Fotobok - Svalbard 2012

SVALBARD SKOTEREXPEDITION I ARKTIS 2012

SVALBARD SKOTEREXPEDITION 2012

Äntligen Svalbard Fredag 20 april, Oslo - Longyearbyen Plötsligt stillade sig det sedvanliga flygplanssorlet och en andaktig tystnad bredde ut sig. Under oss tornade Spetsbergen fram - till synes lika oändligt stort, som oändligt vackert. Redan vid första anblicken var det lätt att förstå varför Barents, när han av misstag upptäckte ögruppen 1596, gav den namnet Spetsbergen. Att flyga in över Nordenskiölds trakter fick oss alla att känna att äventyret nu äntligen var närmare än någonsin.

Lyckligt landade konstaterade vi att vårt bagage var med och vi hoppade snabbt in i en egen buss, för att resa den korta biten in till Longyearbyen. Vår guide Ola Skinnarmo var pratglad som vanligt och greppade direkt mikrofonen för att berätta om tidigare och stundande strapatser. Dessutom gav han oss den konkreta förhållningsregeln; ”gå aldrig ut ensam och obeväpnad här i isbjörnarnas rike”.

Charmiga Longyearbyen grundades 1906 av amerikanen John Longyear, som snabbt insåg värdet av de kringliggande kolfyndigheterna. Mitt i byn ligger Base Camp, ett rustigt och samtidigt raffinerat väldesignat hotell och tillika vårt ”basläger” under Svalbardäventyret. Hotellet är byggt i fångsthyttestil och varje rum har sin egen prägel med möbler av drivvirke och timmer, samt väggar klädda med kaffesäckar istället för tapeter och säl- och rävskinn som pikanta inslag.

Efter att ha installerat oss på rummen tog Ola oss med på en sightseeing genom byn och vidare till Svalbard Museum. Här väntade respektingivande isbjörnar och framförallt en intressant utställning om Svalbards över 400 år långa historia.

Senare på kvällen samlades vi för middag på ”Kroa”. Här blev vi serverade ansenliga mängder norsk pizza och Ola uppmuntrade oss att äta rejält, så vi skulle orka med morgondagens utmaningar. Lydigt följde vi hans uppmaning och fascinerades över det norskroliga i att toppa en pizza, här på Svalbard, med mängder av isbergs(!)sallad.

Sedan var det dags att bryta upp. Nu väntade Olas kollega, den danskättade guiden Klaus Ryberg på oss en bit längre bort i byn. På klingande norska fick vi de första instruktionerna inför morgondagen och även hjälp att välja ut passande kläder.

Tillbaka på Base Camp somnade somliga av oss sött i sina sängar, den ljusa natten till trots. Andra däremot fokuserade på att försöka hitta ljudfria zoner. Med rum vägg i vägg med ”Kroa” var jakten på nattsömn en skön utmaning. Krogen gästades för kvällen av ett ungt norskt band – som bevisligen satsade på ”hellre högt än bra”. Men så plötsligt försvann strömmen och den efterlängtade tystnaden sänkte sig äntligen över lägret.

Till Ryssland Lördag 21 april, Longyearbyn - Barentsburg Efter en härlig frukost, delvis i mörker och med stämningsfullt flämtade stearinljus, då strömmen envist fortsatte att komma och gå efter behag, begav vi oss till våra rum för de sista förberedelserna. Påbyltade i ansenliga lager med kläder, stora skoteroveraller och framförallt rejäla kängor, vandrade vi mot den väntande bussen med steg som fick flera av oss att se ut som om vi var på månvandring. En kort tur genom byn och vi kunde strax ta plats på varsin skoter.

Efter säkerhetsgenomgång och lastning av mat och övrig packning på slädar, var vi alla ivriga att komma iväg. Då dök plötsligt två resliga poliser upp från ingenstans. Lydigt plockade vi fram våra körkort och blåste frisk i alkomätaren. Som tur är blev vi alla godkända med orden ”null-null”, som poliserna upprepade gång på gång till allas glädjefyllda lättnad.

I samlad trupp stack vi sedan iväg. Klaus, ledde oss ut mot den väntande vildmarken via en, i sammanhanget, relativt stor led. Det dröjde inte länge förrän vi alla gled fram på våra skotrar lyckliga som barn och med stora leenden som kändes ända nedifrån tårna. Renar kantade vår väg, men isbjörnarna frekventerade oss mest i tankarna den här första förmiddagen.

Klaus, som har jobbat som skoterguide i fem år, visste precis vad vi ville ha; en kombination av fria vyer och adrenalin. Så första färden gick till en fjälltopp där vi stannade för att njuta av utsikten över Grönfjorden. Här fotograferades det flitigt innan vi åter äntrade våra slitvargar för att fortsätta ytterligare ett antal mil. Nästa stopp gjorde vi i Semmeldalen. Här vankades det också lunch, bestående av den delikata kombinationen av kakor, choklad och frystorkat, givetvis med den fantastiska utsikten som extra krydda.

Efter att ha lämnat kvar våra skoterslädar fortsatte vidare söderut. Här väntade rolig och bitvis lite mer utmanande körning. Framme vid Fridtjovglaciären kippade vi efter andan, överväldigade av den vackra vyn. Flera av oss fascinerades över att få höra berättas om den mytomspunne fångstmannen, Tommy. Han bor stora delar av året i den extremt ensliga, mycket vackert belägna och vindpinade fångststugan, som vi stod och beundrade på avstånd. Här lever han väl något av vad man måste kalla för ett ”manligt idealliv”, där han försörjer sig på jakt och fiske, helt ensam frånsett en och annan isbjörn som titt som tätt stryker runt knuten.

Efter en stunds stilla reflexion fortsatte vi sedan raskt vidare rakt norrut mot den ryska byn Barentsburg. Här toppades våra sinnesintryck om möjligt än mer. Vant ledde Ola oss in till det numera nyrenoverade hotellet. Somliga samlades snabbt i baren, där det frikostigt serverades äkta rysk vodka. Vår värdinna, Jelena, som bott 21 år i Barentsburg, hade fullt upp med att hålla takten och hinna servera alla drycker.

Mindre aptit visade flera av oss däremot när det kom till den fasta födan. Här hade våra värdar dukat upp rejält med ryska delikatesser – allt från rödbetssoppa och bröd till obeskrivliga röror, kött och potatis, chokladkräm och saftsås. Hotellets restaurang hade tagit i rejält och vi drabbades alla av vånda inför hur vi skulle lyckas ta oss från matbordet med hedern i behåll. Dock verkar dessa samvetskval ha vattnats ur i takt med att mängden vodka tilltog.

Stämningen var minst sagt på topp i denna mycket speciella restaurangmiljö, dit renoveringslustan ännu inte hade nått - utan inredningen var förvillande lik en bastu. En av oss visade sig bli extra

populär bland en av de ryska, mer kvinnliga, männen – till alla vår andras stora retstickeglädje. Men så till slut lyckades vår populäre medresenär köpa sig fri genom att inhandla en halv flaska vodka...

Vi var det enda tillresta sällskapet på hotellet, förutom fem norska killar. Det visade sig vara rockbandet, som kvällen innan fick både nattsömn och ström att irra bort sig. Denna kväll var det snarare bandmedlemmarna som gick vilse. Vår filmare, Fredrik, vaknade plötsligt av att han hade en av grabbarna snarkandes bredvid sig i grannsängen.

Framåt småtimmarna lade sig så slutligen friden över hotellet. Många sinnesintryck, 15 mil på skoter och en del goda drycker hade gjort sitt.

Ut på havet Söndag 22 april, Barentsburg - Tempelfjorden och Noorderlicht Med något mindre rosiga kinder samlades vi i vår bastuliknande matsal för att avnjuta frukosten. Den slank ner bra mycket enklare och snabbare än gårdagens middag. Sedan väntade en guidad tur med Sasha, en man som inte verkar ha allt för bråttom i livet. Och det kanske är tur i en by vars storhetstid är passerad och som numera bara inhyser knappt 300 invånare. Det blev som en spaning efter den tid som flytt, där den historiska spaningen kröntes av det fortfarande välbevarade monumentet över Lenin.

I byns kombinerade dagis och skola gick under vårt besök 22 barn.

Intrycket att byn hålls igång genom en sorts konstgjord andning gick inte att komma ifrån. Under storhetstiden bodde här cirka 1 000 ryska kolgruvearbetare och man exporterade kol till moderlandet. Numera hålls gruvan bara igång för att täcka byns behov – och byn lever i sin tur för att hålla gruvan i bruk. Det kallas storpolitik... Det speciella betalningssystemet väckte också en hel del intresse hos oss. För att undvika ett allt för flitigt vodkainmundigande av lokalbefolkningen, har det vanliga pengasystemet ersatts av ett plastkortssystem som bara tillåter inköp av en begränsad mängd alkohol.

Solen strålande från den ishavsblå himlen när vi åter äntrade våra skotar. Att trycka in gasen och känna vinddraget och den friska luften var magiskt. I en härlig hastighet forsade vi upp för bergstopparna.

Lössnön, den roliga körningen och känslan av frihet framkallade en spjuveraktig lycka hos samtliga i gruppen. Glädjen riktigt lyste ur ögonen.

Till lunch bjöds vi på Olas egen pasta carbonara. Frystorkat visserligen, men så gott. Vet fortfarande inte om det var sällskapet, miljön och en

uppdämd hunger som bidrog, eller om rätten verkligen nådde upp till de där gastronomiska höjderna som det kändes som denna dag. Mätta fortsatte vi våra upptäcksfärder västerut över fjällen. Nu väntade 12,5 mils körning upp och ner över fjällen, med adrenalin och lycka som sällskap och hela tiden en sol varmt vakande över oss. Vi passerade bland annat genom Rimdalen, Tuffsdalen och den stora slätten i Adventdalen.

Framåt eftermiddagen närmade vi oss Tempelfjorden. Vi stannade på en höjd 333 meter över havet och blickade förundrat ner över fjorden.

Det var så vackert att det nästan gjorde ont. Långt där nere i dalen kunde vi skymta den röda, 100-fot långa stålbåten, Noorderlicht, som skulle bli vårt hem för natten.

Efter att ha vågat språnget och med en skön kittling i magen glidigt ner för den rejäla branten, som tog oss ner till fjorden, parkerade vi hälften av skotrarna på behörigt avstånd från iskanten. Vi packade ihop oss på resterande skotrar och gav oss ut på isen. Noorderlicht, som under vintern legat infrusen i isen, fick för var dag mer öppet vatten runt skrovet och vi ville inte riskera att förlora alla våra skotrar åt Poseidon.

Ombord mottogs vi med öppna famnar av besättningen, tre rejäla och mycket coola kvinnor. Trerättersmiddagen, som tillreddes i den trånga kabyssen, var mycket god och uppskattad. Som avslutning bjöds det på hembakad äppelkaka, goda drinkar – och återigen blev vi ett sällskap med härligt rödrosiga kinder.

Upp på vidderna Måndag 23 april, Tempelfjorden, östkusten och Longyearbyen Väckta av doften av nybakat bröd och nybryggt kaffe samlades vi vid borden för att konstatera att vi alla tryggt hade vaggats till sömns i anständig tid. Stämningen denna morgon var på topp. Efter att ha vinkat adjö till de tappra tjejerna och även till de sälar som omgav båten, for vi vidare in mot glaciärkanten längst in i Tempelfjorden.

Synen var mäktig och isens formationer imponerande. Här fick vi tid att både fota och ta del av några av Olas alla spännande äventyr i glaciärernas värld. Solen strålade som vanligt mot oss och tiden flög iväg. Något som även vi, strax skulle göra. För nu ledde oss Klaus och Ola i flygande fart över ön.

Vi for över höga berg och fjäll, för att sedan komma ut på en stor slätt.

Här försvann plötsligt solen och luften blev fuktigare. Vi var nu framme vid Östkusten och havet bredde ut sig framför oss. Strax vädrade både Ola och Klaus isbjörn. Nu dirigerade de oss att sakta, sakta smyga fram med skotrarna. Stämningen blev plötsligt suggestivt kuslig. Efter en tids krypande kliade det ändå i fingrarna efter att få trycka in gasreglaget ytterligare en aning och åter känna fartvinden. Känslan delades uppenbarligen av våra två vägledare, för plötsligt fick vi åter dra på och nu närmade vi oss snabbt Sassendalen. Här såg vi också en säl som just fått sätta livet till, kvar var bara strimlor av skinnet. Vi kopplade åter av slädarna och gasade iväg rakt upp på fjället. Snön yrde ikapp med våra allt starkare leenden.

Denna lunch var Klaus matansvarig. Vår gode guide bjöd på kulinariska läckerheter i form av kex, choklad, chips och frystorkat. Tyst enades vi om att Skinnarmos pasta var snäppet vassare, men, artiga som vi är, åt vi snällt vad som bjöds. Alla utom Peter, som klokt nog valde att spara

sig till kvällens hejdundrande middag. Även om i varje fall jag, såg att en och annan chokladbit slank ner under pauserna...

Förunderligt bergtagna av sinnesintryck och upplevelser, ville många av oss att vår resa uppe på de himmelska vidderna skulle fortsätta – om inte in i evigheten, så i varje fall i en evighet. Ändå var det lite som att komma hem när vi åter såg Longyearbyen torna upp sig framför oss.

Efter att ha tankat skotrarna åkte vi åter i samlad trupp upp mot hyrcentret. Det var dags att lämna tillbaka all utrustning. I takt med att de heltäckande hjälmarna åkte av, blottades det ena lyckliga leendet efter det andra och vi kunde bara konstatera att det var ett hejdundrande äventyr som vi varit med om. Ola kunde då inte hålla tyst, utan sa: ”Vänta ni bara, snart ska ni få vara med om en lika hejdundrande middag”.

Att han är en man att lita på, hade vi ju onekligen fått bevisat under de senaste dagarna - och mycket riktigt. Efter att åter ha installerat oss i våra rum på Base Camp, duschat och bytt om, åkte vi den korta biten upp mot byns tidigare församlingshus ”Huset”. Här väntade en väl genomförd champagneprovning i Skandinaviens största vinkällare (rätt imponerande med tanke på breddgraden). Sedan 1980-talet har man byggt på samlingarna och nu finns över 20 000 flaskor här. Själva byggnaden är också legendarisk, utöver församlingshus har här också bedrivits sjukhus, skola, postkontor och biograf. Att ”Huset” idag är en finkrog att räkna med bevisade kvällens fyrarätters middag. Det skålades friskt och glatt för resan, det höga modet och att vi ”klarat” av 42 mil på våra skotrar.

Söderut

Tisdag 24 april 2012, Longyearbyen - Oslo Efter sovmorgon och en lugn förmiddag väntade lunch på ”Kroa”.

Sedan var det åter dags att samlas. Denna gång för att ta bussen till flygplatsen. Vår färd till nordliga breddgrader hade onekligen utvecklats till en varm solskensresa. Utöver en behaglig solbränna hade vi fått både vänner och minnen från livet och vi var alla eniga om att återvända någon gång i framtiden. Vissa av oss kunde till och med tänka sig att öppna korvkiosk mitt ute på fjället...

FÖLJ MED PÅ DITT LIVS ÄVENTYR. Expeditionsresor och Noshörningen tar dig till platser där få människor tidigare satt sin fot, långt bortom civilisationens gränser.

De låter dig upptäcka nya oändligt vackra miljöer och ger dig nya dimensioner på livet. De tar dig helt enkelt med på upplevelser du inte trodde var möjliga.

Du reser alltid i små grupper. Alla expeditionsresor är välorganiserade och planerade in i minsta detalj.

Expeditionsresors och Noshörningens unika kontaktnät gör det möjligt att verkligen uppleva det stora äventyret som blir till ett garanterat minne för livet!

LÄS MER PÅ: WWW.EXPEDITIONSRESOR.SE WWW.NOSHORNINGEN.COM

© 2012 Foto: Ola Skinnarmo & Fredrik Blomqvist Text: Anna Sandgren