Tills livet skiljer oss ĂĽt
Tills livet skiljer oss åt
LINDA GABRIELSSON
Tidigare utgivet av Linda Gabrielsson Kärlek tjockare än blod (2017)
www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Tills livet skiljer oss åt Författare: © Linda Gabrielsson 2019 Omslagsillustratör: © Therese Nordin Grafisk formgivning: Eva-Karin Berglund Ansvarig utgivare: Ebes förlag Tryck av DH Printing house, Lettland ISBN: 978-91-88187-76-5
Tillägnad Benjamin
Prolog
Den lilla flickan plockar upp träbit efter träbit och släpper ned dem i högen på golvet där hon sitter och ligger om vartannat. De dunsar ned så där lite härligt och vissa bitar landar upp-och ned. Pusslet är inte ens halvklart. Men det spelar ingen roll, hon har byggt det förut och vet ändå hur det kommer att se ut när det är färdigt. Två bitar uppe i högra hörnet saknas men hon bryr sig inte om det, det är ändå bara en bit av himlen. Faktiskt är hon också trött på allt prat om himlen. Ingen kan lova att den döda kommer dit så varför kan inte alla bara sluta att prata om den …? Kanske ligger de två små saknade bitarna under sängen eller i den stora leksakslådan där massor av leksaker ligger blandat huller om buller ... hon kanske ser efter någon gång, om hon får lust. Med en suck reser hon sig från golvet, ser på sitt halvfärdiga verk innan hon sparkar till pusselhögen med foten. Sedan går hon upp på övervåningen. Tyst och försiktigt smyger hon in i föräldrarnas rum, stannar till och hör den tunga andhämtningen från sin mor. En av pusselbitarna har följt med henne upp. Hon öppnar upp handen och tittar på den väldigt konstigt formade biten av trä i sin handflata och så släpper hon den på golvet. ”Klong” låter det när den landar med ett par hopp åt sidan innan den stannar och blir helt stilla. Ljudet av pusselbiten ekar mellan väggarna tills det tonar ut och det åter blir tyst. Så tyst att bara moderns andetag hörs. Det är ingen fara, hon kommer inte att vakna. Flickan går fram till mammans sida av sängen och tittar på henne. Hon har ett allvarligt drag över munnen och ögonen är liksom lite ihopknipna, som om det gör alltför ont att öppna dem, och hon kan se att hennes mamma sover djupt. Det mörka håret ligger fint över 7
kudden, nästan som om det var nyborstat, och hon vill röra vid det. Säkert är det mjukt och lent och skönt. Men hon låter bli, vill trots allt inte väcka henne. Pappa säger att hon behöver sova och när hon är vaken är hon ändå bara ledsen. Ända sedan lillebror dog bara gråter mamma, hela tiden. Själv är hon också ledsen men det känns mer i magen. Hon är ledsen där inne. Det hade varit bättre om lillebror aldrig flyttat in i mammas mage ... då hade han inte behövt dö och då hade hennes mamma och pappa kunnat vara glada jämt, precis som innan. Det var i alla fall lite bättre nu, när hon och pappa lekte igen, för då skrattade de. Hon längtar efter honom. Och hon börjar bli lite hungrig i magen men det gör inget, för det betyder att pappa snart kommer hem. Kanske är det inte att hon är ledsen ändå, det där som känns i magen? Hon kanske bara är hungrig nästan jämt. Hon trycker på sin mage och i samma sekund hör hon hur ytter dörren öppnas. ”Pappaaaaa!” skriker hon rakt ut med sin barnsliga och höga röst. Att hennes sovande mamma skrämt rycks ur sin sömn reagerar hon inte på när hon på strumpbyxeklädda fötter springer nedför trappan och bort till hallen. Hon kastar sig om halsen på sin far och kramar hårt, hårt. Han doftar rakvatten och olja. Hon brukar säga att han inte behöver det där rakvattnet, som han tycker gör så ont att dutta på när han har rakat sig, att det räcker bra med jobblukten. Oljan från bilverkstaden, det är den bästa doften hon vet och hon drar njutningsfullt in den i näsan när hon borrar ned sitt ansikte mellan hans axel och huvud. ”Älskade Flora! Som jag har längtat efter dig, den här förmiddagen ville visst aldrig ta slut. Hur har du haft det i dag, min skatt? Är du hungrig?” Hon nickar och klappar sig om magen. Hon är alltid hungrig men allra mest när pappa kommer hem från jobbet. Hon tycker om när bara de två sitter vid köksbordet och äter. De är så glada då och han skojar alltid med henne. Hon undrar vad de skulle äta till lunch i dag? 8
”Vad sägs om blodpudding och lingonsylt?” ”Ja, det äter vi!” Trots att de åt det nyss, så sent som här om dagen, blir Flora glad. Det är hennes favoriträtt och hon skulle aldrig tröttna på det. Hon brukar dessutom få hjälpa till att steka den och det tycker hon är kul. ”Så, mamma sover, va?” Flora nickar buttert men tänker ändå att det kanske var lika bra. Hon hade ju ändå byggt pussel, ritat och tittat på tv. Och tagit en sockerbit ur sockerskålen. Att ta en sockerbit skulle hon aldrig kunnat göra om mamma varit vaken. Pappa Ove sätter sig på hallbänken och klappar på sitt knä. ”Kom min skatt”, säger han och ler. Flora hoppar snabbt upp och sätter sig till rätta, passar på att lägga sina små armar om hans hals igen och så kramas de hårt. Hon drar in doften av garage och njuter. ”Du förstår, vännen ... Mamma kommer att vara ganska trött nu ett tag, och behöver sova ganska så mycket.” Han stryker henne över håret och reder ut ett par tovor med sina fingrar. ”Är det för att hon är så ledsen hela tiden?” Pappa Ove fortsätter att klappa henne över huvudet och ser in i de stora, frågande ögonen. Ofta undrar han om han gör rätt, om han säger rätt saker eller om flickan kanske skulle få stora men för livet ... ”Nej, inte nu älsklingen ... Eller jo, kanske lite därför också. Men hon kommer vara så här i ungefär ...” Pappa Ove funderar, räknar på fingrarna och Flora tänker att hon aldrig förut har sett någon räkna ut på fingrarna hur länge någon skulle vara trött. ”I ungefär åtta månader till.” ”Okej ... Men när hon sover så mycket borde hon bli pigg, eller hur? Det skulle i alla fall jag bli.” Pappa Oves skratt bullrar ända nedifrån magen och Flora dras med i skrattet, även om hon inte riktigt förstår vad det är som är så roligt. Men det gör inget, hon tycker om när de skrattar tillsammans. ”Ja, jag håller med dig, det vet du.” 9
”För vi tycker nästan alltid lika. Visst pappa, visst?” Ove nickar och rufsar om henne i håret innan han fortsätter: ”Jo, du förstår, något händer med mamma nu som gör henne ganska så trött ... Man skulle kunna säga att hon behöver sova för två personer nu. Faktum är att ...” ”Fy, vad tråkigt, pappa. Jag blir trött av att bara prata om att vara trött. Kom, nu går vi och steker pudding med blooooooood. Jag tror att vi kan ta en kaka också när vi steker! Så där som vi gjorde från skåpet sist.” Floras ögon skiner upp av bus i samma sekund som hon säger ordet kaka. ”Och vi säger inte till någon!” Fnissande hoppar hon ned från pappa Oves knä och drar honom otåligt i armen. Skrattande sparkar han av sig skorna som landar slarvigt utanför dörrmattan. Han kommer på fötter och hand i hand skyndar de sig ut i köket för att steka sin lunch. Hela morgonen och förmiddagen hade han längtat efter sin Flora, önskat att han inte behövde jobba alls utan kunde vara med flickan hela tiden. Men det skulle aldrig gå runt då, de behöver pengarna, så det här är ändå en bra lösning. I alla fall fram tills att det långa sommarlovet är slut och Flora skall börja i skolan, resten får lösa sig sedan. Inget skulle bli sig likt igen, ändå är detta det enda han går och väntar på. Det är vad alla väntar på.
10
1.
Hon såg hur den lilla skjutluckan på andra sidan gallret öppnades så att matdoften kunde leta sig in i rummet, eller närmre bestämt in i hålan, som hon befann sig i. Hans matdoft … det som han skulle äta. Det kunde vara alltifrån den söta doften av nygräddade pannkakor till en ljuvlig höstgryta där hon föreställde sig det möra köttet som var omgivet av svamp, lök och andra goda rotfrukter. Hon blev expert på dofter som kom från mat. Tyckte sig till och med kunna urskilja olika kryddblandningar från en och samma maträtt, fast hon aldrig smakade dem. Nej, hon fick aldrig mat som var väldoftande, gomkittlande och allt som hon, just då, kunnat drömma om i matväg. Det blev lite av ett nöje att klura ut saker som dessa. Kanske var det ren inbillning men där hon befann sig var det hon som var experten och ingen skulle direkt säga emot. Hjärnspökena höll sig lydigt undan. Till en början var alltid de första minuterna njutningsfulla, och hon fantiserade om hur maten i detta då höll på att bäras in till henne, men ju längre tid hon hölls fången desto kortare tid stod hon ut innan hon låg på golvet med händerna tryckta mot magen i smärtsamma kramper. Doften och vetskapen om att det fanns mat bara på andra sidan väggen gjorde det omöjligt att ignorera hungern. Ibland var hon övertygad om att hon skulle dö, att det snart skulle vara över. Hon skulle dö av svält, allt annat var ologiskt. Men så öppnades den tjocka dörren och mat ställdes in på ett fat. Dagar som dessa behövdes inte ”låsafast-sig-själv-och-kasta-bort-nyckeln-proceduren”. Han visste när hon var för svag för att orka sig på ett flyktförsök. Det var förmodligen bara att ta sig en snabb titt på henne. Men när hon sakta ätit sig till liv igen krävde han försiktighetsåtgärder. Då fick hon låsa fast hand11
och fotleder i stålringarna som satt fastbultade i golvet, för att sedan kasta nyckeln mot dörren. Han observerade henne hela tiden från platsen där han stod i dörröppningen. När nyckeln sedan landade med ett metalliskt ljud flera meter från henne, först då klev han in i rummet och ställde ned en tallrik med mat. Det var alltid samma föda … en jordig morot, ibland med små hål i sig som vittnade om att hon inte nödvändigtvis var först på den. En oskalad, jordig morot hade varit hennes frukost, lunch och middag den ena dagen för att nästa dag ersättas med en hård potatis, även den oskalad men inte fullt så jordig. Ibland med en klutt rå köttfärs bredvid. När han ställt ned dagens matranson och skulle gå igen, kastade han nyckeln mot henne och stängde sedan dörren efter sig. En gång hamnade nyckeln så långt ifrån henne att hon omöjligt kunde nå den. Då låg hon i sin egen avföring i flera dagar innan han behagade komma in i rummet och sparka nyckeln till henne. Samtidigt ställde han även ned en tallrik med en ostsmörgås och ett glas saft, nästan som om han hade dåligt samvete. Hon hade aldrig ätit något så gott. Den bittra eftersmaken kom sedan när hon fick städa upp efter sig. Det enda hon hade var en ynka liten trasa till hjälp. Tvålen i den väggfasta hållaren var nästan slut så den fick hon snåla med och hinken med vatten som brukade fyllas på med jämna mellanrum gapade nästan tom, vilket innebar att hon inte skulle kunna tvätta sig efteråt. Uppgiven sjönk hon ned på golvet och kände för första gången på fullt allvar att hon ville dö. Ändå tog hon tag i eländet, som en robot. Naturligtvis äcklade det henne men det var åtminstone bara sin egen oreda hon behövde städa upp. Hon tänkte på alla offentliga och fullkomligt vedervärdiga toaletter och pissoarer och att hon hellre bara städade efter sig själv. Det var en klen tröst men ändock en tröst. Hon gjorde det i alla fall som i trans. Nya kläder, påfylld vattenhink och tvålbehållare fick hon i samma sekund som hon skurat klart. Givetvis efter att först ha låst fast sig igen. Det var befriande att äntligen få tvätta sig, även om hon inte längre kände hur hon luktade. 12
Hon mindes den gången hon hade försökt sig på ett tafatt flyktförsök, undrade fortfarande vart i sin planering hon brustit. Hon hade låtsats låsa fast sig i handbojorna innan hon kastat nyckeln mot dörren, varit övertygad om att det inte gick att genomskåda. Mentalt hade hon förberett sig på en sprint till dörren i samma sekund som han skulle ställa ned brickan på golvet. Hon skulle dra igen dörren efter sig och förhoppningsvis gick den i lås, precis som den brukade göra när han stängde den. Utan att veta vad som fanns på andra sidan dörren visste hon att hon i alla fall måste ta sig igenom den. Det var steg ett. Tänk om där fanns ytterligare ett rum med en låst dörr … eller om han skulle hinna få tag i henne, hon kanske aldrig ens skulle lyckas komma förbi honom. För det förstod hon ju, att hon omöjligt kunde vara kvick i benen. Samtidigt hade hon hört om människor som uppbådat nästan övernaturliga krafter i situationer då de varit hotade till livet. Så visst hoppades och drömde hon, försökte peppa sig själv. Men om hon misslyckades … då skulle hon ge upp, vägra att äta de jordiga rotfrukterna eller dricka vattnet som hon serverades. Det borde inte ta särskilt lång tid innan livet lämnade hennes redan så svaga kropp. Ingen kunde tvinga henne att äta. Givetvis hade hon aldrig fått chansen till sitt välplanerade och oerhört okomplicerade flyktförsök. Hon visste inte hur, tyckte att hon gjort allt precis som vanligt, men han hade genomskådat hennes fejk ade fastlåsning. Det hade resulterat i att han hårt dragit igen luckan bakom gallret och lämnat henne vind för våg utan varken mat eller vatten i flera dagar. Då och då hade han ändå öppnat luckan och låtit henne förstå att det fanns mat på andra sidan, att han fanns på andra sidan. Dofter av alla möjliga sorts maträtter fick henne att ångra sitt patetiska rymningsförsök och det plågade henne. Hur hade hon kunnat tro att hans makt över henne var att förringa? Hon var chanslös och så länge han behandlade henne så väl som han gjorde borde hon vara tacksam. Och foglig. Hon försökte aldrig fly igen. Och hon slutade inte heller att äta det han ställde in till henne. Han såg aldrig på henne när han hade sina ärenden in i hålan. 13
Kepsen var alltid långt neddragen i pannan och ansiktet vinklat ned mot bröstet. I början vågade hon aldrig se på honom, var rädd för att provocera och att han skulle göra något ännu värre emot henne än att bara hålla henne fastkedjad. Men den rädslan avtog i takt med att hon hölls fången eftersom han ju faktiskt aldrig gjorde något, förutom att svälta henne då, bortsett den där enda gången … den natten då han hade kommit in till henne. Hon rös och gjorde ett bättre försök att skaka av sig de mörka minnena. De gjorde henne äcklad och de kunde fortfarande få henne att känna sig omåttligt hjälplös, trots att hon inte var kvar där längre. Känslan fanns kvar i kroppen, och långa nätter när hon inte kunde sova ville hon klösa sig djupt, djupt i huden tills hon nådde det där obehagliga. Ville gräva bort det för gott eftersom minnena fortfarande ställde fler frågor än de gav henne svar. Köttbullarna, tänkte hon, det var doften av svärmors köttbullar som hade väckt dessa hemska minnen till liv, så gott hade inte ens hans köttbullar luktat. ”Så ja, stumpan. Nu vankas det mat, god mat förhoppningsvis.” Svärmor vaggade tillbaka till spisen efter att ha hämtat grytlapparna som hon tidigare förlagt på köksbordet. Hennes förkläde hade åkt lite på sniskan och det ena, tunga bröstet tittade fram utanför det vit- och rödrutiga tyget. Det var förvisso det enda bröstet som kunde hamna fel, det andra hade hon opererat bort för många år sedan då hon drabbats av bröstcancer. Det såg ändå slarvigt ut på ett störande sätt, kunde Flora inte låta bli att tycka. Det var länge sedan hon behövt vara ensam med svärmor. Att ses på tu man hand hände inte särskilt ofta, så gott som aldrig faktiskt. Trots att hon hade varit tillsammans med Anders i sju år, varav fem av dem som sambo, visste hon fortfarande inte vad det var med Hilda som fick henne att känna sig så illa till mods. Hon misstänkte att det var ömsesidigt, även om Hilda aldrig gjort eller sagt något som bekräftade det. Kanske var det just bara en 14
befängd känsla, hennes brist på självförtroende, som fick henne att tro att Hilda hellre sett sin son med en annan kvinna, någon som lämpade sig bättre. Nog måste hon väl vara besviken över de uteblivna barnbarnen? Varken hon eller Anders hade någon längtan efter barn, vilket de påtalat för Hilda när ämnet kommit på tal. Säkert ansåg Hilda att det var en hustrus uppgift att locka fram faderskänslorna hos sin make, få honom att vilja bli pappa. Hon verkade lite gammeldags så det kunde mycket väl vara på det sättet, tänkte Flora. Kanske var Floras och Hildas dilemma, och den tystnad som rådde mellan dem, inte svårare än så? Det var barnbarn som outtalat låg emellan henne och hennes svärmor. Få av hennes vänner och bekanta hade några bra saker att säga om sina svärmödrar, så hon brydde sig inte så mycket om att det fanns något som låg där och skavde mellan henne och Hilda. Hon hade inget konkret att ta på, vilket i och för sig var bra, det var bara lite stelt när de lämnades ensamma med varandra, vilket lyckligtvis inte skedde särskilt ofta. Hon skruvade på sig där hon satt. Ett samtal med Anders skulle hon definitivt ha lite senare under kvällen. Att han kom sent när de var inbjudna till hans mamma var inget hon uppskattade. ”Han kommer nog snart”, sa hon med en hoppfull blick på Hilda. ”Bara han inte har glömt …” ”Anders skulle aldrig glömma en middag hos mamsen. Du vet hur mycket han tycker om när jag lagar mat.” Hon lät stött, och det hade naturligtvis inte varit hennes mening att såra henne. ”Inte medvetet så klart. Men ibland kan han faktiskt vara rätt så tankspridd, din son. Glömmer en hel del om jag ska vara ärlig.” Att han dessutom var usel på att passa tider, eller att svara i telefon, utelämnade hon. Att tala illa om Hildas son, även om det var så triviala saker som att han lade strumporna utanför tvättkorgen i stället för i den, hade hon inget för. Hilda öppnade munnen för att svara men verkade ångra sig 15
och stängde den igen. Hon knep ihop läpparna och munnen formades till ett smalt streck. Lysande Flora! Nu har du lyckats få svärmor på dåligt humör redan innan vi hunnit sätta oss till bords. ”Jag skulle i alla fall aldrig missa en av dina middagar. Inte för något i världen, Hilda …” försökte hon. ”Har sällan träffat någon som är så skicklig i köket. Kanske ingen, när jag tänker efter …” Fjäsk, javisst. Strecket förvandlades till ett försiktigt leende. Var det något Hilda älskade så var det när andra visade sin uppskattning för hennes kokkonster. Nu måste Anders komma snart. Hon visste inte hur mycket längre hon skulle lyckas hålla svärmor vid gott humör. ”Sa jag att det doftar fantastiskt? Nej, magiskt.”
Vill du läsa hela? Beställ boken till bästa pris i Ebes förlagsbutik. www.ebesforlag.se/store Du hittar även boken på Adlibris, Bokus m.fl.
16
17