”Bilder går inte att

Illustratören Nathalie Ruejas Jonson betraktar ritandet som en komplett kommunikationsform. ”Att inte vilja prata betyder inte att en inte har något att säga”, säger hon. Med sina bilder önskar hon skapa en plats för de introverta. Sedan debuten med bilderboken Låtsasheten har hon bland annat illustrerat Mina tantkompisar, Jag älskar inte och Ligg still!.

Jag har vuxit ur den vanliga verkligheten. Kanske har den aldrig passat. Orden inleder illustratören Nathalie Ruejas Jonsons debutbok Låtsasheten, som hon även författat. En bilderbok om att vara barn och leva i en värld där alla förväntas vilja och kunna prata hela tiden. Om hur det kan vara att leva som autist och introvert i ett samhälle helt anpassat för extroverta.

– Låtsasheten är en berättelse som försöker att gestalta den inre världen som krockar med den yttre världen. Den handlar om ett barn som har svårt att hitta sin plats, främst i det sociala samspelet. Att bli betraktad som blyg och inåtvänd samtidigt som man har hur mycket som helst att säga. En berättelse om att sakna uttryckssätt och i stället försöka fly undan allt prat, alla ljud och ord. Om röran som kan uppstå inuti.

”Skildrar barnets blick”

Sedan debuten har hon illustrerat bilderböcker som bland andra Ligg still! som hon även skrivit texten till, Mina tantkompisar och Jag älskar inte. 2020 fick hon ta emot Lennart Hellsing-stipendiet som delas ut av bokförlaget Rabén & Sjögren. I motiveringen står att hennes bilderböcker skildrar barnets blick på världen, där stora och starka känslor alltid är närvarande, oavsett om det handlar om utanförskap, kärlek, ilska eller frustration.

– Att inte vilja prata betyder inte att en inte har något att säga. Bilder går inte att uttala, men de går att rita. Även om verbal kommunikation är det som gäller i samhället, kan man ändå önska att exempelvis skolan och arbetsplatser vore mer förlåtande inför kravet att dessutom vara extrovert. Jag kanske inte ler överdrivet mycket. Det måste få vara så, utan att för den sakens skull bli betraktad som någon som inte anses kunna kommunicera.

Obegripliga ord

Hela livet har hon fångat ord och lagrat dem i huvudet som bilder. Deras konturer har hon ritat med fingret mot sitt ben. Möten hanterar hon genom att rita för att kunna koncentrera sig och föreläsningsanteckningarna består av klotter:

– Det jag ritar väcker en tanke eller ett minne, det var så jag tolkade föreläsningsanteckningarna. Jag kan minnas vad som sades från stunden jag ritade. Att rita har räddat mig genom livet, jag har behandlat min skissbok som en dagbok. När jag ska prata känns det ofta som att mina tankar måste gå igenom ett översättningsfilter i Google. Jag vet vad jag ska säga i huvudet, men orden kommer ut i en översättning och blir obegripligt.

Illustrerar för tv-tittarna Nathalie fick pausa de konstnärliga studierna flera gånger, för att kunna slutföra utbildningen:

– Det råder ingen förlåtande inställning i den miljön till de som inte är pratsamma och extroverta. För mig skapade studiemiljön extrem prestationsångest. Jag kunde aldrig visa upp en slarvig skiss, diskutera min konst och prata om vad jag skulle skapa. Därför kände jag mig tvingad att alltid skapa den perfekta konsten som var helt färdig.

Några år har passerat sedan studierna på Konstfack och debutboken. Hon arbetar som Art Director på TV4 och illustrerar i annan form när hon får uppdragsförfrågningar.

– Jag har stor nytta av min illustrationshjärna i yrket. Utifrån det textiga, ett nyhetsinslag eller det som programledaren säger skapar jag en bild som alla tittare kan förstå. Jobbet känns skräddarsytt för mig, vilket gör att jag kan hantera arbetsmiljön som är en mardröm för intryckskänsliga.

”Här får du en Timstock”

Efter att ha prisats för sitt skapande kände Nathalie behovet av att ta ett steg tillbaka. Hon insåg att det var länge sedan hon ritat för sin egen skull.