Fartyg i sjönöd, oljemålning 1857 av Ivan Aivazovsky, foto Sjöhistoriska museet
Massgravarna utanför Mölle
Varför hamnade sjömännen där – inte på kyrkogården?
J
Av Christer Wallentin
ag har inte fått ro sedan jag läste Ingrid Millbourns artikel i Möllekuriren om sjömansgravarna utanför Mölle.1 De låg intill dagens banvall i riktning mot gamla skolan. Där hade Mölleborna i långa tider tagit lera till sina husbyggen, och där begravde de också ilandflutna, drunknade sjömän, så kallade strandvaskare. Ingrid berättade om en kvinna i Mölle som hade upplevt att en skonare från Strömstad förliste 1850, och att åtta sjömän hade begravts i det aktuella området. Så här hade hon berättat för sin son om hur det hade gått till: 36
När di begravde dom grävde di en grop i marken och la’ ner dom som di var klädda, i sjöstövlar, sydvästar och oljekläder. Gravarna skotta man igen och så la man två stenar ovanpå, en vid huvudändan och en vid fotändan på graven.
Detta omtalade hennes son i sin tur för Anders W. Mölleryd, som tog med det i sin rapport till Nordiska museet på 1940-talet. Mölleryd berättade senare i en av sina böcker vad arbetarna som grävde för järnvägen till Mölle upplevde en sommardag 1909.2 Rallarna stötte plötsligt på resterna av en människa eller möjligen flera.
»Uppskärrade tillkallade de förmannen, som i sin tur alarmerade länsman Bohlin.« Efter en undersökning på plats, och samtal med några gamla Möllebor, kom länsman fram till att det måste röra sig om en eller flera begravda, drunknade sjömän. Brottsmisstankarna avskrevs. Det jag reagerade för var hur rått och okänsligt sjömännen från Strömstad hade blivit begravda 1850. Det påminde mycket om vad man i våra dagar ser på tv, till exempel massgravar från kriget i Bosnien och Rwanda. Varför hade det gått till på det viset i Mölle? Ett svar fick jag i bokverket om Höganäs historia: Eftersom man inte kunde vara säker på strandvaskarnas religiösa bekännelse eller namn togs de inte till kyrkogården utan begravdes på stränderna, med sjöstövlar, oljerockar och allt.3 Möllekuriren nr 1 • 2020
