Sanningar Av Christer Elfversson
Palais Lambert i Paris.
bilolycka i september 1982, skulle Palais Lambert tillfalla den släkting som bedömdes vara den bäste tänkaren, »Penseur souverain de la famille Grimaldi«, som det står i gåvobrevets statuter. L’Académie Française fick uppdraget att avgöra vem som skulle utses till arvtagare. Akademien konstaterade snart att Nicolas Grimaldi och jag var de enda kandidaterna. »I själva verket de enda tänkarna i hela släkten«, som akademien uttryckte saken. Men ledamöterna kunde inte enas om vem av oss två som var mest värdig. Målfoto skulle behövas, enligt akademiens slutkommuniké, som blev klar först 1999 och undertecknades av den då nytillträdda ständiga sekreteraren Hélène Carrère d’Encausse. Fastigheten värderas till 78 miljoner euro. Jag vill göra upp i godo, med en
förlikning om hälften var. Men Grimaldi vill ha rubbet. Jag blev nyfiken på varför han är så sniket småaktig och försökte hitta en förklaring i hans enorma filosofiska författarskap. Kanske skulle jag finna något som jag kunde använda emot honom vid den rättegång som antagligen blir oundviklig i »Tribunal d’instance de Paris« inom de närmaste åren.
N
ågon förklaring till Grimaldis girighet hittade jag inte, men i hans bok om Marcel Proust Le temps réel et le temps retrouvé (»Den verkliga tiden och den återfunna tiden«, 2002) fann jag något helt annat, nämligen en intressant formulering som kan ses som ett ledord för både Prousts och mitt författarskap: »Verklighet finns i lika hög grad i det som vi inbillar oss som i det som vi förnimmer.« Ett av Grimaldis banbrytande filosofiska verk är Traité de la banalité (2005). I den boken hittar jag en
Nicolas Grimaldi. Foto webben
22
Foto webben
M
ånga av mina läsare hör av sig varje gång jag har publicerat något i Möllekuriren eller Vitterhetssamfundets tidskrift eller Le Figaro littéraire eller någon av de andra tidningar som jag skriver för. En vanlig fråga är vad som är sant i mina berättelser. Är det verkligheten jag beskriver? Sådant är inte lätt att svara på. Låt mig ändå göra ett försök. Jag brevväxlar sedan drygt tjugo år med den franske filosofen Nicolas Grimaldi, född 1933. Anledningen till vår korrespondens är en arvstvist om äganderätten till en 1600-talsfastighet på Île St Louis i Paris, närmare bestämt det välkända Palais Lambert, beläget på Quai d’Anjou nummer 3. Grimaldi och jag är båda släkt med Monacos furstehus, han på fädernet, jag på mödernet. Furst Rainier köpte fastigheten på en exekutiv auktion 1955 och skänkte den som morgongåva till hustrun Grace Kelly vid deras giftermål den 1 april 1956. I släkterna Grimaldi och Elfversson håller vi fortfarande fast vid den vackra traditionen med morgongåvor. De överlämnas av brudgummen till bruden på morgonen efter bröllopsnatten. Min hustru Gunvor fick exempelvis av mig en Electrolux hushållsassistent. Den har hon haft mycket glädje av. Bakning är Gunvors stora intresse. Några reservdelar har förstås behövt anskaffas genom åren, men den fungerar fortfarande, efter femtio år. Vid furstinnan Graces frånfälle, som ju tragiskt inträffade genom en
Möllekuriren nr 1 • 2020
