Familjelyftets enkätrapport del 2 by attention

FAMILJELYFTETS RAPPORT: DEL 2

” KUNSKAPEN

OM NPF-DIAGNOSER VÄXER INOM SOCIALTJÄNSTEN, MEN VI HAR FORTFARANDE MYCKET KVAR ATT LÄRA.” – EN RÖST FRÅN SOCIALSEKRETERARE

INNEHÅLL 4 | Om Riksförbundet Attention 4 | Om projektet Familjelyftet 4 | Om rapporten

6 | 8 | 8 | 10 |

Familjerna och deras behov Resultat i korthet Analys familjerna och deras behov Enklare om fler föräldrar fick utredas

1 2 | 14 | 14 | 16 |

Kunskap och bemötande Resultat i korthet Analys kunskap och bemötande Mellanmänsklighet är ledordet i Karins arbetssätt

1 8 | 19 | 20 | 23 |

Anpassning och insatser Resultat i korthet Analys anpassningar och insatser Hallå där Lisa! handläggare hos LSS i Jönköping

2 4 | Orosanmälan på grund av skolfrånvaro 25 | Analys orosanmälan på grund av skolfrånvaro 26 | Det är sällan det handlar om bristande föräldraförmåga 28 | 29 | 30 | 32 |

SIP, resurser och lagstiftning Resultat i korthet Analys samordnad individuell plan (SIP) ”Personer med NPF kan uppleva SIP-möten som pratmöten”

34 | Kunskap om diagnos avgörande för att undvika diskriminering

Foto: Susanne Kronholm

PROJEKTLEDARENS KRÖNIKA PROJEKTÅR TVÅ lider mot sitt slut. Det första året ägnade vi åt att lyssna på ”våra” familjers

berättelser om mötet med socialtjänsten. Andra året har vi lyssnat in socialsekreterarnas berättelser om hur de upplever mötet och vilka utmaningar de ser. Det har varit väldigt givande att få ta del av båda perspektiven. Jag vill med Familjelyftet stävja fördomar och negativa attityder, både när det kommer till ”våra” familjer och även mot socialtjänsten. Socialsekreterare får stundtals oförtjänt dåligt rykte, och jag hoppas med den här rapporten nyansera den bilden. RAPPORTEN GRUNDAR SIG I en enkät som vi skickat ut till socialsekreterare runtomkring i landet.

Jag och mina projektmedarbetare i projektets pilotkommuner - Lidingö och Jönköping – har också djupintervjuat socialsekreterare. Det första jag slogs av när jag bearbetade materialet var att socialsekreterarna gång på gång konstaterade att majoriteten av deras klienter hade NPF, eller likvärdiga svårigheter. TROTS ATT DE DAGLIGEN MÖTER ”våra” familjer, så är kunskapen om NPF hos socialsekreterarna

väldigt varierande. Det är anmärkningsvärt att majoriteten av kommunerna verkar sakna en generell strategi för att säkerställa så att alla medarbetare har en grundläggande kunskap om NPF. DET ÄR OCKSÅ TYDLIGT att socialsekreterarna ofta känner att kommunen inte har utformat

stödinsatserna på ett sånt sätt så att det matchar familjernas behov. Det behövs långsiktiga, handfasta insatser som inbegriper hela familjen. Istället erbjuds det ofta kortare insatser enbart inriktad på barnet eller föräldern. SLUTLIGEN, jag tycker att vi i det här arbetet lyckats identifiera en hel del

väsentliga knutar som ställer till det i arbetet med ”våra” familjer. Får socialsekreterarna rätt förutsättningar, en bredare verktygslåda och bra och konkret utbildning inom NPF, så tror jag knutarna framledes kan lösas upp. Min ambition är att vårt metodarbete projektår tre ska bidra till detta förbättringsarbete.

Elisabeth Sundström Graversen, projektledare för Familjelyftet, Riksförbundet Attention

OM RIKSFÖRBUNDET ATTENTION

RIKSFÖRBUNDET ATTENTION ÄR en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska

funktionsnedsättningar (NPF) som ADHD, ASD (Autism Spectrum Disorder), Tourettes och taloch språkstörning, deras anhöriga och yrkesverksamma. Vi arbetar för att de barn, ungdomar och vuxna som finns bakom diagnoserna ska bli bemötta med respekt och få det stöd de behöver i samhället. VÅRA LOKALFÖRENINGAR FINNS representerade runt om i hela landet och är kärnan i vår

verksamhet. I våra lokalföreningar kan man träffa andra som befinner sig i en liknande situation, delta i aktiviteter eller samtalsgrupper och framför allt sprida kunskap och bilda opinion. I dag har Attention 60 lokalföreningar och cirka 14 000 medlemmar. ATTENTIONS ARBETE BASERAS på FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer

med funktionsnedsättningar. Konventionen tydliggör vilka rättigheter människor med funktionsnedsättning har. Den innebär en tydlig markering att samhället ska anpassas efter människorna, inte tvärtom. Vi på Attention erfar att negativa attityder, fördomar och diskriminering oftast beror på okunskap. Därför arbetar vi för att öka kunskapen om våra medlemmars behov. Förståelse förändrar attityder.

OM PROJEKTET FAMILJELYFTET

I SEPTEMBER 2018 startade Riksförbundet Attention projektet Familjelyftet. Projektet pågår i tre

år och finansieras av Allmänna Arvsfonden. Familjelyftet är ett nationellt samverkansprojekt där Jönköpings kommun tillsammans med Lidingö stad är pilotkommuner. PROJEKTETS SYFTE ÄR att stärka familjer med NPF i sina kontakter med socialtjänsten samt att

kunna erbjuda socialsekreterarna bättre verktyg för att kunna möta familjerna. Vi vill kort sagt hitta nya vägar för att underlätta samverkan mellan föräldrar med NPF och socialtjänsten. RAPPORTEN DU HÅLLER i din hand är nummer två i ordningen. Här kommer vi att beskriva

socialsekreterarnas arbetssituation och kunskap om familjerna. I den första rapporten, som utkom 2019, beskrev vi familjernas upplevelser av möten med socialtjänsten. Den rapporten hittar du här: www.attention.se/familjelyftet.

OM RAPPORTEN

Denna kvalitativa rapport är en beskrivning av socialsekreterarnas upplevelser av möten med familjer som har någon form av NPF. Vi tittar närmare på deras möjligheter att stödja dessa familjer samt kring hur socialsekreterarnas arbetssituation ser ut i praktiken. Rapporten baseras på djupintervjuer med tio socialsekreterare samt en enkätundersökning med 18 frågor där även möjlighet till frisvar var möjliga. Enkäten skickades ut via Akademikerförbundet SSR:s medlemsregister. Där slumpades 1000 socialsekreterare ut runt om i landet. Enkäten

skickades också ut till socialtjänsten i våra två samarbetskommuner – Jönköping och Lidingö. Vi har även spridit enkäten via Attentions sociala medier. Totalt har 360 personer svarat. Trots bortfall har de socialsekreterare som svarat och de djupintervjuer som genomförts gett oss ett bra underlag och indikationer på hur många socialsekreterare uppfattar möten med familjer som har en funktionsnedsättning. Enkäten har sammanställts enskilt och har sedan jämförts med varandra. Det gick inte att utläsa några signifikanta skillnader mellan dem. Fördelningen mellan könen var 90 % kvinnor och 10 % män. Det var en ganska jämn spridning i ålder. De som svarade var till 95 % utbildade socionomer, resterande var beteendevetare, socialpsykologer eller hade kandidat i sociologi. Majoriteten, cirka 80 %, av dem som svarat arbetar inom Barn- och familjeenheten hos socialtjänsten. Inom LSS (Lagen om stöd och service) arbetar cirka 15 % och resten fördelas via Ekonomiskt bistånd, Missbruk och Socialpsykiatrin. Av alla som svarat uppger 90 % att de arbetar med myndighetsutövning. Rapporten är indelad i fem teman som utkristalliserades vid bearbetningen av det empiriska materialet. Dessa teman är: Familjerna, Kunskap & Bemötande, Anpassningar & Insatser, Orosanmälan samt Resurser & Lagstiftning.

14 314 MEDLEMMAR

60 LOKALFÖRENINGAR

Riksförbundet Attentions styrka ligger i dess medlemmar och den geografiska spridningen i landet med 60 lokalföreningar. Attention är ett röstbärande förbund och en folkrörelse som är demokratiskt uppbyggd.

FAMILJERNA OCH DERAS BEHOV

RESULTAT I KORTHET HUR MÅNGA AV DE KLIENTER SOM DU ANSVARAR FÖR UPPFATTAR DU HAR ELLER KUNDE HA EN NPF-DIAGNOS?

15%

80–100 procent

KÄNNER DU TILL VILKA NPF-DIAGNOSER DE KLIENTER DU ANSVARAR FÖR HAR?

12%

Aldrig

0–20 procent

60–80 procent

35% Alltid

27%

42%

40–60 procent

20–40 procent

63% Ibland

JAG HAR UPPLEVT ATT KLIENTER HAR DRAGIT SIG FÖR ATT BERÄTTA OM SIN NPF-DIAGNOS FÖR MIG.

Stämmer helt

43%

Stämmer delvis

52%

Stämmer inte

familjerna och deras behov

ANALYS AV FAMILJERNA OCH DERAS BEHOV Stor andel klienter med NPF Både i enkätsvaren och djupintervjuerna syns det tydligt att socialsekreterarna upplever att många av klienterna har NPF eller en liknande odiagnostiserad problematik. Citat från en socialsekreterare: ”Det har skilt sig lite genom åren, men jag uppskattar att nånstans mellan 50 och 70 % har haft någon NP-diagnos, alternativt misstanke om NP-diagnos.” I enkäten ställde vi frågor om klienterna uppvisar olika typiska beteenden som ofta uppkommer när man har NPF. Har de svårt att komma i tid? Svårt att sitta still? Svårt att komma ihåg vad som beslutas? Där svarade socialsekreterarna att mellan 50 och 80 % av deras klienter uppvisar flera av dessa beteenden.

Inte alltid vetskap om klienternas diagnos Svaren visar att socialsekreterarna ofta inte känner till om klienten har en diagnos eller inte trots att upplevelsen som beskrivs ovan är att en stor andel antas ha en NPF. Många gånger är kännedomen kring en eventuell diagnos beroende av hur öppna familjerna är. Citat från en socialsekreterare: ”Vi får oftast bara en glimt av ett familjesystem när vi träffar våra familjer. Så det är ju upp till föräldrarna själva oftast hur öppna de vill vara, hur mycket de vill berätta. Och det påverkar ju vår möjlighet att kunna hjälpa.” I de fall där socialsekreterarna känner till diagnoserna får de veta det via samtal med klienten, via intyg eller så framkommer det under utredningen. Vi ser också att det finns ett stort mörkertal med klienter som socialsekreterarna kan ana har en diagnos, men som ännu inte blivit utredda.

Öppenhet kring NPF skulle underlätta Socialsekreterarna är medvetna om det stigma det kan innebära att dela med sig av sin funktionsnedsättning. Den generella uppfattningen är dock inte att det är vanligt att klienterna medvetet undanhåller information om att de har en funktionsnedsättning. Här skiljer sig svaren mot Familjelyftets första rapport där vi såg att många föräldrar inte vågade berätta om sin egen diagnos. Rädslan grundande sig i att det skulle få konsekvenser gällande deras barn.

I vissa fall kan det vara så att individen själv inte har så mycket insikt i sina svårigheter. Då blir det upp till socialsekreteraren att försöka hjälpa till att identifiera behov och anpassning av stöd. Citat från en socialsekreterare: ”Vissa är väldigt medvetna om sina begränsningar och vad det är de behöver. Medan andra kanske inte har lika mycket insikt eller förstår hur saker hänger ihop.”

Många myndighetskontakter men bristande samarbete Det är inte ovanligt att familjer som är i kontakt med socialtjänsten även har andra myndighetskontakter. Det kan innebära utmaningar för familjen i att dels hålla reda på samtliga möten, men även en risk i att hamna mellan stolarna hos de olika instanserna. Ett sätt att underlätta kontakten mellan instanser är en så kallad Samordnad individuell plan (SIP). På ett SIP-möte samlas samtliga aktuella aktörer tillsammans med klienten och fokuserar gemensamt på vad som är bästa vägen framåt. Socialsekreterarna menar att SIP-möten är ett fantastiskt verktyg i grunden, men att de inte alltid fungerar som de ska i praktiken. Det är ofta socialtjänsten som kallar och ansvarar för mötena. På grund av tidsbrist upplever socialsekreterarna att de inte alltid hinner koordinera och följa upp mötena som skulle vara önskvärt. Detta kan i slutänden leda till mycket negativa effekter för familjen. Citat från en socialsekreterare: ”I dag fungerar inte samarbetet mellan oss, skola, BUP och habiliteringen tillfredsställande. Det är frustrerande både för oss inom socialtjänsten men också för föräldrarna naturligtvis.”

familjerna och deras behov

ENKLARE OM FLER FÖRÄLDRAR FICK UTREDAS Socialsekreteraren Caroline ser två stora utmaningar i socialtjänstens arbete med familjer med NPF. För det första är det många föräldrar som har en påtaglig NPF-problematik, men som ännu inte har fått en diagnos. Det i sin tur gör det svårt att få igenom långsiktiga stödinsatser. För det andra ser hon att stödinsatsernas utformning inte alltid matchar familjernas verkliga behov. Text: Nina Norén ● Foto: Privat

Fler föräldrar borde få en diagnos Många föräldrar som hamnar hos socialsekreteraren Caroline har stora problem med att hantera sitt familjeliv och sin vardag. Då och då finns en uttalad NPF-diagnos i botten, men oftast inte. Det är egentligen inget konstigt med det. Föräldragenerationen som är uppvuxna på 60- och 70-talet utreddes inte alls på samma sätt som i dag och de har fått kämpa på med livet bäst de kan. Även om diagnoser i stor utsträckning saknas i den åldersgruppen, så betyder det ju inte att behovet av stöd och insatser inte existerar – snarare tvärtom. – Gång på gång ställs jag inför detta dilemma. Föräldrar som har en uppenbar NPF-problematik, men inte fått en diagnos. Utan diagnos är det svårt att bevilja långsiktiga stödinsatser som de här familjerna är i desperat behov av, säger Caroline. En annan svårighet är de föräldrar som sedan tidigare har en diagnos, men som väljer att undanhålla det. – Det finns ofta en känsla av skam kring de

diagnoser man fått. Man vill inte blotta dem för socialtjänsten. I de fallen står vi lika stilla som i de fallen där diagnoser ännu inte är satta, säger Caroline.

Långa köer till BUP och psykiatrin försvårar Många föräldrar har, när de kommer till socialtjänsten, nått en punkt där de själva känner att de är i behov av en utredning. När beslutet att söka svar och vilja bli behandlade via psykiatrin väl fattats kan det ändå dröja 1–2 år innan de blir kallade till en utredning. Detsamma gäller barnen. Många föräldrar vill påbörja en utredning av sitt barn, men hamnar i långa köer. – Hos oss behöver man ha en diagnos. Det är ju märkligt. Vi har ett utredningsteam som jobbar väldigt nära familjen. När de i sin dokumentation pekar på att föräldrarna eller barnen har de här svårigheterna så borde det räcka. Vi borde direkt kunna gå in och bevilja långvariga insatser, säger hon. Hon tycker att socialtjänsten borde resonera som

ALLA SOM BEHÖVER STÖD BORDE FÅ DET OAVSETT OM MAN HAR EN DIAGNOS ELLER INTE.

skolan. Alla som behöver stöd borde få det oavsett om man har en diagnos eller inte. Caroline är ofta frustrerad över att familjer bara bollas fram och tillbaka och att utredningarna drar ut på tiden. – Det kan vara jobbigt. Jag ser ju att barnen far illa. I de lägena försöker jag hitta genvägar som kan påskynda förloppet via exempelvis privata vårdalternativ, säger hon.

Familjernas behov matchas inte I de familjer där stödinsatser beviljas finns det en hel del att önska i hur stödet utformas. Ofta hänvisas familjerna till kontorstid, vilket inte matchar deras behov. De behöver för det mesta konkret stöd i hemmet på morgonen och kvällen. – Här i Jönköping försöker vi göra något åt det. Vissa medarbetare jobbar numera utanför våra vanliga kontorstider. De är inte så många, men de är väldigt uppskattade, säger Caroline. Något annat som är svårt för familjerna är att

stödinsatserna är tidsbegränsade till sex månader. – Det är särskilt dåligt för den här målgruppen. De behöver ett kontinuerligt stöd. Vi märker att det funkar när vi är inne och stöttar, men så fort vi släpper rasar det. En ny anmälan ramlar in. Vi tar tag i det igen i sex månader och så rasar det igen, säger hon upprört. Att familjerna kränger av och an likt en berg-och-dalbana i mående och funktion är vanligt. En annan sak som gör att nedförsbackarna ibland blir extra branta är att insatserna inte är tillräckligt kraftfulla. Inledningsvis börjar man kanske testa med en lite mindre stödinsats. Resultatet uteblir och man testar en annan insats, aningen större. När inte heller det fungerar tar man slutligen till den stora insatsen. Men då kan det ibland vara för sent. – Det blir felvänt. Vi borde börja med rejäla insatser på en gång. Annars blir det för många misslyckanden på vägen. Det sliter ju mycket på människor när man misslyckas, säger Caroline.●

KUNSKAP OCH BEMÃ&#x2013;TANDE

RESULTAT I KORTHET HAR DU NÅGON UTBILDNING OM NPF?

UPPLEVER DU SOM HANDLÄGGARE ATT DET FINNS TILLRÄCKLIG KUNSKAP OM NPF INOM DIN ARBETSGRUPP?

Stämmer helt

33%

34%

Stämmer inte

67%

60%

Stämmer delvis

Nej

HAR DIN NUVARANDE ARBETSGIVARE ERBJUDIT DIG KOMPETENSUTBILDNING INOM NPF?

14%

86% Nej

JAG HAR UPPLEVT ATT FAMILJER/ SÖKANDE DÄR NÅGON I FAMILJEN HAR EN DIAGNOS, KÄNT SIG MISSFÖRSTÅDDA ELLER HAFT SVÅRT ATT FÅ FRAM SITT BUDSKAP.

12%

Stämmer inte

17%

Stämmer helt

71%

Stämmer delvis

kunskap och bemötande

ANALYS KUNSKAP OCH BEMÖTANDE Få har utbildning inom NPF Bland de socialsekreterare som besvarade enkäten uppgav var tredje att de hade utbildning inom NPF. Det betyder att nästan 70 % uppger att de inte har utbildning. Gällande frågan huruvida man ansåg att arbetslaget hade tillräcklig kunskap inom NPF tyckte 56 % att de hade det. 39 % svarade att de tyckte att kunskapen inte var tillräcklig. Endast 14 % har blivit erbjudna utbildning inom NPF av sin arbetsgivare. Citat från en socialsekreterare: ”Jag tror att socialtjänsten i stort har rätt bra kunskap, men det som saknas är nästa steg. Vi har kunskap om vad det är och vad det kan innebära för svårigheter, men hur ska vi då anpassa vårt arbetssätt eller information? Där tänker jag, den kunskapen finns inte.” Det syns också i svaren att kunskapen som finns ofta är av teoretisk karaktär, snarare än praktisk. Det går att utröna en önskan om just praktiska utbildningar. De socialsekreterare som uppger att de har kunskap om NPF har fått det genom enstaka föreläsningar, kortare kurser eller genom att de själva är föräldrar till barn med funktionshinder. Flera av svaren indikerar att diagnosen inte spelar någon roll vid bedömningen av behov av insats och val av stöd. Citat från en socialsekreterare: ”Anpassning sker alltid utifrån förmågor, inte diagnosen på papperet. Man måste alltid anpassa sig till dem man möter, oavsett om de har en diagnos eller inte. Det viktigaste är att bemöta beteendet.”

När klienten känner sig förolämpad och missförstådd Många pekar på vikten av ett gott bemötande och att man strävar efter det i varje möte. Huvudingrediensen i ett gott bemötande är att man är saklig och inte värderande. När de i mötet med klienten måste gå in på frågor av känslig karaktär tycker många att det finns en stor utmaning i det. Klienter kan då uppleva att man gör intrång i deras integritet. Citat från en socialsekreterare: ”Vi pratar ju inte om sådana här saker för att vara elaka eller för att sätta dit våra klienter eller så där, utan det är för att uppmärksamma barnets situation.” Ibland måste socialsekreteraren gå in och styra samtalet för att hålla dess struktur. Det kan också upplevas som kränkande hos klienten. Vissa klienter uppskattar att det under mötet ritas på tavlan för tydlighetens skull, men långt ifrån alla. Har man inte den typen av svårigheter kan det upplevas som nedvärderande om socialsekreteraren börjar rita. Detsamma gäller hur tydligt och

konkret socialsekreteraren kommunicerar. Vissa vill ha informationen på det viset, medan andra kanske uppfattar det som hårt och kallt. Det är inte enkelt att hamna rätt. Får man till en öppen och nyfiken dialog, så ökar möjligheterna för att man i slutänden hamnar rätt.

Klienten har också fördomar om socialtjänsten Socialsekreterarna tar även upp det faktum att många klienter har förutfattade meningar om vad socialtjänsten gör. Det finns många gånger en rädsla för att socialtjänsten letar efter brister i föräldraskapet och vad det kan leda till. Att klienten har den här typen av förutfattade meningar om socialtjänsten kan ibland leda till en barriär i kommunikationen. Flera av intervjupersonerna nämner att det i sådana låsta lägen är av största vikt att man snabbt försöker förmedla syftet med mötet/telefonsamtalet. Att det inte handlar om att döma deras föräldraförmåga, utan att ambitionen är att de ska få en bättre familjesituation.

kunskap och bemötande REPORTAGE

MELLANMÄNSKLIGHET ÄR LEDORDET I KARINS ARBETSSÄTT Socialsekreteraren Karin som arbetar på beroendeenheten uppskattar att 50 % av personerna hon möter har NPF. Hennes hjärta klappar extra för den gruppen, eftersom många tidigare i livet inte alls har fått det stöd de behövt. Hon vill bryta den onda spiralen och funderar en hel del på vad hon kan göra för att de ska känna sig mer trygga, sedda och förstådda. Text: Nina Norén ● Foto: Petter Persson

Karin har arbetat som socialsekreterare i 5 år och de personer hon möter är trasiga på grund av substans- eller spelberoende. Många har en dubbeldiagnos och kanske också har NPF. Konsekvenserna av detta kan vara havererade privatekonomier, krossade familjerelationer, arbetslöshet och i värsta fall hemlöshet. Karins insatser handlar om omedelbart och akut stöd i vardagen. Det handlar också om att försöka hitta vägar framåt och försöka få grepp om varför saker gått snett. – Pratar man barndom med mina klienter som är födda på 60-talet så blir det tydligt. När de växte upp pratade man ju inte om diagnoser, utan de sattes i en OBS-klass, de hoppade av skolan tidigt och hamnade i ett utanförskap med arbetslöshet och missbruk, säger hon.

Kunskapen om NPF är låg Trots att Karin uppskattar att hälften av de personer hon möter i sitt jobb har NPF, så har hon inte fått någon fördjupande utbildning. – Nä, det jag har lärt mig har jag lärt mig på egen hand, googlat och diskuterat med folk som har egna problem, säger hon. Kunskapen om NPF bland kollegorna verkar variera. De är några stycken som privat har egna erfarenheter, vilket är tur. De utbyter erfarenheter

och ibland kan de få stötta upp kollegor som helt saknar kunskap om NPF.

När klienterna kommer för sent Att passa tider när man har NPF kan vara oerhört svårt. Är man dessutom fast i ett missbruk och kallas till ett jobbigt möte på socialtjänsten, så är det nästan omöjligt. Det finns inga automatiserade sätt att underlätta påminnelserna inom socialtjänsten där Karin arbetar, utan det får hon fixa själv. – Vi saknar tyvärr ett SMS-påminnelsesystem. Jag får fixa det själv. Jag brukar messa påminnelse veckan innan, dagen innan och också samma dag. Den pushen behövs ofta faktiskt, säger hon. Det är inte alltid påminnelserna hjälper, utan klienten blir sen ändå. Bristande tidshållning verkar skapa en stor frustration hos många på jobbet, men Karin försöker hålla sig lugn och har hittat sitt sätt att hantera det. – Vissa kollegor har en ”akademisk kvart”, men det har inte jag. Jag bokar in längre möten, kanske 1½–2 timmar när jag vet att de brukar bli sena. Jag tänker att nånstans däremellan borde de dyka upp. Ibland har det ändå hänt att de kommer sista kvarten men då får man bara boka en ny tid, säger hon.

Att hänga med på mötet Om klienten väl har kommit till mötet är nästa utmaning att få personen att hänga med på vad som sägs. Inte heller här har man några anpassade hjälpmedel som skulle underlätta för personer med NPF på Karins arbetsplats. Hon har dock funderat på en sak som skulle kunna underlätta på större möten. – Jo, men en time timer skulle nog kunna vara bra, särskilt på stora möten. Då tas ju alla energi från klienten och alla tittar på den personen. Då borde det ju vara skönt att de kan se att tiden går, säger hon. Hon berättar också om en kollega som använder whiteboard på ett förträffligt sätt, vilket fungerar väldigt bra för vissa. – Han är så duktig på att rita på tavlan för att förklara saker på ett sätt som är lätt att förstå. Det blir lite av en Kurt Olsson-föreläsning med pilar, livslinje och annat som gör det enkelt att förstå, berättar hon.

JAG TÄNKER ATT DE HAR DET JOBBIGT OCH HAR DET SVÅRT. JAG FÖRSÖKER VARA PÅ SAMMA NIVÅ, PÅ EN MELLANMÄNSKLIG NIVÅ.

Bemötandet kommer naturligt för Karin När Karin pratar om sina klienter behåller hon hela tiden en omtänksam och varm ton under hela intervjun. Hon visar förståelse och fördomar verkar inte existera i hennes värld. – De som jag träffar känner sig ofta missförstådda och kränkta. Många som träffar dem kanske tänker det värsta. Så tänker inte jag. Jag tänker att de har det jobbigt och har det svårt. Jag försöker vara på samma nivå, på en mellanmänsklig nivå, avslutar hon.●

ANPASSNINGAR OCH INSATSER

RESULTAT I KORTHET ANPASSAR DU MÖTET/SAMTALET PÅ NÅGOT SÄRSKILT SÄTT AV HÄNSYN TILL KLIENTENS DIAGNOS?

ANPASSAR DU INSATSERNA MED HÄNSYN TILL ATT FÖRÄLDRARNA HAR EN DIAGNOS ÄVEN OM INSATSEN ÄR ÄMNAT FÖR DERAS BARN?

21%

Aldrig

24% Alltid

53%

45%

Ibland

Alltid

55%

Ibland

UPPLEVER DU ATT DU HAR TILLRÄCKLIGA INSATSER ATT ERBJUDA NÄR FAMILJER MED NPF SÖKER STÖD I SIN VARDAG?

14% Ja

39%

Vet inte

47% Nej

anpassningar och insatser

ANALYS AV SVAREN PÅ FRÅGORNA OM ANPASSNINGAR OCH INSATSER Anpassning av möten Om socialsekreteraren känner till att klienten har en diagnos, så betyder det inte nödvändigtvis att de anpassar mötet utefter det. Resultatet från enkäten visar att 45 % alltid anpassar mötet, medan 53 % uppger att de bara gör det ibland. I intervjuerna mjukas resultatet upp något och majoriteten säger att de alltid gör anpassningar. De berättar också att anpassningarna kan bestå i att de frågar klienterna hur de vill bli kallade till mötet. Många tänker lite extra på att vara tydliga kring vad mötet ska handla om, både innan och under mötet. Vissa frågar också klienterna hur de helst vill ta emot den information som ska gås igenom, t.ex. genom att använda en whiteboard. Citat från en socialsekreterare: ”Jag skickar alltid påminnelse via sms och jag erbjuder olika visuella hjälpmedel under mötet. Jag brukar också sammanfatta det centrala från mötet. Jag försöker också vara tydlig med vad vi ska prata om och hur länge vi förväntas att träffas.” Om det är en förälder i en familj som har NPF men det är barnet som insatsen är ämnat till, verkar det skilja sig lite på hur man ser på att anpassa insatserna utifrån förälderns behov. 25 % uppger att de alltid gör det, 50 % gör det nästan alltid, medan 20 % uppger att de aldrig gör det.

Verktygen finns inte i kommunen Många socialsekreterare upplever att de inte alltid kan anpassa så mycket som de önskar. Kanske har kommunen inte ett system för sms-utskick. Eller så finns inte hjälpmedel såsom whiteboard, time timer eller stressbollar tillgängliga på kontoret. Citat från en socialsekreterare: ”Vi skulle ha fått ett verktyg som gjorde att vi kunde skicka sms, men jag tror aldrig att det funkade i datasystemet. I stället får jag göra det själv och det tar tid.”

Personbundet och hög arbetsbelastning Hur man blir bemött eller vilka anpassningar man får kan i vissa fall vara avhängigt av vilken handläggare man får, eller vilket socialtjänstkontor man tillhör. Majoriteten av de intervjuade uppger att de vill anpassa sina arbetssätt, men att det ofta inte är görbart på grund av av en alltför hög arbetsbelastning. Detta påverkar såklart klienternas känsla av att vara nöjda i kontakterna med socialtjänsten. Nöjdheten hos familjen kan också påverkas beroende på personkemin mellan dem och socialsekreteraren. Citat från en socialsekreterare: ”Alltså, det handlar om människor som gör bedömningar. Så det blir ju till viss del upp till var och en och så väger ju resurserna in. Vi önskar ofta att vi kunde lägga all energi på en familj i taget. Men det kan vi ju liksom inte.”

Även om stödet man får är anpassat, så kan ibland de personliga faktorerna göra att det inte känns rätt. I vissa fall leder det till att familjen väljer att avbryta en insats för att man inte trivs med sin familjebehandlare, även om behandlingen i sig är bra. Just den personbundna faktorn kan vara svår att ändra. Citat från en socialsekreterare: ”Det handlar ju mycket om personkemi och terapeutisk allians som det heter. Just att få det att klicka mellan terapeut/behandlare och familjen.”

Förebyggande och praktiskt stöd efterfrågas På frågan om socialsekreterarna upplever att de har tillräckliga insatser att erbjuda familjer svarar nästan 50 % nej, och endast 14 % svarar ja. Den vanligaste insatsen är familjebehandling med samtal och kontaktperson. Det framgår tydligt att behovet av mer förebyggande insatser och praktiska insatser behövs. Citat från en socialsekreterare: ”Jag önskar att det fanns familjebehandling som är inriktad på mer praktiskt stöd i hemmet. Detta skulle komplettera stödsamtalen som familjebehandlingen främst innebär i dag.” Föräldrar till barn med NPF tar ofta ett väldigt stort ansvar för barnet på bekostnad av sin egen och hela familjens mående och hälsa. Många socialsekreterare ser detta men upplever att de inte har möjlighet att stötta och därmed avlasta föräldrarna, speciellt om de själva inte har en dokumenterad diagnos. Citat från en socialsekreterare: ”Ibland känns det befogat att bevilja avlastning på grund av diagnos hos barnet för att föräldrar ska orka.” I svaren och intervjuerna framkommer också utmaningarna i utredningarna som är så standardiserade att de inte är anpassade efter personer och familjer med funktionsnedsättningar. Utredningsprocessen skulle också kunna anpassas bättre till olika personers behov och rätt till delaktighet. Familjerna förbereds inte som de borde inför möte. Ofta uteblir även anpassad dokumentation efter mötena. Ibland krävs bildstöd för att familjerna ska kunna tillgodogöra sig informationen. Det efterlyses en kombination av boendestöd/familjebehandling, och praktiskt/ pedagogiskt stöd till hela familjen som kan hålla över tid.

anpassningar och insatser

Mer samarbete efterfrågas Utökat samarbete med andra myndigheter och ett tydligt helhetsfokus är också något som efterfrågas för att bättre kunna hjälpa familjerna. Citat från olika socialsekreterare: ”Jag skulle vilja att BUP kunde ta emot och erbjuda stöd när det är ett ”rent BUP-ärende” och jag skulle vilja erbjuda ett nära samarbete utöver SIP mellan BUP, skola och socialtjänst tillsammans med familjen.” ”Jag skulle önska ett bättre samarbete med psykiatrin gällande stödinsatser. Samverkan kring föräldrastöd, utbildning och gruppverksamhet.”

HALLÅ DÄR LISA , HANDLÄGGARE HOS LSS I JÖNKÖPING! Berätta lite om vilka insatser som finns. –Insatserna man i första hand kan få för sitt barn med NPF är korttidsboende och avlösarservice. Är det föräldern som har NPF eller liknande utmaningar, så är det främst boendestöd som beviljas. Vad saknar du in din verktygslåda som handläggare? –Jag önskar att vi i större utsträckning kunde ha ett sammanhållet familjeperspektiv. Tänk att kunna erbjuda insatser som mer är till för hela familjen! Och helst då så praktiska som möjligt. Hur tycker du samverkan inom socialtjänsten fungerar? –Vi har inte alltid riktig koll på varandra. Hade vi det, skulle det automatiskt bli enklare att se familjerna som en helhet. Det skulle vara skönt med en tydlig ansvarsfördelning. Det finns helt klart utvecklingspotential vad gäller just samverkan.

OROSANMÄLAN PÅ GRUND AV SKOLFRÅNVARO

ANALYS OROSANMÄLAN PÅ GRUND AV SKOLFRÅNVARO I den första rapporten från Familjelyftet framkom det att många av våra familjer får orosanmälningar från förskolan och i synnerhet från skolan. Många av orosanmälningarna läggs ned då socialtjänsten inte finner anledning till oro för barnet i hemmet. Det är tydligt att roten till barnets problematik många gånger finns i skolan snarare än i hemmiljön. Citat från en socialsekreterare: ”Något som man ser är att det inte fungerar i skolorna. Kompetensen är inte tillräcklig. Det är ett stort bekymmer. När skolan misslyckas anmäler man familjen till socialtjänsten, fast det är i skolan det fallerar. Det är både sorligt och skrämmande hur man bemöter familjen.”

Antalet orosanmälningar ökar En kartläggning från Socialstyrelsen visar att antalet orosanmälningar ökar generellt. 2018 gjordes 331 000 anmälningar i Sverige vilket motsvarar 1 000 per dag. De fyra största städerna Stockholm, Uppsala, Malmö och Göteborg har haft en ökning på cirka 25 % de senaste fem åren. Orosanmälningarna, som kommer i jämn ström från skolan, ökar både trycket på socialtjänsten och arbetsbelastningen. Flera av socialsekreterarna i intervjuerna säger att det påverkar hela deras arbete. Citat från en socialsekreterare: ”När jag gång på gång lägger ned orosanmälningar från skolan så känner jag hela tiden en viss oro inför mitt beslut. Tänk om de sett något jag inte ser? Jag känner mig också orolig att några av de mer livsviktiga anmälningarna som ligger på mitt bord kommer i skymundan.”

orosanmälningar på grund av skolfråNVARO

DET ÄR SÄLLAN DET HANDLAR FÖRÄLDRAFÖRMÅGA Att hantera orosanmälningar som kommer till socialtjänsten på grund av skolfrånvaro är en del av socialsekreteraren Oscars jobbvardag. Vissa av de här ärendena går vidare för utredning, medan en stor del avslutas. Gränsen emellan vad som är skolans – respektive socialtjänstens ansvar är tydligt. Många ärenden skickas tillbaka till skolan och mitt emellan hamnar familjerna, men också socialsekreteraren. Text: Nina Norén ● Foto: Petter Persson

SOCIALTJÄNSTEN DRAS IN I EN KAMP MELLAN FÖRÄLDRAR OCH SKOLA OCH DET ÄR INTE ALLTID LÄTT ATT VETA VILKET BEN MAN SKA STÅ PÅ

R OM BRISTANDE

Socialsekreteraren Oscar är relativt nyutbildad socionom, men har ändå hunnit göra en del intressanta iakttagelser inom yrket när det gäller barn och familjer med NPF. Först och främst har han insett att många han möter i sitt jobb har NPF- diagnostiserade såväl som odiagnostiserade. – Jag skulle nog säga att av tio familjer/barn jag möter, så kan nog i alla fall fem-sex ha en NPFproblematik. Just nu har jag många föräldrar och barn med NPF. Det har slumpat sig så att det lite har blivit min specialitet, att det varit de ärendena jag fått till mig, säger han.

Kunskapen om NPF är personbunden Trots att det är så verkligheten ser ut har Oscar inte fått någon utbildning om NPF. Han ser själv till att hålla sig påläst och uppdaterad vad gäller forskning och fakta om just NPF. – Jag skulle gärna gå någon fortbildning och lära mig mer. Det kan säkert variera från arbetsplats till arbetsplats, men på min enhet är det inte prioriterat. Man har inte tid och resurser att läsa in sig parallellt med vanliga jobbet. Det blir upp till var och en och kunskapen om NPF blir personbunden, säger han. Krig mellan skola och föräldrar Något annat som Oscar noterat under sina år på jobbet är det växande problemet med orosanmälningar från skolan med anledning av skolfrånvaro. Socialtjänsten dras in i en kamp mellan föräldrar och skola och det är inte alltid lätt att veta vilket

ben man ska stå på. – Det är ibland som ett krig som förs mellan skola och föräldrar. Skolan säger att de har en handlingsplan som föräldrarna inte följer. Föräldrarna säger att allt beror på att anpassningarna för barnet uteblir. Vi inleder ju inte en utredning om det bara rör sig om hög skolfrånvaro. Då går det tillbaka till skolan igen, säger han.

Samverkan fungerar halvbra Oscars grundinställning är att samverkan med skolan är eftersträvansvärt. Han har många ärenden i bagaget där skolan och socialtjänsten ”krokat arm” och tillsammans hittat en lösning för barnet. Det finns också tyvärr ärenden där det fungerat betydligt sämre och Oscar har då behövt släppa taget, alltså inte om barnet och familjen, utan om skolan. – Då måste ju jag jobba på att hitta andra insatser som stödjer barnet och familjen. Jag får försöka lugna föräldrarna och se hur de kan avlastas. I en familj jag nyligen träffade fixade vi en kontaktperson till barnet, vilket fungerade klockrent för barnet, säger han. Det är där, i den inställningen, som vi hittar Oscars drivkraft i sitt arbete – att uppriktigt vilja hjälpa. – Det är ju det mitt jobb handlar om. Det finns fördomar och uppfattningar att vi bara omhändertar barn, men så är det ju inte. Det är långt ifrån min primära uppgift. Jag vill ju ge hjälp och stöd, säger han när vi avslutar intervjun. ●

SIP, RESURSER OCH LAGSTIFTNING

RESULTAT I KORTHET UPPLEVER DU SOM HANDLÄGGARE ATT DET ÄR SVÅRT ATT FÅ TILL STÅND ETT MÖTE OM SAMORDNAD INDIVIDUELL PLAN — SIP?

6% Alltid

31%

Aldrig

63% Ibland

SIP, RESURSER OCH LAGSTIFTNING

ANALYS AV SAMORDNAD INDIVIDUELL PLAN (SIP) Tanken med SIP är god En av fördelarna med en SIP är att man kan samla alla kontakter som en klient har på ett och samma möte. Det gör att inblandade parter kan fokusera på hur man kan stötta klienten på bästa sätt. På frågan om man ansåg att det var svårt att få till stånd ett SIP-möte svarade 6 % ”alltid”, 63 % svarade ”ibland” och 31 % ”aldrig”. Citat från en socialsekreterare: “Det är inte svårt att upprätta en SIP men det är desto svårare att få alla att dyka upp.” Många påpekar att grundtanken med SIP är väldigt god. Majoriteten har goda erfarenheter av att arbeta med SIP. De mer negativa bitarna med SIP är att det kan vara svårt och tidskrävande att få till ett möte där alla inblandade dyker upp. Vissa kommuner har speciella koordinatorer som kallar till dessa möten, vilket många tycker är positivt.

Viktigt att göra klienten/familjen delaktig i mötet Det är viktigt att klienten upplever att SIP-mötet är till för hen. Vissa av de intervjuade vittnar om att mötet de varit med på har intagit formen av en ”pajkastar-tävling” där de olika instanserna skyller på varandra. Många understryker också vikten av att få klienterna att känna sig delaktiga under mötena. Lyckas man inte med det är det lätt att förlora deras engagemang och uppmärksamhet. Citat från en socialsekreterare: ”Jag brukar fråga: Håller du med om det här? Vad tänker du? Tänker du på någonting annat nu när du hör de här sakerna?” Alltså så att de ska känna att de har makt i det. ”Tänk på att det här är ditt möte. Vi är här för din skull. Det är dig det gäller.”

Lagstiftningen begränsar insatser för vissa diagnoser En central aspekt som begränsar socialsekreterarna i arbetet är själva lagstiftningen kring Socialtjänstlagen (SoL) och Lagen om stöd och service (LSS). Personer med NPF kan ofta ha behov av långsiktiga insatser, såsom boendestöd. Har man ADHD och inte lyder under LSS kan det vara riktigt svårt, ofta helt omöjligt, att erbjudas kontinuerligt stöd under lång tid. Citat från en socialsekreterare: ”Att ADHD/ADD inte ingår i personkretsen för LSS är en katastrof och borde ändras. Att i stället ansöka hos socialpsykiatrin i kommunen är lönlöst då de endast hjälper svårt psykiskt sjuka. Människor med ADHD/ADD ger upp och blir utslagna. Både föräldrar och barn.”

Att se hela familjens behov Andra begränsningar som tas upp är att föräldern inte får det stöd den skulle behöva, då barnet är i fokus hos socialtjänsten. Exempelvis att man inser att familjen utöver familjebehandling även har ett behov att få hjälp med ekonomin, men då måste detta skickas vidare till en annan enhet. Citat från en socialsekreterare: [Det är] systemproblem just att vi är lite så organiserade i stuprör och att det är svårt att få det här helhetsperspektivet på människors behov. Jag önskar att vi, eller kanske ännu hellre andra instanser som inte är utformade för att vara lika kortvariga, kunde erbjuda mer omfattande stöd för föräldrar som behöver mer omfattande stöd för att förstå barnet med NPF:s behov. Även mer långsiktiga praktiska insatser i hemmet för föräldrar med NPF.

Socialsekreterarnas arbetssituation Många av dem vi intervjuar uppger att de känner en utmaning i att kunna erbjuda sina klienter bra stöd och bemötande utifrån sina resurser. Många vittnar om att de vill mer än vad de har möjlighet att erbjuda. Det kan handla om att de insatser de har möjlighet att erbjuda egentligen inte är så anpassade som man kan önska. Det kan också vara att man bara kan bevilja vissa stöd och är tvungen att hänvisa till annan instans för andra stöd. Att ha en pressad arbetssituation kan leda till stor frustation hos socialsekreterarna. Citat från en socialsekreterare: ”Det är ett otroligt roligt jobb. Det bästa jag haft och jag är snart pensionär, men förutsättningarna tar snart knäcken på mig. Min kollega byter jobb nu. Det är så sorgligt att inte kunna hjälpa dessa barn med svåra NPF. Det är ju vanliga familjer vi har att göra med.”

SIP, RESURSER OCH LAGSTIFTNING

”PERSONER MED NPF KAN UPPL SIP-MÖTEN SOM PRATMÖTEN” Fanny har de senaste åren arbetat som SIP-samordnare. I det arbetet har hon på nära håll sett hur stor skillnad ett SIP-möte kan göra för familjer med NPF, förutsatt att det genomförs med god kvalité. Hon har också dessvärre sett när det gått mindre bra. Hon ser SIP-mötet som en investering som hon önskar att fler tar tillvara på. Text: Nina Norén ● Foto: Petter Persson

Fanny jobbar med SIP (samordnad individuell plan)-möten för barn och ungdomar 0–20 år och deras föräldrar. Majoriteten av barnen hon träffar har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Att få till bra SIP-möten är nästan som ett kall för Fanny. När hon berättar om möten hon hållit i som blivit bra skiner hon som en sol. – När jag lämnar ett möte och föräldrarna uttrycker hur lättade de känner sig för att plötsligt kunna släppa samordningsansvaret. Och att de känner en tilltro till att alla nu vet vad som ska göras, då känner jag mig riktigt glad, säger hon. Många möten slutar just så i en positiv framtids- och lösningsfokuserad anda. Medan andra blir mindre lyckade. Inte sällan handlar det om SIP-möten där personer med NPF är involverade.

SIP+NPF = en utmaning Att ha NPF och närvara på ett SIP-möte kan vara utmanande. – Jag har hört från föräldrar med NPF att SIPmötet ibland kan upplevas som ett ”pratmöte”. Många upplever att det pratas över huvudet på dem och då blir ju mötet de yrkesverksammas möte i stället, säger Fanny.

Ostrukturerade och oplanerade möten gör att personer med NPF lätt tappar fokus och inte hänger med. Fanny upplever också att kunskapen om NPF bland de som närvarar i mötet varierar väldigt mycket, vilket kan ställa till det. – Jo, men det påverkar såklart hur man bemöts och hur man får förståelse för sina svårigheter. Jag tror säkert vissa personer kan känna sig missförstådda i mötena. Kommer personen för sent eller inte gör som hen förväntas göra, så kanske det tolkas som ett dåligt beteende snarare än en konsekvens av NPF, säger Fanny. Fanny har med åren lärt sig att det inte alltid är som det ser ut på ytan. En förälder med NPF kan se ut att ha kontroll över kontakter, möten, tider etc. I själva verket kanske föräldern lägger nästan all sin energi på att försöka hålla ihop och är i desperat behov av en SIP innan allt brakar. – Då är det ju jätteviktigt att socialtjänsten vågar se lite bakom och ställa de där svåra frågorna, säger hon.

SIP-möten är en investering Det är tydligt att de yrkesverksammas inställning till SIP-mötet avgör hur väl det genomförs. Så

LEVA OM MAN VILL FÅ TILL ETT MÖTE MED KVALITÉ SÅ MÅSTE ALLT VARA VÄL FÖRBERETT.

fort Fanny får tillfälle att understryka vikten av förberedelser så gör hon det. – Om man vill få till ett möte med kvalité så måste allt vara väl förberett. Man behöver säkerställa att de frågor som lyfts också är de frågor som är viktiga för familjen. Alla enheter behöver skicka rätt personer till mötet och samtliga behöver läsa in sig i ärendet, säger hon. När förberedelserna är gjorda, mötet är igång, kommer vi till nästa viktiga fas i mötet – nämligen själva planeringen. – Det är så lätt att man aldrig kommer till planeringen, det viktigaste av allt! Alla som går från mötet ska ha en planering i handen. Alla ska veta vad de ska göra. Familjen ska veta vad som ska hända. Om man nu inte kan fatta beslut i rummet ska man åtminstone säga när man återkommer med det, säger Fanny. Hon jobbar alltid mycket med att skriva upp all planering på tavlan. Uppskattat av många – i synnerhet av föräldrar med NPF.

Ibland måste vi vara flexibla och kreativa Under intervjun med Fanny tar ibland energin och entusiasmen slut en stund. Det är tydligt att hennes

arbete med att få fler att använda SIP-möten (på rätt sätt) inte alltid varit så lätt. – ¬Den största utmaningen i det här jobbet är hur vi är organiserade i samhället. Vi är inte organiserade utefter människors behov, utan utifrån organisationernas behov. Det gör det svårt att navigera både för mig i mitt jobb och för familjerna vi möter, säger hon lite matt. Det finns ”vita fläckar” där ingen samhällelig instans tar ansvar. Om ett barn har långvarig skolfrånvaro, vems ansvar är det att få barnet till skolan om föräldrarna inte lyckas? Det är inte skolans och inte heller socialtjänstens ansvar. – Då kan det bli jobbigt, eftersom jag ser behoven. Ibland måste man kunna tillåtas vara lite extra kreativ och flexibel. Vi måste kunna kroka arm med varandra. Vi kan ju inte göra samma sak hela tiden som ändå inte fungerar, säger hon.●

SIP, RESURSER OCH LAGSTIFTNING

KUNSKAP OM DIAGNOS AVGÖRANDE FÖR ATT UNDVIKA DISKRIMINERING Alla lagar och all offentlig verksamhet i Sverige ska följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att myndigheter, regioner och kommuner är skyldiga att respektera, skydda, uppfylla och främja rättigheterna. Personer med funktionsnedsättning har rätt att leva ett självständigt liv och delta i samhället på jämlika villkor som alla andra. Konventionen utgår från grundläggande principer som jämlikhet och ickediskriminering. Konventionen gäller i Sverige sedan 2009.

Tillgänglighet är en allmän princip i konventionen, både när det gäller den fysiska miljön, hur information ges och kommunikation sker. För att alla ska få ett rättssäkert bemötande är det därför avgörande vilken förberedelse och vilka anpassningar som görs för den enskilde. För om den enskilde inte får tillräcklig hjälp i kontakten med en myndighet kan det innebära att det råder brister i tillgänglighet. Med detta menas att en person som har en funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder inte har vidtagits för att personen ska få en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning. Enligt diskrimineringslagen (1 kap. 4 §) räknas detta som diskriminering.

I Regeringsformen (1974:152, RF) fastlås objektivitetsprincipen, en princip som innebär att myndigheter, regioner och kommunala förvaltningar ska beakta allas likhet inför lagen och vara sakliga och opartiska. Detsamma gäller förvaltningslagen (1986:223,FL) som reglerar myndigheters handläggning av ärenden. För att myndigheter mm ska kunna följa regeringsformen behöver personer med funktionsnedsättning få det stöd och anpassning som hen behöver vilket förutsätter att de som arbetar inom samhällets försorg är medvetna om hen har en diagnos. Annars sker en diskriminering av personen.

En rapport från Riksförbundet Attentions projekt Familjelyftet Fokus i rapporten är socialsekreterarnas upplevelser av att möta familjer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Utifrån de svar som inkommit från vår enkät och djupintervjuer så har vi i rapporten valt att beröra följande fem områden: familjernas behov, kunskap & bemötande, anpassningar & insatser, orosanmälningar och SIP, resurser & lagstiftning. För att mer djupgående gå in på respektive område har vi parallellt med siffror och statistik, lyft fram citat ur våra studier, samt intervjuat socialsekreterare. Läs mer om projektet på attention.se/familjelyftet och ta del av Attentions övriga arbete på attention.se