Page 1

I starka kvinnors s채llskap om Ersta diakonis sociala verksamheter


än 25 olika arbetsplatserna under de över 150 åren. Bakom de 76 namnen döljer sig många starka personligheter, som i sina uppgifter som medmänniskor och diakonissor varit trofasta och goda medvandrare och föredömen.

Trots att orden social verksamhet inte nämns i målskrivningen för det 1849 nybildade Svenska Diakonissällskapet, kom redan mycket tidigt det sociala medvetandet att påverka valet av verksamheter och gör så än idag. När det lilla sjukhuset på Pilgatan öppnats för kvinnliga patienter hände det ofta att dessa hade sina barn med sig. Detta ledde till två nya uppgifter för Diakonissanstalten. Några av barnen kom att utgöra en liten skolklass, där de med systrars hjälp fick lära sig läsa, skriva och räkna, d.v.s. gå i skolan. För några andra öppnades det ganska snart ett barnhem, där de barn blev omhändertagna, vars hemförhållanden var så dåliga att det var omöjligt att skicka hem dem. Det var genom besök i hemmen som systrarna blev medvetna om den oerhörda nöd som många levde i, och som steg för steg ledde till nya sociala hjälpinsatser. Vid flera tillfällen var det verksamheter - påbörjade av privatpersoner - som överläts i det välrenommerade Diakonissällskapets händer. Så var det t.ex. både med Magdalenahemsverksamheten och med Stiftelsen Hemmet Fristads likartade arbete. Sociala frågor blev ganska tidigt observerade av samhället och föremål för lagstiftning. Detta innebar i många fall både problem och fördelar för de diakonala insatserna inom diakoni- institutionerna och inom församlingsdiakonin. I detta häfte i serien Ersta-rapsodier har jag försökt skildra de många olika insatser som gjorts i Ersta diakonis namn. Det är med stor möda som det gått att någorlunda systematiskt göra denna sammanställning. Men det har samtidigt varit mycket inspirerande. Ganska snart blev jag medveten om att dessa insatser till mycket stor del utförts av kvinnor – av diakonissor och andra. För en gångs skull har jag – så långt det varit möjligt – namngivit dem som varit delaktiga och ledande vid de mer

2

De har i diakonins namn varit delaktiga i förändringsprocesser i samhället och för den enskilda människans bästa. De har tillsammans med sitt Diakonisällskap kämpat i både med- och motgång och stått för upprätthållandet av den värdegrund som den kristna tron vill bygga ett gott samhälle på. Jag hoppas att läsningen av denna del av Ersta diakonis historia skall klargöra mitt val av boktitel: I starka kvinnors sällskap. Häftet är nr 7 i serien Ersta-rapsodier och utges på uppdrag av Ersta diakoni och direktor Thorbjörn Larsson. Tack till Ulla-Britta Wadstedt för hjälp med korrekturläsning m.m. Fotona är hämtade ur Erstas arkiv. Ersta diakoni i oktober 2008 Gudrun Persson

3


Innehåll

4

Magdalenahemmet

6

Stora Ersta

7

Lilla Ersta

8

Räddningshemmet

8

Nya Magdalenahemmet

9

Sjötorp som skyddshem S. Finas tid 1902-1922 S. Gunillas tid 1922 - 1938

11 12 16

Sjötorp som hemskola

18

Sjötorp som retreat- och gästhem

20

Sjötorp som gäst- och konvalescenthem

22

Hemmet Fristad S. Hannas tid 1905 – 1921 Uppföljningsarbete på Fjällgatan 46

23 24 27

Sjöliden Under s. Hanna Geijers ledning S. Brittas ledning Ungdomsfängelse Mödrahem Öppen fångkoloni

28 28 30 30 31 32

Äppelviken – kuratorsverksamhet

33

Lännahemmet

34

Marsta gård

37

Härbärget

38

Ersta Café

40

Erstaträffen

40

Ersta Vändpunkten

41

Villa Cederschiöld

44

Skola och barnhem Diakonisshuset på pilgatan Jaktvarvsgränd

46 47 47

På Stora Ersta Mangårdsbyggnaden på Lilla Ersta Stenby gods i Västmanland Stjärnvik i Södermanland

48 50 51 51

Stiftelsen lunds barnhem

59

Smålandshemmen i Wiebäck S. Zelma tid 1912 – 1926 S. Fridas tid 1926 - 1943 Lannaskede

65 69 76 77

Erstahus 1956-69

81

Kvinnor vi mött Diakonissor Andra kvinnor som varit delaktiga i verksamheterna

82 82 83

Dagens sociala verksamheter

83

Litteraturförteckning

85

5


6

Magdalenahemmet

Stora Ersta

Den 14 april 1849 är en för svensk diakoni viktig dag. Då sammanträdde i Stockholm 16 personer, som undertecknade den ”stiftelseurkund” som utgör dokumentet för grundandet av Svenska DiakonissSällskapet. Bland dessa stiftare finns fru Emilia Elmblad, född friherrinna Rappe, och hennes make Petter Magnus Elmblad, teologie lektor vid Stockholms gymnasium. Båda makarna är från början ledamöter i Diakoniss-Sällskapets förvaltningsutskott (egentligen: styrelse). P. M. Elmblad var under många år anstaltens själasörjare och lärare. Dessutom var makarna Elmblad - helt privat - initiativtagare till den verksamhet som kom att kallas Magdalenahems-verksamheten och som riktade sig mot ”sedligt förkomna kvinnor”. Redan 1852 (således året efter att Diakonissanstaltens sjukhus öppnats på Pilgatan) hade de någonstans på Kungsholmen öppnat ett Magdalenahem. Svårigheter med ekonomin och klagomål från grannarna tvingade dem att 1857 överlåta ansvaret för verksamheten till Diakoniss-Sällskapet. En speciell Magdalenahemsstyrelse med egen ekonomisk förvaltning tillsattes och fr.o.m. 1858 fick man efter underhandlingar med Drätselkommissionen hyresfri tillgång till lokaler i fastigheten Hornsgatan 74 på Södermalm, med ingång från Besvärsgatan 47. Detta under hårda villkor: ”Om stadens myndigheter funno den behöflig för andra ändamål, skulle den, efter tre dagars uppsägelse, afträdas”. Provsystern Karin Jonsson ( f . 1825) placerades som föreståndare och med hjälp av 1-2 medsystrar ansvarade hon för arbetet med 22 kvinnor. Verksamheten skulle vara ”en fristad och förbättringsskola för frigifvna qvinnliga fångars och andra fallna qvinnors emottagande och försök till deras återförande från brottets och lastens vägar”. Efter vistelsen på Magdalenahemmet placerades kvinnorna som tjänarinnor i Stockholmshem. Förutom hotet om snabb avflyttning var lokalerna på många sätt olämpliga för verksamheten och det blev en pådrivande faktor i sökandet efter andra och bättre lokaler. Detta inträffar samtidigt som man söker nya lokaler för diakonissanstaltens övriga verksamheter: sjukhuset, barnhemmet, skolan m.m.

Här kommer nu fastigheten Stora Ersta på Södermalm in i bilden. Under året 1860 är denna till salu. Dess ägare är grosshandlaren A.B.Wallis. Tomten var vid denna tid obebodd och fungerade som promenadområde, dels för den vackra utsiktens skull, dels för att se de påfåglar, som stoltserade omkring där. De enda byggnader som fanns var de båda porthusen och några byggnader på sluttningen ner mot Saltsjön. En påpasslig ledamot i förvaltningsutskottet, justitierådet Axel Adlercreutz, såg i tomten en värdefull möjlighet för diakonissanstaltens framtida tillväxt och inköpte den för egna medel. I köpet ingick en del av den nuvarande tomten vid Erstagatan 1 samt de nämnda byggnaderna. Köpet skedde 1860. Adlercreutz var anstaltens kassör och gjorde inköpet med avsikt att så snart som möjligt överlåta egendomen till anstalten. Redan i april 1861 flyttas Magdalenahemmet från Besvärsgatan till de gamla byggnaderna på Ersta-sluttningen, men först på sommaren 1862 blev Diakonissanstalten på mycket goda villkor ägare till en del av Ersta-tomten. Eftersom Magdalenahemmet hade egen styrelse och ekonomi blev detta delägare med en insats på 5.000 R:dr (vilket var 1/6 av kostnaden). Även om husen var slitna och otidsenliga, så blev förhållandena mycket bättre än på Besvärsgatan, där man framför allt saknade tvättstuga och möjlighet för kvinnorna att vistas ute. På Ersta fanns bådadera. I omvårdnaden av kvinnorna ingick både undervisning och praktisk sysselsättning. Viktigt i undervisningen var katekesen och deltagandet i gudstjänster och morgonböner. Den praktiska delen innebar både hantverk i form av spånad, vävning, sömnad, stickning m.m. och hushållsgöromål: matlagning, bakning, städning, vedhuggning och tvätt. Vissa tider stod Magdalenahemmet för stora delar av anstaltens behov av tvätt och bakning. Ledande syster vid denna tid var diakonissan Kersti Jönsson (1834-1927).

7


Lilla Ersta Redan vid inflyttningen till Ersta fanns några yngre ”vanartiga” flickor omhändertagna tillsammans med de äldre kvinnorna. För att om möjligt skydda de yngre från negativ påverkan av de äldre, försökte man skilja dem både i fråga om arbetsuppgifterna och boendet. Redan 1864 kunde denna del av verksamheten – kallad Räddningshemmet under ledning av diakonissan Sophie Holmblad ( f. 1828) - flytta över till ett hyrt våningsplan i Mangårdsbyggnaden på tomten Lilla Ersta. Huset ägdes då av friherre J. A. Posse. Både han och hans hustru Betty Ehrenborg-Posse var båda sedan länge engagerade i Diakonissanstaltens arbete, han som en av grundarna och hon som aktiv medarbetare i skolarbetet under Marie Cederschiölds (1815-1892) tid och som ledare av småskollärarinneseminariet vid Diakonissanstalten. 1872 köpte Diakonissanstalten Lilla Ersta-egendomen och samma år flyttades Diakonissanstaltens barnhem från Norra porthuset till Lilla Ersta och delade därmed hus och trädgård med Räddningshemmets barn.

Räddningshemmet

8

I statistiken från 1874 kan man utläsa bl.a. följande: ”Under året vårdades 31 flickor på Räddningshemmet; varav 24 var från Stockholm kommun och 7 från landskommuner. För 13 av flickorna betalades 150 kr, som var den högsta årliga avgiften per barn. 8 barn vårdades fritt. Vid årets slut hade 7 flickor lämnat hemmet, varav 3 fått tjänst, 1 blivit antagen till småskollärarinneseminariet och 3 återvänt till eget boende. Barnens handarbeten inbringade sammanlagt 151 kr 93 öre.” Revisionsberättelsen innehåller också några ord om verksamheten som sådan: ”Barnens uppförande har befunnits wara tillfredställande. Helsotillståndet har warit synnerligen gott…Barnen befunnos sysselsatta med åtskilliga slags handarbeten. Deras utseende tillkännagaf belåtenhet och förnöjsamhet. Klädedräkten war renlig och snygg; lokalerna woro städade och rena. Allt häntydde på att en god ande herskade wid hemmet.” Kostnadsberäkningen per person och år var 170 kr och därmed

avslutas revisionsberättelsen med följande ord: Då revisorerna nu innesluta denna anstalt i alla wälgörande menniskors hugkomst för att fortfarande med wälwilja omfattas och understödjas, anse de ofwanberörde redogörelser tala så tydligt, att deras röst icke skall förklinga ohörd. Revisorerna tillstyrka full ansvarsfrihet för förwaltningen år 1874 af denna anstalt. Stockholm den 12 februari 1875. Carl Rogberg J.C.Beckman C.A.T. Ädelgren Motsvarande uppgifter för Magdalenahemmets verksamhet 1874 är: 48 kvinnor vårdades under året (21 i den yngre avdelningen och 27 i den äldre), av dessa var 13 straffade för brott. 32 var hemmahörande i Stockholm, 16 från tolv andra län. 29 kvinnor hade under året lämnat hemmet, 17 av dem gick ut i tjänst. Endast för 4 av kvinnorna erlades full årsavgift, d.v.s. 150 kr. 24 kvinnor vårdades fritt. Kvinnornas handarbeten inbringade 251:59 kr. Dessutom bidrog kvinnorna med tvätt och städning på Magdalenahemmet och i Diakonissanstaltens hus. Systrarna/diakonissorna tjänstgjorde kostnadsfritt på båda hemmen. Även här vädjar revisorerna om ökade bidrag till ”understöd åt hemmet, om det skall kunna fortsätta sin werksamhet”. Under 1870-talet blev de gamla Magdalenahemsbyggnaderna alltmera slitna och olämpliga. En insamling igångsattes i samband med Diakonissanstaltens 25-årsjubileum 1874, och den gav ganska snart möjlighet att planera och bygga nytt. Nybyggnaderna placerades liksom de gamla husen på sluttningen mot Saltsjön, men nu närmare det Gamla diakonisshuset. Här fanns plats för 20 yngre och 10 äldre kvinnor.

Nya Magdalenahemmet De nya husen – Magdalenahemmet – ritades av arkitekten och hovintendenten Axel Kumlien (som några år senare också ritade Ersta sjukhus). När de färdigställdes 1878 gav de plats åt 30 skyddslingar och bestod av ”2 stora, ljusa arbetssalar, skolsal och matsal, dessutom mottagningsrum, boningsrum för systrar, lärarinna och tjänarinnor, 2 större och 10 mindre sofrum för hemmets skyddslingar, samt köksoch ekonomiafdelning”.

9


Det nya husets läge på Stora Erstas område på sluttningen ner mot Saltsjön var förträffligt, ”alldeles isolerat och ändock i omedelbart grannskap till Diakonissanstalten, så att hemmet därifrån kan erhålla det stöd, som i flere riktningar behöfves, hvarjämte anstalten förser hemmet med rikliga arbetstillfällen i bak och tvätt”. Vissa tider tog man förutom äldre prostituerade kvinnor också emot några tonårsflickor, som kommit vilse i livet och som saknade hem och relationer. På 1880-talet övergick hemmet mer och mer att ge plats åt enbart yngre flickor och blev 1888 ett egentligt Skyddshem med plats för ca 40 flickor i åldrarna 12-15 år. Skyddshemmets flickor sysselsattes med vanlig skolundervisning och med praktiska sysslor. Från Skyddshemmet levererades så gott som allt bröd, som Diakonissanstalten behövde och mer än hälften av dess tvätt sköttes av Skyddshemmet. Som ledande syster fungerade diakonissan Brita Norlén (1832 -1900) i över 30 år och som lärarinna tjänstgjorde diakonissan Hilda Öberg (1825-1904) fram till 1899, då Skyddshemmets skola lades ner. Dessa nya Magdalenahemsbyggnader fungerade framför allt som Skyddshem i några årtionden. Kring sekelskiftet hade planerna på utbyggnad av Stadsgårdshamnen framskridit så långt att det var klart sagt från Stockholms stads sida att – det tämligen nya - Magdalenahemmet måste rivas.

Att viss irritation rådde kan utläsas i Olivebladet 1899/6-7 där det står: ”Stockholms stadsfullmäktige ämnar fullfölja Strandgatan, som från Stadsgården skall löpa förbi oss ända bort till Tegelviken, och som i förbifarten sopar bort Skyddshemmets hus och lummiga omgivning. Hur bereda sig för framtiden? ” och ”Ungdomens fostran hör ingalunda till det betydelselösa arbetet inom Guds rike. Kan knappast överskattas – troligare lättare underskattas.” Diakonissanstaltens verksamheter var under dessa år mycket störda av de pågående sprängningarna. En del av detta uppvägdes av en för Diakonissanstalten fördelaktig överenskommelse, som innebar att genom s.k. ”kvittning” hela Ersta-klippan mot öster blev Erstas egendom, medan sluttningen och terrasserna ner mot Saltsjön kom i stadens ägo. I Minnesskriften vid Svenska Diakonissanstaltens femtioårsjubileum 1901 skriver föreståndaren Ernst Lönegren: Öfver vårt skyddshem hänger emellertid ett Damoklessvärd. Stockholms stad utvidgar raskt sin stadsgårdshamn och kommer därvid att spränga bort hela den sluttning, hvarpå skyddshemmet är byggt. Hemmet måste tyvärr vara betänkt på att flytta. Inom anstaltens område finns ingen lämplig byggnadsplats och därför har den planen mognat att förlägga hemmet till landet. Till sådant ändamål är redan inköpt en synnerligen vacker torplägenhet, Sjötorp, under Balingsta egendom i Huddinge socken, 13 kilom. söder om Stockholm. I Årsberättelsen för år 1901 framgår att Skyddhemsverksamheten stod inför förflyttning till Sjötorp i Huddinge, där ett nytt hem var under byggnad. För Magdalenahemsverksamheten blev Hemmet Fristad i Bromma ersättaren. (Se sid. 13)

Sjötorp som skyddshem

10

Kersti Jönsson

Hilda Öberg

Brita Norlén

De första uppgifterna om Sjötorp finner vi i Olivebladets decembernummer år 1900. Där berättas förutom om den inköpta egendomen ”vid sjön Orlången i Huddinge” att byggplaner är på gång och att man hoppas att redan nästa år kunna bygga ett hus ”färdigt att mottaga vårt skyddshems inbyggare, då de genom hamnarbetets raska framåtskridande snart blifva husvilla här hemma”.

11


Dessutom hade beslut fattats om en begränsning av barnantalet till 25 och ”hoppas vi härigenom kunna ännu bättre tillgodose barnens behof af verklig hemfostran”. Den tidigare anlitade arkitekten och hovintendenten Axel Kumlien ritade Sjötorpsbygganden. Bygget pågick under år 1902 och på våren 1903 flyttades skyddshemmet från Ersta, en skilsmässa som var kännbart smärtsam ”både för anstalten och skyddshemmet”. Förhoppningarna inför framtiden uttrycks dels genom tilliten till Guds välsignelse också i den nya miljön, dels att ”landtlifvets friare omväxling och naturligare förhållanden t.o.m. till en del kan uppväga den förlust man gör”. Föreståndaren Johannes Norrby uttrycker sig så här i Minnesblad från Diakonissanstalten i Stockholm 1851 –1926: Så kom storstaden med sina planeringsåtgärder och skar bort det Ersta, som vilade på sluttningen till Saltsjöns spegel. I de dagarna rakades de små vildfåglarnas näste ned. Sången tystnade därnere, lekens och arbetets ljud likaså. Den stora omflyttningen skedde under ekonomiska offer och under icke ringa svårigheter. Men vi klaga ej… En banbrytar-gärning var gjord… Ut till landet flyttades skyddshemmet … ett nytt hem hade byggts och stod år 1903 färdigt att mottaga flyttfåglarna från Ersta. Flyttningen till Sjötorp sammanföll med förändrad lagstiftning angående ”vanartade och sedligt försummade barns vård” - 1902 års lag. Därmed blev skyddshemsverksamheten en uppgift för landstingen. Med det nya huset – byggt och inrett efter sitt ändamål – och i den lantliga miljön på betryggande avstånd från ”stadens lockelser” fick systrarna nu bästa möjliga ”yttre villkor”. Sjötorp blev dessutom den första Ersta-filialen, som placerades på landsbygden.

S. Finas tid 1902-1922

12

Som husmor och ledare för skyddshemmet på Sjötorp utsågs diakonissan Fina Andersson, (1861-1922), som efter 10 års tjänst vid ett likartat skyddshem i Uppsala fick ta sig an flickor i 10 – 15 års åldern, som placerats av resp. hemkommuners barnavårdsnämnd. Flickorna fick delta i praktiskt arbete både inomhus i kök och tvätt och utomhus

i lagård, trädgård och på fälten men också fullfölja sin skolgång. S. Fina hade många goda egenskaper. Hon var en sällsynt praktiskt begåvad. ”Nog var hon sträng”, står det om henne, ”men mest mot sig själv… Hon var den verksamma handen, det vakande ögat och – det varma hjärtat”. I mer än 20 år var hon ”den trogna fostrarinnan, som med ett varmt modershjärta mötte hundratals omhändertagna barn”. För det direkta skolarbetet annonserades redan tidigt en lärartjänst i Olivebladet 1901/2-3: Lärarinna sökes En allvarlig, icke för ung, examinerad småskollärarinna erhåller den 1 nästa juli plats vid Ersta skyddshem för flickor. Hon har att undervisa 12 - 15 flickor i vanliga skolämnen samt att något biträda vid barnens tillsyn inom hemmet. Hemmet skall under något af de närmaste åren förläggas till trakten af Huddinge. Lönevillkor: 300 kr. samt allting fritt. Invigning

Vid den högtidliga invigningen av Sjötorps skyddshem den 11 juni 1903 talade Diakonissanstaltens föreståndare, pastor Ernst Lönegren, över texten i Matt. 18 om herden som söker upp det förlorade fåret och förklarade hemmet invigt till sin uppgift i kärlekens tjänst. Bland gästerna fanns representanter för Huddinge församling, för byggherrarna både arkitekt Kumlien och byggmästare Andersson samt för grannarna, bland dem familjen Pripp på Balingsta och några av traktens övriga godsägare, som ställt hästar och vagnar till förfogande för att skjutsa de till festen inbjudna ca 150 gästerna från och till Huddinge station. Det nybyggda huset hade endast två våningar. På nedre botten fanns skol- och arbetssalar till vänster och matsal och kök till höger. På övre våningen bodde flickorna i sovsalar. Där fanns också personalbostäder och en vid den tiden mycket ändamålsenlig sjukavdelning. Huset var placerat mitt på den stora tomten med strand och vacker utsikt över sjön Orlången. Efter några år hade en lummig trädgård växt upp med grönsaksland och fruktträd i mängd. Då tilldelades flickorna var sitt lilla trädgårdsland, som de skulle få sköta om och

13


kalla sitt eget – med förhoppningen att ”detta skall bidraga till trefnaden och blifva en hjälp vid barnens fostran till ordning, omtänksamhet, ansvarskänsla och själfverksamhet”. Lantliv

Att man gladdes åt att vara på landet med tillgång till naturen och därmed också till stärkande uteliv för flickorna framgår av en vädjan i Olivebladet redan inför julen 1903 om gåvor i form av ”kälkar, sparkstöttingar och skridskor – det vore så hälsosamt att kunna låta dem idka dylikt frilufts - och vinterlif ”. Om lantlivets sysselsättningar och utbildningstillfällen nämns särskilt ”skötseln af höns, kalvar och grisar samt användandet af handseparator”. Skolundervisningen måste så småningom utökas att omfatta också fortsättningsskola. Därför anställdes efter några år en folkskollärarinna. I slutet av år 1904 träffades ett avtal mellan Kungl. Maj:t och Diakonissanstalten, som omfattade rätten att på vissa villkor omhänderta också flickor i åldrarna 15 -18 år. Dessa var av domstol dömda till tvångsuppfostran och därför en mera maktpåliggande uppgift. Denna dubbeluppgift för Sjötorp upphörde redan 1906, då Wiebäck i Småland stod färdigt att ta emot dessa skyddslingar. (Se sid. 40) Drunkningsolycka

14

Vintern 1906 inträffar en tragisk olyckshändelse på Sjötorp. Två diakonisselever, Karolina Wernström, f. 1877 och Anna Werin f. 1884 går tillsammans ut för att hämta frisk luft en liten stund strax före kl. 5 på söndagseftermiddagen. S. Karolina hade i tre veckor arbetat som biträde vid skyddshemmet. Hennes kurskamrat s. Anna hade kommit ut från Ersta för att vila några dagar. Kvällen innan hade hon blivit upptagen till provsyster. När de båda systrarna efter några timmar inte kommit tillbaka, gjordes omedelbara efterforskningar. Deras spår i snön ledde till stranden och ung. 60 m ut på isen. Där fanns en med granruskor markerad vak – och där försvann spåren. Hjälp tillkallades och efter några timmars letande återfanns båda kropparna - livlösa. Deras

fickur hade båda stannat på kvart över 5 och man konstaterade att de måste ha gått direkt ner i vaken. Olyckan innebar en stor sorg både för Diakonissanstalten och för ungdomarnas föräldrar. Lördagen därpå ägde jordfästningen rum i Ersta kyrka, där de två kistorna sida vid sida stod framför altaret. Föreståndaren Johannes Norrby förrättade gudstjänsten och därefter ”fördes de ut att vila i vår stora graf på Nya kyrkogården”. Små notiser under årens lopp

1908 meddelas i Årsberättelsen att hälsotillståndet hos flickorna varit mycket gott och att ”hönsskötseln på Sjötorp alltmera antagit stora dimensioner. Hönsen, stora som små, uppgå till ett antal af omkr. 365. Under året ha de lämnat ej mindre än 813 tjog (16. 260 st) ägg”. 1911 berättas att en ”större, välbehöflig reparation för ett pris af sammanlagt 1. 640 kr. har under året skett å hemmet”. 1915 ”Såväl i skolan som under det öfriga arbetet ha flickorna visat stor flit och villighet. Till belöning och uppmuntran fingo de därför en dag företaga en utfärd till Ersta och till Skansen. 2 skolflickor kunde på grund af mindre godt betyg för flit och uppförande ej få medfölja. Deras sätt att bära denna missräkning visade, att de ansågo denna vara välförtjänt och rättvis. Deras uppförande har varit bättre under innevarande år.” Ett antal liknande utflykter ordnades tack vare medel från en av styrelseledamöterna. Skansen, Nordiska museet, Lidingö och Ersta besöktes. Ofta omtalade glädjande händelser är konfirmationerna i Ersta kyrka. År efter år fanns en grupp ”läsbarn” på Sjötorp. Deras lärare var någon av de biträdande prästerna på Ersta. Ett ofta återkommande bekymmer var den begränsade möjligheten att hjälpa. Ansökningarna om plats var nästan alltid fler än antalet platser, som ju medvetet skulle hållas nere. Ofta berättas det om den kontakt med tidigare Sjötorpsbarn som s. Fina uppehöll brevledes men också med återkommande inbjudningar till möten och samlingar antingen inne på Ersta eller på Sjötorp.

15


Jordbruk

1919 utökas åker - och skogsmarken med 70 tunnland till en ökad skuldkostnad på 60. 000 kr. ”Att nyförvärfvet för Sjötorps framtid var välbetänkt, därom äro vi dock vissa. Hemmet har fått bränsle, och om något år kanske det också har sitt behof af mjölk tillgodosett. Utearbetet har betydligt ökats, hvilket ju är till gagn för barnens hälsa.” ”När förvärfvet af mera jord skedde var det en oskattbar hjälp, att s. Fina vid sin sida hade sin trogne rättare C. Ekman, som med intresse och förståelse för arbetet i öfver 15 år tjänat skyddshemmet.” Efter s. Finas död 1922 skriver någon: ”Under hennes insiktsfulla ledning har hemmet utvecklats i många avseenden. Ett lantbruk är nu förenat med detsamma; arbetet därmed och biträdandet vid vården av de olika husdjuren har säkerligen sin betydelse för dessa flickors fostran.”

S. Gunillas tid 1922 - 1938

16

Diakonissan Gunilla Höier (1889-1962) fick redan sommaren 1922 träda in som föreståndarinna som ersättare för s. Fina som insjuknat. Hon hade då under sin provsystertid biträtt s. Fina i flera år och dessutom i 5 år förestått Mossebohemmet vid Wiebäck. I drygt 16 år var hon kvar på Sjötorp. Detta blev en tid med många och betydelsefulla förändringar, dels beroende på Skyddshemmets egna behov av förbättringar, dels på lagar och förordningar rörande skyddsuppfostran m.m. Sjötorps skyddshem hade gott rykte – också i en tid då många institutioner och hem blev hårt klandrade. Men växande anspråk från myndigheterna sida - inte minst när det gällde den materiella utrustningen, ledde till vissa inredningsförbättringar redan på 20-talet. Bl.a. ersattes de gamla skolbänkarna av nya. Den 9 juni 1923 fick Sjötorp sin ”mycket efterlängtade bil”. Det var en kombinerad last- och personbil. Denna bil blev till stor glädje, inte minst för flickorna, som ”i slutet av juni fick åka till Skanstull, varifrån de sedan med spårvagn och till fots fortsatte till Riksmuseum, vars ståtliga samlingar besågos”. Reparationer och nya installationer sker kontinuerligt. 1932 inreds ett ”tidsenligt badrum” i källarvåningen med varmvatten från vär-

mepannan som ersättning för karbaden, där man fått värma vatten på annat sätt. Samtidigt ”ersattes den gamla vedbakugnen med en elektrisk ugn, varigenom stor lättnad i arbetet och mycket utrymme vunnits”. Men en mera genomgripande ”modernisering” kunde slutföras först 1937. Då byggdes bl.a. de stora sovsalarna om till mindre rum med 1-3 bäddar i varje och det innebar en efterlängtad god förändring för både flickorna och personalen. På vindsvåningen inreddes personalrum och ett par rum för besökande. Undervisningen på Sjötorp var till största delen praktisk. Liksom Erstas övriga instutitioner präglades Sjötorp av en kristen och kulturell hematmosfär. Små notiser under årens lopp

1923 ”Under höstens tilltagande mörker hägrar julen i strålglans, och då den är inne, råder stor fröjd bland unga och gamla. När våren kommer, klär sig naturen kring Sjötorp i den ljusaste Sörmlandsdräkt. Nedanför det höga berg som på ena sidan begränsar gårdens ägor, ser man då ofta små töser, som plocka de där framspirande blåsipporna. Så följer sommararbetena på varandra. Genom flitig bärplockning kunde barnen väsentligt bidraga till anskaffandet av en linoleummatta till hemmet. Så småningom blir dagarna allt kortare, hösten kommer… Av vårens vita blommor i fruktträdgården har sommaren frambragt kart, och nu får frukten skördas både i den stora trädgården och på barnens egna småland.” 1926 ”Ett för elevernas fostran och hemmets trevnad säkerligen mycket betydelsefullt nyförvärv var den radioapparat med högtalare, som under året kunde anskaffas, till stor del tack vare den arbetsförtjänst, som inflöt genom elevernas deltagande i skogsplantering och röjningsarbete hos närboende grannar.” 1928 ”Mycket välkommen var den gåva av 15 par skidor, som hemmet till julen fick mottaga från Kungl. Skolöverstyrelsen.” Samma år berättas om en skolresa för de äldre flickorna. Under 10 dagar var de gäster hos fröken Maria Hansson på Gotland. Hon hade 17


varit biträde på Sjötorpshemmet i 28 år och hade ”nu slagit sig till ro i sin stuga på fäderneön”. Denna resa blev för flickorna ”ett ljust minne, som ej så lätt skall förblekna”. 1929 ”I likhet med föregående år fick en grupp av eleverna en adventssöndag besöka Ersta för att fira grantändningshögtid i kyrkan.” 1930 ”En grupp flickor fick resa in och åse högtidligheterna vid vår drottnings jordafärd.” 1931 S. Gunilla skriver: ”Det är vår innerliga förhoppning, att vistelsen vid hemmet må få skänka barnen heliga intryck och så mycket som möjligt tjäna till att dana dem till goda samhällsmedlemmar och att rusta dem för livets kamp” 1934 ”Genom deltagande i församlingslivet med dess gudstjänster, barn- och ungdomsverksamhet få eleverna tillfälle träffa annan ungdom. Ofta få de även besök av sina anhöriga, och i en del fall kunna de även få göra besök i sina hem.” 1935 ”Synnerligt intresse visade de äldre eleverna vid en kurs i spädbarnsvård, som de på hösten bereddes tillfälle att deltaga i. – Årets högtider och historiska minnesdagar ha som vanligt firats särskilt festligt.” 1938 ”Den 16 juni fingo flickorna resa till Stockholm och åse festligheterna vid firandet av konungens 80-årsdag. – En särskild glädje har det under senare år varit för eleverna att få fira midsommaraftonen tillsammans med Huddinge församling ungdomsföreningar vid deras utomordentligt trevliga hembygdsfester.” I samband med införandet av ”hemskolan” 1938, lämnade s. Gunilla Höier sin tjänst för att ingå i arbetet med f.d. skyddshemselever vid Äppelviken. (Se sid. 19)

Sjötorp som hemskola

18

En genomgripande organisationsförändring kom till stånd 1938 i och med att ”1936-års skyddshemsreform” tilldelade Sjötorp uppgiften att vara ”hemskola, d.v.s. leda tillrätta och utbilda av barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran omhändertagna flickor i åldern 15-18 år”. Detta innebar bl.a. att undervisningen skulle vara i stort sett ”rent praktisk”

och ev. behov av teoretisk skolundervisning skulle koncentreras till en två månaders kurs på höstterminen. I hemskolornas utbildningsprogram föreskrevs följande ämnen: ”hushållsgöromål, sömnad, vävning, tvätt, trädgårds- och husdjursskötsel”. Allt detta hade praktiserats länge på Sjötorp – men eftersom ”lärarnas kvalifikationer måste anpassas härefter, har i och med verksamhetens omläggning personalökning blivit ofrånkomlig”. Man tog nu emot 25 elever, betydlig färre än många tidigare år. S. Brittas tid 1938 –1950

Diakonissan Britta Öhman (1902-1995) hade hushållslärarutbildning. Den kom till stor nytta i hennes uppgift som föreståndarinna vid Sjötorp. Dessutom hade hon ett stort intresse för ungdomars utveckling och fostran. Scouting och friluftsliv

Under s. Brittas första år kom ”scouting” att utgöra ett viktigt led i fritidssysselsättningen med inslag av sjukvård, kartläsning och vandringar i skog och mark. Detta ledde också till intresse för de s.k. ”Riksmarscher” som utlystes för att förbättra folkhälsan. Tack vare Ersta syförenings gåva kunde skidor inköpas och flickorna deltog i riksmarscher både gående och på skidor. En välbehövlig förnyelse av kök och tvättstuga igångsattes i samband med en omfattande reparation, förorsakad av en eldsvåda i maj månad 1940. Tvättstugan utrustades nu med fullt moderna maskiner. Man kunde ta emot tvätt utifrån och vissa elever fick sin yrkesutbildning i tvätt. Efter ett par år framgår att ca 9.000 kg främmande tvätt tagits emot. Några flickor bildade 1942 föreningen ”Unga Viljor” med tio regler, varav en lydde: ”Man skall bemöda sig om att vara sparsam för att kunna reda sig själv och hjälpa andra”. Detta ledde till ett engagemang för nödställda lappmarksfamiljer. Vid försäljningar med kaffe-servering och teaterföreställning inbringades ett år över 400 kr och nästa år över 500 kr. Deltagande i ”Barnensdagsfestligheterna” i Huddinge och biografbesök omtalas vid denna tid i Årsberättelserna.

19


Fr.o.m.1943 får s. Britta titeln ”rektor”. I hemskolans schema ingick vid denna tid: Praktiskt arbete i kök 18 veckor, tvätt 16 veckor, slöjd 22 veckor, djurvård 8 veckor, trädgårds- och jordbruksarbete 14 veckor samt teoretisk undervisning 8 veckor. 1947 höjdes elevernas handpenning från 2 kr/mån till 5 kr. Flit och gott uppförande belönades dels med pengar, dels med förtroendeuppdrag och extra nöjesresor. Samma år anställs en rådgivande psykiater, dr Helge Knöös. Den 30 juni 1950 nedlades Sjötorps hemskola och därmed upphörde – ”åtminstone till vidare Erstas sista ungdomsarbete av denna art – i den räddande och moraliskt tillrättaförande ungdomsvårdens tjänst”.

Sjötorp som retreat- och gästhem

20

Sjötorp uthyrdes 1950 för de två närmaste åren till Kyrkliga Kvinnorådets verksamhet, men då denna överenskommelse inte fullföljdes blev Sjötorp Erstas eget ”gäst- och retreathem” med s. Britta Öhman kvar som föreståndarinna. Retreatrörelsen hade vid denna tid börjat vinna mark i vårt land. Försiktigtvis inbjöd man till ”stilla dagar av retreatkaraktär” och hade förhoppningen att verksamheten i framtiden mer och mer skulle fylla en stor diakonal uppgift. Huset genomgick en grundlig renovering och ett huskapell inrättades. Kollekter och gåvor från enskilda och grupper bidrog till färdigställandet. Detta skedde parallellt med Erstas stora 100-årsjubileum under år 1951. Altarbordet försågs med en stenskiva och man fick biskopens tillåtelse att fira nattvard där. Krucifix och ljusstakar, antependier och andra textiler för altaret, evangeliebok och missale, allt fanns bland gåvorna. Men till en början saknades kalk och patén och mässkläder. Konstnärinnan s. Marianne Nordström bidrog med altartavla och ett antal originalteckningar. Redan nästa år berättas att Sjötorp fått sin första mässhake, den gröna. Den syddes och skänktes av husets eget folk. På ryggsidan finns ett applicerat större kors i guldband och på framsidan ett mindre

kors omslutet av en ring. Kristliga gymnasistförbundet (KGF) och Kristliga studentförbundet tillhörde de grupper, som ofta nyttjade Sjötorp. Från Erstas sida kopplades bitr. pastorn Sven-Oskar Berglund till Sjötorp på tisdagskvällarna och till regelbundna nattvardsmässor på onsdagsmorgnarna. För de dagliga morgon- och aftonbönerna i form av tidebön svarade systrarna. S. Britta formulerade gästhemmets målsättning så här: ”Diakonin vill här tjäna i omvårdnad av gamla och unga och se till både kroppens och själens behov… Läget här och naturen är i sig själv en vederkvickelse… Man lever enkelt på Sjötorp. Det hör med till vilan och vederkvickelsen… I det inbjudande stora köket är arbetsgemenskapen som mest koncentrerad, medan kapellet samlar till bönegemenskap… Inom diakonin finns ett behov av gemenskapsliv i syfte att främja ett liv i tjänande för Jesu Kristi skull.” ”Denna miljö har visat sig vara mycket god för människor, som under en kortare eller längre tid vill finna vila till kropp och själ i den kristna gemenskap, som ett gästhem av denna karaktär söker bereda sina gäster. Sjötorp har därför kunna glädja sig åt att under stora delar av året vara fullbelagt.” Under våren 1965 installerades hiss. S. Britta Öhman går 1965 i pension men uppehåller som vikarie den vakanta andra diakonisstjänsten. Som föreståndarinna efterträddes hon av diakonissan Stina Jansson (1907-1968), som efter elevtid på Sjötorp genomgått Rimforsa lanthushållsseminarium. Efter diakonissvigningen återvände hon till Sjötorp och biträdde s. Britta under åren 1939-1950.

Fina Andersson

Gunilla Höier

Britta Öhman

Gunvor Lindén

21


1968 förflyttas diakonissan Gunvor Lindén (1921-1991) från tjänst på röntgenavdelningen på Ersta sjukhus till den andra diakonisstjänsten på Sjötorp. Med sin sjuksköterskeutbildning är hon speciellt lämpad beroende på att ett ökat behov av sjukvård tydligt visat sig inom gästhems-verksamheten.

Sjötorp som gäst- och konvalescenthem 1969 talas det om en något vikande besöksfrekvens på gästhemmet. Detta leder till omfattande renoveringsarbete i syfte att kunna nyttja Sjötorp för konvalescentvård. 1971 är detta ett faktum. Vårdplatserna är 25 och antalet vårddygn under året är 8. 236, vilket innebär så gott som fullbelagt varje dygn. S. Gunvor Lindén är föreståndarinna och ansvarig läkare är Marja Thorén. Från 1973 övertas ledningen på Sjötorp av en sjuksköterska, Britta Hemlin, som inte var diakonissa. 1974 kommer diakonissan Rosa Larsson tillbaka från Skagagården och blir ansvarig för Sjötorps gästhem med Sigge Fridstrand som läkare. S. Rosa lämnar sin tjänst under år 1984, efter ett par års tjänstledighet. Hon efterträddes av sjuksköterskan Majken Olsson, som var kvar ända till hemmets nedläggning. Läkare under de sista åren var Hans Castenfors. På grund av de dåliga allmänna kommunikationerna får Sjötorp under de kommande åren bekymmer med personalrekryteringen och tvingas stänga helt under sommarmånaderna 1980. Den 31 december 1993 lades Sjötorpsverksamheten ner, mest beroende av indragna anslag från Landstinget för att bekosta konvalescentvård men också på ett fortskridande behov av stor renovering av fastigheterna. Under de 23 år som Sjötorp varit konvalescenthem har drygt 10.000 patienter åtnjutit ca 182. 300 vårddygn. Inackorderingskostnaden per dygn var vid starten 55 kr och under det sista året 695 kr. Nu är hela Sjötorpsegendomen såld till Huddinge kommun.

22

Hemmet Fristad Ungefär samtidigt med att Erstas Magdalenahemsbyggnader revs och verksamheten tvingades att lägga ner, kom ett anbud till Diakonissanstalten från Stiftelsen Hemmet Fristad med stora nybyggda lokaler i Bromsten i Spånga församling. Det enormt stora huset – kallat Hemmet Fristad - hade byggts under åren 1900 -1902. Dit förlades en ”räddningsverksamhet bland värnlösa och förkomna kvinnor”, som i privat regi startat 1896, först i en liten lägenhet på Söder och därefter på ena våningen i en villa Mamre i Sundbyberg. Det visade sig ganska snart att ett ”uppfostringsarbete” av denna typ behövde andra boendemöjligheter. Man var övertygad om att ”skyddslingarna” skulle bo i enskilda rum för att om möjligt förhindra negativ påverkan på varandra. Efter att stiftelsen 1899 fått mottaga en gåva på 10. 000 kr till en byggnadsfond, sökte man aktivt efter lämplig byggnadstomt – inte i Stockholm, men heller inte för långt bort, gärna vid vatten och med någorlunda närhet till allmänna kommunikationsmedel. Man insåg att detta senare var av stor betydelse för att kunna anställa medarbetare. Det man skulle anordna för kvinnornas utbildning var ”hushållsskola med en tvättinrättning”. Efter mycket letande stannade man inför ett ca 21 tunnland stort markområde i närheten av Västeråsbanan. Det var ”en högt belägen byggnadsplats omgifven af ett parkområde, där fanns tillfälle till anläggning af trädgård i sluttningen mot söder samt utsikt till ett litet jordbruk. På ängen nedanför berget uppsprang en rik källåder, som vid noggrann undersökning visade sig vara gifvande äfven för stora behof ”. Denna tomt inköptes av herr Carl Cervin och överläts på sommaren 1900 till den då nybildade Stiftelsen Hemmet Fristad. Här byggdes därefter den slottsliknande byggnaden på den högsta punkten på tomten. Stiftelse-formen innebar möjligheten att erhålla ”juridisk befogenhet att mottaga gåfvor och testamenten”. En mycket ingående beskrivning av byggnaden och dess interiör skildras i häftet ”Hemmet Fristad och dess verksamhet – En redogörelse af Anna Höjer”, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, Stockholm 1913. Anna Höjer var under en tid stiftelsens

23


sekreterare. 1904 vände sig Stiftelsen till Svenska Diakonissanstalten och bad att som fristående stiftelse få bli ansluten till dess verksamheter samt att anstaltens föreståndare skulle vara självskriven ordförande och föreståndarinnan likaledes självskriven ledamot i Stiftelsens 7-mannastyrelse. Dessutom ingick i överenskommelsen att ”den omedelbara ledningen av själva verksamheten lades i en diakonissas hand”. Vid detta tillfälle var det pastor Ernst Lönegren, diakonissan Louise Heimbürger (1860-1934) och diakonissan Anna Hammer (1851-1907) som fick ledningsansvar. Redan följande år tillträdde diakonissan Hanna Geijer (1867-1937) den ledande tjänsten på Hemmet Fristad, en uppgift som hon fullföljde under något mer än 30 år. Det är genom s. Hannas långa och trofasta gärning på Hemmet Fristad, som blir anledningen till att detta uppfostringsarbete följs upp i denna beskrivning av Erstas sociala arbetsinsatser. Genom Sjötorps arbete för de minderåriga ungdomarna och Hemmet Fristads insatser för de äldre kvinnorna har nu Erstas tidigare verksamheter för dessa fått sin fortsättning i två olika förorter till Stockholm, Huddinge och Bromsten.

S. Hannas tid 1905 – 1921

24

När s. Hanna kom till Hemmet Fristad var hela den stora tomten omgiven av ”ett tredubbelt taggtråds-stängsel”. Att riva ner detta blev en av hennes första tjänstehandlingar. Detta radikala beslut ledde inte – som många trodde – till utökat antal rymningar, utan tvärtom. ”Man fick erfara, att förtroende är ett starkare skydd än låsta portar och taggtrådsstängsel.” S. Hanna hade 1905 företagit en studieresa i Tyskland och vid tidigare tillfällen besökt ett flertal diakonissanstalter, bl.a. Kaiserswerth, Eisenach och Betel bei Bielefelt. Där hade hon hämtat inspiration och kunskap. Hon hade sett resultat av en humanare behandlings-metodik och önskade tillämpa nya idéer om fostran och utbildning. Nästa etapp för förändring var inrättandet av ett s.k. mottagningshem för de nykomna. Detta hem inreddes 1908 i en näraliggande villa. Vistelsen där var tänkt omfatta ett par tre månader. Och syftet var att förhindra att ”störande element med färska underrättelser från den undre världen skulle få störa lugnet och arbetsglädjen” för de redan

etablerade flickorna, ”genom att väcka längtan ut i vimlet igen”. Med hjälp av medel ur Diakonissanstaltens Magdalenafond inköptes den villan och dess tomt några år senare och därmed säkrade man för lång tid framåt risken att få icke önskvärda grannar inpå sina gränser. Om s. Hanna finns det många goda ord sagda och skrivna: ”Yttre makt- och tvångsmedel… betraktas ej längre som metodologisk oumbärliga eller ens försvarliga. Den beklämmande känsla av ständig ofrihet de måste väcka… förutsågs vara mera till skada än gagn… Så mycket hållfastare måste de inre stängsel resas, vars styrka är självkontrollen…” ”Att det över hela anstalten kommit ett lugn som aldrig tillförne, var nog inte bara denna speciella anordnings (idén med mottagningshemmet) förtjänst utan i lika hög grad syster Hannas goda handlag med sina barn.” ”De säkraste pedagogiska garantierna ägde hemmet sedan 1905 i sin kloka och i sitt kall varmt hängivna föreståndarinna.” ”Kl. ½ 10 börjar s. Hanna sin rond genom flickornas rum, släcker alla ljus och säger god natt, precis som en annan mamma. Och så är det tyst i hela huset och mörkt i alla rum…” När stiftelsen efter första världskriget ”tvangs att utbyta sin präktiga förläggning i Bromsten mot anspråkslösare yttre arbetsförhållanden, blev s. Hanna om möjligt än mera den personliga medelpunkten i en ungdomsskara, som sökte råd och bistånd i kritiska livslägen.” ”För sina medarbetare var s. Hanna ett gott föredöme och en god kamrat samt ett bärande stöd.” Flickorna skulle komma frivilligt. Var och fick ge uttryck för sin ”vilja att lyda Hemmets ordningsregler och de föreskrifter, som eljest af hennes öfverordnade gifvas henne, bland annat den att aldrig med sina kamrater tala om sitt förflutna, sorgliga lif ”. ”För de yngre flickorna anordnades redan tidigt teoretisk undervisning i en del skolämnen såsom ett ingalunda oviktigt led i deras uppfostran. Parallellt med detta sysselsattes flickorna i tvättstuga och kök, i sy- och vävsalar, bland husdjuren, i trädgården och i åkerbruket.” Flickorna uppfostras till att blir ”tjänarinnor”, men stolt berättas 1912 att ”en blivit föreståndarinna på ett ålderdomshem, en konstväverska, ett par förestå tvättinrättningar, andra äro mejerister, biträden

25


på sjukhus, på barnkrubbor m.m. Egna hem hafva bildats af 26, som gift sig.” På senare år fick några flickor bokstavligt talat rycka in i ”hemtjänstarbete” i hemmen i det närmaste grannskapet, där husmor plötsligt insjuknat och man vänt sig till Hemmet Fristad för att få hjälp. Av s. Hanna fick flickorna lära sig att förfärdiga transparanger med bibelspråk eller bilder som belyste de olika kyrkliga högtiderna. ”Se, din Konung kommer” var orden för adventstiden. I vårt museum och på Syster-våningen i diakonisshuset finns några transparanger kvar. De är troligen inte gjorda av s. Hannas hand men ändå som en hälsning från henne och hennes tid! Under åren efter första världskriget drabbades Hemmet Fristad – som så mycket annat – av den ekonomiska krisen i form av den höga inflationen. Bränslekostnaderna t.ex. steg från 4. 000 kr 1919 till ca 36. 000 kr 1920. ”En meter tyg kostade nu lika mycket som förr tyg till en hel klänning.” Någon möjlighet till att få förhöjda statsbidrag fanns inte och ”det visade sig nödvändigt att upplösa detta stora hem och att låta arbetet fortsätta i mindre skala.”. Hela Fristadsfastigheten såldes 1921 till Spånga kommun. För denna inkomst kunde alla skulder betalas, några av de anställda fick en mindre summa som ersättning för förlorad arbetsinkomst och räntan av kvarvarande fondmedel ställdes till s. Hannas förfogande för fortsatt hjälparbete.

Uppföljningsarbete på Fjällgatan 46 I s. Hannas vårdideologi var ”uppföljning” ett viktigt ord. För hennes del ledde det till framför allt tre aktiviteter – redan under arbetsåren på Hemmet Fristad men framför allt efter nedläggningen där, då hon anförtroddes en fortsatt kontaktverksamhet i form av Mötesplats och mottagning

Till s. Hannas nya hem - en liten tvårumslägenhet på Fjällgatan 46 (tidigare Hushållsskola i Erstas regi) kunde flickorna komma och bara vara eller be om och få råd. Här fanns en trygg plats för dem. Här kände de sig hemma. Här fanns s. Hanna tillgänglig för sina ”barn” under åren 1921-1930. En kväll i veckan var det gemensam samling, då man drack kaffe, sjöng, läste och samtalade med varandra. Dessa kvällar avslutades med aftonbön. Alltid kunde flickorna känna sig välkomna. Brevskrivning

Alla fick brev från henne – det var ett bevis på hennes omtanke om var och en. Någon frågade s. Hanna efter en julhelg hur många julbrev hon skrivit. Svaret blev ”Jag vet inte så noga, men det räcker då inte med 500”. - Och det var julbrev – inte julkort! Hembesök

”Åtskilliga lyckliga hem fick hon gästa. Från norr till söder, från öster till väster korsade s. Hanna vårt land. Hon gladde sig åt sin feriemånad, ty då kunde hon resa. För henne var det rekreation att vara andra till glädje och hjälp.” ”Fristadsmor”

26

Anna Hammer

Hanna Geijer

På så sätt kom s. Hanna att förbli flickornas ”Fristads-mor”. Hon glömde ingen av dem. Hon gladdes när det gick bra för dem och kämpade med och för dem när livet inte blev helt gott. Vid hembesöken fick hon se både det mycket goda och det riktigt misslyckade. ”Hon dömde ej, men hon sörjde.” Långa resor och väntetider var inte förspilld tid för s. Hanna. Hon

27


läste mycket och hade alltid en stickstrumpa på gång. Hundratals måste dessa hemstickade strumpor blivit! När flickorna efter tre års vistelse på Fristad skulle ge sig ut i världen, fick de förutom ”alla praktiska kunskaper och andliga intryck som de inhämtat också en välförsedd utrustning av kläder med sig”. Det innebar att det bland kläderna alltid fanns ett par hemstickade strumpor, som ”mor” själv stickat, och det var det bästa av allt! Så småningom blev hon ”mormor” till många ”barnbarn”. Och även dessa fick del av hennes omsorg och av de hemstickade strumporna!

Sjöliden

Under s. Hanna Geijers ledning

28

År 1930 inköpte Stiftelsen Hemmet Fristad villa Sjöliden vid Fruvik på Värmdö för att där fortsätta sin verksamhet för ”vilsekomna unga kvinnor”. Sjöliden var vackert beläget med egen sjöstrand vid Torsbyfjärden. Idag ägs fastigheten av Värmdö församling, som där sedan några år tillbaka har ett väl fungerande församlingshem. S. Hanna lämnar sitt eget lilla hem vid Fjällgatan för att ta ansvar för den nya, i jämförelse med Hemmet Fristad i Spånga, betydligt mindre anläggningen. Hon är då 63 år. Antalet vårdplatser håller sig omkring 10 och man tar emot flickor över 18 år. S. Hanna ägnade mycken tid och kraft åt enskilda samtal med dessa kämpande unga människor. Samtidigt var hon starkt intresserad av den nya bygden och dess inbyggare. Bl.a. fick hon kontakt med en f.d. Svartsjöfånge, som hon kunde sätta i arbete som skomakare på hemmet. Liksom tidigare ingick både praktisk och teoretisk undervisning. Något jordbruk kunde det inte bli tal om, men däremot lite trädgårdsarbete. En ganska hög nivå prövades i den teoretiska undervisningen och man gav utrymme för den tidens nya ämnesområden, som t.ex. födoämneslära. Själv är s. Hanna en duktig pedagog och efter något år får hon hjälp s. Britta Öhman i trädgården och i sy- och vävsalen och av

Alice Peterson (1907- 2000) i köket. Alice Peterson blev senare provsyster på Ersta 1934 och diakonissvigdes 1940. Fortsatt uppföljning på Fjällgatan 46

Efter fem år tyckte s. Hanna att hon började bli gammal och överlämnade därför ledningen på Sjöliden till s. Britta Öhman och flyttade själv hem till sin enkla bostad i Erstas hus på Fjällgatan 46. Nu kunde hon åter ta emot besök av sina ”flickor” samtidigt som hon upptog kontakten med Stockholms kyrkliga socialråds hjälpbyrå – ledd av s. Katharina Ottow. Varje dag satt s. Hanna på sin mottagning mellan kl. 13.30 och 16.00. Före och efter dessa tider gick hon på hembesök. Sina egna näringsbehov hade hon ingen förståelse för, men hennes ”barn” försåg henne gärna med sådant som de själva åstadkommit, ”ett gott bröd eller en fin efterrätt”. I arbetstiden hos s. Katharina Ottow ingick det lyckligtvis ett mål mat! Alla kände till s. Hannas vurm för bakelser. Om hon kom i gång med att berätta om sina livserfarenheter, kunde hon glömma att hon höll på att äta. En gång hände det att en av hennes vänner avbröt henne mitt i berättandet och sa: ”Hanna, nu tar du den åttonde bakelsen!” I slutet av februari 1937 insjuknade s. Hanna i lunginflammation och tvingades till stillhet och sjukhusvistelse. Den 11 mars kom en av Erstas präster på hennes egen önskan och firade den heliga nattvarden med henne. ”Omedelbart därefter somnade hon in för att aldrig mera vakna upp här nere. Två dagar senare gick hon över gränsen till den eviga värld, där hon alltid haft sitt hem.” Vid jordfästningen i Ersta kyrka talade biskop Ernst Lönegren och sade bl.a. ”S. Hanna skar transparanger. Hon var själv en transparang, där Guds egen kärlek allt klarare lyste igenom”. Kyrkan var fullsatt av systrar i alla åldrar, av s. Hannas många ”barn och barnbarn” och av många andra som räknade sig till henne släkt och vänner. Över 2. 000 sorgebrev hade skickats ut och sorgen och saknaden var stor. Ett aktivt liv i kärlek till framför allt de små och illa tilltygade i samhället var till ända. Men hennes minne levde länge i deras hjärtan som hon mött och fått ge tro, hopp och kärlek till. 29


S. Brittas ledning Sjölidenverksamheten som från 1935 stod under s. Britta Öhmans ledning upphörde redan 1938. Dels berodde detta på ändrad lagstiftning, som förutsatte helt andra intagningsvillkor och arbetsförhållanden inom barn- och ungdomsvården, dels ansågs inte hemmets placering mitt i ett villasamhälle som lämplig. Antagningsreglerna som tillämpats under Hemmet Fristads tid gällde även här. Det innebar att flickorna kom av ”fri vilja”. De var inte placerade där av barnavårdsnämnden eller någon annan myndighet. Vid utskrivningen försökte man finna arbetsplatser åt dem. Arbetet fortsatte på samma sätt som tidigare med skolundervisning och praktiskt arbete. Hemmet stod öppet för tidigare ”elever”. De kunde betrakta Sjöliden som sitt hem. Något av det allra sista som hände var att man fick ställa till med bröllopsfest för en tidigare elev. Vigseln förrättades i Värmdö kyrka av församlingens kyrkoherde och middagen serverades på Sjöliden. S. Britta stora natur- och friluftsintresse tog sig uttryck i många och långa vandringar, i utfärder och badresor i skärgården, bl.a. besöktes Betania årligen. I maj 1938 såldes Sjöliden till en privat köpare för 51. 000 kronor. I detta sammanhang beslöt styrelsen för Stiftelsen Hemmet Fristad att av disponibla medel låta en viss summa årligen utdelas som hjälp åt f.d. elever vid Hemmet Fristad, Sjöliden, Sjötorp och Viebäckshemmen. S. Britta flyttade från Sjöliden till den ledande tjänsten på Sjötorp, där hon blev kvar hela sin aktiva diakonisstid. Där efterträdde hon s. Gunilla Höier, som övergick till en tjänst som kurator i Stiftelsen Hemmet Fristads tjänst.

Wiebäckshemmen i Småland. (Se sid.40) Behovet av platser för till ungdomsfängelse dömda flickor ökade ständigt. Diakonissan Alice Peterson blev ansvarig ledare med diakonissan Karin Karlström (1904-2004) som medarbetare. Eleverna fick både teoretisk och praktisk undervisning i hushållsgöromål, sömnad, vävning, tvätt och trädgårdsskötsel. Av 7 under året utskrivna elever hade 1 återvänt till sitt hem, 1 fått arbete på en syfabrik och de övriga 5 hade fått anställningar i hem. I Årsberättelsen 1942 fick Sjöliden-grannarna följande positiva omdöme: ”Med glädje konstatera vi våra grannars välvilliga inställning till vårt arbete och med tacksamhet tänka vi på de trevliga kaffebjudningar, som vi samtliga varit inbjudna till. Umgänget med människor utanför hemmet har inverkat mycket gott på flickorna”.

Mödrahem

Redan 1944 ändrades rubriceringen på Sjöliden till ”mödrahem”. Nu gällde det således till fängelse dömda flickor med redan födda eller ännu inte födda barn. Vid årets slut fanns 8 intagna elever och 7 spädbarn. De flesta av barnen föddes på BB-avdelningar i Stockholm. I undervisningen tillkom nu ett nytt och viktigt ämne, nämligen spädbarnsvård. Barnens skötsel tog mycken tid i anspråk, men man

Ungdomsfängelse

30

1941 köptes Sjöliden tillbaka av Stiftelsen Hemmet Fristad, som i sin tur hyrde ut till Ersta, som behövde fler platser för flickor som dömts till ungdomsfängelse. Sjöliden ansågs lämpligt och de första inackorderingarna kom redan på hösten efter att nödvändiga renoveringar hade gjorts. Året därpå steg antalet till 12. Detta var ett arbete för kriminalvården, som bedrevs parallellt med

Alice Peterson

Karin Karlström

31


försökte hålla i gång både den teoretiska och praktiska utbildningen. De nyfödda barnens dophögtider och då och då ett bröllop blev glada och festliga avbrott i vardagen. Traditionsenligt inbjöds traktens barn till en efterlängtad julfest och omvänt inbjöds ”hela Sjölidenfamiljen” till trevliga fester hos några av grann-familjerna. S. Alice skriver 1947: ”Även om arbetet ibland vållat oro och besvikelser, så har det också varit rikt på glädjeämnen.”

Öppen fångkoloni

1948 ändras klientelet på Sjöliden än en gång. Nu blev det en ”öppen fångkoloni för kvinnor”. De intagnas ålder varierade nu mellan 18 och 62 år. Eftersom dessa kvinnor i regel vistas på hemmet endast en kortare tid, har ingen regelrätt teoretisk skolundervisning kunnat bedrivas. Däremot har de i stor utsträckning skött matlagningen till hela huset och tränats i ett hems skötsel m.m. Hälsotillståndet bland dessa kvinnor var under åren växlande. Ofta var de i dålig kondition och läkarvård måste ofta anlitas. Många har varit deprimerade och överkänsliga. Året innan denna senare förändring genomfördes besöktes hemmet av bl.a. Överdirektören för Fångvårdsstyrelsen. Denne och andra företrädare för Kriminalvården, Statsrevisionen och Riksdagen gör ett flertal besök. 1951 meddelas att ”på grund av ändrade dispositioner i fångvården torde arbetet komma att nedläggas den 1 juli 1951”. Detta skedde och fastigheten var åter till salu. Köpare denna gång var Sammanslutningen Syskonbandet som i många år använde Sjöliden som sommarhem för blinda. Därmed var Sjöliden-epoken avslutad för Erstas del.

32

Äppelviken – kuratorsverksamhet I en Ersta-ägd fastighet på Klövervägen 1 i Bromma fick Stiftelsen Hemmets Fristads arbete en fortsättning. S. Gunilla Höier började den 1 januari 1939 en kuratorsverksamhet, särskilt med tanke på f.d. Fristads- och Sjölidenelever. Hennes hem blev dessutom – under längre eller kortare tid - bostad för en del av flickorna. Som deras kurator följde hon dem och deras utveckling, hjälpte till med att finna arbetsuppgifter åt dem och att ge dem möjlighet att skaffa egna bostäder m. m. Villan i Äppelviken såldes 1949. Men s. Gunillas intensiva arbete fortsatte fram till hennes död sommaren 1962. I minnesorden om s. Gunilla står: ”Ansvaret för hennes ungdomar och överhuvudtaget för människor hon mötte tog henne så helt i anspråk, att var hon än befann sig fick hon anledning att hjälpa… Hon dog i Söderhamn under en resa till någon som behövde hennes hjälp.” Stiftelsen Hemmet Fristad

Dess direkta verksamhet fortsatte med s. Gunilla Höiers kurativa arbete i Äppelviken fram till hennes död 1962. Redan 1951 trädde Stiftelsen Hemmet Fristad in och avlönade en diakonissa, som tjänstgjorde vid Unga Kvinnors Värn (UKV). Under året 1952 pågick samtal mellan Diakonissanstalten och Stiftelsen Hemmet Fristad om överlåtelse av verksamheten och av dess fonder. Det samarbete som stiftelsen haft med Ersta Diakonissanstalt under alla åren, både i det konkreta hjälparbetet och i styrelsearbetet ledde till att Ersta i slutet av 1960-talet helt fick överta ansvaret för Stiftelsen Hemmet Fristads ”kvarlåtenskap”, d.v.s. en summa fonderade medel, som ännu denna dag förvaltas av Ersta Diakonisällskap. Under årens lopp har denna fond gett årliga stora bidrag till Erstaverksamheterna vid både Lännahemmet och Härbärget. I årsberättelsen för 2005 redovisas en kvarvarande summa på 337. 000 kronor.

33


Lännahemmet

34

År 1952 fick Ersta Diakonissanstalt en gåva av dåvarande komministern i S:ta Maria Magdalena församling i Stockholm, tidigare Indienmissionären Paul Sandegren. Gåvan gavs till hustruns minne. Den bestod dels av penningmedel, dels av en fastighet i Länna vid Drevviken i Trångsund och fick beteckningen ”Ingrid Sandegrens minne”. Huset i Länna var en större timmerbyggnad – tidigare Länna gästgivaregård – av makarna Sandegård använd som sommarbostad. Det är den gästgivaregård som omtalas i Lars Widdings ”Sorundasvit”. Den verksamhet som började på Lännahemmet redan i januari 1953 drevs då av Stiftelsen Unga Kvinnors Värn (UKV) och fick göra tjänst i några år som hem för bostadslösa tonårsflickor – tidigare bosatta i lokaliteter tillhöriga S:t Jakobs församling. Lännahemmet blev ett nära samarbete mellan UKV och Diakonissanstalten. Liksom UKV:s fortsatta verksamhet inne i centrala Stockholm leddes Lännahemsarbetet av Ersta-systrar. Fastigheten ställdes hyresfritt till förfogande och vid inflyttningen var det diakonissan Karin Stålhandske (1912-2005) som blev den första medarbetaren. På ett sätt var det rätt och riktigt att säga att verksamheten bedrevs av Stiftelsen Hemmet Fristad, som via bidrag till UKV stod för kostnaderna. Under 1954 fick 10 unga flickor sin tillflykt på Lännahemmet. Vid en högtidlighet den 5 maj invigdes hemmet högtidligen. Då hade diakonissan Saga Andersson tillträtt tjänsten som föreståndarinna, en uppgift som hon hade fram till år 1970. Bland de till invigningen inbjudna gästerna fanns representanter för Erstas och UKV:s styrelser, för Stockholms stads barnavårdsmyndighet och för Huddinge församling. Prosten Fromén uttryckte speciell glädje över att Ersta placerat ännu en diakonal verksamhet i hans församling. Samma år konfirmerades fem av flickorna i Ersta kyrka efter undervisning av pastor Gunnar Meijer. Ganska snart drabbades verksamheten av överbeläggning. Då inköptes den närmaste granntomten med tillhörande trerumsvilla och man kunde bereda plats åt ytterligare 6 flickor. De flesta av flickorna placerades på Lännahemmet av Stockholms stads barnavårdsnämnd

och de bereddes möjlighet till fortsatt skolgång och yrkesutbildning. Några av dem hade förvärvsarbete som skulle skötas. Varannan vecka samlades alla tillsammans med någon av Erstas präster till samtalskvällar och en kyrklig söndagsskola inom Huddinge församling samlades regelbundet i hemmet. Vid denna tidpunkt uppstod två bekymmer för Lännahemmet, dels oroade de ekonomiska förutsättningarna, dels visade det sig vara svårt att få alla platserna belagda. Den kategori flickor som tidigare placerats där, fick allt oftare omhändertas i enskilda familjer. Ekonomi-problematiken löstes genom att Diakonissanstalten 1969 helt övertog verksamheten, fortfarande med hjälp av medel från Stiftelsen Hemmet Fristads fonder. Platsfrågan ledde till att flickorna som placerades där var svårare vårdfall, ofta med psykiska skador, som krävde ökade och ibland annorlunda insatser av de anställda. I samarbete med Socialförvaltningen i Stockholm, som bekostade 85 % av kostnaderna och som stod för placeringen, fick Lännahemmet en delvis förändrad inriktning. Från 1972 skall hemmet användas för ungdom – pojkar och flickor, som på grund av fysiska, psykiska och sociala handikapp behöver stöd för att klara sig i samhället. Hemmet samarbetar med ungdomspsykiatriska kliniker, skolor och arbetsplatser. Viktigast är att skapa ett hem med trygghet och personlig omvårdnad och helst av allt en eftervårds-verksamhet. Arbetet leds vid denna tid av diakonissan Kajsa Andersson och hennes make. De stannar kvar t.o.m. år 1976. Målet för verksamheten är ”att byta vilsenhet mot gemenskap, omsorg mot trygghet, misstro mot förtroende, stå för ärlighet och sanning, och på så sätt bygga upp en tro på framtiden och kraft och vilja att möta den”. Ny föreståndare blir diakonissan Maud Ohlson, som stannar kvar till 1990 (de sista åren med tjänstledighet). I allmänhet kunde ungdomarna bo 1-2 år på Lännahemmet för att sedan vara beredda för eget boende. De flesta hade sin skolgång att sköta, andra ett arbete. Hela arbetet byggde på att förtroende byggs upp både mellan personal och ungdomar och med ungdomarnas anhöriga. Man eftersträvade en förhoppningsfull och realistisk miljö – för ungdomarnas bästa.

35


Efter några år förstärktes behandlingsmöjligheterna genom att arbetspassen eftermiddag -kväll blev dubbelbemannade. Många av ungdomarna var placerade enl. SoL § 6 och LVU § 1:2. Uppföljningsarbete med både ungdomarna och deras familjer uppmärksammades allt mer. Socionom Anna Florin, som vikarierat för Maud Lundin-Ohlson, blev hennes efterträdare och verksamheten inriktas mer och mer mot behandling och mot hela familjerna. Personalstyrkan utökades väsentligt under denna tid och för dess utveckling beviljades handledningssamtal och kurser i familjebehandling. Hela tiden pågår förändringar och utveckling. Kring år 2000 hade man kontakt med ”Insamlingsstiftelsen Mentor Sverige”, som ett led i arbetet att skapa nätverk för institutioner och frivilliga organisationer, som arbetar med sexuellt utsatta barn och ungdomar. Samma stiftelse delfinansierade under två år kostnaderna för en chef och utbildningsledare i det här sammanhanget. I oktober 2001 fattade Ersta diakonisällskaps styrelse beslut om att verksamheten vid Lännahemmet skall inriktas mot tonårsflickor som varit utsatta för sexuella övergrepp. Ökad kunskap om denna målgrupps behov har inhämtats bl.a. vid två rundabordssamtal, då HM Drottning Silvia medverkat. Sedan 1999 bedrivs en egen skola – Lännaskolan ­­­- där varje flicka erbjuds individanpassad undervisning. Dessutom har de tillgång till terapisamtal utanför institutionen. Föräldrar och andra närstående erbjuds stöd genom föräldra- och familjesamtal. Denna förbättring av vården har tillsammans med annat medfört ökade kostnader. Detta har i sin tur lett till att kommunerna, som i många fall tvingas välja det för dem billigaste alternativet, i allt för få fall placerar ungdomar hos oss på Lännahemmet. Då det således visat sig att Lännahemmets vårdplatser under senare år inte utnyttjats i tillräckligt hög grad, överväger styrelsen att avveckla verksamheten och ev. försälja fastigheterna.

36

Marsta gård Tack vare en stor donation av privatpersoner kunde Ersta år 2002 inköpa Marsta gård i närheten av Nynäshamn, där utrymme finns för en utveckling av Lännahemmets verksamhet med sexuellt utsatta flickor. Marsta gård iordningställdes för vård och behandling av 5 flickor och invigdes högtidligen i september 2003. HM Drottningen invigningstalar och klipper det blå-gula bandet. Här får 5 islandshästar ta plats som medarbetare i det terapeutiska arbetet med flickorna. Hästarna ställs till Erstas förfogande av Stiftelsen Anders Gernandts Minnesfond. Samtidigt utarbetas och genomförs en 10 poängskurs ”Flickor på institution – psykosocialt arbete med sexuellt utsatta” i samarbete med Ersta Sköndal högskola Erstas flickhem

De båda verksamheterna vid Lännahemmet och Marsta gård fick 2003 det gemensamma namnet Ersta flickhem. Till dessa och andra sociala enheter finns ingen garanterad finansiering. Här krävs biståndsbeslut från respektive placerande kommun. Detta leder tyvärr till att allt fler kommuner av kostnadsskäl avstår från långa placeringar, trots att all erfarenhet av sådant arbete ger vid handen att det är och måste vara ganska långa och omfattande behandlingstider. För Ersta diakonis del innebär detta fortsatt förändringsarbete som leder till samordning och utveckling av metoder eller också till nedläggningsbeslut.

37


Härbärget

38

Under år 1969 fick Ersta mottaga en stor gåva av fröken Gerda Berglund i Älvsjö, bestående dels av en villafastighet (värde 193. 000 kr), dels av fondmedel (värde 294.300 kr). I januari 1970 öppnades i villan Erstas härbärge för hemlösa kvinnor. Detta skedde efter inspektion av Kriminalvårdsstyrelsen, som ansåg hemmet ”synnerligen lämpat för sitt ändamål” och som dessutom beviljade ett stödbelopp för denna nya Ersta-verksamhet. Till föreståndarinna vid Härbärget utsågs Röda Kors-systern Ingrid Nilsson och en arbetsgrupp under ledning av föreståndarinnan s. Anne-Margrethe Murray (1917-1972) ansvarade för arbetet. Under det första året bodde 34 kvinnor i olika åldrar längre eller kortare tid på hemmet. Förutom mat och husrum ingick hjälp och handledning för att kunna återvända till eget boende och nya arbetsförhållanden samt möjlighet till samtal och gemenskap för uppbyggandet av den ofta förlorade självkänslan. För det senare var karaktären av ”privathem” ett viktigt hjälpmedel. Endast 6 inackorderingsplatser fanns. God kontakt etablerades med socialsekreterarna, som för längre eller kortare tid placerade utsatta kvinnor där. Under år 1971 täcktes omkostnaderna till 43 % av inackorderingsavgifter och resten av gåvo- och fondmedel, bl.a. stora summor från Erstas Blomsterfond och från Stiftelsen Hemmet Fristad. 1975 övertar diakonissan Karin Simonsson ansvaret. Förutom de boende kvinnorna blev Härbärget en tillflyktsort även för tidigare gäster. Fortsatt kontakt med de redan utslussade och med deras anhöriga och kamrater blev en viktig del av Härbärgets verksamhet. Man prövade på olika sätt att skapa förutsättningar för värdefulla sysselsättningar för både arbete och fritid. Vid flera tillfällen fick Härbärget ta emot den ”årliga diakonipenningen” från medlemmarna i Erstas diakoniss- och diakonhem samt större och mindre bidrag från ett antal fonder. Av redogörelsen för år 1984 framgår att Härbärget inte bara tagit emot 87 kvinnor utan även deras medföljande 39 barn. 1989 genomfördes en omfattande renovering av fastigheten. Fler och fler av kvinnorna var gravida och antalet förfrågningar om plats var ökande. Under de följande åren växte antalet invandrarkvinnor

och detta innebär att många av dem har allt större och mera komplicerade problem, såsom misshandel, självmordförsök och utvisningshot. Under 1994 gavs bostad och stöd åt 44 kvinnor och 44 barn av 21 olika nationaliteter. Mycken tid och arbetskraft läggs ner på kontakter med myndigheter, sjukhus och advokater. Långt gångna planer på tillbyggnad inom Älvsjö-tomten gick av olika skäl inte att genomföra. Ny ansvarig ledare blev från början av 1990-talet förskollärare Siw Johansson. Under år 1998 kunde emellertid hela härbärgesverksamheten flytta till en fastighet, belägen i en annan förort, nyrenoverad och anpassad till verksamheten med lekrum för barnen, samtalsrum, andaktsrum, motionsrum och annat som underlättar för kvinnorna att återhämta sig. Undervisning i svenska har en gång i veckan kunnat erbjudas invandrarkvinnorna. Under hösten 2000 anställdes en socialpedagog för att lyfta fram barnens behov av hjälp och stöd samt att belysa socialtjänstens ansvar. År 2002 har Härbärget 8 medarbetare på 6,5 tjänster till en personalkostnad av drygt 3 miljoner kronor. Hemmet är personalbemannat dygnet runt. Personalen deltar regelbundet i arbetshandledning och i olika utbildningar. Några av kvinnorna flyttar numera till ”ett mellanboende” inne på Ersta i väntan på eget boende. Ersta fristad

Under år 2006 ändrades namnet på verksamheten på Härbärget till Ersta fristad för att tydliggöra verksamhetens inriktning och för att öka kännedomen om det ”skyddade boendet” har ett par seminariet hållits för att utveckla kontakterna med socialtjänsten. I början av detta år, 2008, har Ersta fristad utökat sin verksamhet med ett par olika samtalsgrupper för våldsutsatta kvinnor och barn. Med adress i fastigheten Lilla Ersta vid Folkungagatan och med en utökad personalstyrka har dessa grupper blivit en nysatsning inom den sociala sektorn.

39


Ersta Café Redan under år 1991 väcktes inom Ersta och dåvarande Stockholms församlingsdelegerade intresset för ett aktivt samarbete för att om möjligt öka de sociala insatserna inte minst inom Södermalms kontrakt. Medel ställdes till förfogande från båda parter och sågs som en del i Svenska kyrkans kontaktverksamhet på Södermalm. Församlingssekreterare Kristina Telerud projektanställdes under ett halvår för att utveckla Erstas Cafeteria till ett gemenskapscentrum. Detta skedde 1982 – dels knöts en mindre bokförsäljning till caféet, dels organiserades där en serie kristna kulturprogram. Cafeterian utgjorde en fin miljö för en sådan kontaktskapande verksamhet för församlingarna på Södermalm. För att säkerställa en fortsatt verksamhet av detta slag och en samordning av de övriga sociala verksamheterna på Ersta tillkom en fast tjänst som socialsekreterare. Tack vare fortsatta anslag från Församlingsdelegerade och SKS i Stockholm kunde verksamheten fortsätta att erbjuda ett rikhaltigt utbud av kulturprogram varje onsdag eftermiddag. 1986 etablerades ett samarbete med bokförlaget Verbum och bokhandelsdelen växte och krävde en assistenttjänst, som under många år framöver sköttes av diakonissan Karin Gunnard – även efter det att bokcaféet 1989 överförts till och redovisats som en ”traditionell Ersta-verksamhet”. Under de första 7 åren redovisas omkring 10.000 besökare vid kulturprogrammen.

Erstaträffen

40

I de tidigare diakoniutbildningslokalerna vid Folkungagatan gjordes under andra delen av 1983 en nödvändig renovering för att den 1 november kunna ta emot de första gästerna på Erstaträffen, en verksamhet där hem- och rotlösa personer skulle kunna finna en tillflykt med möjlighet att äta en nyttig frukost (till en obetydlig kostnad) och för eget bruk ha tillgång till tvättmaskiner och duschrum. Personalen var beredd att bistå de besökande med råd och rehabiliteringsåtgärder. Beroende på gästernas problem fick arbetsformerna ibland för-

ändras, t.ex. då det blev tydligt att allt fler blandmissbrukare, narkomaner och bostadslösa sökte sig till Erstaträffen. För att om möjligt profilera verksamheten med positiva aktiviteter – konst, matlagning, badminton m.m. – ställdes större krav på nykterhet. Erstaträffen var under ett antal år ett reglerat samarbete med Socialdistrikt 5 på Södermalm och understöddes av Stockholms församlingsdelegerade och av Nödhjälpskassans i Stockholm Samfond samt av den s.k. diakonipenningen från Erstas diakonissor och diakoner. Till föreståndare utsågs diakonissan Ingegärd Christensson. 1990 sade Socialdistriktet upp samarbetsavtalet med Ersta och i början av år 1991 upphörde Erstaträffens verksamhet. Då hade per år mellan 464 och 215 personer varit besökare vid ca 28. 000 tillfällen. Kulmen i besöksantalet inföll 1989 med över 5. 000 besök. Vissa år utgjordes en stor del av gästerna av finska medborgare, vilket ledde till ordnandet av ett par sommarläger på Finska församlingens sommarhem.

Ersta Vändpunkten I Årsberättelsen för Ersta diakonisällskaps verksamhet 1986 nämns för första gången den sociala verksamhet som kallas Erstagruppen – Vändpunkten. Till en början höll den till i lokaler med ingång från Folkungagatan, d.v.s. ”vägg i vägg med Erstasträffen”, men också som efterträdare till Tuborg, som under en rad år varit hyresgäster på Ersta. ”Vi ska försöka blir en vändpunkt, ett stöd för människor” blev ledordet i den nya verksamheten. Ersta hade vid denna tid anställt två alkoholrådgivare, som inom Ersta genomförde ett projekt för missbrukare enligt Minnesota-metoden. I april månad startade ett väl förberett arbete som vände sig till ”anhöriga, vänner eller arbetskamrater till personer som använder alkohol på ett sådant sätt att deras drickande förorsakar problem för dem själva och deras omgivning”. Programmet bestod av mindre samtalsgrupper, som träffades 2 kvällar i veckan under 6 veckor för

41


42

att tillsammans med ett par alkoholrådgivare samtala om närståendeproblematiken. Alkoholism drabbar alla – även den som inte dricker. Vid denna tidpunkt lanserades synen på alkoholism som en sjukdom och man talade om ”nyktra alkoholister”. Som grund för detta fanns erfarenheter från Anonyma Alkoholisters (AA) fleråriga arbete och den därmed besläktade och alltmer utbredda Minnesota-modellens arbetssätt. Diakonissorna Kristina Telerud och Ingegärd Christensson gjorde 1987 en studieresa i USA och deltog i en kurs i Minnesota-modellens arbetssätt i Hazelden – en resa som gav dem båda en kick och en längtan att få sätta i gång nya verksamhetsformer. Efter Vändpunktens första arbetsår (1989) fick deltagarna svara på en enkät. Av den framgick att många av dem befunnit sig i en kaotisk situation och känt både hopplöshet och maktlöshet och att Vändpunkten betytt just en ”vändpunkt” för dem. De hade fått hjälp med att se på sin situation på ett helt nytt sätt, de hade fått hjälpmedel att bearbeta sin skuldproblematik och den nya kunskapen hade upplevts befriande. Och inte minst möten med ”nyktra alkoholister” hade gett många nytt hopp. Det nya tänkandet och det goda resultatet av de nya arbetsformerna började sprida sig i landet. Medarbetarna på Vändpunkten blev ganska snart och mycket ofta anlitade som föreläsare vid kurser anordnade av Socialstyrelsen, Landsting, Kommuner m.fl. samt i diakoniinstitutioner, församlingar och skolor. Mängder av studiebesök gjordes bl.a. av företrädare för socialtjänsten. Detta ledde i sin tur till att Ersta Vändpunkten i samarbete med Socialstyrelsen under några år anordnade kurser i Minnesotamodellens arbetssätt. Kursverksamheten, föreläsningar och studiebesök beräknas under vissa år ha nått över 3.000 deltagare. Allt detta har lett till ett växande intresse och utökade aktiviteter för hjälp åt anhöriga. Efter noggrann förberedelse inbjöds också barn till missbrukare (åldrarna 6-8 år och 9-11 år) och under 1990 hade ett program för tonåringar utarbetats och fick sina första deltagare. Många av barnen och ungdomarna har kommit till Vändpunkten på rekommendation av skolsköterskor och skolkuratorer. Önskemål om föreläsningar och kurser i anknytning till vissa yrkesutbildningar har lett till samarbete med distriktssköterskeutbildningen och läkarutbildningen m.m.

Våra tydliga budskap till gruppdeltagarna är: Det är inte ditt fel Du kan inte bota Det finns hjälp att få för missbrukaren Du har rätt att få hjälp för din egen skull. 1995 utkom den första forskningsrapporten gällande Ersta vändpunktens arbete med barn till missbrukare. Rapporten, skriven av docenten vid Stockholms universitet Thomas Lindstein fick stor uppmärksamhet. I en senare forskningsrapport (2001) skriver Thomas Lindstein: Den barngruppsverksamhet, som landade som en främmande fågel på svensk mark uppe på Ersta i Stockholm och som till synes innehöll en del märkliga inslag, är nu för barnen och ungdomarna själva i alla fall, förmodligen något av det mest begripliga, hanterbara och meningsfulla inom svensk social barnavård. Och i årsberättelsen konstateras: ”Att arbeta preventivt, d.v.s. förebygga att stora problem utvecklas, är en viktig diakonal uppgift.” Samtidigt med den ordinarie gruppverksamheten har personalen vid flera tillfällen blivit nyttjade för genomförande av utbildningar i större sammanhang. Så påbörjades under 1996 ett stort projekt inom Kommunförbundet i Jämtlands län med avsikt att ge all berörd personal (ca 1.300 ) ett första ”ögonöppnande” utbildningstillfälle samt gruppledarutbildning åt ett mindre antal medarbetare i de olika kommunerna. I Årsberättelsen 1998 konstateras följande: ”Trots att det förebyggande arbete som Vändpunkten gör för utsatta barn- och ungdomar i missbruksmiljö ger såväl ekonomiska som mänskliga vinster på sikt” så vill kommunerna fortfarande inte betala fullt ut för dem som besöker verksamheten. Detta innebar t.ex. för år 1998 att Ersta Diakonisällskap fick gå in med 2,1 milj. kronor, d.v.s. hälften av Vändpunktens kostnader. – Fr.o.m. påföljande år kom bidrag på 1 miljon från Stockholms stad – vilket idag utgör ca 20 % av kostnaderna. Under de drygt 20 år som Vändpunktsarbetet har pågått har ca 3. 400 personer deltagit i gruppverksamheter för barn, tonåringar, makar, föräldrar, syskon, vänner och arbetskamrater. Vändpunkten blev och är en oas för anhöriga/närstående till drogberoende personer. Verksamheten har under årens lopp bytt lokaler ett flertal gånger. Först var man grannar till Erstaträffen med ingång från Folkungaga-

43


tan, sedan (1996) fick man de stora ljusa lokalerna på 10:de våningen i Martahuset. Nästa flytt skedde 2004 och då till lokaler på vindsvåningen i Stora diakonisshuset. Där sker arbetet ännu idag.

Villa Cederschiöld

44

Den 9 november 1988 invigdes i Mariahemmets ”gamla matsal” en dagverksamhet för ”äldre personer med dement beteende”. Detta skedde i samverkan med stadens sociala myndigheter. Ersta anställde ”samordnaren”, diakonissan Christin Brandhammar, och Socialdistrikt 5 - Sofia/Katarina, de sju vård- och terapibiträdena. Namn fick verksamheten efter Marie Cederschiöld, som under åren 1851-62 var med om att öppna diakoniverksamheten i form av ett litet sjukhus och landets första sjuksköterske-utbildning och som sedan var dess föreståndarinna under åren på Kungsholmen. Utifrån fyra teorier om behov och möjligheter (för glömska och förvirrade personer) skulle detta arbete bedrivas: • trygg och hemtrevlig miljö ger stöd och stimulans • meningsfull sysselsättning bidrar till ett bättre liv • dagverksamhet ger möjlighet för gästerna att kunna bo kvar i sin hemmiljö • anhöriga och närstående orkar bättre om de någon dagtid får stöd och avlastning. Den första verksamhetstiden utvärderades genom frågeformulär till de anhöriga och genom intervjuer med gästerna. Mycket i svaren vittnade om ett gott resultat: • Många åt dåligt då de började. Nu hade de mycket bättre aptit. • Några hade varit på gränsen till apatiska, hade t.ex. inte lämnat sängen på hela dagen. Nu gick de upp och klädde på sig varje morgon. • Flera hade inte brytt sig om hur de såg ut. Nu ville de ha nya kläder och gärna något smycke!! • Anhöriga kunde vara trygga när de visste att ”mamma” eller ”pappa” hade det bra på dagarna. • Personalen upptäckte och gladdes åt gästernas förbättringar och kände sitt arbete som meningsfullt.

Verksamhetens mål var dubbelt, dels att ge gästerna så god vardagstillvaro som möjligt, dels att ge stöd och avlastning till anhöriga. På sommaren 1989 flyttade dagverksamheten ut till en villa i anslutning till Erstagårdskliniken i Hästhagen, Nacka. Nu började beteckningen Villa Cederschiöld att användas. Under det första året deltog 25 personer. I den utvärdering som gjordes i Socialdistriktet kunde man notera ett minskat behov av hemhjälpstimmar hos de gäster som regelbundet besökte Villa Cederschiöld. Under hösten 1992 återvände verksamheten till Erstaområdet på Södermalm, där lämpliga lokaler fanns i det nybyggda och nyinredda Martahuset. Villa Cederschiöldverksamheten fortsatte att vara en dagverksamhet för äldre glömska och förvirrade personer, som fortsättningsvis ändå ville och kunde bo kvar i eget boende. 1996 blev ett viktigt år för Villa Cederschiöldverksamheten, som då övertog ansvaret för Mariahemmets gruppboende parallellt med dagverksamheten. Då utökades personalen från 6 till 16 medarbetare. En ny metod i behandlingen – validation och reminiscens – tillämpades. Den innebär ”att beteendet hos en minneshandikappad är adekvat just för den personen”, därför skall mötet och behandlingen vara så individuellt som möjligt. Dessutom ses det som viktigt att involvera de anhöriga i arbetssättet. På svenska kan man använda orden: ihågkomst och erinring. En stimulerande miljö och ett bekräftande bemötande är viktiga byggstenar i metoden. 1999 genomfördes ett ”andligt projekt” för att utröna personalens, de boendes och de anhörigas behov av andlig stimulans. Regelbundna andakter och gudstjänster utformas speciellt i Ersta kyrka för Villa Cederschiöld-gästerna. Vid en första utvärdering visade det sig att de äldres ”medvetandenivå” hade ökat och att kommunikationen mellan de demenshandikappade och deras anhöriga hade formats på ett positivt sätt. Personalen har skolats i detta arbetssätt vid Reminiscence Center i London och genom deltagande i andra fortbildningar. Intresset för Villa Cederschiöld-verksamheten har varit stort och den har blivit förebild för likartad verksamhet på flera platser i landet. Verksamhetsansvarig och idéspridare var under många år Ann-Charlotte Isacs. I Årsberättelsen 2001 får Villa Cederschiölds dagverksamhet

45


beröm av stadens äldreinspektör, som påpekar ”att trevlig anda mellan personalen och en ledning som är kunnig, strukturerad och visionär, återspeglar sig i vården och omsorgen av de äldre”. Vid denna granskning lyftes dagverksamheten fram som bäst i Stockholm. Vid många seminarier och utbildningsdagar har personal från Ersta varit medarbetare och spridit information inte bara i Sverige utan också så långt bort som i Japan! Med finansiellt stöd från Socialstyrelsen har ett anhörigprojekt ”Minnen från igår – Omtanke idag” bedrivits och redovisats under år 2002. År 2006 utkom en bok ”I berättelsen finns jag – Livsberättelse och livsåskådning vid demens” (Verbum) skriven av Anders Westius, präst och doktorand i klinisk medicin & Ulla Petersen, diakon - båda Erstaanställda och med Villa Cederschiöld-verksamheten som kunskapsbas och referensgrupp. Alzheimers Café

Ett nytt projekt inleddes år 2006, då Kristina Telerud började ett samarbete med Alzheimerföreningen. Arbetet fick namnet Alzheimer Café och innebar regelbundna samlingar för människor med demenssjukdomar och friska. Här råder en atmosfär, som leder till att man vågar tala om sjukdomen. Friska och sjuka tillsammans är tillsammans i stor öppenhet. De första åren bekostades av medel från Allmänna Arvsfonden. I nuläget 2008 fortsätter projektet med hjälp av 3 miljoner från Johanniterorden med fokusering på fortsatt Café-verksamhet men också på samtalsgrupper och på forskning.

Skola och barnhem

46

Diakonissanstaltens lilla sjukhus – med 8 vårdplatser – hade öppnats på sommaren 1851 i enkla och små lokaler på Pilgatan 8 på Kungsholmen. Redan inom det första verksamhetsåret hade en liten skola inrättats, där provsystrar utan någon egentlig utbildning fick ta hand om och undervisa en skara barn, som medföljt sina mödrar till sjukhuset. Redan i årsberättelsen för arbetsåret 1852-53 nämns att man ”öppnat ett hem för värnlösa eller vanvårdade barn”. Detta blev upp-

rinnelsen till en barnhemsverksamhet, som bedrevs av Diakonissanstalten under i det närmaste 100 år.

Diakonisshuset på pilgatan

Det första barnhemmet (1852) med 5 inskrivna barn anknöts från början till skolverksamheten. Det var några speciellt utsatta skolbarn - hemlösa och vanvårdade - som tillsammans med en provsyster fick bo i ett litet rum i Diakonisshuset. De fick delta i skolundervisningen och fick - efter ålder och krafter - övning i husliga sysslor. Barn i skolan saknades aldrig. Redan 1854 hade antalet ökat till över 40, som då överflyttades till olika lokaliteter vis Jaktvarvgränd. Redan andra året hade barnhemmet utvidgats. Där fanns nu 9 barn och tillökningen berodde på den svåra koleraepidemin, som härjade detta år. Av de först intagna barnen hade den ena flickan fått tjänst i ett hem och den andra var placerad som ”monitris” och biträde till en lärarinna i en skola på landet. Detta glädjande resultat föranledde följande mening i årsberättelsen: Våra barn gifva oss mera anledning till glädje än oro.

Jaktvarvsgränd

I samband med Diakonissanstaltens flyttning till Jaktvarvsgränd på Kungsholmen fick barnhemmet större och bättre lokaler och antalet inskrivna barn ökade hastigt. Vid antalet 24 ville man sätta en gräns, men på grund av fortsatt koleraepidemi hade man plötsligt omsorg och vård om 43 barn. De mindre barnen deltog i skolans undervisning, de större fick dessutom arbetsuppgifter i kök, trädgård, tvättstuga m.m. ja, t.o.m. i vården av de sjuka, detta parallellt med att de deltog i konfirmationsundervisning och blev konfirmerade. Tyvärr var utrymmena för skolarbetet inte tillräckliga. Vissa år fick undervisningen under somrarna ske i en slöjdbod och under vintrarna uppe på en vind, som inretts för ändamålet. Ca 80 barn var då inskrivna. Som skolsystrar tjänstgjorde diakonissorna Hilda Öberg (1825-1904), och Sofia Swanbäck (18241902), tidvis ledda av fröken Betty Ehrenborg. Inte minst för barnhemsarbetet var den nya tomten vid Jaktvarvsgränd till stor glädje. ”Sjöns närhet, frisk luft, grönska och en skön

47


utsikt ökade ställets behag”, samtidigt som den stora trädgården fodrade mycket arbete, vartill ”Systrarne och Barnen växelvis användas, och är detta för dem en lika angenäm som helsosam och i öfrigt nyttig sysselsättning. Där skördades sistlidet år 50 tunnor potates, utom hvarjehanda andra trädgårdsfrukter.” Vid denna tid fick Diakonissanstalten en gåva på 150 R:dr –”bestämda till uppköp av tvenne kor, och dessa hafva sedan dess försett Barnhemmet med mjölk. En af Systrarna, biträdd af Barnen, sköter korna.” Bland dem som arbetade bland barnen under Kungsholmstiden finner vi bl.a. diakonissorna Charlotte Ljungberg (1822-1866) och Ebba Zetterström (1812-1904), Sveriges två första diakonissor, invigda vid högtid i Blasieholmskyrkan 1855. Många var de vänner till Diakonissanstalten som under dessa första år bidrog med gåvor av olika slag. De flesta är för oss okända personer, men på några ställen hittar vi namngivna mecenater. Till minne av sin mors födelsedag den 21 januari skänkte Fredrika Bremer årligen gåvor till barnen i form av linnen, förkläden och halsdukar. Från Jenny Lind-Goldschmidt kom det inför julfirandet en summa pengar, 1859 inte mindre än 225 R:dr, till ”Julträd och gåfvor, så vi kunde flera gånger glädja barnen”. Men även sommartid infann hon sig bland barnen. Då var ”så väl Barnhemmets barn som Skolans båda afdelningar församlade i den stora salen, hvilken var klädd med löf och blommor. Barnen sjöngo sina sånger och besvarade med ovanlig liflighet de frågor som gjordes dem. Till slut yttrade hon till alla barnen några förmanings- och uppmuntringsord.” Vid samma tillfälle åtog hon sig att betala kostnaderna för ”ett fattigt, värnlöst och särdeles vanlottadt barn, som är döft och har svårt att tala och läsa”.

vid flytten från Kungsholmen. Hon var en älskad lärarinna. Hon dog 37-årig efter en kort tids sjukdom och sörjdes av alla. I minnesrunan efter henne står det: ”Stort är tomrummet efter henne i många hjertan, inom hela anstalten och särskildt inom anstaltens skola, där hon saknas av 60 barn, som njutit af hennes undervisning.” Av olika skäl upphörde skolan 1871, främst därför att den inte längre behövdes som övningsskola för seminariet, som Betty Ehrenborg startat. Barnhemmet i Norra porthuset

Barnhemmets ledning kämpade med flera stora bekymmer. Det ena var frågan om antalet barn. Helst ville man att barngruppen inte skulle vara större än i en vanlig familj så att det kunde finnas en verklig hemkänsla. ”Barnhemmen äro icke naturliga. Nöden har skapat dem. Men det är då också angeläget att man söker bibehålla karakteren af hem”, står det i samband med flyttningen 1864 till Ersta-området på Södermalm, då 26 barnhemsbarn flyttades med och placerades på övre våningen i Norra porthuset. Beslut togs vid denna tid att icke anta några fler barn ”i stället för de twå, som på wåren, efter confirmationen, utgå i tjenst”. Vid denna flyttning var diakonissan Elna Alström (1831-1916) i tjänst på barnhemmet. Ett annat problem var blandningen av ”vanartiga barn” och barn som tagits om hand av andra skäl, t.ex. barn som i koleraepidemierna förlorade sina mödrar eller som drabbats av sjukdom och handikapp. Eftersom de blivande diakonissorna i sin utbildning också borde få

På Stora Ersta Skolan i Diakonisshuset

48

Vid flyttningen till Ersta fick skolan ”en skön sal med egen ingång och tambur”. Där undervisades ca 60 barn i två klasser. Barnen kom dels från barnhemmet; dels från ”Katarina församlings kojor”. Diakonissan Elise Djurberg (1832-1870) var ansvarig för skolan

Sofie Swanbäck

Elise Djurberg

Elna Alström

Emilie Toll

49


övning att handskas med de ”vanartiga barnen”, kom barnhemsgrupperna under många år att bestå av ett ganska heterogent material med medföljande uppfostringsproblem. Men så snart man fick lokalresurser – 1861 – inrättades ett s.k. ”räddningshem” för de svårfostrade barnen, först i nära anslutning till Magdalenahemmet – med risk för negativ påverkan från de äldre kvinnorna där. Detta ”räddningshem” flyttades 1864 till nedre botten i Mangårdsbyggnaden på Lilla Ersta. Det var en fastighet som ägdes och beboddes av familjen Posse, men som 1872 inköptes av Diakonissanstalten.

Mangårdsbyggnaden på Lilla Ersta

50

I samband med förvärvandet av Mangårdsbyggnaden på Lilla Ersta – hösten 1872 - flyttades Barnhemmet dit från Norra porthuset. Porthuset bedömdes vara både ”trångt och osundt” och där kom barnhemsbarnen alltför mycket ”i beröring med dem som besökte diakonissanstalten”. På Lilla Ersta fanns stor plats på andra våningen och dessutom en stor trädgård att leka i. Nu bortsåg man från risken att barnhemsbarnen skulle påverkas negativt av Räddningshemmets barn, kanske beroende på att man hade långt gångna planer på en nybyggnad för barnhemmets räkning. När detta blivit klart skulle Lilla Ersta-byggnaden användas för en Hushållsskola, där barnhemsbarnen efter konfirmationen skulle få utbildning ”i hvarjehanda husliga göromål, på det att de, efter 2 á 3 års wistande inom hushållsskolan, och sedan de kommit till mera stadga, må kunna utgå såsom dugliga tjemarinnor”. Vid denna tid var diakonissorna Emilie Toll (1840-1911) och Maria Carlstedt (1829-1903) ansvariga för barnhemsarbetet. 1884 slogs Räddningshemmet och Barnhemmet samman till en enhet med sammanlagt 30 barn, men med en tydlig intention att snarast möjligt minska antalet till ca 20. Detta var viktigt både för barnen och för Diakonissanstalten, som med sitt barnhem skulle kunna ge ”ett mera mönstergillt öfningsfält för wåra unga systrar”. Några år in på 1900-talet hängde frågan om barnhemmets framtida placering i luften. Nu pågick planering och byggande av ett nytt sjukhus, som skulle ligga på Lilla Ersta-tomten. Tanken på nya barn-

hemsbyggnader fick därför läggas åt sidan. Barnhemmet måste bort. Den gamla mangårdsbyggnaden skulle rivas och tomtmarken skulle planeras som sjukhuspark. Grundstensläggningen för Nya sjukhuset skedde 1905 och den stora nybyggnaden invigdes den 3 nov. 1907.

Stenby gods i Västmanland

I Årsberättelsen för 1907 beskrivs barnhemmets tillvaro på följande sätt: ”det har upplefvat sitt sista årsskifte i de gamla förhållandena och får nu tills vidare slå ner sina bopålar i förhyrd bostad på landet, till dess ett nytt hem kunde inredas inom Diakonissanstaltens ägoområde”. Den 7 maj 1907 hölls den sista festen i det gamla barnhemmet ”under liflig tillslutning från f.d. barnhemsbarn från äldre och nyare tider”. Därefter flyttades barnhemmet med 19 barn till förhyrda lokaler på egendomen Stenby i närheten av Strömsholm i Västmanland. Godsägaren, ryttmästare Tham, och hans medarbetare visade stort tillmötesgående och sörjde för att barnen fick fullfölja sin skolgång. Gång på gång betonas det ”att lifvet i landtlig luft och landtlig frihet hade sin välgörande inflytelse på barnen”. Sedan 1905 var diakonissan Marget Andersson (1868-1934) ansvarig för barnhemsverksamheten. Saknaden efter Ersta visade sig vara störst i samband med de stora högtiderna. Barnantalet reducerades så snart det var möjligt till 15. Efter hand blev man hemmastadd, trivseln ökade och hälsotillståndet var gott. Fortfarande väntade man på besked från Ersta i byggnadsfrågan och var inställd på ytterligare några års väntan. (Denna nybyggnad kom emellertid aldrig till stånd!)

Stjärnvik i Södermanland Ny tillflykt och stor gåva

Men nu händer något. Vi läser i Olivebladet 1911 om ”En ny tillflyktsort” för barnhemmet: ”Som gåva till Ersta har Stjärnviks egendom i Gryts församling i Södermanland av dess ägarinna, fru Nannie Broberg, överlämnats – med livränteförbindelse på givarinnans livstid”.

51


Stjärnvik var en ”dyrbar gåfva”, som ligger i ”en af Södermanlands härligaste trakter, i det natursköna Gryt med dess mjukt kuperade mark, dess många sjöar och härliga skogar, och Stjärnvik sluttar mot söder ned till den fagra Båvens strand.” Det nya hemmet

Denna gåva blev anledningen till uppbrottet från Stenby, där barnhemmet varit hyresgäst, till det egna hemmet i Sörmland. Detta skedde på sommaren 1911 och den 20 september invigdes det nya barnhemmet. Skildringen av invigningen anknyter till barnvisan: Litet bo jag sätta vill, gård med trädgårdstäppa till, Liten åker till att grava, vill jag uppå landet hava, Huset utan vank och brist, fyra rum och förstukvist. Något litet bo var det emellertid inte. Här fanns mycket mer än ”fyra rum och förstukvist”! Och det behövdes också till de omkring 15 barnen. Trädgårdstäppan och den lilla åkern var tillsammans drygt 23 tunnland jord, varav en stor del anlagts som park och fruktträdgård! ”Under våren gäller det att så och plantera, under sommaren att vattna och rensa, och när hösten kommer får vi skörda.” I trädgården fanns ”åtskilliga fruktträd och under sommaren en mångfald av blommor – perenna växter af allehanda slag!” Småbrukare

52

Inte mindre än fyra kor försåg det stora hushållet med god mjölk och ”naturligtvis ha vi som andra jordbrukare grisar och höns”. Av stort värde vid denna tid var också möjligheten att bedriva småbruk med odling av säd och djurfoder. Vissa år talar man om god växt – och då behövdes en ny lada! Andra år var skördarna mindre goda på grund av långvarig torka – och då tvingades man slakta en av korna! I gåvoredovisningen för år 1917 framgår att Sörmlands Landtmannaförbund skänkt 200 kg gödningsmedel till barnhemmet ! Vid denna tid skaffade man en egen häst. Det var en dyr investering, men till stor nytta och stor glädje inte minst för barnen, som kallade den ”sin egen häst”. Hästen hette Stjärna och fick göra tjänst några år. 1924 var Stjärna för gammal och sliten och ersattes av en ny dragare.

Sysselsättningar – både sommar och vinter

”Vackrast är kanske ändå vår sjö. När under vinterdagarna isen slår sin bro från strand till strand, då är det ett sant nöje att bege sig ut med stålsko på fot, och om man faller, gör det alls ingenting. Man vet knappast, när det är roligast, i vintertid eller under sommaren, då vår båt, fullastad med glada barn, klyfver sjöns våg, eller vi tumla om i böljorna och söka lära oss simma – för att ej tala om, då vi ibland försöker oss på att fiska. Men lektimmen går så fort, och vi samlas till arbete. I köket ha vi både storköksa och lillköksa; inne i arbetssalen dunkas det i väfstolar, symaskiner äro i full gång, och hvilket besvär, när små händer skola lära sig sy och sticka! Då komma ofta tårar i klara barnaögon; all vår början är ju svår. Men hvilken glädje, när äntligen den första diskduken är färdig. Glad går man med sin skatt till kökssystern och får till belöning ett tack och en pepparkaka. Barnens ålder varierar mellan 3 och 16 år. Alla åldrar däremellan äro representerade. Elfva barn äro i skolåldern. Till skolan är det ungefär 20 min. väg, till post och järnvägsstation 30 min och till kyrkan ½ mil. Genom prosten Lundqvists välvilliga försorg äro vi ägare till en kyrkbåt, som betydligt underlättar färden sommartid”. Prosten Lundqvist var kyrkoherde i Gryts församling och ”en gammal vän till vår anstalt”. Det var han som under många år konfirmerade barnhemsbarnen. Prästgården hade som så många andra hem öppna dörrar för både barn och vuxna från Stjärnvikshemmet. De skolpliktiga barnen deltog i undervisningen i församlingens skolor. Invigningen

Invigningen i september 1911 inleddes med psalmen ”Jesus, låt mig städse börja, i ditt namn allt vad jag gör” och tal hölls av både prosten Lundqvist och Erstas föreståndare Johannes Norrby. Erstas föreståndarinna, diakonissan Louise Heimbürger (1860-1934) deltog aktivt i Barnhemmets styrelse. I samband med invigningen mottogs det 350:de barnet på barnhemmet– en ”liten 3-årig flicka från huvudstaden!” 53


Omsorg och givarglädje

Vid invigningen visades det sig att givarinnan lämnat kvar en hel del användbara och vackra ting i form av möbler, gardiner och tavlor m.m. Till speciell glädje för barnen upptäcktes i en garderob en ”stor docka i en stol framför ett kaffebord – det var fru Brobergs egen docka, som hon väl förvarat, allt sedan hon fick den vid omkr. 10 års ålder.” Vilken god tanke att lämna den kvar till barnen! Efter några år, närmare bestämt 1914, fick barnen en lekstuga – inredd med all omsorg, där de fått en kär tillflyktsort i både regn- och solsken. Efter ytterligare några år skänktes en stor gunga, som placerades på lekplatsen utanför lekstugan – ”till stor glädje för alla”. Fru Nannie Broberg avled 1 april 1921 – precis på 10-årsdagen av överlämnandet av Stjärnvik till Ersta. ”En god gärning gjorde hon, då hon donerade sitt vackra hem vid Båven till anstaltens barnhem. Av den gärningen skola ännu många generationer av barn skörda frukter.” Dyrtider

Under de svåra krigsåren 1914-1918 gällde det att på alla upptänkliga sätt bidra till ekonomin och försörjningen. Det var då som ”småbruket” blev så viktigt. Bidrag av alla slag mottogs med tacksamhet. T.ex. skulle försäljningen av ett till julen 1917 utgivet häfte - ”Sju julsånger för stora och små” tonsatta av Alice Tegnér - pris 1 kr, ge ett tillskott till barnhemsverksamheten. Det bestämdes också att ett av husen under sommartid kunde hyras ut som barnkoloni. Det var barn från Jakobs församling i Stockholm som då under några sommarveckor fick njuta av lantlivet och den sköna miljön. Husmor och föreståndarinna var s. Marget Andersson. Hon skriver: ”Att 1918 varit ett knapphetens och dyrtidens år, ha äfven vi fått erfara, dock betydligt lindrigare än de stora städernas befolkning. Stjärnvik har också förskonats från spanska sjukan och andra sjukdomar, som härjat i vårt land.”

54

Första tisdagen i maj

En speciell dag i vårt barnhems historia är ”första tisdagen i maj månad”. På den dagen samlas varje år f.d. barnhemsbarn och f.d. barnhemssystrar till en festlig dag på Ersta. Exakt när denna tradition började, har jag inte funnit belägg för, men 1915 står det att man ”som vanligt” samlades till fest på Ersta. Då kom Stjärnviksbarnen som vuxna – somliga som lyckliga hustrur och mödrar. Då sjöng man barndomens sånger och många kunde i stor tacksamhet mot Gud berätta om sitt livsval och sin väg vidare. S. Marget, som redan 1905 tog hand om barnhemsbarnen hemma på Lilla Ersta, och som följde med vid de båda flyttningarna – först till Stenby och sedan därifrån till Stjärnvik – lämnade sin tjänst vid 60 års ålder på hösten 1928. Hon var enligt minnestecknaren ”präglad av ett stilla allvar, men allt genomstrålades av en varm moderlig kärlek”. Trots några oerhört prövande sista levnadsår hyste hon in i det sista ett levande intresse för vad som rörde sig i tiden, men först och sist för de många barnen. S. Marget dog den 5 maj 1934. ”Första tisdagen” i maj blev hennes begravningsdag. Många av de tidigare barnhemsbarnen fick vara med och ta farväl av sin älskade ”moder” vid begravningen i Ersta kyrka. ”Första tisdagen i maj” firades även fortsättningsvis. Hur länge har jag inte kunna få grepp om, men i varje fall så länge barnhemmet fanns till, d.v.s. 1950. På 1930-talet fick de äldsta flickorna på Stjärnvik följa med och delta i fester på Ersta och även – till stor glädje för dem - besöka Skansen och andra platser i Stockholm, bl.a. vaktparaden vid Stockholms slott. Goda grannar och vänner

Något som ständigt framgår av skildringar om Stjärnvik som barnhem, är den goda relationen till de närmaste grannarna och till bygdens invånare och församlingens prästerskap. Det berättas gång efter annan om utfärder som barnen fått göra, inbjudningar till fester och mottagande av besökare. - ”En färd ända till Gnesta beredde oss alla stor glädje” - ”Av överstinnan v. Stockenström voro de inbjudna till Ekensholm och senare gjordes en bilfärd till Dunkers vackra kyrka”

55


- ”Landshövdingen (Sederholm) och grevinnan Reuterskiölds besök var en stor tilldragelse, som gjorde starkt intryck på barnen” - en ledamot i barnhemmets styrelse bjöd ”hela hemmet på bilfärd till Gripsholm”. Några år senare bjuds alla barnen på motorbåtsutfärd till Vibyholms slott och på sommarfest på det ”ståtliga Ekensholm”. Julfirandet

Inte minst vid jularna, som alltid firades ”med jubel och fröjd”, blev hela barnaskaran med systrarna inbjudna till ”goda grannar”, som bjöd på trivsamma fester. Färden ställdes ett år dels till Gryts prästgård, dels till hofapotekare Sebardt med fru på Rösund. ”Där överflödade julljus och julgotter, jullekarna gingo med liv och lust, julsångerna ljödo vid den tända granen, barnaögonen tindrade, och glädjen stod högt i tak.” Årsberättelsen för 1933 beskriver julfirandet så här: Julen är en stor högtid för barnen, som motse den med glädje och förväntan. Till den rustas med slakt, bak och ljusstöpning, och överallt vilja barnens små villiga händer hjälpa till. Inte minst äro de intresserade av det julspel, som varje år övas in till julfesten, och i höjdpunkten på hela julen, då efter läsning av julevangeliet och samling kring krubban, tomten inträder med sin stora packning, och ingen blir glömd av honom. På juldagens morgon går färden till kyrkan, där hemmets alla medlemmar deltaga i ottan. Helgen förflyter sedan lugnt och stilla med läsning, lekar och något julbesök då och då hos grannar. Lite längre fram - under 2:a världskrigets år – var det fröken Elisabet Sebardt på Rösund som inbjöd till ”sedvanlig julfest” för både barn och personal på Stjärnvik. Med slädfärd och bjällerklang över isen, jultomtar och dans kring granen, och riklig traktering är denna fest näst julaftonen den mest efterlängtade högtiden under hela året. så beskrivs julen 1941. Julen 1943 skriver man så här: Denna gång blev det ingen klingande slädfärd, men en äventyrlig biltur i halkan. Allt gick dock väl. I takt med tiden

56

Ganska ofta möter vi uppgifter om gåvor och anskaffning av speciella saker till hjälp i det dagliga arbetet eller för kunskapsfostran och nöje. Så skänker en syster Elin en barn-kinomatograf 1918 och några år

senare 1925 köper man in en skioptikonapparat. En fin vängåva kommer följande år i form av en ”präktig symaskin”. Den första radioapparaten med högtalare inmonterades 1929 till nytta och glädje för både barn och vuxna. Något som ”i hög grad bidragit till trevnaden inom hemmet” var installationen av elektriskt ljus 1920 och av värmeledning 1930. I mitten på 1920-talet gjordes en omfattande ombyggnad av köksregionerna, som utvidgades till både ”nytta och trevnad”. Själva huset blev så småningom starkt nedslitet och stor renovering blev nödvändig. Tack vare anslag från Allmänna arvsfonden kunde denna ske 1939 med återinvigning den 28 december. Hälsotillståndet

Genom åren var Stjärnvik ett gott hem, där en ”god och stilla anda har rått. Landtlifvet är sundt och hälsosamt för både kropp och själ… Hemmets friska läge vid Båfven och det omväxlande landtarbetet på somrarna bidraga i sin mån till hälsa och trefnad… Där finns allt detta, som för barn är så sundt att växa upp i; vacker natur med skog och sjö, ladugård med kor och stall med häst, gris och höns. Allt skötes af systrar med hjälp af de stora barnen. För det manliga styret för gården står G. Sköld, hemmastadd, van och trogen… Man kan väl knappast tänka sig ett härligare läge. Här får barnen bo på en lantgård och följa livet där, på samma gång som de ha tillfälle till bad och lekar ute i det fria…” ”Ett ämne till tacksägelse är att barnen fått vara friska”, skriver man 1918 och fortsätter: ”Stjärnvik har också förskonats från spanska sjukan och andra sjukdomar, som härjat i vårt land”. Vissa år på 1930-talet, då sommaren varit solig och varm och inbjudit till utomhusaktiviteter, kunde man konstatera att Stjärnviksbarnen vid läkarundersökningen i skolan var de ”bäst vårdade – med övervikt och en solbränna, som doktorn kallade Stjärnvikskulören”. Andra gånger fick man konstatera att ”hälsotillståndet har ej varit fullt tillfredsställande. En långsam och besvärlig scharlakansepidemi har pågått i socknen under vintern och även berört barnen på hemmet… dessbättre har epidemin varit godartad och inga följdsjukdomar har förmärkts”. Både om sommarens möjlighet till ”simning, dykning och solbad

57


och friskt arbete ute på åker och äng och om vinterns skid- och skridskosport och om handarbetskvällar med högläsning eller stilla stunder kring Guds ord”, skriver man: ”Alltsammans är ägnat att stärka och härda, att fostra goda karaktärer och att giva barnen ljusa minnen från den tid de tillbragt på Stjärnvik”. Trogna systrar som mödrar till många

Diakonissan Marget Andersson (1868-1934) tog hand om barnhemsverksamheten redan 1905. Flyttade först med till Stenby och därefter till Stjärnvik. Hon efterträddes 1928 av diakonissan Anna Svensson, (1886-1980) som i sin tur 1938 lämnade över till diakonissan Ebba Ringheim, (1894-1990). De sista 5 åren (1945 – 50) tjänstgjorde diakonissan Gunvor Nordlinder, g. Johansson. Allt under kontroll

Erstas ledning i form av föreståndare, föreståndarinna och kamrer besökte regelbundet barnhemmet och deltog i Styrelsen för barnhemsverksamheten. För den andliga vården var de biträdande pastorerna ansvariga. Den regelbundna kontrollen och tillsynen av barnhemsverksamheten sköttes dels av statliga inspektörer, dels av barnavårdsnämndernas inspektriser. Första gången sådan inspektion ägde rum var 1917, då Barnavårdsnämnden i Stockholm gjorde ett besök. 1948 besöktes barnhemmet av både Landstinget och Socialstyrelsen. Detta med avsikt att ev. kunna överlåta verksamheten till Landstinget. Men därav blev inget.

58

Marget Andersson

Anna Svensson

Ebba Ringheim

Det blev i stället Nyköpings stad som för 75.000 kronor köpte hela fastigheten för att där bedriva barnkoloniverksamhet. 1950 fanns 12 inskrivna barn: 8 pojkar i åldern 3-12 år och 4 flickor i åldern 5-12 år. Barnhemmet var en hjärtesak för Diakonissanstalten och det var med stort vemod man 1950 såg sig nödsakad att upphöra med detta filialarbete. Föreståndarinnan, diakonissan Karin Berg (1889-1988) skriver: Det är med stor saknad vi tänker på att behöva lämna den vackra anläggningen – Stjärnvik – men man har inte kunnat se någon annan utväg. Därmed avslutades ett rikt kapitel i Erstas historia.

Stiftelsen lunds barnhem En annan barnhemsverksamhet som Ersta diakoni på olika sätt varit inblandad i, är den som idag har namnet Stiftelsen Lunds Barnhem. Här finns en lång och spännande historia, som är noggrant berättad i en liten trycksak skriven av prosten Inge Löfström. Häftet heter Lunds barnhem, 1866-1966. Därur och ur Olivebladen 1866 och 1938 hämtar jag följande: Tillkomsten

På våren 1865 har ett par damer i Lund – Emma och Ida Thomander, 26 och 28 år gamla - döttrar till biskop Thomander – tagit initiativ till inrättandet av ett barnhem med en ”syförening” som officiellt ansvarig. Redan nu kommer Diakonissanstalten i Stockholm in i bilden. I ett brev till föreståndaren J.C.Bring från kyrkoherde Josua Colliander (gift med en tredje dotter till biskop Thomander) daterat den 16/2 1865 omtalas planerna på barnhemmet och uttryckes önskan om att en diakonissa skall ställas till förfogande som föreståndarinna. Han vädjar ivrigt till Bring och skriver bl.a. ”att du såsom Skåning och Lundabo…säkert gerna unnar Lund den möjligen bästa (diakonissa) du kan prestera”. Denne Josua Colliander finns emellertid nämnd i Diakonissanstaltens årsberättelse redan 1851-52, dels som medlem/ledamot i Säll-

59


skapet, då med titeln Stads-Catechet och efter 1857 som kyrkoherde; dels som medarbetare vid Diakonissanstalten både i ”undervisningen av Sköterskorna” och som ansvarig för ”den söndagliga gudstjenstens ordentliga förrättande”. Detta skedde ”på Hr Lektorns (Per Magnus Elmblad) anmodan” och innebar också besök vid anstalten ”tvenne söcknedagar i veckan, därest ej någon sjuk ännu oftare påkallat hans ditkomst”. På nyåret 1866 anländer diakonissan Johanna Nilsson (18311907) till Lund och barnhemmets verksamhet startar med 6 flickor i lokaler som ”var för små och även i andra avseenden otillfredsställande”. De enkla och provisoriska förhållandena satte ganska snart i gång en byggnadsprocess. Tomtmark inköptes och inom loppet av några år stod ett stort och rymligt hus färdigt för inflyttning 1871. Detta hus fungerar ännu och med hjälp av en tillbyggnad 1994 åt gårdssidan med utrymmen för kontor, samtals- och konferensrum, blev fastigheten anpassad för den nya tidens verksamhetsbehov. Barnhemmets ekonomiska förvaltning

Den syförening som stod bakom tillkomsten av barnhemmet, svarade i ung. 25 år för dess verksamhet – en uppgift som i längden blev alltmer betungande. Syföreningens ekonomiska ansvarstagande krävde stora insatser. Gåvogivarna var många från alla samhällsklasser och en årlig auktion i Akademiska föreningens lilla sal gav 1865 en summa på 1.609 kr. Sådana givande auktioner hölls årligen fram till 1891 och innebar underlag för barnhemmets ekonomi.

årliga revisionen och att bevilja ansvarsfrihet”. De ekonomiska förhållandena byggde vid stiftelsens tillkomst på ansenliga fondmedel. Föreståndarinnorna

Lunds barnhem räknades inte till Diakonissanstaltens egna verksamheter utan till de verksamheter utanför anstalten, som man lovat förse med diakonissor som medarbetare. Några av systrarna som således missiverades till den ledande tjänsten var bl.a. Diakonissan Bengta Månsson (1849-1929) fick en rekordlång tjänstgöringstid vid Lunds barnhem. Inte mindre än 40 år var hon där och då hade hon redan gett 8 år i annat barnhemsarbete – Maria barnkrubba i Stockholm och Ystads barnhem. Ett citat ur hennes minnesruna: ”En fostraregärning i evangelisk anda och till rik välsignelse fick hon utföra.” Diakonissan Hilma Öst (1881-1942) gav en stor del av sina diakoniss-år till barnhemmet. Hon blev barnens ”lillemor” och kände stor lycka över att få arbeta där. På dödsbädden sa hon: ”Om jag på nytt skulle välja livskall, så skulle jag välja att bli diakonissa och be att få stå i arbete bland barn.” Diakonissan Torborg Malmqvist (1908-1963) hade specialutbildning som barnsjuksköterska. Hon tjänstgjorde fram till sin död i 22 år på Lunds barnhem. ”Den som såg henne med barnen, särskilt de små, kunde inte ta miste på, att dessa ej behövde sakna ett hems kärleksfulla omsorg.”

Stiftelsen Lunds barnhem

60

1891 upplöstes syföreningen och hela det ekonomiska ansvaret kom att vila på de tidigare nämnda systrarna Thomander. En dotterdotter till biskop Thomander, fröken Gerda Colliander, övertog 1932 ansvaret. På hennes initiativ bildades Stiftelsens Lunds Barnhem, som fr.o.m. 1939 blev ägare och verksamhetsansvarig. Det är i och med denna stiftelse, som Svenska Diakoniss-Sällskapet – nuvarande Ersta Diakonisällskap – juridiskt kommer in i bilden, eftersom det föreskrives att det ”i stiftelsens styrelse skall ingå 3-4 ledamöter valda av Sv. Diakonissällskapet och 2 utsedda av stadsfullmäktige i Lund. Dessutom skall Diakonissällskapet svara för den

Johanna Nilsson

Hilma Öst

Torborg Malmqvist

61


Efter diakonissornas tid som föreståndarinnor har barnhemmet endast haft två efterföljare: barnsjuksköterskan Birgit Arbman, (1969 – 1981) och socionom Monica Strandh, (1981 – 2006). Personal och arbetsförhållanden

Ända fram till s.Torborgs tid fanns ingen anställd medarbetare till föreståndarinnorna. 1954 anställdes barnsköterskan Hjördis Persson. Efter några år blev hon bitr. föreståndarinna och det var hon som vid s. Torborg död axlade ansvaret under åren 1963-65. Personalen bestod 1966 av 6 personer: föreståndarinnan och bitr. föreståndarinnan, tre barnsköterskor och en praktikant. Förutom fastigheten i Lund ägde Lunds barnhem under åren 1908 – 1953 sommarhus i Lomma och 1953 – 2003 i Höllviken. Detta innebar att hela verksamheten sommartid flyttade ut på landet och att barnen och personalen fick tillfälle till havsbad och lantliv. Under de första 100 åren var ca 150 barn inskrivna, vilket måste ha inneburit ganska långa vårdtider. Flickorna kunde få stanna fram till konfirmationen. Därefter räknades man som vuxen och skulle ut i arbete. Samhällets påverkan

Från början var hemmet avsett endast för flickor. På 1940-talet mottogs de första pojkarna. 1946 tillkom en ”ny statlig barnavårdsförfattning” och Lunds barnhem inordnades i organisationen för ”barnhem inom Malmöhus län” och innebar möjlighet till statsbidrag till verksamheten. Detta blev ett välbehövligt ekonomiskt tillskott. Men det betonas vid detta tillfälle att Stiftelsens styrelse ”förbehöll sig rätten att driva barnhemmet efter de i dess stadgar uppställda syftena att bereda vård och kristlig uppfostran åt omhändertagna barn”. Så småningom, från 1966, övertog ”landstingen” det ekonomiska ansvaret för alla barnhem. Detta innebar att landstingsbidraget till det då 100-åriga barnhemmet utgjorde ca 2/3 av driftskostnaderna. När stadgan 1988 skrevs om fick målskrivningen en ny formulering: Barnhemmet skulle ”bereda barn och ungdom vård och fostran”.

62

Barnhemstiden

Barnhemstiden skildras i ett häfte ”Minnen från Lunds Barnhem 1954-1988”, berättade av Hjördis Persson. Där finns bl.a. följande upplysningar angående arbetsförhållandena: Eftersom vi var en liten personalstyrka på den tiden, hade vi långa arbetspass. Vi hade ingen reglerad arbetstid utan höll på tills arbetet blev färdigt…Journätter hade vi en vecka i taget. Vi arbetade varannan helg och hade en ledig dag i veckan. Ofta kunde Torborg och jag ta en sen kvällspromenad, den tidens personalmöte…Idag är personalmöten på schemalagd tid 3 timmar per vecka. I och med att Landstinget kom med i bilden förändrades förhållandena på barnhemmet…Arbetstiden reducerades och fler barnsköterskor anställdes 1964…Att personalstyrkan utökades upplevde jag inte enbart positivt. Men det positiva övervägde. Det var ju härligt att kunna fördela arbetsuppgifterna och få en kortare arbetstid…Det som jag upplevde negativt var att barnen fick många olika budskap. Personalen kunde vara oense sinsemellan…Detta gick ut över barnen. På 1950- och 1960-talen var det långa vårdtider på flera år och ända upp till fem och åtta år. Idag är det från c:a sex månader upp till ett år… Barnen hade mycket sporadisk kontakt med sina föräldrar och anhöriga…Barnen slog sig till ro hos oss på ett annat sätt än vad våra barn gör idag. Barnens kontakt med äldre människor var betydligt större på 1950-60-talet än idag… En daglig kontakt med äldre människor fick våra barn i och med att barnhemmets trädgård gränsade till ålderdomshemmet…Det blev naturligt för barnen att vistas inne hos de gamla. Grinden var alltid öppen mellan trädgårdarna. I Hjördis Perssons bok finns också följande underbara berättelse om diakonissan Greta Jahn (1889-1984), under många år missionär i Indien. Till barnhemmet kom ofta en gammal diakonissa på besök. Hon hade en enastående förmåga att samla barnen omkring sig. De satt tysta och lugna, när hon slog sig ner i soffan och läste högt för dem. Hon hade tidigare varit missionär i Indien i tjugofem år. Det var mycket spännande att höra henne berätta om dessa år i Indien. Hon tjänstgjorde där som lärare under mycket usla förhållanden. Skolbyggnaden var ett gammalt ruckel och enligt hennes beskrivning helt fallfärdigt. Detta hade till följd att olika vilda djur tog sig in och ut ur huset. Hon

63


kunde berätta hur ormar hängde på takbjälkarna och föll ner i barnens sängar. Om barnen låg stilla, så blev de inte angripna…Alla undrade om hon inte var rädd. Det medgav hon att hon var en gång, när en gorilla gick till anfall. Hon jagade den med sitt paraply. Hon kom som sagt ofta på besök och alla var lika förtjusta, när hon kom, och såg fram emot en intressant stund. Behandlingshemstiden

Utvecklingen till behandlingshem har jag tagit del av i ett nu utgivet material med titeln: Berättelsen om Lund Barnhem – historia och behandlingsmodell, av John Dahlquist. Det tidigare synsättet betonade att boendet på anstalt/barnhem skulle ge uppfostran till möjlighet att klara sig själv, dvs hjälp till självhjälp. Först på 1970-talet kom ordet behandling av problem in i bilden, då med tydliga influenser från psykologiska teorier. 1970-talets psykodynamiska teorier följdes på 80-talet av en period då den s.k. systemteorin (samverkan med hela familjen) vann mark . 90-talet präglades av s.k. lösningsfokuserad samtalsteknik. Det gällde att fokusera på barnens och familjernas befintliga färdigheter. Sammanfattningsvis kan sägas att det under Monica Strandhs ledning infördes många nya begrepp, som tillsammans pekade på en strukturerad behandlingsplanering, där t.ex. frågor om utvärdering, teamarbete, män och kvinnor i arbetslaget m.m. bearbetades. Under de sista 10 åren tog Lunds barnhem mot barn – pojkar och flickor – från hela landet. Ofta hade de fler misslyckade placeringar utanför det egna hemmet bakom sig och en mycket komplex och mångbottnad problematik. Man öppnade t.o.m. i samarbete med Lunds kommun en låg- och mellanstadieskola för barn med psykosocial problematik. Monica Strandh var den drivande kraften i skolplaneringen, som syftade till att förutom barnens skolgång skulle ha möjlighet att ge föräldrarna stöd och ”verktyg” för att klara av vardagen. Finansiella problem och olika synsätt ledde till att skolan efter endast några få år lades ner. Nedläggningen

64

1990-talet med den ekonomiska åtstramningen kom att påverka barnhemmets möjligheter att fortsätta sitt goda arbete. På grund av ökade kostnader i samband med ovannämnda inriktning i behandlingsarbe-

tet, kom en placering på Lunds barnhem att bli mycket kostsam för den placerande kommunen. Detta ledde i sin tur till att kommunerna valde att inte placera barn på institutioner av typ Lunds barnhem. Barnhemmet hade under de sista två åren så låg beläggning att man på grund av den ekonomiska problematiken inte kunde fortsätta. Personalen varslades och verksamheten avvecklades successivt under år 2006. Idag

Stiftelsen Lunds Barnhem finns fortfarande och är ägare till fastigheten vid Biskopsgatan i Lund. För närvarande (2008) är lokalerna uthyrda till Lunds kommun, som där öppnat ett s.k. ”barnahus”. Barnahus är till för barn som utsatts för brott. I stället för att barnet skall åka till flera olika platser för att träffa ex. poliser, läkare och advokater får de komma till ”barnahuset”, där alla finns samlade. Denna verksamhet startade i september 2007. Barnhemsbyggnaden i Lund får således fortfarande fylla en funktion för utsatta barn.

Smålandshemmen i Wiebäck Den långa berättelsen om Erstas Smålandshem börjar 1906 med inköp av egendomen Wiebäck i Almesåkra socken i Malmbäcks pastorat i Småland. Där skulle man bygga ett vilohem för överansträngda och sjuka systrar. Wiebäcksegendomen var ”högt och sundt belägen vid sjö och i skogstrakt – 1.100 fot öfver hafvet – 20 minuters väg från anhaltsstationen Stolpen vid Nässjö-Halmstadbanan, helt nära Nässjö – likaså 20 minuters väg från kyrkan – omfattade 375 tunnland, mest skogsmark – lantbruket var utarrenderat på förmånliga villkor – mangårdsbyggnaden var stor med 17 rum + rymligt kök - köpesumman 30.000 kronor utlånades av några vänner till Diakoniss-anstalten”. Wiebäck inköptes således 1906

65


Vårdanstalt

66

Samtidigt hade Diakonissanstalten av Staten erbjudits att öppna ”en mindre vårdanstalt för vilsekomna flickor”. För att snabbt kunna gå in i detta åtagande, som godkänts av regeringen, beslöt man att använda Wiebäcksområdet också för detta ändamål. Bakom uppdraget fanns Lagen av den 27 juni 1902 enligt vilken ”unga kvinnor i stället för att undergå bötes- eller frihetsstraff på viss tid av domstol hänvisas till s.k. tvångsuppfostran”. Först tänkte man att i samma hus ha plats både för klena och sjuka systrar och för vårdanstaltens flickor. Men ganska snart insåg man att detta kunde bli allt för problematisk. Beslut togs därför att ”i söderläge mitt inne i skogen - på egen mark - bygga ett fristående hus för systrarna”. Det huset fick namnet Solhyddan och kom vid flera tillfällen längre fram att användas också för flickarbetet. Wiebäcks huvudbyggnad skulle däremot användas för det nya maktpåliggande uppgiften att öppna och ansvara för vårdanstalten. ”Vi ha gripit oss an den - ej utan bäfvan - men är glada att få upptaga ej blott en viktig angelägenhet inom Guds rike, utan ock en stor fosterländsk uppgift. Ty förvisso främjar det vårt älskade fosterlands bästa, om de unga, som råkat vilse, återvinnas till samhällsnyttiga medlemmar i stället för att blifva fängelsekunder kanske för hela sitt lif.” De första gästerna kom till Wiebäck 1907. I årsberättelsen för 1907 konstateras följande: ”Utan kamp och möda har det ej gått; uppgiften är svår och det vill både tålamod och tro till för att kunna i vislig, hoppfull och saktmodig kärlek utföra upprättelsearbetet i de ungas lif. – Årets arbete har dock ingalunda efterlämnat ett intryck af hopplöshet. Tvärtom gifva dess sista månader ett glädjande bevis på ett samfäldt vaknadt ansvarssinne och ett väsentligt förbättradt uppförande. De vårdande systerkrafterna hafva ett orubbligt löfte att lita på: Edert arbete är icke fåfängt i Herren.” Diakonissan Ellen Olsson (1880-1949) utsågs till första föreståndarinna vid Wiebäck 1907. Hon hade med sig erfarenheter från Hemmet Fristads verksamhet under åren 1904-07. Nio unga flickor hade anförtrotts åt Wiebäckshemmet detta första år och överenskommelse var gjord om högst 12 flickor i samma grupp. Sedan Riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag under 1907 beviljat ett

utökat anslag, fanns redan så här tidigt beslut om utvidgning i form av ett nybygge. Högtidlig invigning

Den 12 augusti 1908 invigdes de båda Wiebäckshusen högtidligen av Diakonissanstaltens föreståndare Ernst Lönegren. Ett 50-tal inbjudna gäster möttes vid grinden av en ståtlig äreport med texten VÄLKOMMEN. Tyvärr hade återbud kommit från både biskopen och landshövdingen, men justitierådet Skarin från regeringen och överläkare Wadstein vid Hessleby sanatorium samt representanter från församlingen var närvarande. Dessutom räknade man in ”ej mindre än 10 präster, men diakonissorna, 35 till antalet, kommo ändock i afgjord majoritet”. Dagen började ”med strida regnskurar. Men så mycket mer tacksamma blefvo vi, när just i rätt tid, himmelen klarnade och det blef härligt sommarväder”. Högtidstalet hölls på trappan till Wiebäcks huvudbyggnad. Pastor Lönegren utgick från de tröstrika orden ”Frukta icke, allenast tro”- ett ord som redan vid invigningen stod skrivet över porten till det nya hemmet. Två psalmer sjöngs ”Jag lyfter mina händer” och ”Nu tacken, Gud, allt folk”. Solhyddan

Därefter vandrade hela skaran till Solhyddan, som tillsammans med en liten stuga kallad Skogstorp och ägd av diakonissan Alma Castelli (1860-1940), låg en bit bort i skogen. Solhyddan fick ganska snart beteckningen ”sanatorium” beroende på att dess gäster i stort sett var systrar angripna av sådan bröstsjukdom, som krävde sanatorievård. Förutom Lönegrens tal om Solhyddan, som den plats där Guds sol alltid kan lysa, sjöngs ett par ”sol-psalmer” (Den signade dag, och O, huru ljuvlig är din boning Herre kär ). Guds välsignelse nedkallades över hus och hem. Därmed var hemmen Wiebäck och Solhyddan invigda till diakonal tjänst i statligt vårdhemsarbete och till sjuk- och vilohem för sjuka systrar. Björkhaga

Därefter vandrade hela sällskapet tillbaka, förbi Wiebäck och till Björkhaga kulle, där det planerade nybygget skulle uppföras. Inte

67


mycket var klart. Men tre viktiga beslut hade tagits. Arkitektens ritningar var godkända, platsen för grundstenen utvald och namnet på byggnaden skulle vara Björkhaga. Under bön sattes grundstenen på plats och efter tre hammarslag läses bibelord av föreståndarinnan, s. Louise Heimbürger och av Wiebäcks föreståndarinna, s. Ellen Olsson samt av de tio prästerna. Redan i december 1909 var Björkhaga färdigt för inflyttning. Den högtidligt invigningen fick emellertid vänta till augusti året därpå. Då hade många gäster inbjudits och högtidstalet hölls av Diakonissanstaltens nye föreståndare, pastor Johannes Norrby. ”De kära unga skyddslingarna sjöng med präktiga röster” ett par väl valda sånger. Unisont sjöng tacksägelsepsalmen ”Nu tacken Gud allt folk”. Denna gång var landshövdingen närvarande och framförde vid den efterföljande måltiden ”enkelt och varmt sitt tack för diakonissanstaltens arbete i smålandsbygden och utlovade sitt intresse och stöd åt arbetet”. Pastor Johannes Norrby på besök

68

Strax efter sitt tillträde som föreståndare på Ersta hade pastor Norrby besökt ”Erstakolonin” i Wiebäck. Ett utdrag ur hans resedagbok vid det tillfället är värt att plockas fram ur gömmorna: Med Wiebäck som mål, styrde vi färden via Nässjö. Från statens punktliga tåg gingo vi där in på den enskilda banan, som leder till Halmstad. Detta tåg gick en kvart senare än tidtabellen utvisade. Men tålamod – tåget sätter sig till sist i rörelse, och vi anmoda konduktören att i sinom tid stanna tåget vid anhalten Stolpen. Högtidligt skred tåget fram uppför sakta sluttande bana, och vi hade rikt tillfälle att betrakta de präktiga skogarnas snötyngda träd i kvällens stilla skymning. Äntligen stannade tåget vid Stolpen. En diakonissa hälsade oss vänligt vid utträdet ur kupén, och en släde väntade oss med Wiebäcksarrendatorn själf på kuskbocken…Efter en tjugo minuters färd – öfver Smålands snöhöljda, skogrika högland – fingo vi se den i skogen gömda Solhyddan, från vars fönster ljus utstrålade. Ett par minuter senare blir Wiebäck synligt. Till vår stora öfverraskning är entrén långt ut på gården illuminerad med kulörta lyktor, och på en transparang möter oss den första välkomshälsningen i ord. Och om hemresan följande: Med tåget – denna gång försenadt tre kvarts timme – fortsatte vi färden… för att snart åter vara i det kära Erstahemmet.

Svårigheter

Vårdhemsarbetet visade sig både svårt och till glädje. Flickornas anpassning till ett helt annorlunda liv var inte alltid lätt. Men, skriver man, ”trots svårigheterna älska vi denna stora uppgift”. Svårigheterna tycks främst bero på otillräckliga bedömningar vid intagning av nya elever. Den nya lagen (av 1902) gav möjlighet för unga förbrytare att kunna få sitt fängelsestraff (på högst sex månader) utbytt mot s.k. tvångsuppfostran under minst två års tid. Därmed betecknades den nya lagen som ”frukten af en verklig human lagstiftning och för verkligt social ansvarskänsla… sådant öfverförande till en fostringsanstalt bör ej betraktas som en dom öfver de unga, utan såsom en gåfva åt dem”. Ganska snart fanns bland flickorna på Wiebäck en eller ett par som inte var tillräckligt motiverade för att ta emot den fostran och vård som erbjöds dem. När Björkhaga kunde tas i bruk fanns där flera enskilda rum och detta ledde till bättre isoleringsmöjligheter. ”Men hvardagslifvet på Björkhaga erbjuder icke ringa kamp och nöd, och bakom hemmets harmoniska yttre gömmes månget ungt hjärtas disharmoni.” Genom husliga sysselsättningar– matlagning, bakning, tvätt, sömnad och vävnings- och trädgårdsarbete och andra utesysselsättningar – fick dagarna innehåll och flickorna kunskap och färdigheter. Under de första åren var åtta systrar anställda, och ”alla äro fullt upptagna af det ansvarsfulla arbetet” och av förhoppningen att ”en kärleksfull och fast fostran skall återföra många urspårade unga kvinnor till hederlig vandel och gagnande verksamhet inom samhället.” Snart visade det sig att några av flickorna också hade intresse för intellektuella sysselsättningar, varför man vände sig till Kungl. Maj:t för att genom ökade anslag för verksamheten också kunna anställa en lärarinna. Efter några terminer var en särskild lärarinna anställd och flickorna fick skolundervisning ett par timmar dagligen.

S. Zelma tid 1912 – 1926

S. Ellen Olsson blev på sommaren 1912 avlöst från sin krävande post som föreståndarinna av diakonissan Zelma Johanzon (1869-1926).

69


Även hon hade några tjänstgöringsår på Hemmet Fristad bakom sig. Dessutom var hon en ovanligt begåvad och stark kvinna. I 14 år stod hon ”i skyddsfostrans gärning under den banbrytande perioden på Wiebäck”. Hon hade talets gåva och försvarade med mod och inlevelse kristendomens betydelse för ungdomens fostran, detta både inför Diakonissanstaltens styrelse och inför ”allehanda höga herrar” som kom på besök. Årsberättelse för 1914 ger uttryck för detta: ”Det är godt att få bjuda ett hem åt dem. Det är godt att få föra in i ordnat arbete dem, som kanske i åratal drifvit omkring på gatorna. Det är godt att få ge kärlek åt dem, hvilkas lif varit så fattigt på kärlek…Den största uppgiften är dock att föra budet om Guds kärlek till dessa unga…” Arbete och fritid

Att det fanns plats för arbetsglädje och villighet bland flickorna vittnar en enkel notis i Olivebladet 1913/4 om: ”Vid hemmen tager man tacksamt emot beställningar af handdukar, sängmattor, gardiner, strumpor, vantar m.m”. vilket innebar att ” sy- och stickmaskinerna snurrade, att väfstolarna slamrade och att granvindan svängde af förtjusning”. Under åren nämnes vid flera tillfällen det goda samarbetet med Malmbäcks församling och inte minst med dess kyrkoherde C.E.Bergh, som gav konfirmandundervisning. Det berättas bl.a. att flickorna från Wiebäckshemmen utgjorde församlingens kyrkokör, ”och vid högtiderna hör man deras friska, unga röster bära fram någon särskildt för helgen passande sång, som de öfvat vid hemmen”. Julfirandet

70

S. Zelma berättar i Olivebladet 1915/3 om julfirandet på Wiebäck: Här rustar väldeligen till julen. Först slakta vi i början av december… I mitten af månaden börja vi med pepparkaksbak, grisar och gubbar… så bakas här bröd i massor… vi är tolf flickor och fem systrar – alla matfriska. Till julförberedelserna hör att få lutfisken i ordning och att brygga dricka, helst af enbär. Sedan putsas och fejas det, granar och enar forslas hem från skogen – till krubban, till samlingssalen, till flickornas matsal, och för öfrigt diverse smågranar, jag tror i varje rum.

När så julaftonsförmiddagen kommer, då börjas festligheterna vid doppet i grytan… Denna rätt ätes i köket, där det är julfint så det känns… i matsalen bjuds vi först på lutfisk och potatis och därefter risgröt med mjölk. Efter middagen få barnen sina julklappar, bref o.d., som möjligen ha kommit från föräldrar och anhöriga…kl. 5 står kaffebordet dukadt med god hvetekaka på hvilken står ”God jul” och så pepparkakor och en annan sort. Efter kaffet öppnas dörren till samlingssalen, och där stråla både krubban och granen i full belysning, det präktiga julhögsbordet… med sina kakor på hög af ”alla slagen”, en gris, en hare, gubben och gumman, äpple apelsin och en liten korg med diverse godter uti. En kärfve midt på bordet… och kring denna en krans af små röda ljusstakar med ljus och en bordlöpare med tomtar äro prydnader, som höra till. Jag önskar, Ni kära systrar, kunde se alla dessa glädjestrålande ansikten… då de första gången skåda krubban. Vi sjunger våra inlärda julsånger och därefter läser jag julevangeliet och en betraktelse. Sedan komma julklapparna… om de ej äro så dyrbara, så äro de desto flera… med rim och verser i mängd. Allt skall läsas och skrattas åt. Första året flickorna äro här, få de af hemmet galoscher och psalmbok, andra julen paraply och tredje ett blustyg af ylle. Af oss systrar få de en liten sak hvardera, och utom detta hade de en otrolig förmåga att hitta på julklappar åt hvarandra. Kvällsmålet består af te och smörgåsar, på riktigt Erstavis, och sedan dröjer det inte länge förrän vi alla äro i säng. Julottan börjar kl. ½ 6 och då gäller det att vakna kl. 4 för att vid ½5 tiden begifva sig iväg. Innan vi går till ottan, samlas vi i köket; den lilla bordsgranen är tänd… Ikring bordet stämma vi upp med ljudeliga röster: Var hälsad , sköna morgonstund. Mellan jul och nyår ha vi vår julbjudning. Till den inbjudes alla våra grannar… alla äro glada och belåtna, både gamla och unga, när vi efter middag, kaffe och sång, lek kring granen och aftonbön skiljas åt… Ja, nog kan man då känna sig glad att få förmedla så mycket godt till dessa unga, som erfarit mycket af synd och nöd, och att få genom allt detta i någon mån visa på julens största, ja, enda stora glädjeämne. Solhyddan - vårdanstalt

Vid denna tid var behovet av platser stort och för att kunna ta emot fler flickor, bestämdes att också Solhyddan provisoriskt skulle användas som vårdanstalt. Diakonissan Gunilla Höier sändes ner för att

71


där ta emot ett mindre antal flickor – allt i väntan på att det nya hemmet skulle blir färdigt. Ytterligare behov - Mossebo

1915 håller pastor Johannes Norrby ett föredrag vid ”de sociala kurserna i Stockholm” över ämnet ”Fostringsarbete bland minderåriga kvinnliga förbrytare” (Olivebladet 1915/12). Han säger bl.a. ”Vi känna en synnerlig glädje öfver att se, med hvilket förtroende staten öfverlämnar de unga åt kyrkan genom att lämna dem åt den kyrkliga diakonien.” Det första hemmet öppnades 1907/08, det andra 1909/10 och nu 1915 fanns förfrågan från Justitiedepartementet om ett tredje hem. Det blev Mossebo, som skulle ha invigts på hösten 1917 med plats i små sovrum för 17 skyddslingar. Då hade man under några veckor fått vänta på leveransen av de nya möblerna – på grund av en stor ”möbelfabriksbrand” i Eksjö. - Genom nya möbler och hemtrevliga mat- och arbetssalar försökte man vädra ut ”anstaltsatmosfären”. Invigningen uppsköts till följande vår och skedde i all enkelhet i samband med ett besök av pastor Norrby. Systrarna och skyddslingarna sjöng den från norskan av Ebba Pauli översatta sången ”Vårt hopp/ hem ha vi byggt på ordets fasta grund” (nr 20 i Loven nu Herren). S. Gunilla Höijer fick föreståndarinneuppgiften på Mossebo.

vilken s. Lullu i sitt rundbrev juni 1917 skriver: ”Det är Mor Johannas Simon – nu familjefar, skicklig murare m.m., torfkunnig och hvad som är särskildt godt – han är hemmastadd i skomakeri, hvaråt han särskildt får ägna sig under vintermånaderna.” Branden

I början av sommaren 1918 utbröt en skogsbrand i närheten av Stolpens station och Wiebäcksskogen var starkt hotad. Branden hade börjat i en torvmosse och förts över till ett skogsområde. En tjock rök steg som ett varnande tecken upp och drev mot Wiebäckshållet. Syster Zelma var i Nässjö den dagen och fick meddelandet: ”Wiebäck brinner, skogen vid Wiebäck står i lågor!” Hon kunde ingenting göra. Ingen svarade på telefonen. Alla, både flickorna och systrarna, var upptagna med förberedelser för att möta faran. Brandchefen i Nässjö kom till platsen på extratåg med ett par hundra man och dessutom en stor skara brandmän från Malmbäck. Men vinden låg på och elden närmade sig bäcken, som utgjorde gränsen till Wiebäcksägorna. ”Då – med ens vände sig vinden – och Wiebäck var genom Guds stora godhet räddadt.” Samma sommar gladdes man åt löftet att under hösten få elektriskt ljus installerat, vilket i sin tur också ledde till anskaffandet av en elektrisk torvmaskin, som väsentligt underlättade arbetet och ökade produktionen.

Jordbruket

72

Detta var under 1:a världskrigets år och våra hem ute på landet såg möjlighet till bättre försörjning genom att själva driva jordbruken. Från 1 mars 1918 blev s. Zelma ansvarig jordbrukare på Wiebäck, och ”det är då meningen att flickorna skola arbeta med i ladugård, på åker och äng, liksom de redan förut deltagit i torfupptagningen”. Denna bidrog till att man blev så gott som självförsörjande med bränsle till vintern. Dessutom hoppades man ”att många af våra skyddslingar skola lära sig att älska det hälsosamma arbetet i hvad som är och måste blifva vårt lands modernäring”, nämligen jordbruket. ”Träget arbete är en af de mäktigaste häfstängerna i fostringsarbetet och i den sedliga kampen”. I stället för arrendatorns hjälp anställdes nu en ”gårdskarl” om

Grankulla

Vid den här tiden har myndigheterna åter bett om fler platser vid våra Smålandshem och planeringen av ett fjärde hus pågår redan 1918. Grankulla byggdes och färdigställdes under 1919 och blev det fjärde hemmet som tillkommit på myndigheternas inrådan. Alla hemmen var överfulla vid denna tid. Föreståndarinna för Grankulla blev diakonissan Hilda Olsson (1887-1953). Angående hälsotillståndet bland flickorna finns då och då en anteckning: ”Ett och annat fall av tuberkulos har förekommit och icke så få fall av syfilis. Tre flickor ha under året avlidit, två av lungtuberkulos och en av tuberkulös hjärnhinneinflammation. Ännu ett par av flickorna ha visat tecken till bröstklenhet. De övriga flickorna ha varit friska.”

73


Nya lagar

1:a världskriget var nu slut och landet kunde gå in i ett stabilare samhällsläge. Detta visade sig i en nedgång av brottsligheten. Nya lagar med bl.a. ökad användning av ”villkorlig dom” och förändrade gränser för de ådömda straffens maximilängder – kom att påverka synen på begreppet ”tvångsuppfostran”.

damål, nämligen som vilo- och konvalescent-hem för trötta systrar. Diakonissanstalten hade nu blivit ägare också till det lilla idylliska Skogtorpet och det beslöts att dessa två byggnader tillsammans skulle utgöra ett konvalescenthem. Diakonissan Dagmar Frietsch (1865-1930) blev - med mångårig erfarenhet från Hålahults sanatorium - föreståndarinna för Solhyddan. Denna verksamhet upphörde definitivt på sommaren 1931. Därefter räknades Solhyddan åter som skyddshem.

Hemkaraktär

Men Diakonissanstalten och dess systrar trodde på betydelsen av ”hemkaraktären” på Wiebäckshemmen. Årsberättelsen för 1920 innehåller följande passus: ”Tre stora yttre förmåner till Wiebäck skänka sina skyddslingar: hemliv, friluftsliv och arbetsliv. Det är vad dessa unga flickor behöva…Vart och ett av de fyra hemmen har sin ledande syster och får således en intim och personlig karaktär…Vad betyder det inte för deras framtid att ha lärt sig arbete och att arbete med glädje…Och det arbetas med liv och lust både ute och inne, i trädgård, jordbruk och ladugård och i kök, syrum och vävkammare.” En större ladugårdsbyggnad hade länge stått på önskelistan. Den blev nu verklighet och gav plats för fler husdjur av olika slag och därmed för mera djurskötsel. Hemkänslan och tillhörigheten är en viktig faktor. För att så långt möjligt vidmakthålla dessa, försöker man att efter utskrivningen bibehålla kontakten med flickorna, i form av brevskrivning och besök. Det gäller att stödja och uppmuntra flickorna önskan om ett bättre och rikare liv. De skall veta att de alltid är välkomna ”hem”, att man därifrån alltid vill följa dem med intresse och när de behöver få bistånd och råd. Under 1920 framkommer ”att för 2/3 av de utskrivna flickorna har det gått väl. Många har blivit riktigt präktiga människor, en del ha egna goda hem.” Inför utskrivningen får var och en hjälp att sy sin utrustning för det egna boendet. Då blev det ordentlig fart på symaskinerna! – som annars flitigt användes för tillverkning av damkappor till en affär. Solhyddan – vilohem

74

Det blev nu tid att åter använda Solhyddan för dess ursprungsän-

Mossebo med ny uppgift

En annan förändring som planeras vid denna tid är att det gamla Wiebäckshemmet skulle få en ny uppgift fr.o.m. 1923. Här skulle man i likhet med ex. Sjötorp ta emot flickor i åldern 15 -18 år, som utan att ha varit dömda var i stort behov av tillsyn och fostran och sådana som genom barnavårdsnämndernas försorg placerades där. Men av något skäl kom denna nya verksamhet att förläggas till Mossebo, där diakonissan Elin Kristensson (1885-1981) blev den ledande systern. Härmed gjordes en distinktion mellan ”tvångsuppfostran” och ”skyddsuppfostran”. Båda slagen kom att finnas bland våra ”smålandshem”. Vid villkorlig utskrivning tillhörde ”flickorna” ännu hemmen. Mossebo förblev Skyddshem fram till 1938, då det tilldelades uppgiften att (liksom Sjötorp) bli Hemskola av skyddshemstyp. Solhyddan räknades som reservutrymme. Det äldre Wiebäck fortsatte som tidigare. S. Zelma Johanzon lämnade Wiebäck i januari 1926 för att få vård på Ersta. Hon hade då i 14 år varit föreståndarinna. Hon avled i maj, sörjd och saknad av många, inte minst av den stora skara ”flickor”, som hon fått vara ”mor” för. Ända in i det sista rörde sig s. Zelmas tankar kring arbetsuppgifterna i Småland. ”Det kan inte vara förgäves” var hennes sätt att visa hoppfull förtröstan och ge ord åt diakonins socialpedagogiska gärning. S. Zelmas efterträdare på Wiebäck blev diakonissan Frida Bergsten (1884-1960). Till Diakonissanstaltens 75 års jubileum 1926 utgavs skriften ”Minnesblad från Diakonissanstalten i Stockholm 1851-1926” . I den finns en intressant artikel om Smålandshemmen och de båda viktiga lagarna av 1902 och 1926, där staten visar sin tillit och tro på kyrkans och diakonins insatser i det ungdomsfostrande samman-

75


hanget.

S. Fridas tid 1926 - 1943

1931 firades 25 års-minnet av den första verksamheten på Wiebäck. Ett sextiotal gäster var inbjudna till högtidsstund och gemensam middag. Både biskop och landshövding, både myndighetspersoner och ortens befolkning, både präster och diakonissor var närvarande. Doktor Norrby, Erstas föreståndare hälsade välkommen och uttryckte glädje och tacksamhet över ”den äktkristliga humanitet, som tog sig uttryck i lagändringen 1902 och att ett stort förtroende hade givits Diakonissanstalten genom detta arbete – stat och kyrka hade mötts i fullt samförstånd”. Som mest hade hemmen plats för 72 flickor samtidigt. Statistiskt kunde konstateras att ca 70 % av de utskrivna årligen hade ”återförts till en hedrande vandel och sköta sitt arbete väl”. De flesta av dem hade fått hembiträdesplatser och många hade bildat egna hem. Landshövdingen gav i sitt tal uttryck för statens tacksamhet. Och när han därefter sa ”att även om det för ca 30 % kunde se ut som om arbetet varit förgäves, skulle man icke uppgiva hoppet, det kommer alltid ljusare stunder i ett människoliv, då minnena träda fram och tala sitt mäktiga språk – kanske till hjälp och räddning. Det kan inte vara förgäves.” Vid middagen sköttes serveringen av ”flickorna” så fint att ”landshövdingen var övertygad om att de alla voro diakonisselever!”

76

Foto av Ellen Olsson, Zelma Johanzon, Hilda Olsson, Frida Bergsten

Allmänna Uppfostringsanstalten

Förändringen av Mossebo till hem för icke-dömda flickor ledde till en fiktiv namnförändring. Wiebäck, Björkhaga och Grankulla benämndes Allmänna Uppfostringsanstalten. 1938 skrevs kontrakt med Kungl. Fångvårdsstyrelsen, där Ersta förband sig att på Wiebäckshemmen ta emot unga kvinnor, som dömts till ungdomsfängelse men som bedömdes vara ”i behov av och mottaglig för den fostran och utbildning som skyddshemsbehandlingen avsåge”. Enl. uppgift i Olivebladet 1939/6-8 gjorde Radiotjänst ett reportage om Mossebo. Reportern, fil.mag. Kerstin Berggren var på plats. ”Utsändningen blev mycket lyckad och gav en levande bild av arbetet och andan på våra skyddshem.” Besök gjorde under året av statsrådet och chefen för Kungl. Justitiedepartementet, av landshövdingen i Jönköpings län samt av Statens ungdomsfängelsenämnd. Sammanlagt fanns 1940 på Allmänna uppfostringsanstaltens fyra hem 73 platser. De var alla ständigt belagda. Planer uppgjordes för att på Wiebäcksägorna uppföra ytterligare ett hus, men kostnaderna avskräckte.

Lannaskede

Under vintern 1942-43 besöktes ett stort antal salubjudna herrgårdar, men det stannade vid beslutet att inköpa den gamla hälsobrunnen Lannaskede, ca 3 mil från Wiebäck. Där fanns en byggnad – den gamla badresturangen – som med jämförelsevis små ändringsarbeten skulle kunna ge plats åt 36 flickor. Som kurort hade Lannaskede brunn gamla anor. Ända sedan 1771 hade hälsobrunnen här kungliga privilegier, dels var dricksvattnat speciellt hälsosamt, dels var gyttjebaden berömda. Lannaskede ungdomsanstalt invigdes i oktober 1943 i närvaro av statsrådet Thorvald Bergquist och överdirektörn i fångvårdsstyrelsen Hardy Göransson. Båda betonade i sina tal vikten av ”diakonala insatser inom ungdomsvården” och uttryckte tacksamhet för ”det ovärderliga stöd som statsmakterna haft av Diakoniss-sällskapet”. Hardy Göransson betonade att samarbetet berodde på att ”diako-

77


nissanstalterna äro förvaltare av det mest revolutionära budskap, som finns, att varje människa alltid representerar ett unikt värde”. ”Själva invigningen blev en stor högtid, då representanter möttes för stat och kyrka, för ungdomsvård och fångvård, för län och stift.” Förutom många inbjudna gäster deltog också de 23 flickor, som med sin fängelsedom placerats här, ett stort antal Ersta-systrar samt all övrig personal. Pastor Hedenquist berättade om Ersta och framför allt om Wiebäckshemmens verksamhet, där man genom uppföljningsarbete kunde redovisa att ca 70% av de omhändertagna ungdomarna hade funnit goda vägar vidare i livet. S. Frida Bergsten lämnade Wiebäck och flyttade över till Lannaskede för att leda arbetet där, som på många sätt var likartat med Wiebäcksuppgifterna. Som hennes medarbetare kom diakonissan Ester Wiberg (1902-1981). Guldmedalj

Dagen före invigningsdagen firades s. Fridas 60-årsdag med en för alla och för henne själv storartad överraskning. Konungen hade tilldelat henne en förtjänstmedalj i guld i åttonde storleken. Hardy Göransson förrättade medaljutdelningen i Almesåkra kyrka. I sitt tal påminde han ”om den plats som Wiebäckshemmen intar i det sociala hjälparbetet och tackade speciellt s. Frida för den gärning hon utfört och alltjämt utför inom detsamma”. Skyddshemkonferens

78

En skyddshemskonferens hölls i februari 1944 på Wiebäck. Inbjudare och initiativtagare var Ersta Diakonissanstalt under ledning av pastor Sven Danell. Representanter från Skyddshems-inspektionen och skyddskonsulenterna, från diakonissanstalterna och deras hemskolor och ungdomshem, Stockholms Stadsmission, Unga kvinnors Värn, Vita Bandets hem Håkanstorp och Stockholms Barnavårdsnämnds hemskola Eknäs samt hela personalen vid samtliga Wiebäckshem var deltagare. Talare var skyddskonsulenten Börje Nyblom, skyddshemsinspektören Torsten Eriksson och teol.dr. Otto Centerwall. Dessutom presenterades diakonissanstalternas många olika sociala institutioner och

här vad det nästan genomgående de ledande systrarna som kom till tals. (Konferensen är noggrant skildrad i Olivebladet 1944/3 och 4.) Av speciell vikt är innehållet i Otto Centerwalls föredrag med rubriken ”De icke statliga skyddshemmens uppgift i skyddshemsarbetet”. Där framhålles med all tydlighet att det inte var Diakonissanstalterna som bett att få upprätta skyddshemmen, utan att det tvärtom var statsmakterna som gång efter gång bett om hjälp med detta uppfostringsarbete. Man hade t.o.m. tydligt uttryckt som sin önskan att denna fostran skulle ske med kristen-etisk grundsyn. Nya vindar

Men nu blåste det andra vindar. En ny folkhemsideologi växte fram. Kulturradikalism och ateism tog tillfället i akt att svartmåla diakonissornas och de kristna institutionernas uppfostringsarbete. Man talade om religiöst förtryck och tvångspåverkan. Vissa delar av pressen stod för en elak förtalskampanj. Inte minst gällde detta diakonins insatser i det sociala arbetet. Detta gällde i hög grad i Stockholm. Där man försökte avlägsna diakonissorna ur arbetet inom socialvården. Samhället skulle själv svara för all omvårdnad. De insatser som gjorts av kyrkans diakoni och av andra ideella organisationer var plötsligt ”enskilda” eller ”privata” och ”uttryck för välgörenhet och barmhärtighet”. Från myndighetshåll kunde man märka två olika ställningstaganden. De som hade sina arbetsuppgifter i närheten av ”de nödställda” och som mötte diakonissorna i deras dagliga arbete stod mestadels oförstående inför kritiken, medan de som arbetade med frågorna på det teoretiska planet krävde lagändring och nedläggning av hela verksamheten vid Smålandshemmen. En lagändring kom till stånd (1946) som innebar att alternativet till verkställigheten av en fängelsedom endast skulle vara villkorlig frigivning och inte som tidigare tvångsuppfostran. Slutet

I Årsberättelsen för 1948 skildras slutet på Smålandshemmens historia så här: ”Den förändrade lagstiftningen har medfört, att arbetet vid dessa hem måst upphöra. Icke utan stor smärta nedlägger Ersta denna

79


verksamhetsgren. Wiebäckshemmens historia torde höra till de rikaste kapitlen inom svensk diakoni, och vad där under åren har byggts av bestående värde i unga människors liv kan förvisso icke mätas med jordiska mått. I tacksamhet dröja vi inför de många systrar, som där stått i en övermåttan svår med också oändligt rik gärning. Och våra tankar omsluta de många unga människor, för vilka livet fick ett nytt innehåll och en ny kraft genom vistelsen där.” Yngve Iverson, Erstas föreståndare (1962-78) ger i sin bok ”Tro verksam i kärlek – en bok om Ersta” följande sammanfattning: Först och sist är historien om de 40 Erstaåren i Almesåkra socken ett lågmält men inspirerande kapitel om ett förtroendefullt samarbete mellan kyrkans diakoni och samhället till olyckliga unga människors hjälp. Ännu rådde den tid, då man mer allmänt i vårt land i en kristen livshållning såg den kraft som bäst kunde bära upp en människa andligt och moraliskt och ge henne ett värn mot raserande krafter. Kyrkans grund var också samhällets grund. En människa som spårat ur eller var på väg att göra det, var en gemensam angelägenhet för de båda. Vi har sedan dess sett andra tider och mött andra synsätt. Vindarna kan vända. Kvar står Viebäck som en ganska mäktig tankeställare om hur tro verksam i kärlek kan läka och återställa. Dagens Viebäck

Viebäcksanläggningen såldes för 675. 000 kronor. Första ägare var ABF i Jönköpings län, som under några år bedrev Jära folkhögskola. Idag ägs hela Viebäck av Pingströrelsen, som driver Viebäcks folkhögskola med ett brett kursutbud samt Ungdomshemmet Björkhaga, som är ett behandlingshem i LP-verksamhetens regi. Där kan man ta emot nio ungdomar i åldern 13-19 år. Åt denna utveckling kan vi på Ersta diakoni glädja oss.

kunna gå ihop. På våren 1953 eldhärjades Lannaskede gästhem. Det brann ner till grunden och verksamheten upphörde. Återuppbyggnad skulle bli alltför dyrbar. Då erbjöds ett nytt gästhemsalternativ. Hotell Elfversson i Mölle var 1956 till salu och inköptes med sina 40 rum och 60 bäddar. Gäst- och konvalescenthemmet fick namnet Erstahus och öppnades på sommaren 1956. Lannaskede brunn såldes samma år på auktion i Sävsjö. Köpare var Lannaskede och Myresjö pastorat. Försäljningssumman var 91. 000 kronor. Därmed var Smålandshemmens tid ute.

Erstahus 1956-69 Detta hems historia blev inte lång. Efter nödvändiga reparations- och ombyggnadsarbeten kunde de första gästerna tas emot i juli månad 1956. Under de sköna sommarmånaderna var huset fullt av tacksamma gäster, som njöt av den goda andan i huset och inte minst av den fantastiska belägenheten uppe på höjden i det lilla samhället Mölle. Kullabergsbygden erbjöd mängder av promenadvägar och utsiktsplatser. Vyerna ut över Öresund var undersköna panoramabilder. I närvaro av Hennes Majestät Drottning Louise, Erstas beskyddarinna, invigdes anläggningen av föreståndaren Sven Åke Rosenberg den 7 augusti. Detta blev ett stort evenemang också för Möllebygdens befolkning. Gästhemmets husmor var de första åren diakonissan Greta Rosenkvist (1896-1982) och därefter s. Karin Stålhandske.

Lannaskede - ungdomsanstalt - gästhem

80

Lannaskede ungdomsanstalt kom efter starten 1943 - på grund av kontraktsuppsägning från statens sida – att brukas endast ett fåtal år. Sommaren 1949 stängdes den. Då fanns där sex intagna ungdomar. Fyra av dem frigavs och två placerades i fängelset i Växiö. Brunnshotellet omvandlades därefter till ett gästhem ”med kristen prägel i lugn och stärkande miljö”. S. Ester Viberg stannade kvar som föreståndarinna och man hoppades på en ”någorlunda jämn beläggning”, så att ekonomin skulle

Foto av Ester Wiberg, Greta Rosenkvist och Karin Stålhandske

81


Flyktingförläggning

I november 1956 kom en anhållan från Arbetsmarknadsstyrelsen om att under någon tid få använda Erstahus som boplats för ca 80 flyktingar från Ungern. Detta beslöts snabbt och dörrarna öppnades för en del av de många som i hast tvingats lämna sitt land och som nu skulle inskolas i det svenska samhället. I mitten av februari påföljande år hade alla lämnat Erstahus och man kunde där rusta för en ny säsong med gäster. Gästhem

Erstahus präglades av kristen anda och det nyinredda andaktsrummet inbjöd till andakt och stillhet. Trots god miljö både ute och inne visades sig antalet gäster avtog år efter år. Efter många överväganden beslöt Erstas styrelse att avsluta gästhemmets verksamhet och försälja egendomen. I december 1969 fick Erstahus nya ägare, som hade för avsikt att förändra verksamheten till konvalescentvård. Härmed var Erstas verksamhet på den sydligast belägna förorten avslutad.

Kvinnor vi mött Diakonissor

82

Magdalenahemmet och Räddningshemmet: Marie Cederschiöld, Karin Jonsson, Kersti Jönsson, Sophie Holmblad, Brita Norlén, Hilda Öberg Sjötorp: Fina Andersson, Gunilla Höier, Britta Öhman, Stina Jansson, Gunvor Lindén, Rosa Larsson Hemmet Fristad: Louise Heimbürger, Anna Hammer, Hanna Geijer Sjöliden: Hanna Geijer, Britta Öhman, Alice Peterson, Karin Karlström Lännahemmet: Karin Stålhandske, Saga Andersson, Kajsa Andersson, Maud Ohlson Härbärberget: Anne-Margrethe Murray, Karin Simonsson Ersta Café: Karin Gunnard, Kristina Telerud Erstaträffen: Ingegärd Christensson Ersta Vändpunkten: Ingegärd Christensson, Kristina Telerud

Villa Cederschiöld: Christin Brandhammar, Ulla Petersen Skola: Hilda Öberg, Sofia Swanbäck, Elise Djurberg, Ebba Zetterström, Charlotte Ljungberg, Elna Alström, Emelie Toll, Maria Carlstedt Barnhem: Marget Andersson, Anna Svensson, Ebba Ringheim, Gunvor Nordlinder, g. Johansson, Karin Berg Lunds barnhem: Johanna Nilsson, Bengta Månsson, Hilma Öst, Torborg Malmqvist, Greta Jahn Wiebäckshemmen: Ellen Olsson, Alma Castelli, Zelma Johanzon, Hilda Olsson, Dagmar Frietsch, Elin Kristensson, Frida Bergsten Lannaskede: Frida Bergsten, Ester Wiberg Erstahus: Greta Rosenkvist, Karin Stålhandske

Andra kvinnor som varit delaktiga i verksamheterna Magdalenahemmet: Emilia Elmblad, Betty Ehrenborg-Posse Sjötorp: Maria Hansson, Marja Thorén, Britta Hemling, Majken Olsson Lännahemmet: Ingrid Sandegren, Anna Florin Härbärget: Gerda Berglund, Ingrid Nilsson, Siw Johansson Villa Cederschiöld: Ann-Charlotte Isacs Barnhemmet: Fredrika Bremer, Jenny Lind, Nannie Broberg Lunds barnhem: Emma Thomander, Ida Thomander, Gerda Colliander, Birgit Arbman, Monica Strand och Hjördis Persson.

Dagens sociala verksamheter Kort sammanfattning av de sociala verksamheter, som idag bedrivs av Ersta diakoni. Ersta flickhem

Sedan 2007 ett gemensamt namn för Lännahemmets och Marsta gårds arbete med flickor i åldern 13-19 år, som varit utsatta för fysiska, psykiska och/eller sexuella övergrepp. Sid. 20-22 83


Ersta fristad

Sedan 2006 nytt namn för Ersta härbärge med skyddat boende för fem kvinnor med barn som utsatts för våld eller hot, mellanboende efter den akuta krisen samt bearbetningsgrupper för våldsutsatta kvinnor och barn. Sid. 22-23 Erstabacken

Sedan 2005 finns 8 vårdplatser för svårt sjuka hemlösa personer. Där bedrivs kvalificerad sjukvård och ett socialt motivationsarbete. Erstabacken är ett samarbetsprojekt med landsting och kommun som delar lika på kostnaderna. Ersta Vändpunkten

Verksamheten vänder sig till personer som får sin tillvaro påverkad och skadad av någon anhörigs användande av alkohol eller droger. Här erbjuds stödgrupper och program för skolbarn, tonåringar, unga vuxna och vuxna. Medarbetarna erbjuder också seminarier, utbildningar och handledning för personal inom socialt arbete och vård. Sid. 24-25 Äldreomsorgen

Hit räknas Villa Cederschiölds dagverksamhet (start 1986)och boende (start 1998) för personer med demenssjukdom och Ersta hemtjänst, som startade 2004. Sid. 26-27

Litteraturförteckning Svenska Diakoniss-Sällskapets Årsberättelser 1849-1977 Ersta Diakonisällskaps Årsberättelser 1978-2007 Olivebladet 1864-1950 Febe 1887-1945*/ Vi på Ersta 1979-1996 Erstanytt 1997-2005 Dialogen 2006-2008 Marie Cederschiölds dagbok Rundbrev från föreståndarna, direktorerna och föreståndarinnorna på Ersta Ernst Lönegren: Minnesskrift till Svenska Diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901 Hjalmar Lyth: Diakonissanstalten i Stockholm 1851-1911 – några minnesblad Johannes Norrby: Minnesblad från Diakonissanstalten i Stockholm 1851-1926 Anna Höjer: Hemmet Fristad och dess verksamhet, 1913 Ingrid Wermcrantz: En diakonissgärning – Hanna Geijers livsverk, 1941 Einar Ekman: Från Erstas sociala uppfostringsarbete, SKD 1946 Yngve Iverson: Tro verksam i kärlek – en bok om Erstas historia, Verbum 1988 Hjördis Persson: ”Minnen från Lunds Barnhem 1954-1988” John Dahlquist: Berättelsen om Lund Barnhem – historia och behandlingsmodell Materialet har hämtats ur följande underlag:

84

Barnhemmet Årsberättelsen: 1852-53/15; 1853-54/17; 1854-55/18; 1856-57/13; 1856-57/13;

85


1857-58/16; 1858-59/20; 1859-60/31; 1860-61/26; 1861-62/15; 1862-63/17; 1863-64/13; 1864

Rundbrev: Elisabeth Holmqvist 1941 okt.

Olivebladet: 1864/1/11; 1864/4/52; 1865/2/22; 1866/2/30; 1867/2/11; 1868/1/4; 1868/3/60; 1872/3/3; 1872/6/83; 1875/3/69; 1880/34/77; 1884/3-4/53: 1885/3-4/58; 1889/3-4/59; 1890/3-4/54; 1895/6-7/107; 1900/6-8/108; 1902/6-7/108; 1904/6-8/103; 1906/6-8/108; 1907/5/76; 1907/6-8/100; 1909/6-8/99; 1911/5/74; 1911/9/146; 1912/6-8/122; 1914/4/67; 1915/6-8/116; 1916/68/97; 1917/6-8/102; 1918/6-8/99; 1917/12/217; 1918/2/31; 1918/6-8/99; 1919/6-8/116; 1920/6-8/119; 1921/5/68; 1921/68/109; 1922/6-8/105; 1924/6-8/107; 1925/6-8/107; 1926/6-8/113; 1927/6-8/110; 1928/6-8/113; 1929/2/31; 1929/6-8/141; 1930/79/128; 1931/6-8/98; 1932/6-8/9; 1933/6-8/98; 1934/6-7/92; 1935/6-8/96; 1936/6-8/105; 1937/6-8/11; 1939/6-8/99, 107; 1940/6-8/98; 1941/6-7/95; 1942/6-8/94; 1943/6-8/97; 1944/68/97; 1945/6-8/96; 1946/6-8/94; 1947/6-8/110; 1948/6-8/101; 1949/6-8/102; 1950/3/39; 1950/5/73 +6-8/ 82+93.

Hemmet Fristad Olivebladet: 1904/5; 1909/6-8/103; 1911/2-3; 1911/6-8/101; 1915/6-8/118; 1917/6-8/194; 1918/3/42; 1918/6-8/101; 1921/6-8; 1930/6-8; 1931 s 116; 1933 s 101;1938/6-8; 1947/6-8/117; 1948/6-8/104; 1949/68/93+ 105; 1950/6-8/96; 1951/6-8/103; 1952/6-8/106; 1954/6-8;

Rundbrev: Louise Heimbürger 1911 okt och 1918 juni Karin Berg 1950 mars

Minnesblad från Diakonissanstalten i Stockholm 1851-1926: Sid. 97 ff

Lunds barnhem Olivebladet: 1938/6-8/94 Sjöliden Olivebladet: 1922/6-8; 1930/10; 1931/6-8; 1932/6-8; 1933/6-8; 1934/6-8; 1935/6-7; 1937/6-8; 1938/6-8; 1942/6-8/98; 1943/6-8/101; 1945/68/103; 1946/6-8/102; 1947/6-8/104; 1947/6-8/115; 1948/6-8/104; 1950/6-8; 1951; 1949/6-8/104; 1950/6-8/96; 1951/6-8/102; 1952/68/106;

86

Smålandshemmen Olivebladet: 1905 s 212; 1906 s 32 + 92: 1907 s 88; 1908 s 79 +102+ 144; 1909 s 102; 1910 s 36+66+ 154; 1911 s 100; 1913 s 59; 1914 s 180; 1915 s 45+117; 1916 s 162; 1917 s 63; 1918 s 42,99; 56; 138; 1919 s 116; 1920 s 119+ 239; 1921 s 35; 1922 s 83+ 105+ 191; 1923 s 229; 1924 s 108; 1931 s 207; 1938 s 67; 1942 s 99, 1942 s 201, 1943 s 10 + 43; 1944 s 98 + 100 + 251; 1945 s 96 +99; 1946 s 95 +98; 1947 s 23 +103 +111+113; 1948 s 101+1031949 s 93+ 103 + 213;

ERSTA 1851-1951 – en bildrapsodi: Sid. 77, 80, 102, 103, 106, 107, Lannaskede Olivebladet: 1943 s 58 + 68; 1943 s 223; 1944 s 102; 1945 s 101; 1946 s100; 1947 s 114; 1949 s 104, 1948 s103; 1949 s 104; 1950 s 39+82+95 Årsberättelsen: 1955 s 8+26 ERSTA 1851-1951 – en bildrapsodi: Sid. 236, 237 87


Erstahus i Mölle Årsberättelsen: 1955 s 26 Lännahemmet Olivebladet: 1953/6-8; 1967/6-8; 1969/6-8; 1972/6-8; Årsberättelsen: 1955 s 27 Sjötorp Olivebladet: 1918/6-8/98; 1951 s 103; 1952 s 107; 1944 s 100; 1945 s 97; 1946 s 97; 1946 s 112; 1947 s 112; 1948 s 102; 1949 s 102; 1950 s93

88

89


90

91


Ersta diakoni Besรถksadress: Erstagatan 1 Box 4619, 11691 Stockholm tel 08-7146100, fax 08-71493 27 www.erstadiakoni.se

Profile for Ersta diakoni

Ersta diakonis historia - I starka kvinnors sällskap  

Ersta diakonis historia - I starka kvinnors sällskap