Unga med NPF som varken arbetar eller studerar - Rapport från Attention 2022

UNGA MED NPF SOM VARKEN ARBETAR ELLER STUDERAR

”Jag vill så gärna hitta min plats i samhället”

Innehåll

Riksförbundet Attention

Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funk tionsnedsättningar (NPF) och deras familjer. Attention företräder personer med egen diagnos, anhöriga och personal som möter målgruppen inom exempelvis skola, vård, socialtjänst, Arbetsförmedlingen och andra instanser. Attention finns över hela landet i drygt 50 lokalför eningar och har över 17 000 medlemmar. Bland våra medlemmar finns personer med adhd, autismspektrumtillstånd, Tourettes syndrom och språkstörning samt personer med nedsatt förmåga att läsa, skriva och räkna.

NPF innebär svårigheter som beror på hur hjärnan fungerar. Orsaken är biologisk och har ingenting med uppfostran eller intelligens att göra. Funktionsnedsättningen syns inte utan på men påverkar personens beteende. Det är vanligt att personer med NPF har svårt med reglering av uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsnivå, samspelet med andra samt inlärning och minne. Arten och graden av svårigheter varierar. När svårigheterna blir så stora att de kraftigt påverkar individens utveckling och möjligheter att fungera i samhället blir de en funktionsnedsättning.

Läs mer om Attention på www.attention.se

Projektet Vägen vidare – för unga som varken arbetar eller studerar

Attention har i över 20 år drivit på för att förändra livssituationen för personer med NPF på de områden där vi och våra medlemmar ser ett behov av förändring. Ett sådant område är arbetsmarknad och arbetsliv, där vi ser att personer med NPF möter stora utmaningar. Att arbetsli vet hos en vuxen person med NPF kan vara både svårt och utmanande vet vi utifrån våra tidigare undersökningar. I vår arbetsmarknadsenkät från hösten 2022 framkom att många inte mäktar med att arbeta heltid, många vill inte berätta om sin diagnos på grund av oro att bli diskrimi nerad och ifrågasatt samt att anpassningar saknas när man väl är i arbete. Vi vet också att arbetslösheten hos vuxna personer med adhd och autism är högre än rikssnittet.

Dessutom vet vi att det blivit svårare och svårare att få möjlighet att ta sitt första steg in på arbetsmarknaden. Det är högre krav på längre och högre utbildning och många arbeten som utgjorde en bra väg in på arbetsmarknaden har försvunnit. Unga med NPF som har svårigheter att klara skolan och därmed nå de utbildningskrav som finns för många jobb, har hamnat i en allt tuffare situation där risken är stor att hamna i ett långvarigt utanförskap utan sysselsättning.

Vägen vidare är ett treårigt projekt som drivs av Riksförbundet Attention och finansieras av Arvsfonden. Projektet pågår 2022–2025. Målgruppen för projektet är ungdomar mellan 16 och 25 år som har en neuropsykia trisk funktionsnedsättning (NPF) och som befinner sig i det utanförskap det innebär att tillhöra gruppen unga som varken arbetar eller studerar (UVAS).

Projektets syfte är att samla och lyfta erfarenheter hos unga med NPF av att befinna sig i gruppen UVAS. Målet är att ungdomarna ska göras delaktiga i sin egen utveckling och förändring, för att öka möjligheten att kunna komma ur det utanförskap man lever i. Med projektet vill vi, tillsammans med de unga som befinner sig i gruppen, hitta strategier och metoder som kan hjälpa dem att förändra sin livssituation och därmed komma närmare sysselsättning. Vi vill också möjliggöra för anhöriga, professionen och andra aktörer som möter dessa ungdomar, att ta del av ungdomarnas egna berättelser kring vad de behöver för stöd. Vi vill att de anhöriga, professionen och de andra aktörerna som kan vara relevanta får en ökad förståelse kring de ungas livssituation och deras behov och lös ningar så att de får verktyg och förutsättningar att stötta de unga i vägen vidare ifrån isolering och utanförskap.

Vilka är UVAS?

Idag finns ca 150 000 unga mellan 16-29 år som var ken arbetar eller studerar, det som man kallar för UVAS. I den här gruppen finns en mängd olika till stånd, orsaker och faktorer till varför man hamnat ut anför arbetsliv och studier. Det är således en ganska splittrad grupp vi ser när vi tittar utifrån.

Det som definierar en UVAS är att man under ett helt kalenderår inte haft inkomster över 48 300 kr eller haft studiemedel, varit utbildningsregistrerad eller studerat vid SFI mer än 60 timmar.

Myndigheten för ungdomsoch civilsamhällsfrågor (MUCF) konstaterar i sin rapport från 2021 att vissa faktorer ökar risken att hamna i gruppen UVAS och att bli kvar i utanför skapet länge. Några av de största riskfaktorerna är ofullständig skolgång, psykisk ohälsa och funk tionsnedsättning.

Om enkäterna

En enkätundersökning skickades ut till själva mål gruppen, det vill säga unga i åldern 16-25 år, varav 188 svarade. Och den andra enkätundersökningen till anhöriga/föräldrar med liknande eller samma frågor, varav 487 svarade. Syftet var att få en så komplett bild av läget som möjligt.

Som komplement till enkäterna har vi gjort tre stycken djupintervjuer och haft fyra fokusgrupper med sam manlagt 15 deltagare, både med målgruppen och an höriga/föräldrar. Allt material har sedan analyserats och sammanställts i denna rapport. Procentsatserna i enkäten har avrundats till närmsta heltal.

Enkäten ger en tydlig bild om hur gruppen unga med NPF som varken arbetar eller studerar har det.

Om de unga som svarande på enkäten

16-19 år gamla.

Av de 188 stycken som svarade på enkäten i åldern 16-25:

Av de som svarde i åldern 16-25 år har (flera svar var möjligt): Om de anhöriga som svarande i enkäten

Faktorer som leder till utanförskap

Det finns flera riskfaktorer för att hamna i ett utanförskap. Myndigheten för ungdoms- och civil samhällsfrågor (MUCF) konstaterar i sin rapport från 2021 att den målgrupp som är särskilt utsatt bland annat är unga med funktionsnedsättning.

En av flera anledningar att man hamnar i en situation där man varken arbetar eller studerar kan vara hur skolsituationen sett ut. Vi vet att skolan är ett område där många elever med NPF har svårighe ter, dels på grund av att skolan inte gör tillräckliga anpassningar i undervisningen men också för att den fysiska skolmiljön inte är tillgänglig.

Bland de svarande ungdomarna framgår att nästan 40 procent inte har fullständiga betyg från grundsko lan och 44 procent svarar att de inte har fullständiga betyg från gymnasieskolan.

Resultatet stämmer väl överens med den bild vi får från våra medlemmar kring situationen i skolan för elever med NPF. Resultatet speglar också väl det som framkommit i de fokusgrupper samt djupintervjuer vi gjort. Där är det många som också anger att skolsitu ationen har krävt mycket energi och tagit hårt på den psykiska hälsan och tilltron till den egna förmågan.

Även om man klarat att få betyg i grundskolan eller till och med gymnasiet, så mår många så dåligt psykiskt på grund av utmattning och depression att man inte klarar av att studera vidare, söka eller sköta ett arbete.

Ungas svar angående betyg (flera svar var möjligt):

80 %

60 %

40 %

20 %

100 % 46 % 39 % 20 % 44 %

0 %

Harfullständigabetygfrångrundskolan.

Harintefullständiga betygfrångrundskolan. Harfullständigabetygfrångymnasieskolan. Harintefullständigabetygfrångymnasieskolan.

I många fall kan skolan vara en både traumatisk och svår tid för elever med NPF, och vara avgörande för hur man senare lyckas med arbete eller högre studier.

OM SITUATIONEN

EFTER SKOLTIDEN: ”Efter kraschad skolgång fick jag bygga upp tilliten till min egen förmåga.”

”För slutkörd efter skolåren och har nu aktivitetsersätt ning.”

Vi ser också att alla övergångar, så som mellan grundskola till gymnasie skola samt från gymnasieskola ut i arbetsliv, utgör en risk för målgruppen då man ofta hamnar ”mellan stolarna”. Ofta behövs mycket egen kraft och driv att ta sig vidare och att information inte överförs. De måste då få stöd i övergången för att komma vidare.

De ungas situation idag

Ungas svar om vad de tycker om sin situation just nu:

Är inte nöjd med sin situation och skulle vilja arbeta eller studera.

FÖRÄLDRARS RÖSTER FRÅN ENKÄTEN

”Allt prestationsinriktat gör att man missar den enskilde individens speciella kunskaper. Finns ingen trygghet bara krav.”

De flesta av de unga som har svarat vill arbeta eller studera men har inte fått rätt förutsättningar för att göra det. Nära hälften av de unga har varit utan sysselsättning i mer än ett år. 83 % 17 %

”Skolan han går i är fantastisk men det finns ingen som tar vid efter! De rustar, stöttar osv men sen när elev erna kommer ut så fallerar allt.”

Är nöjd med sin situation och har inget behov av arbete eller studier just nu.

Anhörigas svar om hur de upplever den ungas situation:

40

56 % 49 % 39 %

Detta bekräftas från enkätsvaren från anhörigas svar om hur man upplever att ungdomen mår av sin situation. 0

Uppger att ungdomen har påverkad självkänsla/ självförtroende.

Uppger att ungdomen är deprimerad.

Uppger att ungdomen tappat framtidstro.

Uppger att ungdomen är stressad/utbränd.

Ungas svar på frågan om hur länge de varit utan sysselsättning (det vill säga arbete, studier, praktik, daglig verksamhet eller liknande).

Ungas svar om sysselsättning:

Har varit utan syssel sättning mindre än ett år.

Har varit utan sysselsättning mer än 5 år.

Detta bekräftas även av de anhöriga/föräldrarnas svar.

Anhörigas svar om sysselsättning:

49 %

uppger att ungdomen varit hemma mer än ett år.

24 %

uppger att ungdomen varit hemma mindre än ett år.

14 %

svarar att ungdomen varit hemma mer än 5 år.

1 %

uppger att ungdomen varit hemma mer än 10 år.

19 %

Har varit utan sysselsättning mer än ett år.

Har varit utan sysselsättning mer än 10 år.

uppger att ungdomen är inskriven på skola/ daglig verksamhet/ arbetsplats men deltar inte.

Ungas svar på frågan om vilken erfarenhet man har av att arbeta (flera svar var möjligt):

UNGAS RÖSTER FRÅN ENKÄTEN

”Jag har svårt att söka arbeten och ta kontakt med arbetsgivare.”

”Dåligt mående hindrar just nu.”

”Skolan har förstört mig och ger mig hög ångest.”

Ingenerfarenhet.

Harhaftpraktik. Harhaft”vanligt”arbete.

Ungas svar om varför man inte arbetar eller studerar idag (flera svar var möjligt):

54 %

har försökt arbeta eller studera men klarar inte av det. 40 % har försökt arbeta eller studera men inte fått tillräckliga anpassningar för att klara av arbete eller studier. 32 %

har dåliga erfarenheter av arbete eller studier som håller dem tillbaka. 28 %

väntar på att få stöd och/eller insatser för att kunna arbeta eller studera. 26 %

har inte tillräcklig kompetens eller erfarenhet för de arbeten och utbildningar man är intresserad av.

”Kommunen ansåg att jag inte fick jobba med det jag gjorde pga min funktionsnedsättning trots att jag klarade mitt jobb bra.”

Anhörigas/föräldrars svar på frågan om vad man tror är orsaken till ungdomens brist på sysselsättning:

Dålig mående. Otillräckligt anpassade insatser.

Dåliga erfaren heter av tidigare aktiviteter.* Bristande motivation.

Blir inte kallad på intervjuer eller kommer inte in på utbildningar.

*Såsom skola, praktik och arbete.

VANLIGT ATT BLI FÖRSÖRJD AV SINA FÖRÄLDRAR/ANHÖRIGA

I rapporten ”Ungas försörjning och ekonomiska levnadsvillkor” som släpptes av MUCF i juni 2022, framgår det att unga med funktionsnedsättning har i högre grad ekonomisk hjälp från närstående. De har också sämre ekonomiska levnadsvillkor där många har svårt att klara löpande utgifter och överlag är missnöjda med sin ekonomiska situation. Detta be kräftas även i vår enkät där det framkommer att över 50% av de svarade blir försörjda av sina föräldrar eller annan närstående.

I åldersgruppen 16-19 år är det vanligast att man blir försörjd av sina föräldrar/anhöriga. Och så ser ju situationen ut för de flesta 16-19 åringar. Men om man tittar på gruppen 20-25 år så framgår det att en tredjedel blir försörjda av föräldrarna.

31 % blir försörjda av anhöriga/föräldrar. 9 % har Försörjningsstöd.

31 % 9 %

Ungas svar om försörjning, från gruppen 20-25 år: 4 % annat.

1 % har studiemedel. 55 %

55 % har aktivitetsersättning.

Ungas svar på frågan Känner du dig bekväm med att berätta om din diagnos för till exempel arbetsgivare, socialtjänst eller annan myndighet?

Nej.

Ja.

37 %

45 %

18 %

Ibland.

SAMMANFATTNING OM UNGAS SITUATION IDAG

Det är tydligt att större delen av de unga vill arbeta eller studera. Vi ser också att över hälften av dem har försökt att arbeta eller studera, men att man inte klarar av det på grund av att man inte fått tillräckliga anpassningar, man mår för dåligt och man vet inte vart man ska vända sig för att få stöd. Eller att man har dåliga erfarenheter från skola eller arbetsliv, främst från skolan. Man vill heller inte berätta om sin diagnos för vare sig arbetsgivare eller myndighe ter, för att man har upplevt eller är rädd för diskrimi nering.

Det är också vanligt att man bli försörjd av sina för äldrar, även de i åldern 20-25 år. Av de svarande så har närmare hälften av de varit hemma mer än ett år och anhöriga ser att ungdomen fått påverkad själv känsla av det. Vi vet också från våra fokusgrupper att många önskar en större förståelse från omvärlden kring ens diagnos och svårigheter.

UNGAS RÖSTER FRÅN ENKÄTEN

”Känns som att när jag berättat om min autismspektrumdiagnos så börjar de prata annorlunda med mig, som att jag är ett barn.”

”När personen är öppen för att ta reda på vad min adhd + andra diagnoser innebär för mig person ligen och inte på förhand bestämt hur jag är eller vad jag behöver.”

Samhällets stöd

För unga som befinner sig i gruppen UVAS finns olika stödinsatser för att komma i arbete eller studier. Men från fokusgrupper och enkätsvar framkommer ett mycket bristfälligt eller uteblivet stöd till ungdomarna.

Ungas svar på frågan – Har du fått någon stödinsats för att komma ut i arbete eller studier från tex arbets förmedling, socialtjänst, KAA (kommunalt aktivitets ansvar) eller liknande?

Nej, jag har inte fått någon stödinsats. Ja. Uppger annat.

UNGAS RÖSTER FRÅN ENKÄTEN

”Jag har haft kontakt med KAA men det har inte varit tillräckligt.”

”Jag hade kontakt med KAA som sa att de skulle hjälpa mig med allt. Har inte fått någon hjälp alls, då jag ”glömdes” bort. Arbets förmedlingen har jag väntat på i månader, de har inte heller gjort något än för att hjälpa mig. Väntar på en SIUS kontakt där, men det lär nog dröja ytterligare någon månad.”

”Blev inskriven på Arbetsförmedlingen och deltog i ett program. Men när jag blev beviljad aktivi tetsersättning så skrevs jag ut med motiveringen att jag behövde träna på social interaktion. Mycket motsägelsefullt.”

Anhöriga/föräldrars svar på frågan Vilka insatser har ungdomen tagit del av som varit tänkta att leda till sysselsättning/arbete?

Ungas svar på frågan – Jag tycker att det är tydligt vilka möjligheter jag har när jag varit i kontakt med Arbetsförmedlingen? 46 %

uppger att ungdomen inte tagit del av några insatser 16 %

uppger KAA, kommunalt aktivitetsansvar 16-20 år 22 %

uppger annat som till exempel olika projekt för målgruppen, arbets marknadscentrum, psykiatrin, habilitering med flera.

Har inte varit i kontakt med Arbetsförmedlingen.

UNGAS RÖSTER FRÅN ENKÄTEN

”Har talat med handläggare hos Arbetsförmedlingen, men har inte hört någonting från dem på någon månad och är osäker på hur planen ser ut.”

”Inget stöd från till exempel Arbets förmedlingen och liknande, ingen talar om vilka möjligheter det finns.”

Ungas svar på frågan – Jag tycker att det är tydligt vilka möjligheter jag har när jag varit i kontakt med Försäkringskassan?

%

SAMMANFATTNING AV SAMHÄLLETS STÖD

Både från fokusgrupper och enkäten framkommer ett mycket bristfälligt eller uteblivet stöd till ungdo marna. För de i ålder 16-20 år har en del insatser via kommunalt aktivitetsansvar ( KAA) vissa har stöd via psykiatrin, andra från habilitering, någon har fått praktikplats eller insats via arbetsförmedlingen.

I många fall framkommer det att insatser från till exempelvis arbetsförmedlingen saknas eller uteblir och många väntar på att få insatser. Anhöriga ut trycker också, både i fokusgrupper och i enkätsvaren, att insatser kommer för sent eller inte alls. Ungdomar na själva uttrycker också att man bollas runt mellan olika myndigheter och det är svårt att förstå systemet och vem som kan hjälpa en vidare; att ingen vill ta ett helhetsgrepp kring den ungas situation. Man uttrycker också att man har svårigheter att ta till sig information eller förstå vad myndigheter efterfrågar eller erbjuder.

UNGAS RÖSTER FRÅN ENKÄTEN

”Myndigheter tror att de gör ett bra jobb, men det gör de inte i verkligheten. Man glöms bort och faller mellan stolarna, det har hänt mig jämnt och ständigt i snart 10 år, själv är jag endast 18 år gammal. Kommunen och berörda myndigheter måste gå ihop och jobba tillsammans när det gäller sånt här, unga med diag noser som hamnar mellan stolarna.”

43 % Har inte varit i kontakt med Försäkringskassan.

33 % Nej.

% Delvis. 5 % Ja.

Hinder för att komma vidare

Ungas svar om vad man anser som största hindret för att få ett arbete eller för att kunna studera (flera svar var möjligt):

100 %

80 %

60 %

40 %

20 %

14 % 65 % 41 % 44 % 30 %

De hinder som unga uppger i enkäten för att börja arbeta eller studera är till störst del deras dåliga mående. Detta är också det som de ungas anhöriga/föräldrar anger som det främsta alternativet. 0 %

Att jag mår för dåligt (ex depri merad/utbränd/ mobbning/trauma från skoltid).

Att det finns okunskap kring min diagnos hos arbetsgivare och/ eller skola.

Att jag inte fått stöd att hitta mo tivation till vad jag vill göra.

Att jag inte vet vart man vänder sig för att söka jobb/ studier som passar för mig.

Att jag har tidigare dåliga erfarenheter från arbete/ praktik.

UNGAS RÖSTER FRÅN ENKÄTEN

Uppger att ungdomen mår för dåligt, exempelvis deprimerad/utbränd/ mobbning/trauma från hens skoltid.

66 %

Uppger att ungdomen behöver få stöd i att hitta hens motivation till vad hen vill göra. 61 %

Uppger att okunskapen om hens diagnos hos arbetsgivare och skola gör det svårt att arbeta eller studera. 44 %

Anhörigas/föräldrars svar om vad man anser vara det största hindret för ungdomen att få ett arbete eller kunna studera (flera svar var möjligt): ”Dåligt mående hindrar just nu.” ”Jag får inte det stöd kommunen lovade.” ”Det blir för många krav snabbt och det blir för mycket intryck för mig att ta in.”

Uppger att ungdomen inte vet vart hen ska vända sig för att söka ett jobb eller studier som passar. 32 % 23 %

Uppger att ungdomen har tidigare dåliga erfarenheter från arbete/ praktik.

0 % 20 % 40 % 60 % 80 % 100 %

Möjligheter för att komma vidare

Hur kan de unga få hjälp att komma ut i studier och arbete? Både anhöriga och de unga själva ger en samlad bild på vad som behövs för att komma framåt. Främst handlar det om att få anpass ningar och hjälp med sitt mående.

Ungas svar på frågan - Vad tror du skulle kunna hjälpa dig till studier eller arbete? (flera svar var möjligt):

UNGAS RÖSTER FRÅN ENKÄTEN

”Att få hjälp att komma in på arbetsmarknaden på mina villkor.”

69 %

Att få anpass ningar på arbetsplatsen/ skolan som gör det möjligt för mig att arbeta eller studera.

55 % 52 % 46 % 42 %

Att få hjälp att hitta min motivation till arbete/studier.

Att få hjälp med mitt mående.

Att få konti nuerligt stöd från tex en ar betskonsulent, coach eller likande, i att få och behålla ett arbete eller studier.

Att få studie- och yrkesvägled ning från en person som förstår mina svårigheter.

Anhöriga/föräldrars svar på frågan om vad som skulle kunna hjälpa ungdomen till studier eller arbete (flera svar var möjligt):

att ungdomen skulle behöva få hjälp med sitt mående.

att ungdomen skulle behöva anpassningar på arbetsplatsen/skolan.

att ungdomen behöver få hjälp att hitta motivation till arbete/studier.

att ungdomen får studie- och yrkesvägledning från en person som förstår ungdomens svårigheter.

att ungdomen behöver kontinuerligt stöd från till exempel en arbetskonsulent.

”Att ha en coach/ mentor som ser till hela mig och som lotsar mig framåt och hjälper till att få de stöd jag har rätt till både inom vård, utbildning och arbete och övriga ersättningar och får mig att må bra.”

”Det är för många steg. Orkar inte gå på möten. Vill bara komma till ett ställe som erbjuder trygg het och acceptans för olika sätt att fungera.”

Både anhöriga och ungdomarna själva ger en samlad bild av vad som hindrar vägen framåt; psykisk ohälsa eller oklarhet om vilket typ av arbete eller studier som passar för den enskilde, bristande motivation och tidigare dåliga erfarenheter från arbete eller stu dier. Men också avsaknaden av ett samlat stöd.

Men det finns möjligheter för vägen framåt. Framför allt behöver ungdomarna få anpassningar och hjälp med sitt mående, då många lider av utmattningssyn drom, depression eller ångestsyndrom. De behöver också få stöd i att hitta motivation för att sedan kunna hitta passande sysselsättning eller studier. Vi ser också att de tidigt behöver fångas upp och få vägledning, stöttning och någon som ser till hela individens behov.

SAMMANFATTNING AV HINDER OCH MÖJLIGHETER FÖR ATT KOMMA VIDARE

Analys av unga med NPF som varken arbetar eller studerar

Varje människa som inte får fylla en funktion och vara del av ett samhälle är en stor förlust, för sam hället och för den enskilde individen och dennes närstående. Istället för att låta människor hamna i utanförskap, vilket medför enorma kostnader för samhället och stort personligt lidande, så borde satsningar göras på tidiga insatser, spridning av kunskap om NPF och anpassningar mot målgruppen.

Utifrån enkätsvaren kan man tydligt se att unga som varken arbetar eller studerar vill vara en del av samhället och bidra till det. Samhällets arbete för mångfald och diversitet måste öka och möjligheten att få bidra till samhället utifrån sin förmåga måste gälla alla. I Attentions arbetsmarknadsrapport 2022 framgick att hälften av de svarande inte berättade om sin diagnos för sin arbetsgivare när de sökte arbete. Även i denna enkät ser vi att många av de unga inte är bekväma med att berätta om diagnosen (45 procent). 37 procent är bekväma med att berätta om diagnosen för arbetsgivare, socialtjänst eller annan myndighet.

DÅLIGA ERFARENHETER AV SKOLAN

Vi har redan konstaterat att skolan har en betydande och viktig roll när det kommer till att lägga en bra grund för vuxenlivet, men alltför ofta är skolgång en kantad av misslyckanden för den här gruppen. Även för dem som egentligen har kapacitet att nå kunskapsmålen. Många har dåliga erfarenheter och trauman från en skoltid utan anpassningar, mobb ning och utanförskap och med ofullständig skolgång som ett resultat. Av enkätsvaren framgår att det är – eller varit - en ohållbar skolsituation som är den främsta anledningen till att de unga hamnar i gruppen UVAS. Skolan behöver ökad kunskap om NPF samt anpassa undervisning och skolmiljön och

ge rätt förutsättningar för dessa elever att lyckas. Skolan måste omgående tillsätta de resurser som krävs för att faktiskt erbjuda alla elever det stöd som de har rätt till.

STÖD TILL ATT HITTA SIN MOTIVATION

Ett resultat av den situation som råder i skolan för många elever med NPF är en psykisk ohälsa och en dålig självkänsla. Enkäten visar att många av den anledningen har behov av stöd i att hitta sin motiva tion. Har man flera år av misslyckanden och dåliga erfarenheter så är det svårt att motivera sig att fort sätta, när man på förhand vet att man kan komma att misslyckas med exempelvis studier eller slutföra skolgången.

En annan central del för målgruppen är att kunna få möjlighet till samtalsstöd, terapi eller liknande insatser för att må bättre. Det behöver finnas en snabb väg in och sedan ett kontinuerligt stöd för att få hjälp med sin psykiska hälsa. Många av de unga upplever att de först och främst behöver få hjälp med sitt mående innan de kan göra något annat.

TYDLIGGÖRA MYNDIGHETERS UPPDRAG

Det är anmärkningsvärt att så få varit i kontakt med Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan och att

de unga uttrycker att det inte är tydligt vad myndig heterna kan erbjuda. Här behövs ett tydliggörande av myndigheternas uppdrag gentemot målgruppen samt att de påvisar, via NPF-anpassad information, om vilka rättigheter man har och vilket typ av stöd man kan få.

Alla dessa organisatoriska mellanrum, där mycket information går förlorad, gör att unga med NPF lätt faller mellan stolarna. Den unge behöver ofta eget driv och motivation för att komma vidare vilket kan vara särskilt svårt när man har just NPF. Övergång arna behöver säkras för att de unga inte ska fastna däremellan, och det behöver finnas möjlighet till stöd i alla olika faser i livet. Attention uppmanar kommuner och myndigheter som kommer i kontakt med målgruppen att ta ett större ansvar och helhets grepp, inte bara för sin verksamhet utan också för att minska de mellanrum som uppstår mellan olika aktörers ansvarsområden.

ÖKAD KUNSKAP OCH ANPASSNINGAR

Både anhöriga och unga själva anser att okunskapen kring NPF-diagnoser gör det svårt att studera eller komma in på arbetsmarknaden. Dels så leder okun skapen till bristfälliga anpassningar och dels att man möter på fördomar kring individens kapacitet och i värsta fall diskriminering.

Ett annat hinder är att information är otillgänglig för målgruppen och det är svårt att navigera i myndig hetsvärlden, där många arbetar i stuprör och det brister i samverkan.

Bristerna i samverkan gör att det läggs ett stort ansvar på individen att själv navigera i vart man ska vända sig och vilken information som är relevant.

SAMORDNANDE INSATSER

Attention efterlyser mer tydliga och konkreta mål och insatser hur man tänker sig att förbättra levnads villkoren för unga med funktionsnedsättning. Kom muner och myndigheter som kommer i kontakt med målgruppen behöver ta ett större ansvar och helhets grepp. Vi ser också att man behöver utveckla tidiga samordnade insatser för målgruppen med NPF, så att man inte behöver betala för det längre fram i livet.

PERSONLIG KONTAKT

Slutligen vill vi också lyfta hur viktigt det är med personlig kontakt och relationer. Att någon utanför familjen först och främst kan skapa en tillitsfull och långtgående kontakt, som kan hjälpa till att stöt ta och navigera bland alla kontakter som behövs. Myndigheter, kommuner och andra aktörer måste börja arbeta utifrån individen i centrum. Se att de behov som individen har behöver vara styrande i hur hjälpen ges, istället för att låta organisationens beslut om tjänster styra utformningen av individens stöd.

Det går inte att nog understryka de långtgående vinster som kommer av att satsa och stärka den här gruppen unga; att få dem att lyckas och tro på sin egen förmåga.

Attentions förslag på förbättringar

• Att Arbetsförmedling, Försäkringskassan, kommuner och andra aktörer ökar sin kunskap om NPF, erbjuder bättre anpassad information och arbetar med tidiga insatser som utgångspunkt.

• Särskilt stöd till UVAS-gruppen kring sin psykiska hälsa. Vi vill ha en snabb väg in till att få stöd kring sitt mående och det ska ske samtidigt som, alternativt innan, andra insatser ges.

• Alla som möter unga utan arbete eller studier måste utgå utifrån de ungas indi viduella behov när de ska stötta dem i att komma vidare. Det gäller särskilt möjlighet till kontinuitet och relationsbyggande mellan de unga och de som ska stötta.

• Det ska erbjudas kontinuerligt stöd från exempelvis en arbetskonsulent, coach eller liknande när man väl är i arbete. Stödet behöver vara långsiktigt och flexibelt.

• Öka kunskapen om NPF och anpassningar hos arbetsgivare och lärosäten/utbildnings anordnare. Arbetsgivare och skolor behöver bli bättre på att anpassa arbetsmiljön och skolmiljön för målgruppen.

Jag heter Linda och är mamma till Linus 19 år. Linus fick en Aspergerdiagnos när han var fjorton. Han gick ut högstadiet med knappt godkän da betyg, flera F. Frånvaron var hög och han blev till och från hemma sittare. Gymnasiet gick inte alls, trots anpassningar så blev det för tufft. Efter en termin hoppade han av. Han har därefter varit inskriven på Jobbcenter för unga, men inte heller där fungerade det.

Vi upplevde oförståelse, fast de själva ansåg att de hade goda kunskaper om NPF. Det blev ångestladdat och han valde att inte gå dit. Linus gjorde ett försök att läsa in betyg på gymnasiet i våras, men inte heller det gick. Alla ”misslyckanden” tar otroligt hårt. Det är svårt att hitta motivation och få den att ”hålla i sig”. Nu har han inte haft någon sysselsättning eller inkomst sedan juni då studiebidraget togs bort med avslutande studier.

Hans stora intresse är spel och dator. Han ägnar en stor del av tiden med att spela olika strategispel. Linus är inskriven på arbetsförmedlingen, men har väntat sedan augusti på ett möte. Vi har inga större förhopp ningar där.

Kommunen har inget att erbjuda mer än praktik, alltså arbeta gratis och kanske få jobb. Det är inte särskilt motiverande. Linus önskar att få arbeta tex 50% i tex en Ica-butik. Han vet inte riktigt vad han vill läsa till om det skulle bli aktuellt. Vi famlar rätt ordentligt och vet inte riktigt vart vi ska vända oss.

”Jag kände mig inte välkommen i livet”

Louise är 23 år och har autism och add. Hon har varit i kontakt med psykiatrin sedan hon var åtta år på grund av depression och ångest men fick inte sina neuropsykiatriska diagnoser förrän hon var i tonåren. Louise har sedan dess kämpat med att göra sig förstådd och få hjälp utifrån sina behov.

– När jag kom i kontakt med BUP i lågstadiet så var det mycket på grund av skolan. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av den, på grund av mobbning och att lärarna visste inte hur de skulle hantera när jag inte förstod saker i undervisningen. Jag minns redan i första klass hur lärarna var frustrerade över att jag inte hängde med och förstod vad som förvän tades av mig.

KÄNDE SIG SOM EN ALIEN

Louise upplevde att det främst var den sociala miljön som gjorde skolan svår.

exempelvis hänvisad till ett eget inglasat rum i klass rummet för att hon skulle få vara ostörd men hon kände sig istället som ”en apa i en bur” till allmän beskådan.

– Klasskamraterna tittade och skrattade åt mig när jag satt bakom de där fönsterrutorna. Mobbningen blev ännu värre och jag förstår idag inte hur lärarna tänkte egentligen.

Jag tänkte ofta att jag gärna gått i skolan om det bara var lektioner. Inga raster.

– Jag har egentligen alltid gillat att lära och jag tyckte om ämnena men i den miljön blev det för svårt att koncentre ra mig. Jag tänkte ofta att jag gärna gått i skolan om det bara var lektioner. Inga raster. Jag kände alltid som jag var som en alien för mina jämnåriga, någon som betedde sig annorlunda och som de inte förstod sig på.

INSATSER SOM SLOG FEL

Skolan försökte göra vissa insatser för Louise men de gjorde hennes situation i stort sett värre. Hon blev

HÖGSTADIET

Efter femte klass så började Louise i en högstadieskola. Där hade de en särskild resursavdelning med ett eget rum för elever som behövde mindre samman hang i skolan. Det gjorde det enklare men utanför resursen kändes det fortfarande otryggt och Louise har i perioder varit hemma från skolan i månader i sträck när måendet varit för dåligt.

– Ibland kändes det som att skolan i stort sett var lät tad över att jag inte kom. Det gjordes inga ansträng ningar för att få mig tillbaka och när jag väl kom tillbaka så kände jag mig som ett spöke. Det hände ibland att jag deltog i lektioner men ändå fick frånvaro för att jag varit så tyst och inte märkts.

DET SOCIALA

Louise hittade sitt sociala sammanhang via nätet där hon träffade andra med hennes diagnoser. Det ledde till vänskapsrelationer som hon har än idag. De träffas på helgerna och med dem kan Louise dela sitt stora intresse för sminkning och kostymering när de åker på olika fantasy- och cosplaykonvents. I de sammanhangen känner sig Louise oftast trygg och sedd för den hon är.

– Fortfarande när jag träffar människor som inte har mina funktionsnedsättningar så känner jag mig ofta konstig.

Ju äldre Louise har blivit desto mer har hon an strängt sig för att vara som andra.

– Det är som en mask som jag sätter på mig i sociala sammanhang. Jag gör det för att det ska bli enklare att möta omgivning en men det ger mig extrem ångest inombords och jag blir enormt trött efteråt eftersom det har varit en så stor ansträngning.

EFTER GRUNDSKOLAN

inte det stöd hon behövde. Det slutade med att hon lämnade skolan.

– Om jag bara slapp matten så skulle det betyda mycket. Det är det ämne som det faller på. Efter högstadiet så blev jag preliminärt antagen till en sty listutbildning som jag jättegärna ville gå på, men jag kom inte in på grund av att jag inte hade tillräckliga betyg i matte.

Efter folkhögskolan så gick Louise in i en depres sion. Allt kändes hopplöst.

– Jag tänkte att ”nu funkade inte ens det här”. Jag kände mig inte välkommen i livet. Att jag var för dum och det var mig det var fel på. Varför kan inte jag vara som alla andra och varför kan jag inte vara normal?

ARBETA PÅ ICA

Det var för att åter hämta mig efter alla år av skolgång som inte hade gått bra.

Efter grundskolan så hade Louise inte tillräckliga betyg för att gå vidare till gymnasiet. Hon fick istället gå Komvux för att läsa upp men även där brast förståelsen och stödet.

– Jag skulle exempelvis göra två dagars praktik nå got mina föräldrar ifrågasatte eftersom jag bara ville läsa upp mitt matte-betyg. Varför skulle det då vara nödvändigt med praktik? Svaret var då att de hade praktik för att vi ”i framtiden skulle bli goda skatte betalare”. Det tycker jag var ett konstigt argument.

FOLKHÖGSKOLA

Louise började på folkhögskola istället med konstin riktning utan teoretiska lektioner.

– Det var för att återhämta mig efter alla år av skol gång som inte hade gått bra.

Första året på folkhögskolan tyckte Louise gick bra men andra året skulle hon läsa upp matten men fick

Louise beskriver hur hennes mamma hela tiden kämpat för att försöka hitta något åt henne att göra. Till slut fick de hjälp av kommunen.

– Jag fick börja arbeta på Ica i byn där jag bor och fick aktivitetsersättning. Jag arbetade nästan i ett år. Men det gick inte heller, säger Louise och ler smått uppgivet. Mamma tyckte att jag skulle berätta att jag hade diagnoser men jag fick bara höra ”Va, du är ju normal, du kan väl inte ha autism”. Sedan glömde de ändå bort det, så när jag gjorde något ”onormalt” så reagerade de starkt. Jag var till exempel tvungen att gå iväg ibland när det blev alldeles för mycket runt mig. Och då trodde de att jag bara struntade i mitt arbete och ifrågasatte varför jag försvann och var överlag ganska elaka.

Ytterligare ett problem var att Louise behövde möta sina gamla plågoandar, mobbarna, på daglig basis i mataffären. Eftersom byn är lite och många av de gamla klasskamraterna bodde kvar blev det många möten som ”kickade” igång hennes ptsd från de svåra skolåren.

Praktiken avslutades med att Louise gick in i sin djupaste depression hittills.

– Jag kände att det inte funkade att arbeta men

försökte hela tiden göra mer än jag kunde för att visa att jag dög. Mamma blev orolig för att jag var på väg in i en utmattning och vi kontaktade min kontakt på kommunen och sa att jag behövde ta en paus.

Men Louise kom inte tillbaka efter pausen. Hon fick ringa kontaktpersonen på kommunen och säga att hennes mående bara skulle försämras om hon gick tillbaka.

– Hon var förstående och hade själv reagerat på det hon upplevde som bristande förståelse för mina svårigheter när hon kommit på arbetsplatsbesök.

KONTAKT MED MYNDIGHET OCH VÅRD

Det senaste året har Louise varit hemma men nu blivit antagen till en folkhögskola med autisminrikt ning. Tanken är att Louise ska bo i en lägenhet nära skolan men hon tycker att det känns läskigt att lämna hemmet och föräldrarna. Louise upplever att hon får mycket praktisk hjälp av sina föräldrar, särskilt i kon takt med myndigheter och vården.

– Men det är inte så populärt att det är de som ringer. Mina föräld rar får ofta höra att jag ska höra av mig själv istället. Jag tycker att det är konstigt särskilt eftersom de vet att jag har autism och att det är just sådant jag har svårt med. Jag går till en särskild enhet för personer med autism och till och med där ifrågasätter de att mina föräldrar kontaktar dem istället för jag.

DAGSLÄGET

gången jag får ta del av något som är det. Det gör att jag känner mig mer motiverad. Jag önskar bara att det fanns mer sådant. Jag önskar att människor, på alla skolor och arbetsplatser, var mer utbildade i att möta människor med våra diagnoser. För vi är så många.

SOCIALA MEDIER

Louise och hennes mamma pratar ibland om att samhällsklimatet idag är tuffare än när Louise mam ma växte upp. Tempot är snabbare och jämförelser na med andra blir svårare att värja sig emot, särskilt när så mycket av interaktionen sker på internet.

Jag önskar att människor generellt, på alla skolor och ar betsplatser, var mer utbildade i att möta människor med våra diagnoser. För vi är så många.

– På sociala medier skriver folk i olika samman hang hur de supportar människor som har olika diagnoser och fungerar på annorlunda sätt. Men när de upplever det i verkligheten då förstår de inte alls vad det verkligen innebär. Och det kan vara svårt när det hela tiden lyfts kända människor med samma diagnoser som jag har. Greta Thunberg till exempel, som jag tycker är jättebra och stark, men som gör mig orolig att alla ska tro att man kan vara som hon. För jag kan inte det. De kanske tror att alla vi med samma diagnoser ska klara det hon klarar.

FRAMTIDEN

Louise drömyrke är att arbeta som stylist. Eller bli nästa Leif GW Pehrson, skrattar hon.

Månaderna fram tills folkhögskolan börjar känns tuffa, tycker Louise. Att bara gå hemma och inte ha någonting att göra. Hon är ändå glad över att vara motiverad att göra någonting men är också ärrad av de hon beskriver som sina ”misslyckanden”.

– En del av min hjärna säger att det här med nya folkhögskolan också kommer att misslyckas. Men samtidigt känns det tryggt att veta att den här skolan har anpassats för sådana som mig och det är första

– Jag älskar true crime. Och jag kan sitta flera timmar och sminka, skapa kostymer och jag vill öva upp min sociala färdighet så att jag kan styla andra och även teatersminka. När jag får ägna mig åt styling så försvinner allt annat. Då är jag som lyckligast.

Hur ser hon då på framtiden? – Jag tänker sällan på framtiden eftersom jag upp lever att mycket har gått så dåligt men min dröm är som sagt att gå en stylistutbildning. Att fungera bättre och hamna i sammanhang där jag kan få vara jag och göra det jag älskar.

”Jag vet inte varför jag har så svårt att engagera mig”

Vincent är 21 år gammal och fick sin autismdiagnos för ett år sedan. Åren efter gymnasiet beskriver han som ett tillstånd av apati och passivitet. Han upplever att det är svårt att motivera sig till att göra i stort sett någonting.

– Jag har alltid haft svårt att göra det som inte intresserar mig men har kunnat ägna hur mycket tid som helst åt det jag tycker om. Men det senaste tiden så känner jag inte att någonting intresserar mig.

Vincent beskriver hur han kraschade efter sin gymnasietid på en musikskola och han tror själv att kraschen först och främst handlade om det sociala utanförskap som han länge upplevt.

– Förut så intalade jag mig att det inte spelade så stor roll. Att jag inte riktigt behövde andra och att det räckte med musiken och att jag blev bra på det jag gjorde. Att det liksom räckte med att andra tyckte att jag var bra och kunde beundra det jag gjorde. Men de senas te åren har det plågat mig att inte känna samhörighet med andra. Jag upplever inte att andra blir engage rade i mig. Jag känner inte att jag blir vald. Det är ingen som tar initiativ till att vara med just mig.

BEGRÄNSAD ORK

för lika. Vi går runt och irriterar oss på varandra och det är ingen värme direkt här hemma. Min mamma tycker typ att jag är ett hopplöst fall men grejen är att jag har hur många idéer som helst om vad jag skulle vilja göra, säger Vincent och gör en gest mot en anslagstavla bakom ryggen där det sitter många olika lappar som pockar på uppmärksamhet. Men jag har ingen ork att genomföra det. Min energi är så otroligt ojämn och oftast låg.

Jag vet ju att jag skul le må bra av att ta hand om mig bättre, skapa rutiner och struktur men det går bara inte.

TAPPAT MOTIVATIONEN

Han beskriver kampen med att försöka tvinga sig att göra sådant som inte känns så kul men hur han ofta känner sig chanslös mot hjärnans oförmåga att göra det som är nödvändigt men inte lustfyllt.

– Jag vet ju att jag skulle må bra av att ta hand om mig bättre, skapa rutiner och struktur men det går bara inte. Ibland känns det som att jag är hjärnska dad, säger han och skrattar trött.

Idag beskriver Vincent det som att han inte har några kontakter förutom med föräldrarna som han bor hos. Kontakten med familjen tycker han är svår.

– Jag tror att mina föräldrar och jag egentligen är

– Det konstiga är att jag har kunnat dirigera en or kester med 20 pers i men jag kan inte få till en vettig frukost eller sköta städning eller annat. Det är helt… svårt att förstå.

Vincent har fått diagnosen depression av psykiatrin men vill inte äta antidepressiv medicin eftersom han

upplever att biverkningarna ytterligare skruvar ner förmågan till engagemang och motivation.

– Egentligen skulle jag vilja prova cs-medicin för att få hjälp med att jämna ut min aktivitetsnivå men min kontakt inom psykiatrin säger bara att mina symtom beror på autismen och inget annat. Att symtomen på add och autism påminner så mycket om varandra.

Men jag önskar i alla fall att jag fick prova. Kanske kan det hjälpa mig att hålla fokus och inte dippa i motivationen hela tiden.

Vincent har en ganska klar bild över vilket slags jobb han kan tänka sig. Ett arbete som först och främst ska ge en lön han kan leva på och som gör det möj ligt att göra sådant han tycker om vid sidan av.

– Jag önskar att jag hade ett enkelt jobb men som samtidigt är stimulerande. Jag kan inte ha ett mo notont arbete. Det blir direkt plågsamt om det är för repetitivt. Sedan skulle jag vilja att det var ”småso cialt”. Inte för mycket men att jag ändå arbetar med andra och kan växla mellan mina arbetsuppgifter och umgänge. Sedan tror jag att det skulle vara svårt för mig att arbeta heltid.

OSÄKER PÅ SIN EGEN FÖRMÅGA

Tidigare hade han tankar på att arbeta professionellt med musiken och det är många som uppmuntrat honom till det men han har kommit fram till att arbetsvillko ren skulle vara för otrygga. Det skulle krävas ett driv som han känner att han inte har. Dessutom är han osäker på om han vill arbeta med det han ändå i viss mån brinner för. Tanken på att musiken skulle bli ett måste avskräck er. Han menar också att det överlag blir svårt när andra ska råda honom eller peppa honom att göra olika saker. Då låser det sig.

konkret sätt, varför något ska göras så har det gått hur bra som helst. Jag hade det egentligen lätt för mig i både grundskola – särskilt högstadiet - och gymnasiet. Jag fick höga betyg och så men sedan var det som all motivation försvann i samband med kraschen.

FRAMTIDSDRÖMMAR

Nu har han nya planer på att istället utbilda sig till systemutvecklare på yrkeshögskolan med hopp om att utbildningen ska vara mer praktiskt betonad och leda direkt till jobb. För drömmen är att få en lön som gör det möjligt att flytta hemifrån.

Jag önskar att jag hade ett enkelt jobb men som samtidigt är stimulerande.

– Jag fantiserar inte om att bli miljardär och jag har inga intressen som kos tar massa pengar. Jag behöver inte så mycket. Jag vill bara klara mig. Nu betalar mina föräldrar för mig, mitt boende och så. Och de ger mig pengar då och då så jag kan göra saker men det känns ju inget bra. Jag vill kunna ta hand om mig själv och hitta något eget ställe att bo på.

– Min mamma har föreslagit folkhögskola till ex empel men då känner jag bara motstånd. Och jag är också väldigt tveksam till att ta massa studielån till något som jag inte är säker på kommer leda till jobb. Eller att jag ändå inte kommer tycka om utbildningen eller jobbet som jag fixar. Det blir lätt så för mig: jag kan få idéer men sen ser jag bara problem med dem. Jag övertänker och ser alla svårigheter. Och då tappar jag all kraft igen.

TAPPADE MOTIVATIONEN

Tankarna på att utbilda sig till systemutvecklare har funnits men efter en termin på högskolan blev de teoretiska studierna övermäktiga och Vincent hoppade av.

– Jag förstod inte varför jag skulle läsa in all den här enorma mängden teori och så fort jag inte förstår poängen med någonting så dör motivationen. Så har det alltid varit. Jag behöver verkligen förstå vitsen och när jag har fått skoluppgifter som har haft tydligt syfte, eller haft lärare som kunnat förklara på ett

Vincent menar att han inte haft någon större hjälp med varken sitt mående eller med att bryta isolering och sysslolöshet.

– Jag träffade någon på arbetsförmedlingen men det rann ut i sanden. Och jag vet inte riktigt vad som gäller i mitt fall, varken praktiskt eller ekonomiskt. Jag önskar att det fanns någon som kunde förklara konkret och tydligt vilken hjälp som finns och var man kan vända sig.

Vincent hoppas att Vägen vidare-projektet kan leda till att sådana som han och andra med liknande diagnoser kan få hjälp att hitta just konkreta, tydliga vägar tillbaka in i samhället.

– För när man åker av rälsen så är det svårt att komma upp igen. Man hamnar så fort utanför och då stannar allting av. Och det går inte att räkna med att alla har egna resurser, eller har föräldrar som har det, och kan styra upp sina urspårade liv. Jag vill verkli gen vara en del av samhället och jag vill inte längre känna den här enorma tomheten som blir av att bara gå hemma och göra ingenting.

Källor

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2019-6-21.pdf https://www.mucf.se/publikationer/nationellt-samordnat-stod-till-unga-som-varken-arbetar-eller-studerar https://www.mucf.se/sites/default/files/2021/12/RAPPORT-UVAS-MUCF-tillga%CC%88nglig-webb.pdf https://www.mucf.se/publikationer/ungas-forsorjning-och-ekonomiska-levnadsvillkor https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/barn-och-unga/samverkan-kring-barn-och-unga/om-tidi ga-och-samordnade-insatser/

Den här rapporten är en del av Riksförbundet Attentions arbete för att synliggöra unga med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som tillhör gruppen unga som varken arbetar eller studerar – UVAS.

Vi har med hjälp av enkätundersökningar och intervjuer undersökt vilka hinder gruppen möter men också vilka möjligheter som finns att bryta utanförskapet.