”Min mormor” konstnären Alma Öhrström

Alma Öhrström skildrade livet i Mölle i konsten. För Birgitta Hansson har tavlorna varit en viktig del i hennes liv. Här är hennes personliga betraktelse.

”Min mormor” konstnären Alma Öhrström

TEXT: Birgitta Hansson

Alma var min mormor – inte min riktiga mormor för hon dog i slutet på 30-talet. Men den enda jag har haft. Hon gifte sig med morfar Axel 1944. Han var rektor för högre allmänna folkskolan i Bränneslyckan och hon sockenbibliotekarie. Båda hade mist sin make/maka och hade tre vuxna barn vardera. Alma bodde på Tallåsen, huset som hon och hennes första man, polis Larsson, byggde 1928. Axel flyttade in hos Alma. Då hade jag farmor på Elfvershem och morfar två hus därifrån. Axel och Alma fick 17 år tillsammans. Alma dog 1987, 89 år gammal.

NÅGON GÅNG PÅ 50-talet kom det en rullgardin till oss i Bromma där Alma målat en bild med Elfvershem i förgrunden, med den vackra muren, och Barakullen i bakgrunden. Det är jag som fyller år på bilden och står med mamma Eva och Gunilla på balkongen. Familjen Cronberg kommer och uppvaktar. Utanför huset går farmor Hildur och lukar och morfar Axel kommer från Tallåsen med en rejäl torsk. Pappa Lasse har varit på Premiärs konditori och köpt bullar till kalaset. I fonden på gatan står Tor och Emma, de som visste allt om alla i byn. Och Tomas Ny som var springpojke hos sin faster Ingeborg i Ny´s affär kör förbi på cykeln. Affären skymtar i fjärran. I verkligheten är den bara tre hus bort på andra sidan Gyllenstiernas Allé. Och så Emil som ofta gick på sniskan delar ut tidningen, sannolikt Nordvästra Skånes tidning som var stor i byn på den tiden med egen reporter.

Den rullgardinen satt i köket och drogs ner varje gång vi åt middag. Och det var dit vi längtade hela vintern. Somrarna under det då långa sommarlovet tillbringade vi i huset på bilden.

Målningen som numera hänger hemma hos mig uppspänd som tavla, är en typisk målning av Alma. Den saknar proportioner och där figurerna är viktigast.

VARJE SOMMAR NÄR vi var hemma hos morfar och Alma bad vi Alma berätta om alla tavlor hon hade på väggarna. Och berättelserna flödade.

Alma började inte måla ordentligt förrän hon som pensionär 1957 gick på målarkurs hos Torsten Hult i Höganäs, stark stöttad av morfar som i henne såg en stor talang. Hon har efter det uttryckt många gånger att kursen inte passade henne alls, där hon fick måla stilleben och porträtt. Nej hon ville måla sin barndom i Räng, utanför Malmö eller bilder från Kullaberg samt livet och husen i Mölle.

Snart hade hon hittat sin naivistiska stil med trasmattor och interiörer, eller gamla tre- eller fyrlängade skånegårdar där alla människor var sysselsatta med något i hushållet eller lantbruket. På bilderna stämmer inga perspektiv eller proportioner. Alma försökte ställa ut sina tavlor, men i början blev hon refuserad flera gånger. 1961 ställde hon ut i Stockholm hos Petra på Lilla Paviljongen. Och där blev hon plötsligt upptäckt och sålde alla tavlorna. I början sålde hon sina tavlor men så småningom blev

Rullgardinen hemma i köket i Bromma fick Birgitta Hansson att längta till sommaren i Mölle. Numera är det en tavla i hennes hem.

konstnären Alma Öhrström

Alma Öhrström sydde själv sin hembygdsdräkt. Här porträtterad i en samtida veckotidning.

hon mer och mer ovillig. Till alla som ville köpa sade hon att de var som hennes barn och dom säljer man inte. Men visst sålde hon ibland. Hasse Ekman fick köpa ”en hel vägg” men det ångrade hon.

Ibland behövde hon betala oljeräkningen eller något annat lite större belopp. Ofta målade hon då ett lite mindre och enklare motiv som hon ändå sålde och fick bra betalt för.

VARENDA VECKOTIDNING AV rang intervjuade henne under 70 och 80-talen. Sveriges GrandMa Moses kallades hon ofta. Hon skänkte gärna rättigheten till en del av tavlorna till kort eller posters till förmån för Höganäs museum, Rädda Barnen eller något annat. Hon var med i både Bialitt och Här har du ditt liv med Lasse Holmkvist. Hon fick medalj av kungen. Och vid mycket högtidliga tillfällen hade Alma sin helt från grunden vävda och sydda hembygdsdräkt.

Hela livet var hon en fena på att svänga ihop en klänning eller kappa från ett tygstycke köpt på Slumpalådan i Helsingborg. Hon uppträdde gärna i hattparaden på sommarfesterna i hamnen. En gång

Alma berättar om tavlorna

Hamnen i storm

”Nordvästen blåser i bilden och sjön går hög. Det till och med blåser från flera håll kan man se och det åskar. På hösten kommer det för jämnan såna stormar när man knappt kan gå ut och hämta tidningen i brevlådan. Båtarna har slitit sig och långt ut vid horisonten ligger en fiskebåt och stampar i sjön. Di säger att hamnen är svår att ta sig in i när stormen ligger på. Förr under Mölles glansdagar hade vi flera stora båtar från Danmark varenda dag, Gylfe, Helsingör och

S:t Ibb, det var en regelrätt passagerartrafik. Vi gick ofta ner och tittade när di kom iland. Men när det blåste kunde inte ens di större båtarna ta sig in utan di fick vända och gå till Helsingborg. Och så fick de ge passagerarna fria tågbiljetter hit, för hit skulle de ju allihop!” Så har Alma berättat om denna och flera andra tavlor från hamnen.

Isfisket

”Det här är nog en vacker vårvinterdag, kanske isvintern 1942. Då kunde man gå ut och pimpla stora torskar. Större än hålen man borrat. Och barnen åker skridskor och spelar bandy på isen.

Och man kunde ha kaffe med sig eller göra upp eld och grilla korv eller om det är fisk. Mannen på väg ut till sin förtöjda segelbåt har årorna på axeln och har varit i affärn och handlat kan man se.

Kanske hos Isaacs affär. Båttrafiken är livlig ute på havet.”

iförd en hatt med en torsk av tyg formad som hatt och med en nyfångad torsk i näven. Hon vann den gången om jag inte missminner mig.

DET VAR ALMAS formidabla förmåga att berätta om sina innehållsrika tavlor och om livet förr och nu på ett så medryckande sätt som gjorde att alla föll för hennes charm. Full av anekdoter om människor och händelser runt omkring henne. Hon hade verkligen öga för det absurda och öra för alla historier hon hörde. Och sedan spädde hon på med sin egen surrealistiska vinkling.

Alla hennes berättelser till tavlorna blev också en bok, Trasmattor Bonader och Längor av Karin Österling som utkom 1985 på Atlantis förlag.

Själv är jag lycklig innehavare till flera av tavlorna i boken. Men vi frågade aldrig om vi fick köpa några. Vi visste ju att hon inte sålde. Visst fick vi någon tavla vid bröllop eller konfirmation. När jag fick reda på att flera av Almas tavlor skulle säljas och för alltid försvinna bort, tänkte jag det får inte ske och köpte dem. Nu hänger de hemma hos oss. g

Dopkalaset

”BARN ÄR GUDS GÅVA står det på bonaden på väggen. Där står prästen vid bordsändan och ska till att kristna den lilla och prästafrun står bredvid med knäppta händer. Hon har tagit den fina blå klänningen på sig. Där står också de lyckliga föräldrarna bredvid och sedan kommer släktingar och småsyskon till det nya barnet. Men di har en äldre bror som håller sig en bit ifrån där borta vid kakelugnen. Han är väl lite generad. Han tycker kanske det räckte med barn förut innan den lille kom. Men så småningom kommer han nog fram till bordet han med när karlarna ska få sig ett glas konjak för att skåla.”

Begravningskaffet

”Här har man samlats efter begravningen. Alla utom småpojkarna som har sina sjömanskostymer är klädda i svart. Även jungfrun i köket som kokar kaffe i den nyputsade kaffepettern. SORG OCH ÅR GER GRÅA HÅR står det på bonaden; det ser man ju på damerna som sitter i soffan under. Alla trasmattor är framme, det är kanske vinter och kallt på golvet. Hund och katt har också fått sorgband. Duken har svarta blommor längs kanten Och gräddtårtan har fått ett svart kors. Jag tror till och med blomkrukorna fått sorgband. Prästen tackar nej till ett glas vin, kanske ska han iväg på ytterligare en begravning.”

Alla berättelser om målningarna är så Birgitta Hansson minns att Alma beskrev dem.