ODD/Trotssyndrom & trotsproblematik by attention

En tidning från Riksförbundet Attention om

ODD/ TROTSSYNDROM & TROTSPROBLEMATIK

Innehåll SID

4◆ ODD/trotssyndrom & trotsproblematik – vad är det? 6◆ Föräldraträning – första stödinsatsen för att behandla trotsproblematik 8◆ ”Om jag påtalar faran vill han bara gå närmare stupet” 10◆ Forskning pågår – om självregleringsförmåga, trots och lyhördhet 12◆ Banan eller världskrig 14◆ ”Snälla – kan ni inte bara försöka förstå!” 16◆ Om trots i förskolan och skolan 18◆ Psykologen svarar 21◆ Den lyhörda storasystern 22◆ Morföräldrar till en älskad kille som utmanar 24◆ Föräldragruppen som spelar i samma division 26◆ Mer om Trots allt!-projektet

OM ATTENTION

Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) såsom ahdh, AST (autismspektrumtillstånd), Tourettes syndrom samt språkstörning, deras anhöriga, yrkesverksamma och alla som är intresserade av våra frågor. Attentions arbete grundar sig i FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Vi arbetar för att människorna bakom diagnosen ska bli bemötta med respekt och få det stöd de behöver, att det är samhället som behöver anpassa sig efter dem och inte tvärtom. Vi arbetar också med att öka kunskap och förståelse i samhället och påverka politiken kring frågor som rör NPF. Förbundet har cirka femtio lokalföreningar runtom i landet som utgör kärnan i vår verksamhet. Vi arbetar med intressepolitik, kunskapsspridning, föreningsutveckling och utvecklingsarbete via projekt. Läs mer om oss: www.attention.se

Producerat av Attention 2021 Tryck: Norrmalms tryckerier Grafisk form: Pernilla Förnes Illustration: Therese Nilsson

Vad vet vi om ODD/trotssyndrom & trotsproblematik egentligen?

DE FLESTA FÖRÄLDRAR är väl förtrogna med begreppet trots. Vi är många småbarnsföräldrar som vanmäktigt försökt lirka med våra motspänstiga knattar som testat den egna viljan och egna jaget i mataffären, på vägen hem från förskolan, vid påklädning/avklädning och vid matbordet. Huvudet brinner på såväl barn som förälder i situationer där allt är ”nej” och en felaktigt skalad banan kan orsaka en smärre härdsmälta. Men det finns ofta en tröst för slitna föräldrar till barn i trotsfas: det är ju bara en period. Det går över. Det kommer inte alltid vara så här. Men sedan finns det familjer där trotset blir en reell problematik. Det blir över tid värre, svårare och det handlar inte längre om naturliga utvecklingsfaser. Trotset genomsyrar hela vardagen och barnet upplever sig konstant orättvist behandlad och tolererar inte tillsägelser eller någon form av motstånd. Det mesta blir en kamp. I de här fallen kan det finnas anledning att prata om ODD (Oppositional Defiant Disorder) eller som diagnosen heter på svenska – trotssyndrom. ODD ÄR EN RELATIVT OKÄND DIAGNOS som också betraktas med viss skepsis. Särskilt

av omgivningen som inte lever med utmaningarna som trotsproblematik innebär. Föräldrar till barn med ODD/trotssyndrom får ofta försvara hur de hanterar sina barns beteenden och får sällan adekvat stöd av exempelvis vård och skola. Bristande kunskap och forskning om vad ODD/trotssyndrom egentligen innebär är ofta anledningen till omgivningens attityder och till det uteblivna stödet från aktörer som möter familjerna. Det var just därför som Attention startade projektet Trots allt! med medel från Allmänna Arvsfonden. Vi vill höja kunskapen om ODD/ trotssyndrom och för att stötta och stärka familjer som har barn med trotsproblematik och också lyfta fungerade förhållningssätt. Och vi vill – tillsammans med våra fantastiska lokalföreningar – skapa gemensamma, trygga rum där föräldrar till barn med ODD och trotsproblematik kan träffas. För inom Attention ska ingen behöva kämpa ensam.

Foto: Alejandra Cerda Ojensa

Trots allt!

är 3-årigt projekt som finansieras av Allmänna arvsfonden. Projektets mål är att stärka och stödja familjer som har barn med ODD/trotssyndrom och trotsproblematik genom bland annat föräldragrupper och aktiviteter för familjerna. Vill du veta mer om Trots allt!?

I DEN HÄR TIDNINGEN kommer du att få ta del av olika berättelser om hur det är att leva med trotsproblematik, men även om den forskning som finns och röster från professionen.

Klara Cederqvist, projektledare för Trots allt!

▶▶ Läs mer på

attention.se/trots-allt

ODD/trotssyndrom & trotsproblematik –

VAD ÄR DET?

Att på ett enkelt och entydigt sätt definiera begreppet ”trots” har under Trots allt!-projektets gång visat sig vara en utmaning. Det betyder olika för olika personer. I texten nedan berättar vi hur vi på Attention förhåller oss till begreppen trotsålder, ODD/trotssyndrom och trotsproblematik, samt utvecklar diagnoskriterierna för ODD/ trotssyndrom.

Text: Klara Cederqvist ◆ Illustration: Therese Nilsson

tvecklingsfaser i barnets liv som man brukar kalla för ”trotsålder” infaller då barnet börjar utveckla sin egen vilja. Detta resulterar ofta i konflikter mellan barn och vuxna. Det är dock helt naturligt och nödvändigt för barnets utveckling. Den här typen av ”naturligt” trots är inte fokus för Trots allt!-projektet. Istället riktar projektet in sig på trots som är så omfattande att det skapar stora problem i familjernas vardag. Trotsproblematik – en bredare definition av trots

Inom Trots allt!-projektet har vi valt att använda oss av begreppet trotsproblematik. Det är ett samlingsbegrepp för barn, med eller utan NPF, som på olika sätt uppvisar ett trotsbeteende som blir så pass påfrestande för omgivningen, eller för barnen själva, att det blir till ett problem under längre tid. Oavsett om barnet uppfyller diagnosen trotssyndrom eller inte. ODD/Trotssyndrom

För att kunna ställa diagnosen trotssyndrom ska det handla om ett trotsigt, 4

negativt och fientligt beteende i samspelet med i första hand vuxna som pågått i minst sex månader. Beteendet hos barnet ska alltså blivit ett mönster i barnets vardag som påverkar både barnet och de vuxna negativt och orsakat en omfattande social funktionsnedsättning. Ofta är detta något som redan märks hos barnet i småbarnsålder, för vissa så tidigt som i spädbarnsålder. Barn som uppfyller kriterierna har ofta ett svårhanterligt humör – de blir snabbt arga, hamnar ofta i konflikter med, i första hand, vuxna, argumenterar mot regler och krav, vägrar och ifrågasätter uppmaningar, förargar ofta andra med avsikt, känner sig ofta missförstådda och har ofta inte förmågan att se sin egen del i saker. Vanligt med ODD/Trotssyndrom vid adhd

I Socialstyrelsens skrift Barn som utmanar skriver man att ”det är mycket vanligt att barn med adhd med tydliga inslag av impulsivitet och överaktivitet utvecklar trotssyndrom, upp till hälften av alla barn med sådana problem gör det.”◆

DIAGNOSKRITERIER

Argsinthet/irritabilitet

• Tappar ofta besinningen • Är ofta lättretad och stingslig • Är ofta arg och förbittrad Argumentativt/trotsigt beteende • Argumenterar ofta mot auktoritetspersoner eller, för barn och ungdomar, mot vuxna personer. • Trotsar ofta aktivt eller vägrar följa etablerade regler eller underordna sig krav från auktoritetspersoner. • Förargar oftast avsiktligt andra. • Skyller ofta på andra för sina egna misstag eller sitt eget dåliga uppförande. Hämndlystnad • Har varit elak eller hämndlysten vid åtminstone två tillfällen under de senaste 6 månaderna. Avsikten har varit att tydliggöra att symtomatologin består av såväl emotionella symtom som beteendesymtom.

Föräldraträning

– första stödinsatsen för att behandla trotsproblematik Maria Helander, psykolog och forskare, har studerat behandling för barn med utagerande beteendeproblem. ODD/ trotssyndrom uppstår i samspelet. Föräldraträningsprogram som exepelvis Komet behövs alltid, oavsett om behandlingen kompletteras med barngruppsträning, konstaterar Helander.

Text: Caroline Jonsson ◆ Foto: Privat

aria Helander är legitimerad psykolog, verksam inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, samt doktorand på sektionen för psykologi vid Karolinska Institutet i Stockholm. Hennes forskning handlar om behandling för barn med utagerande beteendeproblem, med diagnos som ODD/trotssyndrom. Hon upptäckte att det finns få utvärderade behandlingar för barnen själva: – Det är en viktig fråga som jag ville utforska. Jag har undersökt effekten av KBT i grupp för barn som fokuserar på ilskekontrolls- och problemlösningsträning. I studien har vi jämfört effekten av att lägga till barnbehandling i grupp, ”Coping Power Program”, till föräldraträningsprogrammet Komet. Trotssyndrom uppstår i samspelet mellan barn och föräldrar – barnet står inte ensam i fokus: – Att ständigt befinna sig i konflikt med sitt barn tär oerhört på relationen. Trösklarna för vad som triggar ett utbrott blir allt lägre. Även om ett barn exempelvis har en adhd-diagnos kräver trotssyndrom, med dagliga stora utbrott, egen diagnosticering och riktad behandling som bryter den negativa spiralen i relationen. Annars kvarstår trotsproblematiken, betonar hon.

Barnträning – ett tillägg

Målet med föräldraträningsprogram är bland annat att skapa en positiv relation mellan barn och föräldrar genom positiv samvaro samt att öka barnens positiva 6

beteenden med hjälp av förberedelser, uppmuntran och belöningar. – När trotsproblematiken blivit ohanterlig rekommenderas föräldraträningsprogram som Komet. I ett första skede handlar behandlingen främst om att bryta en negativ spiral genom att skapa positiv interaktion och fina stunder tillsammans varje dag. Föräldrarna får verktyg för konflikthantering, där familjen lär sig färdigheter som de tränar i hemmet. Barnträning kan vara ett tillägg. Maria betonar vikten att som förälder hjälpa barnet att klara en uppgift. – Förberedelse handlar om att hjälpa barnet att avsluta en aktivitet, stöd i att klara uppgiften. Att inte avbryta mitt i ett dataspel exempelvis. Uppmuntran och belöningar syftar till att bryta den negativa spiralen och för att uppmärksamma positivt beteende. ”Är det värt det?”

I forskningsprojektet ingick 120 barn. Grupperna bestod av barn i åldern 8–12 år som deltog i ”Coping Power Program”, samtidigt som deras föräldrar deltog i Komet. Barnen fick under 15 tillfällen om 2,5 timme lära sig exempelvis ilskekontrolls-strategier som andnings- och distraktionsteknik samt hjälpande tankar för att lugna sig själv. – Behandlingen inleds med att handledarna hjälper barnen att formulera mål: Vad vill jag klara av? Exempelvis att kunna borsta tänderna utan utbrott eller

klara av att gå undan istället för att slåss. Barn finner sina egna hjälpande tankar. Ett barn frågade sig: Är det värt det? Om hen skulle flippa och få ett utbrott – är det värt det? Då kunde hen inse att svaret var nej. Övning i problemlösning och att förstå andras perspektiv är en annan del i barnträningen. – Det är viktigt att hjälpa barnet att placera ett frågetecken efter beskrivningen eller upplevelsen av en situation. Råkade Nisse knuffa dig? Tänk om det kan vara så – att det inte var med avsikt? Vi tränar barnen i att förstå att det kan vara med mening, men om det inte var så? Hur kan vi tänka då? Bekräfta känslan

Maria menar att en viktig strategi när det blir kaos är att bekräfta barnets känsla. Därefter kan du som förälder hjälpa barnet att ”brainstorma” olika problemlösningar. Hon rekommenderar att anteckna olika lösningar i rask takt, för att tydliggöra konsekvenserna av olika val. Om barnet redan befinner sig i affekt är det dock ingen idé att snacka, säger hon: – Då kan du som förälder bara vänta ut känslorna och därefter prata om problemet. Som förälder bör du inte lasta på barnet massa svar, utan istället hjälpa barnet att formulera egna smarta lösningar, och tänka ut vilka konsekvenser de får. Vi vet även att om barn tänker efter 20 sekunder, kommer de på lösningar som

Maria betonar vikten att som förälder hjälpa barnet att klara en uppgift. Uppmuntran och belöningar syftar till att bryta den negativa spiralen och för att uppmärksamma positivt beteende.

funkar bättre socialt. När barnet får hjälp att tänka efter och finna egna lösningar, går det efter ett tag snabbare att komma på bra strategier som funkar. Forskningsresultat

I forskningsprojektet fick hälften av de medverkande delta i föräldraträningsprogrammet Komet, den andra gruppen fick samma program kombinerat med barnträning. Efter två år utvärderades resultaten i grupperna: – Båda grupperna fick lika goda resultat med minskade beteendeproblem. I gruppen där barnen också gick i träning, sågs att barnen klarade att reglera sitt humör bättre direkt efter behandlingen, denna effekt höll i sig efter två år. I Kometgruppen förbättrades förmågan att reglera humöret över längre tid och vid två-årsuppföljningen kunde man inte se några skillnader mellan grupperna. Komet ”kommer ikapp” efter en tid när färdigheterna tillämpas i hemmet. Slutsatsen är att föräldraträning alltid måste ingå som en första insats. Komet hjälper, och erbjuds både via kommun och BUP. Däremot säger hon att föräldraträning i grupp inte fungerar för alla: – Om en förälder har någon form av psykisk ohälsa, är individuell föräldraträning att föredra där man kan få mer anpassning. Gruppträning fungerar för många men inte för alla. Eftersom trotsproblematiken uppstår i samspelet, behöver föräldrarna stöd – oavsett om det sker i grupp eller individuellt. ◆ 7

”Om jag påtalar faran vill han bara gå närmare stupet” Svårigheter i det sociala samspelet är mest utmanande för Niklas son som har trotssyndrom och adhd. Att leva upp till omgivningens förväntningar inför en middag eller ett badhusbesök är utmanande för hela familjen. ”Han behöver få göra på sitt sätt”, säger pappa Niklas.

Text: Caroline Jonsson ◆ Illustration: Therese Nilsson

onen var tre år när förskolan uppmärksammade att något inte stämde. Svårigheter att tyda lekkoder blev alltför problematiska. Först kände sig pappa Niklas sårad av samtalen, om det som inte fungerade. Sonens hörsel och syn undersöktes, mest för att utesluta att orsakerna fanns där, men allt var normalt. Familjen flyttade till en annan stad. Ny förskola. Samma svårigheter. – Vi började om med samtal och anpassningar. Efter påtryckningar från personalen tog vi kontakt med vården för en NPF-utredning. Sonen fick diagnoserna adhd och trotssyndrom. Sonen har alltid haft svårt att sitta still, går lätt upp i varv och låser sig när det inte blir som han tänkt sig. Ibland får Niklas kommentarer från vuxna om att sonen behöver ”skärpa sig”. – Såklart triggar det bara hans beteende när han blir bemött på fel sätt. Han vet ju inte vad han ska göra. Han varvar upp och känsloläget blir svårt att dämpa. Omgivningens dömande reaktioner är jobbigast som förälder, då kan diagnosen underlätta i dialogen. Samtidigt beskriver den

bara egenskaper vi alla har, men som för honom blir problematiska.

att han går för nära, men om jag påtalar faran vill han bara gå närmare stupet.

”Han behöver få göra på sitt sätt”

Utmanande vardagssituationer

Sonen, som idag är sju år, lärde sig läsa först av alla i klassen och han har ett enormt driv när det gäller fysiska aktiviteter. Många som möter honom ser inte hans svårigheter, när han får vara i trygga sammanhang. Bättre dagar ger sonens glöd även pappa Niklas energi: – Han klagar aldrig när vi exempelvis åker skidor, han blir aldrig trött. Sonen bara matar på, men han behöver göra på sitt sätt. Hans driv får inte utrymme i lagsporter som fotboll, när han vill bevaka bollen och tacklas som om han vore en tonåring. Att ta instruktioner är svårt. Niklas upplever att sonen blivit jämnare i humöret ju äldre han blir. Samtidigt reflekterar han över om det mest handlar om förmågan att ”hålla ihop sig”. – En tuff dag handlar det för oss vuxna om att välja sina strider. Jag undviker generellt förmaningar. Andra kan nog uppfatta mig som en lat förälder. Visst ser jag att han bör akta sig för bergssluttningen,

Niklas beskriver middagar med andra, om hur barn förväntas sitta kvar vid bordet tills alla är klara: – Att uppmana honom att stanna kan leda till att han välter något eller gör något dumt. Han behöver få gå. Ibland berättar vi för andra vuxna att deras krav på sina barn inte fungerar för vår son. Vi undviker alltmer middagar med människor vi inte känner väl, och anpassar oss till miljöer som vår son mår bra i. De som inte har förmågan att acceptera hur det är för oss, tappar vi kontakten med. Nya sammanhang är utmanande. Hela familjen har blivit mindre flexibla i samspel med andra. Att ses hemma, mest med släkten, fungerar bäst. Sonens kompiskrets blir alltmer begränsad: – Vi behöver vara med när han träffar andra barn. Med åren har hans kompisbesök blivit färre. Vi kan inte vara med jämt, och vi kan inte kräva av andra föräldrar att anpassa och förebygga som vi gör.

Omgivningens dömande reaktioner är jobbigast som förälder, då kan diagnosen underlätta i dialogen.

Att försöka smälta in

En helgdag kräver extra energi: att skapa innehåll, planera, motivera sonen att följa med och navigera bland eventuella triggande faktorer på vägen dit – som trafikmiljöer. Omvägar kan behövas. – När vi väl är iväg handlar dagen om att vara på sin vakt, som på badhuset. Känslan av att leva upp till andras förväntningar är krävande. Som hur andra tänker sig att ett badhusbesök ska vara, eller hur en sommarmiddag ute med släkten blir trevlig för alla. Att försöka smälta in tar energi. Att balansera våra anpassningar och villkor så att de inte tar för stort utrymme. Niklas och hans fru är bra på att uppmuntra varandra till att göra saker på egen hand: – Jag åker iväg med vänner någonstans

för att ladda batterierna, men det är sällan jag och min fru gör något bara vi två. Vi har släkt som kan vara barnvakt, men det blir inte ofta. Det andra inte ser

Strategierna finns där, dolda för andra. Outtalade anpassningar och avledande insatser som syftar till att skapa förutsägbarhet och förebygga faktorer som triggar trots eller konflikter: – Vi köper oss ofta tid, ger tillgång till en Ipad för att förebygga konflikter. Andra kan tycka att när man ses tillsammans med barn så är det inte läge att titta på en skärm, men för oss kan det vara enda stunden vi får lite andrum. I kontakt med andra barn behöver vi vara närvarande. Niklas har många exempel på dialoger

med andra föräldrar som gör honom matt. Som när han tar sats och försöker beskriva svårigheterna i deras vardag: – En jämförelsekamp kan uppstå, den andre ska triumfera med hur jobbigt de själva har det. Förståelsen finns inte där. Det går inte att jämföra. Eller som när kompisar kan tycka att det är skönt att vara hemma med ett sjukt barn, för deras egen återhämtning. Jag blir utmattad av att vara hemma med sonen när han är sjuk. Huset blir stökigare. Sonen håller ihop för det mesta i skolan, men han är känslig för förändringar: – Det är en pågående process, att få mer stöd i skolan. Han behöver stöd i socialt samspel och hjälp för att skapa stabilitet och rutiner. Om en lärare inte är på plats en dag, blir han otrygg. Vi fortsätter kämpa. ◆

K Karin Brocki

Kan man hitta tidiga riskfaktorer som påverkar utveckling av beteendeproblem – då kan man även fokusera på riktade insatser tidigt i barnets liv.

arin Brocki, professor i psykologi vid Uppsala universitet, forskar om mekanismer som orsakar trots. Bristande självregleringsförmåga är en stark bidragande orsak till problematiken som utvecklas hos barn med ODD/trotssyndrom, ofta kombinerat med adhd. – Få barn får enbart diagnosen trotssyndrom. Barn med adhd har ofta trotsproblem, men får inte den diagnosen. Detta mönster har vi sett i våra studier om adhd och trots. En anledning kan vara det stigma som är förknippat med trotssyndrom, vilket gör att det finns en motvilja hos kliniker inför att ställa en trotsdiagnos. Adhd-diagnosen är mer avstigmatiserad, det finns en relativt öppen väg i det svenska vårdsystemet för kliniker att ställa en adhd-diagnos. Alla barn visar trots i viss utsträckning, ett normalt beteende i utvecklingen mot att bli en självständig individ. Det är intensiteten och frekvensen av beteendet som avgör om det handlar om trotssyndrom. – I min forskning studeras trotssymtom även hos barn som inte har fått någon klinisk diagnos. Även om ett barn inte uppfyller kriterierna för diagnosen trotssyn-

Forskning pågår – om självregleringsförmåga, trots och lyhördhet Minst hälften av alla barn med adhd har också problem med trots. Bristande regleringsförmåga är en stark bidragande orsak till svårigheterna. Karin Brocki, forskare i psykologi, studerar utvecklingen av självregleringsförmågan – för ökad kunskap och bättre stöd för barn och föräldrar. Text: Caroline Jonsson ◆ Illustration: Therese Nilsson

◆ Foto: Mikael Wallerstedt

drom, kan barnet och föräldrarna ändå ha problem och behöva hjälp och stöd. Föräldrastöd krävs

Bristande fokus och kunskap gällande trotssyndrom påverkar i sin tur vårdens insatser, som inte verkar tillgodose stöd i den utsträckning som skulle behövas för barn med trotsproblematik. För dessa barn krävs särskilda insatser som ofta uteblir. – Föräldrar behöver få bekräftelse av vården gällande trotsproblematik. Det går att påverka sitt eget beteende som förälder, det går att påverka barnets beteende. En samdiagnos, som adhd och trotssyndrom, kräver annan typ av hjälp och föräldrastöd. Som förälder kan du behöva stå på dig för att få rätt diagnos, så att du kan få den kunskap som krävs för att kunna stötta och hjälpa ditt barn, säger Brocki. – Det är inte konstigt att onda cirklar uppstår i föräldra-barn relationen. Föräldrar behöver tanka kraft och få rätt hjälp för att kunna bryta ett negativt mönster som kan uppstå i ett utmanande föräldraskap. ”Klappa dig själv på axeln”

Karin Brocki vill sprida kunskap och stärka samarbetet mellan forskning och exempelvis BUP, Adhd-center i Stockholm och även skola. – Ökad kunskap om mekanismer som orsakar trotssyndrom ger vården, och skolan, bättre möjlighet att erbjuda specifikt stöd

och hjälpinsatser. Forskning visar att barn med trotsproblematik ofta har ett temperament som är svårhanterligt. Redan som spädbarn upplevs de som krävande, skrikiga och svårtröstade. Det påverkar relationen mellan barn och förälder i nuet och över tid. Det är särskilt utmanande att ständigt försöka vara lyhörd för barnets behov och signaler – när positiv respons ofta uteblir från ett otröstligt barn. – Ett utmanande föräldraskap tar energi. Klappa dig själv på axeln ofta. Det är viktigt att förmedla till alla föräldrar – det går att påverka samspelet mellan barn och föräldrar. Ökad kunskap – bättre hjälp

Brocki följer barn från 10 månaders ålder fram till dess att de är tio år. Barnen i studien har ingen genetisk risk, men trotssymtom finns hos alla barn i olika utsträckning. Temperament är till stor del medfött, trotsproblematik är till 60–70% kopplat till ärftlighet och alla barn utvecklas i relation till sin omvärld. – Från en studie av barn med adhd i åldern 8–12 år, där hälften även hade trotsproblematik, kan vi se att föräldrastöd präglat av skyddande faktorer som värme, lyhördhet, gränssättning och struktur, förebygger problem. Om några år kommer vi att ha ökad kunskap om trots och om orsaksfaktorer, främst med

fokus på adhd kombinerat med trotssyndrom. Regleringsförmåga är förmågan till medveten kontroll av tankar, känslor, beteende och att kunna hålla fokus mot ett framtida mål. Forskning visar allt tydligare att adhd och trots är starkt förknippat med bristande självregleringsförmåga. Forskning om regleringsförmåga

I Brockis pågående forskning fördjupar hon sig därför i utvecklingen av självregleringsförmågan. – Jag ser till faktorer som tidigt i ett barns liv påverkar förmåga till självreglering. Kan man hitta tidiga riskfaktorer som påverkar utveckling av beteendeproblem – då kan man även fokusera på riktade insatser tidigt i barnets liv. Karin Brocki arbetar nu med att besvara frågor som: Vilka mekanismer kan vi hitta för att förstå barns olika förmåga till självreglering och hur är dessa kopplade till trotssyndrom och adhd? Familjemiljöns påverkan i kombination med barnets egenskaper som temperament och kognitiv funktion – hur samspelar och påverkar dessa faktorer senare utveckling? – Forskningen kommer att ge ökad kunskap om exempelvis utvecklingen av vår självregleringsförmåga. Tidiga insatser och metoder inom vården för att möta barn med trotssyndrom, och deras föräldrar, kan därmed utvecklas.◆ 11

Banan eller världskrig EN KRÖNIKA AV TINA WIMAN

JAG HÖRDE DIN UNGE SKRIKA IDAG. Jag skäms att säga det, men min första känsla var lättnad. Lättnad över att det inte längre är mitt barn som hörs över flera kvarter. Lättnad över att grannarna inte längre känner igen hennes röst och vet precis hur äcklig, ful och alltigenom dålig både middagen, familjen och jag själv är. Lättnad över att inte längre vara Den Där mamman. Jag tänkte på allt jag lärt mig längs vägen. På allt jag skulle vilja berätta för dig. Att vissa barn gör det svårare att vara förälder, till exempel, det skulle jag säga direkt. Inte med flit, inte så att de går runt och hoppas på att vara besvärliga. Men genom att ha svårare att haka på, och lättare att tända till för struntsaker eller fastna i hur grejer måste vara. ”Framförallt fick det inte bli som hans mamma ville, det var han noga med”, som Astrid Lindgren beskrev sin Emil.

FÖR BARN SOM HAR SVÅRARE ÄN ANDRA ATT FÖLJA – och lättare går i baklås – är svårare att fostra. Barn som har Starka Åsikter om Hur Allt Ska Vara är svårare att inte bli arg på. De kräver mer av en, både i energi och eftertanke. Det tänkte jag på att jag skulle vilja säga till dig. När jag kom hem frågade jag storebror:  ”Minns du den gången när jag frågade lillasyster ’vill du ha päron eller apelsin’, och hon svarade ’banan!’? Hon var nog ett år eller så…” Han började omedelbart att skratta. För fortfarande sisådär femton år senare minns vi alla utbrottet den dagen: Det var banan eller inget. Banan eller världskrig. Banan eller döden. Vi skrattade inte särskilt mycket då, men vi lärde oss saker. Som att visa mer och prata mindre. Ganska ofta är det bättre att lägga fram det som finns på bordet än att använda ord. Och att alltid, alltid ha banan hemma. För det finns oändligt mycket viktigare fajter att ta på en torsdag eftermiddag. Med de flesta av våra sju barn har jag inte aktivt behövt göra någon strategi för ”hur man lägger fram mat” eller ”hur man kommer iväg till morfar/biblioteket/skolan”. Jag har inte behövt dra några djupa andetag innan jag gått in i sovrummet för att väcka dem, inte heller äta upp min egen smörgås innan jag ropat att kvällsfikat är klart. De flesta av dem hängde för det mesta på, ändå. Följde med på ett närmast automagiskt sätt.

för att följa efter och göra allt värre. Och jag borde definitivt ha valt promenadvägar långt bort från alla bilvägar. Särskilt det där sista misstaget gör jag aldrig längre. Jag tänkte på hur hon retade både syskon och kompisar till vansinne genom att alltid rusa först och aldrig någonsin lämna företräde: Nej-sluta-tränga-dig-före! Kakorna-måste-räcka-tillalla! Kom-nurrå-alla-väntar-på-dig! Detta med social förståelse, hur man gör och inte gör, det har ställt till det genom åren. Vad mycket enklare allt blev när vi började acceptera att det nog är bättre att ett visst barn alltid får sitta fram i bilen, än att turas om så att syskonen blir slagna och bitna. När vi förstod att rättvist är att alla får det som de behöver. Vissa behöver helt enkelt mer. Eller i alla fall annat. Jag tänkte på detta att svänga försiktigt, ja inte med cykeln alltså, utan mentalt. Jag har ett barn som inte klarar att jag gör helomvändningar eller 90-graders-svängar, vare sig i stunden eller med veckoplaneringen. Jag mindes den gången hon bröt ihop för att jag pratade högt för mig själv: ”Vi skulle kunna åka till öppna förskolan, eller bibblan, det vore roligt, eller köpa glass kanske? Glass kan vi i och för sig köpa på vägen till bibblan, eller vänta, vi åker till mormor och morfar! Vad är det nu då? Vi kan köpa glass på vägen… Du tycker ju om mormor och morfar?!” Jag förstod inte då att felet var för många skarpa kurvor, för många budskap, för många ändringar. Att all energin tog slut för att det kostade henne så mycket att förändra sin bild av vad som skulle hända. Nu, när jag förbereder bättre – så att hon får tid att ställa om och vi faktiskt har samma bild av vad den här dagen, och veckan, ska innehålla – då går det lättare. Inte lätt, det vill jag verkligen inte att du ska tro! Men lättare. För vissa barn är rätt dåliga på att förutse framtiden. De vet inte riktigt vad som kommer att ske härnäst, vad man gör på en tisdag eller hur mycket en förmiddag räcker till. De har svårt att ändra riktning och svårt att ställa om till att göra saker på någon annans sätt. Och vissa barn, som har jättesvårt med att se vad som blev fel för andra, blir ofta överraskade, och undrar varför alla är emot dem: ”Det var hon som började! Jag kastade boken på henne, och då kastade hon tillbaka!”

MEN JAG HÖRDE DITT BARN SKRIKA , och jag tänkte på alla gånger vår unge skrek och sen sprang ifrån oss. Från början trodde jag att hon bara måste visa vem som bestämde, och så försökte jag visa att det var jag som bestämde, och sprang efter. Inte förrän långt senare förstod jag att vissa människor lugnar sig bäst en bit bort. Jag borde ha gett henne lite avstånd, lite tid, i stället

JAG TÄNKTE ATT DU OCH JAG skulle kunna prata hur länge som helst om detta med att vissa barn är som säkerhetsbälten, som fastnar om man drar för fort. Nuförtiden vet jag ju att en del ungar alltid kommer att svara nej först, och tänka sen. Och att samma ungar oftast bara kan ändra sig till ja om ingen försöker argumentera eller förhandla med dem under den tiden. Jag har lärt mig att

Sa Foto:

ra Mac Key

Tina Wiman, mångbarnsmamma, journalist, föreläsare, och en av författarna till boken ”Barn som bråkar: Att hantera känslostarka barn i vardagen”

ganska ofta behövs bara lite tid. Tid, och att ingen reagerar med skärpa på det där inledande gnället, tonfallet som bara betydde ”nu var jag inte beredd, det här måste jag tänka på en stund”. Men då, för länge sedan, trodde jag att det handlade om trots, att det var riktat mot mig. Och jag tog det personligt, och blev så arg! JAG ÖNSKAR ATT NÅGON HADE FÖRKLARAT FÖR MIG att vissa människor, stora som små, inte tål starka känslor. Varken sina egna eller andras. Och att när det brinner till i huvudet reagerar några med att börja skrika och vägra, fastän det logiska hade varit raka motsatsen. Jag hade behövt höra att det där inte är något man riktigt rår över, att det liksom bara händer. Att alla kan inte alltid skärpa sig. Och hotelserna, de där skriken! Tänk om jag kunde berätta för dig att din unge nog inte alls vill döda dig, eller sig själv, eller nån annan. Att det där bara är sånt som vi människor råkar häva ur oss när känslorna blir för starka, så starka att vi börjar kasta ord omkring oss. Ord som vi kanske, eller kanske inte menar, men som bara kommer ut när vi är så upprörda att vi inte hinner hejda oss. För vi vuxna slänger ju också arga ord omkring oss. Det vet ingen bättre än vi som har barn med en lätt-triggad vrångbroms: Sluta-nurrå! Är-du-treår-eller?! Måste-du-alltid…?! Kan-du-aldrig… Men-lägg-avdå! Nej-har-jag-ju-sagt! Och trots att runtslängda ord kan såra är det egentligen värre med känslorna vi slänger omkring oss. Vi vuxna, menar jag. Att min unge inte hörs över hela grannskapet längre, det beror mest på att jag inte kastar så många känslor åt hennes håll längre, och mindre på att hon blivit äldre. För mitt barn tål ju fortfarande inte starka känslor. Blir jag arg, då blir hon argare, och därifrån går det bara runt. Nu när jag vet det, och inte reagerar på att hon så lätt låter sur, bråkar vi mycket mindre. För det är ju inte så att hon ändrat sitt första tonfall eller blivit bättre på att ta överraskningar. Det är bara jag som ändrat min reaktion på det. Jag tänkte också på hur ensam jag brukade känna mig, som om jag var den enda i hela världen med en helt oregerlig unge. Och jag tänkte att nästa gång jag ser dig, utanför affären eller på väg över skolgården, då ska jag le och säga hej, och kanske stanna och prata en stund. Inte om barnuppfostran – sånt lämnar jag åt de allvetande främlingar som ger dig tips på stan – utan om mer vardagliga saker. För att jag vet allt om att vara Den Där mamman. För att varje vänskap måste börja någonstans. Och för att de allra bästa knepen jag lärt mig genom åren, har jag lärt mig av föräldrar till barn som är som mitt. ◆

För fortfarande sisådär femton år senare minns vi alla utbrottet den dagen: Det var banan eller inget. Banan eller världskrig. Banan eller döden. Vi skrattade inte särskilt mycket då, men vi lärde oss saker. Som att visa mer och prata mindre. Ganska ofta är det bättre att lägga fram det som finns på bordet än att använda ord. Och att alltid, alltid ha banan hemma. För det finns oändligt mycket viktigare fajter att ta på en torsdag eftermiddag.

”Snälla – kan ni inte

bara försöka förstå!” Barn som har trotssyndrom påverkar hela familjelivet, det vet vi via samtal med föräldrar. Vad som sker med barnet, både inombords och på utsidan, vet vi mindre om. Därför blev vi väldigt glada när vi fick kontakt med en 15-årig tjej – som vi i den här artikeln kallar Denise – som har ODD/trotssyndrom. Hon gick med på att ställa upp anonymt för en intervju där hon berättar om sina utmaningar, känslor och frustrationer. Text: Nina Norén ◆ Illustration: Therese Nilsson

i ses på Denises skola. Hon tittar intensivt och nyfiket på mig så fort jag stuckit näsan innanför dörren. Hon förbiser artighetsfraserna och dikterar direkt villkoren för intervjun. – Om jag ska bli intervjuad så måste min kompis få vara med, säger hon bestämt. Jag förstår direkt att det är ingen tjej man förhandlar med, så jag går genast med på villkoren. Hon sänker axlarna en aning och vi slår oss ner i ett av skolans grupprum. Eller nja, jag och läraren Sara sätter oss konventionellt vid bordet. Denise skjuter ut två stolar, lägger upp benen på den ena och sjunker upp och ner under hela intervjun. Hon sitter inte stilla en sekund under vår intervju. Hennes adhddiagnos känns väldigt påtaglig. Måste vinna hennes förtroende

Jag har på förhand hört att Denise har ett hett temperament och är väldigt lättirriterad. Om något irriterar henne brukar hon bara lämna rummet. Jag läser in hennes skeptiska blick som bränner på mig och tänker att jag måste inleda den här intervjun på något sätt som fångar hennes intresse. Men hur? Tankarna är blanka. Jag tittar ner på mina intervjufrågor som just nu känns vuxna och supertrista. Men så händer nåt som lättar upp stämningen. Hon tittar på mina vigselringar, tar spjärn och avfyrar frågor av privat karaktär. – När gifte ni er? Vem friade?, frågar hon ivrigt. Hon testar mig, jag blir paff, men svarar ärligt. Vi skrattar allesammans gott när jag berättar att min man inte är den romantiska typen som kom med ringarna på en vit springare. Puh, hon stannar kvar i rummet. Hon verkar inte ha nåt emot mig och intervjun kan börja.

Omgivningen är irriterande

Hon gillar inte att gå i skolan. Det är hon tydlig med. Hon går enbart dit för att träffa sina kompisar. Konflikterna i skolan avbyter varandra i ganska hög takt. Ena dagen låser hon in sig på toaletten med en kompis istället för att gå lektionen. – Alltså det är så otroligt störigt att lärarna står utanför och bankar på dörren! Jag blir galen. Låt mig ha lite integritet liksom. Snälla, kan ni inte bara försöka förstå, säger hon snäsigt. Andra dagen ber en lärare henne att stänga av Youtube på lektionstid och då springer hon ut och kommer inte tillbaka resten av dagen. Hon ser rött och verkar ha svårt att ta sig ur det tillståndet. På frågan om hon kan bli ledsen efteråt, så tittar hon med tom blick på mig och säger: – Vadå ledsen? Nä jag blir ju bara arg och fortsätter vara det, säger hon. Det verkar vara vuxenvärlden och deras regler och krav som provocerar mest. Hon har konflikter med kompisar också, men det är hon inte lika villig att prata om. Läraren Stina är undantaget

Men så försvinner de hårda anletsdragen en stund och hon får ett mildare uttryck i ansiktet. Majoriteten av lärare är oförstående, men det finns faktiskt ett undantag. Nämligen läraren Stina. – Stina är som min andra mamma. Ingen vuxen har förstått mig så bra som hon. Henne kan jag prata med om jag mår dåligt. Hon ger inte upp förrän problemet är löst. Jag går till henne med allt och hon låter mig få vara arg och ledsen, säger Denise. Ömheten i ansiktet försvinner när hon sammanbitet berättar att Stina ska sluta

på skolan på torsdag. Det är tydligt att Stina är en viktig stöttepelare som nu försvinner och att det vänder upp och ner på det mesta. Denise har en plan för att ta sig igenom denna förlust. – Det får bli du Sara som får ta över Stinas roll! Du kommer aldrig bli lika bra, men det får duga, säger hon och tittar bistert på Sara. Sara är luttrad och tar inte åt sig. Hon skrattar litegrann och lugnar Denise med att de visst ska få det här att funka. Hon provocerar folk på stan

När jag frågar henne om vad hon vill att omgivningen ska veta om hur det är att ha trots så tänker hon länge, sedan säger hon: – Alltså, om jag blir låst är det omöjligt. Om jag sitter med fötterna på sätet mitt emot på t-banan och någon ber mig ta ner dem, då blir det tjafs. Jag kan inte sluta. Det spelar ingen roll om de skriker eller hotar. Jag ger mig inte och jag tjafsar tillbaka, säger hon upprört. Intervjun närmar sig sitt slut. Gäspningarna avlöser varandra, svaren blir kortare och kortare och mer irriterade och hon rör kroppen alltmer. Jag frågar om jag får ta en bild och om det är okej för hennes mamma. Hon rycker telefonen ur Saras hand och ringer direkt sin mamma. – Jag får väl bli fotad mamma, nästan skriker hon i luren. Mamman godkänner, men så tvärvänder Denise och bestämmer sig för att ändå säga att hon ska inte bli fotad punkt slut, dessutom vill hon vara helt anonym. Jag förstår direkt att detta inte är upp till diskussion och rör mig mot skolans utgång. Tacksam för att jag under 25 minuter fått lite insyn kring hur det kan vara att vara ett barn med trotssyndrom. ◆ 15

Om trots i förskolan och Britt-Inger Olsson har många strängar på sin lyra. Hon är specialpedagog med påbyggnad inom tal, språk och kommunikation men också metodiklärare, gymnasielärare i psykologi och barn/fritidsvetenskap. Utöver det arbetar hon som utbildningskonsult inom specialpedagogik och psykologi, samt handledare för pedagoger och chefer. Hon är utbildad handledare inom kognitiv psykologi, diplomerad coach och utbildare i ICDP/vägledande samspel. Sin gedigna erfarenhet och utbildning har fått henne att landa i många insikter. Den främsta är att det är de vuxna som måste ta ansvar i relationen till barn, särskilt till barn med utmanande beteende. Något som kan tyckas självklart men Britt-Inger möter såväl föräldrar som pedagoger som ibland kapitulerat inför barn som är oflexibla och ofta hamnar i konflikt. Det positiva är att många vuxna är beredda att lära om när handledning erbjuds. Och där kommer Britt-Inger in och kan dela med sig av sina verktyg och erfarenheter av att möta barn som ofta väcker huvudbry.

Text: Cecilia Brusewitz ◆ Foto: Privat ◆ Illustration: Pernilla Förnes

Britt-Inger Olsson

Hej Britt-Inger! Hur skulle du säga att trotsbeteende visar sig i förskolan och skolan?

– Oftast så finns det någon form av fientligt förhållningssätt mot andra. Det kan riktas mot föräldrar, pedagoger eller andra barn och vuxna. Dels kan det vara ett naturligt led i barnets utveckling eller så kan det handla om något mer genomgripande, som i slutändan kan landa i en diagnos inom NPF-spektrum. De naturliga och viktiga trotsfaserna klingar av och går in i något annat men för vissa barn fortgår trotset på olika sätt och fasar inte ut. Och då kan misstanke väckas om det exempelvis kan handla om uttryck för adhd. Men för att en diagnos ska vara aktuell i så tidig ålder så behöver svårigheterna vara stora och inte vara av en tillfällig art och pågå under en längre tid. Det är viktigt att ha båda de spåren i huvudet när man arbetar med barn. Dels att trots kan ingå i en större diagnosbild men att det också är en del av den psykologiska utvecklingen hos ett barn. Att skapa

självständighet och en separation. Hur kan ”naturligt” trots skilja sig från en mer genomgripande trotsproblematik som kan vara typisk vid NPF?

– Barn trotsar generellt mer i hemmet – för att där finns möjlighet att ta ut svängarna mer – men barn med trotsproblematik kan ha svårare att begränsa sitt trots till exempelvis hemmiljön utan det blir även tydligt i förskolan. Det är helt enkelt svårt att kontrollera sina affekter på ett adekvat sätt. Och det märks även i umgänge med jämnåriga, där barn utan trotsproblematik kan skärpa sig för att göra sig omtyckta och inte hamna utanför. Medan barn med trotsproblematik har svårt att hantera sina affekter även i de relationerna. Hur kan man tänka kring barn som trotsar som man möter i sitt arbete?

– Rent generellt så är det är oerhört viktigt att se vad barnet har med sig i sin konstitution: sina erfarenheter i kombination med dess omgivande miljö. Man behöver ta in alla aspekter för att kunna ge adekvat stöd och hjälp. Det blir så ensidigt om man bara tittar på barnets personlighet eller temperament eller oförmåga att klara sociala relationer. För barn med NPF som har ett trotsbeteende är det viktigt att hela tiden göra tillvaron förutsägbar med hjälp av bland annat bildstöd och förberedelser. Och för alla barn med trotsproblematik är det viktigt att hela tiden arbeta med relationen. Och hur kan man göra det?

– Alla barn knyter an, det är biologiskt. Barn är så beroende av en omsorgsgivare. Men kvalitén på anknytningar kan vara olika och då utvecklas olika anknytningsmönster mellan barn och deras viktiga anknytningspersoner.

skolan I anknyt-ningsteorin så betonar man vikten av trygga och goda relationer för att barn ska utveckla trygga anknytningsmönster till vuxna. De tidiga mönstren aktiveras när vi känner oss oroade osäkra och stressade. Barn tar med sig sina anknytningsmönster till förskolan, de filtrerar sina relationer med förskolepersonalen genom det filter de får med sig hemifrån. – Barn med trygga anknytningsmöns-ter har förväntningar på att bli lyssnade på och på att få uppmärksamhet kring sina behov. Medan barn med otrygga anknytningsmönster kan antingen sluta sig som musslor och negligera omgivningen eller ständigt söka uppmärksamhet på ett sätt som kan upplevas som problematiskt och trotsigt. Utmaningen för skolpersonal är att se barnet de har framför sig i den kontext det befinner sig och möta det just där. För vi människor reagerar väldigt olika på vad som händer omkring oss. Hur vi exempelvis hanterar kriser och alla barn – oavsett bagage – behöver personal på förskolan som kan trösta, se dem och möta deras inre oro. Varför kan vuxenvärlden uppleva det som svårt att bemöta barn som trotsar?

– Jag tror att det är vanligt att vuxenvärlden upplever en osäkerhet kring de här barnen och hur man ska hantera de här beteendena. Då är det lätt hänt att man tar i och ska visa vad som gäller. Man tror att man måste sätta ner foten och då blir det nästan alltid en konflikt. Man intresserar sig inte för vad trotsbeteendet står för. Att det är barn som har svårt att hantera sina

affekter och sin ilska. Att de protesterar och argumenterar mot vuxnas krav. Och då blir det bråk och barnen har ofta svårt att se sin egen del utan skyller sina misslyckanden på andra. Och då är det viktigt som skolpersonal att fråga sig själv om man ställer rimliga krav på barnet eller om det behöver något annat för att ha en chans att få lyckas. Man behöver vara nyfiken på var barnet befinner sig och vilka möjligheter det har att hantera sociala relationer och exempelvis konflikter. Och då ligger ansvaret på mig som vuxen att möta barnet där det är. Utifrån dialog med barnet så kan man sen tänka nytt. Hur kan man som vuxen agera om man upplever att man håller på att ”koka över”?

– Känslor smittar och det gäller såväl föräldrar som personal och det gäller att själv kunna hantera och reglera sina känslor. Jag tycker inte att det är bra att sätta ett barn med mycket oro och utåtagerande beteende i en time out men jag tycker att man som vuxen kan göra det med sig själv. Och att man kan uttrycka det till barnet: nu behöver jag gå undan ett tag och vi kan prata vidare när vi båda har lugnat ner oss. – De vuxna har alltid det stora ansvaret att reparera. Det är viktigt att ha med sig att det går att laga efter en konflikt men det ansvaret ska inte läggas på barnet att vara den som ber om ursäkt eller påbörjar reparationsarbetet. Det är du som vuxen som kan det och på så sätt lär sig barnet hur man gör. De vuxna måste ta initiativet och det är inte detsamma som att alltid ge

barnet rätt. Det handlar inte om prestige utan om att lära barnet hur man gör och det handlar om att vårda relationen och bandet. Och det öppnar också upp för en dialog med barnet om vad som gick fel. – Som vuxen är det viktigt att veta hur överföring och projektion fungerar. Att vissa barn i stor utsträckning kommer projicera olika tillkortakommanden på den vuxne. Det är viktigt att kunna hantera det och inte döma barnet. Och den vuxne kan i sin tur projicera sina tillkortakommanden på barnet, det är naturligt men viktigt att vara medveten om och arbeta med. – Jag måste också som vuxen se de goda stunderna med barnet som också finns. Att fråga sig själv med jämna mellanrum vilken förutfattad syn man har på barnet och hur det färgar upplevelsen av det. ”Vad tänker jag om det här barnet?”, ”Hur uttalar jag mig om det här barnet?”. ”Behöver jag byta ut glasögonen när jag ser det här barnet och börja leta efter de gyllene stunderna? För de finns också.” Vilka pedagoger skulle du säga har lättast och bäst förutsättningar att möta barn med trotsproblematik?

– Det är ofta de pedagoger som kan hantera olikheter. Idag möter vi inom förskolan så många olika slags barn från så många olika bakgrunder. De pedagoger som är nyfikna och som initialt tycker att det är utvecklande att möta barn med så olika förväntningar och förutsättningar kommer ofta långt i dialogen och relationen med barn som av andra upplevs som stökiga. ◆

Psykologen svarar Stefan Boström är legitimerad psykolog som till vardags jobbar med att stötta vuxna att hjälpa barn med starkt utmanande beteenden. Stefan är verksam i Uppsala kommuns grundskola och i eget företag.

Text: Stefan Boström

Om du skulle ge ett allmänt råd till vuxna som möter barn med ODD/trotssyndrom/trotsproblematik – vad skulle det vara?

Tänk på trotsandet som en eld som flammar upp av vissa saker och falnar av andra. Konflikter med barnet på ena sidan och föräldrar, lärare eller andra vuxna på den andra är ofta ett ordentligt vedträ i brasan. När vardagen är fylld av ständiga bråk, jobbiga möten och misslyckanden kan det kännas tungt att tänka att vi vuxna runt barnet bidrar till att trotsandet fortsätter. Samtidigt är insikten om detta en möjlighet att titta på hur vårt eget förhållningssätt påverkar barnet. När vi på riktigt börjar intressera oss för vad som ligger bakom barnets och vårt eget tokiga beteende, så är steget till att lösa återkommande och uppslitande konflikter och problem inte lika långt borta. Det allmänna rådet är därför att då och leta svar på frågorna; vad är det som barnet inte fixar i vardagen och som sen leder till det vi kallar trots? Hur kan jag genom att ändra mitt sätt att vara, hjälpa barnet att börja lyckas med dessa saker?

Vad är särskilt viktigt att tänka på för mig som förälder när du märker att en konflikt är på gång?

Konflikter löser vi bäst när alla parter är lugna och kan tänka klart. När en konflikt är på ingång ska du fokusera på hur du här och nu kan hjälpa er båda att minimera de negativa effekterna av konflikten. Ett sätt är att du är den som först gör avsteg från dina principer. Som

vuxen har du ju betydligt lättare än ditt barn att ta ansvar för att lugna ner situationen. ”Ok, idag behöver du inte äta någon grönsak. Vi får prata om hur vi gör med det imorgon istället”. Om det här gör att ni slipper handgemäng, trasig inredning eller en uppslitande konflikt – gör det avsteget den här gången, och försök sedan lösa problemet tillsammans med barnet när ni båda är lugna och därmed klokare. Hur kan jag stötta mitt arga barn på bästa sätt, även när jag själv känner mig frustrerad?

Det är mänskligt att bli frustrerad och arg på ett barn som är argt; det kallas för affektsmitta. Faktum är att vi kan använda kunskapen om affektsmitta till vår fördel. Att på skarpen säga till ett redan argt barn att lugna ner sig brukar ofta vara som att hälla bensin på Trots-elden. Att istället sätta sig själv ner på en stol, ta ett djupt andetag och räkna långsamt till fem gör sällan skada. Att sedan säga ”jag märker att du är arg nu när det inte blev som du hade tänkt dig” kan ibland hjälpa oss på traven bort från vår egen frustration och negativa affektsmitta, och mot att tänka på hur vi med ett lugnare sätt och kroppsspråk kan hjälpa vårt arga barn att landa. Affektsmittan är vår vän!

Mitt barn har svårt att släppa saker, hur kan jag som förälder hjälpa till att bryta det?

Ja, människor har i regel svårt att släppa saker om de känner att deras intressen inte tillvaratas ordentligt. Det

gäller såväl för vuxna som för barn. Om vi upplever att barnet har svårt att ”släppa något” är det en tydlig signal att barnet har ett bekymmer som vi missat eller inte förstått tillräckligt väl. Genom att, när vi båda är lugna, genuint intressera oss för detta och fråga barnet om det, kan vi börja reda i vad barnet har svårt för i situationen. När barnet känner sig lyssnat på, när vi själva bättre förstår barnet, och när vi fått förklara vårt vuxenperspektiv, då brukar det vara betydligt enklare att tillsammans lösa det som båda hade svårt att ”släppa”.

ing som inte hjälper barnet på sikt. Istället är det som hjälper att du börjar nysta i vad som hände innan det våldsamma hände. Vad var det för förväntan du hade på barnet som det inte klarade av? Att kunna lägga undan mobilen vid ett visst klockslag? Att göra klart en tråkig och svår skoluppgift? Hur kan du som vuxen hjälpa barnet med de här sakerna? Ta hjälp av andra kloka och förstående vuxna i din omgivning, och glöm för all del inte att fråga barnet, den verkliga experten, vad som gick på tok! ◆

Hur gör jag när barnet blir utåtagerande och våldsamt? Mot exempelvis mig som förälder eller ett syskon.

Är barnets beteende farligt på riktigt? Då behöver du avbryta med så lite fysisk kraft som möjligt och sen backa några steg för att ge barnet utrymme att lugna ner sig själv. Faktum är dock att betydligt fler situationer än vi tror är ofarliga. Om aggressiviteten är riktad mot andra människor är istället ett effektivt sätt ofta att personen barnet är argt på går därifrån. Det kan vara du själv som går till ett annat rum, eller ett syskon som går att locka att göra något annat. Att låta ett barn lugna ner sig själv går ofta snabbare än om vi är där och smittar med negativ affekt. Kom ihåg att vi lätt smittas av barnets ilska som sen smittar tillbaka, vilket förlänger det våldsamma och arga. Att avbryta våldsamt och utagerande beteende är dock alltid en tillfällig lösn19

Den lyhörda storasystern Annas lillebror har trotssyndrom och flera andra NPF-diagnoser. Hon blev den ansvarfulla, anpassningsbara och lyhörda storasystern. Större delen av yrkeslivet har hon arbetat med personer med funktionsvariationer. Förståelse för andras olikheter bär hon med sig från barndomen. Text: Caroline Jonsson ◆ Foto: Privat ◆ Illustration: Pernilla Förnes

nna Ömans fyra år yngre bror har överlappande diagnoser – autism, ADD, OCD och trotssyndrom. Syskonen är vuxna nu, men uppväxten har påverkat mycket i hennes liv. Idag arbetar Anna som pedagogisk samordnare och möter många personer med NPF och andra diagnoser. Hon har även utbildat och handlett personal och verksamma inom funktionsstödsområdet. – Att ha en bror med NPF har gjort mig lyhörd inför människors olika förutsättningar. Rollen som storasyster har format mig till den jag är. Visst har uppväxten varit tuff och utmanande, men jag önskar aldrig att livet hade varit annorlunda. Min bror har lärt mig allt om medmänsklighet. Ifrågasatte och undrade

Idag bor brodern i egen lägenhet på ett serviceboende i hemstaden. Han har fortfarande många utmaningar, främst gällande affektreglering, men har utvecklat 20

strategier som hjälper honom. Som barn kunde Anna inte förstå varför konsekvenser uteblev när hennes bror agerade ut, som när han exempelvis slog sönder en fönsterruta. – Jag upplevde att mina föräldrars agerande kändes orättvist och inkonsekvent. Att det saknades gränser och jag ifrågasatte det. Idag kan jag se att mina föräldrar kravanpassade utifrån hans behov och förmågor. De gjorde så gott de kunde. Ständiga anpassningar

Det stod tidigt klart att hennes bror var annorlunda. I stället för lekar med interaktion och fantasi, samlade han på bilar som han radade upp. Ofta behövde han äta måltider för sig själv. – Han hade många annorlunda och tvångsmässiga beteenden. En sommar slutade han nästan att prata – istället härmade han en tupp. En annan period hade han pekfingret inrullat i handen utan att sträcka på det under flera veckor. En sommar trummade han ständigt på

sin mage. Anna blev ett ansvarstagande barn. Hon lade sig i tid, gjorde läxor och hade en fungerande skolgång. I backspegeln reflekterar hon alltmer över hur hela familjen drabbades av slitningar. Föräldrarna separerade ett år för att senare gifta om sig. – Mina föräldrar var kanske inte alltid helt ense om hur de skulle bemöta min bror i alla lägen. Hot och våld förekom även då han inte mådde bra, vilket såklart påverkade familjens mående. När jag tänker på min barndom hade jag nog ett större behov av att möta andra syskon som levde som jag, än professionellt samtalsstöd. Kanske hade mina föräldrar däremot behövt mer föräldrastöd. Som barn kände jag oro även för deras mående. Samhörighet saknades

Få hade inblick och förståelse för hur broderns diagnoser präglade familjen. Hans tonår var tuffa och stundvis stökiga. Samtidigt höll han ofta ihop inför andra. – Det var oftast när det bara var vi i familjen hemma, som han agerade ut.

Rollen som storasyster har format mig till den jag är. Visst har uppväxten varit tuff och utmanande, men jag önskar aldrig att livet hade varit annorlunda. Min bror har lärt mig allt om medmänsklighet.

Ibland räckte det med att någon tittade på honom. Jag minns att det tog min dåvarande pojkvän något år innan han fick uppleva ett ”sammanbrott”. Han var nästan chockad, trots att jag försökt förklara hur det kunde vara hemma. När Anna var i tonåren fick familjen avlastning av en stödfamilj, därefter av korttidsvistelse som utökades allteftersom. Annas bror har bott i gruppbostad på landet och nu i egen servicelägenhet. Hon bor 45 mil ifrån honom. Det var länge sedan de bodde i samma stad. – Jag bodde mycket hos min pojkvän under gymnasiet. Efter studenten åkte jag till Norge, sen började jag på högskolan i en annan stad. Jag behövde ett miljöombyte, få distans till allt hemma som var jobbigt och tänka på mig själv. En ljus framtid

Trots en barndom full av anpassningar efter hans humör och mående, ser Anna ljust på framtiden för sin bror och deras relation. Hennes ord förmedlas varsamt med värme och kärlek. – På sätt och vis är det en sorg att jag bor långt ifrån min bror och mina

föräldrar. Jag hade gärna varit en större del i hans vardag. Vi har delat så mycket, ändå är det mycket jag inte vet om honom idag. Han har sitt liv och jag har mitt. Lillebror går idag på föreningsaktiviteter, åker kollektivtrafik och handlar själv. – Han har ett gott liv. Som anhörig har jag ibland varit ifrågasättande gentemot personalen som arbetar med min bror. Men det handlar om att jag vill värna hans bästa och försäkra mig om att han

har det bra. Anpassningar, lågaffektivt bemötande och förutsägbarhet är nycklarna för ett fungerande liv för min bror än idag – och för många andra med liknande diagnoser. De är båda i trettioårsåldern, men rollen som den lyhörda och ansvarstagande systern är alltid närvarande. – Vad händer när våra föräldrar blir äldre, eller inte finns mer? Det är bara jag och min bror, vi har bara varandra. Vilken roll kommer jag att ha i hans liv i framtiden? ◆ 21

Morföräldrar till en

ÄLSKAD KILLE

som utmanar

– Som morföräldrar vill vi gärna hjälpa till men det finns en gräns för vår ork och energi, säger Kerstin och menar att det tidvis varit både turbulent och utmattande att vara barnvakt. Deras barnbarn Ludvig är i dag 7 år och fick diagnoserna adhd och trotssyndrom för ett år sedan. Kerstin och hennes man Per tycker att det var bra att få en förklaring till varför Ludvig är som han är. Och de är glada över att de fick vara med på samma villkor som föräldrarna när resultatet av utredningen presenterades. Text: Lillemor Holmgren ◆ Foto: Adobe stock

i träffas på ett kafé en gråmulen höstdag. Kerstin och Per, som undviker kollektivtrafiken, har tagit sig hit på cykel. Vi slår oss ned vid ett bord där vi kan hålla behörigt avstånd. – Ludvig är vårt första, men inte enda, barnbarn – en fysiskt aktiv, positiv och glad liten kille med stort behov av struktur, säger Kerstin med ett varmt leende medan vi tuggar på en ovanligt god hembakad bulle. Hon blir mer allvarsam och fortsätter att berätta om Ludvig: – Han har också en sida som är väldigt svår att hantera och kan få allvarliga konsekvenser om inte en vuxen finns i närheten. Tidiga tecken

Det blev uppenbart redan när Ludvig var drygt två år och fick en syster. Han förstod inte att han skulle vara försiktig

i närkontakten med den lilla och det gick inte att lämna honom ensam med systern, inte heller när hon blivit lite större. Stressen och belastningen i familjen blev stor och utan hjälpsamma far- och morföräldrar hade den blivit ändå större. – De första åren bodde vi långt ifrån varandra men vi åkte dit så ofta vi kunde. Nu bor vi i samma stad så det är lite lättare att hjälpa till. Emellanåt har det varit kaotiskt, menar Kerstin och Per. Så är det inte idag när Ludvig är hos dem, men han kan fortfarande vara väldigt impulsiv och påhittig. – Nu har vi lärt oss att vi måste gömma alla nycklar och fjärrkontroller, säger Per och skrattar till när han tänker på Ludvigs förmåga att snabbt ta sig an olika tekniska prylar. Avlasta utan att lägga sig i

Att avlasta men inte uppfostra kan ibland

vara svårt. Hur gör man när han får sina utbrott och leksakerna flyger runt väggarna? – Vi vill inte lägga oss i föräldrarnas uppfostran men vi har pratat om att det vore bra om vi kan utveckla gemensamma strategier och bemöta honom på samma sätt i svåra situationer. Familjen växer och Kerstin och Per har fått fler barnbarn. Deras tre barn har nu två barn vardera. – Efter flera försök har vi insett att det är svårt att träffas allihop längre stunder. Leken med kusinerna kan gå bra ett tag men slutar alltför ofta med bråk. Det blir inte roligt för någon. Fritids – en utmaning

Det var förskolan som uppmanade föräldrarna att utreda Ludvig eftersom det var stora problem med trots och konflikter. En npf-utredning genomfördes och result-

erade i att han fick diagnoserna adhd och trotssyndrom. Då var han sex år. Det går bra i skolan bland annat tack vare en jättebra lärare och fasta strukturer. – Värre är det på fritids där strukturerna saknas, säger Kerstin. Föräldrarna har berättat att Ludvig på senare tid varit inblandad i flera allvarliga händelser på skolgården. Föräldrarna bad skolledningen om ett möte för att få dem att förstå att det kan bli farligt om vissa barn lämnas utan tillsyn av en vuxen. Det har också blivit så att Ludvig får skulden även för det han inte har gjort. Och andra barn har upptäckt att det är tacksamt att reta och provocera honom. Framsteg

Hemma hos mormor och morfar är han lugnare nu. Helst passar de honom ensam. När hans syster är med blir det lätt bråk.

– Vi är mycket ute i naturen och tänker på att undvika stökiga miljöer, säger Per. När vi är hemma gör vi saker tillsammans. Ludvig tycker om att vi läser för honom, han läser också gärna själv nu. Han gillar att spela ”Uno” och andra spel och det gör vi också. Han jobbar på att klara av motgångar i spelet och inte bli jättearg. Det går bättre och bättre. Råd till andra

Om Kerstin och Per har några råd att ge till andra far- och morföräldrar i samma situation, svarar de: – Ta vara på möjligheten att vara med när resultatet av utredningen presenteras. Att få tillgång till samma faktabas som föräldrarna, är viktigt för att bygga gemensamma strategier. – Och det är ok att säga att just nu orkar vi inte mer, istället för att gå omkring och känna sig otillräcklig. ◆ 23

Föräldragruppen som spelar i samma division En kväll varannan vecka strålar ett gäng mammor samman i centrala Uppsala för att dela med sig av det som färgar en stor del av deras vardag: trotset. Hemma finns ett eller flera barn som på olika sätt utmanar med ett beteende som faller just inom det vida begreppet ”trots”. På träffarna får mammorna en möjlighet att dryfta det som kärvar men också framstegen när man kommit på bra förhållningssätt. Text: Cecilia Brusewitz ◆ Illustration: Therese Nilsson ◆ Foto: Johan Lindberg

lockan börjar närma sig 18.00 och i Vuxenskolans lokaler på Vaksalagatan puttrar kaffe och det dukas fram smörgåsar och kakor. Ikväll är det dock inte många som kommer ta del av fikat eftersom det blir en digital träff på grund av Corona-läget. På det ovala bordet i kontorets lunchrum tronar en dator där fler och fler små rutor med kvinnoansikten dyker upp. Bara en mamma, Madelene, har tagit sig ner på stan för att få vara med IRL. Kvinnorna på skärmen hälsar på varandra med leenden och vinkningar och en av samtalsledarna, Jenny Gavellin, håller ställningarna i mitten av rutan med proffsigt headset. Den andra samtalsledaren Anna-Maria Lundberg, är på plats i lokalen med mig och Madelene. Hon slår sig ner framför datorn och ler stort mot sina deltagare. –Hej, vinkar hon till mammorna och pekar sen på mig: ”Idag blir vi ytterligare en deltagare”, varpå jag välkomnas varmt.

Trotsande barn gemensam nämnare

Varje kväll brukar ha ett tema men nu är kvällen vikt åt min intervju med gruppen. Vanligtvis så genomförs en runda där alla kort får beskriva vad som hänt

sen sist men idag frångås rutinen något och deltagarna börjar istället presentera sig för mig. Det är Jenny, Lina, Marit, Karin, Malin och Madelene som är med ikväll. Allt som allt sex deltagare med barn i liknande åldrar som har en sak gemensamt: barn som trotsar. Vissa av barnen har fått diagnosen trotssyndrom medan andra är med eller utan NPF. Barn som på olika sätt har svårt att vara följsamma och inte sällan hamnar i situationer där känslorna tar över och konflikterna blir många. Trots allt!-projektet

Träffarna är en av många aktiviteter i Attentions Trots allt!-projekt. Klara Cederqvist, projektledare – som jag varit i kontakt med dagen innan träffen – berättar att hon vill att träffarna ska leda till ett utbyte mellan familjer som kan ha svårt att träffa andra i samma situation. –Jag hoppas att man som deltagare ska få möjlighet och mod att kunna lyfta både bra och dåliga saker med den här typen av utmanande föräldraskap. Få spegla sig i varandra, utbyta erfarenheter och ge vardagstips på sånt som

fungerar. Målet är att känna sig stärkt i föräldraskapet. Så att man orkar lite till. Klaras upplevelse är att deltagarna uppskattat träffarna och det bekräftar föräldrarna. – Jag har gått på så många föräldrautbildningar men inte förrän nu känner jag att vi liksom spelar i samma division, säger Lina och skrattar matt. Här handlar det inte om att man har svårt att få barnet att sova utan vi delar hela vardagsproblematiken. – Just den här gruppen är något av en expertgrupp, skrattar Anna-Maria Lundberg och mammorna i gruppen skiner upp. De är helt enkelt först ut och vi testar oss fram tillsammans hur ett bra upplägg kan se ut framöver för andra föräldrar i ”nöd”. Tryggt rum utan pekpinnar

Så vad är det bästa med att ses så här? Förutom igenkänningen? – Jag tycker att det är skönt att kunna prata om saker utan att få pekpinnar eller råd, säger Karin och de andra nickar. Alla är eniga i att det är svårt med trots mest på grund av omgivningens reaktioner på de ofta starka känslor som barnen ger uttryck för.

Målet är att känna sig stärkt i föräldraskapet. Så att man orkar lite till.

– Jag tycker att man kan få tips om hur andra har löst situationer. Det är inte så att man blir tipsad egentligen utan mer inspirerad. Och då blir det helt annorlunda, säger Malin. De pratar om att det ofta känns som att andra har synpunkter. Antingen att de tänker kritiskt om ens föräldraförmåga eller att de säger det rätt ut. Det hjälper inte självkänslan direkt. Madelene inflikar att kritiken också kan finnas inom själva familjen. – Jag tycker att det verkar vara vanligt med mjuka mammor och auktoritära pappor, säger hon. Även nu verkar det finnas en samstämmighet. – Jag tror att det vore bra med renodlade pappa-grupper där de kan kommunicera kring det här utan att känna sig malplacerade bland mammor, säger Madelene som en kommentar till att det bara är kvinnor med i Trots allt!gruppen.

Frizon för föräldrar

Alla är rörande eniga i att de gärna skulle fortsätta ses när de planerade tio träffarna är avslutade. En idé i början av projektträffarna var att även ses tillsammans med barnen men föräldrarna tycker att det behovet inte är lika stort som att stötta varandra. – Här får det handla om oss – föräldrarna – och det är skönt att få det utrymmet, säger Karin. Efter en timme rundas samtalet av och återigen fylls skärmen av ivriga vinkningar. Madelene och jag pratas vid på tumanhand medan Anna-Maria plockar bort efter fikat. – Jag tycker att de här träffarna tar bort mycket skuld, säger hon eftertänksamt. Jag ser alla de här fantastiska föräldrarna som gör allt för sina barn och ändå är det svårt. Hon ler och rycker lite på axlarna. – Och då kan jag acceptera att jag kanske också är en sådan. Det gör det faktiskt lite lättare. Man kan bara göra sitt bästa. ◆

Anna-Maria Lundberg och Madeleine Lundgren

Trots i Hejhejvardag´s seriestripp om trots Projektet hade i december 2020 ett samarbete med instagramkontot hejhejvardag för att nå ut brett kring vad ODD/trotssyndrom är och vad det innebär för familjerna att leva med problematiken. Louise Edlund Winblad är illustratör och startade sin blogg och sitt Instagramkontot 2013. Efter det har hon gett ut flertalet serieböcker men också illustrerat faktaböcker. Hon har idag över 150 000 följare. Sök upp @hejhejvardag, för att följa Louise på Instagram. Hennes blogg hittar du här: www.hejhejvardag.com

Foto: Anna Ledin Wirén

serieformat Trots allt! – En serietidning om trotsproblematik Tom är arg jämt. Och det är väl inte så konstigt när alla är idioter? I serietidningen Trots allt! – En berättelse om att vara arg och förbannad så får du träffa Tom som kämpar med en känsla av att vara motarbetad av hela världen och först och främst av sin familj och skolan. Men på skolan finns också Olga. Olga som kanske ändå förstår lite grann hur det är att vara Tom?

TROTS ALLT! En berättelse om att vara arg och förbannad

Serietidningen är producerad i Trots allt!-projektet och riktar sig till barn och unga från nio år. Du kan läsa den digitalt på Riksförbundet Attentions hemsida: www.attention.se

Illustration: Therese Nilsson

I DEN HÄR TIDNINGEN

kommer du att få ta del av olika berättelser om hur det är att leva med ODD/ trotsproblematik, men även om den forskning som finns och röster från professionen.

Fakta om Attentions projekt

TROTS ALLT!

3-årigt projekt som startades 2019 och finansieras av Allmänna Arvsfonden. Projektets mål är att stärka och stödja familjer som har barn med trotssyndrom/problematik genom bland annat föräldragrupper och aktiviteter för familjerna. Målgruppen är vårdnadshavare, syskon och barn med trotssyndrom/problematik. Projektet ska också arbeta med att påverka attityder kring trotsproblematik genom information och kunskapshöjande insatser. Under slutet på 2020 kommer metodmaterial för föräldrastödsgrupper tas fram i samverkan med Studieförbundet Vuxenskolan. Projektet har också tagit fram flertalet olika filmer som finns att titta på i Attentions Youtube-kanal. Vill du läsa mer: www.attention.se