Välkommen hem
Han ser viktig ut, står lugnt och stilla, klädd i svarta läderliknande kläder. Kan han vara ledaren? Han är väldigt attraktiv med tjockt ljust hår, nästan vitt, och ser ut att vara en stark man i 30-årsåldern. Hans kraftfulla aura får mig att småle, borde jag inte känna rädsla? Men hans ögon har drag av något mörkt, som om han har en mask på sig för att dölja något. Skymtas det sorg i ögonen? Nyfiken i en strut tittar jag upp för att se bättre och plötsligt möter han min blick och ser förskräckt ut. Helvete!
Vad är det för skum figur? Någon gömmer sig … en kvinna? Vad i hel… Hjärtat stannar upp … Caz? Nej, det kan det inte vara. Hon måste vara väldigt lik henne bara … Självklart spelar mitt huvud mig ett spratt, jag vet att hon är borta … Men det ser verkligen ut som hon … DET ÄR HON! Men det är omöjligt! Hon borde inte vara vid liv. Har jag blivit galen? Nej, hon är verkligen framför mig, men … Något måste vara fel med henne. Hennes ögon är … Känner hon inte igen mig?
Utan tvekan är hans blick låst i min och hans förskräckta reaktion känns inte bra, så klumpig jag är som låter mig synas. Skit samma! Med huvudet högt reser jag mig och tar bestämda steg mot honom, det spe lar ingen roll vad jag gör nu för han har redan sett mig. Min blick är låst på mannen med det ljusa håret. Flera av de konstiga varelserna får nu också syn på mig och fast de är kedjade försöker de närma sig, men jag fortsätter bara lugnt mot mannen i mitten, utan att tveka eller titta bort från honom. Han står fortfarande lamslagen.
Varför?
– Rör henne inte, säger han aggressivt och sträcker bestämt ut armen. Han studerar mig med oro i blicken. Han verkar leta efter något i min blick och han är på sin vakt, nästan som att han är redo att anfalla. Eller är han rädd för att jag ska anfalla? Mannens ögon berättar tydligt att han vet vem jag är, men det är svårt att avgöra om det är negativt
27
eller positivt … Hans blick blir plötsligt kall och han ger mig märkliga rysningar. Är jag rädd för honom? Nej, det känns inte så.
Tryck undan paniken i bröstet. Lugn nu …
En meter från honom stannar jag med armarna i kors. Jag står bara där framför honom och försöker att inte fundera över vad jag egentligen gör.
– Fantastiskt, du verkar ha nio liv, Caz, säger mannen med det ljusa håret.
Som jag misstänkte, han vet vem jag är. Varför står han fortfarande spänd och avvaktande mot mig? Är han någon jag borde se upp för? Men om han kan berätta vem jag är, måste jag ta min chans. – Du och jag måste prata, säger jag.
Han ser på mig med stora ögon, förvånad, men jag anar ett leende i mungipan. Min önskan gjorde honom chockad och jag känner mer och mer att det här förmodligen är fel person att prata med …
– Absolut, svarar han. Följ med mig så kan vi sätta oss ner ensamma och prata.
Han visar med armen mot en stor mörk bil. Det är en låg bil som byggts om från en SUV. Väldigt polerad, och jag tror att det kan ha varit en Bentley en gång i tiden …
Varför vet jag det?
Att gå med en främling är nog något av det dummaste man kan göra, men nu finns inget annat val. Jag nickar till den vithåriga mannen framför mig och vi går tillsammans mot bilen. Alla runt omkring mig stirrar. Blickarna gör mig illa till mods.
Förmodligen kommer jag att dö, men om de hade velat ta livet av mig skulle de väl redan ha gjort det, antar jag. Om jag försöker springa nu kommer jag aldrig att ta mig härifrån i vilket fall, alla svartklädda män har vapen och jag vill inte hamna under någon av dem bland bråtet …
Männen har inte avbrutit akten med de stackars kvinnorna och en av kvinnorna ser på mig med tårfyllda ögon medan hon kippar efter luft.
28
Jag vänder bort ansiktet i avsky. Jag måste göra något! Detta är inte rätt! Men jag kan inte hjälpa dem … inte nu.
En hopkurad varelse, förmodligen en man, öppnar bildörren för oss och han tittar hoppfullt upp på mig.
– Stirra inte, slav, hon hjälper dig inte, säger en stor man och den lilla varelsen får hans tunga känga rakt över tinningen.
– Bolton! Det är inte så vi hanterar våra arbetare. Ursäkta min kollega, säger mannen med det vita håret och lägger hastigt sin hand på min rygg. Handen är spänd, håller mig kvar. Är han rädd att jag ska smita?
Nej! Av ren reflex håller jag handen på hennes rygg, redo … Men hon gör ingenting trots att Bolton sparkade den lilla mannen. Det här är riktigt intressant … Jag drar snabbt tillbaka min hand och knyter näven hårt. Varför känns det som jag tagit på något elektriskt?
Den stora mannen, som verkar heta Bolton, mumlar något och tittar surt på mig innan han besvärligt hukar sig in till förarstolen. Han verkar inte gilla mig. Ingen fara, jag har känslan av att jag inte gillar honom heller … Mödosamt sätter jag mig i bilen och tittar på den nersparkade mannen igen innan bildörren går igen. Jag gillar inte blicken som han gav mig, … hopp, precis som att jag skulle rädda honom …
Hon är fortfarande lika vacker som alltid, även om hon ser mörbultad ut … och hennes kläder är så trasiga att man kan se hennes bara hud …
Bolton kör stabilt men bilen skumpar fram på den håliga asfalten. Mannen med vitt hår har inte släppt mig med blicken sedan min rumpa mötte lädret. Varför studerar han mig? Jag känner mig väldigt lugn över hela situationen, konstigt nog, men han börjar irritera mig.
– Är jag så jäkla intressant? frågar jag rakt ut.
29
Han vaknar upp och vänder blicken ut genom bilfönstret, där lik av det som en gång varit träd svischar förbi.
– Otroligt intressant faktiskt, mumlar han.
Han undviker min blick men kan inte dölja ett leende. Han har ett litet sår på läppen som ser ganska nytt ut. Undrar var han fått det ifrån. Han är väldigt attraktiv och hans aura strålar av självförtroende. Breda axlar … Han ser stark ut, undrar hur han ser ut under … Gud, vad är det för fel på mig? Måste koncentrera mig på situationen. Säg något!
– Dina hantlangare är väldigt råa, får jag fram.
– Bolton är primitiv men han gör det han ska, hans bror Tank är mildare. Kanske kan du träffa honom senare, svarar han och fortsätter se ut över det döda landskapet.
Jag följer hans initiativ. Husen är i ruiner här också, färgerna runt bi len är klara men dystra. Lika döda som landet … Ingenting verkar växa och de få människor jag ser bär vapen. Vi kommer fram till en mur som ser ut att vara över tjugo meter hög och framför oss öppnas en stor port. Allt innanför muren är i samma färgskala som utanför, men husen är renare … och hela, sånär som på några sprickor i fasaden. Människorna på gatan ser på bilen med respekt, men jag tror att de också är rädda
… Vi stannar framför det största huset, så långt jag kan se. Det känns som ett slott med ljus fasad och en gigantisk entré. Det är nog ett slott …
Det här är helt ofattbart, hon är så nära men ändå så långt borta. Hon skulle inte kunna ta sig ur bilen, jag skulle kunna göra vad jag vill med henne just nu. Men är fallet som jag misstänker, måste jag hålla mig lugn.
Mannen med vitt hår går ut före mig och öppnar dörren åt mig. – Välkommen hem, säger han och håller upp bildörren. Välkommen hem …? När jag kliver ut är det precis som att världen stannar. Alla människor runt omkring mig stirrar med gigantiska ögon och det är dödstyst. Precis som om jag är ett spöke … – Oroa dig inte för att folket stirrar, de har aldrig sett en så vacker 31
kvinna förut, säger han och sträcker ut handen mot det gigantiska huset.
Smicker biter inte på mig, hjärtat, jag är här för en enda sak. Sedan är jag borta på några sekunder!
Jag blir påmind av mina skador när jag kämpar mig ut ur bilen. Mannen försöker ta min arm för att stödja mig men jag slår bort hans hand. Han höjer händerna i luften som ”okej, gör det själv då”. Smärtan har kommit i kapp men jag försöker trycka bort den. Det är en trappa upp till det stora huset och det känns som att det tar en evighet för mig att ta mig upp till dörren. Den store mannen som heter Bolton öppnar dörren för oss och väl inne hör jag dörren stängas med en kraftig smäll bakom mig.
Jag fnyser, ser mig omkring och försöker att inte bli imponerad av alla fina saker inne i jättehuset. Framför mig leder en trappa upp till ett öppet galleri. Målningar med sliten ram drar mig närmare, jag vill studera varje ansikte, varje landskap …
Hon studerar allt precis som om det vore första gången hon ser allt. Hon är sig själv, upprymd, mjuk och jag känner glöden från henne. Hon är samma kvinna som jag minns, men av någon anledning minns hon inte mig eller det här slottet. Jag måste vara väldigt försiktig med henne.
Konstverken och de vackert snidade möblerna kring mig får vänta. Mannen leder mig in i en matsal och plötsligt är han betydligt närmare än tidigare. Med en frågande blick stannar jag upp och han backar ett steg från mig. Detta är hans territorium, jag är inte rädd för honom men jag får inte slappna av för mycket … De stora mattorna på golvet ser ut att ha kostat en förmögenhet, fönstren är draperade med tjocka röda gardiner och bara små strimmor av solljus kan leta sig in. Tur att det finns tända ljus i rummet. En gigantisk matgrupp står ståtligt i början av det stora rummet, följd av blodröda soffor och fåtöljer med små bord. Vi sätter oss i varsin
fåtölj och jag ser en vacker flammande låga brinna i den öppna spisen framför oss.
Elden dansar sakta fram och tillbaka, förföriskt, fängslande, nästan sövande.
32
– Vi är ensamma, säger mannen, vilket känns otroligt trevligt. Så vad önskar du tala om, min kära?
Min kära? Okej, det här ska skötas lugnt och fint, det är min plan. Han kan inte få misstankar om att jag inte har en aning om vem jag är. Han kan vara farlig, jag har fått märkliga vibbar från honom sedan första anblicken. Men var ska jag börja? Ska jag försöka ljuga? Om han verkligen vet vem jag är, kommer jag inte långt … Jag minns ju inte ens mitt namn, så jag säger:
– Vem är jag?
Rakt ut och där exploderade min första plan. Men kan lika gärna gå rakt på sak, antar jag.
Hans ögon vidgas en sekund, men sedan funderar han lite. – Så du vet inte vem du är? Vem jag är? Är det sanningen? säger han förvånat.
– Sanningen.
Han sitter förstummad och djupt inne i sina tankar medan jag förbryllat studerar honom.
– När jag såg dig vid eldarna kunde jag nästan känna det, säger han och tittar tomt ut i rummet. Du hade samma glöd som vanligt men något kändes fel.
Det är så tyst i rummet, jag kan bara höra våra andetag och hennes ansträngda andning gör mig varm inombords. Jag drar fåtöljen närmare henne för att tala mer intimt, men min kropp börjar skrika. Helvete, jag blir fortfarande påverkad av henne. Tryck bort det! Hon ser osäker ut … Hur ska jag hantera detta snyggt?
Hans blick genomborrar min och jag slutar andas. Han är för nära … Varför håller jag andan? Min blick börjar vandra över hans kropp … Nej, vad är det med mig?
Jag hör steg närma sig och in i rummet kommer en kvinna i förkläde. Värmen hon utstrålar får mig att smälta. Hennes ögon vidgas när hon ser mig men hon tittar snabbt ner i golvet. Hastigt sätter hon ner ett 33
fat och två tallrikar på bordet och nickar till mannen. Han gör små handrörelser, viftar bort henne och sedan går hon ut igen. Så strikt … På fatet finns olika ostar, vitt bröd och några kakor. Dreglar jag? Nej, det tror jag inte.
Hon ser hungrig ut. Om hon bara visste vad jag är efter alla dessa år.
–
Tillåt mig, säger han och reser sig.
Han plockar upp några godsaker på en tallrik och ger den sedan till mig. Som tack ler jag försiktigt mot honom och börjar direkt mumsa. Kroppen suger i sig energin och jag kämpar för att inte vräka i mig maten. Den mystiska mannen ser nöjd ut och
sitter lugnt avvaktande medan jag äter.
– Vi kan börja med vem jag är. Mitt namn är Marco. Ringer det någon klocka? undrar han och ser nästan orolig ut.
Märkligt … Men nej, hans namn säger mig ingenting … – Tyvärr inte, säger jag och söker i minnet trots att det gör ont i huvudet.
Det är ju meningen att jag ska dra nytta av detta, vilken otroligt bra dag. Håll dig lugn nu! Jag kan inte visa min lycka över hennes minnesförlust!
Marco ser fundersam ut och säger sedan:
– Du är Cazira, en extremt envis fighter. Jag har aldrig träffat någon envisare än dig.
Han tystnar och småskrattar för sig själv men fortsätter sedan: – Du är en av de starkaste kvinnorna jag någonsin träffat och du betyder mycket för människorna här, mycket för mig. – Mycket för dig och folket? Varför sa du då att folket inte hade sett mig tidigare? frågar jag och tittar konstigt på honom.
– Du har varit borta länge och när du närmade dig ute på fältet blev jag chockad, men märkte direkt att något var annorlunda med dig. Tror
34
du att du kommer att minnas något? Du minns ingenting om mig eller vad som hände dig?
Hon ser så hjälplös ut … Jag älskar det …
Mina blick vandrar i rummet och stannar sedan vid Marco. – Nej, jag minns ingenting och det känns helt tomt, jag har inte haft några flashbacks alls sedan jag vaknade och jag känner inte igen dig, tyvärr. Han tystnar igen och drar handen genom sitt ljusa hår. Hans ögon är fängslande, hans hållning så stark, självsäker och sättet han bär sig på förföriskt. Plötsligt märker jag att han säger något och jag kommer tillbaka till verkligheten.
– Då börjar vi helt enkelt om från början, säger Marco och ställer sig upp. Åh, jag gillar den där blicken från henne, jag intresserar henne. Undrar vad hon tänker på just nu …? Allting måste förberedas, hon behöver vila och då hinner jag planera och prata med Tank om förändringarna. Hon sitter undergivet och fint i fåtöljen och ser med stora ögon upp på mig. Magisk syn …
Han står mitt framför mig och ser ner på mig med hungriga ögon. Vad är det för känsla jag plötsligt får …? Värmen sprider sig i kroppen och jag sväljer hårt. – Jag ska visa dig runt här för att se om du kommer ihåg något, men först måste du vila och få tillbaka lite krafter. Ät och lägg dig i soffan där borta så är jag tillbaka om några timmar, säger Marco och lämnar rummet.
Han är otroligt lugn nu, men kan man lita på honom? Han var nervös och spänd när han först såg mig vid bålet. Men just nu är jag för trött för att tänka mer på varför och vad, det spelar ingen roll. Jag tar en bit bröd till och går sedan till soffan för att vila.
Mina trötta ögon sluter sig och jag somnar på några sekunder …
Direkt till sovrummet
Hon anpassar sig förvånansvärt lätt, men jag har en känsla av att det inte kommer att hålla länge, även om hon har minnesförlust. Jag måste hitta Tank och informera alla om situationen. Planen är enkel …
När jag går utanför matsalen ser jag Tank vid ytterdörren. – Tank! Där är du, förbered folket i huset på att Caz kommer att stan na här. Hon minns ingenting och det kommer att fortsätta så, säger jag. – Så det är sant? Hon är här i huset? När
Bolton babblade om henne trodde jag att han hade fått en hjärnblödning, säger
Tank och skrattar. – Åh, hon är här allt och vi har full kontroll över henne nu. Säg till din bror att gå igenom hela stan, ingen får visa att de känner henne eller att de vet vem hon är. Vi måste vara försiktiga, vi vet inte vad som kan trigga i gång hennes minne.
Tank nickar och jag går uppför trappan mot de privata rummen. Uppe i galleriet ser jag Mia komma ut från sitt rum. Hon ler mot mig. Hon är ganska snygg i dag, kort svart kjol och vit skjorta som är uppknäppt så där lagom, så man kan se lite av hennes bröst. Hon är ingenting jämfört med Caz dock. Om jag var tvungen att välja mellan dem skulle jag ha skjutit Mia på plats, kastat Caz över min axel och gått direkt till sovrummet …
© Emelie Rudolph - emelierudolph.se
Vill du veta vad som händer sen?
Köp och läs hela boken på: https://emelierudolph.se
Följ @emelicioustiktok för fler smakprov, behind-the-scenes och spicy moments