Det nya husets läge på Stora Erstas område på sluttningen ner mot Saltsjön var förträffligt, ”alldeles isolerat och ändock i omedelbart grannskap till Diakonissanstalten, så att hemmet därifrån kan erhålla det stöd, som i flere riktningar behöfves, hvarjämte anstalten förser hemmet med rikliga arbetstillfällen i bak och tvätt”. Vissa tider tog man förutom äldre prostituerade kvinnor också emot några tonårsflickor, som kommit vilse i livet och som saknade hem och relationer. På 1880-talet övergick hemmet mer och mer att ge plats åt enbart yngre flickor och blev 1888 ett egentligt Skyddshem med plats för ca 40 flickor i åldrarna 12-15 år. Skyddshemmets flickor sysselsattes med vanlig skolundervisning och med praktiska sysslor. Från Skyddshemmet levererades så gott som allt bröd, som Diakonissanstalten behövde och mer än hälften av dess tvätt sköttes av Skyddshemmet. Som ledande syster fungerade diakonissan Brita Norlén (1832 -1900) i över 30 år och som lärarinna tjänstgjorde diakonissan Hilda Öberg (1825-1904) fram till 1899, då Skyddshemmets skola lades ner. Dessa nya Magdalenahemsbyggnader fungerade framför allt som Skyddshem i några årtionden. Kring sekelskiftet hade planerna på utbyggnad av Stadsgårdshamnen framskridit så långt att det var klart sagt från Stockholms stads sida att – det tämligen nya - Magdalenahemmet måste rivas.
Att viss irritation rådde kan utläsas i Olivebladet 1899/6-7 där det står: ”Stockholms stadsfullmäktige ämnar fullfölja Strandgatan, som från Stadsgården skall löpa förbi oss ända bort till Tegelviken, och som i förbifarten sopar bort Skyddshemmets hus och lummiga omgivning. Hur bereda sig för framtiden? ” och ”Ungdomens fostran hör ingalunda till det betydelselösa arbetet inom Guds rike. Kan knappast överskattas – troligare lättare underskattas.” Diakonissanstaltens verksamheter var under dessa år mycket störda av de pågående sprängningarna. En del av detta uppvägdes av en för Diakonissanstalten fördelaktig överenskommelse, som innebar att genom s.k. ”kvittning” hela Ersta-klippan mot öster blev Erstas egendom, medan sluttningen och terrasserna ner mot Saltsjön kom i stadens ägo. I Minnesskriften vid Svenska Diakonissanstaltens femtioårsjubileum 1901 skriver föreståndaren Ernst Lönegren: Öfver vårt skyddshem hänger emellertid ett Damoklessvärd. Stockholms stad utvidgar raskt sin stadsgårdshamn och kommer därvid att spränga bort hela den sluttning, hvarpå skyddshemmet är byggt. Hemmet måste tyvärr vara betänkt på att flytta. Inom anstaltens område finns ingen lämplig byggnadsplats och därför har den planen mognat att förlägga hemmet till landet. Till sådant ändamål är redan inköpt en synnerligen vacker torplägenhet, Sjötorp, under Balingsta egendom i Huddinge socken, 13 kilom. söder om Stockholm. I Årsberättelsen för år 1901 framgår att Skyddhemsverksamheten stod inför förflyttning till Sjötorp i Huddinge, där ett nytt hem var under byggnad. För Magdalenahemsverksamheten blev Hemmet Fristad i Bromma ersättaren. (Se sid. 13)
Sjötorp som skyddshem
10
Kersti Jönsson
Hilda Öberg
Brita Norlén
De första uppgifterna om Sjötorp finner vi i Olivebladets decembernummer år 1900. Där berättas förutom om den inköpta egendomen ”vid sjön Orlången i Huddinge” att byggplaner är på gång och att man hoppas att redan nästa år kunna bygga ett hus ”färdigt att mottaga vårt skyddshems inbyggare, då de genom hamnarbetets raska framåtskridande snart blifva husvilla här hemma”.
11