ANSGARSKYRKAN – en bildberättelse
Ansgarskyrkan – kyrkan i centrum – en del av Equmeniakyrkan i Sverige.
Genom sitt läge mitt i samhället visar den nya kyrkan att den är en öppen kyrka, tillgänglig för alla lidingöbor, en träffpunkt för gemenskap och möten med livets viktigaste frågor.
Kyrkan innehåller många rum som ligger ordnade i en kvadratisk byggnad i tre våningar.
Kyrkorummet som är infogat i byggnadens diagonala axel är det viktigaste rummet. Övriga rum ligger symmetriskt grupperade kring denna axel. Det visar att alla rum – vilken funktion de än har – utgör en del i den helhet som kyrkan är.
Kyrkans arkitekt, Janne Feldt, skrev i sitt tävlingsförslag:
”Kyrkorummet är det främsta rummet. Ingen som besöker kyrkan kan undgå att märka att allt inriktar sig mot detta.
Rummets sittplatser är grupperade i en krets mot, eller snarast runt, centrum i kyrkan och nattvardsbordet. Det allra viktigaste är att nå stor närhet och sikt för alla men samtidigt rymlighet i koret.
Det sexkantiga rummet ger idealiska förutsättningar för god akustik. Sittplatserna är inneslutna i en tänkt cirkel i rummet. Detta symboliserar gemenskapen och sammanhållningen, men den är inte sluten.
I rummets arkitektur markeras cirkeln endast i koret i absidens krökning.”
Kyrkans kor vetter mot öster. Det kröns av ett genombrutet likarmat kors. Entrén till kyrkan öppnar sig mot Lidingö centrum.
På kyrkbacken reser sig klockstapeln med sin tupp på taket. Kors och tupp har utformats av lidingökonstnären Heinz Decker. Tuppen är sinnebilden för vaksamheten. Kristus, som segrar över mörkrets och demonernas makter. Kyrkklockan har inskriptionen Jag är vägen sanningen och livet
Kyrkorummets symbolspråk
Tiden är innefattad i evigheten, skrev kyrkofadern Augustinus i sina bekännelser. Psaltaren uttrycker samma tanke med orden: Du (Gud) omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. (Ps 139:5)
När Paulus predikade i Athen sade han: Han (Gud) är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till. (Apg 17:27,28)
I kyrkorummets symbolspråk finns uttryck för dessa sätt att tolka livet När vi står i kyrkan omsluter dess väggar oss, liksom ”tidens rum” gör det. Kyrkofadern Augustinus säger att i gudstjänsten finns samtidigt det förflutnas nu, det närvarandes nu och det kommandes nu. Ord och symboler, uttalade eller formade för länge sedan, är fortfarande nära och livsberörande. Nuet fylls av våra förväntningar, och framtiden skymtar i våra böner, i ord och symboler som rymmer det som var, det som är och det som kommer. I detta rum får hela livet plats. Ord, bilder och handlingar uttrycker Guds tillvändhet och närvaro från våra första livsdagar till livets slut. Dop-, välsignelse- och förbönshandlingar, vigsel och begravning, på olika sätt uttrycks innebörden i Augustinus ord. Tiden är innefattad i evigheten, eller – omskrivet – varje människas liv är inneslutet i Guds närvaro.
Bibelns ord Du är Gud från evighet till evighet (Ps 90:2) synliggörs i den axel som likt en korsväg går genom Ansgarskyrkan. Den börjar i andaktsrummet i väster med dess treenighetsymbol och kors i golvets mönster och går sedan under Jesusmonogrammet, IHS, ovanför kyrkdörrarna fram till kyrkorummets korsvägg i öster. Där möter det skimrande Korset, vilket påminner oss om evangelisten Johannes ord: Gud är ljus och inget mörker finns i honom (1 Joh 1:5)
Nattvardsbordet, eller altarbordet, är symbol för Kristi närvaro, där han i sakramentets bröd och vin ger sig själv till var och en som vill ta emot honom.
Dopkällan med dopets vatten är synliga uttryck för Guds kärlek, som berör och innesluter oss i livsvaraktig nåd. Dopet behöver aldrig göras om, men dess innebörd behöver ständigt förnyas för oss. Det sker var gång vi tar emot Kristus i nattvardens bröd och vin.
Ljusbäraren är en böneplats där varje ljus gör våra böner synliga utan att avslöja deras personliga innebörd. Vilka tankar, känslor och behov som ljuslågorna är tecken för, vet bara den som tänt lågan och den Gud som ser till hjärtat.
I detta kyrkorum ryms hela livet också ditt och mitt liv.
Korset
Korset i Ansgarskyrkans kor, som invigdes den 14 december 1997 är en trärelief, sammansatt av fjorton delar. Färgen är kaolintempera och bladguld. Konstnären Lennart Rodhe beskriver Korset som en berättelse. Grundtemat i denna berättelse visar en samstämmighet med skapelseberättelsens dynamiska ord. Varde ljus! Dessa ord går som en ständigt förnyad rörelse genom den kristna kyrkans skapelsetro, frälsningstro och uppståndelsetro.
Korset upplevs genom sin uppbyggnad och färgsättning som i ständig förändring. Dess berättelse och tilltal skiftar alltefter betraktarens position i rummet – men också i livet. Det erinrar om att livet aldrig står stilla – det förnyas ständigt i sin rörelse mot sin fullbordan.
Konstnären Lennart Rodhe (1916-2005) var en centralgestalt i efterkrigstidens svenska konst. Han föddes i Stockholm 1916 och är verksam som målare, grafiker och tecknare. Som professor och ledamot av Konstakademin har han spelat en stor roll i det offentliga konstlivet. Som målare, textilkonstnär och experimentell grafiker, som gestaltare av stora väggar i offentlig miljö, som ledande konstnär i 1997 års män, som företrädare för den svenska formen av konkretismen, som praktiskt utövande konstideolog – i alla dessa funktioner har Lennart Rodhe stått i frontlinjen.
I sitt konstnärskap arbetar Lennart Rodhe med det ogripbara rummet i ett spel mellan yta och djup, där formerna hela tiden rör sig. Han har ofta utgått från naturen:
”Jag roas av att det jag gör blir ett stycke natur för mig, men jag försöker inte efterlikna naturen, jag försöker i stället leva mig in i mitt eget mönster som jag lever mig in i naturen och ser t ex. ljuset i lövverket” skrev han inför Moderna museets stora utställning 1988.
Korset fick sin konkreta utformning i ett samarbete mellan konstnären och finsnickaren, slöjdläraren Bengt Fernqvist. Rohde har berättat hur omtumlad han blev av hur mycket praktisk kunskap och färdighet en finsnickare besitter. Rhode tänkte sig att korset kunde göras av stora massiva träblock, men Fernqvist förklarade att det inte skulle hålla, eftersom massivt trä spricker under en lång torkprocess. Fernqvist hade väl torkat och kvistfritt trä i sitt lager. Det kom från bänkarna i Teologiska Seminariets kapell på Lidingö, när dessa byttes mot flyttbara stolar.
I Lennart Rhodes närvaro tillverkade Bengt Fernqvist14 ”lådor” som sammanfogades efter det att framsidans ytstruktur formats i samverkan mellan finsnickaren, färgläggaren och förgyllaren.
Dopkapellet
Dopskålen i dopkapellet har utförts av Curt Rasch. Den är av hamrad mässing. De fyra infattade stenarna är av lapis lazuli.
Ljusbäraren är en gåva från Lidingö församling, Svenska kyrkan.
4.Triumfkrucifixet är skulpterat av konstnären Greyh Ganmar. Det är ursprungligen ett beställningsverk från 1957 för den gamla missionskyrkans predikstol. Krucifixet har en central plats i dopkapellets fönster, vars motljus utnyttjas för att skapa en strålglans kring den över döden triumferande Kristus.
Ikonerna i Ansgarskyrkan följer nära den kristna kyrkans tradition av ikonmåleri, som föddes i fornkyrkan och som levt kvar i vår tid. Ikonerna är målade omkring mitten av 1900-talet av den polska konstnärinnan Teresa Lewandowska. Ordet ikon kommer från grekiskans eikon, som betyder bild som erinrar om Kristi närvaro i de gestalter som är avbildade. I den kristna traditionen har ordet kommit att få innebörden helig bild. Ikonerna på dopkapellets västra vägg är
1. Maria från Konstantinopel (Maria med Jesusbarnet).
2. Ärkeängeln Gabriel (kopia efter den kände ryske 1400-talskonstnären Andrej Rubljov) och 3. S:t Mikael i strid med draken.
Ikonen intill heter Maria Panhagia. Den hänger på väggen mot norr, Marias väderstreck. Maria från Konstantinopel och Ärkeängeln Gabriel är utförda i så kallad levkasteknik, som kom till under det ryska ikonmåleriets glansperiod under 1400-talet.
Teresa Lewandowska föddes i Warszawa 1928. Efter kriget utbildades hon till konstnär vid Konstakademin i Krakow. I samband med en antisemitisk våg utvisades hon tillsammans med sin man Jozef Lewandowski, och 1969 kom de som politiska flyktingar till Sverige. Hon avled 1983.
Efter Teresa Lewandowskis önskan har sju ikoner fått sin plats i Ansgarskyrkan.
1. Maria med Jesusbarnet 2. Ärkeängeln Gabriel 4. Triumfkrucifixet 3. S:Mikael i strid med drakenJakobs kamp, en replik av en bronsstatyett av Carl Milles, har sin plats i kyrkorummets kor.
Carl Milles levde mellan åren 1875 och 1955. Han var skulptör och professor vid Konsthögskolan. Han var bosatt i Lidingö och från 1930 huvudsakligen i USA. Milles storhetstid var 1920-ltalet, då hans främsta verk kom till. Dessa karaktäriserades av dekorativ förenkling och drastiskt berättande. Han skiftade också material från i huvudsak granit till brons. Lätthet och rörelse betecknar hans senare produktion. Mest bekant är Milles för sina fontäner och andra verk i monumentalformat.
I kontrast härtill står den lilla bronsgruppen Jakobs kamp från 1948. Milles gestaltar här striden med en övermäktig motståndare, ett motiv som hade följt honom flera decennier.
Milles hade läst Strindbergs Inferno och Legender, och han hade i likhet med Strindberg begrundat Delacroix´ fresk av Jakob och ängeln i kyrkan St Sulpice i Paris. Milles inspirerades till att själv göra en tolkning av detta tema år 1914. Det blev en bronsstatyett som nu antas var försvunnen.
I ett brev samma år till en konstnärskollega skriver Milles, ”Det är det våldsamma jag vill ha fram, kampen med Gud som varje konstnär borde känna som mäst.
Jakob kamp med Engeln en härlig symbol för vad människorna kunna sikta högt med sin tanke och själ… Själv känner jag mig som den som vill och har höga mål och som vill brottas med all min makt, hoppas det ska gå.”
Motivet återkom 1916 i en mycket flyktig blyertsskiss på baksidan av ett brev.
Under bilden har Milles antecknat: Jacobs kamp med Engeln. J slingrande med all sin lilla kraft om egelns ena ben. Strindbergs kvalfyllda strid med sig själv och ”makterna” gjorde ett outplånligt intryck på Milles. Trots att hans egen livssyn var betydligt ljusare, upphörde han aldrig att fängslas av Strindbergs kamp. Repliken i Ansgarskyrkan har deponerats av Millesgården.
Jakobs kamp
Orgeln
Orgeln är byggd av orgelbyggare Robert Gustafsson, ritad av arkitekt Oldaeus och intonerad av Mads Kjesgaard.
Orgeln är helmekanisk, innehåller 19 stämmor fördelade på två manualer och pedal. Sevanliga koppel och med cymbalstjärna huvudverkets fasad. Den invigdes i samband med kyrkans 12-årsdag den 14 december 2008.
Orgeln finansierades med hjälp av gåvor och donationer från privatpersoner. Därtill har en rad stödkonserter för orgelfonden hållits. Många har också tecknat sig för ”pipfadderskap”. Ca 580 av orgelns totalt 1058 pipor har sin egen fadder.
Freskerna
Dörrarna ut ur kyrkorummet omges av två fresker av konstnären Abel Wirström. De utgör fragment av det freskmåleri som fanns i den gamla missionskyrkan. Freskerna har genom en speciell konservatorteknik avlägsnats från de gamla murbruksputsade väggarna och överförts på träfiberpannåer som monterats in i det nya kyrkorummet.
Jesusmonogrammet ovanför dörrarna in till kyrkorummet av samme konstnär härrör också från den gamla kyrkan och har överförts till den nya på samma sätt.
Andaktsrummet
Krucifixet vid ingången är gjort av en afrikansk elfenbenssnidare från Kongo-Brazzaville och hemfört av missionärerna Ånja och Manne Lundgren.
Batiken i fonden är skapad av textilkonstnärinnan Sigrun Folin Jonsdottir, född i Vik i Myrdal på Islands sydkust. Hon var bosatt och verksam på Lidingö. Batiken som heter Jakobs stege är inspirerad av patriarken Jakobs dröm i Betel, där han med en sten som huvudgärd såg stegen rest mot den öppna himlen och Guds änglar stiga upp och stiga ner på den.
Jakobs stege och Jakobs kamp, Milles skulptur längst fram i kyrkan, står i början och slutet av korsvägen genom kyrkan. Det är två berättelser som förmedlar ett budskap in i vår tid.
Ikonerna av Teresa Lewandowska heter Maria från Vladimir, S:t Teodor (i levksteknik) och Ärkeängeln Mikael.
Livsträdskorset – ett objekt trouvé – i fönstret är utfört av Sten Erik Kjellgren, Lidingö.
Tavlan Symboler, målad av Mona Sjöström, Lidingö, är en komposition av kristna symboler, omslutna av ett ljus som värmer och glöder
Maria från Vladimir, S:t Teodor
Jakobs stege
Ärkeängeln Mikael
Kyrktorg
På kyrktorget finns en stor bildtextil med ett antal välkända lidingömotiv. Den är utförd i så kallad kviltteknik, som används bland annat för att göra vaddtäcken. Det innehållsrika och fint detaljarbetade täcket är utfört av tjugo medlemmar i Lidingö lokalgrupp av Kviltföreningen Rikstäcket, som har deponerat det i Ansgarskyrkan.
Festsalen
I festsalen hänger vävnaden Paradisfåglar av textilkonstnären Sten Kauppi. Sten Kauppi föddes 1922 i Kiruna och avled 2002. Han var då bosatt och hade sin ateljé i Rosersberg i Sigtuna
Sten Kauppi kan tveklöst anses som en av de stora förnyarna av den textila bildkonsten. Redan 1952 började han göra sina bilder i mer experimentell stil. Han broderade lekfullt berättande och närmade textilbilden till målarkonsten. Också den kyrkliga textilen har Kauppi förnyat. I en tradition som var föreställande och berättande med starka symboliska inslag införde han ett expressivt och abstrakt uttryck, som gav stort spelrum för lek och form och färg. Ett lysande exempel härpå är den magnifika triptyken (190x740 cm), som hängde på fondväggen vid Teologiska högskolans och Lidingö Folkhögskolas kapell i Lidingö. Den finns nu i biblioteket vid Enskilda Högskolan i Bromma.
Vävnaden Paradisfåglar (220x430 cm) färdigställdes 1971. Den hade beställts av Lidingö kommun till servicehuset Siggebogården. I samband med Ansgarskyrkans invigning i december 1996 lät Lidingö Stad deponera vävnaden i Ansgarskyrkan. År 1971 skrev konstkritikern Greta Bredberg i tidskriften Vår Lösen ”I gobelängen Paradisfåglar …. har Kauppi visserligen tecknat en och annan fågelkropp i lustgården lövverk. Men färgernas samverkan i en explosion av härlighet är den upplevelse man i minnet återvänder till.”
Tavlan i fonden är målad av konstnären Sigfrid Södergren. Motivet är hämtat från Pointe Noire, Kongo- Brazzavilles hamnstad vid Atlantkusten, där Svenska Missionsförbundet under flera år hade en skola för missionärernas barn. Stora vågorna var missionärsbarnens utflyktsmål och badstrand. Tavlan hängde ursprungligen på missionärsbarnens hem Drott i Lidingö. Equmeniakyrkan har mot bakgrund av tavlans starka anknytning till Lidingö låtit deponera den i Ansgarskyrkan.
Sigrid Södergren, född 1920 på en missionsstation i Kongo och uppvuxen på missionärsbarnens hem i Lidingö, har under ett helt liv tolkat Kongos land och folk i nära kontakt med missionärerna. Han har som få andra levt sig in i det kongolesiska samhället och av kongoleserna upptagits som en av deras egna. Den kongolesiska jordens hetta och ljus mötte också besökarna i konstnärens retrospektiva utställning på Thielska Galleriet i Stockholm 1998.
Sigrid Södergren har också utfört flera monumentala målningar i kyrkor, sjukhus och andra publika lokaler i Sverige. Särskilt inträngande och dramatisk är den stora bildsviten över svensk missionshistoria i Kongo som tidigare fanns i Immanuelskyrkans café i Stockholm.
Övre planet
Jerusalemsfönstret – som får sitt ljus från den stora lanterninen ovanför – leder det vidare ner i kyrkorummet. Arkitekten har med detta arrangemang inlemmat det övre planet med alla dess rum i kyrkan, så att man kan uppleva närhet och sammanhang. Från balkongen leder dörrar in till expeditioner, körrum, studierum och ungdomsrum.
På balkongen hänger sex tavlor. Till vänster om hissen finns en färglitografi, ett motiv klippor och himmel utfört av konstnärinnan Anna Toresdotter. Här finns också två akvareller, den ena föreställande en havsvy från klippan ovanför Grotta Azurra i Neapel, den andra ett hedlandskap med ett ensamt träd vid havet. Konstnär är Britt Quarnström.
Största tavlan på balkongen är ett vintermotiv med sparkåkande barn från Drott, som var ett hem på Lidingö för barn till missionärer utsända av Svenska Missionsförbundet. Konstnären Sigfrid Södergren bodde själv på barnhemmet, när föräldrarna var missionärer i Kongo.
I förrummet till expeditionen hänger en oljemålning med symboliskt innehåll. Man ser en kyrka, vars port står öppen. En ljusgestalt står där, och från himlen kommer en fågel i dalande flykt. Stora runda former med pulserande hjärtan tränger fram i bilden. Konstnär är Mona Sjöström. Tavlan bredvid har också målats av henne. Den föreställer den gamla missionskyrkan på Bergsvägen.
I körrummet finns ett svartvitt fotografi av Carl Milles kända skulptur Guds hand av lidingöfotografen Curt Widell.
Gamla missionskyrkan på Bergsvägen Oljemålning med symboliskt innehållNedre planet
Rakt under kyrkorummet ligger Ansgarskyrkans multihall. Korets rundning går igen i hallens fond. Hallens gröna golv är platsen för spel och lek i olika barn- och ungdomsgrupper, till exempel hockey, rytmik och dans. Entrén till hallen kröns av den oljemålning med titeln Bantu (Människor). Den är målad av konstnären Agne Söderberg i samband med en resa till Kibunzi i Kongo-Kinshasa på 1950-talet. Kongo-Kinshasa är ett av de länder där Svenska Missionsförbundet bedrev mission och som idag förs vidare genom Equmeniakyrkan främst genom samarbete med systerkyrkor som växt fram genom mer än 150 års mission. Lidingö är centralt i missionssammanhang genom att Missionsförbundets missionärer utbildades vid Missionsskolan på Lidingö, senare Teologiska Seminariet och Teologiska Högskolan. Kongo-bilden påminner oss härom.
Meditation inför korset
I det ljusa kyrkorummet vilar vi i tystnaden. Ser nattvardsbordet omgivet av det infallande ljuset – Guds gästabudsbord, platsen för vänners möte.
Över bordet – Korset. Dess färger pulserar – som ett hjärtas i evighet upprepade slag och med varje slag, varje färg, ett tilltal. Kom närmare, var inte rädd.
Rött – Andens, blodets, kärlekens färg. Symbol för den kärlek Gud aldrig kan behålla för sig själv, men ger ständigt på nytt, på nytt, på nytt….. Vår tvetydighet och svaghet hindrar inte Gud att handla. Gud bevisar sin kärlek till oss, genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5:8)
Blått – det överjordiska, gudomliga, trofastheten. Kristi och Marias färg…. Inkarnationens, hoppets, förväntans, fullbordans, mysteriets, himlens färg. …och se, en tron stod i himlen och någon satt på tronen, och han som satt där syntes mig lik jaspis och karneol, och kring tronen var en regnbåge som var som en smaragd…. (Upp 4:2,3)
Guld – symbol för helighet, överjordisk storhet, den gudomliga konungsligheten och det himmelska ljuset. Gud är ljus och inget mörker finns i honom (1 Joh 1:5)
Närmast det heliga bordet ser vi korsets gröna palmblad, den gudomliga välsignelsen, livsträdets, hoppets tecken. Tvivla inte, kom närmare, våga tro…. I korset skymtar kors i kors, hjärtslagens rytm, hjärtslagens tilltal. För din skull…
Sammanfattning av meditation vid invigningen av Korset den 14 december 1997.
