Page 1

Guds outsägligt rika gåva – om advents- och julfirandet på Ersta


Vid läsning av de skrifter som år efter år berättar om det som hänt på Ersta, kommer man ganska snart att upptäcka att advents- och julfirandet tar ett stort utrymme. Det är ett uttryck för behovet av att visa på kyrkoårets och högtidernas betydelse för det dagliga livet. En av våra föreståndarinnor skriver: ”Det är meningen att högtiderna skall prägla vardagen”. I Årsberättelsen 1852-53 antydes att framför allt Julhögtiden vittnat om den anda som man önskade skulle prägla Diakonissanstalten och dess arbete. Två viktiga saker nämns i samband med helgfirandet: gåvorna och glädjen. Gåvorna var redan från första början både lekamliga och andliga. Kläder och skor till barnen, men också Nya testamenten med budskapet om Guds egen Sons ankomst till jorden. Bådadera mottogs med glädje och tacksamhet och lovsång. De många skildringarna från advent och jul bär samma vittnesbörd och visar på samma mänskliga behov. Att få ge och ta emot – och att få glädjas och att glädja andra. Detta är ju också ett diakonins signum: att vara förmedlare av både andliga och materiella gåvor. ”Nu tillkommer det oss att bereda andra glädje och högtidsförnimmelse”, står det i rundbrev till systrarna 1940. Det har alltid funnits ett behov att dela med sig av upplevelserna i julfirandet på Ersta. Därför är berättelserna om jularna många. Min avsikt har nu varit att göra en sammanfattning så att man någorlunda, i kronologisk ordning, kan följa firandet från 1:a advent till Trettondedagstiden. Ordet tradition blir ofta negativt belastat. Men ibland är det av godo att låta livet bero på och vila i den ro som traditionerna ger. Gång på gång visar det sig emellertid att verkligheten i omvärlden styr mer än traditionerna. Julens budskap kan inte ändras, det är detsamma idag som alltid. Gud blir människa. Han blir en av oss. Det är den outsägligt rika gåvan! Ersta sommaren 2006 Gudrun Persson


Innehåll Influenser från Kaiserswerth

sid 5

ADVENT Adventssång Grantändning Förberedelser

6 6 7 10

JUL Julkrubban Julfirandet Julskriften FEBE

19 21 27 33

NYÅR Nyårsafton Nyårsdagen Trettondedag jul

34 35 36 38

Julfilmen Sagt om julen Litteraturförteckning

43 44 46

Vinjettbilden på föregående sida är tecknad av konstnären Björn Berg. Fotona på sid 18 och 30 är tagna av Bertil Hagert. Varmt tack för att vi får använda dem! Övriga bilder tillhör Erstas fotoarkiv. Utgivningen sker på uppdrag av direktor Thorbjörn Larsson.


Guds outsägligt rika gåva – om advents- och julfirandet på Ersta Det dunkla adventsträdet stod uti ett hörn av rummet…. Barnen läste upp sina bibelspråk, profetior om Kristus, och för hvarje språk som upprepades, fick den af barnen, som uppläst det, tända ett ljus på trädet. Till slut glimmade det i solglans. Så beskriver Marie Cederschiöld i sin dagbok (22 december 1850) sitt första möte med ett för henne nytt inslag i adventsfirandet, nämligen adventsgranen. Under tiden april 1850-april 1851 vistades Marie Cederschiöld på Diakonissanstalten i Kaiserswerth, en liten stad i närheten av Düsseldorf. Hon hade åtagit sig uppdraget att bli ledare för den planerade Diakonissanstalten i Stockholm och hade av dess styrelse blivit sänd till Kaiserswerth för att delta i livet där och för att tillägna sig kunskaper om diakonalt arbete och om utbildning i sjukvård och diakoni. Av olika skäl förlängdes den planerade halvårsvistelsen till att omfatta ett helt år, vilket gjorde att Marie Cederschiöld också firade en advents- och jultid på diakonissanstalten i Tyskland. För Diakonissanstalten i Stockholm, som började sin verksamhet på sommaren 1851, innebar detta bl.a. att en del – för Sverige nya traditioner – kom att införas här från början och prägla inte minst advents- och julfirandet. I mitt arbete med denna del av Erstas historia har jag därför funnit anledning att speciellt noga läsa Marie Cederschiölds dagboksanteckningar från året 1850-51. Mycket av det hon där beskriver har utgjort anledning och bakgrund till mycket av det som därefter och till viss del ända in i nutiden varit och är speciellt och traditionsrikt i Erstas ofta omskrivna julfirande. Vissa avsnitt i den fortsatta skildringen inledes därför med direktcitat ur Marie Cederschiölds dagbok. När föreståndaren Sven-Åke Rosenberg på 1940-talet i Olivebladet försöker skildra Diakonissanstaltens julfirande på 1850-talet, skriver han: ”Starkt förnimmer man vid julen, hur begynnelsetidernas anda lever kvar och hur diakoniens utgestaltning på hemgemenskapens grund just då visar något av sin rikedom. Kanske hänger detta djupast samman med att julen på ett särskilt sätt ger tillfälle att i enlighet med den store Julgästens föredöme ge ut sig för andra. Och det förblir genom alla tider det innersta i all kristen diakoni.”




Advent Dagboken 1 december 1850 Adventssöndagen. Jag kände mig så rörd idag då jag kom till kaffet och vi där sjöngo en skön psalm, en lofpsalm öfver Davids son, Sions furste – ”Hosianna, Davids son”. I kyrkan var det mig äfven ljuft. En outsäglig längtan efter denna konung genomtränger mig. Adventssångerna

Första söndagen i Advent med budskapet Se din konung kommer har på Ersta alltid varit en verklig högtidsdag. Tidigt på morgonen gick en grupp systrar runt på sjukhusets alla avdelningar och på Mariahemmet och sjöng in helgen. På samma sätt gjorde man på Påskdagen och Alla Helgons dag. Hosiannna och Bereden väg för Herren hörde till repertoaren på första advent. Att de kända orden och melodierna väckte goda minnen hos alla, patienter och systrar, det kunde man inte ta miste på. Många sjöng med och många visade stor tacksamhet. Denna sed har hållits vid liv ända tills för något år sedan. Så länge som vi efter söndagsgudstjänsterna samlades till gemensam middag i matsalen och därefter till kaffe- och sångstund på systervåningen, blev helgdagarnas teman alltid särskilt tydliga i valet av sånger framför allt ur Erstas egen sångbok Loven nu Herren. För många systrar blev mötet med sången Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid en sällsam upplevelse där adventets och julens budskap sammanstrålade och blev till ett. Nu finns den sången i vår svenska psalmbok från 1986 som nr 109. Han kommer hit, en Mänskoson ur Fadrens rike fjärran från Och gästa vill vår boning… Ett sken är nu i öster tänt – Det är advent, det är advent! Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika fulla ljus Därinne klart få skina. Då blir Guds under sett och känt – Det är advent, det är advent.




Barnhemsbarn tänder ljus

Grantändningen

På eftermiddagen eller framåt kvällen på 1:a Advent firas ännu på Ersta en gudstjänst som fortfarande kallas Grantändning. Ett märkligt namn, men i släkt med hur Marie Cederschiöld uttryckte sig, när hon skrev Sedan talade Fliedner och Waisenkinder 1) uppläste sina Adventsspråk, hvarunder adventsträdet påtändes. Här i Stockholm blev detta från första början barnhemsbarnens uppgift och då skedde det – på samma sätt som julen 1850 i Kaiserswerth – på julafton. I Olivebladet 1882 finns en översättning från tyska med rubriken Adventsträdet. Artikeln visar att man i Kaiserswerth utvecklat seden till att omfatta hela adventstiden. ”Den som genomlefvat en advents- och jultid i Kaiserswerth wid Rhen, wet, huru wi pläga förbereda unga och gamla på ljuset från julgranen, på det att Guds frälsande nåd, som uppenbaras för oss i julnatten, skall blifwa dess bättre förstådd. 

1) Barnhemsbarn


För warje vecka under adventstiden äro sju gammaltestamentliga löften om Herrans ankomst utwalda; dessa få barnen lära sig, och hwarje adventssöndag församla sig friska och sjuka, när det börjar att mörkna, i vår stora sal omkring twänne granar, wisserligen besatta med ljus, men hwilka ännu äro otända. Därpå talas till barnen om ljuset, som sken så klart i paradiset, och om mörkret, som i och med synden lägrat sig öfwer jorden. Men såsom en stjerna i dunkel natt tindrar det första löftet, som Gud gaf de ur paradiset utdrifna menniskorna med på vägen. Dessa ord, 1 Mos. 3:15 får det minsta barnet säga högt och sedan tända ett af ljusen. I det förut dunkla rummet tindrar det första ljuset underbart, men snart tändas flera stjernor, allt efter som de andra barnen läst upp i ordning de åt patriarkerna gifvna löftena, till dess på första söndagen sjutalet är fullt. Så fortgår det ända till fjerde adventssöndagen. Naturligtvis måste hwarje löfte förklaras och dess ordagranna uppfyllelse i nya testamentet uppwisas.” Sammanställning av bibelorden – profetiorna 1 Adventsveckan 1 Mos. 3: 15 1 Mos. 12 : 3 1 Mos. 22: 16-1 1 Mos. 26: 4 1 Mos. 28: 13-14 1 Mos. 49: 1, 8-12 4 Mos. 24: 17



2 Adventsveckan 5 Mos. 18: 15, 18-19 Jes. 42: 1-4 Jes. 61: 1-3 Jes. 40: 9-11 2 Hes. 34: 11-16, 23 Psalt. 110: 4 Psalt. 40: 7-9

3 Adventsveckan Jes. 53: 4-6 Sak. 6: 12-13 Hagg. 2: 10 Sam. 7: 12-16 Psalt. 2: 6-12 Jer. 23: 5-6 Sak. 9: 9

4 Adventsveckan Dan. 2: 44 Jes. 40: 1-5 Dan. 9: 24 Mika 5: 2 Jes. 7: 14 Jes. 53: 2 Jes. 9: 6-7

Så småningom, men troligen inte förrän omkring sekelskiftet, samlades man också här på Ersta alla fyra adventssöndagarna. Då tändes vid varje tillfälle sju ljus och bibelorden som lästes var de bibliska profetiorna om Kristus. När juldagen sedan kom, var det 28 ljus i adventsgranen. Så blev den, med sin för varje vecka utökade ljusstyrka, en bild av hur Gud leder sitt folk från mörker till ljus. När juldagen är inne, har Ljuset – Kristus – verkligen kommit. Om detta berättas i Febe 1906: ”Redan första adventssöndagen begynner denna julstämning bemäktiga sig sinnena. Stora och små – och inför Jesusbarnets högtid vilja ock de gamla vara barn – samla sig tyst och i hemlighets­ fullt mörker i det lilla kapellet till en säregen högtidsstund på denna afton. Framme i koret står en liten s.k. adventsgran med sju ljus, ännu otända, och barnhemmets flickor sitta där i glad förväntan och bäfvan. De har det viktiga åliggandet att i tur och ordning tända ett ljus i granen under upp­­­­läs­andet af


en profetia om den kommande Frälsaren. Man sjunger Hosianna och en af pastorerna inleder den enkla högtidligheten. Vi förflytta oss årtusenden ­tillbaka till det mörker, som blef en följd af mänsklighetens fall i synd. Vi se natten upp­ lysas af löftets stjärnor. Under de följande adventssöndagarna tändas flera ljus i granen, och vi märka hur profetian stiger i klarhet. Vi höra den kommande Frälsaren utpekas såsom Adventsgranen den store Profeten, Öfversteprästen och Konungen, äfven tiden och rummet för hans födelse förkunnas. Så har ljuset undanträngt mörkret, den lilla adventsgranen strålar klart, och vi har nått fram till den stora, underbara julhögtiden.” Hur länge det verkligen var så att man samlades alla fyra adventssöndagarna har jag inte funnit belägg för, men på 1920-talet fungerade läsningen av profetiorna och adventsgranens ljuständning förutom i kyrkan också vid den tidiga morgonbönen på elevavdelningen. ”Vi elever glömma nog aldrig vår adventstid häruppe på elevavdelningen, särskild inte våra morgonböner kl.6.15. Ingen skulle velat försaka att få sjunga med i adventspsalmen och höra löftesordet för dagen läsas och se ett nytt ljus tändas i den lilla adventsgranen.” (Olivebladet 1922/1) Några år senare framgår det att barn från Sofia barnavärn med diakonissan Margot Högberg var med och tände ljus på 1:a Advent. Och då står det ”Vid den andra grantändningen, 3:e i advent, voro som vanligt flickor från Sjötorp inne och läste bibelordet”. Någonstans under årens lopp övergavs läsningen av alla de ovannämnda profetiorna och det gjordes ett något förenklat urval av bibelord, ur både Gamla och Nya testamentet.




Senare blev det barnen i Erstas söndagsskola som fick ta över det åtråvärda uppdraget. 1941 läste de löftesorden om Messias och grantändningen avslutades med att en 8-åring med ”frimodig och ljus stämma” läste orden ur 2 Kor. 9:15 Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva. Numera är det barnfamiljer med någon form av anknytning till Ersta kyrka som kommer, och barn och vuxna får spontant och oförberett läsa upp bibelord och tända ljus i adventsgranen. Därefter användes den som adventsljusstake med ett ljus tänt i första veckan, två i andra osv. Detta är anledningen till att vi i Ersta kyrka inte använder den nu så vanliga adventsljusstaken. Förberedelser

Under adventstiden och i veckorna fram till jul är det mycket som skall förberedas. Vid genomläsning av det som skrivits om detta i rundbrev och tidskrifter har jag hittat följande belysande notiser: Redan inför julen 1850 i Kaiserswerth skriver Marie Cederschiöld Dagboken 3 december 1850 Jag syr nu dockor och dockhattar åt barnen till julklapp. Dagboken 23 december 1850 Bereddes julglädje för barnen. Vi bundo trådar och nötter att utsira julgranen. Dagen var skön och klar. Det var grönt och solsken och det dagen före julafton. Yttre förberedelser

10

Till julförberedelserna på Ersta hörde omsorg i både yttre och inre avseende. Överallt skulle städas och pyntas. Visst blev det ofta långa arbetsdagar, men ut­­­ trycket ”glad brådska” dyker upp här och där. Det fejades, skurades och putsades med iver. Ofta räckte dagens timmar inte till. Det ”måste bli litet nattvak för en och hvar, och äfven det hör till, äfven det bidrager till julstämningen”. Till glädjen över att få pynta och göra fint hörde också tacksamhet över allt det som trofasta vänner försåg Diakonissanstalten med. Det var granar i olika storlekar och ”i riklig mängd så att vår vackra krubba aftecknar sig mot samma mörka bakgrund som vanligt och höga julgranar stråla såväl i kyrkan och samlingssalen som på alla sjuksalar”. Inte minst på sjukhusets alla avdelningar gjordes arrangemang med gran- och enrisgirlanger, blommor och ljus, för att alla skulle mötas av en varm och högtidlig stämning.


”Stora och små uppköp har gjorts, visthus och förråd äro fulla. Ty gäster väntar man. Barnen i huset, dvs systrarna, väntas hem under helgdagarna… Julhälsningar och julpaket skall göras i ordning och sändas iväg i god tid till alla de systrar, som inte kunde komma hem och fira högtid. Deras uppgift var nu att på sina arbetsplatser och i sin omgivning förmedla julgåvor och sprida julglädje. Så hoppas vi att äfven i år många barnaögon skola stråla vid julljusens sken, många sjuklingar få en smula färg på kinderna och många bekymrens rynkor och veck bli utslätade för en stund på stackars utslitna mödrars pannor. Gud välsigne alla glada gifvare! Han beskäre ock julglädje och högtid åt alla dem, som fått det dyrbara uppdraget att komma med ljus och fröjd in i de många små hemmen: barnhemmen, sjukhusen och fattighusen.” Det är s. Anna Weman, som 1912, med dessa ord knyter samman julfirandet med diakonins uppdrag. Många anteckningar finns om hur man tack vare ”gåvor in natura” oftast kunde duka fram tillräckligt med julmat. 1:a världskrigets nödår beskrives så här: ”Äfven det stora hushållet har blifvit ihågkommet med många julgåfvor, så att vi med full sanning och djup tacksamhet kunna säga: Intet har fattats oss.” Lite skämtsamt står det om kaffebordet på julaftonsmorgonen 1916: ”Pepparkaksgrisarna spatserade helt allena omkring bland kaffekopparna. De bruka eljest ha både gubbar och gummor, fåglar och harar i sällskap. Men dyrtiden hade här visat sin verkan, dock en i sanning lindrig påminnelse, och jag tror nästan den enda, ty vi ha fått i år så rikligt som aldrig förr, bl.a. sex julskinkor och en stor julost, och pengar till julglädje. Granar fingo vi från två håll”. Några år senare sammanfattas julförberedelserna så här: ”Överallt julstök, iver och förväntan – från snickarverkstaden nere i källaren till elev­ avdelningen på vinden.” Följande citat ur Olivebladet 1922 vittnar om samhörigheten med Ersta-filialerna ute i landet och med trogna understödjare: ”Nu har de kommit med mossa till krubban och smågranar och grönt från Sjötorp! – Det har kommit en mängd grankvistar fulla med kottar från Smålandshemmen! – Och så ha vi fått en hel julgris från vänner i Skara!” Ljusstöpning

12

I skildringarna av veckorna före jul infinner sig ofta en doft av stearin. Första gången som de hemstöpta ljusen omtalas är 1913, då ”s. Hilda Andersson stöpt små grenljus, som blifvit försålda för 25 öre per st och rönt en mycket stor efterfrågan.”


S. Hilda hade då under flera års tid funderat över möjligheten att använda de ”stumpar av julgransljus” som sparats i en låda. Hennes dröm var att kunna ge ett ljus till var och en i huset. ”Hon sätter några småsystrar till att virka vekar och tillsammans med en av tjänarinnorna gör hon hemliga försök med att doppa vekarna i smält stearin och så prövar de om de verkligen kan brinna. Och det fungerade!” Den julen fick ”eleverna raka ljus till små röda stakar, och de äldre systrarna och prästerna var sitt lilla grenljus, lagom stort att stoppa i västfickan”. Dessa första grenljus var mycket små, ”de minsta man kan tänka sig, endast några centimeter höga”. Allt sedan dess har Ersta haft sitt ljusstöperi, som till en början fick namnet: s. Hildas grenljusfabrik och som dels bidragit till att man här frikostigt kunnat glädjas åt att få tända egna julljus. Dels har inkomsterna av ljusförsäljningen gjort det möjligt att gräva brunn på sommarhemmet Betania, skaffa nya gardiner, borddukar och handdukar till elevavdelningen, korkmatta i matsalskorridoren och parkettgolv i både matsal och bönsal m.m. Julen 1913 skildras så här: ”Inne i matsalen får man en glad och hemtreflig stund kring det festligt dukade kaffebordet med julgran och kärfvar och vid hvar kopp en julhög. Och det lilla grenljuset, som hvar och en får taga med sig som ett prof på hvad ljusfabriken på Ersta kan åstadkomma, får ej heller glömmas.”

13


S. Kärsti med stort grenljus

14

Ljusstöperiet utvecklades i ganska stor skala och ”gav arbete åt flera äldre systrar, som specialiserade sig på ljus i olika former: tregrenade, femgrenade, sjugrenade, vanliga julgranljus och höga spiror”. Man tiggde ljusstumpar. ”Ljusstumpar – huru små som helst – äro synnerligen välkomna gåfvor”, skriver s. Lullu i rundbrev 1916, där hon också från s. Hilda framför ett hjärtligt tack för alla sändningar av ljusstumpar, som hon tidigare fått mottaga. Men snart måste man även inköpa stearin och utveckla själva doppningsproceduren, t.ex. genom att sätta flera vekar tillsammans på pinnar för att kunna stöpa flera ljus samtidigt. 1931 skriver s. Karin Berg i Olivebladet: ”Det känns också särskilt roligt, när julen kommer, att få tända våra egna hemstöpta ljus i granar och stakar. Och utan att det kostar så mycket, kunna vi låta ljusen brinna rikt och varmt i vårt Erstahem hela julen igenom.” I samma brev berättas om hur ljus, och julljus i synnerhet, som gåvor inte minst genom församlingarnas diakonala arbete, blivit förmedlare av evangeliet om Jesus Kristus, som är världens ljus. Många av våra pensionerade systrar har år efter år troget ställt upp som medhjälpare vid ljusstöpningen, och våra julljus är symboliska tecken på Guds outsägligt stora gåva. Några ord ur Johannesevangeliets första kapitel är uttryck för detta: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit


det…Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen (v. 5 o 9). Ljusstöpningen på Ersta har alltid varit en viktig del i vårt diakonala arbete. Att sprida ljus är viktigt – ” även om vi bara är små stallyktor”, som Sven Danell uttryckte sig i sin julottepredikan 1945. I många år nu har s. Kärsti Johansson med iver och stort intresse och med en rad medhjälpare fortsatt ljusstöpningstraditionen. Inför advents- och julfirningen säljs numera mängder av hemstöpta ljus i olika storlekar och former. Också vid den vartannat år återkommande höstförsäljningen här på Ersta utgör ljusen en viktig och efterfrågad vara. Numera inbringar ljusförsäljningen ca 30.000 kr, där överskottet går till Erstas sociala verksamheter. Transparanger

En annan specialitet som hörde samman med advent och jul, var de konstnärliga advents- och jultransparangerna, som under en del år fanns att köpa i Erstas bokförråd. Men framför allt hörde transparangerna till de alldeles speciella utsmyckningar i de olika rummen och salarna på Ersta. Bilder och texter skars ut i svart kartong, på baksidan klistrades gult silkepapper och transparangen placerades antingen i ett fönster eller med någon form av belysning bakom. På adventstransparangen stod Se, din Konung kommer till dig! under en stor lysande stjärna och på jultransparangen Frid på jorden med en trumpetspelande ängel och en silhuett av Betlehem. Numera finns dessa på Systervåningen. I bönsalen – nuvarande Bringsalen – fanns så länge som julkrubban visades där – den största transparangen med texten: Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva.

Transparangen på Systervåningen

15


Julskrifter

I samband med J.C.Brings bortgång 1898 utgavs till julen ”En liten julskrift á 5 öre utgörande utdrag ur D:r Brings sista juldagspredikan”. Påföljande år annonseras en liten julskrift á 6 öre med titeln Guds outsägliga julgåfwa, skriven av föreståndaren Ernst Lönegren och året därpå hette julskriften Julens Evangelium – ett fast ord, till ett pris av 6 öre – eller 10 öre om man valde ett ”bättre papper!”. Därmed var julskriftstraditionen fast – antingen som egen utgåva eller också ingående i Febe. När Johannes Norrby tillträdde som föreståndare återinförde han de små utgåvorna och av allt att döma skrev han själv fr.o.m. 1911 och under alla sina följande tjänsteår. Den första av hans julskrifter hade temat Frälsningens fröjd. Att första världskriget satte spår också i temavalet är tydligt: 1914 var det Fridsfursten och 1918 Se, natten flyr. Julhälsningen Febe innehöll alltid en julbetraktelse, men den skrevs i fortsättningen av andra speciellt tillfrågade präster. Julskriften ingick under många år i den gåva som gästerna vid julbjudningarna fick med sig hem och som distribuerades till medlemmar, systrar och andra vänner. Den såldes i Erstas bokförråd inför julhelgerna tillsammans med hemstöpta ljus och julkort. ”Vi tacka alla som bidragit till att giva spridning åt våra julskrifter och våra julljus!”, skriver Johannes Norrby 1924.

16

Julkort – Erstaporten i vinterskrud


Tyvärr saknas en del av dessa småskrifter i vårt bibliotek, men allt tyder på att det ingick i föreståndarens uppgifter att skriva en sådan ganska långt fram i tiden. På 1960-talet blev uppgiften fördelad på övriga präster. Fr.o.m 1988 ingick julbetraktelsen i personaltidningen Vi på Ersta och upphörde 1992 med en betraktelse av Anders Westius med temat Lejon kan inte läsa. Julkort

Sortimentet i bokförrådet utökades 1936, då Dick Helander blivit föreståndare, med julkort med klassiska konstnärers motiv. ”Julkorten har gått otroligt bra. Först beställde vi 16.000 kort, sedan 20.000 i den tanken att vi skulle även ha lager till nästa år, men det räckte ej. Vi ha nu beställt ytterligare 16.000. Ersta får god inkomst på detta.” Korten kostade 10 öre/st och såldes i serie om 8 kort för 70 öre. Till julen 1941 hade en ny serie julkort framställts, bland dem flera med vintriga Erstamotiv framställda i en brunaktig ton. 1944 tillkom en ny serie med 5 julkort i flerfärgstryck med motiv målade av konstnärinnan Kaj Beckman. Dessa kostade 1 kr/5 st. Ett välkänt motiv för Ersta-julkort har naturligtvis julkrubban varit. Den har förekommit i många olika upplagor. Inre förberedeler

”Dock – är inte även julens hemlighetsfullhet och glada brådska, där den ej får bli till jäkt, något som i sig är en gåva till oss: det gäller att få glädja andra människor. Det gäller framför allt att göra allt så fint och vackert och i möjligaste mån värdigt att mottaga den store julgästen.” ”Visst ville vi låta adventstiden framför allt vara en förberedelsetid för vår inre människa. Men för alla dessa yttre bestyr glömmes ej julens verkliga betydelse. Adventstiden på Ersta är en mycket gifvande tid för den inre människan. Åter och åter möter maningen: Bereden Herranom väg! Gören hans stigar räta! Adventspsalmerna ljuda dag efter dag, adventsgranen minner söndag efter söndag om de härliga löften, hvilkas uppfyllelse juldagsevangeliet ställer oss för ögonen.” En av de biträdande prästerna här (Christian Duhné) skriver 1925 ”Vilken glädje för oss präster att få tala om barmhärtighetens fest, om kärlekens konung, att få visa på att även om människan yttre omständigheter te sig olika från jul till jul – det innersta i allt julfirande, julens verklighet, Guds kärleks uppenbarelse, är dock alltid densamma.” 17


”Högtid är gåva”, skriver Joh. Norrby (1933), ”För oss är det enda nödvändiga att ta emot gåvan” och ” Nu stundar den stora helgen. Nu styra vi alla i anden vår pilgrimsfärd till Betlehem. Gud give oss där rik vederkvickelse och uppbyggelse inför det stora julundret. – Det är en underbar klang i ordet advent : Genom mörker till ljus! Fram genom den allvarliga beredelsens tid mot glädjens strålande högtid.” Föreståndarinnan s. Elisabeth Holmquist skriver 1940: ”Sällan förnimmes vår systersamhörighet så stark som i juletid. Det är kanske en avglans från barndomstidens gemensamt upplevda, skimrande julfröjd. Men skillnaden är den, att nu äro vi de som det tillkommer att bereda andra, både unga och gamla, glädje och högtidsförnimmelse. Må våra hjärtan vidgas till att i kärlek också tänka på och bedja för de oändligt många, för vilka det icke kan bli någon ljus och värmande högtid varken i yttre eller inre mening. Och må vi också i tacksam ödmjukhet besinna och taga emot vad som för oss upplåtits i Guds outsägliga gåva.” Musikstunder och konserter i kyrkan har också bidragit till inre föreberedelse inför julen. Inte minst måste de många årens adventskonserter,

18 Adventskonsert i Ersta kyrka


anordnade och ledda av medlemmar i familjen Norrby, nämnas. Förutom det förnämliga musikaliska innehållet, gav dessa konserter också möjlighet till att med kollekter möjliggöra de årliga julfesterna för fattiga och hemlösa. Från och med advent 1989 inbjuds Ersta personal och boende till Adventssång i Ersta kyrka under ledning av Erstas musiker. Detta ger möjlighet till en stund i stillhet och glädje inför helgen som närmar sig.

Jul Dagboken 24 december 1850 Jag var uti staden för att köpa några småsaker, att därmed glädja de sjuka. – Om aftonen gick jag först i Kleinkinderschule 2) Där var en skön julgran och dockor och leksaker, de förra upphängda på ett snöre… Fliedner kom och hjälpte in barnen, små späda varelser med rosenkinder och ögon glänsande af glad förhoppning. De sjöngo nu och en barnröst solo: ”Heute ist Christus geboren”. De tillfrågades nu af lärarinnan om hvad de visste om denna aftonens högtidlighet, om barnet i Betlehems krubba, och de gåfvo enkla, passande svar, Glädjen blef stor, när gåfvorna utdelades. De erhöllo leksaker, och hvar och en fick en ny väska, full med kakor och äpplen. Därefter gingo vi alla i Waisenhaus 3) att där öfvervara seminaristernas Bescheerung 4). Först samlades vi uti en af lärosalarna, där man sjöng flera sköna julpsalmer. Sedan talade Fliedner och Waisenkinder 5) uppläste sina Adventsspråk, hvarunder adventsträdet påtändes. Därefter några Weihnachtsspråk 6) och flygeldörrarna öppnades och julgranen strålade emot oss uti sin glimmande solskensklarhet. Sånger sjöngos och Fliedner talade. Till slut utdelades gåfvorna och vi gingo hem. Jag blef nu bjuden till Fliedners. Jag såg där åter en glänsande julgran. Vi drucko chokolad och åto äpplekaka, min första julafton utan julgröt. Trött gick jag till sängs, mina ögon voro angripna af de många ljusen och mitt hjärta af minnen… Dagboken 25 december 1850 Vi voro kl. 9 i kyrkan. Fliedner predikade. Det var mig ljuft och äfven rörande, att stå där omkring altaret, omgifven af systerskaran, med sjuka framför mig. Underliga, heliga känslor, aningar trängde sig inpå mig. Det snögade och marken var hvit, det var mulet och töcknigt. Om aftonen var ” die Bescheerung der Kranken” 7). I aulan strålade julgranen, barnens leksaker voro uppställda, flickornas på den ena sidan, pojkarnas 2) Småbarnsskola, 3) Barnhem, 4) Gåvogivande, 5) Barnhemsbarn, 6) Jultexter, 7) De sjuka

19


på den andra. – De sjukas gåfvor voro lagda på tallrickar, och tvenne bord voro därmed fulla. Nu sjöng man ett par julsånger, och Fliedner var ifrig att de sjuka måtte få se granen och gåfvorna. Barnens glädje var stor. Sedan examinerade Fliedner barnen och talade mycket. Bland annat frågade han dem, om de visste hvar Jesus var född, om det var i Kaiserswerth eller Düsseldorf. Om Betlehem låg vid Rhen eller Ruhr? Och dylikt… Dagboken 26 december 1850 Om aftonen var systrarnes Bescheerung. Vi samlades åter i salen omkring julgranen och de fulla borden. Fliedner talade öfver ” dufvan och olivkvisten”. Han talade utmärkt skönt. Jag var så upprörd att jag nästan bortflöt i tårar. Sedan togo vi emot våra gåfvor. En tallrick med nötter, äpplen och speculati (kakor). Det som berättas i ovanstående dagboksanteckningar är: att och hur man fördelade julgåvoutdelningarna på julafton, juldagen och annandagen. Först på julafton fick de små barnen i Kleinkinderschule – motsvarande lekskolan sina gåvor, därefter var det skolbarnen i Waisenhaus – dvs barnhemmet. På juldagen samlades man hos de sjuka och på annandagen var det dags för systrarna själva. Särskilt intressant är det att ta del av skildringarna av de allra första årens jular här i Stockholm, de år då Marie Cederschiöld var i tjänst som ledare. Några små anteckningar finns i hennes dagboksanteckningar och i några av Årsberättelserna från dessa första år. Den första julen som vi vet något om är julen 1852. Den skildrar Marie Cederschiöld själv i dagboken: Dagboken 23 december 1852 Voro skolbarnen här på kvällen att sjunga öfver och läsa upp sina bibelspråk Dagboken 24 december 1852 Mycket bestyr till julaftonen. Juldagen skulle jag ha främmande och skolbarnen. Här var mycket att göra och jag mycket trött. Julafton dukade jag ett bord, lade på tallrikar lite namnam, äpplen, pepparkakor, russin etc. åt våra sjuka barn, dito åt flickorna på stolar deras gåfvor, och tände upp ljus. De kommo ned, och de små och de stora fröjdade sig. Vi voro alla mycket rörda. Vi hade en ljuflig afton. Jag var glad att denna julafton få dela ut gåfvor; sista jul kränkte det mig, att jag inte fick det för Fru Malmqvist. Hon var mig ofta ett hinder, ofta ett törne, ofta en dusch kallt vatten, som släckte ut hela flamman inom mig. 20


Julkrubban

Redan från de första jularna på Pilgatan finns någon variant av en julkrubba, som Marie Cederschiöld kallar Betlehemshyddan. Hon skriver: Dagboken nyårsafton 1852 Axel och August och de andra barnen voro i salen, där julgranen och Betlehemshyddan fröjdade dem. Julkrubban – i den form som fortfarande finns – omnämnes första gången i Febe 1906. ”Därinne – i den stora samlingssalen i Diakonisshuset – ordnas ock ett vackert julbord, som prydes med mossa, granar och allehanda växter, samt vackra bilder, som föra vår tanke till Betlehems ängd: vi se den strålande stjärnan öfver det låga stallet, Jesusbarnet i krubban, tillbedjande herdar, lofsjungande änglar och de visa männen, kommande från Österlandet med sina håfvor.” Krubbfigurerna skänktes till Ersta-systrarna av fru Antonia Borg, vars make, sjökapten John Borg hade köpt dem i Tyskland. Julkrubban blev – och är fortfarande – en centralpunkt för julfirandet på Ersta. Dess plats var i den omnämnda samlingssalen, som senare kallades Bönsalen och nu heter Bringsalen. Krubban byggdes upp dagen före julafton och visades först på julaftonsmorgonen, då ”husets folk” samlades för att ”välkomna julen”. Vid kaffebordet fick var och en en julhög med kakor, frukt och godis. Efter julottan inbjöds hela församlingen till julkaffe vid julkrubban. Vid dessa samlingar som det fortfarande inbjudes till sjunges julsånger framför allt ur Ersta egen sångbok Loven nu Herren. För många var julkrubban något nytt och den förde med sig en alldeles ny, helig julstämning. Där fanns allt: Maria med barnet, Josef, herdarna med sina får och lamm, änglarna och de vise männen med karavanen från Österlandet, öknen och betesmarken, stallet med krubban och inte minst stjärnan som lyser över det hela. ”Säkerligen skulle det fattas något i vår julfirning här på Ersta, om vi icke finge se den heliga historien upprepas i bild inför våra ögon, så som vi nu vant oss vid år från år.” Så skriver någon 1913 i Olivebladet. År efter år berättas det att julottebesökarna i stora skaror sökte sig till krubban i bönsalen för att i likhet med herdarna gå till Betlehem och se det som där har skett och som Herren har kungjort för oss. Under 1:a världskrigets år antydes att man i julkrubban också kunde se ”den bild af fridsriket, som Esaias så skönt tecknat i sitt 11:e kapitel: Då 21


22

skola vargar bo tillsammans med lamm, och pantrar ligga tillsammans med ­killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. ”Hvem kunde då låta bli att tänka på den skärande motsatsen mellan julens gåfva, Jesusbarnet som kommer med frid och fröjd och en öppen himmel – och den arma kristenheten, som så illa har förstått Guds kärleks­ tankar, att det ena folket nu med all makt söker förgöra det andra och hatet och fiendskapen synes råda. Vi stodo dock vid julkrubban som vanligt och läto bilderna intrycka i våra hjärtan Guds frälsningsgärningar.” På vilket sätt detta visades i bilder framgår inte och inte heller finns några krubbfigurer kvar, som har använts till detta. Julkrubban i bönsalen fick tidigt efterföljare i de olika sammanhangen på Ersta – bl.a. på Sjukhuset, där Poliklinikavdelningens väntrum blev samlingsplats kring Jesusbarnet i krubban. Detta omnämns med uppskattande ord i Olivebladet både 1921 och 1931. Det berättas att man dagen före julafton ordnade en liten högtidsstund för poliklinikpatienterna, som samlats kring den vackra krubban. När det var dags för att börja undersökningarna och behandlingarna och dörrarna öppnades till omläggnings- och operationssalarna, syntes inga läkare till, utan i stället en skara högtidsklädda systrar, som sjöng julsånger och julpsalmer. Därefter började undersökningarna och behandlingarna och innan någon patient fick lämna sjukhuset, fick de ”en liten julpåse med ett julljus, en julskrift och litet julgott”. Ingen fick tomhänt ”gå ut med julen”. Det finns en anteckning att ”julkrubban i bönsalen julen 1929 om möjligt var vackrare än någonsin. Den hade då såsom bakgrund fått en himmel, som i synnerhet i skymningen gjorde sig så väl.” Långt in i vår tid byggdes krubban inte upp förrän precis till jul och ingen fick se den förrän tidigt på julaftonsmorgonen, då allt husets folk samlades kring krubban och sjöng Hell dig, julafton, härliga klara och välsignelse nedkallades över högtiden. Därefter gick man till det festligt dukade kaffebordet, där var och en fick en ”julhög” med kakor, frukt och ett litet grenljus. Man önskade varandra en God jul och efter kaffet följdes man åt till sjukhusets morgonbön kl. 8. Då kände man att nu var det jul. 1941 var ett för vår julkrubba speciellt år. Då pågick i Ostermans-hallarna i Stockholm under några veckor på förvintern en utställning av julkrubbor av många olika typer och från många olika länder. Erstas julkrubba var med och utsågs efter omröstning bland besökarna till vinnare. Det var mitt under brinnande krig. Bland krubborna från andra länder fanns flera som vittnade


om krigets framfart. ”Man ser ett sönderskjutet och bränt hus, där soldater går på vakt mellan brända bjälkar och i ett hörn av det ramponerade huset står en Röda Kors-syster intill krubban med Barnet. Julens budskap och önskan om frid och fred blev förunderligt stort”. Syster Karin Berg, föreståndarinna under åren 1944-1951, skriver i Olive­ bladet ”Några jultankar: Många kvällar har jag ensam stått framför krubban och känt Guds frid fylla mitt hjärta. Och då har jag tänkt: År efter år kommer Jesusbarnet tillbaka hit till jorden vid juletid och vill födas på nytt i våra hjärtan. Vi ha hela advent, ja hela året på oss att göra plats för Honom därinne, och ändå händer det så ofta, att vårt hjärta fylls med allt vårt eget så att Han får stanna utanför. Hur stor är icke Gud i sin kärlek, som ändå outtröttligt sänder sin älskade Son till oss här nere på jorden.” ”Vi Erstafolk tycker nog, att julottans fortsättning är lika högtidlig och strålande som själva ottan – samlingen med våra vänner omkring krubban i bönsalen. Granen brann, stjärnan lyste över stallet i Betlehem. Vi sjöngo julsångerna. – Den morgonen var det som om sången aldrig kunde tystna. Skulle vi ej jubla över Guds outsägligt stora gåva! Och jubelsången stannade ej förrän dagen brutit in. Men vi fingo ock lyssna till sång. Doktor Bror ­Jonzon (under många år v. ordförande i Diakonissällskapet) sjöng Adams julsång, och kompositören Ejnar Eklöf spelade ett par av sina egna julsånger, och hans fru sjöng dem. Julaftonens och juldagens morgnar äro höjdpunkter i vår julfirning på Ersta.”

Julkrubban i Bringsalen

23


Julkrubban i kyrkorummet

24

Seden att inte visa julkrubban förrän på julaftonsmorgonen bröts 1994, då den byggdes upp till Luciadagen och då det inbjöds till kaffeservering och samling kring krubban under dagarna fram till jul. Året därefter försågs krubban med en revolutionerande nyhet: en rinnande bäck och ett stilla ­vattenfall gav med sitt porlande ljud liv åt landskapet. Och ännu mer revolutionerande var förflyttningen från Bringsalen till Ersta kyrka, som skedde inför julen 1996. Anledning var att Bringsalens användning som konferens­ sal gjorde att den nu inte är tillgänglig för besök som förr och att hyreskostnader skulle debiteras. Dessutom skulle julfirandet detta år förändras: ingen julfrukost skulle serveras och ingen morgonbön på sjukhuset. I stället började julprogrammet med morgonbön i kyrkan och efterföljande julkaffe med ”julhögar” i Bringsalen. Det blev alltså ganska bra att krubban fått sin plats i kyrkan! Sedan 1994 – det år då det aktivare än förut inbjöds till visningar och samlingar kring krubban – har några enkla minnesanteckningar skrivits varje år. Där finns uppgifter om antalet besökare, om den trogna skaran av krubbvakter, om uppbyggandet år från år, om olycksfall och skadade figurer m.m. Ur skadestatistiken kan nämnas: Josef hade en radiusfraktur – s. Astrid Jonasson skötte om honom (1994). Kamelen bröt nacken – kirurgpolikliniken på Ersta sjukhus (!) hjälpte till med gipsbindor och operationen gjordes lekmannamässigt i hemmamiljö.


Den ståtliga hästen föll och bröt lårbenet strax efter nyår, och drog med sig hästföraren, som bröt sin högra hand – båda utsattes för snabbehandling för att kunna vara med i Trettondedagsprocessionen och bära fram gåvorna till Jesusbarnet. Den blå djurföraren tappade huvudet och krävde akutinsats, samme djurförare har ytterligare ett par gånger råkat ut för både huvudoch handskador. Ett av de stora fåren skadades i bakbenet och fick vård samtidigt som ett av de små lammen fick så svåra skador att det Kamelen repareras fick läggas till evig vila. En regelbunden ”hälsokontroll” och nödvändig ”make-up” sker nu varje år. Tjänst på den ”kliniken” har gjorts av Anita Lindarp och Ulla-Britta Wadstedt. Besöksstatistiken talar sitt tydliga språk: många människor nås av julkrubbans budskap. 1997-98 2001-02 2005-06

1.029

1.189

1.450

Krubbvakternas antal har varierat mellan 21 och 30 personer. Det är en viktig uppgift! Det är inte bara att vakta de gamla och för Ersta så värdefulla krubbfigurerna utan också att vara med och förmedla Guds glada budskap – evangeliet – till små och stora människor. Nu – liksom alla tidigare år – följes julevangeliets berättelse av förflyttningar av figurerna i julkrubban. Fram till julaftons kväll befinner sig herdarna och alla lammen ute på ängarna. Under julnatten tar de emot ängelns glädjebudskap och drar sig uppåt mot stallet för att vara de första som får se det nyfödda Jesusbarnet. Där blir de kvar under juldagarna, för att sedan långsamt förflytta sig tillbaka till betesmarkerna. De tre vise männen med sina bärare finns från början med längst bort på ökenvägen. Vid nyår har de kommit fram och blivit synliga på vägen mot Betlehem. Ledda av stjärnan finner de stallet och på Trettondedag jul når de med sina gåvor fram och faller ner i tillbedjan inför Barnet. I stallet finns hela tiden Maria, Josef och Jesusbarnet, omgivna av både änglar och djur. Över allt lyser den stora stjärnan.

25


Många frågar varför Jesusbarnet finns i krubban redan från början och inte placeras dit på Juldagen. Och svaret blir att Han alltid finns hos oss – här i sin kyrka. Jesus Kristus är den samme i går, i dag och i evighet Hebr. 13:8. Det numera stora utbudet av musik och sång i Ersta kyrka under Adventsoch jultiden bidrar också till att Julkrubban blir sedd och känd, samtidigt som Julkrubban bidrar till en speciell stämning i kyrkorummet. Genom placeringen i kyrkan blir krubban sedd och beundrad av hundratals besökare varje år. Inbjudningar till förskolorna och andra barngrupper på Södermalm att komma till en samling kring krubban, är också ett bidrag i evangeliets tjänst. Den gamla traditionen att samlas till julkaffe och sjunga julsånger efter tidig julbön på julafton och efter julottan på juldagsmorgonen håller i sig och för många är det en viktig inledning på julfirandet. Även diakoniutbildningen har under årens lopp fått del av Ersta jultraditioner, bl.a. har de vid julavslutningen fått den traditionella ”julhögen”. Moderna julkrubbefigurer i keramik från Jesu små systrars verkstad i Betlehem var under en rad år centrum för samlingen vid Diakoniutbildningens julavslutning. Denna krubba sättes numera fram på Systervåningen.

26

Julhög vid julavslutningen


Julfirandet Kungsholmsåren

I Olivebladet 1940 har dåvarande biträdande pastorn Sven-Åke Rosenberg gjort ett försök att ge en skildring av julfirandet 1855, där han med fantasins hjälp bygger på små notiser från olika håll. ”Diakonissanstalten har nyligen delvis flyttat in i nya lokaler på Jaktvarvet. Det är julafton. Barnhemsbarnen – inte mindre än 24 pojkar och flickor – är samlade i glad förväntan. Där på andra våningen finns en stor sal. Där står en vacker julgran. Julgåvor till barnen ligger på ett bord. Det är varjehanda småsaker: dockor och andra leksaker, böcker, vantar, näsdukar, blyerts­ pennor och andra rariteter. Från Bibel-Sällskapet hade 24 Nya testa­menten kommit som julgåva till vart och ett av barnen. Dessutom finns en ”julhög” till var och en, dvs en tallrik med julbröd, pepparkakor, äpplen m.m. När alla samlats, sjunger man några julsånger och därefter börjar grantändningen, då barnen läser bibelspråk – Gamla testamentets profetior om Kristus – och tänder ljusen i granen. Det sista bibelordet var ur Nya testamentet Si, jag bådar eder stor glädje, änglabudskapet till jordens folk i julnatten, och då lyste hela granen vänligt. Sedan lästes julevangeliet och ytterligare ett par julsånger sjöngs, bland dem När juldagsmorgon glimmar, som diakoniss­anstaltens egen lärarinna – Betty Ehrenborg-Posse – översatt från tyskan. Den har nu fått plats i vår Svenska psalmbok som nr 121 med delvis andra ord i v. 2 och 3. Därefter fick barnen ta hand om sina julgåvor och firandet avslutades med kaffe åt alla – tydligen också barnen, vilket är underligt, men får sin förklaring i det att med kaffe alltid menades kornkaffe. Även i sjuksalen strålade en tänd julgran, och alla bjöds på festligt julkaffe med bullar och julkakor. Vid julgranens ljus hölls på kvällen julbön med och för de sjuka. Någon av dagarna i julhelgen hölls ett av årets två examensförhör med barnen. I samband med detta fick alla skolbarnen, också de som inte bodde på barnhemmet, julgåvor i form av näsdukar, koftor, strumpor, Nya testamenten, böcker, griffeltavlor och pennskaft. De mest behövande fick också ett par kängor. Alla dessa gåvor kunde inköpas tack vare sångerskan Jenny Linds årliga gåva på 125 riksdaler.” Om julen påföljande år berättar Årsberättelsen att fru Jenny LindGoldschmidt, skänkt 100 riksdaler till julglädje åt barnen och 200 riksdaler för inköp av strumpor och kängor åt dem alla. De större flickorna fick denna gång inte färdiga strumpor utan försågs med stickor och garn för att själva i framtiden kunna tillverka dem.

27


Dagboken 25 december 1852 Juldagen. Vi strävade efter att komma i ordning, och våra gäster samlades. Här voro många kära själar. Barnen kommo in. De sjöng först en psalm, sedan talade Elmblad till dem, de läste upp sina bibelspråk och tände upp ljusen i granen, därefter sjöngo de Hosianna och gåfvorna utdelades. Sedan gingo barnen upp att äta julgröt, och de öfriga fingo the och smörgåsar. – Alla syntes belåtna. Dessa uppgifter om rikliga gåvor från Jenny Lind bekräftas också i ett brev 1856 från Fredrika Bremer till Jenny Lind-Goldschmidt, där det berättas att lektor Elmblad, styrelseledamot och en av anstaltens själasörjare, vid utdelning av gåvor till barnen i samband med diakonissföreningens årsfest, för dem berättat att ”de äro från ett fruntimmer, som en gång var här ibland er, och gladde sig att höra era sånger. Hon sjunger bättre än ni allesammans; men hon är icke här; ni kunna icke se henne, icke tacka henne, men ni kunna bedja för henne”. Fredrika avslutar sitt brev med orden: ”De ord han vidare tillade voro av så ren och hjärtlig anda, att de rörde flera i församlingen förutom mig, och flera önskade att du måtte få veta om denna tacksägelse”. Detta avsnitt, hämtat ur Gunnar Stenvalls bok Marie Cederschiöld (Gleerups förlag 1951), ger oss också uppgiften att Fredrika Bremer var behjälplig med utdelandet av Jenny Linds gåvor till fattiga barn i Stockholms församlingar. Dessa gåvor bestod av ”lärft och ylletyg”, som Jenny Lind köpt från fru Emelie Petersen, känd som ”mormor på Herrestad”. Marie Cederschiölds tid som ledare av diakonissanstalten blev inte lång. Hennes hälsa sviktade och 1862 tvingas hon dra sig undan. Någon efterträdare till henne fann man inte förrän påföljande år. Då hade redan den förste prästerlige föreståndaren, pastor Johan Christoffer Bring, tillträtt. Tillsammans med den nya ”husmodern” Clara Eckerström ledde han diakonissanstalten ända till sin död 1898. Erstajular

28

1863 inköptes tomtmark i kvarteret Stora Ersta på Södermalm och i september 1864 var nybyggnaderna, diakonisshus och sjukhus, klara för inflyttning och advents- och julhögtiden kunde firas som vanligt med adventsgran, julljus, julgran och julgåvor. Denna första jul på Ersta-området beskrivs så här: ”Wi hafva nu hunnit blifva litet mera hemmastadda i wårt nya hem. Wi hafva i frid och glädje fått gemensamt fira den kära Julhögtiden med wåra kära barn och sjuka.Uti en af sjuksalarne stod på ett bord en gran, prydd med ljus, äpplen och en del små gåfvor af tvål, småskrifter och


bokmärken. Så många som möjligt af de sjuka från andra rum buros i sina sängar in i den större sjuksalen. Där tändes nu efter bön och sång julgranen af wåra barn under utsägandet af bibelspråk. Många af de sjuka hade aldrig förr sett någon julgran.” Denna skildring i Olivebladet vittnar om att de båda ledargestalterna, Clara Eckerström och J.C. Bring, var angelägna om att bibehålla de från åren på Kungsholmen invanda julsederna med mycket gemensamt firande för diakonisshemmet, sjukhuset och barnhemmet. För alla skulle julens evangelium om det sanna ljuset som kommit i verlden och det fina läget på Erstaberget med en ”herrlig utsikt öfver Saltsjöinloppet, Djurgården och Strömmen” bli till glädje och vederkvickelse för både kropp och själ. I slutet av den artikel som skildrar julfirandet 1864 kommer en ganska anmärkningsvärd notis: ”Juldagens afton begärde Jernwägsstyrelsen hos oss twenne sjuksköterskor för wård af dem som blifwit sårade wid jernwägs­ olyckan i Sandsjö, och dagen derefter afreste twenne systrar till Jönköping der de fingo hwar sina olycklige att wårda. Öfweransträngning förorsakade den ena systerns insjuknande, men Herren halp henne underligen till hälsan igen och begge äro nu hemkomna”. Så finns åren igenom uppdraget ”att stå till tjänst” där. Då som nu är det ofta till diakonins folk som man vänder sig då olyckor inträffar och livet är skört. Inte så sällan fick man på sjukhuset uppleva mötet med döden mitt i det julfirande som man ville göra ljust och glädjefullt. Julen 1879 fick ”en särskildt allwarsam pregel derigenom att en sjuk aflidit på julaftonens förmiddag, en annan dog på juldagens morgon, och icke långt efter julen fick en af dem, som yttrat glädje öfwer julfirandet, afsomna, med Herrens pris på sina läppar”. Julgåvor

Förutom barnen i skolan och på barnhemmet, fick också patienterna på sjukhuset någon liten julklapp. En bokförläggare Beijer skänkte under många år på 1870-90-talet några ”wärderika” böcker, som blev till julgåvor. Troligen var det Nya testamenten! I skildringen ”Hur vi fira julen vid Diakonissanstalten” i Febe 1906 berättas ingående ”I det stora diakonisshemmet samlas man kl. 5 em. Där lysa ljusen omkring krubban, hvilken ej förfelar att förläna julstämning åt det hela. Barnhemmets barn taga i ring omkring granen, stora och små deltaga i sången, ja, efter en stund ock i ringdans kring granen. Sedan barnen undfägnats och återvändt till hemmet för att där fort-

29


sätta sitt julfirande, inbäras i samlingssalen de stora julklappskorgarne. Ty, om än de mera privata julklappsbestyren fått träda i bakgrunden – alldeles åsidosatts ha de dock ingalunda. Hvarje syster får av anstalten dess julkalender Febe jämte ännu en bok. Postpaket m.m. till systrarne från vänner och anhöriga ha ock undansmugglats i julklappskorgarne, glada öfverraskningar, julklappsrim och skämt förekomma mången gång vid utdelningen. Sedan julgröten ätits, hålles en kort betraktelse och afslutas dagen med bön och tacksägelse.” Och 1913 skriver s. Anna Weman:” I diakonisshuset samlades man kl. 5 kring krubba och gran, och så småningom kommo de fyllda korgarna fram i långa rader. Nu måste många händer vara behjälpliga vid utdelningen, ty detta är en stor familj. Hospitsets gäster och prästfamiljerna, systrar och andra tjänande krafter, alla känna vi oss lyckliga i denna stund af inbördes gifvande och mottagande.” Tradition och förnyelse

Julfirandet har alltid var viktigt på Ersta. Traditionerna är och har varit betydelsefulla utan att för den skull ha blivit orubbliga. Vissa inslag har försvunnit och andra har kommit till – beroende på institutionens förändringar, men förhoppningsvis finns hela tiden julbudskapet i centrum. Visst kunde de många förberedelserna och traditionerna kräva stora insatser men s. Sigrid Heurlinger, föreståndarinna på 1930-talet skriver: ”Det som är en fast och kär vorden tradition, förlänar en välgörande ro åt högtiden”.

30

Luciafirande på sjukhuset


Vid genomläsning av de under årens lopp otaliga skildringarna av Ersta-jularna upptäcker man då och då både annorlunda och nya inslag. Glädjen över att få och kunna överraska blev väldigt tydlig i Ersta-­traditionerna. På 1920-talet berättas det t.ex. att det ”dan före dopparedan” kom ett meddelande att det ­kl. 7 på julaftonsmorgonen som vanligt serverades välling till allt husets folk i matsalen. Men ”vällingen” denna dag bestod av ett vackert dukat kaffebord med präktiga julhögar för var och en och det gavs tillfälle att önska varandra en god jul och sjunga de första julsångerna. Luciatåg i Bringsalen 1926 berättas det för första gången att Lucior – inte mindre än fem på en gång – ”hälsade de gamla med sång”. Ungdomskretsen på Ersta hade inbjudit ”en skara åldringar till en högtidsstund i lektionssalen, där kaffebordet stod dukat och julprytt”. Det var en fest om vilket det står: ­­ ”Det låg något särskilt fint och gott över hela aftonens samvaro”. Detta var troligen inledningen till de många följande årens Luciafirande på Sjukhuset och under senare år en uppskattad morgonsamling i Diakoniss­ huset för alla anställda med årets elever som Lucior och tärnor. Då serverades kaffe med lussebullar och pepparkakor. Numera kommer ungdomar från någon musikskola och gläder oss med Luciatåg i kyrkan. Och tomten då! Fick han aldrig vara med? Jodå! Redan 1920 kom det tomtar på julaftons eftermiddag till varje avdelning på sjukhuset. De delade ut julklappar till alla patienterna och läste upp julklappsrimmen, som de ledande systrarna knåpat ihop. S. Ingegärd Unger skriver så här: ”Tomtefar kom i år traskande så allvarsam i sin röda dräkt och sitt långa skägg, och efter traskade småtomtar, lika röda, men kanske mindre allvarsamma, och det hela väckte stort jubel. Ja, hur underligt det än låter, tror jag nästan, att av alla glada julaftnar är ingen gladare än den kan vara på ett sjukhus.”

31


Tomtebesöken ledde till att alla som orkade – unga och gamla – med tomtarna i täten drog iväg på långdans genom sjukhuskorridoren. Denna långdans fick senare sin efterföljare. Efter den festliga julfrukosten i matsalen – till vilken personalen med familjer inbjöds – följdes alla i långdans genom kulverten till sjukhuset, där gemenskapen avslutades inför den mycket vackra julkrubban i väntrummet till Kir. polikliniken. På 1930-talet berättas om tomtebesök på barnhemmet i Stjärnvik: ”In kom en julgubbe, klädd i röd luva och avigvänd päls och fullastad med paket… som han delade ut till höger och vänster”. Detta var i en tid då världen runt om började känna av politisk oro. Man ”tackade Gud för att vi i vårt kära fosterland få fira jul, då andra människor förbjudas att ens ha en gran. Så lär det ju vara i Ryssland”. 1946 beskrivs julafton så här: ”På julaftonseftermiddag samlades vi åter i våra stora salar, vi systrar tillsammans med vår personal, till en hemafton med julsånger, julgotter och julberättelse. På s. Karins initiativ länkade vi oss samman till en långdans, som ej dansades utan vandrade in på Mariahemmet under sång. Upp och ned i alla våningar gick vandringen, och julsångerna tonade genom de öppna dörrarna in i alla rum, även till den äldsta och svagaste, som var bunden vid sjuksängen. Var och en i vårt stora hem fick så uppleva, att julen är gemenskapens högtid såsom ingen annan. De som närmast hörde ihop träffades till sist i smärre kretsar, diakonissorna hos s. Karin, provsystrarna på Martahemmet och eleverna på sin avdelning, och då vankades också julklappar, även om de var anspråkslösa, och roliga julklappsrim.” – De nämnda systrarna var s. Karin Berg, föreståndarinna, s. Ingrid Wermcrantz, provsyster-mamma och s. Gull Andrén, elev-mamma. Krigsårens jular

32

I rundbrevet inför julen 1920 föreslår pastor Norrby att man skall avstå från ”det inbördes givandet och tagandet” till förmån för de insamlingar av penningmedel och natura-gåvor till systeranstalter i Tyskland och Österrike som pågick. Första världskriget var slut, men skadegörelsen i Europa var enorm. Här hemma packades ”inte mindre än 23 paket till Tyskland och en sändning på ungefär 500 kg till Graz och Wien”. Hösten 1939 bryter Andra världskriget ut och inför julen skriver föreståndarinnan Elisabeth Holmquist: ”Vi lyssna efter änglabudskapet: Frid på jorden!” Och nu liksom vid förra kriget kom alla – gamla och unga – överens om att inte ge varandra julklappar utan i stället tänka på ”våra vänner i vårt grannland österut”. Det var systrarna i Finland som behövde omtanke


och hjälp. ”Säkert blev inte julglädjen lidande av detta! Det är nog vår gemensamma erfarenhet.” Under de följande krigsåren fortsatte man troget att sända julpaket till systraskapen både i Norden och på kontinenten och påmindes på så sätt om diakonins innersta och viktigaste uppgift: ”att förmedla både andliga och materiella gåvor”. S. Elisabeth Holmquist skriver inför julen 1943: ”Må ni alla, kära systrar, få glädjen att bereda många, som bero av Er tjänst i denna tid, hjälp och hugnad – och så erfara hur Ert eget liv blir berikat, meningsfyllt!” Julen 1947 hade Ersta-systrarna glädjen att ha två tyska systrar som gäster. Båda hade för nödvändig rekreation vistats här några månader. Den ena var s. Judith Schaible från Friedenshort i Schlesien som kom att stanna i Sverige och utbildades till sjuksköterska och svensk diakonissa. S. Judith fascinerades av Ersta-traditionen att börja julfirandet redan på julaftonens morgon. Hon sa: ”Det är underbart. Julen blir liksom en dag längre på så sätt!” Och det kan vi ju nu gärna instämma i! Julskriften Febe

Inför julen 1887 utgav J.C.Bring det första numret av julskriften Febe. I ­förordet skriver Bring: ”Denna lilla julskrift har sitt namn efter diakonissan Febe (se Rom.16:1), emedan den vill anbefalla diakoniss-saken på samma gång som den kommer med en julhelsning.” Förutom två längre artiklar, den ena om ”Doktor Teodor Fliedner” – Kaiserswerthanstaltens grundläggare – den andra ”Om diakonissanstalternas uppgift” innehåller detta första Febe-nummer ”Böner för Julhögtiden”, ”Julsånger” och ett stort antal julbetraktelser bl.a. om julevangeliets texter i Luk. 2. Bland julsångerna finner vi Jag sjunga vill min julesång (nr 14 i Loven nu Herren), Nu är den kära julen här (nr 12), båda med text och

Julsång ur Febe 33


melodi av Robert Kihlberg (1876- 83 bitr. pastor vid Diakonissanstalten) samt ”Julträdet” med text och melodi av Betty Ehrenborg (tidigare i Erstas sångbok men utelämnad ur Loven nu Herren). Att Betty Ehrenborg levt med i julfirandet på Diakonissanstalten kan man läsa ut ur bl.a. sistnämnda sången: v. 1 Det grönskande julträd med frukter och ljus – vad är detta annat än advents- och julgranarna! v. 3 De talrika ljus, som i julqvällens stund, Klart tindra emot mig på grönskande grund, De likna Guds löftens otaliga här, Som stråla kring krubban, der Barnet är – här finns en klar syftning på profetorden, lästa av barnen ­ vid grantändningen ! Någon direkt reklam om Febe gjordes inte. 1926 skriver J. Norrby: ”Hon ­­f år ta sig fram bland många julgäster, i den mån hon kan hava någon tjänandets gåva.” Så blev tidskriften Febe ett pedagogiskt hjälpmedel för systrar och andra. Genom sina texter och sånger om julens barn spreds evangeliets budskap. Julhälsningen kom regelbundet ända fram till 1950-talet, ofta med nya julsånger och betraktelser för både jul och nyår, men också med många undervisande artiklar om diakoni- och missionsarbete.

Nyår Dagboken 1 januari 1851 – i Kaiserswerth Nyårsdagen. Ack, så finns jag nu denna nyårsdag i främmande land, bland främmande människor. Mina tankar hafva dock flugit öfver land och haf till mina älskade i fäderneslandet. Dagboken 31 december 1852 – hemma i Sverige Nyårsafton. På kvällen hade jag bjudit några af profsystrarnes vänner, samt ett par barn, som uteblifvit juldagen, bland andra lilla Brita, som kom Annandagen, troende barnfesten var då.

34

I den lilla boken Hvad är Diakonisshuset?, tryckt 1856, berättas hur man också på Nyårsaftonen samlades i den stora salen på sjukhuset, drack kaffe och the med smörgåsar, skorpor och kringlor, sjöng flera sånger och åter tände julgranarna och lät barnen läsa sina bibelord. Till årets avslutande dag hörde alltid också Psalt. 139. Dessutom utdelades gåvor till skolbarnen.


Redan från den första julen tändes granarna förutom på julaftonen och juldagen också vid festliga samlingar på nyårsaftonen och på trettondedagsaftonen. Då bjöds på smörgåsar, te, skorpor och kringlor eller kaffe, pepparkakor och nötter. Nötter hörde då till de ännu sällsynta läckerheterna, och det betonas att en ung studerande skänkt en påse nötter till inrättningen. Tack vare en annan givare, som kommit med fem tunnor råg, fick ”alla barn härliga smörgåsar av hembakat bröd.” Nyårsafton

En ton av tacksamhet finns ofta i de texter som beskriver ett arbetsårs summering. I Olivebladet 1880/1 står det: ”Så hafwa wi ock afslutat ett års arbete. När wi wid räkenskapens afslutande se, huru Herren så försörjt oss, att der finnes korgar med öfwerblifwna stycken, eller med andra ord, att in­kom­st­erna lemnat ett öfwerskott…då borde wår mun wara full af Herrens pris.” Millenieskiftet 1899-1900 uppmärksammades ”landet rundt, för att inte säga jorden rundt” med festligheter. ”Wi häruppe wid diakonissanstalten firade en stilla högtid.” Först samlades man kl. 18 till aftongudstjänst, då biträdande pastorn Johannes Norrby, predikade över Psalt. 90 Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Omedelbart därefter var det nattvardsgång. Skriftetalet hölls av föreståndaren Ernst Lönegren. Vid en efterföljande kaffestund i diakonisshuset lästes Psalt. 103, den jublande lovsången till Herren för hans stora barmhärtighet. Kl. 23.30 samlades man åter i vår kyrka för en stilla stund i nyårsnatten – en andakt som för att undvika folkträngsel inte hade kungjorts för utomstående. Föreståndaren talade över orden Jesus Kristus, densamme i går, i dag och i evighet. Just när klockan slog 12, bröt man upp och ”från wår härliga terrass åhörde wi ringningen, då stadens alla kyrkklockor begynte sin majestätiska musik”. När klockringningen upphört stämde man upp ”den trosfrimodiga sista versen af sv.ps.124 Guds ord och löfte skall bestå.” Efteråt samlades man i Diakonisshuset för att önska varandra ett gott nytt år, värma sig med en kopp kaffe och i förhoppningen om att med Guds välsignelse över ”oss alla, wår anstalt och alla wåra wänner” få gå vidare i kallelseuppdraget under det nya seklet. Att nyårshelgen för systraskapet var en tid då ”den rätta stämningen av uppgörelseallvar och trosvisst framtidshopp” fick utrymme, framgår av en anteckning i Febe 1906, där det står: ”Sedan en bibelbetraktelse hållits, knäböja alla i syndabekännelse, bön och tacksägelse”. Denna samling i bönsalen, senare följd av nattvardsgudstjänst i kyrkan, hörde länge till

35


nyårsaftonens program – under en del år på 1920-talet avslutat med nyårsvaka i kyrkan. ”Men själva årsskiftet (1924-25) vilja vi genomleva inför Herrens ansikte och i årets sista timme samlas vi därför ännu en gång i kyrkan… när vi alla äro försänkta i stilla bön, ringes det nya året in, ett nytt år med oanade möjligheter på gott och ont, men ett år, över vilket lyser det välsignade Jesusnamnet.” Men då mångas önskan att i stillhet få ”överskrida gränsen mellan det gamla och nya året och känna det stämningsfullt att Klockstapeln i vinterskrud få lyssna till klockklangen nere från stadens kyrkor” på grund av ”ångvisslornas intensiva tjut från båtarna i hamnen” och stadens ”oavlåtliga larm”, inte kunde gå i uppfyllelse, beslöt man att inte fortsätta med de offentliga nyårsvakorna. Därför står det i Olivebladet 1929/2 ”Däremot hölls icke nyårsvaka i kyrkan”. Så småningom tillkom den tradition, som fortfarande gäller för nyårsafton på Ersta, att föreståndaren ger en kort sammanfattning av året som gått. Första tydliga anteckningen om detta finns i Olivebladet 1947/1, där det står: ”Pastor Danell erinrade om några betydelsefulla data under det år som gått, samt samlade oss ännu en gång kring Bibelns ord och med oss böjde knä i bön för vår systerskara, för alla lidande och betryckta, för konung, folk och fosterland, för Guds kyrka på jorden, för all världen.” Denna tillbakablick över det gångna året sker fortfarande i samband med kaffe på Systervåningen strax före den traditionsenliga nattvardsgudstjänsten. Nyårsdagen

36

Elevavdelningen var redan på 1910-talet inbjudare till en samling för husets folk på nyårsdagens eftermiddag. Med julljus och julpynt välkomnades alla till ett trivsamt samkväm, där de unga, dvs eleverna tillsammans med elev- och provsystermammorna, förberett program med sång, högläsning


och nyårsbetraktelse. Förtäringen bestod av ”hvarjehanda godsaker”. Högläsningen bjöd exempelvis på stycken ur John Bunyans Kristen resa, Jeanna Oterdahls Glädjens blomster, Nils Bolanders Dikter och Gabriel Scotts ­Gyllene evangelium. Denna samling blev en tradition, som höll i sig så länge elevavdelningen fanns. Den kallas ”en av de käraste högtidsstunderna på Ersta”, ”de ungas vackra och stämningsfulla fest” och ”nyårsdagens stora händelse”. Till nyårsdagens måsten än idag hör bl.a. sången nr 20 i Loven nu Herren. Vårt hus ha vi byggt uppå ordets fasta grund, dess murar ej falla i stormvädrets stund Vårt hem står i skygd av korsets helga stam, och än i det tecknet vårt verk skall gå fram. Där korset står vakt, når ej fiendens makt. Gud skydde vår vandring uti det nya år! Det lyser på vägen och Herren före går. Han lede vår fot till Sions ljusa höjd, där helgonen lovsjunga Lammet med fröjd! Gud skänke oss frid till evinnerlig tid! I Vi på Ersta 1987/1 skriver s. Aina Törnqvist, föreståndarinna 1972-1987, om den sången: ”Den gamla sången sjöngs traditionsenligt på Ersta nyårsdagen. Vi vet inte vad som skall hända under det nya året, vi har förhoppningar och vi kanske oroar oss för vad det skall föra med sig för oss personligen, för Ersta, för vår arbetsgemenskap och gemensamma uppgift. Vi hoppas få arbeta vidare med det arv och den uppgift, som vi fått ta över. Våra företrädare har satsat mycket, har byggt upp en institution på bibelns grund, en verksamhet för att utbilda, för att lindra nöd, för att hjälpa och stödja människor, som söker sig till Ersta. Var vi än har vår uppgift i den stora arbetsgemenskap som Ersta utgör, behövs vi. Vi är alla kuggar i ett maskineri, som måste fungera för andra människors skull. Vi har pensionerade medarbetare ibland oss, vi har vänner som stöder vår verksamhet med gåvor och förböner. Tillsammans är vi ett stort arbetslag och min förhoppning är att det nya året skall ge oss möjlighet att göra vår insats.” I senare tid hade traditionen tillkommit att systerkåren på Nyårsdagen gör sin uppvaktning hos direktorsfamiljen. 37


Trettonde dag jul

Dagboken 6 januari 1851 Jag måste tidigt upp och gå till Waisenhaus 8). Jag var uppe före kl. 5. Det är trettondagen, en så högtidlig dag i mitt fädernesland och här en arbetsdag. Hemkommen till Sverige försöker Marie Cederschiöld göra även Trettondedag jul till en festlig dag, då julgranarna tändes för sista gången på sjukhuset och då alla får kaffe och pepparkakor och nötter. Under många år framöver inbjöds barnhemsbarnen på trettondedagsaftonen till julfest med lekar och dans kring granen och med riklig förtäring. Längre fram i tiden – på 1940-talet – samlades systrarna tillsammans med personalen till trivsam samvaro kring granen och krubban i bönsalen. ”Det blev kaffedrickning och sång och uppläsning och lekar. Gamla och unga hade lika roligt åt de gamla lekarna, och det skrattades hjärtligt och ljudligt åt snottra-leken.” Detta var 1946. Trettondedagens gudstjänst upplevdes år efter år som julens avslutning och med berättelsen om de tre vise männen, påmindes man om allas – även diakonins – uppdrag att bära ut budskapet om Jesus Kristus i hela världen. ”Högtiden har kommit med rika gåvor, den har velat giva oss gåvan framför andra gåvor. Har vi rätt tagit emot den? Det skall visa sig nu, då vi åter gå in i det dagliga kallelsearbetet.” Till och med altarblommorna talade om ”de vise männen och deras vandring”. De röda tulpanerna stod då i tre grupper på altaret och kören sjöng Det var de helga kungar tre. På 1940-talet beskrivs ljusen och altarblommorna under jultiden så här: ”De röda tulpanerna på altaret lyste emot oss med kärlekens varma färg. Högre reste sig bakom dem hyacinterna i sin rena, vita glans. Allra högst, närmast den Korsfäste, brunno ljuslågorna i den sjuarmade ljusstaken. Bara denna syn var en predikan om Honom, som är världens ljus, den klara morgonstjärnan vi hört om, då julen gick in. Den talade också om renhet, om himmelens snövita färg i korsets närhet och om den kärlekens värme, som måste flöda över till människorna omkring mig.” Julbjudningarna

38

I Olivebladet 1896/1 berättas om julfirandet 1895-96 ”Ett annat stort ämne till tacksägelse äro alla de gåfwor, som beredt oss och systrar ute i landet tillfälle att under julhögtiden glädja fattiga och sjuka. Likasom wi här hemma blifwit satta i stånd att med julgranar och julgåfwor glädja sjuka och barn, 8) Barnhem


så höra wi ock, huru wåra i landsorten arbetande systrar haft samma glädje. Skulle wi icke tacka! Wi hafwa äfwen twå gånger kunnat bjuda fattiga till anstalten.” Detta är den första anteckningen om julfesten för fattiga – det som under lång tid bestod av två åtskilda fester, en för familjer och en för hemlösa män. Familjefesten

Vid familjefesterna i jultiden var det framför allt gäster från inbjudna familjer i Katarina församling som deltog. Mellan 150 och 230 personer kunde komma till en sådan julfest. ”Krubban tilldrager sig genast uppmärksamhet och beskådas noggrant”, står det i Febe:s beskrivning. Man bjöd på kaffe, därefter förelästes en julberättelse och många julsånger sjöngs. Sedan tändes ljusen i den stora julgranen och ”barnen ställas upp i ringar däromkring. En och annan syster går med i ringen och för an sånglekarne, som snart äro i full gång. Påsar med äpplen och karameller kringbjudas. Och snart framdukas äfven kvällsmaten, som består af risgrynsgröt med mjölk. Festen avslutades med ett enkelt och klart evangelium om Jesus.”. Gång på gång omnämnes julfesterna för familjerna och för de hemlösa männen som ”glädjedagar, som vi ha att vänta” och under 1:a världskrigets svåra år ”Intet har fattats oss. Och – hvad som är det inte minst glädjande – dagligen inflyta penningbidrag till de julbjudningar för fattiga, som äro ämnade att hållas här strax efter trettondehelgen, och ett par af anstaltens vänner ha haft den stora godheten att i Ersta kyrka gifva en härlig julkonsert för samma ändamål. Så kan man hoppas få inbjuda lika många familjer och hemlösa män som de sista jularna och åtminstone för en afton få bjuda dem hemvärme och riklig förplägnad samt kanske nå dem med något ord från Gud.” Året därpå 1918 fick man nöja sig med en familjefest. Över 200 gäster kom och tack vare kollekt- och konsertmedel och tillskott från systrar och vänner blev de ”rikligen undfägnade”. Gubbfesten

Redan året därpå räcker brödet återigen också till de hemlösa männen som därefter under många år utgjorde den ”värdiga avslutningen på julhögtiden”. Det gick åt en hel del mat vid dessa middagar, då det serverades lutfisk med gröna ärter och potatis samt risgrynsgröt. Till sist bjöds på kaffe och stora saffranskringlor och vid utgången fick var och en påse med julskrift, frukt och smörgåsar. Smörgåsarna utbyttes på senare år mot ett par rejäla strumpor. Menyn vid festen har också förändrats. Lutfisken fick ge vika för bruna

39


S. Kerstin Jonsson i samtal med gäst

40

bönor och skinka, men risgrynsgröten blev kvar. Likaså kaffe med bullar och pepparkakor. Denna fest kom så småningom att med internt språkbruk kallas för gubbfesten. Den delfinansierades av kollekt från advents- och julkonserter, under många år anordnade av Erstas musiker och vänner och/eller medlemmar av den musikaliska familjen Norrby och utgjorde ända in i vår tid julens avslutning. Genom Norrbysönernas kontakter bestod orkestern under många år av medlemmar i hovkapellet och konsertföreningen under ledning av äldste sonen Johannes Norrby. Senare tog den yngre brodern Gunnar Norrby över ansvaret för konserterna. Dessa musiker gav dessutom ovärderlig musikalisk underhållning vid själva gubbfesten efter nyår. ”Applåderna ville knappt tystna”, står det. I ”Vi på Ersta” 1985/1 står det ”HEDER åt Konsertmäster Gunnar Norrby, som med­ verkade med sedvanlig elegans vid Erstas Adventskonsert den 11 december 1984 för – hör och häpna – 60:e året i följd! Redan som mycket unga fick barnen Norrby ta musikaliskt ansvar för konserten varje adventstid och den traditionen hålles vid liv. – Senast klingade violoncellon tillsammans med Tore Wibergs piano och i samverkan med Erstakören och Ragnhild Pettersson.”


Det blev ytterligare ett par konserter med Gunnar Norrby. Den 4 dec­ember 1988 sattes punkt för denna långa tradition. Och hela Ersta tackar! På programmet för julfesten fanns också tid för gemensam sång och då var det de gamla kära psalmerna och jul­­sång­ erna som önskades. ”Tryggare kan ingen vara” sjöngs med inlevelse av de många männen i alla åldrar och knöt samman oss och blev Lyssnande skara män till tecken på en djupare samhörighet mellan oss och våra gäster. Någon ”talare” var ombedd att berätta om någon resa, om ett främmande land eller om något annat som kunde intressera gästerna. Av de omskrivna julfesterna tycks de största ha hållits i januari 1934. Då var 275 inbjudna till familjefesten och 297 deltog i gubbfesten. ”Gästernas ålder varierade mellan 18 månader och 89 år, och bland dem gick vår egen 90-åriga syster, rak och strålande”. Det torde ha varit s. Thérèse Oterdahl, född 1843. Om henne berättas i Olivebladet 1916/1 att hon anlitats av Svenska Dagbladet för att ta emot och fördela de gåvor in natura som insamlades i samband med den då startade Julfemmeinsamlingen, som innebar att diakonissorna i Stockholms-församlingarna fick ganska stora bidrag till utdelning bland behövande familjer inför jularna. För många av våra gäster var Ersta-kvällen en speciell upplevelse och framför allt den musikaliska underhållningen tilltalade dem. Inte minst var de glada över att de själva fick vara med och sjunga de gamla kära sångerna, som för många påminde om barndomens troligen så annorlunda jular. Om föreståndaren Sven Danell står det att hans ”berättarkonst har flitigt tagits i anspråk… under julfesterna”. Inte minst för föreståndaren Joh. Norrby betydde dessa julfester mycket.

41


Han ivrade för dem och det var genom hans försorg, som advents-och julkonserterna kom till och gav tillträckligt mycket pengar i kollekten. Han skriver 1934: ”Men jag undrar om inte dessa gubbar draga in ny välsignelse över vårt Ersta. Kommer icke i de hungrande och törstande Han, som vi hälsa i Advent: Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. I själva verket står den mänskliga nöden fram i ett förklaringens ljus, när Herren så gör sig till ett med nödens barn, även den timliga nödens, att Han betraktar hjälpbevisningen mot dem som en tjänst mot honom själv.” Efter Norrby-eran var det Erstas egna musiker som ansvarade för advents­ konserterna och den musikaliska underhållningen vid festerna. Och flera gånger under de sista åren fick de hjälp av Adolf Fredriks musikskolas föräldrakör, som med fint framförande av julsånger och julmusik förhöjde stämningen på själva festkvällen. Det ligger något riktigt i det som skrevs i Olivebladet 1941: ”När gubbarnas långa rad dragit ut genom Erstas port på fredagskvällen, då var också helgen på Ersta definitivt slut. Trötta var vi kanske, men glada över att ha fått göra något för dem som är sämre lottade än vi själva.” Sista julfesten för hemlösa hölls 2004!

42

Festligt dukade bord


Julfilmen För 24 kr per visning kunde man år 1952 och många år framöver från Kyrkliga Filmbyrån låna en film med namnet Jul på Ersta. Filmen spelades in under julhelgen 1951-52, och gjordes i färg som 16 mm film, dock utan ljud. Premiärvisning av filmen skedde i samband med Vinterkursen 1952 men kopi­eringen för Kyrkofilms räkning försenades p.g.a. brist på kopieringsfilm. För några år sedan överfördes filmen från en mycket sliten16 mm-kopia till video och kan som sådan fortfarande visas. Det var dåvarande bitr. pastorn vid Ersta, Sven-Oscar Berglund, som var den drivande kraften som både manusförfattare, filmare och regissör. Till sin direkta hjälp hade han två diakonissor, s. Märta Damgren och s. Ulla-Britta Wadstedt. S. Märta bistod framför allt vid filmningen och pastor Berglund skriver om henne: ”Här skall det ärligt och kraftigt sägas, att jag aldrig gått i land med det tröttsamma arbetet bakom kameran, om inte s. Märta satt till alla klutar. Troget och vänligt kom hon och kånkade och bar, ställde upp, slog till och från strömmen, skaffade fram sladdar och vaktmästare allteftersom det behövdes och lagade och bytte proppar, som ständigt gick sönder. När det behövdes tog hon kameran i egen hand och lät filmremsan löpa.” Textningen till filmen gjordes av s. Ulla-Britta, och ”det arbetet har hon heder av” står det i kommentarerna till filmen i tidskriften ”Den tjänande kyrkan” 1952. Filmen skildrar hela helgen från advent med grantändningen till tretton­ dedagstiden med gubbfesten. Den visar förberedelserna med rengöring, ljusstöpning, pyntning och julklappsinslagning. Luciafesten, gudstjänsterna, samlingarna kring julkrubban och julfesterna för barn och hemlösa, köksfesten med långdans. Allt är med! En scen i filmen – kanske den allra roligaste – visar hur personalen och systrarna i dragkamp kämpar om vilket håll julgranen skall kastas ut! Köksvägen eller stora ingången? Det är oklart vem som vinner – men till slut ligger granen där ute på backen – torr och barrlös! Pastor Berglund hade under sin första jul på Ersta med förvåning och glädje upptäckt ”med vilken omsorg allt förbereddes och med vilken känsla för tradition och hemliv man firade jul på Ersta” och önskade med sin film kunna skildra ”konsten att fira högtid i både kyrka och hem”.

43


Sagt om julen Med sina många ljus, som af barnen tändes under utsägandet af ett bibelspråk, blefwo wi påminte om det sanna ljuset som kommit i verlden. Olivebladet 1864/1 – föreståndaren Johan Christoffer Bring. Om julen flödar kärleken öfver; må den alltmer fördjupas, verkligen närma de gifvande och mottagande tillhvarandra och bringa välsignelse till alla. Olivebladet 1902/1 – föreståndaren Ernst Lönegren. Åter ha vi fått fira jul. Det är som om man i år med fördjupad glädje stämt in i julsångerna och lyssnat till budskapet om Guds outsägliga gåfva – nöden och mörkret därute i världen framhåller ju så starkt hvad vi ha att tacka för. Olivebladet 1917/1 – s. Sigrid Heurlinger Det innersta i allt julfirande, julens verklighet, Guds kärleks uppenbarelse, är dock alltid densamma… Hjälpe oss nu Gud att förnimma gåvans krav och att allt bättre kunna omsätta det vi mottagit i tjänande kärlek! Olivebladet 1925/2 – bitr. pastor Christian Duhne Även den oansenliga, rostiga gamla stallyktan, som inte lyser långt, men precis så mycket som behövs för att man skall hitta vägen, har till uppgift att skingra mörker och också gör det. Och vi som inte får bli några stora ljus, utan är små stallyktor, vi har ändå vår ljusspridaruppgift. Olivebladet 1946/1 – föreståndare Sven Danell Må julhögtiden för oss alla, hur vi än har det, bli en tacksägelsens högtid, då vi förenas i lovsång och tillbedjan. Rundbrev, s. Elsa Scheutz, Julen 1956 Vi möts hos Barnet i krubban. Där finns inga avstånd, gränser och murar. ”Jesus är gåvan, given åt jorden”. Den vissheten är vår och med den sjungande i våra hjärtan får vi möta julhelgen. Rundbrev, s. Anne-Margrethe Murray, Julen 1962

44


Det som tanken inte rår med, det anar hjärtat i jublande glädje, när Jul­ evangeliet ställer oss inför stallet i Betlehem, där det Barn vilar, som blev vår Frälsare. Rundbrev, s. Aina Törnqvist, Julen 1976 Julen är gemenskapens stora högtid. Det är därför en fin tradition att vi på Ersta utnyttjar tillfället till gemenskap vid jul. Vi på Ersta 1981/1, direktor Bengt Wadensjö Må vi alla kunna fira en jul där Betlehemsbarnet har fått härbärge i våra hjärtan. Hälsning från Systervåningen, Julen 1993

45


Litteraturförteckning • Marie Cederschiölds dagbok, 1850-52 • Svenska Diakoniss-Sällskapets Berättelse och Redovisning 1852-54, 1855-56, 1856-57 • Olivebladet 1864/1, 1865/1,1880/1, 1882/5, 1887/5, 1896/1, 1900/1, 1902/1, 1912/12, 1913/1, 2, 1914/1, 1915/1,1916/1, 1917/1,1919/1, 1921/12, 1922/1, 1925/2, 1926/1, 1929/2, 1930/2, 1931/2, 1938/12, 1940/1,2,12, 1941/1,12, 1944/10, 1946/1, 1947/1, 1950/1 • Febe 1906, 1926 • Rundbrev, s. Louise Heimbürger, feb 1911, jan 1914, nov 1927 • Rundbrev, s. Sigrid Heurlinger, okt 1932, jan 1934 • Rundbrev, s. Elisabeth Holmquist, jan 1917, jan 1919, jan 1921, dec 1939, dec 1940, dec 1941, jan 1942, dec 1942, dec 1943 • Rundbrev, s. Karin Berg, dec 1950 • Rundbrev, s. Elsa Scheutz, dec 1956, dec 1958 • Rundbrev, s. Anne- Margarethe Murray, feb 1962, dec 1962 • Rundbrev, s. Aina Törnqvist, dec 1976 • Rundbrev, Johannes Norrby, 219/1920, 225/1922, 231/1924, 238/1927, 241/1928, 253/1932, 255/1933, 258/1934 • Rundbrev, Dick Helander, 264/1936, 270/1939 • Rundbrev, Sven Danell, 277/1941 • Rundbrev, David Lindqvist, 349/1959 • Rundbrev, Yngve Iverson, 394/1967 • Den tjänande kyrkan 1952 sid. 29, 40 och 64 • Vi på Ersta 1981/1, 1987/1, 1994/4

46


I serien med historiska Ersta-rapsodier finns nu följande titlar: Vad speciedalern blev värd

– om tillkomsten av Ersta kyrka och dess fortsatta historia Pris: 50 kr Låt åren tala

– om tillkomsten av ålderdomshem för diakonissorna Pris: 40 kr Kungahusets förbindelser med Diakonisshuset

– om Erstas kungliga kontakter Pris: 40 kr Alla äro våra bröder

– om diakonins insatser i kris- och krigstid Pris: 50 kr Guds outsägligt rika gåva

– om Advent och Jul på Ersta Pris: 60 kr Finns till försäljning i Ersta Bokhandel och på Kårexpeditionen. Visst paketpris tillämpas vid beställning av tre eller flera häften. Kan beställas på www.erstadiakoni.se eller tel. 08-714 63 60 el. 714 63 48 Frakt tillkommer. Skrifterna är skrivna av diakonissan Gudrun Persson efter studier i arkivmaterial och utgivna på uppdrag av Thorbjörn Larsson.


Ersta diakoni Besรถksadress: Erstagatan 1 Box 4619, 116 91 Stockholm tel 08-714 61 00, fax 08-714 93 27 www.erstadiakoni.se

Ersta diakonis historia - Guds outsägligt rika gåva  

– om advents- och julfirandet på Ersta

Ersta diakonis historia - Guds outsägligt rika gåva  

– om advents- och julfirandet på Ersta