uttala”

Hennes kreativa utlopp hade under väldigt lång handlat om att prestera för andras skull. Ritandet och målandet förknippades med jobb:

– Om man som jag alltid har ritat på sättet jag gjort, som en komplett kommunikationsform – då kan det bli en svår balans när ens uttryck blir ens levebröd. Så fort jag plockade upp pennan, undrade jag om jag skulle spara bilden i min portfolio för att få mer jobb. Det blir svårt att särskilja sig själv från jobbet. Det kändes inte bra. Jag ville hitta tillbaka till att rita så som jag alltid gjort. Därför valde jag att backa min egen verksamhet och bara fokusera på det jag fick energi av under en period.

Hon har efterlyst autistisk kultur, ”säkra och separatistiska utrymmen för oss själva”.

– Tidigare jag tagit del av kollektiva diskussioner i kvinnoseparatistiska rum och för icke-vita studenter. Det hade varit skönt att prata öppet och fritt om allt som rör ens liv som en minoritetsperson i stället för att fokusera på hur jag ska hantera mina rutiner. Habiliteringen fokuserar på funktionshindret: ”Här får du en Timstock, det blir bra”. Kanske skulle man kunna fokusera mer på att uppmuntra individer att hitta sina egna sätt och sin egen uttrycksform.

Pettson som barnboksjag

Hon upplever vården som ”mallad”, och att omgivningen gärna vill tillskriva henne egenskaper. Hon har erfarenhet av att andra ofta vill påtala att hon gör på ett visst sätt för att hon har autism:

– Mitt autistiska jag är ju jaget. Jag förstår inte varför man är så sugen på att separera dessa två. Vården upplevde jag nästan som patologiserande. Att jag ritar blev plötsligt ett symtom, det hade jag svårt att förlika mig med. Att illustrera står som specialintresse i min journal.

Jag ångrar inte utredningen, det var en lättnad att känna att det inte bara är jag som varit fel och missanpassad.

Att jag funkar så här, det är världen runtomkring som inte förstått sig på mig. Men jag hade behövt att bara få prata om mitt jag och min personlighet.

Inom barnlitteraturen söker hon efter fler böcker där karaktärer och huvudpersoner med NPF inkluderas och får vara komplexa individer som alla andra, utan att diagnosen står i fokus:

– Jag ville inte att min bok Låtsasheten skulle marknadsföras som en bok om ett barn med autism. Samtidigt blir den svårare att hitta, kanske hade jag tagit ett annat beslut idag. Jag ville porträttera en person som fungerar på det här sättet, skapa medkänningsfaktor och identifikation. För mig var Pettson den karaktären som barn. Han betraktas som en sur, vresig gammal gubbe som pratar med sin katt och lever i en rik fantasivärld med mucklor. Pettson var mitt barnboksjag. ●