DO om anmälningar gällande elever med NPF

Läs mer:

DO är en myndighet som arbetar för ett samhälle fritt från diskriminering. DO:s processer och vägledande tillsynsbeslut går att följa på webbplatsen: www.do.se, under rubriken Tvister, domar och tillsynsbeslut

DO får många anmälningar gällande barn med NPF

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har flera pågående utredningar och en pågående domstolsprocess om bristande tillgänglighet i skolan, bland annat gällande elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. ”Enligt DO har kommunen diskriminerat eleven”, säger DO:s utredare Gustav Staaf om det pågående målet.

Text: Caroline Jonsson ● Foto: Hans Alm

Till Diskrimineringsombudsmannen (DO) kan du anmäla diskriminering inom exempelvis utbildningsområdet. DO är en myndighet som utreder ärenden och för talan om diskrimineringsersättning. Diskriminering är förbjudet på en rad områden, bland annat ifråga om utbildning. Det finns olika former av diskriminering. En av dem är bristande tillgänglighet. – Bristande tillgänglighet betyder att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet inte genomför tillgänglighetsåtgärder som skäligen kan krävas för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättningen. Utgångspunkten för vad som kan krävas är de krav på tillgänglighet som finns i de lagar och regler som gäller för verksamheten, säger DO:s utredare Gustav Staaf.

Ingen elev får diskrimineras

Utbildningsanordnaren ansvarar för att ingen elev blir diskriminerad. Med utbildningsanordnare menas den kommun, det företag, den förening eller motsvarande som bedriver verksamheten. En domstolsprövning kan leda till att utbildningsanordnaren blir skyldig att betala diskrimineringsersättning till den som blivit diskriminerad. – Utbildningsanordnaren, exempelvis kommunen, har ansvaret för utbildningsverksamheten och de anställdas agerande. När DO eller någon annan för talan i domstol är utbildningsanordnaren motpart. Det är inte bara DO som för talan om diskriminering, det kan även göras av exempelvis intresseorganisationer eller antidiskrimineringsbyråer. Vår ambition är att utreda så många anmälningar om diskriminering som möjligt, för att den som har diskriminerats ska få upprättelse. Vi kan dock inte utreda alla utan måste göra ett urval även bland de som vi bedömer omfattas av lagen.

Pågående mål

DO får många anmälningar från vårdnadshavare till barn med NPF. I dem beskrivs ofta upplevelser av svåra situationer i skolan. Just nu för DO talan i ett pågående mål, där anmälaren uppgett att en kommun inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att en elev med funktionsnedsättning skulle kunna ha en trygg och strukturerad skolmiljö, och därmed inte kunnat ta del av undervisningen som andra elever. – Enligt DO har kommunen diskriminerat eleven. Vi har dock av hänsyn till de berörda valt att inte lägga ut stämningsansökan på sin webbplats. Domen är att vänta omkring årsskiftet och det är då som frågan om diskriminering får sitt svar. ●

Mea 15 år:

”Efter sommarlovet i sexan kom jag aldrig tillbaka till skolan”

Att Mea 15 år ens ställde upp på en intervju förvånade många. Mamma, pappa, oss på Attention, och inte minst henne själv. Hon har varit mer eller mindre helt isolerad hemma i lägenheten i Varberg i över ett och ett halvt år. Hon har inte åkt bil, än mindre lämnat stan. Men så fick hon se Attentions efterlysning efter barn med NPF som inte längre går till skolan. Hon var fast besluten direkt – hon ville berätta! Drivkraften att vilja dela sin berättelse var just där och då större än alla hinder som skulle komma på vägen in till centrala Göteborg.

● Text & foto: Nina Noren

När Mea kommer in i hotellets foajé är hon helt slut. Hon och hennes pappa var tvungna att parkera bilen en bit bort och gå utmed Göteborgs gator till vår mötesplats. Den sociala fobin pumpar i Meas kropp och hon skakar. Hon återhämtar sig en aning när nästa hinder på vägen gör sig synlig. Hissen! Det är otänkbart att Mea åker hiss sju våningar upp. I stället påbörjar vi en för oss alla ansträngande bestigning av trapporna. Hur ska den här intervjun ens gå?, hinner jag tänka när vi flåsar oss uppåt. Väl uppe pustar Mea ut, läser av rummet vi ska vara i, placerar sig nära pappa och samlar all resterande kraft till att besvara våra frågor.

Hur har skolan funkat för dig?

– Jag tyckte lågstadiet var bra. Jag hade kompisar och så. Men jag bytte klass i fyran och då blev det dåligt. Jag gillade inte klasskompisarna. Jag grät på morgonen och ville inte gå dit. Jag gick ju dit fram till sexan, men det var svårt.

När blev det ohållbart i skolan?

– På slutet av mellanstadiet började jag bryta ihop och bara springa ut ur klassrummet. Ingen förstod riktigt vad som hände med mig. Inte jag heller. Sedan förstod mamma att det kanske kunde vara panikångestattacker och att jag kanske hade en diagnos. Jag fick veta några år senare att jag hade autism och adhd.

Kände du att lärarna och klasskompisarna förstod dig?

– Vissa lärare försökte förstå. Det fanns en person som jag litade på. Jag var ofta med kuratorn eller satt i lärarrummet. Jag har aldrig haft en kompis som verkligen förstår mina problem. Vi missförstår lätt varandra och det blir jobbigt.

När slutade du helt att gå till skolan?

– Efter sommarlovet i sexan kom jag aldrig tillbaka. Jag gick inte ens på skolavslutningen. På sommarlovet sade jag upp kontakten med alla kompisar. Jag blev helt isolerad. I sjuan och åttan har jag gått dit bara då och då. Åker dit en stund och bara sitter och läser i ”flexrummet”.

Hur har dina dagar sett ut när du varit hemma?

– Jag försöker få till en så bra rutin som möjligt på morgonen. Då mår man bättre under dagen. Jag har behövt ta det lugnt och gjort saker jag mår bra av. Pysslat eller målat. Jag har också gjort skolarbete när jag orkat. Jag får lite uppgifter hemskickade och har läst svenska, engelska, slöjd och bild. folk.

Vad tror du det är i skolmiljön som inte funkar för dig?

– Det är för mycket ljud, intryck och ”grejande” överallt. Jag tycker egentligen om att vara i skolan om det bara inte var en massa barn överallt. Jag gillar inte

Vad skulle du behöva för att kunna stanna kvar i skolan?

– Mamma eller pappa som är min trygghet, men det går ju inte. Så jag behöver känna att jag har en säker utväg från allt om jag får panikångest. Jag vill ofta bara fly hem, men det kan jag inte eftersom det är för långt.

Hur känner du nu inför nian?

– Nu känns det som jag vill komma dit mer i nian och lära mig vara i skolan. Jag vill gå gymnasiet och vill verkligen få in skolrutinen och känna att det är okej att vara där. Jag kommer vara i flexrummet där en lärare alltid finns. Jag tycker om honom som jobbar där, han verkar schysst och förstår mig mer och mer.

En dryg halvtimme har gått och det syns direkt på Mea när energinivån är dränerad. Vi avrundar intervjun och säger hej då. I hennes ögon ser jag en lättnad, men också en stolthet. Hon utmanade sig själv och lyckades trots alla hinder på vägen. ●