Möllekuriren 2019 nummer 3

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 3 • 2019

Storkar i Mölle Ellen Key letar tomt Kulladöttrarna Rawfood bra Kullaberg • debatt

På Lennart Kvistbergs utställning:

Människor i rörelse och vila

L Text och foto Christer Wallentin

ennart ställde ut i annexet en vecka i somras. Hans målningar fullkomligt översvämmade lokalen. Jag möttes av en bildvärld som jag inte kunde värja mig emot. Överdådig, spännande och mycket lockande.

Så gott som varenda målning har människor i fokus. Personerna är ofta i rörelse, de verkar ha bråttom till någonting. I andra bilder har en kvinna sjunkit ned på en stol för att vila en stund, eller en man lutar sig lätt mot en telefonstolpe i city. Vad väntar han på?

Det är lätt att dras in i målningarna. Ta den med mannen i trenchcoat nedan. Det har regnat, vattenpussarna blänker i den tidiga skymningen. Han är barhuvad, rocken fladdrar, och trafiken är ganska tät. För mig är han Mike Hammer på uppdrag, alltså den hårdkokte privatsnoken i en av Mickey Spillanes femtiotalsdeckare.

2

– Så kan man förstås också se det, säger Lennart. Men när jag målade tavlan var jag inte alls inne på det spåret. Jag ville tänka tillbaka på när jag bodde i Malmö som barn och var ute och gick med min pappa på stan.

– Men håll med om att killen på bilden intill, som lutar sig lätt mot telefonstolpen, också skulle kunna ses som en privatdeckare, invänder jag. Hatten och dom säckiga kläderna signalerar femtiotal, eller hur?

Nåväl, här råkade jag komma in på två målningar där män är i fokus. Men karlarna spelar faktiskt en underordnad roll i Lennarts konst. Det är i stället kvinnor som har huvudrollen. Studiet av dem tycks fascinera Lennart mer än något annat.

Se bara på bilden på nästa sida av kvinnan i den röda klänningen som håller en hand på stolskarmen. Det är en till synes enkel målning, men vad fordras inte för att få fram en sådan kroppslinje på en duk? Konstnären har egentligen bara använt sig av två färger i

Möllekuriren nr 3 • 2019

bilden: blått och rött. Men vilken effekt som samspelet mellan dem ger!

– Man ser oftast inte personernas ansikten på dina tavlor. För det mesta vänder människorna sig bort eller så antyder du bara deras ansiktsdrag.

Varför?

– Det är nog mest en tradition, en stil att måla så. Men det kan också vara att jag inte vill inte styra betraktaren alltför mycket. Mina bilder ska ge många olika tolkningsmöjligheter, det är det som är meningen.

En av de märkligaste målningarna i hela utställningen var kvinnan nedan med de sotade glasögonen. Ja, hon är faktiskt avbildad framifrån, och bara det gör att hon sticker ut.

Det går att läsa in mycket i den bilden! Tänk er att ledaren för en skrivarkurs på Skanörs folkhögskola skulle lägga fram den för deltagarna, och uppmana dem att spinna en berättelse omkring kvinnan i tavlan.

Jag gissar att det skulle bli många vitt skilda berättelser, lika många som antalet kursdeltagare. 

LENNART FÖDDES I Helsingborg och växte upp i Malmö. Han utbildade sig till lärare i svenska och engelska, och han har hållit fast vid läraryrket. »Ibland undervisade jag också i tyska och franska.« Han arbetade i tjugofem år på Rönnowska i Helsingborg, och på Filborna i tio. Under sina sista lärarår undervisade han elever på medieprogrammet. »Jag har trivts bra i skolan och uppskattat gemenskapen med eleverna och kollegerna.«

Priset var 1 500 kronor på de flesta målningar som var med på utställningen. »Jag klarar mig på min statliga lärarpension, och hoppas att ett lågt pris gör att mina tavlor lättare når ut.« Lennart bodde på en gård i Nyhamnsläge i många år. Sedan 2016 bor han i Vita byn i Mölle.

»Jag har målat i åtminstone trettiofem år på allvar«, säger Lennart. »Jag håller på jämt.

När jag inte står framför staffliet tittar jag på bilder, planerar och funderar på nya teman.« »Jag målar människor i rörelse och i vila. Blått är min favoritfärg. Jag får anstränga mig för att inte alltid ha det.«

Utställningen i annexet bestod av ett fyrtiotal målningar.

Samtliga finns att se på byföreningens hemsida.

Gör så här: Gå till molle.se och klicka på fliken Galleri. Under rubriken Uställningar sommaren 2019 letar du upp Avslutade utställningar i annexet och klickar på länken.

Möllekuriren nr 3 • 2019

3

INNEHÅLL • MEDVERKANDE Möllekuriren nr 3 • 2019

2 På Lennart Kvistbergs utställning • Människor i

rörelse och vila

Foto Pia Wennmo

Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år Redaktionskommitté│

4 Innehåll • Medverkande och annonsörer

Birgitta Hansson, Leif Holmberg, Gunilla Larsson, Bengt Nilsson, Ingmar Hesslefors, Ingemar Löfgren, Christina Ullenius och Christer Wallentin

5 Upptakt • Kopplingen till Mölle avgör alltid 6 På gång i Mölle 20 Växtskatten på Krapperup examinerad: Forskarna

positivt överraskade

Redaktör│Vakant Ansvarig utgivare│Leif Holmberg 070-571 67 15 leif.r.holmberg@gmail.com

23 Flyghavre – bondens gissel

Layout och redigering

26 Besöksrekord i Vattenmöllan

Lilla Förlaget│Christer Wallentin 070-844 81 25 info@lillaforlaget.se

28 En assistanshund som stödjande kompis i livet 30 Ellen Key letar tomt i Kullabygden och träffar sin

väninna Maja Fjæstad, Väsbyherdens dotter

Korrektur│Kerstin Nilsson och Bengt Nilsson

38 Kulladöttrarna, Sylvius och jag

Tryck│Exakta, Malmö 2019

46 Rederier i Kullabygden: Seglade på de sju haven

Numret skickades till tryck den 3 september 2019 Nästa utgåva publiceras den 28 november 2019 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser senast till den 6 november.

49 Här hämtade Mölleborna sitt dricksvatten 50 Möllekuriren intervjuar Åsa Johansson: Rawfood bra

för både kropp och själ 53 Kristina Kullenberg i annexet i somras: Foton som

fick folk att titta en extra gång 54 Debatt • Naturskyddsföreningen: »Den biologiska

mångfalden hotad på Kullaberg« 55 Föreningssidan

 Snurrgrejen i hamnen har blivit populär. Däremot går åsikterna isär om ombyggnaden i övrigt. Läs mer på sidan 10 och 11.

Mölle By- och Kulturförening Mölle Hamnallé 2 263 77 Mölle Hemsida│molle.se E-post│info@molle.se

Medverkande Monica Bengtson Bengt Bentzer Kerstin Bergelin Roland von Bothmer Gunnar Edström Christer Elfversson Lennart Engstrand Marie-Charlotte Hammar Birgitta Hansson Magnus Hellstrand Ingmar Hesslefors Leif Holmberg Cissie Jansson Anette Johansson Åsa Johansson Mats Jönsson Sara Klingenborg Boel Kullenberg Kristina Kullenberg Lennart Kvistberg Gunilla Larsson Ingemar Löfgren Bengt Nilsson

4

Kerstin Nilsson Gunnel Petersson Hans-Otto Pyk Ann-Sophie »Tytan« Spinola Lena Strandmark Arne Strid Tomas Svensson Christina Ullenius Christer Wallentin Ragna Wallentin Pia Wennmo

Annonsörer Bengtssons Optik Be Your Best Colorama Felippes Trädgård Friskis & Svettis Gamla folkskolan Get Cut • Ulrika Sandin Grand Hôtel Hotel Kullaberg Höganäs Bokhandel Höganäs Energi

Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet Johan Nilsson • Entreprenad Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Knafves Café Krapperups kaffestuga Kristoffers Byggtjänst Lilla Förlaget i Mölle Lindes Bilverkstad Länsbergs • Fastighetsmäklare Maritas blomsterglädje Mat & Kaffebaren Mats Jönsson Mölle Krukmakeri & Café Nordstrand • Tandläkare Ost & Delibaren Pensionat Strandgården Retro Tapet & Färglagret XtraPuls Yoga By the Sea

Årsavgiften för 2019 är 200 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj.

Medlemsavgifterna inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 110 kronor per år; för utlandet 210 kronor. Betala till bankgiro 5617-3883.

 Byföreningens månadsbrev Mejla till info@molle.se om du vill få löpande information om kommande arrangemang i Mölle, tips på aktiviteter m.m.

Möllekuriren på webben Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren / Tidigare nummer.

Där lägger vi ut tidningen med ett nummers fördröjning.

 Omslagsbilden togBengt BengtNilsson Nilsson Omslagsbilden tog när en en flock flockstorkar unga storkar gästadegästaMölle i början av augusti. Läs hans de Mölle. reportage på sidan 16.

Möllekuriren nr 3 • 2019

UPPTAKT

V

i träffas långt i förväg när vi ska göra ett nytt nummer. I spalten här intill kan ni se vilka åtta personer som är med i redaktionskommittén. Uppläggningen

brukar vara densamma från gång till gång.

Först tittar vi tillbaka på vårt senaste nummer. Vi pratar om vad som blev bra och dåligt, och vad läsarna har sagt. Det är den lättsamma delen, som inte brukar ta så lång tid. Sedan skärps tonen när det är dags att gå över till nästa nummer.

Vi diskuterar alltid kopplingen till Mölle. Jag vågar påstå att alla i gruppen tycker att det är viktigt att tidningen verkligen håller sig till det lokala, och så har det säkert varit under alla år. En tid drogs den yttre gränsen hitom Möllehässle camping och Lerhamn, alltså rätt snävt.

När jag hade varit med i arbetet ett tag fick Ingrid Eriksson och jag grönt ljus för att skriva om Lerhamn och byföreningen där. Vårt reportage publicerades i vårnumret 2008, och det kändes bra att vi bidrog till att utvidga tidningens bevakningsområde.

På sidan 28 skriver Anette Johansson i Viken om assistanshundar. Hur tog den artikeln sig igenom nålsögat? När vi pratade om den på planeringsstadiet konstaterade vi att kopplingen till Mölle inte var stark. Men ämnet är intressant och en av Anettes hundar, labradoren Isak, har under knappt två år bott i Mölle och ofta setts på byns gator.

Byföreningens grupp på Facebook har fått en flygande start, och antalet medlemmar ökar. Gå till facebook.com och sök på Mölle By- och Kulturförening om du också vill vara med.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Foto Ragna wallentin

Kopplingen till Mölle avgör alltid Vi diskuterar också ofta hur lång en artikel får vara.

Jag är själv ingen vän av långa, slingrande artiklar, där skribenten har svårt att gå i mål. Min husgud är Erik Wellander som jag kom i kontakt med först 1973. Redan 1939 hade han fört fram sina fyra råd: Skriv klart, skriv enkelt, skriv kort, skriv svenska!

Om en nyinkommen artikel i mitt tycke är för lång i förhållande till ämne och budskap, ber jag författaren att stryka i texten och ger ibland tips på hur det skulle kunna göras.

En väl genomarbetad, intressant och lång artikel är något annat. Är den dessutom skriven med glimten i ögat är det en fröjd att publicera den.

Ja, visst finns det långa artiklar också i det här numret. Men tidningen innehåller ju dessutom många korta och mellanlånga texter.

Det blir en blandning som jag tycker känns bra.

Numren brukar vara på 56 sidor. Ingen läser väl allt. Mitt råd är därför: Välj och vraka! Börja med det som ni känner att ni bara måste läsa, och ta det andra pö om pö.

Christer Wallentin ser till att alla pusselbitar kommer på plats innan tidningen går i tryck

Kom ihåg för hösten Måndagen den 16 september Vinprovning med Kaj Zaar i stationshuset klockan 19. Även den 21 oktober och den 2 december, samma tid och plats.

Torsdagen den 28 november Möllekurirens julnummer kommer ut.

Lördagen den 30 november Julmarknad i stationshuset och annexet från klockan 12.

5

PÅ GÅNG I MÖLLE

Höstens vinprovningar Den 16 september│Sydtyska viner Den 21 oktober│Sydfranska viner Den 2 december│Syditalienska viner

Foto Christer Wallentin

Alltid på en måndag klockan 19 och i stationshuset. Priset är 300 kronor. För mer information: Gå till molle.se och klicka på Vinprovning.

Fiber även i Vita byn Bostadsrättsföreningen strax öster om stationshuset består av 29 lägenheter.

Sedan några år har styrelsen förberett för fiber, och i början av augusti tog man det sista steget.

JL Teleteknik i Höganäs började då gräva för att dra en fiberkabel från panncentralen till vart och ett av områdets sex hus. Därefter monterades så kallade fibermodem i lägenheterna och medlemmarna kunde börja ta del av den nya tekniken.

Vita byn var det sista större området i Mölle som anslöt sig till Öresundskrafts stadsnät.

Det gamla herbariet på slottets vind

SÅ HETER EN NY bok från Krapperup. Den

Gymnastik i höst Lena Johanson-Thor har gympa i annexet på måndagar och torsdagar kl 9. Starten skedde den 5 respektive 9 september.

Efteranmälan kan ske till 070-633 14 56 eller lenajt@gmail.com i mån av plats.

6

Foto Roland von Bothmer/Lennart Engstrand

är skriven av en grupp entusiastiska botaniker. Läs deras berättelse om ett spännande projekt på sidan 20–23.

Boken kan köpas hos Lilla Förlaget och kostar 80 kronor. Ring eller sms:a till 070-844 81 25.

Möllekuriren nr 3 • 2019

PÅ GÅNG I MÖLLE

ÅRETS MÖLLEBOR AINA OCH SONNY Text och foto Ingmar Hesslefors NÄR DET BLIR DAGS för att fotografera Årets

Möllebor får Aina och Sonny Svensson resa sig från sitt prydligt dukade kaffebord och förflytta sig till soffan.

Må vara att sådant inte är gjort i en handvändning numera, men högtidligt är det, och de är stolta över varandra.

– Men va’ i all sin dar, det finns väl ingen som känner oss numera.

Detta var Ainas första tanke när de fick budskapet att båda blivit utnämnda till Årets Möllebor 2019.

Ame Karlsson, som föreslagit dem i styrelsen för byföreningen, sitter med vid kaffebordet tillsammans med Lena Johanson-Thor, styrelseordförande.

– Ett beslut som var tveklöst enhälligt, säger Lena.

Den som blir utnämnd får förstås äran och dessutom ett bevis på denna ära via ett diplom.

Aina och Sonny var inte med vid byföreningens sommaravslutning på Grand, hälsan satte gräns för sådana eskapader.

– Det gick ett sus genom hela lokalen när vi meddelade beslutet, säger Lena. Alla applåderade länge.

Alltid vänliga och hjälpsamma, står det på diplomet. Den som vill få detta påstående bekräftat behöver inte fråga runt länge.

Möllekuriren nr 3 • 2019

– Ett radarpar i byn som jobbat mycket ideellt, säger Ame. Hon är själv, liksom Sonny, född i byn. Jobbade med honom redan på sommarloven. Han postiljon, och hon satt mest i postkassan.

Posten var ett nav dit alla hade ärenden, förr eller senare. Den som delar ut post ser människor bakom adresserna, kan vara beredd som Sonny till insatser utöver det postala.

Sonny kan berätta om hur fotbollsplanen kom till. Han och ett gäng fick röja på en plats inte god nog att bruka till nått vettigt, mest sten och grus. Men då blev planen möjlig att bruka.

Ny plats anvisades av markägaren, och den röjdes med samma frivilliga insatser – med resultatet att även där blev brukbar jord. Först vid det tredje försöket blev det en plan att spela fotboll på.

Nu sedan länge är marken i kommunens regi och med även beachwollybollspelare och de som vill gymma utomhus.

Bidragit till gemenskap med tid och ideellt arbete, beskriver diplomet.

Aina kom till Mölle 1947, hade fått anställning som barnflicka hos familjen Sahlsten, den med köttaffär i byn. Hon blev kvar i både Mölle och charkuteriet, blev en viktig del av byns befolk-

Den som vill få Aina att berätta från hjärtat ska leda in ämnet på Mölle kapell ning. Träffade Johnny, för så heter han egentligen, ett namn som under barnåren förenklades till Sonny. Tre barn har de: Lennart, Eva och Maria.

Sonny var med om att bilda hamnföreningen. Aina tog stort ansvar för stationshuset, allt från bokningar till städning, Sonny skötte dess trädgård.

Men den som vill få Aina att berätta från hjärtat ska leda in ämnet på Mölle kapell och de ideella engagemangen detta vittnar om.

– Jag kan tala om kapellet hur länge som helst, säger hon.

Här är inte platsen att i detalj redogöra för alla hennes insatser. Men lyfter man på bänklocket längst fram till vänster i kapellet hittar man ett så kallat bårtäcke, tillkommit genom frivilliga insatser. Det är till för att passa alla.

Under den stund vi varit hembjudna till Aina och Sonny har ytterdörren stått öppen, uppbunden till trappräcket. Det är bara att gå in.

Frederic Täckström, Mölleprofilen, dök upp. Ville bara kolla läget för paret Svensson.

En liten koll som också var en hyllning.  7

PÅ GÅNG I MÖLLE

Monicas teatertips Ring 042-36 76 24 eller mejla: monicaochingemar.bengtson@telia.com

DEN 20 OKTOBER har ni möjlighet att följa med till Malmö Opera och se musikalsatsningen Skönheten och odjuret.

Jag vill även slå ett slag för Helsingborgs stadsteater som har en mycket fin repertoar i höst.

Det börjar med Selma Lagerlöfs Jerusalem. Sedan följer Egenmäktigt förfarande, Rapunzel, Macbeth, Ett drömspel, Äppelkriget och Morden på Hallandsåsen.

Dessutom kommer följande gästspel: Stora drömspelet för den minsta publiken, Känn dig lite happy! om den bortglömde tonårsidolen Gunnar Wiklund och slutligen Cirkus Cirkör Epifónima.

Som vanligt skaffar jag biljetter till er till ett reducerat pris.

Välkomna att höra av er!

ägarna av Nyhamns Såg & Båtbyggeri i Bräcke, vann den traditionella regattan för allmogebåtar i Svanshall i juli. De tävlade med snipan Capella i kamp mot ett dussintal andra, välvårdade båtar.

Svalan var den svåraste konkurrentbåten. Den var stundtals hack i häl, så spänningen under de båda varven hölls uppe ända in på mållinjen.

Text och foto Tomas Svensson

Jag skulle vilja hyra ett garage eller del i garage över kommande vinter.

Mats Jönsson 070-575 11 28

Allmogebåtar i tufft race BRÖDERNA MARTIN OCH Mathias Ravanis,

GARAGE ÖNSKAS HYRA

Publiken följde tävlingen med stort intresse och skrek av förtjusning när segrarna korades.

Vädret var det bästa tänkbara för både publik och seglare: en varm, svalkande vind som gav båtarna god fart. I publiken syntes åtskilliga Möllebor, bland annat Henrik Bager, den välkände veteranbåtseglaren.

Korta besök med bil JIMENA CASTILLO ARBETAR för Kullabergs na-

turreservat. På byföreningens sommarmöte i juli redovisade hon statistik som visade att 83 procent av alla som besökte Kullaberg stannade i högst fyra timmar; det vanligaste var 1–2 timmar.

Inte mindre än tre av fyra besökare kom från Sverige. Näst vanligast var personer som hörde hemma i Danmark.

Hur tog sig turisterna till Kullaberg? Det enkla svaret är med bil, 81 procent valde det sättet, medan bara 5 procent kom med buss.

Statistiken bygger på en enkätundersökning 2016 med 394 svarande.

På startsidan till molle.se finns en länk till alla PowerPoint-bilder som Jimena Castilllo visade på Grand Hôtel.

DET HÄR ÄR EN AV VÅRA KUNDER När allting fungerar får man tid över för annat.

8

Möllekuriren nr 3 • 2019

Tack för en lysande sommar Välkomna i höst

Beatrice och Johannes Samuelsson med hela personalen

Följ oss på Facebook ICA Nära Skeppet

Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 08–21* *Till kl 20 från den 1 november Möllekuriren nr 3 • 2019

9

PÅ GÅNG I MÖLLE

HAMNEN NÄSTAN KLAR – OCH ÅSIKTERNA GÅR ISÄR HAMNOMRÅDET HAR UNDER de senaste två åren

genomgått en stor förnyelse. I flera artiklar har Möllekuriren beskrivit arbetena.

Denna sommar kan området betraktas som näst intill färdigt.

Några byggrätter är visserligen fortfarande inte ibruktagna, asfaltering ska slutföras med mera, men på det stora hela får man i dag en god bild av hur allt kommer att bli.

Jag gick runt bland besökarna ett par dagar i juli och frågade vad de tyckte om hamnområdets nya utformning. Kanske öppnar en sådan fråga för att ge kritik.

Men man skulle också kunna se det som en ambition hos den som svarar att föreslå förbättringar.

Hur som helst, nästan alla som jag talade med var kritiska och missnöjda.

Till en av besökarna gav jag utmaningen: »Om du skulle nämna något som du anser positivt, vad säger du då?«. Svaret kom utan betänketid: »Att det gamla togs bort«.

Jag hade också hört ganska många negativa kommentarer från Möllebor ända sedan förnyelseprojektet startade – om än det ena, än det andra.

Lite nedstämd gick jag hem, bläddrade igenom mina noteringar och tänkte att så illa kan det väl ändå inte vara. Så många kloka människor inblandade, så goda avsikter, så mycket pengar …

Lena, Felicia, Emelie och Nina från Malmö.

Inspirerad av medarbetare i Möllekuriren gick jag ett extra varv i hamnen för att samla positiva intryck. Hälsan tiger ju still, som det heter; ibland måste man verkligen bestämma sig för att också se det som fungerar och är bra. Utan ansträngning noterade jag: • Pirerna och kajerna har reparerats.

• De gamla uttjänta husen är borta, nya ledningar för el, elektronik, vatten och avlopp har dragits.

• Stensättningen av hamnplanen är ett snyggt och gediget hantverk.

• De nyanlagda, belysta gångvägarna gör det lätt att röra sig inom hamnområdet.

• Fina gräsytor och nya vackra planteringar har anlagts.

• Åtskilliga besökare sitter på gradängerna och verkar trivas.

• Barn och ivriga pappor försöker maxa vattenvirveln.

• De nya toaletterna är flera och fräscha, och här och var står det rejäla papperskorgar.

Men hur är det då med det som folk i allmänhet är kritiska till? Varför blev det som det blev? Över en kopp kaffe samtalar jag med kommunalrådet Peter Schölander. Jag kan efter mina anteckningar sammanfatta honom så här: – Jag vill sätta in upprustningen av hamnen i ett större perspektiv. HamnKarin från Linköping.

Av Ingemar Löfgren

området i Mölle är en viktig ingrediens i Höganäs kommuns turism i olika former: båtfolk, naturälskare och äventyrslystna. Naturvårdsverkets satsningar i reservatet bidrar till fler besökare både till kommunen i stort och till Mölle.

– De gamla byggnaderna var i flera fall utdömda för den verksamhet som bedrevs. Pirerna och kajerna var i behov av en mer genomgripande reparation.

Det var dags att inte bara lappa och laga, utan i stället ta ett större grepp.

– Hela projektet initierades av två skäl: behovet av att få bort det gamla, utslitna och att skapa något nytt för de närmaste årtiondena. Lösa problem och förverkliga en vision på samma gång!

– Vi är inte färdiga än. Samtliga byggrätter är sålda, men innehavarna har av olika skäl inte genomfört sina planer i år. Till nästa sommar kommer det att se annorlunda ut.

• Har det inte tagit väl lång tid?

– Nja … kommunens åtaganden levererades faktiskt nån vecka före utsatt deadline. Och sätter vi projektet som helhet i ett perspektiv på 20–40 år så är totalt tre år ganska lite.

– I den svåra balansen mellan tid, kostnad och kvalitet har kommunen haft kvalitet i första rummet. Självklart inom de budgetramar vi har, men ambitionen

Paret Lalowski från Husum, Tyskland.

Foto Ingemar Löfgren

10

Möllekuriren nr 3 • 2019

PÅ GÅNG I MÖLLE Maria och Marcus från Stockholm och Malmö.

Foto Pia Wennmo

är tydlig: Inga halvmesyrer, utan i stället kvalitet och bestående värde för pengarna. Så … ha tålamod, tiden är inte det viktigaste i detta projekt!

• Varför är de nya byggnaderna så olika?

– Vi tog det strategiska beslutet att inte upplåta förnyelsen av hamnen till en enskild entreprenör. Då hade vi säkert haft en enhetlig bebyggelse, men å andra sidan inte byggt vidare på de eldsjälar som i dag bedriver verksamhet i hamnen.

– Vi tror på ›de våra‹ och valde denna lite svårare lösning med enskilda verksamhetsidkare som vet vad de vill, och vad de behöver. Detaljplanen och kommunens gestaltningsprogram ger utrymme för olika utformning av byggnaderna.

– På gott och ont kan man tycka, men det strikt enhetliga ligger inte i Möllekulturen. Snarare motsatsen, en brokig samling hus av mycket olika karaktär.

Mångfald med personlig charm.

• Hamnplanen som parkeringsyta? Hur visionärt är det? Gradängerna i bakkant?

– Att göra hamnen bilfri hade varit att gå emot både bilisternas förväntningar Möllekuriren nr 3 • 2019

och behov, och näringsidkarnas vilja.

När den dagen kommer, att en bilfri hamn ligger i linje med människors attityder och beteenden, så är det enkelt att minska eller ta bort parkeringsmöjligheterna. Men dom sextiotvå parkeringsplatserna på hamnplanen behövs sannerligen under sommarveckorna.

– Gradängerna fyller verkligen sin funktion. Där samlas folk, dom hänger, solar, tittar på livet i hamnen. Placeringen av trappavsatsen var ett bra sätt att ta vara på slänten. Att schakta bort den och bygga en förstärkning mot vägen hade kostat onödigt mycket. För dom som vill sitta närmare havet finns bänkar i andra änden av hamnplanen.

• Hamnkontoret syns inte för inkommande båtar.

Hur tänkte ni?

– Hamnkaptenen tjänstgör fyra timmar per dag, och då rör han sig mest utmed kajerna. Själva kontoret är alltså inte bemannat särskilt ofta. Man betalar hamnavgiften i en automat, så de flesta båtturister klarar sig utan direktkontakt med hamnkaptenen. Och hamnen är ju inte större än att man hittar kontoret vid behov.

• Hamnen om ett par år?

– Visst har det varit stökigt med allt rivande och byggande under ett par år.

Arbetet fortsätter med dom ännu inte färdigställda byggnaderna, asfaltering, viss utsmyckning och så vidare. Men inom ett par år kommer vi att med stolthet kunna betrakta en vacker och väl fungerande hamn.

– Tänk på vad vi hade, se fram emot vad vi får, och låt oss med en gemensam, positiv attityd fortsätta förbättringsarbetet. Jag är alltid beredd att ta emot synpunkter och idéer – det är så vi tillsammans skapar det Mölle vi vill ha.

Ungefär så beskrev Peter Schölander tankarna bakom besluten. Man kan anse att några av dem har varit fel, konstiga eller obegripliga. Oavsett – resonemangen bakom hjälper i alla fall mig att ge en mer nyanserad bild när jag svarar vänner och bekanta på frågan varför det blev som det blev. GAMLA NUMMER PÅ WEBBEN Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren / Tidigare nummer. Där finns alla utgåvor utom den här senaste.

11

PÅ GÅNG I MÖLLE

ETT SAMMANHÅLLET NATURRESERVAT KULLABERG LÄNSSTYRELSEN HAR PRESENTERAT ett förslag till

beslut om bildande av ett sammanhängande naturreservat. Det innebär att tre reservat förs ihop till ett: Strandhagen (bildat 1958), Östra Kullaberg (1965) och västra Kullaberg (1971).

Reservatet omfattar också det kustnära havet, och på några ställen utvidgas reservatet. I den östra delen undantas ett antal små områden med bebyggelse. De blir som öar i reservatet. Inom några områden förstärks förbudet att vistas där.

Syftet med reservatet är att att bevara och skydda livsmiljöer och arter samt biologiska och ekologiska processer som förekommer eller kan utvecklas naturligt i området, skriver länsstyrelsen.

Människans negativa påverkan ska vara minimal enligt förslaget. Värdefulla natur- och kulturmiljöer ska bevaras och utvecklas i ett större och sammanhängande område av internationell och nationell betydelse för naturvård.

Den marina miljön med dess flora och fauna ska bevaras och hållas fri från störningar som kan inverka negativt på marina livsmiljöer och arter.

Länsstyrelsen skriver också att allmänhetens möjlighet till ett rörligt friluftsliv, som kan ge rika natur- och kulturupplevelser, ska tas tillvara i den mån det är möjligt utan att det sker på bekostnad av områdets natur- och kulturvärden.

Området görs tillgängligt så att besökare kan uppleva de värden som finns i området genom enkla anläggningar och information som inbjuder till, och underlättar, besök i området.

12

år. Jag hoppas att sammanslagningen av reservaten ger möjligheter att utgå ifrån helheten, att styra om friluftslivet och att minska flödet av bilar.

Sådana åtgärder skulle förhoppningsvis kunna rädda hotade arter på Kullaberg och till och med bidra till en större artrikedom.

Länsstyrelsen har ett gediget underlag som handlar om Kullabergs naturtyper, flora och fauna, liksom vilka arter som är hotade. Det finns också, sedan snart två år, en mobilitetsplan. Den föreslår åtgärder som bör kunna angripa problemen med trafiken – om de förverkligas. Planen är baserad på en analys av flödet av besökare och efter samråd med många olika intressenter.1 Förvaltningen av det stora, sammanhållna reservatet ska vara »adaptiv«, skriver länsstyrelsen. Förvaltningen ska alltså anpassas successivt, vilket ska ske med stöd av ett verksamhetsråd. I rådet ska ingå representanter för bland annat föreningar, markägare, myndigheter, kommunen, universitet och artspecialister. Jag hoppas att Mölle By- och Kulturförening får medverka i framtida diskussioner om skötseln av reservatet.

Dokumentet innehåller många föreskrifter för reservatet med stöd av miljölagstiftningen. Det innebär en lång rad förbud för olika verksamheter, aktiviteter eller ingrepp i naturen. Om besökare för det första kände till föreskrifterna, och för det andra brydde sig om att lyda dem, skulle reservatet kunna må bättre.

Till sist kommer det att vara avgörande att staten finansierar en god skötsel av Kullaberg.

Förslaget är ute på remiss till myndigheter och organisationer. Även andra kan lämna synpunkter. Tiden går ut den 27 september. Den som är intresserad av hela texten kan leta sig fram på inter-

Kartan visar reservatets nya gränser. Det rutmarkerade fågelskyddsområdet mot Skälderviken får inte beträdas från den 1 mars till den 15 augusti.

net.2 Underlaget är på 58 sidor inklusive intressanta kartor. Jag kan också skicka det i digital form.3  1. kullabergsnatur.se/Sv/Pages/kullaberg-enhallbar-turismdestination.aspx 2. lansstyrelsen.se/skane/bildanaturreservat 3. christina.ullenius@gmail.com

SYFTET MED NATURRESERVATET 1. är att bevara biologisk mångfald, 2. att vårda och bevara värdefulla naturmiljöer, 3. att tillgodose områden för friluftslivet, och 4. att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter Källa: Länsstyrelsens rapport

Naturskyddsföreningen i Kullabygden går in i debatten om skötseln av berget.

Läs inlägget på sidan 54.

Foton webben

Det övergripande syftet med det nya reservatet, som får en sammanhållen förvaltning, går att förstå och stödja, anser jag.

Men i grunden finns naturligtvis alla de problem kvar som vi kan se när vi vandrar på Kullaberg. Hårt slitage, områden där artrikedomen är hotad, för många fordon och så vidare.

Det är en enorm utmaning att förvalta och utveckla ett reservat som tar emot cirka 600 000 besökare per

Av Christina Ullenius

Möllekuriren nr 3 • 2019

PÅ GÅNG I MÖLLE

STORKEN PÅ VÄG TILLBAKA TILL SKÅNE I BÖRJAN AV AUGUSTI sågs under ett par dagar

en flock stora, vit-svarta fåglar i Mölle och byns omgivningar. De vandrade på stubbåkern mellan järnvägsspåret och fäladen vid Tvillinghusen och de flög över Mölle.

De långnäbbade fåglarna såg, otroligt nog, faktiskt ut som storkar! Och det var med förundran som man kunde konstatera att det verkligen var storkar.

Det sista storkparet häckade 1954 på en gård utmed Klingavälsån söder om Sjöbo, och sedan dess har det varit tomt.

Men en positiv utveckling har börjat ske. Allt fler våtmarker etableras, och sedan 1989 finns det ett storkprojekt i Skåne. Det har som mål att återetablera storken i länet.

En kväll slog sig storkarna ned på kapellets takåsar och trappgavlar. Där satt de i en prydlig rad.

Flocken var så stor att alla inte fick plats på kapellet. Det fanns fåglar i luften som försökte tränga sig ned på taket, och det fanns fåglar på elstolparna i närheten, se bilden.

Det satt dessutom storkar på husen mellan landsvägen och Gylleröd, totalt var det omkring fyrtio fåglar.

Storken är en skånsk fågel. Den häckar till exempel varken i Blekinge eller på Öland; enda undantaget är ett häckande par i Halland.

När Linné gjorde sin skånska resa 1749 räknade han inte storkarna, han skrev bara att det fanns massor. En dansk räkning från den tiden indikerar att det i Skåne skulle ha funnits mellan sex och sju tusen par.

I takt med att jordbruket rationaliserades, och mer mark togs i anspråk för odling, genomfördes en omfattande utdikning av våtmarker och uppodling av gamla betesmarker.

Detta ledde till att storkarna fick allt svårare att hitta föda. Den skånska populationen minskade drastiskt, och i början av 1900-talet fanns det 50 häckande par; tio år senare, alltså 1910 fanns det bara 17 par kvar.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Projektet leds av Staffan Åkeby och drivs av Naturskyddsföreningen i Skåne tillsammans med Skånes Ornitologiska Förening. Det består i dag av fyra hägn, där ett antal avelsdjur varje år föder ungar.

Dessa ungar släpps fria och ska på sikt bygga upp en fast stam av fåglar i landskapet.

Under projektets första år gjorde man misstaget att släppa fåglarna i små grupper, och fåglarna flyttade inte söderut på hösten, utan blev kvar i Skåne. Med

Text och foto Bengt Nilsson tiden har man förstått att det ska till stora flockar för att fåglarna ska kunna slita sig fria och flytta till Afrika.

Numera samlar man alla årets ungar till en plats och släpper dem vid ett tillfälle; då får man en stor flock som får sällskap av andra storkungar från fritt häckande par.

I år släpptes 86 fåglar, och tillsammans med de ungar som hade fötts av de 72 par som häckar fritt bildas en flock som är tillräckligt stor för att storkarna ska komma iväg.

I motsats till en del andra fåglar flyger inte äldre och yngre fåglar tillsammans, utan årsungarna får hitta vägen själva.

Storkarna förflyttar sig genom att glidflyga på varma uppåtvindar, vilket gör att de undviker att flyga över öppet vatten.

De måste alltså välja en rutt över land, och de skånska storkarna tar samma väg som de mellaneuropeiska och flyger mot Balkan, över Bosporen och via Suez ned till Sydafrika.

Efter tre år är fåglarna redo att återvända till Skåne, där de bildar par som håller ihop livet ut. Resan till och från Afrika, liksom de tre åren där, tär på flocken och endast 20 procent av de släppta ungarna kommer tillbaka.

Målet för storkprojektet är att få en stabil koloni på 150 par. När detta har uppnåtts, och tillräckligt med våtmarker har återställts, hoppas man att storkar på nytt ska bli en vanlig syn i Skåne.  13

PÅ GÅNG I MÖLLE

BRANDBILEN SOM DÖK UPP »JAG VET VAR BRANDBILEN ÄR«, ringde Jens Larsson och berättade glatt. »Och inte bara det, den kommer hit till Mölle och visar upp sig!« Vad kan man mer begära? Detta är bakgrunden: Brandstationen upphörde som brandstation 2016 och blev en slags bakficka till Grand Hôtel. Brandbilens sista utryckningar gjordes under julhelgen 2015/16, bemannad av frivilliga brandkåren i Mölle, som därefter upplöstes.

Brandutrustningen togs om hand av Räddningstjänsten i Höganäs, inklusive brandbilen och sprutan, som den kunde ha på släp.

Jens Larsson tillhörde de frivilliga i räddningsgruppen och hade liksom många andra undrat: Vart tog brandbilen vägen? Möllekuriren skrev om detta 2016 i nummer 4 [se fotnoten på nästa sida].

Mitt letande efter LXW788 ledde från Höganäs till en skrothandlare i Klippan, och därifrån till en obestämd destination, kanske i Småland. Det enda riktigt säkra beskedet var från Trafikverket,

14

Text och foto Ingmar Hesslefors

som meddelade att bilen blev avställd den 16 september 2016.

I månadsskiftet maj/juni i år arrangerades ett veteranbrandbilsrally i Helsingborg, ingen liten händelse. Arrangörer var Brandhistoriska Sällskapet, Helsingborgs Brandkårs Museiförening och Räddningstjänsten Skåne Nordväst.

Patrik Nilsson vurmar för veteranbrandbilar och driver ett museum i Brämhult utanför Borås. Han hade köpt Möllebrandbilen och lite annat som skulle passa hans verksamheter. »Så det blev en trevlig utflykt till Mölle«, säger Patrik. Sommarturister och passerande Möllebor visade ett stort intresse.

Lennart Svensson och Jens Larsson fick sig en nostalgisk liten resa. De öppnande luckor, kollande utrustning, inspekterande funktioner. Jo, det gick att tuta och tända blåljus.

Philip Widell var med på brandbilsresan till Mölle. Hans hobby är brand-

mäns klädsel och utrustning. Fram till 1980-talet hade brandmän en stationsuniform att bära civilt. Det är den besättningen på Möllebilen hade under rallyt, se den stora bilden nedan.

Det gäller att vara klädd på rätt sätt för i rallyt ingår också en tävling där utrustning och bil måste vara tidsenliga.

Båtmössa, midjejacka och byxor var i början av 1980-talet av syntet och inte avsedda för skarpt läge. En tragisk olycka på Hisingen 1981 bidrog till att stationsuniformen togs ur bruk. Eld och syntet är ingen bra kombination; brandskador blir värre. Därefter gjordes uniformer i bomull av ett slag som är mer av en arbetsdräkt.

Philip Widell har kommit hela vägen från Uppsala för att vara med i brandbilsrallyt. Han doktorerar i kyrkohistoria i ämnet fältpräster vid brittiska flygvapnet under andra världskriget och umgås flitigt med så kallade fire-buffs [brandkårsnördar] både i Storbritannien och

Rallydeltagarna från vänster: Philip Widell, Patrik Nilsson och Jens Lindblad. Patrik är den nye ägaren av Mölles gamla brandbil.Han har ett museum för veteranbrandbilar i Brämhult utanför Borås.

Möllekuriren nr 3 • 2019

PÅ GÅNG I MÖLLE

Två av Mölles mest erfarna brandmän var på plats. Jens Larsson och Lennart Svensson verkade uppskatta att återse sin gamla brandbil. Mannen med solglasögon är Patrik Nilsson.

USA, länder med ett stort intresse för

brandbekämpningens alla aspekter, historiskt och i nutid. »Intresset i Sverige är inte lika stort«, säger Philip.

Men uppenbarligen stort nog för att ordna särskilda rallyn, driva en förening som heter Brandförsvaret Brämhult – en plats som aldrig någonsin har haft eget brandförsvar – eller köra femtio mil tur och retur till Mölle för att i en tidsenlig

uniform äta glass framför sin brandbils nedlagda brandstation.

Den sista av Mölles brandbilar var en VW Man 9136 av 1983 års modell. Den hade gått 3 338 mil när den togs ur tjänst.

Dieselmotorn var på 136 hästkrafter.

Brandbilen var bland annat utrustad med en Ziegler frontpump, kapabel att spruta 1 000 liter i minuten. 

Årets morgonyoga bjöd mestadels på sol Vi slog inget nytt rekord, men deltagarantalet var stort och vid flera tillfällen fick även gräset användas för att alla

mattor och badlakan skulle få plats. Tack än en gång, Möllebor och sommargäster, för att ni ville dela dessa morgonstun-

FOTNOT Gamla tidningen finns på internet. Gå till molle.se. Klicka först på Möllekuriren och sedan på Tidigare nummer. Artikeln står på sidan 28–29 i 2016 nummer 4.

der med mig. I år yogade vi ihop 8 090 kronor till mina hjältar, Läkare utan gränser.

Jag hoppas att vi möts igen nästa sommar. Cissie Jansson Foto Sara Klingenborg

Möllekuriren nr 3 • 2019

15

PÅ GÅNG I MÖLLE Foton Christer Wallentin

Biblioteket lockar läsarna med mycket nytt inför hösten För snart tjugo år sedan beslöt kommunen att stänga biblioteket i Mölle. Invånarnas protester hjälpte inte, men bybor såg till att biblioteket levde vidare. Det blev en grupp som sedan dess har utökat boksamlingen successivt. Den håller också igång en bokklubb som förser läsarna med de senaste böckerna.

I EN AV HÖSTENS nya böcker tar Lars Mytting

med oss i Systerklockorna till Butangen, en liten by i Gudbrandsdalen. Tiden är 1880-talet och släkten Hekne har brukat jorden på en av de stora gårdarna i generationer.

Vi möter den tjugoåriga Astrid, dotter på gården. Sedan hon var barn har hon hört legenden om systerklockorna, som handlar om kyrkklockorna som gjöts till minne av de siamesiska tvillingarna Halfrid och Gunhild.

Legenden är samtidigt berättelsen om hennes egen släkt, och Astrid känner 16

starkt för klockorna och den gamla stavkyrkan från 1100-talet. Den unge prästen i byn tycker att kyrkan och klockorna ska ersättas med något nytt. Men Astrid tar upp kampen och utmanar prästen.

Så kan man väl inte göra, allra minst en kvinna! Byborna är upprörda.

Till Butangen kommer en tysk arkitekt från Dresden. Han har som uppgift att dokumentera allt om den gamla stavkyrkan och noggrant följa rivningen av kyrkan. Kan Astrid vinna över honom på sin sida, kan han förstå värdet av att behålla det gamla?

Engagerade läsare Lasse Bennheden, Bodil Bennheden Veige och Kerstin Werdinius missar sällan torsdagarna i biblioteket. Då lämnar de tillbaka böcker som de har läst – och lånar nya.

Det här är en vindlande berättelse om livet i ett litet samhälle i slutet av 1800-talet, om människors livsöden – lika karga som naturen. Men också om kärlek som lyser upp mörkret.

Tänk att få läsa en härligt bred episk roman. Gammalmodigt – nej, ett fängslande läsäventyr.

Har du läst Simma med de drunknade från 2015 av samme författare? Om inte, har du ännu ett läsäventyr framför dig. Boken finns på bibliotekets backlist.

Lena Strandmark Lars Mytting, Systerklockorna i översättning av Lotta Eklund, Wahlström & Widstrand 2019, 404 sidor.

Möllekuriren nr 3 • 2019

PÅ GÅNG I MÖLLE

Bokklubbens nya böcker 2019 • 2020

I NÅDASTOLEN BERÄTTAR Elisabeth Winthrop,

vars böcker tidigare inte har översatts till svenska, om det amerikanska samhället som ännu inte har gjort upp med slaveriet. Händelsen i boken utspelar sig 1943 i den amerikanska södern.

Willie Jones, som är 18 år, står anklagad för våldtäkt och döms vid rättegången till dödsstraff. Willie sägs ha våldtagit Grace, dotter till bagaren i den lilla staden. Willie är svart och Grace är vit.

I det första kapitlet möter läsaren Lane i den lastbil som transporterar den elektriska stolen »Gruvliga Gertie« till stan, där Willie sitter i häktet och väntar på sin avrättning.

Författaren flätar ihop olika människors röster, olika uppfattningar om Möllekuriren nr 3 • 2019

Lars Mytting, Systerklockorna Celeste Ng, Små eldar överallt Eva Nour De hemlösa katterna i Homs Louise Peny, Det vackra mysteriet Marilynne Robinson, Vad gör vi här Karin Smirnoff, Vi for upp med mor Patrik Svensson, Ålevangeliet Ilaria Tuti, Blommor över helvetet Sarah Vaughan, Efter skandalen Juan Gabriel Vasquez, En tagg doppad i honung Rosa Ventrella, Historien om en anständig familj Tara Westover, Allt jag fått lära mig Sara Winman, Plåtmannen Elisabeth Winthrop, Nådastolen Nina Wähä, Testamente Alice Zeniter, Konsten att förlora

Foton webben

Maria Adolfsson, Stormvarning Karin Alfredsson, Vajlett och Rut Tove Alsterdal, Blindtunnel Fernando Aramburu, Patria Fredrik Backman, Folk med ångest Linwood Barclay, Lögnen Julian Barnes, Metroland Cloe Benjamin, De odödliga Michel Bussi, Svarta näckrosor Christoffer Carlsson, Järtecken Armando Lucas Correa, Dotterns berättelse Margaret Drabble, De mörka vattnen stiger Anna Ekberg, Ett stulet liv Masha Gessen, Ester och Ruzia Anita Goldberg, Om stenarna kunde tala Elly Griffith, En cirkel av sten John Grisham, Camino Island Jan Guillou, Den andra dödssynden Maria Gustavsdotter, En sekund är jag evig Hanne Vibeke Holst, Om pesten Roy Jacobsen, Fartygets ögon Ragnar Jónasson, Ön Agota Kristof, Den stora skrivboken Marie-Hélène Lafon, Våra liv David Lagercrantz, Hon som måste dö Min Jin Lee, Pachinko Donna Leon, Ett högt pris Malin Letser, Brevet till Alice Claire Messud, Kejsarens barn Deon Meyer, Kvinnan i den blå slängkappan Madeline Miller, Kirke Magnus Montelius, Åtta månader Kate Morton, Klockmakarens dotter Kayo Mpoyi, Mai betyder vatten

Pocket Johanna Holmström, Själarnas ö Ida Jessen, En ny tid Ida Jessen, Doktor Bagges anagram Magnus Montelius, Mannen från Albanien Karin Smirnoff, Jag for ner till bror  Boklistan visar läget den 2 september.

I början av hösten tillkommer några titlar.

Gå med Det kostar 250 kronor att vara med från september till september. Ett 60-tal nya böcker ingår. Bokbyte varje torsdag klockan 16–18, året om. Efter säsongen finns böckerna kvar på bibliotekets hyllor.

händelsen blottläggs, och ett litet samhälles fördomar kommer i dagen.

Fader Hannigan grubblar över om dödsstraff över huvud taget bör finnas, åklagaren undrar om domslutet är det rätta, Ora och Dale, som äger bensinstationen, har hört att vissa säger att det inte var någon våldtäkt.

komma fram i tid, så att graven är klar med stenen när Willie är död.

I vissa stater i USA finns dödsstraffet kvar, och fortfarande kan vita poliser skjuta mot en obeväpnad svart pojke utan att dömas – varken av människor eller i domstol.

Nådastolen är en bok att läsa noggrant, att fundera över och att beröras av. Berättelsen om Willie är stark.

Lena Strandmark

Mest rörande är avsnittet där Willies far Frank har gett sig iväg till grannstaden, för att köpa en gravsten. Han har fått låna pengar till köpet och spänt den gamla mulan framför kärran. Frank vill

Elizabeth Winthrop, Nådastolen i översättning av Amanda Svensson, Polaris 2019, 320 sidor.

Fler böcker presenteras på nästa uppslag

17

PÅ GÅNG I MÖLLE Foto Förlaget

De här böckerna tyckte vi om När en säsong är över blir böckerna kvar i biblioteket. Där kan alla leta fram något att läsa. Redaktionen bad några Möllebor att berätta om en bok som de tror att även andra skulle gilla.

1 JAG TYCKER ATT recensionerna på kultur-

sidorna ofta är krystade och svårlästa.

Därför tar jag lätt på kulturpersonernas omdömen och försöker i stället att bilda mig en egen uppfattning.

I De vänsterhäntas förening återkommer Håkan Nesser med det gamla teamet runt kommissarie van Veeteren, som under årens lopp har lyckats lösa de mest invecklade kriminalfall, både i böcker och på film.

Eftersom jag växte upp som vänsterhänt – och fortfarande är det – har bokens titel en igenkänningsfaktor som lockade mig att läsa den. När jag gick i småskolan fick jag sitta på min vänsterhand under skrivtimmarna, men där slutar all jämförelse med bokens personer.

Handlingen utspelar sig, som alltid med van Veeteren, i en nederländsk Håkan Nesser var 2018 tillbaka med en bok om kommissarie van Veeteren och hans team.

miljö. Där växte lille Marten upp, faderslös och med en elak mor. Som sjuåring sattes han i skolan under en mycket sträng och fordrande lärarinna, fröken Bolster.

Marten skulle avvänjas från sin vänsterhänthet med en tjock, illaluktande handske på vänsterhanden. På samma sätt drabbades hans klasskamrat Rejmus. Denne var också vänsterhänt och stammade dessutom kraftigt, vilket inte heller sågs med blida ögon av deras lärarinna.

Marten och Rejmus beslutade att bilda De vänsterhäntas förening och detta skedde i första klass 1958. Föreningen utökades under årens lopp med fler medlemmar. Av någon oförklarlig anledning föll den hatade fröken Bolster 1960 nedför sina trappor en natt och bröt nacken.

I takt med att föreningens medlemsantal ökade steg också antalet mord för att så småningom upphöra. Trodde vissa medlemmar! Flera decennier senare dimper det ned brev hos tidigare medlemmar som får klart för sig att i föreningen invaldes man på livstid. Alla olösta fall börjar rullas upp. Medlemmar som trodde att de var bortglömda involveras och jakthunden van Veeteren får upp vittring.

Denna kriminalroman bjuder på många spännande och oväntade händelser, alla en produkt av en hämndlysten, vänsterhänt liten grabb. Jag rekommenderar den varmt.

Gunnar Edström

2 Kriminalinspektör Hulda Hermansdottir blir tagen på sängen då den unge chefen meddelar att hon är överflödig och kan betrakta sig som entledigad till förmån för en ung, taggad hanne.

Dock erbjuder han som avskedspresent inför pensionerigen att hon får ta sig an ett ouppklarat fall. Hulda tackar ja.

Det blir fallet Elena, en ung rysk asylsökande kvinna som har hittats död, drunknad men med svåra huvudskador som tyder på yttre våld.

Hulda är övertygad om att det var en mycket bristfällig utredning i samband med dödsfallet, som rubricerades som självmord.

Den karga isländska miljön blir skådeplats för ett isande drama som bara kan ända på ett sätt.

Djävulen är, som sig bör, den mest otippade ...

Boel Kullenberg Ragnar Jónasson, Mörkret i översättning av Arvid Nordh, Modernista 2018, 256 sidor.

 De tre böcker som presenteras på den här sidan och nästa ingick i säsongen 2018•2019 och kan lånas på biblioteket i stationshuset.

Håkan Nesser, De vänsterhäntas förening, Bonniers 2018, 543 sidor.

Foto Förlaget

18

Möllekuriren nr 3 • 2019

3 JAG VISSTE INTE mycket mer om Alex Schul-

man än att han är känd i kretsarna runt Stureplan, och mina förväntningar på hans bok var lågt ställda.

Bränn alla mina brev råkade helt enkelt ligga närmast mig på bordet när jag kollade veckans bokutbud i stationshuset, så det var nog mest en slump att jag lånade den. En lycklig tillfällighet, skulle det visa sig.

Redan på de första sidorna skärptes min uppmärksamhet när Alex berättar att han har upptäckt att hans barn är rädda för honom. När de har gjort något fel ser de på honom med skräck i blicken och stammar fram »förlåt pappa«.

Samma sak med hans fru, som liksom hukar när han är på väg att bli arg för någon skitsak. Så här kan det inte fortsätta, tänker han. Då går allt åt helvete.

Kan Alex oresonliga vrede hänga ihop med att hans mamma var dotter till Sven Stolpe? När Alex tänker tillbaka på sin uppväxt börjar han ana ett mönster. Han vill få klarhet.

Boken har tre tidsperspektiv. Alex berättar hur han genomför sin undersökning; då är det nutid och jag följer honom när han träffar släktingar och

Möllekuriren nr 3 • 2019

PÅ GÅNG I MÖLLE forskare, begär fram hela det donerade Stolpe-arkivet på biblioteket i Uppsala, och när han söker upp spelplatserna i det drama som han steg för steg avtäcker.

Tyngdpunkten ligger på veckorna runt midsommar 1932, och i fokus är Sigtunastiftelsen. Dit kunde författare, litteraturvetare, filosofer och andra komma för att skriva klart sina böcker, hämta nya krafter och föra djupa samtal.

Sven Stolpe, redan en känd kulturperson vid 27 års ålder, har anlänt med sin hustru Karin. Där är också Olof Lagercrantz, blott 21 år gammal och inte ens klar med sin fil kand.

Mellan dessa ytterpunkter berättar Alex om när han hälsar på i Filipstad i slutet av 1980-talet hos mormor och morfar. Det låter kanske krångligt med tre perspektiv, men bokens struktur är så tydlig att det är lätt att hänga med. Det är dynamiskt och spännande. Med andan i halsen vill jag vidare i berättelsen.

Karin och Olof träffas i stiftelsens svala pelargångar, och de förstår att detta är den stora, livsavgörande kärleken. Men Sven Stolpe vägrar att släppa Karin. Han hotar med att skjuta Olof, sedan henne och sist sig själv.

Christer Wallentin Alex Schulman, Bränn alla mina brev, Bookmark 2018, 276 sidor.

Lena Strandmark:

DE små PÄRLORNA De har få sidor men kan rymma en hel värld, ett helt liv. Det kan vara en bok på inte ens tvåhundra sidor. Till den här exklusiva skaran räknar jag: Ett helt liv av Robert Seethaler, 2016, 131 sidor.

Tidens larm av Julian Barnes, 2017, 207 sidor. ru av Kim Thúy, 2017, 151 sidor Lilla Smycket av Patrick Modiano, 2012, 125 sidor.

Vi kom över havet av Julie Otsuka, 2015, 175 sidor. Årets lilla pärla är En ny tid av Ida Jessen, 220 sidor.  Alla böckerna ovan finns att låna på biblioteket i stationshuset.

MÖLLES BIBLIOTEK är en del av byföreningens

verksamhet. I biblioteksgruppen ingår Siv Dreiwitz, Gunilla Klang, Stina Persson och Lena Strandmark. De alternerar som bibliotekarie på torsdagarna.

• Läs mer på molle.se/Biblioteket •

19

Växtskatten på Krapperup examinerad:

Forskarna positivt överraskade Text Roland von Bothmer, Lennart Engstrand, Bengt Bentzer och Arne Strid Foto Lennart Engstrand och Roland von Bothmer

V

id ett besök på Krapperup för några år sedan visade den förra kulturintendenten Eva Lillienberg Olsson oss på några gamla koffertar med pressade växter på slottets vind. Det visade sig vara ett stort material utan särskild organisation.

Vi blev nyfikna och ville gärna gå igenom samlingen för att se om det fanns något intressant och försöka bringa lite ordning i röran.

Det gamla herbariet presenterades i Möllekuriren 2017 nummer 4. Projektet är nu genomfört – men fann vi något intressant? Ja, i högsta grad. Vi blev positivt överraskade.

En fullständig rapport har publicerats i skriftserien från Krapperups museum, i en snygg layout av Frederic Täckström.

En utställning med Täckströms vackra bilder fanns att beskåda på Krapperups gårdsmuseum under sommaren. Vi har fått mycket hjälp i arbetet av den nuvarande kulturintendenten, Ritwa Herjulfsdotter.

Samlingen är på ungefär 1 500 kollekter, vilket är många fler än vi hade trott.

Det mesta av materialet är i ett förvånansvärt gott skick och är mycket litet påverkat av »tidens tand« som insekter, fukt eller ovarsam behandling.

Växtbestämningarna är genomgående av hög kvalitet och etiketterna speglar den tid då växterna samlades. Det allra äldsta materialet saknar helt eller till stor del uppgifter om insamlingsplats, insamlare och tidpunkt. På senare kollekter är 20

det vanligare att dessa uppgifter finns – dock långt ifrån på alla. Ju fler uppgifter som finns desto värdefullare blir en herbariekollekt.

Det är många insamlare och det geografiskt spridda ursprunget tyder på att det under vissa perioder har varit ett omfattande utbyte av växter med andra botanister i Sverige och utomlands.

Krapperup har haft ett stort kontaktnät med både intresserade och kunniga amatörbotanister och med professionella botanister, bland annat i Lund och Uppsala.

Vi har fått insyn i de kulturella och vetenskapliga intressena i en äldre högreståndsmiljö

Flera olika tidsperioder är representerade. Det äldsta materialet är insamlat under tidigt 1800-tal. I något fall finns årtalet 1803 angivet. De flesta kollekterna representerar en mycket aktiv period från 1820-talet till det tidiga 1850-talet; speciellt rikligt är materialet under 1830- och 1840-talen.

Då tycks det botaniska intresset ha varit som störst på Krapperup. Den sista perioden med insamlingar är från sekelskiftet 1900 och utgörs av de två skolherbarierna som Ebba Gyllenstierna och Nils Gyllenstierna samlade in.

Den linneanska traditionen var under hela 1800-talet stark i Sverige. Det gällde i skolorna och inte minst på herrgårdar och slott. Botanisk kunskap, i synnerhet om den lokala floran, var en självklar del av allmänbildningen. Även i skönlitteraturen finner man ofta precisa växtbeskrivningar med korrekta svenska och latinska namn.

Det botaniska intresset på Krapperup tycks ha kulminerat under åren runt 1830 när Bror Emil Hildebrand vistades hos familjen Gyllenstierna. Han var en skolad botanist från Lund och var i perioder informator åt barnen på Krapperup, speciellt åt sonen Carl som då var omkring tio år.

Friherre Nils Christoffer Gyllenstierna, Carls far, var en skicklig botanist. Han och Hildebrand gjorde en grundlig inventering av floran i Kullabygden. En höjdpunkt var upptäckten av jordvivan på dess enda svenska lokal.

Hildebrand var, tillsammans med baronen, central för det botaniska intresset på Krapperup. De hade en stark relation till den forskning vid Lunds universitet som bland annat professor Elias Fries* arbetade med. Hildebrand flyttade till Stockholm 1832 och blev 1837 riksantikvarie.

Senare tiders medlemmar av familjen Gyllenstierna har också utvecklat ett botaniskt intresse, vilket avspeglas i det insamlade herbariematerialet.

Under åren runt sekelskiftet 1900 skapade Gustaf Gyllenstierna (1891–1976) och Ebba Gyllenstierna (1885–1934) klassiska skolherbarier av en typ som var vanlig ännu i mitten av 1900-talet.

De förtryckta etiketterna känns igen av många som var läroverkselever på 1950-talet. Eleverna skulle som pensum pressa ett visst antal växter. Etiketterna är typiska för sådana – med art, klass, ordning och familj – och de är mycket noggrant ifyllda, se bilden med tulpanen på nästa sida.

* Verksam i Lund fram till 1834 och sedan i Uppsala.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Herbarium Herbarium är en samling av pressade växter, som används för studier i botanik.

För att bevara insamlade växters form och färg läggs de plant mellan papper med hög uppsugningsförmåga och placeras i en växtpress. När växterna har torkat tas de ur pressen och limmas på ett styvt, vitt papper.

På papperet antecknas alla uppgifter om när och var växten samlades in. En beskivning av växten och miljön där den växte ska också finnas med. För att undvika insektsangrepp kan den pressade växten frysas eller behandlas med desinficeringsmedel.

Jordviva Primula vulgaris upptäcktes på Kullaberg av Bror Emil Hildebrand 1828, och det sista exemplaret samlades 1908. Arten finns numera inte vild i Sverige och var den stora stjärnan i Krapperups flora.

Trädgårdstulpan Tulipa gesneriana. Ebba Gyllenstierna var 13 år gammal när hon en dag i maj 1898 pressade denna tulpan från Krapperups trädgård. Det är svårt att pressa en lök och hon har gjort ett fint arbete. Den klassiska etiketten känns igen av alla som var tvungna att redovisa ett herbarium i skolan.

Ebbas herbarium är insamlat under en säsong, från april till juli 1898, och hennes växter kommer från antingen Krapperup, Kullen eller Ronneby.* Gustafs herbarium är lite större med 230 kollekter. Han samlade in växterna under åren 1902–1909. Det mesta i hans samling är från Krapperup och andra ställen i omgivningen: Elishult, Fjerrestad, Kockenhus, Kullen, Lerhamn, Mölle och Nyhamnsläge.

Några kollekter är gjorda i Schweiz, närmare bestämt i Ponts-de-Martel och Noiraigue. Det rör sig främst om alpväxter som alpgentiana och edelweiss, eller vanligare mellaneuropeiska arter som tätört, ängssalvia och akleja.

Det är främst vanliga arter, de flesta vilda, men också någon enstaka trädgårdsväxt. Det finns svenska namn på alla arter.

Nordvästra Skåne – speciellt området kring Krapperup, Kullen och Mölle – är rikligt representerat i hela Krapperupmaterialet. Genom växtbyte med andra botanister i Sverige och utomlands har material erhållits från norra Sverige eller angränsande områden i Finland och Norge. Det finns även ett antal kollekter från Gotland och Öland, och andra sydsvenska landskap.

Materialet i bägge herbarierna är utomordentligt väl pressat och monterat. Att pressa en lökväxt så det blir vackert är en konst – och det kunde de. Nästan alla växter är rätt bestämda, och det tyder på att både Ebba och Gustaf var botaniskt intresserade och lade ned mycket tid på sina herbarier med såväl montering som etikettskrivning. * Det är osäkert om namnet Ronneby hänför sig till Blekinge eller är ett lokalt namn i nordvästra Skåne.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Det har också funnits ett intresse att studera växter från andra områden, speciellt från Mellaneuropa. I några fall har insamling gjorts av en person från Krapperup, till exempel i Schweiz av Gustaf Gyllenstierna i början 1900-talet. Det finns till och med några alger insamlade i Sidney, Australien!

Vid sidan av Bror Emil Hildebrand och Nils Christoffer Gyllenstierna finns flera intressanta namn bland insamlarna. Ett namn som dyker upp på flera etiketter är Lars Levi Laestadius (1800–1861), präst i Norrland och grundare av laestadianismen. Han var

Herbarier används för att verifiera växters klassificering, för att studera deras geografiska utbredning och liknande.

Källa Wikipedia

botaniskt skolad i Uppsala och mycket kunnig. Under hela sin prästgärning fortsatte han att samla växter som alltid är väl pressade och mycket väl dokumenterade, också de exemplar som finns i Krapperup-samlingen.

I samlingen, speciellt bland halvgräsen, finns flera ark från norra Sverige med signaturen J Å-m, det vill säga Johan Ångström (1813–1879), se bilden på nästa sida. Han var provinsialläkare i bland annat Lycksele, och han reste mycket i norra Skandinavien, Finland och Ryssland.

På några herbarieark finns det anteckningar utöver vad som normalt krävs.

Uppenbarligen hade någon gått igenom litteratur för att fastställa växtens namn på olika språk och ta reda på vad arten kunde användas till inom medicin. Om till exempel kärrspira står det: Örten har en mycket skarp smak och ratas i det längsta av boskapen som om de äta härav kunna få en dödlig hömaturie. Får tros få vattufot av detta gräset. Bland höet gör den det bästa osmakligt. När den blommar laga Dalkarlarna sig till slåtter.

Bondflickor i Norge tro sig av det hår som sitter innanför fröhyllet kunna spå om sin tillkommande fästmans år. Örten ätes endast av getter.

21

Fjällsippa Dryas octopetala. Johan Ångström har insamlat detta vackra och välpressade exemplar utanför Uleåborg i norra Finland. Ångström (1813–1879) var provinsialläkare i bland annat Lycksele och reste mycket i norra Skandinavien, Finland och Ryssland. Johan var bror till fysikern Anders Ångström – han med längdmåttet.

Luddfingerört Potentilla heptaphylla. Krapperupherbariet innehåller några stora sällsyntheter.

Arten växer på några få ställen i Sverige, varav de torra, kalkhaltiga sandområdena vid Kävlinge är ett.

De flesta exemplaren av nejlikväxter är insamlade på olika ställen i Sverige. Några insamlingar är gjorda utanför Sverige som praktnejlika från Vita havet. Flera kollekter är från kalkområden på Öland och Gotland och i Västergötland. Några är fjällarter, till exempel fjällnejlika och fjällglim. Två kollekter är prydnadsväxter, insamlade i Krapperups trädgård: Borstnejlika, pressad den 29 juni 1848 och trädgårdsnejlika, pressad den 2 augusti 1852.

Flera av de insamlade arterna är i dag sällsynta, sårbara eller starkt hotade i Sverige. Det gäller till exempel klätt, insamlad av Hildebrand i Kärrtorp, och grusnejlika från åkrar i Törneby, troligen på Öland.

Målleväxterna är från 1840-talet och består av 27 arter. Många av arterna har odlats och har troligen ingått i hushållet på Krapperup, till exempel spenat, bärmålla, lungrot, trädgårdsmålla, foderbeta. Också hampa ingår i detta sortiment. Några arter är i dag mycket sällsynta eller hotade, till exempel stinkmålla som insamlades i Uppsala, där den numera är utdöd.

En särskild del av samlingen omfattar träd och buskar. Materialet tyder på stor entusiasm. Många träd och buskar är från Krapperup, och de ger en bild av det breda sortimentet i slottsparken med till exempel turkisk ek, äkta kastanj, valnöt och amerikansk platan. Det finns fem exemplar av häckvide.

I en uppsats i Botaniska Notiser från 1851 anger Nils Chr. Gyllenstierna angående häckvide: Odlas ymnigt, här och där nästan som inhemsk, honan allmän, hankön i Brundby [Brunnby] s:n, såsom vid Mölle, Lerhamn, Svergeshusen.

22

Många av de pressade plantorna ligger inslagna i ett pappersomslag gjort av makulatur. Det är bland annat gamla tidningar från första delen av 1800-talet, korrektur på böcker från samma tidsperiod, kungörelser eller andra dokument.

Här återstår mycket intressant att arbeta vidare med.

Vad blir då slutsatserna av våra vedermödor? Att ta del av de gamla herbarierna på Krapperup har varit en tidsresa för oss. Vi har fått insyn i de kulturella och vetenskapliga intressena i en äldre högreståndsmiljö. Det finns goda möjligheter att fortsätta undersökningarna mer i detalj.

Ett flertal av kollekterna har ett betydande vetenskapligt värde, speciellt beträffande: • Inventering och insamlingar i Kullabygden med Krapperup i centrum. Här intar jordviva en hedersplats.

Hirsstarr Carex panicea. Ett tämligen bedrövligt exemplar av hirsstarr, insamlat av Hildebrand.

Kollekten har monterats på ett ark utskuret ur makulatur till boken Handledning i Konsten att dressera Hästar, Hundar och Fåglar.

• Speciella eller i dag sällsynta arter från andra delar av landet, till exempel vissa fjällväxter, insamlingar på Öland, Gotland eller i Västergötland. Någon art har i dag försvunnit från växtplatsen, till exempel stinkmållan i Uppsala.

• Många kollekter har en intressant insamlare, till exempel Lars-Levi Laestadius, Johan Ångström, Dr Hall, Göran Wahlenberg och naturligtvis Bror Emil Hildebrand.

• På många ark finns längre eller kortare skrivna kommentarer (som vi inte har kartlagt i detalj).

Det finns många intressanta frågor att arbeta vidare med: • Kartlägga hela herbariematerialet från Krapperup för att kunna få en uppfattning om avsikten bakom olika insamlingsinriktningar.

• Hur var relationerna mellan Krapperup och olika lärosäten? Finns det arkivmaterial på Krapperup, universitetsbiblioteken eller i andra arkiv som kan belysa detta?

• Hur har privatherbarier/amatörsamlare bidragit till utvecklingen av den botaniska kunskapen i Sverige?

• Flera personhistorier, till exempel flera av insamlarna och deras relationer till Krapperup, kan vara givande att studera vidare.

 Möllekuriren nr 3 • 2019

VÄXTERNAS NAMN PÅ SVENSKA OCH LATIN

OM FÖRFATTARNA

Akleja • Aquilegia vulgaris

Kärrspira • Pedicularis palustris

Bengt Bentzer, f.d. VD för Hilleshög AB

Amerikansk platan • Platanus occidentalis

Luddfingerört • Potentilla heptaphylla

Roland von Bothmer, professor emeritus, SLU

Alpgentiana • Gentiana acaulis

Lungrot • Chenopodium bonus-henricus

Borstnejlika • Dianthus barbatus

Nejlikväxter • Caryophyllacae

Lennart Engstrand, f.d. chef för Botaniska Trädgården i Lund

Bärmålla • Blitum virgatum

Praktnejlika • Dianthus superbus

Edelweiss • Leontopodium alpinum

Stinkmålla • Chenopodium vulvaria

Fjällglim • Silene acaulis

Trädgårdsnejlika • Dianthus caryophyllus

Fjällnejlika • Viscaria alpina

Turkisk ek • Quercus cerris

Fjällsippa • Dryas octopetala

Trädgårdsmålla • Atriplex hortensis

Foderbeta • Beta vulgaris Foderbeta-gruppen

Trådgårdstulpan • Tulipa gesneriana

Grusnejlika • Gypsophila muralis

Tätört • Pinguicula vulgaris

Hampa • Cannabis sativa

Valnöt • Juglans regia

Hirsstarr • Carex panicea

Äkta kastanj • Castanea sativa

Häckvide • Salix lanceolata

Ängssalvia • Salvia pratensis

Jordviva • Primula vulgaris Klätt • Agrostemma githago Knäckepil • Salix fragilis

Arne Strid, f.d. direktör för Botaniska Trädgården i Göteborg

ATT LÄSA Nils Christoffer Gyllenstierna, 1851: Förteckning på de Phanerogama växter, Ormbunkar och Mossor, hvilka blifvit iakttagne på och omkring Kullaberg i nordvestra Skåne, i Botaniska Notiser s. 76–84.

Karin Gustavsson, 2009: En ärans och lärdomens man – Bror Emil Hildebrand och Krapperup, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen.

Roland von Bothmer, Lennart Engstrand, Bengt Bentzer & Arne Strid, 2019: Det gamla herbariet på slottets vind, Krapperups museum 24. Boken finns att köpa hos Lilla Förlaget och kostar 80 kronor. Ring eller sms:a till 070-844 81 25.

Flyghavre – bondens gissel

E

Möllekuriren nr 3 • 2019

nyttogrödorna. Varje odlare är enligt lag skyldig att se till att flyghavren inte får fäste, och att den absolut inte sprids till närliggande marker.

Kemisk bekämpning hjälper till att kontrollera flyghavre, men i slutänden måste man handplocka plantorna med roten och föra bort dem.

Jag återvände till fältet med kameran. Personen visade sig vare en flicka från Nyhamnsläge, som under några lovveckor plockade flyghavre och tjänade en slant. 

Foto webben

n dag i augusti släppte jag motvilligt skrivbordet när Bengt Nilsson drog med mig på en promenad. När vi hade passerat kapellet vek vi in på stigen som följer skogskanten och leder fram till Kockenhus.

Så långt gick vi inte, utan korsade 111:an och tog vägen ned mot Fexgården.

Till höger om oss bredde det stora fältet ut sig, alltså det som ligger framför gamla skolan. Långt ut i odlingen såg vi en liten, mörk figur som nästan var dold av säden.

– Han plockar flyghavre, sa Bengt. Här odlar Krapperup korn, och det gäller till varje pris att bli av med det hemska ogräset.

Jag märkte att detta var välbekant för Bengt, men för mig var det helt nytt. På Google läste jag att flyghavren är så agressiv att den slår ut

Text och foto Christer Wallentin

Handplockning av flyghavre i ett kornfält utanför Mölle. Detta svåra ogräs blir högre än grödan.

All mark ska hållas fri från flyghavre. Det är du som brukar fastigheten som är skyldig att bekämpa flyghavre Jordbruksverket

23

Att arbeta som florist är underbart! Vi får vara i en miljö som är fylld av det vackraste som finns, blommor.

För många en dröm – som vi lever varje dag.

Storgatan 78 042-34 11 12 Måndag–Fredag 10–18 Lördag 10–15 Söndag 10–13

Välkomna in till oss!

Marita, Emma, Carola och Helena  Vi hjälper Er med blommor till alla tillfällen: vardag, fest, bröllop och begravning

 Vi förmedlar blommor över hela världen. Ring oss eller kom in i butiken så bistår vi Er

 Vi kör ut med bud i hela Kullabygden

 Kvalitet, stort utbud och den bästa servicen hos oss

 Vår nya stora butik är välfylld med snittblommor, krukväxter, krukor, ljuslyktor och mycket annat

MEDICINSK LASERTERAPI MEDICINSK FIBROMASSAGE KLASSISK SVENSK MASSAGE Info & Bokning: www.xtrapuls.se / 073-342 30 73 VÄLKOMMEN TILL GARNGRÄND 9 I MÖLLE! 24

Möllekuriren nr 3 • 2019

KICKSTARTA HÖSTTERMINEN! Klipp ut och lämna in denna annons så får du 1 veckas fri träning på Friskis&Svettis i Höganäs!

Formger • Skriver Redigerar • Trycker Fotograferar Gör hemsidor

Våra vanliga åldersrestriktioner gäller. Erbjudandet gäller till och med den 31 oktober 2019.

Kolla in vårt träningsutbud på friskissvettis.se/hoganas

Christer Wallentin www.lillaforlaget.se 070-844 81 25

Möllekuriren nr 3 • 2019

25

Copyrightuppgifter till bilderna finns på vattenmollan.se

Besöksrekord i Vattenmöllan Av Christer Wallentin SEDAN I VÅRAS har det varit många visningar i Vattenmöllan. Hasse Hansson, vänföreningens ordförande, har haft bråda dagar.

Detsamma gäller för Bosse Hansson, sekreteraren, liksom andra i styrelsen. De har visat möllan vid ett 25-tal tillfällen.

– Vi är redan uppe i trehundra besökare, säger Bosse.

– I augusti var Gyllenstiernska släktföreningen på besök, berättar Hasse. Många hade varit här som barn och tyckte att det var bra att möllan bevaras.

Den 14 september är säsongens sista allmänna visning. Men privata visningar är välkomna.

Kontaktuppgifter med mera finns på vattenmollan.se.

Arbetet med att restaurera Vattenmöllan började 2004. Väggar och tak var i ett bedrövligt skick och möllan var till stor del vattenfylld.

Vattenmöllan ligger väster om den gamla banvallen med utsikt mot Öresund. Huset med halmtak är möllarebostaden. Kvarnen ses strax intill.

Att visa Vattenmöllan för allmänheten kom igång omkring 2011. Gruppen här får höra om kvarnens historia och de pågående arbetena.

EU stödjer projektet i Vattenmöllan genom Leader med nästan en miljon kronor. Krapperupsstiftelsen är också en av flera andra finansiärer.

Målet är att kunna mala mjöl igen. Kvarnaxlarna kom på plats 2018, och nu står vattenhjulen på tur att byggas.

Möllornas Dag hålls varje år i Skåne och sedan 2016 deltar Vattenmöllan och har då öppet hus.

Bilden är från den 7 juni i år.

Vattenmöllebäcken rinner intill möllan. En kvarndamm/våtmark är planerad, vilket behövs för att kunna visa hur möllans maskineri fungerade.

Till Möllornas Dag 2018 var en utställning klar som berättar om möllans historia, hur malningen gick till och hur kvarnen återuppbyggs.

Ett par gånger per år ordnar styrelsen en arbetsdag för medlemmarna. Bilden är från april i år.

Då byggde man två attrapper för vattenhjulen.

26

Möllekuriren nr 3 • 2019

Mรถllekuriren nr 3 โ ข 2019

27

En assistanshund som stödjande kompis i livet Text och foto Anette Johansson Det blir allt tydligare vad en hund kan göra för oss människor. I dag finns inte bara narkotikahundar, polishundar, väktarhundar och ledarhundar, utan även skolhundar, terapihundar, signalhundar och många olika typer av servicehundar.

Som tur är visar forskningen att hundar är minst lika tillgivna oss som vi är dem. Ömsesidig kärlek alltså – som kan förändra en persons liv.

M

itt jobb består av att få fram hundar som hjälper människor. I mitt företag utbildar jag ledarhundar för synskadade och servicehundar för barn och ungdomar med autism eller psykisk ohälsa.

Hur går det då egentligen till? Svaret är en noggrann avel och ett kritiskt urval av hundarna. Ja, och så ska de förstås tränas en del också.

Det börjar med aveln Avel alltså. Hur kan det vara så svårt när de flesta hundar man träffar faktiskt är riktigt trevliga? Tänk efter: Det ställs nästan onaturliga krav på en ledarhund som kryssar fram på en tunnelbanestation mellan hundar och människor.

Att vara balanserad, samarbetsvillig, ha en hög självkänsla och samtidigt vara snäll, initiativrik och stress28

tålig i alla miljöer och inte ta kontakt med andra hundar eller stanna och äta en tappad bulle på marken.

Allt detta för en blind person, som faktiskt inte kan förekomma hunden, utan ofta ligger ett steg efter. Dessutom ska hunden vara frisk och helst hålla i många år.

Med detta i åtanke kan man kanske förstå att det endast är ett fåtal som går hela vägen till att bli certifierade assistanshundar. Bara fyra av tio hundar i vår målinriktade avel blir godkända och certifierade.

En stor och viktig del i en framtida assistanshunds liv är fodervärden. Att som familj helt ideellt ställa upp med sin tid från att valpen är åtta veckor tills den är arton månader, och sen låta den gå vidare till en behövande – det är stort! Denna trygga grund och uppfostran är basen innan hundarna kommer in till oss dressörer för att

tränas i hemmiljö under fyra till åtta månader för framtida uppdrag.

Ska hålla hela vägen Hemma hos mig börjar den svåra biten av urval. Vilken hund håller hela vägen? Det är inte svart eller vitt. Alla hundar är trevliga – men du kan ju blunda en förmiddag, så kan du både föreställa dig vilken typ av hund du skulle vilja ha till din hjälp, och vilken hjälp det skulle vara att få komma ut när du ville.

Jag måste analysera hunden och se hur den verkligen är i sig själv. Hela tiden under träningen finns osäkerheten om en hund håller i det långa loppet, och det kan verkligen tära på en psykiskt.

Visst kommer det en och annan hund som man direkt kan säga är en blivande stjärna. Men de flesta har små egenheter som man hoppas inte ska bli värre, till exempel en nyfikenhet eller impulsi-

Det ställs nästan onaturliga krav på en ledarhund som kryssar fram på en tunnelbanestation mellan hundar och människor vitet gentemot andra hundar eller saker som händer omkring den.

Varför kan jag då bara inte träna bort det? Därför att hunden kommer att göra det där »busiga« när den inte har sin dressör i närheten.

Två ledord för en bra assistanshund är att den ska vara snäll och samarbetsvillig av sig själv.

Träningen av de blivande assistanshundarna görs genom att man visar vad man vill att den ska göra, säger kommandot och ger den en godisbit. Detta upprepas ett oändligt antal gånger i positiv anda.

För en ledarhund är arbetet, enkelt förklarat, att kunna Möllekuriren nr 3 • 2019

Fatmir Seremeti med ledarhunden Gibson och dressören Anette. Små adepter som ska ut till sina fodervärdar – och lite äldre som precis har kommit in för »hundarnas universitetsutbildning« hemma hos Anette i Viken.

ATT VARA FODERVÄRDAR Av Bengt och Kerstin Nilsson UNDER DRYGT 1,5 ÅR var vi fodervärdar åt en av Anettes hundar.

Vi saknade vår trogne labrador, Palle, och tänkte att vi skulle runda av vårt hundliv med en lånehund under en tid.

leda en person från A till B utan att föraren stöter i något eller trillar ned någonstans; hunden markerar trottoarkanter och vägar.

Förhöjd livskvalitet På detta sätt kan en synskadad person både gå avslappnat och framför allt gå ut när hon eller han vill.

Just självständigheten, och att ses som mer än sitt funktionshinder, är något som många ledarhundförare poängterar som en förhöjd livskvalitet. Att få sammanföra hund och förare och se detta hända är verkligen en stark upplevelse i mitt arbete.

För ett barn med autism eller psykisk ohälsa kan en hund göra stor skillnad. Otaliga gånger genom åren har vi fått belägg som visar vad en hund betyder för barn som känner att de inte passar in i mallen av »normal«. En hund dömer inte och frågar inte.

Den ger trygghet och kärlek.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Träningen består till exempel i att man med ett kommando kan skicka hunden till barnet och att den lägger huvudet i knät.

Eller att hunden väcker barnet på morgonen. Eller är med som stöd för att flickan eller pojken ska kunna ta sig till skolan eller tandläkaren.

Listan kan göras lång. Eller som en mamma en gång sa till mig: »Bara det att kunna öppna hennes dörr på morgonen och inte behöva tänka ›Lever hon …‹« Då inser man verkligen betydelsen av sitt jobb.

 Avslutningsvis har jag en vädjan till er i mötet med en assistanshund.

Ta inte kontakt med en arbetande hund, utan prata i stället med personen. Och släpp aldrig fram er egen hund. 

Den 12 juni 2017 kom vår valp; han hade inte något Höganäskrus i en rem om halsen, men han var sannerligen ett yrväder. För oss som lämnat en relativt gammal, trygg, säker och lugn hund ett år tidigare var det en chock med valplivet, men efter en tid visade det sig att det var en livlig, men trygg hund.

Isak kallade vi honom, men hans riktiga namn var Stenbury Black Goat Scar, och vi skulle förbereda honom för ett liv som ledarhund. Det innebar helt vanlig vardagslydnad som till exempel att hunden kommer på inkallning, går fint i koppel, passerar andra hundar utan kontakt, inte skäller, kan vara ensam hemma och mycket

annat normalt hundvett. Vi skulle alltså inte träna hunden som ledarhund; det var en senare uppgift för Anette.

Vi stod för mat och husrum, medan Anette betalade alla övriga kostnader såsom försäkring och sjukvård.

Vi fick ett kompendium med handledning för valp- och hundskötsel som var mycket heltäckande och bra.

Vi försökte följa Anettes föreskrifter: aldrig annat än hundmat, aldrig upp i möbler, ingen lek med främmande hundar, en rak och bestämd kontakt med hunden och inget pjosk.

Isak blev inte ledarhund, utan han hamnade i stället hos en barnfamilj på landet, där han går i hård träning för att bli en bra jakthund. Han har ett härligt fritt liv hos en engagerad familj.

VISST NI ATT • Sveriges största leverantör av ledarhundar finns i Viken: DISA Dogs in Service and Aid AB. Tillsammans med tre underleverantörer lämnar företaget ett 20-tal ledarhundar per år till Synskadades Riksförbund.

• Labradoren är den i särklass vanligaste assistanshunden över hela världen.

• När man klappar en hund utsöndrar man oxytocin, ett lugnande hormon som dämpar ens ångest och stress.

• En ledarhund bekostas med statliga pengar, men andra typer av assistanshundar måste man betala för själv.

29

Ellen Key letar tomt i Kullabygden och träffar sin väninna Maja Fjæstad, Väsbyherdens dotter

Av Magnus Hellstrand

S

Första promenad jag gjorde i Mölle kom en tysk och ville fotografera mig! Som han och hans hustru älskat varandra sedan de var 14 år och läst mina böcker, sade jag ja!

Men Herre Gud – ja, nog sagt om den olycksaningens rysansvärda frossa, som gick genom min beskedliga själ.

Om jag kunde bitas!!

Ellen Key 1908

tora bilden på nästa sida finns i Ellens Keys fotosamling på Kungliga biblioteket. Kvinnan till höger som blundar är uppenbarligen Ellen Key, och på baksidan av bilden har hon skrivit: »Sept.

1908 Skåne på Kullen (fru Sichel, taget av hennes man)«. Jag utgår ifrån att »fru Sichel« är damen med hatt i mitten.

Jag brukar ha lätt för att känna igen människor, och så fort jag såg bilden tänkte jag att personen till vänster måste vara Maja Fjæstad. Eftersom Ellen Key vid minst två tillfällen besökte Maja i hennes hem i Värmland, vet man att de var goda vänner. Att Maja dessutom ofta var i Mölle och besökte sina syskon i Vängården var också ett skäl att tro att det är just hon på fotot.

När flera andra igenkänningstecken fanns där – de höga kindknotorna, den rätta åldern, den bekanta frisyren och inte minst skrattgroparna – kunde det enligt min mening inte vara någon annan på bilden.

Denna upptäckt fick mig att gå vidare, och i våras ägnade jag åtskilliga timmar åt att gå igenom ett digert material om Maja Fjaestad. Bilden gav mig också anledning att kontakta Anders Fahlbeck i Lerhamn.

Ellen Key föddes den 11 december 1849 och växte upp på Sundsholm, några mil söder om Västervik. Den lilla herrgården med dess natursköna omgivningar, dess kultur och stämning kom att prägla hennes liv. Sundsholm framstod för Ellen Keys känslo- och tankevärld livet igenom i ett förklarat skimmer.

Hennes mål var att sedan Sundsholm gått ur familjens ägo försöka återskapa det för sig.

30

Med de här orden inledde Fahlbeck en essä om Ellen Key och Kullabygden i en tjugo år gammal årsbok, utgiven av Kullens Hembygdsförening. Jag fann boken turligt nog på en loppmarknad i Jonstorp.

Men vilka känner i dag till Ellen Key? Säkert har många hört hennes namn, men vad hon sysslade med och vad hon stod för är säkert inte lika bekant.

Omkring förra sekelskiftet var Ellen Key välkänd i »bildade kretsar«, som det hette på den tiden. Och inte bara i Sverige, utan även i stora delar av Europa. Vid sidan om Selma Lagerlöf och August Strindberg var hon en av de mest kända svenska författarna.

Hennes tankar om skolan och hur pedagogiken egentligen borde vara sammanfattade hon i Barnets Århundrade. Boken publicerades 1900 och fick stor spridning både i Sverige och utomlands; den översattes till tio språk. Den anses ha varit långt före sin tid och omnämns ofta än i dag i debatten om skolan.

I Fahlbecks essä kan man läsa att Ellen Key kom till Helsingborg i slutet av augusti 1908. Där tog hon in på Missionshotellet på Karls Johans gata 8, inte långt från den plats där Helsingborgs Stadsteater ligger i dag. Att hon hamnade just där var nog ingen tillfällighet; hon hade besökt staden många gånger tidigare.

Hennes far, riksdagsmannen Emil Key (1822– 1892), hade efter sin konkurs 1880 varit tvungen att överge Sundsholms Säteri, vilket blev en ödesdiger händelse för dottern Ellen. Hon hade visserligen redan 1867 Möllekuriren nr 3 • 2019

Vid Kullamannens grav Bilden finns i Ellen Keys fotosamling på Kungliga Biblioteket. Kvinnan till höger är utan tvekan Ellen Key, men vem är hon till vänster?

Det slog mig genast att det måste vara Maja Fjæstad, alltså dottern till kyrkoherdeparet Lars och Sofia Hallén i Väsby.

Foto Kungliga Biblioteket

Porträtten nedan av de två huvudpersonerna målades när båda var i fyrtioårsåldern.

Maja Fjæstad porträtterad av Björn Ahlgrensson.

Ellen Key målad av Richard Berg 1891. Porträttet hänger på Strand.

Foto Magnus Hellstrand

Foto Magnus Hellstrand

Möllekuriren nr 3 • 2019

31

lämnat gården, men likväl återvänt till barndomshemmet så ofta hon kunnat.

Under åren 1884–1888 fann lyckligtvis fadern en reträttplats som postmästare i Helsingborg, ett arbete som han enligt Fahlbeck hade föga fallenhet och intresse för. Under dessa år besökte Ellen Key sin far ett antal gånger och blev på så sätt väl bekant med både Helsingborg och Kullabygden. Det var en bekantskap som hon längre fram i livet absolut ville återkomma till.

På 1880-talet levde Ellen Key i Stockholm under ganska blygsamma ekonomiska förhållanden. Den lärartjänst som hon hade i Whitlockska skolan, och den ersättning som hon fick för sina föreläsningar, gav definitivt inte de inkomster som krävdes för att hon skulle kunna köpa tillbaka Sundsholm.

I början av 1890-talet var Ellen Key en kändis i det offentliga livet. Men hon var mycket kontroversiell och utsattes till och från för mycket hårda personangrepp.

I slutet av århundradet inträder dock ett nytt skede i hennes liv, eftersom hon av sina vänner i födelsedagspresent får en årlig livränta. Med den grundplåten kunde hon leva ett liv som en fri och självständig kulturperson och samhällsdebattör.

Utöver livräntan fick hon också provision genom försäljningen av sina böcker, i första hand utomlands. Hennes nya ekonomiska situation gav henne möjlighet att skapa ett eget hem, en stor dröm sedan länge. Men var skulle hon hitta något som kunde efterlikna sin barndoms Sundsholm?

Vid denna tid gjorde hon årslånga resor i Europa och vistades då helst i Italien, där hon till och med hade planer på att bosätta sig. I Ellen Keys omfångsrika korrespondens har Fahlbeck funnit många brev till hennes vänner och släktingar och därigenom fått en inblick i hennes försök att hitta en lämplig tomt i Kullabygden.

I ett brev till sin barndomsvän Lisa Hultin-Pettersson 1905 skrev hon: 32

Vill du säga Lizzi* att saken i Arild står på precis samma punkt som då vi voro där: Bönderna svara inte om Björkhagen, ty de vilja drifva upp den i högsta möjliga pris.

Så är det: Spekulationer hugger jorden och själarna får gå och tigga om en bit jord. Fy fan vilken världsordning.

År 1908 är Ellen Key åter i Helsingborg.

Med tanke på att man med tåg endast kom till Höganäs, och sedan fick ta hästdroska till Mölle och Arild, är det troligt att hon några nätter bodde på hotell eller kanske hos några nära vänner i Krapperup eller Väsby. I månadsskiftet augusti–september skriver Ellen Key till Lisen Bonnier: /…/ här i min ensamhet, där jag sitter inrägnad och bidar svar om ett par möjligheter att bygga och bo på! Jag kunde fått hos baron Gyllenstjerna, men med kontrakt blott på hans lifstid – och detta ville jag ej riskera. Vid Arild finnas tomter, men jag fasar för dessa turistströmmar, hvilkas orena flöden nu på båda sidor omspola Kullen!!!

Om Ellen Key hade ett personligt möte med Nils Gyllenstjerna, där tomtfrågan avhandlades, är inte känt. Därför kan man inte med säkerhet veta var den påtänkta tomtmarken låg. En anteckning i Ellen Keys dagbok från 1909 visar dock att hon hoppades kunna slå sig ned på något av följande ställen: Elisehult vid Höganäs (Nyhamnsläge) Dalen Gudmunsson J. Olsson – alla från Arild Himmelstorp – Gyllenstjerna Langenheim i Valhall vid Skelderviken Luntertun dito.

Man vet att Ellen Key inte satt stilla och väntade på att något lämpligt objekt plötsligt skulle dyka upp. Tvärtom, skriver Fahlbeck. »Hon rörde sig oupphörligt i Kullabygden och på Bjärehalvön för att hitta det hon ville ha, vilket framgår av ett brev till makarna Gibson från den 12 september:« Ett långt utdrag ur brevet följer här:

Solen lyser, sundet strålar, hvita segel glida – världen, friheten, lifvet lockar mig!

Och jag sitter dock här och väntar på – ett par tunnland jord att rota mig i. Underliga människohjärta! /…/ Jo visst känner jag Hittarp. Det är det första stället jag tänkt på från Helsingborg räknadt. Men det ligger under Kulla Gunnarstorp och inte sälja de – minst till mig. Det finns 1) vid Arild en förtjusande tomt 2) vid Skelderviken 3) Kattvik ----- Paradiset är Kullen. Ormarna äro turisterna!

Första promenad jag gjorde i Mölle kom en tysk och ville fotografera mig!

Som han och hans hustru älskat varandra sedan de var 14 år och läst mina böcker, sade jag ja! Men Herre Gud – ja, nog sagt om den olycksaningens rysansvärda frossa, som gick genom min beskedliga själ.

Om jag kunde bitas!!

Ellen Keys försök att under 1908 hitta en lämplig mark att bebygga, sammanfattades av henne själv i ett brev till Lisen Bonnier. »/…/ men hvad jag vill ha, kan jag ej få och hvad jag kan få – t ex vissa tomter i Arild – vill jag ej ha.« I slutet av samma år hoppas Ellen Key dock på en positiv lösning av planerna på en bosättning i Kullabygden. I ett brev till Verner von Heidenstam skriver hon: »Jag hade tänkt att få en tomt vid Kullen redan i höst. Men det blir först i vår, det kan afgöras /…/« I slutet av 1908 lämnar Ellen Key Sverige för att återkomma först i juli 1909. I maj 1909 meddelar hon Lisa Gibson följande: /…/ John Olssons svar, att jag kan få Björkhagen i Arild för 9.000 Kr! Så hutlösa äro bönderna! (Det är ej 2 tunnland!)

Jag har svarat att då förfaller saken.

Fahlbeck skriver: »Man kan undra hur godsägare John Olsson på Balderup hade reagerat, om han fått veta att han titulerades bonde.« I juli 1909 är hon åter på plats i Arild. Men – nej det vill sig inte för henne i Kullabygden: Jag fruktar att det ej blir Skåne, som jag kommer att stanna i. Ty överallt är det så dyrt, och – där det är vackrast – så fullt av folk /…/

*Lizzi = Lizzi Gibson, gift med industrimannen Jimmy Gibson, Göteborg.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Foton webben

Under sensommaren och hösten 1909 har Ellen Key gett upp planerna på Skåne. I ett upprymt brev till Lisa Gibson skriver hon: /…/ nu kan jag äntligen säga dig att jag skickat af min ansökan till Kronan att få arrendera en bit vid Alvastra sidan af Omberg, nere vid Vettern, det mig mäst tilltalande af allt, jag sett. Få nu se hur det går /…/

Ellen Key flyttade in på Strand den 11 december 1910 och bodde där till sin död den 25 april 1926.

M

aja föddes den 30 maj 1873 i Hörby. Hon var dotter till Lars Hallén (1843–1927), sedermera kyrkoherde i Väsby och hans hustru Sofia, född Trägårdh (1848–1936).

Hon visade tidigt konstnärliga talanger och började som 11-åring på en konstskola i Landskrona. Hon gick senare en grundlig textilutbildning och fortsatte med måleri, framförallt på Konstnärs-

Trots stora ansträngningar lyckades Ellen Key inte hitta en tomt i Kullabygden. I stället byggde hon villa Strand 1910–1911 på sydsluttningen av Omberg invid Vättern. Det är i dag ett museum öppet för allmänheten från första maj till sista september. Dessutom tar man emot stipendiater under sommaren.

förbundets målarskola i Stockholm.

Hon fick sitt genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1897, där hon också träffade sin blivande make.

Som porträttmålare fick Maja speciell uppskattning och blev framgångsrik inte minst vid utställningar i England, där hennes målningar senare införlivades med Londons konstmuseers samlingar.

Hon gifte sig 1898 i Väsby kyrka med konstnären Gustaf Fjæstad och följde

med honom till Värmland för att bo i skulptören Christian Erikssons gård Oppstuhage, som ligger inte långt från Arvika.

Senare flyttade familjen till Kampudden, ett eget hus. Där kom en tämligen stor familj, elever och många gäster att uppta hennes tid. Maja Fjæstad vidhöll dock envist sitt konstnärskap, som bestod av både teckning, måleri och textilkonst. Hon var dessutom en av

Maja Fjæstad blev särskilt uppskattad som porträttmålare. Målningen till vänster föreställer Kerstin Sandblad, en nära släkting.

Bilden till höger visar hennes pappa, kyrkoherde Lars Hallén i Väsby. Hon gjorde båda målningarna på 1920-talet.

Foto Kjell Porle. Ägare Gun och Jell Porle

Foto Magnus Hellstrand

Möllekuriren nr 3 • 2019

33

År 1927 tog Maja ut boskillnad från sin man. Trots striderna mellan dem förblev de ändå vänner livet ut. Gustaf var den som först gick bort, i juli 1948.

Maja överlevde honom i tretton år och gick ur tiden i november 1961.

För att säkerställa min tes kring fotot med Ellen Key och de två andra kvinnorna, kontaktade jag hennes släktingar, och under ett besök i 34

Foto Magnus Hellstrand. Ägare Anita och Björn Rasmussen, Mölle.

Även Maja Fjæstads vävkonst kom i ropet, och till den Baltiska utställningen i Malmö 1914 vävde hon fyra stora mattor, tyg till sina möbler och en gobeläng i en ovanlig stil.

Hon vågade sig emellertid inte på ogripbar konst i sina målningar och träsnitt. Detta kunde emellertid tillåtas i vävning, där mönstret inte behöver se ut som om det hade en anspelning på något eller följde en tradition. En väv kunde se ny ut, till och med visa en abstrakt uttrycksfullhet, utan att chockera åskådarna med sin modernistiska karaktär.

Majas och Gustafs äktenskap varade i femtio år. Det var stundom stormigt, vilket gjorde att Maja 1919, sökte sig närmare sina syskon och föräldrar i Skåne och planerade att köpa en stuga i närheten av Helsingborg. Denna plan förverkligades dock aldrig, eftersom hon i stället lät bygga ett eget hus vid Västra Sund. Platsen hette Rösheim och låg intill Glafsfjorden.

Foto Magnus Hellstrand

medlemmarna i Rackstadgruppen, som hade bildats av Maja, hennes man och Christian Eriksson.

Förutom sina kända träsnitt, som i dag finns i många svenska hem, fick hennes porträttmålningar uppmärksamhet. Två av hennes oljemålningar av föräldrarna finns i Väsby kyrka.

Många originalverk finns att se på Rackstadmuseet, och därutöver är hon representerad på Nationalmuseum, Göteborgs Konstmuseum, Malmö museum och Norrköpings museum.

En tidig målning när Maja signerade sina verk med Maja Hallén. Motivet hämtade hon från kuststräckan mellan Margereteberg och Strandbaden. Bilden till höger visar ett av hennes många träsnitt.

Vängården i Mölle, byggd 1907, träffade jag en av husets senaste delägare, Fredrik Sandblad, ättling till Maja Fjæstads syster Nanny Sandblad.

När han såg bilden sa han spontant: »Visst är det Maja, det såg jag direkt.« 

Jag avskyr egentligen allt som är perfeckt Siri Derkert Möllekuriren nr 3 • 2019

ett av Sveriges vackraste hotell

öppet

nästan

alla dagar

måndag–onsdag om vi har hotellgäster – ring gärna före

från kl 17 måndag–fredag och kl 12 lördag & söndag söndagar stänger köket kl 17

ny läcker bistromeny & à la carte Vi fortsätter med HK:s egen matiga PIZZA med färska råvaror – land, hav & veg – även för avhämtning

AFTER WORK varje fredag kom och möt alla Möllevännerna kl17–19 meny & dryck till AW-pris

Gunillas ”hamndelsbod”

har öppet som hotellet. Enda butiken i Mölle där du kan handla året runt!

Söker du roliga & annorlunda presenter elller julklappar eller behöver komplettera med förnödenheter som mjölk, bröd med mera?

Vill du njuta av vår stora läckra frukostbuffé?

Den står uppdukad varje dag kl 8–10 Missa inte legendariska The Animals 21/9 deras avslutningsturné – 60 år senare …

Du kommer väl ihåg ”House of the Rising Sun”?

Hög tid att boka ditt julbord NU! fortfarande platser kvar på julafton premiär den 30 november med många överraskningar – i år med …

Restaurang ● Hotel ● Konferens Telefon 042-34 70 00 ● info@hotelkullaberg.se ● www.hotelkullaberg.se Möllekuriren nr 3 • 2019

35

Kaffestugan är öppen varje lördag–söndag kl 11–17 Vi serverar fin lunch, gott kaffe och smaskiga kakor

Välkommen 042-34 48 00 krapperupskaffestuga.se

www.kerstintillberg.se

Felippes Trädgård AB •Låt ett proffs sköta din trädgård• 0737-34 63 89 www.felippestradgard.se

36

Möllekuriren nr 3 • 2019

Fixa helheten med lite hjälp på traven!

Har du en vision som du inte riktigt vet hur du ska förverkliga?

Våra inredningsexperter hjälper dig att kombinera färger och material på både väggar, golv och textilier så att du kan känna dig riktigt hemma. Fråga efter våra inredningsexperter i butiken.

Boka en av våra inredningsexperter!

Lina Fredlund och Anna Justusson som är utbildade och duktiga inredningsexperter hjälper dig att hitta rätt när det kommer till tapeter, kulörer och inredning. Boka tid per telefon eller direkt med oss i butiken i Höganäs.

H Ö GA N ÄS VÄLKOMMEN TILL COLORAMA HÖGANÄS, BRÄNNERIGATAN 19 / TEL. 042-34 10 20 / JONAS.HOGANAS@COLORAMA.SE / VARDAGAR 7.30–18, LÖRDAGAR 10–14.

Möllekuriren nr 3 • 2019

37

Kulladöttrarna, Sylvius och jag Av Christer Elfversson

Fogden kom ifrån sin konungs möte, kom med röda ögon. Hustrun sade: »Varav rodna dina ögon, gubbe?»

Fogden sade: »Jag har druckit Rhenvin och med min konung festat natten lång.»

Och i Hjalmar Gullbergs Att återvinna världen (1937) låter det så här: Om i ödslig skog ångest en kung och hans fogde betog kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog Giva om allting besked därpå skiljas i fred Sådant var kungens och fogdens möte enligt uråldrig sed Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå Alla människors möte borde vara så.

Som flertalet poeter slarvar emellertid Gullberg med fakta. Karl XI och Elfver var alls icke betagna av »ångest« när de träffades. Och mötet var icke »flyktigt«.

Kung och fogde hann byta mer än »ett ord eller två«. I sex timmar diskuterade de politik, filosofi och religion. Men mest konst.

Johan Sylvius (1625–1695) var den samtida konstnär som båda satte främst.

Elfver berättade för kungen att han faktiskt hade träffat Sylvius. En enda gång.

Det var den 1 maj 1669 på Krapperup hos grevinnan Maria Sofia de la Gardie, en tisdagskväll när Elfver och grevinnan som vanligt spelade plockepinn. Sylvius var på genomresa från Amsterdam till 38

Stockholm. Grevinnan och Sylvius var, som grevinnan uttryckte det, »gamla vänner, men inget mer«.

Liksom Lasse Lucidor något år tidigare hade Sylvius fått grevinnans uppdrag att köpa med sig en låda rhenskt Georg Breuer-vin från bordershopen i Puttgarden. Vinkällaren behövde fyllas på.

Som sig bör hade han också tulpaner från Amsterdam med i bagaget. »Gula, röda, skall de glöda«, citerade han visan.

Men blomstren glödde knappast längre.

De hade falnat under färden. Värdinnan blev ändå glad. »Det är tanken som räknas!« Sylvius reste alltid inkognito. »John Silver« var ett av hans täcknamn. Grevinnan presenterade honom för Elfver som »Lille Johan, Sveriges mest lovande konstnär«. Hon trodde att »Lille Johan« var trött efter den långa resan. »Sängen är bäddad i rosa gästrummet. Och vi kan inte vara fler än två i plockepinn.« »Lille Johan« verkade mycket fäst vid grevinnan. Han dröjde i det längsta med att hörsamma hennes uppfordran.

Först vid tolvslaget och efter åtta glas Georg Breuer, sex färserade fasanbröst, ett spetskålhuvud, fyra skålar plommonkompott Reine Claude Verte, två koppar Zoëgas och tre sejdlar hembränd enbärssprit, lämnade han de båda pinnplockarna för att, som de trodde, inta sängen i gästrummet. När han gick lutade han sig mot Maria Sofia de la Gardie, bet i hennes vänstra pärlörhänge och sjöng med sin släpiga, nasala stämma: Ska vi plocka körsbär i din trädgård?

Du och jag, wow wow wow!

Plocka allt vi törs där i din trädgård!

Ta vad vi vill ha!

Foto Christer Wallentin

I

Möllekuriren har du kunnat läsa om när min förfader fogden Elfver Gröning mötte kungen Karl XI vid Kullens fyr den 13 april 1677. Mötet har satt spår även hos andra stora författare. I Johan Ludvig Runebergs Idyll och epigram (1830) hittar jag följande rader:

Krapperup, köksingången.

Så ville Elfver minnas. Men minnen är förrädiska. Och här är något som inte stämmer. I maj finns ju inga mogna körsbär i Krapperups trädgård! Som vi ska se hade Sylvius själv en annan version av händelseförloppet.

Sylvius var känd som en mycket skygg människa. Ryktet gick att han egentligen var flera olika personer. De som hade mött honom lämnade nämligen helt olika signalement. Maria Sofia de la Gardie skriver i sin dagbok att han var »rödhårig och lönnfet«, medan Lasse Lucidor i en dikt beskriver honom så här: Mycket mörk och med stora Ögon; Alltid välklädd, en stilig Man Så vackra Vader man aldrig fann Och hanses Nuna är också grann Tänk om min egen var likadan Thet vill jag önska minsann, minsann

Sylvius var gift med två olika kvinnor, samtidigt: tyskan Barbro Richhart Fraun, från Karlsruhe, och holländskan Catharina Rembrandt, från Delft. Den senare var renässansmålarens yngsta dotter.

Ingen av de två fruarna kom att ärva Sylvius enorma förmögenhet. Den gick i stället till, som det står i testamentet, »min största Kärlek, Högbarmade Grefvinnan Maria Sofia de la Gardie på Krapperup«.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Kulladöttrarna, Sylvius och jag

Allting förändras, ingenting går förlorat Ovidius, Metamorfoser, 8 e.Kr

S

Möllekuriren nr 3 • 2019

P

å Elfvers och Karl XI:s rekommendation anställdes Sylvius 1686 av änkedrottning Hedvig Eleonora för att utföra dekorativa arbeten på Drottningholm och Ulriksdal. Målningarna utfördes i olja eller al fresco. Motiven är grekiska gudar och gudinnor som skamlöst förlustar sig i arkadiska landskap. Plafonderna i övre galleriet på Drottningholm är oerhört detaljrika.

I min doktorsavhandling om Sylvius – Hedvig Eleonoras slottsmålare (Stockholm 1999) – konstaterar jag att hans måleri vittnar om »hyfsad smak och viss begåvning«.

Han fick flera lärjungar. En av dem var Elfver Grönings son Alrik, som senare utvecklades till det tidiga 1700-talets främste europeiske marinmålare. Alriks mäktiga målning av Calmare Nyckel från 1725 fanns i släkten till 1938, då den lämnades in på en pantbank i Göteborg.

Sedan dess har ingen sett den.

Sylvius dekorerade även Slottskyrkan i Stockholm. Det måleriet höll dock inte samma höga klass. Bilderna där ansågs Berättelsen fortsätter på nästa sida

Påven Clemens IX Porträtterad av Sylvius, Vatikanmuseet.

Foto privat

ylvius hade tillbringat en stor del av sin ungdom på resor i Europa. Mycket av hans tidiga liv var dock höljt i dunkel.

Troligen fick han möjlighet att studera Rubens och andra holländska mästare.

Säkert är emellertid att han liksom Lasse Lucidor hade suttit modell för Rembrandt. Han figurerar med Lucidor i den välkända målningen Klädesvävarskråets föreståndare. På Rijksmuseum i Amsterdam finns också ett porträtt av en viss »Sylvius«. Det har tillskrivits Rembrandt, som alltså var en av Sylvius två svärfäder, men attributionen är osäker.

Signatur saknas. Och namnet Sylvius var vanligt.

På 1650-talet var Sylvius verksam i Italien, där han fördjupade sitt kunnande i dekorationsmåleri. Han arbetade under tre påvars tid i Rom: Innocentius X, Alexander VII och Clemens IX. Den senare bad honom särskilt hälsa till Lasse Lucidor, om de händelsevis skulle ses i Stockholm.

Lucidor var Clemens IX:s favoritskald. Clemens kunde deklamera Skulle jag sörja, då vore jag tokot i Lucidors egen italienska översättning [Dovrei piangere, allora sarei pazzo]. Och han hade mött Lucidor på klostret Zizterzieserinnenabtei Sint Servaas i Utrecht, där Lucidor var djävulsutdrivare innan han blev bannlyst. Av just Clemens IX.

Johan Sylvius (?) Porträtt tillskrivet Rembrandt.

Foto webben

Barn hade Sylvius många, spridda över hela kontinenten, men inga legitima. Karl XI och Elfver Gröning avundades honom. »Två fruar skulle inte vara så dumt«, tyckte kungen. »Eller tre«, kontrade Elfver. »Tänk också att slippa ta hand om en massa ohängda avkommor«, suckade kungen och tänkte väl främst på den blivande Karl XII. Men det höll inte Elfver med om. Han var ju först i Sverige med att ta ut pappaledighet.

Foto webben

Omnia mutantur, nihil inherit

Den påvliga hälsningen framfördes till Lucidor samma kväll som denne blev dödad i ett slagsmål på krogen Fimmelstången. Därmed hävdes också bannbullan. Där hade Lucidor tur, tyckte Elfver.

För en bannlyst är det nästintill omöjligt att efter döden hamna i Paradiset. »Det är lättare för en kamel att ta sig in genom ett nålsöga«, citerade han Lukas 18:25. År 1671 reste Sylvius till England.

Där lovordades han för sin skicklighet som porträttör. Från Canterbury, där han bodde med Bed and Breakfast hos ärkebiskopen, skickade han ett julkort till Elfver Gröning.

Sylvius hade gjort en skiss till ett porträtt av Elfver på morgonen efter den där plockepinnkvällen på Krapperup och ville nu med Elfver bestämma tid för när porträttet skulle fullbordas. Skissen har dessvärre förkommit. Och något porträtt blev aldrig färdigställt. Såvitt jag vet.

Men julkortet finns kvar i släktarkivet.

Motivet är en dragspelande tomte.

Sylvius julkort till Elfver från England. Texten på baksidan lyder: »God Jul och Godt nytt 1672!

Saknar Dig. När får jag göra klart Ditt Konterfej?

Din vän Johan S«.

39

Foto webben

Ferdinand van den Eyndes gravsten, Sankta Maria dell’Anima, Rom. Lavering på papper av Johan Sylvius.

därtill så obscena att de inte passade i en helgedom. På drottning Viktorias order målades de över 1893 med 108 fikonlöv. Det sägs att Viktorias nutida namne, kronprinsessan, önskar avlägsna de påmålade fikonlöven. »De skyler för mycket!« Riksantikvarien håller med.

M

40

ar. Många har friat till dem genom åren.

Deras svar blir alltid: Ingen man får göra brud av oss Se men inte röra, se på oss Gärna vill vi busa, och en man förtjusa Men att vara singlar passar oss

Vem var Kulladöttrarnas mor? Inte ens de själva vet. Men legenden säger att det var gudinnan Frigga. Som ju var gift två gånger, först med Oden och sedan med Kullamannen. Balder skulle i så fall vara Kulladöttrarnas halvbror. Även Balder har som bekant anknytning till Kullabygden.

L

ars Vilks, som är Balders ättling i rakt nedstigande led, bodde länge på Balderups slott. Baldersbrå växer i mängder på Björkeröds ängar. Och i Balders hage vid Himmelstorp har det på Pingstafton dansats rumba sedan Gud vet när.

Kulladöttrarnas far dog 985, när han firade jul med sin polare Röde Orm hos Harald Blåtand. Dödsorsak enligt obduktionsprotokollet: »akut alkoholförgiftning«. Han vilar i Kullamannens grav, på en höjd mellan Barakullen och Kullagården.

Han ska dock återuppstå när hans tre döttrar har fullgjort sitt uppdrag. Som är aningen obestämt. Men det handlar om att få hela Kullabygdens befolkning lycklig. Inte en enda olycklig själ ska här finnas. Total harmoni ska råda hos alla invånare i hela Höganäs kommun.

Oavsett politisk tillhörighet, religion, hudfärg, etnicitet, kön eller sexuell läggning. Kulladöttrarna medger själva att målet känns avlägset.

Foto webben

en åter till plockepinnkvällen på Krapperup den 1 maj 1669. Sylvius har en annan bild än Elfver av vad som hände. Han kände sig inte alls välkommen hos Maria Sofia de la Gardie. Femte hjulet. Försmådd. Övergiven. Brädad av en plockepinnfogde!

Han greps av en våldsam svartsjuka.

Och han lydde inte grevinnans order att gå och lägga sig i gästrummet. Han försvann i stället ut i natten och irrade genom Krapperups park, förbi ängen med de begravda hästarna och över fäladen mot Mölle och Kullaberg. Utan mål och mening.

Björnbärssnår och slånbuskar rev honom blodig. Korpar kraxade vid Vattenmöllan. Klockgrodor klämtade vid Tvillinghusen. Nio sömniga Highland Cattle bligade koögt på honom vid platsen där askan efter gårdagens Valborgsmässoeld fortfarande glödde, och där Elfver Grö-

ning hade hållit vårtalet. Vid Fågelviken tog en vild tanke form i Sylvius hjärna: Han skulle ta livet av sig!

Sagt och gjort. Någon brygga att hoppa från fanns inte 1669, så han började vada genom tången ut i Öresund. När det kyliga vattnet nådde hakan klarnade emellertid tanken: Var självmord verkligen lösningen? Vilken glädje skulle han få av det? Vem skulle sakna honom?

Nej, det var naturligtvis inte Sylvius själv som skulle undanröjas! Utan orsaken till hans lidande, »den där jävla byfogden«. Med gift, pistol eller yxa, det var frågan.

Tillbaka upp på landbacken! Av med de våta kläderna! Och joggning! Joggning främjar kreativiteten. Cirkulationen ökar och hjärnan syresätts. Det visste Sylvius.

Därför löpte han halvnaken vidare ut mot berget. Förbi hamnen och Tångnean. Konstruktiva mordplaner smeds.

Den som ämnar mörda har mycket att tänka på. Hur skulle han exempelvis undvika att bli upptäckt? En fogde är Konungens befattningshavare. Att mörda en sådan straffas med stegling samt avhuggning av först högerhanden och sedan huvudet. Om man ertappas. Föga lockande perspektiv.

Vad göra? Skicka en anonym brevbomb? Hyra en bindgalen och blodtörstig pitbullterrier med vittring på fogdar? Spetsa Georg Breuer-vinet med arsenik?

Som tur var för Elfver kom Sylvius att ändra sig. Han mötte nämligen Kullamannens tre flickor, Kulladöttrarna Kulla-Gulla, Kulla-Bella och Kulla-Cilla.

För dem avslöjade han sina mordiska planer. Och det var Kulladöttrarna som fick honom på andra tankar.

Kullamannens döttrar håller till i vikarna och malarna vid Kullaberg.

Ibland händer det att de, osedda av människor, kryper upp i någon grotta.

Helst Valdemarsgrottan. Ofta på fredagarna. De kallar det för »fredagsmys i grottan«. Med räkchips. Kulladöttrarna är eviga, jungfruliga och goda. Undersköna. Lika varandra som enäggstrillingar. Oskiljaktiga som siamesiska trilling-

Kullamannens grav.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Kulladöttrarna, Sylvius och jag Foto webben

Kullamannens döttrar håller till i vikarna och malarna vid Kullaberg. Ibland händer det att de, osedda av människor, kryper upp i någon grotta

Som bisysslor har Kulla-Gulla, KullaBella och Kulla-Cilla att bevaka silvret som finns i Sölvpickarhålet, vårvialen som växer på Åkersberget och humrarna som vistas i Öresund.

Vad lever Kulladöttrarna på? Hoppet, skulle de nog svara, om du frågade dem.

Hoppet om en bättre värld. Och en salig Kullabygd. Lekamlig spis är stenbit, tångräkor och ål. Helst luad. Samt en och annan hummer. Griskött äter de inte. De vårdar därmed Särimners minne.

Inte många har träffat dem. Ingen dödlig människa har förrän i vintras sett hur de ser ut under midjan. De visar sig endast för olyckliga konstnärsnaturer.

Därför är vi så få som har skådat dem.

Och därför tar det så lång tid med lyckliggörandet av Kullaborna.

S

jälv har jag mött Kulladöttrarna vid två tillfällen. Första gången hann jag faktiskt ta ett suddigt foto av dem. Det var vid Kärringmalen den 24 september 2012.

Jag ämnade i ensamhet ta ett brittsommarbad i skymningen, när jag hörde dem hojta från böljorna. Eller »hojta« förresten, det är fel ord. De låter mer som klockgrodor.

De är mycket skarpsynta och såg direkt att jag var nedstämd. Jag hade precis fått veta att mina tjänster inte längre behövdes på Malmö universitet, där jag dittills hade arbetat med att utbilda svensklärare och att skriva kursplaner. År 2012 hade jag fyllt 65 år.

Jag hade fått min första pensionsutbetalning. Jag som hade byggt upp landet belönades nu med hälften av vad jag hade haft som förvärvsarbetande och tiondelen av vad jag ansåg mig behöva.

Sorgligt! Åldrandet hade gjort sig påmint.

Restless legs, kärlkramp och övervikt.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Kullamannens döttrar vid Kärringmalen. Foto förf.

Halsbränna, åderbråck och tandlossning. Skallighet och leverfläckar. Sviktande minne, potens och omdöme. Brist på B-vitamin, handlingskraft och lust.

Sömnlöshet och ängslan. Hur många år hade jag kvar i livet? Skulle jag få uppleva barnbarnens studentexamen? Eller låg framtiden bakom mig?

Kulladöttrarna verkade veta att jag är en känslig konstnärsnatur. De hade läst mina dikter. »Vad tynger ditt hjärta? Du sökande Christer!« sjöng de i korus, som trestämmiga klockgrodor. Melodin kände jag igen: Nattens drottnings aria Der Hölle Rache i Mozarts opera Trollflöjten.

Men jag hörde inte varifrån rösterna kom. Och såg ingen. Instinktivt drog jag på mig kalsongerna, eftersom jag sällan blottar mig för okända damer. Jag dröjde med svaret. Häpen. Vem kunde intressera sig för mig i denna sena timme? Så fick jag syn på dem. Kulladöttrarna! Som min far hade berättat så mycket om.

Min häpenhet försvann. Fördämningen brast. Som många vet talar jag gärna om mig själv, särskilt när någon händelsevis vill lyssna på vad som »tynger mitt hjärta«. Det är ett favoritämne hos mig, liksom hos många andra betydande författare.

N

är jag efter en timme hade gått igenom listan med allt som kunde vara bättre i mitt liv, var det deras tur att kommentera. De började med det gamla vanliga, det som jag hade hört så många gånger sedan 65-årsdagen: Jag som var en älskad make, morfar och farfar borde vara nöjd med min tillvaro.

Vacker hustru, vackra barn, vackra barnbarn. Stimulans och utmaningar

och uppmuntran borde jag få i rikaste mått som ordförande i kyrkorådet och i GöteborgsOperans Vänner. K-märkt bostad, Friskis & Svettis, litteratur, opera, Parisresor, golf, bad och promenader borde göra min tillvaro fulländad. Glada minnen. Goda grannar. Ett rikt liv. Jag kunde ha många år kvar. »Se bara på din svärfar Ragnar som precis fyllt 100!« »Ja, ja, det där har jag hört till leda«, invände jag. »Det ger mig ingen tröst!« Men Kulla-Gulla, Kulla-Bella och KullaCilla gav sig inte. De hade en plan B. Och växlade musikaliskt spår. Från Wolfgang Amadeus Mozart till Thore Skogman. De sjöng: När man är en glad pensionär då har man glada dagar som oss behagar.

När man är en glad pensionär då är man aldrig nånsin sur och tvär.

Om man är åtti', nitti' eller hundratre, så sjunger man för de', sjunger man för de'.

På ljugarbänken sitter vi och har det bra för bra ska pensionärerna ha.

När man är en glad pensionär då har man framtidsplaner i långa baner.

När man är en glad pensionär då är man aldrig nånsin sur och tvär.

Om man är nitti', hundra eller hundrafem, så sjunger man med kläm, sjunger man med kläm. Vi har ju kämpat hårt, men nu har vi det bra för bra ska pensionärerna ha, ha, ha.

Inte ens Thore Skogmans muntra levnadsvisdom fick mig på andra tankar.

Missmodet växte i stället. Skogman hade ju slutat att »sjunga med kläm« och vilade i sin grav sedan 2007. Men Kulladöttrarna tröttnade inte. De bytte ämne. De började tala om mitt författarskap. »Hur skulle det vara om du ägnade dig åt ditt skrivande på heltid?« sjöng Kulla-Gulla. »Du har ju Kullabygdens märkvärdigaste ordförråd!« fortsatte Kulla-Bella. »Kulturtidskriften Möllekuriren söker nya skribenter!« upplyste Kulla-Cilla. Jag invände: »Ja, men jag skriver ju redan! Kursplaner för universitetet! Pjäser för Kullateatern! Dikter!

Tre diktsamlingar har jag gett ut!« Och så klämde jag i med ett Virginia Wolf-citat, som jag aldrig har förstått, Berättelsen fortsätter på nästa sida

41

men som jag trodde kunde passa: »Det är det här skrivandet som ger mig mina proportioner!« Kulladöttrarna imponerades inte. »Kursplaner – tråkigt! Pjäser – obegripliga! Och dikter – pekoral!« Tyckte de. Och citerade en av dikterna i min senaste samling, Oförrätter: »Visst gör det ont när knoppar brister, tycker Christer!« Nej, nej, nej, prosa skulle det vara, inte poesi. Och det skulle handla om människor. Kött och blod. Livsöden.

Och vem skulle jag skriva om? »Ja, du skulle ju kunna börja med att berätta om några av de olyckliga konstnärssjälar som vi Kulladöttrar har mött här i Kullabergs vikar!« Detta väckte min nyfikenhet. För första gången på länge. »Vilka skulle det vara?« »Tja, din far Emil, till exempel«, sjöng Kulla-Gulla. »Eller Selma Lagerlöf«, gnolade Kulla-Bella. »Eller Esaias Wide«, lät det från Kulla-Cilla. »Esaias Wide, vem är det?« undrade jag. »Det vet du! Du träffade honom när du var ung. Han bodde hos din farmor på Kristinegrund på somrarna. Bankkamrer. Nakenbadare. Grundare av Siw Malmkvists fan-club.« Plötsligt vaknade minnen. Och jag drabbades av insikter: Emil var olycklig för att han älskade alkoholen mer än sin familj, Selma för att hon inte kunde vara öppen med sin kärlek till Sophie Elkan, Esaias Wide för att han aldrig fick smaka kyssars sötma. Se där, en trio känsliga konstnärsnaturer som bara väntade på att bli omskrivna! Författarfröet i hjärtat fick ny näring. Så började mitt skrivande för Möllekuriren.

»Förresten kan du tacka oss för att du alls finns till!« fortsatte Kulladöttrarna i kör, på melodin Nessun dorma ur Puccinis opera Turandot. Min nyfikenhet kittlades ytterligare. Vad menade de? Och så fick jag veta att de 1669 hade räddat min anfader Elfver Grönings liv.

Hur hade det gått till?

D

e berättade om Johan Sylvius mordplaner. Han hade alltså blivit rasande när han hade avvisats av Maria Sofia de la Gardie på Krapperup. Han hade visserligen två fruar, men han ville gärna skaffa sig en tredje, en som han verkligen älskade. Och nu förstod han att han hade en rival i Elfver Gröning.

Elfver skulle mördas. Helst på grymmaste sätt. Sylvius begav sig alls icke till det rosa gästrummet, där sängen stod bäddad. I stället sprang han ut i den vilda vårnatten. Trift blommade på fäladen.

Bokarna hade precis slagit ut. Vårvindar friska lekte och viskade. Men det gjorde honom bara ännu mer förtvivlad.

Näst efter djuphavsmarulkarna har Kulladöttrarna världens bästa mörkerseende. De fick syn på Sylvius vid Svarta hallar. Och märkte direkt att han var desperat. »Där, systrar, har vi en olycklig konstnärssjäl!« sjöng Kulla-Gulla. Och de fick stopp på honom: »Vad tynger ditt hjärta? Du sökande Johan!« Precis som med mig hade de först försökt skingra hans mörka tankar och sjöng med klockgrodstämmor till Purcells sköna Didos klagan, som var en hit 1669: »Du har ju två vackra fruar.

Första gången jag träffade Kulladöttrarna bad de mig att inte berätta om dem i mina skriverier. »Vi vill inte bli en turistattraktion på Kullaberg! Det räcker med Nimis! Och tumlarna!«

Din konst räknas som den främsta i norra Europa. Du träffar intressanta människor. Kungar och påvar och konstnärer. Du är belevad och berest.

Du har vackra vader.« Etcetera, etcetera.

Förgäves.

När de förstod att det var svartsjuka som härjade hos Sylvius växlade de taktik. Och melodi. Från Purcell till Gade: Tango Jalousi. »Den svartsjuke är sin egen bödel!«, sjöng Kulla-Gulla. »I svartsjukan finns det mer egoism än kärlek!« fortsatte Kulla-Bella.»Svartsjuka är ångest att bli jämförd!« kom det från Kulla-Cilla.

Men vad var det som till slut kom att ändra Sylvius mordiska planer? Jo, det var när Kulladöttrarna citerade Matteus 5:38-42: »Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa mot dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Om någon snuvar dig på din älskade, så gratulera honom!

Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.« Dessa bibelord besitter en väldig kraft. De drabbade Sylvius som en fräls-

Foto webben

42

Foto webben

En av Skånetrafikens bussar.

Ablahamn ligger på Kullabergs nordsida mot Skälderviken.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Kulladöttrarna, Sylvius och jag

Öppet hela september och oktober oOo

Höstmeny vid världens ände Uppvärmd veranda Catering

Chefs Choice till rimlig peng för Möllekurirens läsare

Välkomna hälsar Unn och Elliot 042-34 73 19 • 073-679 06 12 • knafvescafe@gmail.com ningsupplevelse. Han blev omvänd. Och han vände om. Tillbaka till Krapperup.

Bädden i det rosa gästrummet väntade.

Nu startade hans nya liv. Försoning och förlåtelse skulle fortsättningsvis prägla honom. Och vid frukosten erbjöd han sig därför att måla Elfvers porträtt. Samt började skissa på det. Innan han reste vidare mot Stockholm.

N

u invänder naturligtvis den uppmärksamme läsaren att min existens inte beror på huruvida Elfver 1669 hade blivit mördad eller ej. Elfvers äldste son Johan hade ju då hunnit bli åtta år. Och några år senare möjlig far till otaliga avkommor. Men Kulladöttrarna, som ju är eviga och tidlösa samt lite slarviga med fakta, hakar inte upp sig på sådana futiliteter. Och det gör inte jag heller.

Första gången jag träffade Kulladöttrarna bad de mig att inte berätta om dem i mina skriverier. »Vi vill inte bli en turistattraktion på Kullaberg! Det räcker med Nimis! Och tumlarna!« Jag lovade.

Men i vintras blev jag åter nedstämd och behövde deras assistans. Jag bestäm,0de mig för att söka upp dem. Ett tillfälle infann sig på årets första dag.

Varje morgon inleder jag med stavgång på banvallen. På vardagarna startar jag strax efter sex för att kunna se bussen 06.09 lämna Mölle. Lördagar, söndagar och helgdagar bevakar jag första bussen, 08.00. Jag för nämligen statistik över Möllekuriren nr 3 • 2019

Skånetrafikens punktlighet och passagerarantal vid just dessa tidiga turer.

Under årets första tre månader var avgångarna i medeltal 148 sekunder försenade. 2,4 passagerare fanns ombord. Sexton olika busschaufförer satt vid ratten. Fyra kvinnor och tolv män.

Intressanta iakttagelser! Ens omvärld blir mer begriplig om det som händer dokumenteras. Med hjälp av statistiska fakta kan man också fundera över om ens skattepengar används på bästa sätt.

Kollektivtrafiken är ju kraftigt subventionerad.

De nio kilometernas promenad till Lerhamn och tillbaka tar 84 minuter.

Vid hemkomsten blir det frukost bestående av färskpressad blodapelsin, långsyrad fil med hemlagat äppelmos och Pauluns supermüsli, ett löskokt ägg från Anna i Bräcke, två koppar mörkrostat pulverkaffe av märket Nescafé Luxe och en smörgås på danskt rågbröd med varannan morgon Green Choice jordnötssmör, varannan Per i Vikens leverpastej och sex till åtta skivor Felix smörgåsgurka. Efter frukosten skriver jag alltid min egen »Dagens dikt«. Allt detta i precis lagom tid för att hustru Gunvor ska hinna vakna.

På nyårsdagen 2019 blev det varken stavgång, busskoll eller löskokt ägg. Som den ärade läsaren förstår var jag i viss obalans. I »Dagens dikt« beskrev jag stämningsläget:

Ensam i bräcklig farkost vågar Christer sig på det vida hav, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav.

Jag behövde alltså komma i kontakt med Kulladöttrarna. Den här gången tänkte jag få tag på dem sjövägen. Det skulle gå snabbare. En baktanke, bokstavligt talat, fanns också om att komma dem så nära att jag kunde se ifall de hade fiskstjärtar.

Med en båt skulle det vara enklare.

Jag vågade emellertid inte avslöja min plan för hustru Gunvor. Hon skulle bli orolig. Båtturer och kontakter med kulladöttrar har hon ingen förståelse för. Och absolut inte för spaning på jungfrustjärtar. Jag skyllde på att jag måste iväg till Kullateatern i Höganäs och repetera min pjäs Skrattar bäst inför premiären i mars. »Ensemblen ligger efter med repandet«.

Men i stället för mot bussen skyndade jag mot hamnen. Klockan var 08.47. Soluppgången anades i sydost. I ett lönnfack i ruffen har jag ständigt en flaska Absolut Vodka med persikosmak, som jag tog ett par klunkar ur för att stärka moral och fysik.

Sedan lånade jag den enda snipa som vid nyår låg kvar i hamnen. En av mina beundrarinnor, Elna Petersson, välkänd tredje vice ordförande i Mölle Bouleklubb, hade sagt att hennes båt ständigt stod till min disposition. Bensin fanns.

Utombordaren Yamaha F9.9 startade direkt och jag gav mig ut »på det vida hav”.

Flytvästen låg kvar därhemma. Om jag hade tagit med mig den hade det väckt frågor: »Behövs flytväst när ni repeterar Skrattar bäst?« Motorn började hacka redan vid Dambadet. Och när jag 25 meter utanför hängestenen i öster såg Håkulls topp rakt över Grand Hôtels tornspira, ett känt majd för torsk, blev jag tvungen att använda årorna. Säkraste stället att upptäcka Kulladöttrarna på trodde jag var Kärringmalen.

Där hade jag ju sett dem förra gången.

Därför rodde jag först dit. Jag är en van roddare så det tog bara en knapp timme.

Vinden var sydlig. Och för årstiden mild och måttlig.

Berättelsen fortsätter på nästa sida

43

Kulladöttrarna, Sylvius och jag

V

id Kärringmalen ropade jag på Kulladöttrarna. Förgäves.

Sedan till Benemal. Inga Kulladöttrar. Så till Håkulls mal. Inget napp. Dessvärre hade jag glömt namnet på den tredje Kulladottern och ropade i stället »Baja-Maja«. De blev förstås förnärmade. Och därför dök de aldrig upp ur böljan.

När jag till slut kom på det rätta namnet, Kulla-Cilla, gick det bättre. Då hade jag vänt tillbaka mot fyren. Och var vid Ablahamn. Tre trallande jäntor visade sig i Skäldervikens vågskum. Och de kunde hjälpa mig. »Är du åter nedstämd?« sjöng de.

Men de höll sig hela tiden tio meter från båten. Om det fanns fiskstjärtar eller kvinnoben under vattenlinjen kunde jag därför inte avgöra. Med sina figursydda våtdräkter i neopren, som de bär från september till maj, verkade de trivas i det tregradiga vattnet.

Vid detta andra möte fick jag också deras tillåtelse att skriva i Möllekuriren om dem. Jag övertygade dem nämligen om att deras uppdrag att lyckliggöra hela Kullabygden inte skulle kunna bli

framgångsrikt om ingen, eller mycket få, kände till deras existens. »Klok tanke!« sjöng Kulla-Gulla. »Smart idé!« tyckte Kulla-Bella. »Bra förslag!« lät det från Kulla-Cilla.

Klockan blev 15.44. Solen gick ned bortom Gilleleje. När jag skulle åter mot Mölle hamn erbjöd de sig, som tack, att dra mig på släp hela vägen. Jag slängde till dem en tross.

Som förspända sjöhästston frustade de fram genom vattnet. Och då fick jag äntligen se vad inget mänskligt öga tidigare skådat: tre turkosglänsande, kraftfulla fiskstjärtar! Som piskade fram oss med en hastighet av 45 knop! Ingen har rundat Kullanäsan snabbare. Svallet nådde Hallands Väderö.

D

ärhemma väntade Gunvor med kvällsmat. Resterna från gårdagens nyårssupé: Ostron, hummersufflé och chokladmousse. Samt avslagen André Clouet Silver Brut Nature. »Jag ser på dig att repetitionerna på Skrattar bäst gick lysande!« blev hennes kommentar. »Du strålar av harmoni!”

Det är trösterikt att veta att Kulladöttrarna finns. Även du kan behöva deras hjälp. Nu undrar du kanske varför jag sökte upp dem på nyårsdagen i år. Vad var det som tryckte mig? Och hur hjälpte de mig?

Men det vill jag inte avslöja. »Dagens dikt« blir därför denna sonett: Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval att skrynklas ned av obekanta händer.

Min fantasi dig sköna skrönor sänder, men känslans helgedom förs ej på tal.

Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder, kom i min park! Den är så mörk och sval.

Gå där bland blommor ifrån södra länder och se skulpturerna kring min portal.

Men över tröskeln skall jag dig ej föra.

Förstenad dörrvakt blott får äga öra för skygga gäster utav doft och ljus.

Du nödgar mig – välan, ett ord jag ropar, som slott och park i blinken undansopar, och vad du ser är virvelsand och grus.

 GAMLA NUMMER PÅ WEBBEN Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren / Tidigare nummer. Där finns alla utgåvor utom den här senaste.

Vill du bli ditt bästa jag?

Boka tid i dag för en kostnadsfri första konsultation via mejl eller sms Personlig träning | Kostrådgivning | Gruppträning | Bootcamp Grenspecifik fysträning | Hållningsanalys | Rörlighetsanalys | Konditionstester Styrketester | Mental träning | Föreläsningar

Välkommen!

BeYour Best Hälsa och livsstil

44

Mari-Louise Sjöstrand Gymnastikdirektör Hälso- och livsstilscoach

Mejl be.your.best@hotmail.com sms 070-856 82 63

Möllekuriren nr 3 • 2019

Kom och mys med oss i höstmörkret Drop-in-klasser året runt • Yoga & Pilates Svenska och internationella instruktörer Schema och priser: www.yogabytheseamolle.se

Bökebolsvägen 30, Grand Hôtel Olympia • Frågor 072-206 04 21

DET HÄR ÄR EN AV VÅRA KUNDER När allting fungerar får man tid över för annat.

Möllekuriren nr 3 • 2019

45

Alla fotnon på uppslaget är från webben

Rederier i Kullabygden:

Seglade på de sju haven

U

nder nittonhundratalet fanns det många partsrederier och rederiaktiebolag i Kullabygden.

Fördelarna med ett partsrederi var att man reducerade risken vid till exempel förlisning eller haveri.

En icke föraktlig del av det svenska tonnaget fraktades på kölar från Kullabygden. I takt med strukturförändringar och två världskrig under nittonhundratalet reducerades antalet rederier i Kullabygden kraftigt.

Rederi AB Polar bildades 1971 med familjen Pyk som huvudägare. Familjen Pyk är en gammal sjökaptenssläkt, vilket

46

Av Leif Holmberg man kan se på kyrkogården i Brunnby.

Bolaget hade sitt säte i Mölle. Det var nyskapande, och det var ett av de första rederierna som byggde kylfartyg.

Det första fartyget hette Polar Viking och byggdes på varvet i Sölvesborg. Det var under varvskrisens dagar, och varvet råkade i finansiella svårigheter som rederiet hjälpte till att lösa. Annars hade det funnits risk för att fartyget inte skulle ha kunnat byggas klart.

Polar byggde ytterligare tre kylfartyg.

Rederiet fraktade bland annat ärtor från Findus i Bjuv till England och Italien med god lönsamhet. Köparna uppskattade den höga kvaliteten på ärtorna från

Bjuv. Fartygen avyttrades så småningom. Kvar blev en bilfärja som gick mellan Landskrona och Danmark.

Rederiet avregistrerades 2012.

Bolagets sista styrelseordförande var Johanna Pyk, alltjämt bosatt i Mölle.

Rederi AB Mölle bildades 1922 av fyra sjökaptener i byn och en direktör från Helsingborg. Huvudredare var Hans Botvid Hansson. Han köpte det första fartyget 1922. Fartyget strandade någon månad senare och kondemnerades, det vill säga det dömdes ut och lasten togs i beslag.

Skeppsredare Otto Hillerström kom in i styrelsen 1926, och Nils Johan Pyk övertog ledningen i slutet av 1920-talet.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Bolaget gick i konkurs och fartyget S/S Heros såldes av konkursboet till ett partsrederi med Otto Hillerström och Nils Johan Pyk i styrelsen.

Samma personer bildade ett nytt rederi som hette Rederi AB Brunnby, Mölle. Företaget hade endast ett fartyg: S/S Kamma. I mars 1930 såldes detta skepp, och senare upphörde bolaget genom likvidation. År 1896 grundade Anders Andersson Thore i Jonstorp Thorerederierna tillsammans med den engelska skeppsmäklarfirman Metcalfe Son & Co. Bolaget skulle bli grunden för familjen Thores rederirörelse. Året efter köpte man S/S Mercia. År 1918 dog Anders Thore, och det sista fartyget såldes samma år.

Fyra år senare,1922, återvände Anders Thores son, Josef Albert Thore, till Sverige. Han hade arbetat med skeppshandel i 30 år i England. Tillsammans med sin bror Nils Martin Thore och

sjökapten A.W. Nilsson bildades Rederi AB Arild. Året därpå startades Rederi AB Jonstorp av Josef Albert Thore tillsammans med två kompanjoner.

Rederi AB Allians grundades 1926 av Nils Martin Thore tillsammans med Paulsson och Smidt. Nils Martin Thore bildade också Rederi AB Virginia. Detta rederi kom att bli det största rederiet i Thorerederierna.

Under slutet av 1970-talet avvecklades fartygen successivt. M/S Victoria var det sista kvarvarande fartyget, och det såldes 1977.

HMS Sjöborren var en svensk ubåt av Sjölejonklass som byggdes av Kockums och sjösattes den 14 juni 1941. Sjöborren påseglades den 4 september 1942 i övervattensläge av Thorerederiernas S/S Virginia och sjönk vid Kockelskär i Nyköpings skärgård. En besättningsman drunknade.

Ubåten bärgades och sattes i tjänst igen 1943. Den utrangerades först 1959.

Fartygschef på S/S Virginia var sjökapten Anders Thore (en ättling till mannen med samma namn som grundade rederirörelsen i slutet av 1800-talet).

Han var en djupt religiös man och tog mycket illa vid sig av dödsolyckan med ubåten.

Han förde aldrig mer befäl på något av Thorerederiernas fartyg. Han gick iland och arbetade sedan med shipping hos sin bror i Helsingborg.

Bökebäcksgården utanför Svanshall byggdes av Anders Thore. Han ville skapa ett ställe dit fattiga barn från arbetarkvarteren på Söder i Helsingborg kunde komma på somrarna. Anders Thore bildade en stiftelse som hade hand om gården. I dag ägs den av Svenska kyrkan och används i kyrkans ungdomsverksamhet. 

Polar Viking Fartyget byggdes 1964 på Sölvesborgs varv för Rederi AB Polar.

S/S Virginia ägdes av Rederi AB Virginia, det största rederiet i Thorerederierna.

M/S Victoria ägdes också av Rederi AB Virginia. Det var bolagets sista kvarvarande fartyg och såldes 1977.

HMS Sjöborren var en svensk ubåt, sjösatt 1941. Ett år senare blev den påseglad av S/S Virginia i Nyköpings skärgård.

Möllekuriren nr 3 • 2019

47

Formger • Skriver Redigerar • Trycker Fotograferar Gör hemsidor Christer Wallentin www.lillaforlaget.se 070-844 81 25

FÄRG TAPETER GOLV KONSTNÄRSMATERIAL

Vi har färgsatt Kullabygden sedan 1968 Måndag–fredag 08.00–18.00 • Lördag 08.00–14.00

48

Möllekuriren nr 3 • 2019

HÄR HÄMTADE MÖLLEBORNA SITT DRICKSVATTEN Text och karta Hans-Otto Pyk

DET VAR INTE så många fastigheter som hade egna brunnar förr i tiden. De flesta fick då gå och hämta sitt vatten i någon av de allmänna gatubrunnarna. Man kunde också få hämta hos grannen om grannsämjan var god.

Så skedde till exempel i min faders föräldrahem. Det var innan det nya huset var byggt, alltså före 1900. Då hämtade de sitt vatten inne hos grannen, där senare Johan Krabbe bosatte sig.

För övrit fanns i samhället flera så kallade gatubrunnar. Jag skall här beskriva platser för de offentliga brunnar som jag kommer ihåg. Att brunnar funnits på de båda Brunnsvägarna kan nan kanske gissa sig till.

På N. Brunnsvägen fanns en brunn som idag är täckt av en betongplatta på östra sidan, ungefär mitt emot nummer 6. På S. Brunnsvägen låg en brunn på östra sidan, mitt emot Villa Brunnen. En annan brunn låg vid Möllelägevägen 4, strax utanför Erik Wellbergs.

Så fanns det en brunn i Petter Fiskars lid en bit upp i Backen. Och till sist en brunn på hamnplanen där det idag är P-platser. Den var kanske inte så gammal, den grävdes inte förrän den nya hamnen anlades 1880. Den var försedd med pump och huvudsakligen avsedd för fiskare och turistbåtar.

Dessa tidigare brunnar var alla försedda med däck av plank och med trälock. Vid sidan av brunnen låg en brunnsstage [?] med en krok som för det mesta bestod av en hästsko. I den hängde man spannen och så förde man ner den i vattnet. Det fordrades en viss teknik för att inte tappa spannen.

• Ur Möllekuriren 1996 nummer 2, sidan 4. Gå till molle.se/Möllekuriren/Tidigare nummer.

Möllekuriren nr 3 • 2019

49

Möllekuriren intervjuar Åsa Johansson:

RAWFOOD BRA FÖR BÅDE KROPP OCH SJÄL Det ligger i tiden att minska på kött och äta mer frukt och grönt.

Begrepp som vegetarian, köttskam och klimatsmart surrar i luften.

frukt och grönsaker, sallader, bär, frön, nötter med mera.

– Efter några år med allt mindre animalisk föda tog vi i familjen bort kött och fågel, och så småningom försvann också fisk från min meny, till slut var jag en ren vegetarian. Det var över trettio år sen.

– I början av 2000-talet gick jag under några månader helt över till rawfood och kände mig betydligt renare och lättare i kroppen, och att det också påverkade mig mentalt. Jag hade fått en grundharmoni och en inre ro och balans i kropp och själ.

Det mesta verkar förbjudet om man ska tro tidningarna.

Mina vänner ville veta mer

Men behöver det vara så negativt?

– När jag för drygt tio år flyttade tillbaka till USA blev mina vänner intresserade av mitt sätt att leva. De ville veta mer, och där började min karriär som ambassadör för rawfood. Jag höll kurser och föredrag. Jag skrev också två böcker om rawfood. Det är enkla recept som alla kan börja med.

Ann Wigmore kanske någon har hört talas om. Hon började tala om »levande föda« redan i slutet av 1950-talet och förespråkade att man odlade vetegräs

Å

Av Birgitta Hansson – Så jag började byta ut vanlig, animalisk mat mot vegetarisk mat med ett stort inslag av rawfood. Jag gjorde det först och främst för mitt eget välbefinnande, men också av omsorg om resten av familjen. Jag var ju som mamma ansvarig för mina två barns välmående också. Familjen fick helt enkelt mer färsk

sa Johansson i Mölle är rawfood-lärare, föredragshållare och författare, och hon delar gärna med sig av sin kunskap och livssyn.

Rawfood och råkost är olika namn på samma sak.

Det är när man äter allt ur växtriket utan att upphetta det till mer än 42 grader.

Om man tillagar maten över den temperaturen förstörs en del av näringen, livskraften och enzymerna. Mixa, hacka, pressa och torka går däremot bra. Åsa är utbildad medeltidsarkeolog och har arbetat med utgrävningar i bland annat Skåne och Halland, liksom på Kreta. Hon har bott långa perioder i USA, men också i Mölle under några år i början på 2000-talet. När hennes pappa dog 2015 flyttade hon hem från USA för att hjälpa Maj Tegnestam, sin mamma i Vita Byn.

50

Foto Christer Wallenti

Bytte ut successivt – För fyrtio år sen läste jag en artikel i en amerikansk tidning om hur broccoli kunde förhindra cancer. Kunde det vara sant? Jag började ta reda på mer och fick upp ögonen för matens påverkan på ens fysiska hälsa. Jag läste mycket om detta, deltog i konvent och kongresser.

Från allt jag läste och hörde förstod jag att kött var mindre bra att äta, medan grönsaker och frukt var bättre.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Foto webben

hemma i köksfönstret för att det var nyttigt. Hon sa: »Maten vi äter kan vara den säkraste och kraftfullaste medicinen eller den långsammaste typen av gift«.

Det stämmer också med Åsas syn på kost och hälsa.

– Men, säger Åsa, det är du själv som bestämmer hur mycket färsk, obehandlad mat som du vill inkludera i din dagliga mathållning. Ingen annan kan äta den bästa maten åt dig, precis som att ingen kan ge dig god nattsömn. Du är själv ansvarig, och det är ju underbart!

Bort med dåligt samvete – Gör vad du kan, och låt allt dåligt samvete försvinna. Skilj på vardag och fest.

Njut när det är fest, men njut också av ren, färsk och färgglad mat till vardags.

– Av alla celler i kroppen är bara tio procent mänskliga. Bakterierna/ mikroberna utgör nittio procent. Det finns goda och dåliga bakterier i tarmen och det gäller att hålla de goda på gott humör. De goda bidrar till ett friskare Möllekuriren nr 3 • 2019

liv. De ger oss sjuttio procent av vårt immunförsvar, B12-vitamin, K-vitamin och nittiofem procent av vårt serotonin, ett så kallat må-bra-hormon.

– De dåliga, sjukdomsalstrande bakterierna försämrar människors hälsa.

I råa grönsaker finns mycket kostfibrer.

Det är fibrer som vi inte själva kan omvandla till näring, men som är fantastisk mat för de goda bakterierna.

Maten en vanlig dag För att bli lite mer konkret frågar jag Åsa hur hon äter en vanlig dag.

– Jag börjar oftast med ett stort glas ljummet vatten med lite citron eller lime i. Sedan äter jag kanske en melonbit på sommarhalvåret. Melonen omvandlas snabbt till energi i kroppen och ska därför helst ätas på tom mage.

– Sedan kan jag göra en smoothie med olika bär och frukt och mycket grönt. Eller så hackar jag allt i en matberedare, eller så kan jag göra en vacker hälsosam juice på frukt och grönsaker.

Åsas budskap är att välja så naturlig och ren mat som möjligt. Det är bättre att bara byta ut frukosten än att inte göra något alls

Variationsmöjligheterna är många, men färgrikt, läckert och vackert ska det vara.

– Till lunch äter jag kanske en tomatsoppa eller en sallad. Till sommarefterrätt eller som snacks mixar jag frysta bananbitar med hallon, eller med kakao och lite honung, till en fyllig glass eller sorbet. Ett tips är att alltid ha skalade bananbitar i frysen som kan bli glass eller användas till en shake.

– Som middag kan det bli en sallad, eller kokta färska rödbetor eller vaxbönor. På vintern när man vill ha mer varm mat så njuter jag av ugnsstekta rotfrukter, lins- eller böngrytor och mättande soppor. När grytan är färdig går det fint 51

att tillsätta rivna morötter, hackade örter eller paprikor och tomater för att få in färsk mat.

– Kryddor som chili, kanel och vitlök är viktiga inte bara som smakförhöjare, utan också för deras hälsoeffekt och att de värmer. Nötter och frön likaså, men blötlägg dem i några timmar så blir det lättare för kroppen att ta upp näringen.

Det indiska köket gillar jag, liksom det libanesiska med bland annat den matiga tabbouleh-salladen.

Mest gynnsamma bränslet

Åsas andra bok heter 3 Dagar Raw. I den finns det enkla recept som är både vältestade och populära. Det ska vara okomplicerat både att handla och att laga maten, så att ingen ger upp på grund av att det är besvärligt, anser Åsa.

Välkända livsmedel som finns i din vanliga butik fungerar bra. Frukt och grönt kan alla lätt köpa i de många gårdsbutikerna runt Mölle. Maten ska helst vara ekologisk och/eller närodlad.

– Att inspirera andra att välja fräschare mat för sitt välbefinnande har blivit min passion, säger Åsa. Kom ihåg att rawfood är en livsstil och inte en diet som man antingen följer eller inte följer, eller hoppar på eller av.

tre hela dagar i sin bok. Pröva tre, två eller kanske bara en dag, säger Åsa, och känn efter hur du mår. Det ska jag göra, och det känns inte särskilt svårt.

Jag tror att det är enkelheten i Åsas budskap, utan pekpinnar och krav, som tilltalar mig. Och jag tror att Åsa hoppas att den som prövar rawfood – och som känner att hon eller han mår bra eller till och med bättre än tidigare – successivt kommer att öka andelen rå kost i sin mathållning.  • Vill du veta mer eller köpa boken? Hör av dig till Åsa: asarawfood@gmail.com

Foton ur boken

Man behöver inte äta rawfood till 100 procent. Åsa har landat i en vegetarisk mathållning där 60–70 procent är råkost. Var och en väljer själv sin nivå, men för Åsa är det självklart att man ska göra vad man kan för att må så bra som det bara går. Det är viktigt att ge kroppen det mest gynnsamma bränslet för att vi ska kunna leva så optimalt vi kan. Åsas budskap är att välja så naturlig och ren mat som möjligt. Det är bättre att bara byta ut frukosten än att inte göra något alls. Åsa har skrivit en frukostbok med tolv recept. Den kan man ladda ned utan kostnad från hennes hemsida: onthelime.com.

Det ska vara okomplicerat

En ny bok är på gång Just nu skriver Åsa på sin tredje bok.

Den ska ge en tydligare helhetssyn på mat; hur maten påverkar oss inte bara fysiskt, utan också oss mentalt, känslomässigt och i förlängningen spirituellt. Även jorden som vi lever på påverkas ju i hög grad av vad vi äter.

Jag blev inspirerad att pröva en mer växtbaserad kost efter mötet med Åsa.

Hon ger varierade recept på rawfood för

ROSA BANANGLASS 1 portion

Njut av härlig sorbet eller glass även om du inte har en glassmaskin! Gjord på enbart frysta bananer och hallon, det är det hela.

Man kan lägga till lite honung, agavesirap eller annan sötning om man vill, men oftast behövs det inte.

FÄRSK TOMATSOPPA

Ingredienser

2 portioner

1 banan, riktigt mogen, skalad 1 näve hallon, frysta eller färska

Tomater och basilika är verkliga klassiker tillsammans. Soppan är väldigt smakrik och ändå enkel att göra. Jag älskar att dricka den ur ett stort glas.

Gör så här Skär bananen i bitar och frys in över natten, men några timmar kan räcka.

• Båda recepten är ur 3 Dagar Raw •

Ingredienser 2–3 dl vatten En handfull pinjenötter eller 1 dryg matsked tahini (sesamsmör) 2–3 stora soltorkade tomater 3–4 stora mogna tomater, i bitar Saft från en halv citron 1 liten vitlöksklyfta (eller 1 matsked hackad lök) 1½–2 teskedar grovt obehandlat havssalt Färsk malen svartpeppar En stor näve färska basilikablad Topping: halverade körsbärstomater, extra pinjenötter och basilikablad

52

Gör så här 1. Mät upp vattnet i mixerskålen och lägg till pinjenötter (tahini) och soltorkad tomat. Mixa slätt. Om tomaterna är torra, låt dem ligga i blöt medan du förbereder övriga ingredienser.

2. Tillsätt resterande ingredienser, utom den färska basilikan och mixa till slät soppa. Justera med salt och citron.

3. Lägg i basilikabladen och pulsera några gånger. Häll upp i serveringsskål eller glas och lägg på tomathalvor, pinjenötter och rivna basilikablad.

Låt bananbitarna tina cirka 10 minuter (kanske medan du tar fram hallonen och förbereder garneringen).

Lägg över dem i matberedare med hackkniven påsatt och kör. Först blir det flingliknande bitar som efter ett tag går över till att se ut som krämig mjukglass.

Lägg i hallonen och kör allt till en rosa glass.

Smaka av och tillsätt eventuellt honung eller annan sötning. Servera genast.

Valfri garnering: Skivad banan, kakaokross, färska bär, hackade nötter eller kanske chokladfudge.

Möllekuriren nr 3 • 2019

Kristina Kullenberg i annexet i somras:

Foton som fick folk att titta en extra gång KRISTINAS EGEN PRESENTATION AV UTSTÄLLNINGEN

Möllekuriren nr 3 • 2019

kom krypande och jag började arrangera stilleben med funderingar kring män och manlighet.

Lite senare hittade jag ett »sminkhuvud« på en secondhand, och olika karaktärer började växa fram. Kvinnlig fåfänga och strävan. Den som har flest perfekta och väl utvalda detaljer vinner!

Jakten på att få liv i plasten roar mig, när det plötsligt känns som om det blir en verklig person, om än en väldigt polerad eller skruvad verklighet!

Den skruvade och polerade verkligheten som

kablas ut i sociala medier är också en stor källa till inspiration. Här i Mölle visar jag ett urval av mina bilder, en serie jag döpt till #art. kristina.kullenberg@hotmail.com│070-722 26 34

Mitt jobb som hår- och makeupartist innebär möten med allsköns olika typer av människor. Jag har sminkat kungligheter, fotomodeller, skådespelare och en och annan gris, djuret alltså, och allt där emellan! Mina arbetsplatser är ibland slott, andra gånger hotell som kostar 8 dollar natten, en och annan öken i Afrika, och vinterlandskap i Nikkaluokta.

Varvat med vitmålade studios i Stockholm eller till exempel Bangkok.

Jag arbetar omgiven av kreativa, roliga och otroligt begåvade människor och jag är så tacksam för att jag har haft ynnesten att kunna frilansa hittills i 28 år i modebranschen.

Vid sidan av mitt jobb har jag alltid haft små kreativa projekt. Jag har illustrerat mycket, sytt och broderat.

Fotografi är däremot en ny passion som blossade upp av en slump för ett par år sedan.

Dockorna jag fotograferar, köpte jag nämligen för ett hobbyprojekt, där jag behövde små herrkläder.

Dockorna låg sedan nakna hemma i bokhyllan. Idéerna

53

DEBATT Naturskyddsföreningen i Kullabygden:

»Den biologiska mångfalden hotad på Kullaberg«

U

svärande stor, vilket är skadligt både för människor och djur, och som definitivt inte gynnar den biologiska mångfalden.

Naturskyddsföreningen i Kullabygden bildades 1981 och framhöll tidigt att (framför allt västra) Kullaberg städades alldeles för hårt och började likna en park, och förhållandena i dag är inte annorlunda – död ved och alltfler gamla träd går förlorade. Föreningen hade också synpunkter på golfbanan, som knappast bidrar till någon biologisk mångfald och därför inte borde anlagts i ett värdefullt naturreservat. Men nu finns den där, och ruffar och andra kringytor kan naturligtvis vara eller göras värdefulla.

Att nötkreatur som tidigare betade vissa delar av Kullaberg har bytts mot får är beklagligt eftersom fåren betar hårdare, vilket i känslig natur är negativt för växt-, svamp- och insektsliv. Vi behöver inte fler gräsmattor på berget.

Det är naturligtvis inte bara på dem som har till uppgift att ta fram skötselplaner och på dem som ska genomföra dessa, som ansvaret vilar för att bibehålla den biologiska mångfalden. Det räcker

 Gör så här om du vill läsa artiklarna om Kullaberg i vårnumret: Gå till molle.se och klicka dig vidare till Möllekuriren. Välj Möllekuriren 2019 nr 1 och bläddra dig fram till sidan 48.

ju inte att inrätta reservat, det måste naturligtvis också avsättas medel för deras skötsel, och på den punkten har det ofta brustit. Om vi är rätt underrättade, så är läget särskilt illa i år.

Vi vill avslutningsvis påpeka att det accelererande utdöendet av arter är lika allvarligt som klimatförändringarna.

Arter har visserligen alltid dött ut, men normalt i en sådan takt att nya samtidigt hunnit utvecklas. En utdöd art är för alltid borta.

För Naturskyddsföreningen i Kullabygden Gunnel Petersson, sekr.

Kerstin Bergelin Foto Marie-Charlotte Hammar

tan att kommentera alla detaljer instämmer Naturskyddsföreningen i Kullabygden i allt väsentligt i de åsikter som Tomas Svensson och Christer Wallentin framförde i Möllekuriren 2019 nr 1, sidan 48–52.

Länsstyrelsen fick nyligen Kullaberg certifierat som en »hållbar turistdestination«, men certifieringen förefaller nästan bara ha ett syfte: att främja turismen, till exempel med en primitiv tältplats och ett vindskydd vid Josefinelustparkeringen. Vad som behövs är i stället seriösa naturvårdsinsatser som främjar växt-, svamp- och djurlivet.

Ett av riksdagens antagna miljökvalitetsmål säger bland annat att den biologiska mångfalden ska bevaras, och arterna ska kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd. Det målet avsågs att nås 2020. Men enligt Länsstyrelsen Skånes bedömning i januari 2019 av miljökvalitetsmålet ”Ett rikt växt- och djurliv” är tillståndet inte hållbart.

Biltrafiken till och på berget har länge varit omfattande och sedan parkeringsavgiften vid infarten till västra delen av reservatet togs bort har den blivit be-

Detta är en argumenterande text med syfte att påverka. Skribenterna framför åsikter som Naturskyddsföreningen i Kullabygden står bakom.

Foto webben

Foto webben

54

Möllekuriren nr 3 • 2019

FÖRENINGSSIDAN

KAPELLFÖRENINGEN

i samarbete med brunnby församling Konserter Konserterna börjar klockan 16 och hålls i kapellet. Priset är 100 kronor. Boka gärna biljetter i förväg: claesgu@gmail.com.

Den 22 september│Van der Pals quartet, en kvartett kammarmusiker med en repertoar från Hayden till Sibelius. En i gruppen har sina rötter i Kullabygden.

Den 27 oktober│Malleus Incus. Slagverkarna Johan Bridger och Partrick Raab spelar på marimba, vibrafon och trummor. De framför verk av bland annat, Bach, Broström, Koppel och Piazzolla.

Den 17 november│Konstellation: Kvartett. Kammarmusikerna Hillevi Rasmusson, Isabel Godau, Ragnhild Kvist och Gunvor Matilda Andersson bjuder på klassisk musik för pianokvartett och stråktrio. • Läs artikeln om Hillevi i Möllekuriren 2019 nummer 2, det vill säga sommarnumret.

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN snfkullabygden.n.nu

Den 14 – 15 september│Svamputställning och rådgivning klockan 11–16 i Naturum Kullaberg. Upplysningar: Kerstin Bergelin, 070-541 14 14.

Den 21 september│Kulturnatten i Höganäs. Läderlappen – den riktiga föreställningen, klockan 19.30. Samling vid Tivoliparkens utescen.

Den 1 oktober│Wapnö gård – Omställning från linjärt materialflöde till kretslopp. VD Lennart Bengtsson föreläser om förändringsprocessen. Per Nyrén medverkar med pianospel under pausen. Café Amanda, Höganäs bibliotek klockan 19.

Den 19 oktober│Främmande arter i havet: Tidig upptäckt och snabb respons – Så tacklar vi utmaningen med växter och djur. Höganäs Båtsällskaps klubbhus i hamnen klockan 14.

Den 12 november│Forskning i Arktis och Antarktis. Föredrag av Fil.dr Björn Dahlbäck, tidigare chef för Polarforskningssekretariatet. Café Amanda, Höganäs Bibliotek klockan 19.

Den 8 december│Adventsvandring på Kullaberg. Samling klockan 10 på den nedre parkeringen vid Himmelstorp.

Upplysningar: Henrik Nilsson och Ulrik Alm.

MÖLLE BOULEKLUBB molleboule.se

I år fyller klubben 30 år. Mycket finns att läsa på vår hemsida.

Den 12 september│Partävling.

Den 10 oktober│Singeltävling.

MÖLLE-ARILD ROTARYKLUBB rotary.se/molle-arild

spfseniorerna.se/kullabergmolle Den 17 september│ Pensionat Strandgården m.m. Christer Paulsson, som tillsammans med sin fru Tina driver pensionatet, berättar i stationshuset klockan 14.

Den 8 oktober│Studiebesök klockan 14 i Höganäs stadshus – inblick i den kommunala verksamheten. Rundvandring och information om budgetprocessen och planprocessen.

Den 15 oktober│Vattnets väg. Fredrik Arthursson, VA-chef i Höganäs, berättar i stationshuset klockan 14 om vattnets kretslopp.

Den 22 oktober│Per Nyrén startar en musikserie i tre delar och inleder med 1700-talet – Wolfgang Amadeus Mozart.

Stationshuset klockan 14.

Den 5 november│Per Nyréns musikserie del 2: 1800-talet – Richard Wagner.

Stationshuset klockan 14.

Den 19 november│Höstens böcker.

Christoffer Palmer, Höganäs bokhandel, ger lästips i stationshuset klockan 14.

Den 13 december│Jullunch med luciatåg i stationshuset klockan 13.

• Alla medlemmar och andra intresserade seniorer hälsas välkomna. Anmälan till de olika aktiviteterna görs till: Britt Gudmundson 070-868 14 81; brittgu@gmail.com eller till Birgitta Gille 073-312 11 07; biobe.gille@telia.com.

Den 12 september│Åsa johansson, Rawfood.

Den 19 september│Anette Johansson, Disa • Dogs In Service & Aid, assistanshundar.

Den 6 december│Julträff och fest.

Den 3 oktober│Peter Schölander, kommunalråd i Höganäs.

• Den 1 oktober och den 29 oktober är det ärtsoppekvällar.

Den 10 oktober│Mats Grähs, Price My Hotelroom AB.

• Det är träning på måndagar klockan 14, tisdagar och onsdagar klockan 10 samt på torsdagar klockan 16. Obs! Efter den 1 oktober är träningen klockan 14 på torsdagar.

Den 17 oktober│Mats Glimståhl, Svart af Hälsingborg AB. Lakrits.

30 år i år

SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE

Den 28 november│Henrik Persson, Räddningstjänsten i Höganäs. oOo

Välkommen att vara med, men anmäl dig först till Monica Bengtsson: 042-36 76 25 monicaochingemar.bengtson@telia.com

Möllekuriren nr 3 • 2019

55

56

Mรถllekuriren nr 3 โ ข 2019