersom bussen har slutat gå för dagen, säger Christian Dymén i ett pressmeddelande.

Press Foto

Snöröjning är ett annat exempel där de manliga nor-

Daniel Helldén (t.v) & Christian Dymén (t.h)

merna styr, enligt studien. De större vägarna som leder till manligt dominerade arbetsplatser, plogas först. Gång- och cykelvägar kommer i andra hand, trots att den typen av trafikanter råkar ut för fler olyckor i vinterväder.

– Genom att få upp ögonen för detta och prioritera om kan man troligen spara både individuellt lidande och pengar åt samhället, säger Christian Dymén.

– Man skadar sig mer när man går och cyklar och det är mer halt än när man åker bil. Men det finns också ett tillgänglighetsperspektiv. Staden ska vara tillgänglig för alla. Är det snö och halt håller sig många hemma. Framförallt drabbar det kvinnor som i högre grad är ute och går och cyklar än män, säger Daniel Helldén (MP), trafikbo garråd i Stockholm, till P4 Radio Stockholm.

Och att ploga jämställt är något som uppmärksammats i flera kommuner. I januari annonserade Stockholms Stad att man ska satsa mer på snöröjning för gående och cyklister. I Huddinge, Karlstad, Botkyrka och Umeå är arbetet redan igång.

Många har inspirerats av Karlskoga som för tre år sedan blev känt som den första kommunen med jämställd snöröjning. Där insåg man att det alltid röjdes först för bilarna och sist för dem som gick, trots att det är lättare för en bil att ta sig fram i 10 centimeters snö än för någon som går med barnvagn eller rullator.

Men studien poängterar också att det finns en risk att cementera skillnader mellan män och kvinnor. Därför vill man hellre lyfta fram traditionellt feminina och maskulina värden. Det är alltså inte i första hand könsskillnader som är intressanta utan de normer som skapat dem.

– Både kvinnor och män kan anamma ett traditionellt maskulint beteende, säger Christian Dymén.

•

Alva Snis Sigtryggsson Text och illustration

13

konstpaus

Bella Beiron Illustration 14

krönika

DU SKA INTE TRO ATT DU ÄR NÅGOT

J

antelagen. Lagen om de allsmäktiga budorden. Lagen vi alla lever i skuggan av. Du ska inte sticka ut. Du ska inte tro att du är bättre än alla andra. Du ska inte tro att du kan mer än någon annan. Vi påverkas alla av den: Jantelagen. Traskar till affären i smutsgrått snöslask för att handla mellanmjölk och fäller blygt ner vår blick om vi skulle få möta några uppmuntrande ord. Gud förbjude att du skulle hålla med om någon ger dig en komplimang! Du ska följa normen. Du ska vara lagom.

Jantelagen gäller alla. Häromdagen läste jag läste en artikel som handlade om en tjej som hade ett välkänt Instagram-konto.

Ständigt brukade hennes följare mata henne uppmuntrande ord efter att hon laddat upp en bild. De prisade hennes utseende, kommenterade att hon var snygg, vacker, fin och skrev till och med att hon var perfekt. Efter en tid beslutade hon sig för att göra ett socialt experiment – hon svarade på komplimangerna genom att hålla med avsändarna: ”Tack du, visst är jag snygg?” Plötsligt avtog beundrarstormen. De tidigare smickrande kommentarerna antog istället en hatisk ton. Hennes beundrare vände sig emot henne, skrev elaka kommentarer. De tyckte att hon var dum i huvudet. Allt för att hon hade hållit med dem.

vad man vill om denna talangfulla fotbollsspelare, men grabben har ett av världens bästa självförtroenden. Det märks tydligt när han levererar citat som: ”När Zlatan talar då lyssnar man”.

Vi kan alla bli en Zlatan, det har han själv sagt. Och jag håller med honom. Vi har alla potentialen att förverkliga oss själva.

Visst, ett samhälle kanske inte fungerar om vi alla beter oss som arroganta svin, men det skulle inte skada att boosta oss själva lite då och då. Att våga visa sig stolt över något man har åstadkommit borde inte vara belagt med dödsstraff. Jag tycker att fler borde ta efter Zlatan. Så nästa gång du får en komplimang: slå • inte ner blicken. Sträck på dig.

Sofia Sidén Text

Varför ska man behöva vara en i mängden? Om man är stolt över sig själv, varför ska man då inte få visa det? Vi bor i ett så fantastiskt bra land, med oändliga möjligheter framför oss. De enda begränsningar som egentligen finns är de vi sätter upp för oss själva. Tänk om fler av oss skulle bryta oss loss från normen. Tänk om fler av oss skulle våga vara stolta över oss själva.

Tänk om fler av oss skulle börja ta emot komplimanger med raka ryggar. Kanske borde fler ha en kaxig förebild som till exempel Zlatan Ibrahimović – en människa som knappast låter sig tuktas av osynliga budord vi har valt att bygga vårt samhälle efter. Säga

15

Linda Ă…kerberg/WOS/Press Foto

feature

16

mail från

SAGA BECKER

Årets Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll togs emot av Saga Becker.

Dagen efter blev hon taggad i ett inlägg på Facebook.

Någon skrev: ”Saga Becker, INGEN FATTAR UTOM VI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Jag inleder en mailkonversation med Saga Becker och frågar: Vad förstår du?

H

on svarar: – Jag förstår att varje människa måste få definiera sig själv och att ingen annan har rätten att göra det. Vissa människor tar sig makten att ta bort den lyckan från andra, men då tar de också bort deras rätt att kunna finnas till Ester Martin Bergsmarks fjärde fil ”Nånting måste gå sönder” bygger på Eli Levéns roman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”. Det är en stor kärlekshistoria, men framförallt en berättelse om Sebastian som känner någon annan växa sig allt starkare inuti.

Saga Becker hade aldrig skådespelat förut när hon fick rollen. Då bodde hon på Studenthemmet i Rosengård, ett tidigare kontorskomplex kallat Kinesiska muren.

När Saga Becker tog emot priset gjorde hon det som den första transidentifierad pristagaren någonsin. Hon sade: ”Den här kvällen kanske för många handlar om film. Men för mig personligen, och för många andra, handlar det om något som är så jävla mycket större.”

– Det handlar om liv och död. Det är därför det här är så stort. Våra historier berättas så sällan på våra villkor eller med våra röster. Att hela tiden förminska människor genom att välja ut vilka som får höras och synas är också att välja vilka som kan leva.

I filmen slår en ros ut i ultrarapid. Se-

bastian och Andreas möts för första gången vid en pissoar. Det de har är deras. Stunderna. Bäcken i skogspartiet vid E4:an. De badar, kysser varandras varma munnar i det kalla vattnet. Sebastian sjukanmäler sig från lagerjobbet, för de måste vara med varandra.

När Andreas säger att han inte är bög måste allt sluta. Sebastian sätter på sig en keps, andas i en brödpåse från Pågen.

Han börjar gå ut ensam om nätterna igen.

Sover sällan, som om han hela tiden är på väg någonstans.

Det blir sommar, och män bär färgglada shorts i nybyggda områden. Tills Sebastian och Andreas möts igen. De fingra på varandra bland folk. Tittar på salladsslungor på Cervera. Jag fattar inte hur folk kan köpa sån här skit, säger Sebastian om en kaffemaskin. På Åhléns försvinner Sebastian, kollar på en mönstrad klänning.

Tillslut säger han: Jag måste byta namn.

Saga Becker växte upp i Ronneby. I ett hus i skogen utanför Eringsboda. Hemsidan Eringsboda.nu är under uppbyggnad.

Under fliken ”Företagsgruppen” finn rubrikerna ”Fiberkabel” och ”Macken”.

Utanför samhället ligger dansbanan Eringsboda brunn där band som Glenn Endys och Matz Bladhs ska spela under våren.

Sebastian i filmen kommer gradvis allt närmare Ellie, hon som bor inuti. Saga Becker har genomgått en liknande pro-

cess. I en DN-intervju säger hon: ”I stället för att vi ägnar sjukt mycket skoltid åt meningslösa saker som klorofyll, hur gör djur och hur man får en lampa att lysa så borde man ägna det åt livskunskap.”

– Det som var tvunget att gå sönder i mitt liv var mina egna föreställningar om kön. Jag var tvungen att spränga mina egna gränser om identitet och vad det innebär att vara människa. Att acceptera mig själv för den jag var, är och vill vara.

Identiteten sitter inte i det tilldelade juridiska könet. Saga är en del av mig och har alltid har varit det.

Identifierar du dig med att vara normbrytande?

– Jag är bara mig själv. Det var som om jag kom till en gräns i mitt liv där jag var tvungen att välja mellan livet och döden.

Då valde jag att leva. Om det gör att jag på något sätt ses som normbrytande så är det normerna som bryter mig. Vi lever i ett samhälle där vi tvingas att delas in i fack och förväntningar som inte passar alla. Jag tror verkligen att det håller tillbaka oss från att utvecklas som människor.

I filmen har Andreas på sig en skinnjacka och ett örhänge i ena örat. Han ser fram emot sin kompis Matthias karaokefest på lördag. Du får chilla lite med volangerna, så kommer det funka, säger han till Sebastian. →

17

Stillbild från ”Någonting måste gå sönder”

Efter att Andreas sjungit Per Gessles ”Fading Like A Flower (Everytime You Leave)” går Sebastian. Bort från festen.

Bortåt på gatan, i den mönstrade klänningen från varuhuset. Ända upp på Högdalstoppen. Där finns det en bänk, träd, nedtrampat gräs. En kvinna med hund går förbi. Vilken vacker klänning, säger hon, den klär dig. Tack, säger Ellie.

18

Högdalstoppen består av schaktmassor från när man rev Klarakvarteren och byggde tunnelbanan. På bänken är man högst upp på kilometers avstånd, får plats med halva staden i blicken. Saga Becker bor sedan ett halvår tillbaka i den andra änden av staden. På hemsidan SpaceMatters har hon besvarat The Proust Questionnaire. En av frågorna är: Vilken är din föreställning om den totala lyckan?

Saga Becker svarar: Att känna den totala tystnaden och att folk lyssnar.

•

Thea Mossige-Norheim Text

krönika

”JAG HÖLL PÅ ATT SÄTTA KAFFET I HALSEN:

POJKEN HADE L I L A BYXOR PÅ SIG!”

O

Agnes Hessman Illustration

verallerna fanns i tre olika färger: lila, grön och mörkblå. Pojken var kanske runt fyra år, en brunhårig virvelvind som fick mig på fall med brittisk engelska och ett bubblande skratt. Hans föräldrar gav honom friheten till att välja precis vilken overall han vill ha.

I want the PUUUUURPLE one, utbrast han lyckligt och ryckte exalterat i ärmen på overallen han genast hade valt ut till sig själv.

Förskräckta. Perplexa. Förspläxa. Mamma och pappa sneglade på varandra.

Erm. Green or blue, sweety?

Vilken färg pojken till slut fick nöja sig med kommer jag inte längre ihåg, men minnet av hans besvikna ansiktsuttryck när den lila overallen lämnades bakom honom i butiken är fortfarande gnagande tydligt.

Jag behöver knappast upplysa någon om att normer uppdelar världens befolkning i kön och att dessa kön endast är två och att dessa två kön i sin tur är man eller kvinna, kille eller tjej, pojke eller flicka.

Jag behöver knappast upplysa någon om hur du, beroende på vilket kön du nu av andra anses tillhöra, blir behandlat utifrån vissa kriterier som anses karaktärisera en man eller kvinna, kille eller tjej, pojke eller flicka KRITERIER SOM FORMAR DIG TILL ATT BLI DITT KÖN. Det var när jag jobbade på Polarn o. Pyret i Norge som det ofta blev obekvämt uppenbart hur denna utformning, denna lek med lera, påverkar en redan ifrån en ålder där man inte ens är medveten om sitt eget jag, om sin egen existens. Barnklädeskedjan säger sig sträva efter unisex, ändå var butiken jag arbetade på strikt indelade i två läger. Pojke eller flicka. Blått eller rosa. Svart eller lila. Bilar och coola figurer i solglasögon eller blommiga klänningar och gulliga prinsessor. På pojkarnas sida hängde jeans i modellen normal, tjejerna fick nöja sig med slim. Som tur är fanns det resår i midjan på alla modeller, så oberoende XX eller XY behövde man i alla fall inte utsättas för andningssvårigheter.

Jag fick ofta frågan av djupt oroade kunder om ett klädesplagg inte var för mycket av ett visst kön när det skulle bäras av ett barn av det motsatta.

NEJ, vrålade jag. MAGNUS KOMMER INTE ATT ÄRRAS FÖR LIVET AV ETT PAR RÖDA BYXOR. (Skämt åsido, jag log och undrade såklart om kunden inte ville ha ett par strumpor i samma färg? Det var tre för två just idag.)

Det närmaste jag kom till revolt var när dockorna i skyltfönstret skulle få nya kläder. Med undertryckt frustration slet jag loss armar och fötter av barnen i vitt plast, tvingade på dockflic orna overaller i grönt, och tryckte resolut mörka mössor över deras huvuden. En kund noterade denna uppseendeväckande normbrytning när hon passerade skyltfönstret senare den

dagen, och insåg att hennes egen dotter kanske inte behövde begränsas till ett fåtal nyanser på färgskalan.

MIN CHEF VAR OLYCKLIGTVIS INTE LIKA FÖRTJUST. Alldeles för grabbigt, sade hon och tittade på mig som om jag tappat mitt förnuft för ett ögonblick. Hon tittade ofta på mig på det viset.

När jag kom till jobbet dagen därpå var flickorna i skyltfönstret • iklädda helt andra färger. Smakfullt.

Alexandra Andersson Text

19

tematext

– Det är viktigt att känna sig

BEHÖVD

Alva Snis Sigtryggsson Illustration

20

Normer sammankopplas ofta med ungdomar och medelålders. Men vilka normer råder bland äldre? Hur ser synen på pensionärer ut?

Siw Christensen, 77, har varit aktiv i Sveriges pensionärsförbund, SPF, i 17 år varav 15 år som kommunalråd i förbundet. I en telefonintervju berättar hon om sin syn på äldres livsstilar och samhällets fördomar mot pensionärer.

D

e normer, eller ”riktlinjer” som Siw Christensen säger råder för äldre är att man som pensionär ska vara aktiv. Att delta i kommunens verksamheter för äldre, vara med i föreningar och sociala aktiviteter. Många äldre är ensamma, och vissa tappar livslusten efter att ens partner gått bort vilket kan leda till en negativ spiral, förklarar hon.

– Det är viktigt att man känner sig behövd, att man gör någon nytta. Det känner man inte lika mycket när man bara går hemma.

Samtidigt råder en acceptans för de som är mer tillbakadragna, och man försöker få med dem på aktiviteter. Många måste dock avstå på grund av ekonomiska skäl som låga pensioner.

– Samhället borde ta ett större ansvar för pensionärer, särskilt för de som bara lever på garantipension, säger Siw. Att bli äldre innebär att allt går långsammare och tar mer på krafterna. Därför är det viktigt att bryta av med roliga saker som bio eller teater. Däremot ska man inte göra saker bara för att de förväntas av en, anser Siw. Hon tillägger att kommuner ofta ordnar en bred variation i aktiviteter för pensionärer där de flesta kan hitta något passande – Att gå på möten och hänga med i olika frågor gör att man åldras långsammare.

”

Samhället borde ta större ansvar för pensionärer

Tyvärr finns det många fördomar riktade mot äldre. Ålderism är ett stort problem i dag säger Siw Christensen – att äldre diskrimineras och inte anses kapabla på grund av sin ålder. Som exempel tar hon att äldre kan ha svårt att skaffa nytt bankkort då de blir bemötta som om de vore inkompetenta. I en enkätundersökning som SPF utförde 2014 framkom det att drygt 50 procent varit utsatta för ålderism i den yngre svarsgruppen (65-75) och i den äldre gruppen (75+) låg siffran på 6070 procent.

– Att äldre inte anses människovärdiga, det är det värsta, säger Siw Christensen upprört.

Ett ytterligare problem som nämns är att alla äldre klumpas ihop till en gemensam grupp. Ofta är det ensidiga och stereotypa bilder av äldre som förmedlas framförallt i TV, tycker Siw. Äldre som går långsamt, klär sig eller pratar på ett visst sätt.

Klyschor som matas om och om igen.

– Artiklar och litteratur kan vara bättre på det sättet, där är det ofta mer nyanserat, säger hon.

Samtidigt riktar Siw kritik mot massmedier, då även dessa tenderar att klumpa ihop äldre. Särskilt när det gäller rapporteringar kring äldreboenden, där dementa ofta likställs med äldre som har andra psykiska problem eller fysiska krämpor.

Alla dras över en kam enligt de allmänna uppfattningar som finns och medier bidrar till att reproducera.

– I dagens läge är pensionärer väldigt aktiva och med i tiden. Den tekniska utvecklingen med alla möjligheter man har gör att äldre hänger med i större utsträckning. Jag brukar skypa med mina barnbarn!

Tiden börjar rinna iväg och Siw måste lägga på, hon ska snart utomlands och måste packa. Under veckan har hon haft fullt upp för att få undan det sista innan resan. Sina 77 år till trots håller hon fortfarande igång.

– Jag är nyfiken och ha svårt att bromsa, • avslutar hon.

Louise Bornhall Text

Trots den utbredda ålderismen tycker Siw Christensen att det går i rätt riktning, och att äldre är på väg att bli mer integrerade i samhället. Hon tar den tekniska utvecklingen som exempel.

21

Proffspåverkan i det tysta:

Här håller de gamla politikerna till Vad ska politiska makthavare jobba med när tiden i hetluften är över? För allt fler har PR-branschen blivit det självklara svaret. På byråernas Public Affairsavdelningar är tidigare politiker i majoritet. Men få vill göra motsatt resa och kandidera till förtroendeposter.

Det visar resultatet av en forskningsstudie som släpps senare i vår.

” 22

Stefan Svallfors är professor i sociologi.

Press Foto

nytt är Det som är ommer att de som k et inte på budskap r fram är de som fö et och står för d

S

enast i början av februari sällade sig Jan Larsson, Socialdemokraternas valkampanjledare, till skaran av politiker och politiska tjänstemän som väljer PR–spåret. Toppnamnet som spåddes en ljus framtid inom partiet annonserade att han hädanefter kommer arbeta som partner på PR-byrån Brunswick.

– Det är ganska naturligt att sluta nu.

Jag gick in i det här för att jag ville vinna.

Jag såg att samhällsklyftorna ökade och det var dåligt fokus på skolan, så det behövdes en ny riktning för Sverige. Nu har vi nått dit och läget har stabiliserat sig, säger Jan Larsson till Dagens Media.

En genomgång Resumé gjort visar att tidigare politiker dominerar de avdelningar som ägnar sig åt Public Affairs – politisk PR. Det finns kopplingar till alla partier, med undantag av sverigedemokrater.

Flest kommer från de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna.

Men såhär har det inte alltid varit.

Inte minst Socialdemokraterna har genomgått en drastisk förändring. När Ingvar Carlssons regering avgick efter valet 1991 fanns det inte på kartan att ägna sig åt PR efter politiken. Av de politiska medarbetarna kring regeringen Persson bedöms 56 procent ha börjat ägna sig åt professionell lobbyism.

Stefan Svallfors är professor i sociologi vid Umeå Universitet och medförfattare till boken Makt utan mandat. Han menar att en stor anledning till förändringen var EU–valet 1995. Då blev PR-byråerna ett reellt alternativ för människor med intresse och kunskaper i politik.

– Före 1995 fanns inte politisk PR på det sättet vi känner den idag. Men under EU-valet började näringslivet pumpa in pengar i ja-sidan, via PR-byråerna. De fick en plötslig och stor boom säger han.

Ur 90-talets uppsving utvecklades en ny grupp av yrken; människor som jobbade med politik utan att vara förtroendevalda politiker. Det är denna grupp som Stefan Svallfors och hans kollegor har studerat. Dessa policypersoner, som forskarlaget kallar dem, började jobba på PR–byråer, tankesmedjor och som politiskt sakkunniga. Deras uppdragsgivare behövde hjälp med att förstå politiken, hur regeringskansliet fungerar och vilka

politiska förslag som går igenom. Kort sagt det du får lära dig som minister eller riksdagsledamot. Rekryteringen hade börjat.

På vilket sätt har det här påverkat politiken?

– Det som är nytt är att de som kommer på budskapet inte är de som för fram och står för det. Det kan vara någon helt annan, som är anställd att göra det och som har helt andra bevekelsegrunder, säger Stefan Svallfors.

Sverige är ett av få EU-länder som saknar regleringar för vilket jobb man får gå till efter en viss förtroendepost. I Norge, Finland och Danmark finns regler för hur snart exempelvis ministrar får gå till nya jobb. Svallfors menar att en sådan karenstid skulle vara positiv.

– Vissa kritiserar det här och säger att det blir som yrkesförbud, men det är inte alls det det handlar om. Det är lika självklart som att du inte slutar på Microsoft och dagen efter går till Apple, säger han.

Professorn i sociologi menar att detta är en åtgärd för att minska risken för korruption.

– Att det inte finns karensregler tillsammans med att partierna inte berättar varifrån de får sina pengar och pr–byråerna inte berättar för vilka de jobbar för gör att det är upplagt för korruption i det tysta.

Sverige brukar ju ofta vilja se korruption som något som inte händer här utan någon annanstans. Men vi har alla förutsättningar för oegentligheter, säger Stefan Svallfors.

I studien Makt utan mandat tillfrågas också flertalet policyarbetande personer om framtida karriärmöjligheter. Av dem svarar ytterst få att de skulle kunna tänka sig att bli förtroendevalda. De två vanligaste anledningarna är rädsla för den hårda mediebevakningen och att de upplever politiker–karriären som för långsam i jämförelse med PR–branschen.

Stefan Svallfors menar att det här är intressant för samhället i stort.

– Man kan ju fråga sig hur det politiska landskapet kommer att se ut när färre och färre vill vara medlemmar i partier men fler och fler vill jobba med politik, fast • utan mandat, säger Stefan Svallfors.

fAktA: PolitikeRnA som bytt Jobb

mona sahlin

Parti: Socialdemokraterna Tidigare: Partiledare och statsministerkandidat Gick till: JKL

Anton Abele

Parti: Moderaterna Tidigare: Riksdagsledamot Gick till: JKL

lars leijonborg

Parti: Folkpartiet Tidigare: Partiledare och utbildningsminister Gick till: Diplomat

sten tolgfors

Parti: Moderaterna Tidigare: Försvarsminister Gick till: Rud Pedersen

Göran Persson

Parti: Socialdemokraterna Tidigare: Partiledare och statsminister Gick till: JKL

Alva Snis Sigtryggsson Text

23

P4-chefen Leif Eriksson Press Foto

P4-chefens öppna brev till prinsessan I början av februari fick Leif Eriksson nog. Han är chef på P4 Gävleborg, eller som han själv kallar den; kanalen där prinsessan Madeleine hittills aldrig hörts. Som hertiginna av Gästrikland har hon besökt länet flera gånger men aldrig givit en intervju med de lokala medierna. P4-chefens ilska resulterade i ett öppet brev till hovet där han kallar prinsessans beteende ”amatörmässigt”.

L

eif Eriksson gissar att hon varit där kanske sex eller sju gånger. Senast var det i januari och det var då som bägaren rann över för P4–chefen.

– Jag märkte att det fanns en systematik i hur hon uppträdde mot media. Hon ägnar oss ingen tid och visar inte våra lyssnare något intresse.

Vad vill du egentligen fråga Madeleine?

– Hon är ju hertiginna för vårt län, det är unikt. Jag vill veta om hon bara ser sig som en symbol eller om hon faktiskt vill göra något för länet. Det finns många utmaningar här med stor arbetslöshet. Sedan finns såklart mjukare frågor; hur ser hon på att bli tvåbarnsmor till exempel.

Hur har det varit för er journalister under prinsessans besök?

– Vi har trängts in i fållor bakom avspärrningsband tillsammans med fotograferna. För oss som vill ställa frågor fungerar det inte. Vi försöker tränga oss fram när hon kliver in eller ut ur en bil.

När tror ni att hon kommer på besök nästa gång?

– Sådant vet man inte i förväg, men antagligen inte det närmsta året med tanke på barnet.

Hur har det varit att sätta sig upp mot hovet?

– Uppmärksamheten har vida överstigit vad jag förväntade mig. Till och med kulturministern har uttalat sig. Det är den största enskilda diskussion om kungahusets uppträdande som vi har sett.

24

– Haha, nej. Vi har försökt ringa hovet men de har inte velat ställa upp på intervju. Du kan ju fråga dem om du vill, så får vi se hur det går!

Femte Statsmakten har sökt prinsessan Madeleine för en kommentar, på telefon och e-post, men hovet har avböjt.

•

Det måste vara omständligt att vänta tills hon kommer på besök. Har ni försökt ringa henne istället?

– Ja, man måste avtala intervju innan men det har inte gått.

Har ni försökt göra en telefonintervju?

Ni inväntar väl inte alla makthavare på det här sättet?

Alva Snis Sigtryggsson Text

krönika

En Stockholmsk myrstack

S

tockholms population fungerar som myror i en stor myrstack. Alla kör sitt race, mot sitt mål och på sitt sätt. Det är inte myrans uppdrag i sig som är problemet, det är skygglapparna som skyddar myran från att slippa kommunicera med sin omgivning. Jag menar, har du någonsin fått ögonkontakt med en myra?

Utan att egentligen ha en aning om hur en myras artighetsnormer ser ut funderar jag på vad som har hänt med människans.

Hur kan det ha blivit en sådan ansträngning att besvara en främlings blick? Du kanske undrar vad jag menar, men när upplevde du senast att du kunde utbyta den minsta formen av kommunikativa signaler, dvs. en blick, med en främling utan att känna dig obekväm?

Om man ska överväga anledningarna till att vi undviker en främlings blick skulle ett argument kunna vara ett självförsvarande sådant: att vi är så inne i våra egna banor att vi inte ser personerna runt omkring oss. Figuren på andra sidan skygglapparna kunde lika gärna vara en lyktstolpe. Och att ta risken att av misstag kolla den i ögonen känns som social förödmjukelse.

Men säg att vi vet att skepnaden i periferin är en människa, som medvetet har gett dig företräde ut genom dörren med en vänlig blick, varför ska vi då inte svara med en blick tillbaka och ett tacksamt leende som överkurs? Detta scenario kanske låter

som påhitt, men hur konstigt det än låter, så har jag upplevt samt beskådat personer som är störande blygsamma med sin tacksamhet. Att visa tacksamhet har också med artighet att göra. Artigheten ligger i ansträngningen.

En tredje alternativ anledning till varför vi undgår en främlings blick kanske beror på rädslan av att upplevas flörta med personen. Och det skulle ju vara förödande, om det var något man lärde sig från dagis så var det just att avslöjad kärlek är pinsamt.

Orättvist nog har jag dragit alla över en kant och jag kanske även har helt fel i mina resonemang. Artighetsnormer kanske visst fortfarande finns, bara det att den idag påminner om ignoreringsnormen, en udda kusin till artighetsnormerna. Ignoreringsnormen går ut på att människor emellan har en outtalad överenskommelse att inte besvära varandra med kontakt. Men om vi återgår till att leka med tanken att vi är myror i en myrstack är det viktigt att minnas att myror tillsammans åstadkommer stora myrstäder. Det kanske inte är deras individuella arbetsprestation som skapar myrstaden, utan snarare lagkänslan de har sinsemellan.

•

Julia Brandberg Text

25

S p o r t e n måste våga ta R I S K E R Mikaela Lindahl Text

A

lla som har tränat någon typ av sport har fått den mest eftersträvansvärda tekniken berättad för sig.

Men hur kan vi egentligen vara så säkra på att det är den tekniken som är den bästa? Varje gång som jag går förbi friidrottsanläggningen där jag bor är det som att jag slungas tillbaka 10 år i tiden. Jag minns hur jag under ett vattenkrig snubblade, och tack vare längdhoppsgropen för alltid kommer att minnas smaken av sand. Jag minns hur vi under ett klubbmästerskap tillbringade natten under bar himmel sovandes i sovsäckar på stavhoppasmattan. Och jag minns när jag, förväntansfullt, för första gången fick hålla och kasta ett spjut. Jag minns även hur jag sedan skämdes när mina kompisar kastade över 20 meter och mitt spjut inte ens nådde 10-metersgränsen.

Allra mest minns jag de timmar som spenderades på att nöta in teknik. Många somrar tillbringades här på friidrottsanläggningen med att dag efter dag försöka få till den perfekta stöten eller den snabbaste tiden. Det var så hemskt frustrerande, särskilt eftersom det snabbt blev tydligt att några personer hade lättare för vissa grenar. Men var det på grund av deras kroppsbyggnad eller på grund av att den teknik som används mest passar deras kroppsbyggnader bäst?

”

Inom sporten är man alltid omgiven av normer

Självklart inser jag att det här är en otroligt viktig del inom idrotten, och att man – så länge man inte heter Donald Thomas – aldrig kan lyckas inom en sport om man inte kan tekniken.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att undra. Inom sporten är man alltid omgiven av normer. Normer om hur man bör träna och normer för hur sporten ska utövas för att nå bästa resultat. Varför är det inte mer individualiserat? Varför letar vi inte efter nya tillvägagångssätt?

Ser vi till sportens historia så har dessa idéer utmanats flera gånger. I OS 1968 vann Dick Fosbury guld med vad som kommit att kallas för ”Fosbury flop”, och idag finns det ingen höjdhoppare som hoppar på något annat sätt. Under 1980-talet revolutionerade Miroslaw Graf backhoppningen på samma sätt med sin V-stil, och under de senaste åren har vi sett hur Usain Bolt helt omkullkastat idén om hur en sprinter bör se ut. Dessa tre personer är alla för evigt inskrivna i sporthistorien.

Varför är det inte fler som vågar satsa? Finns det de som försöker? Varför lyfts inte dessa personer fram? Jag kan absolut tänka mig att det finns svårigheter när man som idrottare försöker med något annorlunda. Ekonomiskt stöd är kanske det allra viktigaste för någon som vill satsa helhjärtat på en sport, och därför är det inte idrottsutövarna själva utan de svenska idrottsförbunden som bär det stora ansvaret. De måste våga satsa på de självständiga så att utvecklingen ska kunna bli möjlig. Jag förstår om utövare prioriterar resultat framför utveckling. Men om jag tränar på samma sätt med samma förutsättningar som någon annan, hur ska jag då kunna bli bäst?

•

Fråga 1: 2 1950. Fråga 2: 1 Kött. Fråga 3: X Rosa Parks. Fråga 4:1 2015. Fråga 5: 1 Han gifte sig med sin adoptivdotter.

RÄTT SVAR NORMQUIZET:

26

blandat

Ett litet fråga 1 Polisyrket har inte alltid varit för både män och kvinnor, under vilket årtionde började kvinnor få utbilda sig till poliser?

1. 1970 X. 1960 2. 1950

NORMQUIZ

fråga 2 Lady Gaga är känd för sina lite annorlunda utstyrslar, på MTV Video Music Awards 2010 dök hon upp iförande en klänning gjort i ett annorlunda material, vilket material var det?

1. Kött X. Fågelbon 2. Människohår

fråga 3 1955 vägrade en afroamerikansk kvinna lämna sin sittplats på bussen till en vit man vilket kan ses som startskottet på dem moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen, vad hette kvinnan?

1. Claudette Clovin X. Rosa Parks 2. Aurelia Burks

fråga 4 Ordet ”hen” har väckt stor debatt och starka känslor men har efter mycket om och men godkänts som ord av Svenska Akademins Ordlista, när kommer/kom ordet med i ordlistan?

1. 2015 X. 2014 2. 2013

fråga 5 Woody Allen är en framgångsrik regissör, skådespelare och manusförfattare men har även blivit känd på grund av sitt privatliv, varför?

1. Han gifte sig med sin adoptivdotter X. Han har två lejon som husdjur 2. Han har varit gift 9 gånger

För rätt svar – vänd på tidningen!

BOKTIPSET Bea Uusma går i sin bok Expeditionen – Min kärlekshistoria mot normerna för hur en historia vanligtvis brukar berättas. Boken är en korsning mellan fackoch skönlitteratur där tekniska obduktionsrapporter korsas med miljöskildringar av en karg och öde polaris år 1897 och slutprodukten blir en spännande berättelse om tre mäns misslyckade ballongfärd över Nordpolen. Något speciellt med denna bok är också att man inte bara får följa männens resa utan även författarens • kamp med att förstå hur de dog.

Linnéa Sundström Text

Alva Snis Sigtryggsson Illustration

27

kultur

”Teatern skalar av mig alla lager”

Vid tio års ålder förlorade Emmi Henriksson sin mamma. Efter beskedet tändes ljus i klassrummet och prästen talade en stund, men sedan pratade man aldrig om det mer. Inga vuxna fanns där för att hjälpa och svara på alla frågor tioåriga Emmi Henriksson ställde sig.

Andras rädsla och okunskap tvingade henne att själv hitta rätt i livet.

I

väntan på att Emmi Henriksson ska sluta sin teaterlektion står jag och betraktar tavlorna som hänger på väggarna. Peter Stormare, Pernilla August och så hon som spelade mamman i förra årets julkalender. Alla gick de en gång här, på Stockholms Dramatiska Högskola.

När vi träffas har Emmi Henriksson nyligen varit i Göteborg och föreläst på konferensen ”Barn till anhöriga” för lärare, kuratorer, sjukvårdspersonal och socialstyrelsen. Sedan två år tillbaka har hon kontinuerligt rest runt på skolor och i an-

28

dra sammanhang för att berätta om sitt liv och prata med unga om självkänsla. Hon gestaltar olika skeenden ur sin barndom helt från hjärtat, vilket blir ett sätt att själv bearbeta sitt förflutna – När ungdomar efteråt kommer fram och gråter, har de hittat någonting i min berättelse. Och då hoppas jag bara att lärarna kan fortsätta den processen sen, säger Emmi Henriksson.

Under sin barndom fick Emmi Henriksson flytta runt mycket och hennes

mamma var oftast frånvarande, då hon var sjuk och hade problem med alkohol.

– Jag hade ingen aning om var mamma var eller varför jag inte fick bo hos henne.

Det var ju inte mammas fel att männen misshandlade henne, vad hade det med mig att göra? Det var min ständiga fråga som ingen förklarade för mig.

Däremot minns hon mest de bra stunderna med sin mamma.

– Hon var den bästa mamman jag kunnat tänka mig, jag förstod ju inte hennes problematik.

Efter att Emmi Henrikssons mamma omkommit i en olycka upplevde hon att alla vuxna försvann. Inte ens på sjukhuset fick hon stanna till slutet och detta satte prägel på hennes kommande år.

– Alla ville skydda mig från smärta, de insåg inte att man inte kan ljuga för ett barn. Jag lärde mig att inte vara ledsen, jag stängde dörren om mig och grät i min ensamhet, berättar hon.

På högstadiet gick Emmi Henriksson in i en destruktiv och rebellisk roll i protest mot alla normer.

– Jag satte på mig tjocka murar så att ingen kunde trampa på mig, vilket jag var van vid att folk hade gjort.

Men när de på Elevens val fick göra en teaterpjäs fick hon för första gången uppleva beröm.

– Jag fick spela mobbare, vilket låg min ytliga karaktär väldigt nära. För första gången fick jag höra att jag var bra på något som jag trodde på. Ingen annan visste ju att det var jag – jag kunde gråta på scenen och skylla på en känsla jag funnit i en roll.

Tre år på teatergymnasium förvandlade Emmi Henriksson till, som hon själv beskriver det, en högpresterande ”Duracellkanin”.

– Jag sprang på rosa moln varje dag, det blev en totalvändning när jag äntligen hade hittat något att fylla mig med.

Några år senare fick hon beskedet att hon blivit antagen till skådespelarlinjen på

Stockholms Dramatiska högskola, där tio personer tas in av omkring 1300 personer som söker varje år. Redan första veckan fick hon uppmaningen av lärarna: ”Emmi, du kan sluta prestera nu. Våga vara dålig, de här tre åren är till för dig.” Hon beskriver de orden som ett ”halleluja-moment”.

– Nu handlar det om att landa i mig själv och bli kvitt allt bakom. Teatern skalar av mig alla lager som jag lagt på mig under åren. Jag vill komma till min kärna.

Vem var jag från början? Vem är jag skapt att vara? Det handlar inte om vem jag vill vara eller vem samhället vill att jag ska vara. Vi består alla av massa lager för att skydda oss och överleva i livet.

När vi börjar prata om normer i samhället berättar Emmi Henriksson att hon aldrig lärt sig ha det perspektivet.

– Jag har aldrig kunnat sätta ord på vad som försiggår i samhället eftersom jag aldrig fått lära mig det. Från att i högstadiet varit hatisk blev jag istället godtrogen och naiv, kärleken som jag aldrig hade fått började spira i mig. Tilliten gjorde att jag blev utnyttjad och överkörd av människor, vilket jag inte förstod då.

Teaterutbildningen lämnar mycket utrymme till personlig utveckling, men kraven på ständig prestation i samhället gör att vi glömmer bort varandra, menar Emmi Henriksson.

– Det är viktigt att veta hur det sociala spelet fungerar för att hålla sig på banan, men min ”norm” är en önskan om att människor såg varandra mer och inte hade

sådant fokus på sig själva. Det är svårt i detta samhälle och jag försöker hitta en balans mellan att finnas till för andra och att se mina egna behov.

Drömmarna är något som ligger längre fram i tiden, men det tänder en gnista i ögonen på Emmi Henriksson.

– Jag drömmer om att få spela in film.

Att få stå på Dramaten. Men jag skulle också vilja ta min föreläsning och göra en teaterföreställning om alla känslor jag varit med om. Jag vill dela med mig mina erfarenheter till andra, för att de ska slippa vandra genom samma mörka skogar som • jag fått göra.

koRtA fAktA: Ålder: 24 Födelseort: Jönköping Sysselsättning: Första året på skådespelar­ linjen, Stockholms Dramatiska Högskola.

Skådisförebild: Noomi Rapace

Frida Jareteg Text och foto

29

Jämställd skivdebut bryter mot normen

Med flertalet stipendier och en musikerutbildning i bakfickan har nu multimusikern Lovisa Samuelsson, 29, tagit ett kliv in i musikbranschen med debutskivan ”Main Magma Chamber”. Med sitt medvetet jämställda perspektiv, egendrivna skivbolag och blandade genrer på skivan bryter hon mot många av de normer som cirkulerar inom musikvärlden.

H

on hade varit runt på flera av de stora skivbolagen i Stockholm och lyckades få erbjudanden om skivkontrakt, men beskriver avtalen som ”helt vidriga”.

– Det finns ingen garanti för att de ska göra något åt dig. Det är en märklig bransch där skivbolagen får pengarna för skivan, rättigheterna till låtarna och bestämmer över musiken, berättar Lovisa Samuelsson.

Därför valde hon att ge ut sin skiva på ett eget skivbolag, Pacaya Records, som startades i samband med skivsläppet.

– Att spela in en egen skiva är att leva ett år i total fattigdom. Till skillnad mot vad man kan tro om musikerlivet så är det ibland en riktigt oglammig vardag .

Ted Gärdestadstipendiet och fonogramstöd är bara några av de stipendier och bidrag som Lovisa Samuelsson har fått för sin musik.

30

– Varje stipendium jag har fått har varit en enorm uppmuntran för att fortsätta satsa.

På skivan spelar ett 30-tal andra musiker och Lovisa Samuelsson har ett medvetet jämställt perspektiv i sitt val av musiker.

– Min idé från början var att det bara skulle vara tjejer, men efter ett tags reflekterande insåg jag att jag ville ha det jämställt.

I grundbandet, som hon också turnerar med, spelar fem tjejer och en kille. De resterande musikerna i inspelningarna är jämnt uppdelade.

– Min erfarenhet säger att om man inte tar ett aktivt beslut så råkar det alltid bli bara killar. Det är hemskt att det fortfarande är så i musikvärlden, år 2015. ”Main Magma Chamber” gavs ut i maj förra året och omfattar en lång pe-

riod av Lovisa Samuelssons liv. Låten ”Du Målar Världsbild” skrev hon som 17-åring och den senaste låten skrevs något år innan skivsläppet. Det långa tidsspannet har fått skivan att representera en rad olika genrer, såsom indiepop, folk och jazz. Genreskillnaden menar hon beror på olika förebilder och inspirationer under tidsperioden.

Framförallt poängterar Lovisa Samuelsson hur tacksam hon är över att ha en sådan valfrihet i sitt liv.

– Det är inte alla i världen som kan välja vad de vill hålla på med. Musiken är inte nödvändigtvis det jag alltid kommer göra, men jag litar på magkänslan och det jag brinner för just nu.

•

Frida Jareteg Text och foto

POWER PUSSYN som reformerar den svenska hiphopscenen

Julia Olsson Illustration

Svensk hiphop har en historia av en rad talangfulla artister så som Ken Ring, Petter, The Latin Kings och Timbuktu, för att bara nämna några. Hiphopen är och har alltid varit en klart mansdominerad musikgenre. Men kvinnorna börjar ta mer plats och får idag allt större mediebevakning. En av dem är Silvana Imam.

S

ilvana Imam vägrar att stöpa om sig för att passa in i samhällets färdiga mallar. Det blonda håret och de ljusa ögon vittnar inte direkt om hennes rötter i Syrien. Och som kvinna och lesbisk är varje dag en fajt för att nå jämställdhet.

Med en examen i psykologi öppnar hon upp för debatt med sina - för vissa - stötande, okonventionella och verklighetsförankrade texter. Hon andas politik och poesi i en nytänkande konstnärlig anda och vågar stå upp och propagera för alla människors lika värde. Imam lyfter upp en falsk samhällskonstruktion och belyser rasism och orättvisor. Hon menar vad hon säger och det är omöjligt att inte dras med av alla sanningens ord.

Redan 2012 i början av hennes karriär, nominerades hon till Årets nykomling på

Kingsizegalan, och året därpå släppte hon sitt debutalbum Rekviem. Sedan dess har det gått fort. 2014 kan ses som det stora genombrottsåret, med åtskilliga intervjuer och liveframträdanden, men framförallt den omtalade EP:n När du ser mig, se dig. Nyligen utsågs hon till Bästa live på Manifestgalan och Årets homo/bi/trans på QX gaygala. Hon blev även nominerad i tre olika kategorier på Grammisgalan som hölls tidigare i år.

Sedan första skivan har hon utvecklats som artist, men även som individ. I en intervju med ETC berättar Silvana om hur hon nu vågar vara sig själv fullt ut och låter sig inte längre tryckas ner av samhällets konventioner.

– Jag har aldrig tyckt att jag själv varit konstig, det är omgivningen – patriarkatet – som fått mig att känna mig annorlunda.

Nu har jag insett att jag faktiskt kan konstruera min egen verklighet fullt ut.

Silvana rivstartade året med att släppa singeln ’För Evigt’ tillsammans med Marlene från den kommande EP:n som släpps nu under våren. Och till hösten kan vi se fram emot ett nytt album. Under det kommande året och framförallt sommaren väntar även många spelningar. Bland annat ska Silvana Imam och hennes flickvän Beatrice Eli - även hon en uppmärksammad ny artist - stå på scenen på Liseberg.

Då gör de det under ett annat namn: Vierge Moderna - namnet på en diktsamling av Edith Södergren som bottnar i tankar om människans rätt att bestämma sin egen identitet och kringgå rådande normer. •

Sara Wretljung Mermer Text

31

åsikt

Illustration

Alva Snis Sigtryggsson

Groteska GROTESCO slår ett slag för de utsatta

U

nder den tidiga våren debuterade humorgruppen Grotesco på teaterscenen, åtta år efter sitt bejublade intåg i tv-rutan. Innehållet är ömsom gammalt ömsom nytt - men den träffsäkra samhällskritiken är fortfarande ett bestående inslag. Denna gång återkommer den i en ännu slagkraftigare skepnad, och ingen norm går säker när Grotesco är på krigsstigen.

Applåderna rungade varma, och gapskratten fyllde lokalen långt efter att ensemblen ödmjukt bugat inför publiken. Att Grotesco klarar av att underhålla även en levande publik, rådde det inga tvivel om vid föreställningens slut. Mitt besök på Scalateatern lockade till skrattkavalkader i mängder, men också till en stor dos eftertanke.

Men budskapet är glasklart: en så enkel ansträngning som att uppmärksamma en människa i nöd, verkar för oss flesta bli så svår när allting kommer kring.

Henrik Dorsin står i centrum, och än en gång klarar han av rollen med bravur. Han har tack vare de senaste årens succéer utanför Grotesco, som den efterhängsna grannen i tv-serien Solsidan och som julvärd i SVT, utan tvivel blivit folklig. Väl tillbaka med sina kollegor i Grotesco är humorn helt plötsligt inte lika lättsmält. Med hjälp av sin porträttering av en fiktiv trubadur, tydligt inspirerad av Cornelis Vreeswijks karaktär, attackeras politiska normer med allt från Sverigedemokrater till Vänsterpartister i skottgluggen. Ingen i det politiska spektrumet går fri när Dorsin raljerar, liksom briljerar.

Politiska och ideologiska strider utkämpas på daglig basis i Sverige. Det utbredda fenomenet tycks sträcka sig enda från riksdagens anrika salar till internetforumens dunkla vrår. Mer eller mindre för var och en av dessa strider samhällsutvecklingen framåt. Men ibland tillåter jag mig själv tvivla på dess egentliga verkningsgrad, och besöket på Scalateatern gav fog för denna osäkerhet. Den strid som Per Andersson, Henrik Dorsin, Emma Molin och resten av sällskapet på scenen utkämpar - med humorn som ensamt vapen - får mig handfallen att retirera.

En akt där ensemblen porträtterar hemlösa EU-migranter och stämmer upp i sång för deras sak, får hela publiken att haja till. I texten riktas kängor ut till både vänster och höger, även politiskt.

Grotesco varvar återigen det lättsamma med det allvarliga.

Mycket av den buskislika humor som bidrog till gruppens popularitet känns igen, det som tangerar det groteska. Då lever de sannerligen upp till sitt namn. Men det är det mer allvarliga som får publiken att reagera på riktigt. Och groteska Grotesco blir helt plötsligt lite mer humana.

•

Johannes Karlsson Text

32

seriedax

Bella Beiron Illustration

33

krönika

På andra sidan d y g n e t

P

å en plats de flesta bara vill ifrån finns det en handfull människor som blir kvar efter att boardingen har stängt. I säkerhetskontrollen på Arlanda existerar fördomarna lika mycket som någon annanstans.

Det gälla pipet är inte särskilt högt, men det är så bekant att det inte behöver vara det för att jag ska reagera. ”Jag tror det kan vara mina jeans, de har knappgylf”. Jag nickar förstående, drar med händerna efter armar, ben och till sist skor, innan jag ler och önskar en trevlig resa. Det var naturligtvis inte skorna som utlöste ljudet, men det kommer han nog komma på själv. Har en person lyckats helt glömma bort att han sitter i rullstol behöver väl inte jag vara den som påpekar det.

Kollegan som står bredvid mig ser inte lika road ut av situationen, hon är van. Hon jobbar heltid här på Arlanda, där flera tusen resenärer går igenom säkerhetskontrollen varje dag. Många är nervösa och osäkra. Jag sneglar på hennes namnbricka. Hon märker det och besvarar blicken med att berätta vad hon heter.

Jag skäms och ber som ursäkt, förklarar att jag inte känner någon här eftersom det var längesedan jag jobbade på Arlanda och mest håller mig på Bromma nu för tiden. Hon säger att hon inte heller känner så många här, fastän hon jobbar heltid. Hon brukar jobba ”vit” sida, men eftersom hon idag har ett så kallat utfyllnadspass har hon hamnat på den ”gula” sidan av 5:2-schemat. ”Gul sida är så konstiga” säger hon. När jag frågar om hon inte tror de som jobbar idag tycker samma sak om den hennes sida så svarar hon att det är självklart. Vi enas till slut i att de allra konstigaste ändå är de som jobbar i den lilla kontrollen 50 meter längre ner, på b-piren.

Den gula och den vita sidan av schemat gör naturligtvis 34

samma jobb. De har samma kläder på sig, lyder under samma krav, har samma mängd passagerare att visitera och slänger ungefär lika många burkar hårgelé. De delar samma fikarum, står på samma mattor, och jobbar samma tider. Förutom att de gör det varannan vecka. På ett sätt är uppdelningen så godtycklig att det är otänkbart att det ska finnas någon uppfattning alls om de olika schema-sidorna. Hade det inte varit för att de möts någon gång i månaden via utfyllnadspassen hade skarven varit nästintill omöjlig att urskilja. Även om jobbet på Arlanda bara är en liten del av livet, oavsett man jobbar gul eller vit sida, är det naturligt att minnet fungerar sämre och fokus smalnar av under tillräckligt stark stress.

Det är möjligt att det är en lyx att ha tid att lära sig en handfull nya namn och ansikten varje dag, på jobbet såväl som i livet.

Men det, om något, är en lyx vi måste kunna unna alla. När jag kommer hem och klär av mig kläderna efter varje jobbdag rinner allt prat om gula och vita sidor av mig, men kvar finns alla de människor jag aldrig kommer träffa. Och många av dem verkar väldigt konstiga.

Julian Evans

Text

avslut

”Det var en helt vanlig skolavslutning och jag hade på mig min storasys­ ters klänning.

Folk tittade ganska mycket. Man såg hur det gnagde i dem, att de blev irriterade. Det tyckte jag var häftigt. Om de gått fram och sagt nåt dumt hade jag ändå haft bättre argument. De hade ju bara sagt att det alltid varit på ett sätt och därför ska det fortsätta vara så.

Jag tror jag ska ha den igen.”

Alva Snis Sigtryggsson Foto

35

JOURNALIST V E R K S TA N

asdf

Samtal om media och journalistik.

En tisdag i m책naden.

Journalistverkstan