Bärnstenar i vattnet - provläs by Ebes förlag

BÃ&#x201E;RNSTENAR I VATTNET

BĂ¤rnstenar i vattnet

MichĂ¨le Glatthard

Kapitel 1

Midvinter, 1657 Gagnefs socken, Dalarna

en unga pigan tog ett djupt andetag innan hon modigt ställde sig mellan sin husbonde och dörren. – Ni får inte gå in dit, sade hon, själv lite överraskad över hur stadig hennes röst var. Hon var inte den som vågade öppna munnen i vanliga fall, och hur hon vågade nu visste hon inte. Inombords skälvde hon av rädsla, både inför sin husbonde och inför det som försiggick inne i kammaren. Prästen stod stilla en stund och hans blick flackade mellan pigan och dörren bakom henne. När han verkade lugnare var pigan beredd att ge upp sin plats och sätta sig på bänken vid fönstret igen. Men i samma stund som hon tänkte tanken hördes det ett vrål inifrån kammaren, och en eld som bara kunde liknas vid helvetets lågor tändes i prästens ögon. – Det är bäst att du flyttar på dig, flicka. Hans röst var inte mer än en viskning men ändå ryggade pigan tillbaka. Hon hade aldrig tidigare sett sin husbonde så upprörd. Hans hår var rufsigt, hans panna svettig. Hela hans ansikte var förvridet av skräck. Men det värsta var nog blicken i hans nötbruna ögon som annars var så lugna. Näst intill galen var blicken och pigan fruktade att husbonden skulle slå ihjäl henne om hon inte flyttade på sig. Hon tog ett steg åt sidan. Jordemodern skulle säkert förstå när hon berättade varför hon hade släppt in prästen och de gamla pigorna inne i kammaren skulle säkert inte bli arga de heller. Eller skulle de? Ytterligare ett skrik skar genom tystnaden och pigan hann precis undan innan prästen kastade sig framåt och slet upp dörren. Hon förväntade sig protester från kvinnorna där inne men ingenting hördes, 7

och när hon vände sig om såg hon sin husbonde stå kvar i dörren, kritvit i ansiktet och med knutna nävar. – Det är nog lika bra att ni kommer in. Det här går illa, sade jorde modern. Prästen ilade till sin hustrus sida men den unga pigan vågade sig inte in i kammaren. Istället stod hon kvar på tröskeln, skräckslagen. Hon hade inte förstått att det stod så illa till. Endast tretton år fyllda var hon alldeles för ung för att vara med vid födseln. Inte heller förstod hon att det inte borde ta över ett dygn för barnet att komma ut. Varför jordemodern skulle ha en mängd örter, hett vatten och dukar hade hon heller inte begripit. Det gick väl alltid till på detta vis, hade hon tänkt. Men nu låg dukarna på golvet, dränkta i blod, och prästens hustru låg utmattad i sin makes armar med ett ansikte lika vitt som dukarna en gång hade varit, och pigan förstod att hoppet var ute. När frun inte svarade då prästen ropade hennes namn trodde pigan att prästfrun redan var död. Jordemodern kämpade förtvivlat. I snart trettio år hade hon utfört sin syssla men aldrig tidigare varit med om maken. Det var nästan som om barnet inte ville komma ut, som om det lilla livet klamrade sig fast inne i moderns kropp. Nu hade prästfrun dessutom svimmat och kunde inte längre hjälpa till. Hur i Guds namn skulle detta gå? Hur skulle hon bära sig åt för att inte förlora både modern och barnet? Kyrkklockan ringde midnatt när barnet äntligen kom och det var annars så tyst i kammaren att klockans ljud verkade studsa från väggarna. Det var ett överjordiskt ljud och pigan fruktade att hon skulle bli döv. När klockan till slut tystnade trodde hon till och med att hon verkligen hade blivit det. För visst skrek nyfödda barn? Visst borde hon höra någonting? Pigan drog efter andan. Var barnet dött? Det rörde inte på sig hur mycket jordemodern än ruskade i det. Blekt var det också. Pigan sträckte på halsen. Nej, detta barn kunde inte leva. Det var alldeles för litet, alldeles för spätt och ynkligt. Pigan visste inte riktigt när hon hade tagit mod till sig och gått in i kammaren men plötsligen stod hon bredvid jordemodern som höll på att gnugga barnets bröst. 8

– Är det dött? frågade hon. – Inte ännu, svarade jordemodern. Men jag tror inte att … Då hände det någonting. Det ryckte till i barnets ansikte och ögonen öppnades. Jordemodern flämtade till och pigan ryggade tillbaka. – Herre min skapare, viskade jordemodern. Dessa ögon! Pigan korsade sig. Det där var inte ett barns ögon. De var alldeles gula och verkade lysa i mörkret. Djuren i skogen hade sådana ögon, ugglor och vargar och de vilda katterna som inte hörde till någon gård. Men inte barn. – Ungen har Djävulens ögon, viskade en av de gamla pigorna och spottade på golvet innan jordemodern hann säga åt henne att låta bli. Det här var prästens hus. Det här var prästens barn. Inte hade de lov att säga sådant! Men prästen hade inte hört. Han satt på sängkanten och höll sin hustrus kalla hand. Han hade hållit den ända sedan han hade kommit in i kammaren och inbillat sig att hans älskade kramade tillbaka. När hon hade slutat med det kunde han inte säga. Kanske hade hon aldrig gjort det. Nu lade han båda hennes händer på hennes bröst, kysste hennes panna och läste en bön. Sedan reste han på sig och gick, utan att säga ett ord. På sin nyfödda dotter såg han inte en enda gång. Ryktet spreds fort. – Prästens hustru har fött ett djävulsbarn, sades det, och samtidigt påstods det att barnet hade vållat moderns död. Det talades om klor och sylvassa tänder som hade slitit upp moderns mage från insidan, om horn och en kropp täckt av hårda förkolnade fjäll. Det sades att barnets skrik hade varit så gällt att allt glas i rummet hade spruckit och att prästens hustru hade blivit galen av det och tagit sitt liv. Men mycket längre bort från sanningen hade ingen kunnat komma. Prästens dotter var en vacker liten skapelse. Hennes hud var len och så vit att den nästan lyste i mörkret. Hon hade mjuka, röda lockar, tio fulländade små fingrar, tio fulländade små tår och en bedårande gullig liten näsa. Det fanns inga horn, inga fjäll och inga klor. Inte heller skrek hon så glas sprack och människor blev galna. 9

I själva verket hade flickebarnet inte gråtit ännu eller ens gnytt, inte ens en timme efter det att hon hade kommit till världen. Hade det inte varit för de otäcka gula ögonen hade man kunnat säga att flickan liknade en liten ängel. Men de gula ögonen fanns och de stirrade in i mörkret, lyste som om de tillhörde en katt. Pigan rös till och drog täcket som hon hade lindat runt barnet lite längre ned över det lilla ansiktet. Dessa ögon tillhörde verkligen ett djur och inte bara på grund av färgen. De var alldeles för uppmärksamma, alldeles för nyfikna för att tillhöra ett nyfött barn. Varje gång flickan tittade på henne fruktade pigan att det lilla livet kunde se rakt in i hennes själ, att hon skulle bli förtrollad och neddragen i helvetets avgrunder. Men trots sin rädsla höll hon det lilla barnet tätt intill sig, gungade det och smekte dess mjuka röda hår. Prästen, däremot, hade fortfarande inte rört sin dotter eller ens sett på henne. Han hade kommit tillbaka med en penningpung, betalat jordemodern för hennes tjänster och de gamla pigorna för deras tystnad. Han hade läst en bön över sin döda hustru och sedan ställt sig vid fönstret utan att säga ett ord. Där stod han ännu och stirrade ut i natten. – Er dotter måste vara hungrig, sade pigan till slut och kramade barnet hårt. Ska jag ta henne till amman? – Jag har ingen dotter. Min dotter dog med sin mor, svarade prästen med en röst som var så kall att den fick pigan att darra. – Men se hit, protesterade hon och räckte fram det lilla knytet. Barnet lever. Det är bara ovanligt tyst. – Denna varelse är inte min dotter, svarade prästen. Gör dig av med den. Gör dig av med den? Pigan förstod ingenting men vågade inte fråga. Istället tryckte hon det lilla barnet mot sitt bröst igen och gungade det varsamt. – Vet du vad vargflocken gör med missbildade valpar? frågade prästen efter en stund. De lämnar dem mitt i skogen, helt ensamma. De fryser ihjäl eller svälter. Eller så blir de uppätna av andra djur. Han drog bort gardinen och tittade ut i midvinternatten. 10

– Det är molnigt i natt. Ingen kommer att se dig. Pigan kände hur hennes hjärta började banka. Inte kunde husbonden mena att hon skulle gå ut i skogen och … Nej, nej. Hon måste ha hört fel. Men prästen verkade mena just detta. – Snöar gör det också. Ingen kommer att se dina spår. – Men jag kan då inte göra så, protesterade pigan. Det är bara ett barn! Ett oskyldigt litet barn. Och människorna i byn kommer att undra vad som har hänt med er dotter. Jag kan inte … – Jag har ingen dotter. Min dotter dog med sin mor, sade prästen en gång till. Hans röst var fortfarande iskall men lika tydlig som när han läste predikan på söndagarna. Pigan svalde torrt. Han menade verkligen allvar. Han ville att hon skulle lämna barnet i skogen. Mitt i natten, mitt i vintern. Hon kände gråten stiga upp i halsen. Vad skulle hon ta sig till? Att sätta ut barnet i skogen var en dödsdom. Hon kunde lika gärna trycka en kudde mot dess ansikte och vänta tills det lilla livet slutade andas. Var det detta husbonden ville? Att hon skulle dräpa det lilla odöpta barnet? Hur kunde han begära att hon skulle synda på detta vis? Han, en kyrkans man. Då plötsligen vände sig prästen om och tittade på henne. – Om du sätter ut barnet i skogen är det inte du som har dödat det, sade han lugnt som om han hade läst pigans tankar. Vintern kommer att ta dess liv eller ett vilt djur. Du kommer inte att bära någon skuld. Pigan öppnade munnen. Hon ville säga att det inte var rätt ändå, att det måste finnas en annan utväg, men prästen hade redan vänt sig bort mot fönstret igen. – Du bör gå nu, sade han. Innan molnen skingras. För du vill väl inte att någon ser dig? En halvtimme senare hade molnen blivit tätare och det snöade så mycket att pigan knappt kunde se vart hon gick. Kallt var det också och hon var glad för sin tjocka kappa som skyddade henne mot snön 11

och den isande vinden. Men varken kappan eller de stickade vantarna skyddade henne mot den kyla som spred sig i hennes hjärta. Gång på gång frågade hon sig själv varför hon gjorde det här. Varför hade hon inte haft mod att säga emot husbonden? Varför hade hon inte hållit upp det lilla barnet framför honom och skrikit: Se, det här är er dotter. Ett vackert, litet människobarn. Varför var hon på väg ut i skogen nu där barnet skulle möta döden innan gryningen? Pigan hade inga svar och hon skämdes så mycket för sin feghet att hon efter ett tag inte ens tordes fundera på alla dessa frågor längre. Istället började hon nynna på en visa som hon mindes från när hon själv varit liten. Passande nog handlade den om två flickor som var på väg till skogen. Men dessa flickor var glada och i visan var det sommar och sol, inte vinter och snö. På kvällen återvände flickorna i visan hem med korgarna fulla av blåbär och deras hjärtan fulla av skratt. Barnet i hennes famn, däremot, skulle aldrig mer lämna skogen och pigan fruktade att hon själv aldrig skulle kunna skratta igen. Hon stannade till då och då och öppnade sin kappa för att se på barnet hon bar. Det lilla livet sov och såg ut som vilket barn som helst nu när de otäcka gula ögonen var stängda, och mer än en gång funderade pigan på att vända om och gå tillbaka till prästgården. Men hon kunde inte. Hon fick inte trotsa sin husbonde. Han visste nog bäst, mer än vad hon visste, i alla fall. Hon var bara en dum liten piga. Det hade hon fått höra tillräckligt många gånger för att tro på det. Trots snön och mörkret hittade hon stigen väl. Hon hade gått på den många gånger i somras. Där, vid den stora stenen skulle hon svänga vänster och sedan höger vid den stora granen som inte hade några grenar på ena sidan. Sedan var det bara att gå rakt fram tills hon kom till en liten glänta. Där hade hon ätit smultron i somras, de sötaste hon någonsin smakat, och inte långt ifrån gläntan, i en liten bäck, hade hon släckt sin törst och tvättat sina trötta fötter. Bäcken var förstås frusen nu och smultronplantorna täckta av snö, men ändå kände pigan att detta var den rätta platsen att lämna det lilla barnet på. På något sätt kändes gläntan trygg. 12

Hon gick fram till en stor gran. Även den mindes hon väl från i somras. Det hade börjat regna då och hon hade sökt skydd under granens täta grenar. Hon hade knappt blivit blöt, och även nu mitt i vintern låg det nästan ingen snö alls vid granens stam. Barnet skulle nog ha det bra där. Men när pigan böjde sig ned för att lägga ned barnet märkte hon att marken var hårt frusen. Hon stod stilla en liten stund och funderade. Hon kunde inte bara lägga barnet där på den frusna marken. Det skulle förfrysa! Om hon rev av några grenar och bäddade barnet på riset skulle det vara skyddat från kylan som steg upp från marken, tänkte hon. Men vinden skulle säkert slita i täcket som barnet var lindat i och söka sig in till den lilla kroppen. Och även om det inte låg någon snö under granen nu skulle den kunna blåsa dit och då skulle barnet bli helt täckt. Nej, det gick inte. Hon måste komma på något bättre. Om hon slet sönder sin kjol och försökte bygga ett litet skydd av grenar och tyg? Eller om hon gjorde ett knyte och hängde barnet i en gren så det slapp ligga på den kalla marken? Nej, dumheter! Tyget, som hennes kjol var gjord av, var alldeles för tunt. Det skulle inte göra någon nytta alls. Hon behövde någonting tjockare, någonting varmare. Kappan! För ett ögonblick var pigan förvånad och nästan lite arg på sig själv för att hon inte hade kommit på det tidigare. Hennes kappa var gjord av tjock ull och trots att hon hade gått i snö och blåst i nästan en timme var hon inte kall alls. Det var självfallet i detta plagg hon skulle linda in flickebarnet. Det skulle hålla kylan från marken borta och om det snöade in under granen skulle det tjocka tyget ändå hålla barnet varmt. Att det lilla livet sedan skulle svälta eller bli uppätet av något djur, det tänkte inte pigan på. Hon tänkte inte heller på att hon själv skulle vara tvungen att gå hela långa vägen tillbaka till prästgården i bara klänningen. Allt hon kunde tänka på var att hon ville skydda det lilla barnet från att frysa ihjäl.

Kapitel 2

tt ljud letade sig envist in genom slöjan som sömnen hade vävt runt lövjekarlen och hur han än kämpade kunde han inte hålla fast vid sin dröm. Den försvann och efter bara en kort stund kunde han inte ens minnas den. Det enda som dröjde kvar var en stor sorg och den sortens saknad som en människa bara känner när den har mist någon den håller kär. Det gjorde ont djupt inne i lövjekarlens själ och som så många gånger tidigare undrade han om han någonsin skulle hitta det han sökte, det som hans hjärta längtade efter. Han rullade över på sin vänstra sida. Pigan som hade följt med honom till höskullen låg ännu kvar bredvid honom men han kände inte för att sträcka ut sina armar och dra henne intill sig. Hon var en vacker kvinna, det gick inte att förneka, och hennes unga kropp hade känts alldeles underbar mot hans. Men nu när de låg bredvid varandra i mörkret, efter att lövjekarlen hade vaknat från sin dröm, hyste han inga känslor alls för henne. Istället kände han att han inte borde ha legat med henne, att han hade bedragit sin älskade genom att ge sin kropp till en annan kvinna. Men det var bara dumheter. Han hade ingen älskade. Inte i detta liv i alla fall. – Einar. Einar, kom. Vinden skakade ladugårdsdörren och lövjekarlen for upp, med ens klarvaken. Vinden hade burit med sig en röst, en röst som han inte hade hört på många, många år. En röst som han kände igen från ett annat liv och en annan tid. En röst som han nästan hade glömt. Men nu ropade den hans namn, ett namn som knappt någon kände till. Han kallades lövjekarl av dem han lyckades hela med sina örter och avkok och vandrare av dem som såg honom dra från by till by. Genom åren hade han även blivit kallad tjuv, oäkting och horunge och många andra namn han inte ville minnas. Hans rätta namn kände nästan ingen, det hade han sett till. För han hatade sitt namn, hade 14

gjort det sedan han var liten. Hans mor hade alltid uttalat det med ett sådant förakt att den unge gossen snart föredragit att bli kallad vad som helst förutom det. Men rösten som nu kallade hans namn var mjuk och smekte hans sårade själ som en ljummen sommarvind. – Kom, Einar. Kom till skogen. Pigan sov som en stock. Hon hade fått i sig tillräckligt mycket brännvin under kvällen för att inte vakna förrän på morgonen. Även om hon vaknade till innan dess skulle hon knappast sakna honom. Lövjekarlen var tveksam till att hon ens skulle minnas att de hade legat tillsammans. Kanske skulle hon bli lite förbryllad över att hon låg på höskullen med livet oknutet och kjolen uppskjuten till midjan, men det kom hon nog över snart. Det gjorde de alltid. – Kom, Einar. Kom. Rösten slutade inte kalla. Lövjekarlen tog på sig sin varma rock och pälsmössan och plockade ihop sina tillhörigheter. Han visste inte om han skulle komma tillbaka och ansåg därför att det var bäst att ta med sig allting. Han ägde inte mycket. Bara ett knyte med några torkade örter och blad, några användbara rötter och ett eller annat litet kärl som kunde innehålla allt från pulver till salvor som han använde för att göra gott i världen. Han hade hoppats att knytet även skulle innehålla lite mat när han lämnade gården men nu kände han att det kvittade. Han skulle snart komma till en ny gård där hans helande konster kom väl till pass och han skulle kunna fylla knytet med förnödenheter där istället. Nu ville han bara följa rösten som ropade hans namn. Ute var det isande kallt. Vinden ylade runt ladugårdsknuten och snön föll så tätt att lövjekarlen inte ens kunde se boningshuset, och ju längre bort från gården han kom desto tydligare blev känslan av att han höll på att lämna den vanliga världen där människorna låg och sov i sina sängar och drömde om våren. Det kändes som om han gick in i en annan värld, en värld full av trolldom och spöken, en värld där han passade in mycket bättre. Vart han däremot var på väg visste han inte. Rösten hade slutat kalla på honom, men ändå fortsatte han, bort från gården, över de snötäckta ängarna och in i 15

skogen, lika säker på sin väg som om han följde en stig. Skogen var tyst som graven. Till och med de vilda djuren gömde sig denna kalla midvinternatt och de som ändå var i rörelse hördes inte då allt ljud slukades av snön innan det nådde någons öra. Lövje karlen blev därför mäkta förvånad när han plötsligt fick syn på en gestalt. Försiktigt slank han in bakom ett träd. Han visste ännu inte vem eller vad han hade stött på där i skogen. Det kunde vara vad som helst, en människa, ett väsen, någonting gott, men lika väl någonting ont och lövjekarlen bestämde sig för att inte ge sig tillkänna riktigt ännu. Han skulle iaktta gestalten en stund först. Efter ett tag kom han fram till att det var en människa, en ung kvinna som var inlindad i en tjock kappa. Hon bar på ett knyte som hon tittade till då och då och pratade med. Högst troligen var det ett spädbarn. Lövjekarlen rynkade pannan. Vad i herrens namn gjorde en ung kvinna med ett litet barn här i skogen, mitt i natten och i detta väder? Hade hon gått vilse? Borde han hjälpa henne? Men den unga kvinnan verkade ytterst säker på sin väg, nästan lika säker som han själv. I en glänta stannade hon till och lövjekarlen såg bestört på hur hon böjde sig ned och lade knytet på den frusna marken. Så det var därför hon hade gett sig in i skogen mitt i natten, för att göra sig av med sitt barn! Lövjekarlen knöt nävarna när en våg av hat och avsky sköljde över honom. Att den unga kvinnan var tvungen att göra sig av med sitt barn var en sak. Hon kanske var ogift eller fattig eller så var barnets far gift med en annan. Hon hade säkert goda skäl, men hade hon inte kunnat välja ett annat sätt för att göra sig av med barnet? Här ute i skogen skulle det plågsamt frysa ihjäl eller bli slitet i stycken av en flock hungriga vargar. Hur kunde kvinnan vara så hjärtlös? Vill du läsa vidare? Beställ boken till bästa pris i Ebes förlags e-butik: https://www.ebesforlag.se/butik-29156799 Den finns även hos Adlibris, Bokus m.fl. 16