Brigadens motto

Efter tragedin 26.10:

Militärt kunnande - sammanhållning - framåtanda

Det är inte alla dagar man kommer att reflektera över Nylands brigads motto: ”Militärt kunnande, sammanhållning och framåtanda”.

Mottot myntades i mitten av 1970-talet av dåvarande brigadkommendör Rolf Wilhelm Stewen. Men mottot har efter den tragiska trafikolyckan 26.10 varit med oss i många olika avseenden.

Militärt, och även civilt, kunnande syntes tydligt i det arbete som verkställdes på olycksplatsen, i brigaden, och på många andra ställen, under den ödesdigra dagen. Alla gjorde sitt bästa för att hjälpa till i denna svåra situation. Bild: Eero Haveri KAIPR Diskussionstillfällen, krisstöd och minnesstunder arrangerades för beväringar och anställda under därpåföljande dag och vecka. Krisvården pågår ännu en lång tid framöver. Det har varit fint att se hur beväringar har ställt upp och stöttat varandra. Sammanhållningen har varit påtaglig.

Veckan efter olyckan utförde en stor del av beväringarna barettmarschen. Marschen är fysiskt tung och kräver samarbete och uthållighet. Men genom att kämpa tillsammans med sina tjänstgöringskamrater skapar man ännu mer sammanhållning, vilket bidrar också till den psykiska återhämtningen efter olyckan. Trots den tragiska olyckan är det viktigt att återgå till vardagsrutiner och program, vilket är en del av terapin och återhämtningen. Det kommer många situationer då det känns tungt och svårt, men vår sammanhållning hjälper oss framåt.

Nylands brigad deltar i de anhörigas sorg och våra tankar går till de skadade och berörda.

Hanna Tallberg Jörgen Engroos

Jonas Streng

Blixten – Nyckeln till ett välförtjänat vapenslagsmärke

En markant skillnad mellan försvarsmaktens permissionsrock och tjänsterock, är att beväringen har tillåtelse att bära ett vapenslagsmärke på permissionsrocken om han eller hon visat sig vara värdig en sådan. För att få den äran krävs det ofta en utförd vapenslagsmarsch eller ett vapenslagsprov.

På Stabs- och signalkompaniet ordnas blixtmarschen som alla får gå, oavsett vapenslagsutbildning. I flera veckor hade det ryktats bland kompaniets beväringar om vilka utmaningar marschen skulle medföra. Blixtmarschen har status som brigadens tuffaste vapenslagsmarsch, vilket lätt gör att överdrivna historier om tidigare marscher börjar uppstå. Det sades bland annat att endast 10 % av deltagarna slutförde den ett år. Man kan säga att jag hade höga förväntningar

10

inför marschen och hoppades verkligen att den skulle vara fysiskt utmanande. Tio över fyra på morgonen fick jag en överraskande och oväntad väckning av en löjtnant som beordrade mig ta på mig simbyxor med träningskläder utanpå. Alla som skulle delta i marschen hade fått samma order och vi skulle alla vara uppställda utanför enheten inom kort. Efter en snabb länk ner till brigadens hamn utförde vi muskelkonditionsövningar på stranden. Därefter gick vi ner i havet led för led och doppade oss. Morgonprogrammet förberedde oss för den kommande dagen; vi skulle inte hålla oss till våra bekvämlighetszoner. När jag påbörjade marschen bestod min grupp av nio beväringar som alla bar på egen stridsutrustning. Dessutom skulle varje grupp släpa med sig två bandminor som tillsammans utgjorde tjugo extra kilogram som gruppen fick dela på. Med karta begav vi oss ut på grusvägar i västra Nyland. Vi hade åtta punkter att gå via innan marschen var över. Vid varje punkt utförde vi övningar med tidskrav och fick även uppdatera våra kartor för att få se var nästa punkt fanns. Det gick alltså inte att ta genvägar och hoppa över punkter. Med ca 5 km mellan varje punkt skulle marschen allt som allt vara 42 km lång. Förutsagt att vi kunde navigera felfritt med karta, hade vi 42 tunga kilometer framför oss i början av marschen, så det gällde att hitta fram på första försöket för att undvika onödiga omvägar. Redan när vi anlände till den första punkten insåg vi hur stor bördan bandminorna vi medförde skulle bli. Alla grupper hittade på sina egna kreativa sätt att bära bandminorna,

så att de orsakade så lite belastning på bärararen som möjligt. Vid punkten gavs skyddsvarning, vilket innebar att alla i gruppen skulle dra på sig sin skyddsutrustning innan vi kunde fortsätta marschen. Med regnkläder och gummistövlar på blev marschens fortsättning tung för dem som bar bandminorna. Det konstaterades redan tidigt att kilometrarna upplevdes vara dubbelt längre när man gick med den extra vikten. Vid den andra punkten var uppgiften att utföra skyddsalarm. Det vill säga, alla skulle på strikt tidskrav ta på sig sin skyddsmask och se till att den är lufttät. Efter ett felfritt utförande fick vi en mycket återhämtande matpaus. Matpausen tillät oss samla våra tankar och planera hur vi skulle gå till väga för att klara av marschen. Det bestämdes då redan att alla i gruppen skulle gå marschen till slut, även om det innebar att resten av gruppen var tvungen att bära deras väskor. De som upplevde gruppens takt vara alltför rask fick lätta på packningen och låta soldaterna i stridsdugligare skick gå några kilometer med extra packning. Systemet gjorde att flera i gruppen lyckades marschera tiotals kilometer längre än de tidigare hade kunnat ana. Mot den tredje punkten fortsatte vi utan skyddsutrustning och med våra vanliga kängor. Allt prat om att ge upp förbjöds inom gruppen, eftersom vi kom överens om att det var hela gruppens plikt att alla kom i mål. Trots ett försök av två i gruppen att avbryta vid den andra punkten lät de sig övertalas av beväringscheferna att fortsätta. Vi skulle snart lära oss varför cheferna helst ville att de trötta soldaterna fortsatte. Sträckan efter den fjärde punkten visade sig vara marschens klimax. Sträckan var den tyngsta och mest utmanande sträckan, även om den var kortast. Vid punkten förklarade den som höll punkten att vår gruppchef hade blivit skadad och att vi skulle utföra förstahjälp på honom. Den skadade kunde naturligtvis inte gå och därför skulle han evakueras till nästa punkt. Vi var alla tvungna att hjälpas åt för att kunna möjliggöra ett genomförande av evakueringssträckan. Den skadade måste bäras. Likaså hans väska och stormgevär. Nu gick inte en enda soldat utan extra vikt på axlarna. Den som inte bar den skadade eller hans material bar istället bandminorna. Det är sällan samarbete är lika väsentligt för en grupp som under evakuering. Uppgiften vid den åttonde och sista punkten var att utföra språngmarsch tillbaka till brigaden. Tidskravet för den givna sträckan var 30 minuter och alla grupper som inte klarade av tidskravet hamnade gå en straffrunda runt den 2,5 kilometer långa löpbanan på brigaden. Min grupp hade inte energi kvar att springa till brigaden och gick den i lugn takt i stället. Väl framme vid brigaden visade det sig att ingen hade klarat av tidskravet som gavs. Marschens totala längd blev sist och slutligen 45 km för alla grupper. Marschen hade tagit hela dagen och hela natten att utföra och nöjda kom de allra flesta deltagare i mål. Helgen därefter steg många stolta beväringar på tåget med vapenslagsmärke på permissionsrocken.

Redaktör Jägare Mattias Holm