Möllekuriren 2018 nr 1 by Mölle By- och Kulturförening

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 1 • 2018

Diskokungen Fröken Annie Lars Vilks • Nimis Statsfrun

Oj, som vi läng

Text och foto Bengt Nilsson

Skånes rika oljekälla 2

inns det något vackrare än rapsen som blommar? Man brukar kunna ana vad som är på gång några veckor innan, men så händer det, nästan över en natt: Fälten exploderar i gult. Färgen bländar betraktarna. Skolbarnen fick förr lära sig att det fanns raps och rybs, och några kunde till och med skilja på de två oljeväxterna. Rybs odlades tidigare i ganska stor omfattning i norra Mellansverige, men den odlingen är nästan helt borta. I dag är det rapsodling som gäller. I hela södra Sverige sås rapsen på hösten. Längre upp i landet – där man får räkna med hårdare vintrar – finns en liten odling av vårraps.

I Skåne bör sådden ske den sista veckan i augusti. Det går att så senare, men skörden kommer då att bli lägre. En annan fördel med att så tidigt är att chanserna ökar att plantorna överlever om det blir en hård vinter. I början av april kan fälten se ganska tråkiga ut, men sedan går det fort. På någon vecka skjuter rapsplantorna i höjden och det dröjer inte så länge förrän blommorna slår ut. Den intensiva gula färgen drar till sig bin och andra insekter, och biodlarna kan i bästa fall räkna med en god skörd av rapshonung. För rapsen däremot är bina inte så viktiga. De bidrar till pollineringen i ringa mån, eftersom rapsen befruktar sig själv. Plantornas eget Möllekuriren nr 1 • 2018

gtar ...

raps för produktion av matfett under första världskriget, men odlingen upphörde på 1920-talet. Under andra världskriget kom den tillbaka, och därefter har produktionen tagit fart. Innan skördetröskorna kom var odlingen svår; det fanns inga bra maskiner för att hantera grödan. Rapsplantans skidor – som innehåller de oljerika fröna – spricker mycket lätt och fröna ramlar ner på marken. Moderna skördetröskor skördar rapsen direkt på rot, utan någon hantering som orsakar stort fröspill. I dag finns det dessutom rapssorter med skidor som inte spricker lika lätt. De »drösar« mindre, som odlarna säger. Av höstraps i Skåne kan man skörda upp till fyra ton frö per hektar. Fröna innehåller över 40 procent olja. När oljan har pressats ur fröna gör man rapsmjöl av resterna, ett mycket proteinrikt djurfoder.

pollen klarar av den största delen av pollineringen. Rapsen ingår i familjen korsblommiga kålväxter, och i denna finns många odlade grönsaker. Några exempel: blomkål, vitkål, broccoli, grönkål, kålrabbi, rova, broccoli, kineskål och kålrot. Kålväxterna tillhör landets äldsta kulturväxter. Rova odlades redan under bronsåldern, alltså för cirka 3 500 år sedan. Kålrot är av senare ursprung och började odlas under medeltiden. Kålrot och raps är samma art och har uppkommit ur en hybrid mellan kål och rova. Eftersom rova och rybs är samma art så har vi släktskapet mellan rybs och raps; raps är en hybrid mellan kål och rybs. Rovan och kålroten odMöllekuriren nr 1 • 2018

lades för roten, som kan ätas av både människor och djur, och de gav även oljerika frön ur vilka man pressade rovolja. Denna olja användes långt in på 1800-talet i oljelampor, gatlyktor och i fyrar. Kullens fyr drevs med rovolja fram till 1872. Rapsoljan har även använts som smörjolja i ångmaskiner. Före och under andra världskriget ökade ångdrivna fartyg starkt; det gällde både örlogsfartyg och handelsfartyg. Kanada höll sig framme och fick igång en stor odling av raps. Landet är i dag den största producenten av rapsolja som matolja; den säljs på världsmarknaden under märket Canola. I Sverige hade vi en liten odling av

Den raps som odlades från början hade en olja som inte var speciellt bra som matolja, eftersom den innehöll en stor andel mättat fett. Men det skedde en stor förändring under 1970-talet. Genom växtförädling togs det mättade fettet bort och rapsen har i dag en utmärkt kvalité som matolja. Konsumenterna kan välja mellan en kallpressad olja som är guldgul, och har en nötig smak, eller en varmpressad olja utan färg och smak. Under 2016 skördades 80 000 ton rapsfrön i Sverige, vilket kan jämföras med Kanadas produktion av 21 miljoner ton. Världsproduktionen var drygt 80 miljoner ton. Raps i all ära, men den skörden står sig volymmässigt slätt mot produktionen av soja som är fyra gånger större. Olivoljan är populär hos konsumenterna. Cirka 20 miljoner ton oliver skördas årligen. m 3

MEDVERKANDE Foto Christer Wallentin

Foto Christer Wallentin

Möllekuriren nr 1 • 2018 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år Redaktör│Bengt Nilsson 070-740 04 58 bengt.molle@gmail.com Ansvarig utgivare│Christina Ullenius 070-588 45 00

Foton Privat

Layout och redigering

Magnus Hellstrand

Caroline Ranby

Frederic Täckström

Lilla Förlaget│Christer Wallentin 070-844 81 25 info@lillaforlaget.se Korrektur│Kerstin Nilsson och Bengt Nilsson

MAGNUS ÄR EN fotografisk

Det är 25 år sedan Caroline kom

FÖR MÅNGA MÖLLEBOR är han

stilist ända ut i avtryckarfingret.

till Krapperup första gången.

känd som fotograf, filmare och

Han flyttade från Svedala till

Besöket i källarens arkiv gav

bokmakare. I tio år har han

Tryckning│Exakta, Malmö 2018

Tranås 1969 och vann direkt en

mersmak och har resulterat i

ställt ut sina foton med motiv

Presslagt den 6 mars 2018

lokal fototävling. Där drev han

flera böcker, senast den biografi

från det undersköna Kullaberg

en fotostudio i över tjugo år.

som presenteras på sidan 44.

på gallerier i byn.

Nästa nummer kommer ut den 7 juni 2018 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser senast till den 14 maj.

Magnus har plåtat nästan

Carolines publikationer har

Kanske ännu fler har sett

allt. Med underfundig humor

prisats som lysande exempel

hans filmer i stationshuset och

lyfter han fram personligheten

på förmedling av forskning om

blivit berörda.

hos de människor och miljöer

skånsk kultur och historia. I

som han skildrar. Hans bilder

böckerna står hon oftast själv

hans böcker om Mölles historia,

har visats ute i världen.

Ytterligare fler har säkert läst

för både text och foto, och

som Frederic har skrivit och

Magnus har bott i Mölle och

ibland även för formgivningen.

gett ut tillsammans med Erik

Viken på sin fritid. Sedan 2013

Dagligdags är hon antikvarie

Magnusson. I hans förflutna finns även

är Lerberget hans fasta adress.

i eget företag i Nyhamnsläge,

Han fortsätter att fotografera

dit hon kom från Malmö 2001,

en karriär som skådespelare

och skriva, och är numera också

och där hon även får utlopp för

på teater och film. Frederic är

engagerad i Senioruniversitet.

ett annat intresse, trädgården.

cineast med egen biograf.

Medverkande

Tomas Svensson Frederic Täckström Christina Ullenius Christer Wallentin

Kyl- och Värmepumpservice Lilla Förlaget i Mölle Lindes Bilverkstad Länsbergs • Fastighetsmäklare Maritas blomsterglädje Mölle Krukmakeri & Café Mölle Målarna Nordstrand • Tandläkare Nya Tapet & Färglagret Nättidningen Fyren Pensionat Strandgården Plisséexperten Retro Sportfiskebutiken Stilbilderna i Mölle Tunneberga Gästgifvaregård

Leif Aspelin Monica Bengtson Margareta Bremertz Vivi Delshammar Mats Ekberg Christer Elfversson Karin Eriksson Bo Hansson Magnus Hellstrand Ingmar Hesslefors Agneta Holm Mats Jönsson Boel Kullenberg Per Kämpe Gunilla Larsson Ingemar Löfgren Lillemor Löfgren Zibuse Mazeka Bengt Nilsson Kerstin Nilsson Hans Peterson Caroline Ranby Örjan Rinnert

Annonsörer Bengtssons Optik Colorama Flexbox • Brevlådor Get Cut • Ulrika Sandin Grand Hôtel Hotel Kullaberg Höganäs Bokhandel Höganäs Energi Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet Johan Nilsson • Entreprenad Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Krapperups kaffestuga Kristoffers Byggtjänst Kullabygdens Byggnadsvård Kullagårdens Wärdshus

 Mölle By- och Kulturförening Mölle Hamnallé 2 263 77 Mölle Hemsida│molle.se E-post│info@molle.se Årsavgiften för 2018 är 200 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj. Medlemsavgifterna inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 110 kronor per år; för utlandet 210 kronor. Betala till bankgiro 5617-3883.

 Byföreningens månadsbrev Mejla till info@molle.se om du vill få löpande information om kommande arrangemang i Mölle, tips på aktiviteter m.m. Möllekuriren på webben Gå till issuu.com och skriv Möllekuriren i sökrutan. Där läggs tidningen ut med ett nummers fördröjning.

Frederic Täckström tog bilden på framsidan. Våren har kommit till Kullaberg. Möllekuriren nr 1 • 2018

INNEHÅLL

VÄLKOMMEN

Vad gör ni i Mölle på vintern?

2 Oj, som vi längtar ... 4 Medverkande och annonsörer

DEN FRÅGAN HAR vi väl alla fått

5 Vad gör ni i Mölle på vintern? 6 På gång i Mölle 14 Hans Peterson • Krönikan 16 Blomman, kamreren och Greta 18 Sjöräddningen kommer till undsättning 20 Karin Eriksson • Signerat 23 En kolportörs vedermödor 24 Leif Aspelin • Grön, gul eller röd gubbe 26 Diskokungen på Mölleberg: »Det var fullt sex kvällar i veckan« 28 En kåkstad i Sydafrika: Här betyder svenskars insatser mycket 30 Fröken Annie – Isaac Svenssons sista efterträdare 38 Lars Vilks ger sig inte: Konstverket växer med motståndet 43 Måla bruden 44 Ebba Hochschild, född Gyllenstierna: Övervann ofattbara prövningar 50 Caroline Ranby: »Jag såg direkt att det här var ett ämne med potential« 53 Insänt • Om trafik och trottoar 55 Föreningssidan

* Hålls i stationshuset ** På Isaac Svens väg 7 Möllekuriren nr 1 • 2018

Bengt Nilsson Redaktör

Lördagen den 14 april Presentation av Christer Elfverssons nya bok. Öppet Hus kl 14–17** Torsdagen den 30 april Valborgsmässofirande på fäladen. Brasan tänds kl 20.30 Foto Christer Wallentin

Lördagen den 7 april Strandstädning. Samling vid Ruffen kl 10

Missa inte

Fredagen den 30 mars Konstrundan startar, och den pågår sedan till och med den 8 april

Nimis är aldrig långt borta i Mölle. Magnus Hellstrand har haft kontakt med Lars Vilks i många år. Det började på allvar när Magnus sommarbodde i Mölle och Lars Vilks skulle bygga en drinkbar till Klubbhotellet. I den tredje större artikeln är en nyutkommen bok av Caroline Ranby i fokus. Den handlar om Ebba Hochschild, som föddes på Krapperup 1866, och fick ett synnerligen händelserikt och långt liv. Hennes man dog ung i syfilis och deras två barn blev bara fyra och sex år gamla. Trots dessa katastrofala slag reste sig Ebba Hochschild, och hon blev så småningom statsfru och nära medarbetare till drottning Victoria.

Måndagen den 9 april Vinprovning med Kaj Zaar. Även den 7 maj*

Söndagen den 25 mars Byföreningens årsmöte börjar kl 14* Torsdagen den 29 mars Claes Moser föreläser och kommenterar åhörarnas medförda föremål kl 16*

när vi har presenterat oss som Möllebor. Det är nog svårt för utomstående att förstå att vintern är den tid då föreningslivet blommar upp och håller oss sysselsatta. Möllekuriren, som kommer ut fyra gånger per år, är bara ett exempel på vad byborna håller på med. Varje utgåva brukar ha ett tjugotal medarbetare. I årets första nummer av tidningen har vi som vanligt mycket information om det som händer i byn under de närmaste månaderna. Den här gången prövar vi ett lite annorlunda grepp. I början av tidningen har vi notiser och kortare inslag. Sedan följer tre ganska långa artiklar. I den första berättar Christer Elversson om Isaac Svenssons sista efterträdare. Fröken Annie kämpade för att hålla butiken igång trots vikande kundunderlag.

Torsdagen den 7 juni Möllekurirens sommarnummer kommer ut

PÅ GÅNG I MÖLLE

Monicas teatertips

Ring 042-36 76 24 eller mejla: monicaochingemar.bengtson@telia.com JAG HAR FÖR närvarande ingen teaterresa på gång, men jag hoppas att stadsteatern i Helsingborg kan locka er med sin repertoar. Välj vilken föreställning ni vill se, kontakta mig, och sedan bokar jag era biljetter med bra rabatt. Programmet för våren är lättillgängligt på webben: helsingborgsstadsteater.se Samtal på hög nivå Ett exempel på Lillemor Löfgrens akrylmålningar. Se lillemorlofgren.com

Gallerisäsongen ÅRETS UTSTÄLLNINGSVERKSAMHET börjar med Konstrundan långfredagen den 30 mars. Den pågår till söndagen den 8 april.

Mimmi Belfrage Mohlin och Hans Alve Larsson visar målningar, grafik och teckningar i stationshuset. I annexet ställer Lillemor Löfgren ut målningar och skulpturer. Öppettider: Påskdagarna och sista helgen klockan 10–18; på vardagarna klockan 16–19. Efter Konstrundan är det paus några veckor innan sommarens alla utställningar tar vid.

Boksläpp i april Christer och Gunvor Elfversson har Öppet Hus på Isaac Svens väg 7 den 14 april klockan 14–17. Alla är välkomna! I Löjets skimmer – Halva sanningar från Mölle har Christer samlat sina artiklar i Möllekuriren plus en ny. Den här dagen är starten för försäljningen.

• Soppteateatern spelar ända in i maj. Det är alltid på en torsdag klockan 12.15 i teaterns foajé. Datum: 22/3, 5/4, 12/4, 19/4, 26/4 och 3/5. Foto webben

• Den 24 mars intar Figaros bröllop stora scenen. Den här teaterversionen av operan är en farsartad komedi som osar av åtrå, otrohet och utstuderad maktkamp. Pjäsen spelas till och med den 5 maj. • Den 6 april har Idioterna premiär på Lillan, och den visas en bit in i maj. Pjäsen bygger på Lars von Triers kultförklarade film. Några vänner flyttar in i en villa i Helsingborg och lurar sin omgivning genom att spela utvecklingsstörda.

Årsmöte snart VÄLKOMMEN TILL BYFÖRENINGENS årsmö-

Claes Moser i Mölle Förra året blev konstexperten och galleristen Claes Moser med familj sommarmöllebor. För många är han även ett känt ansikte i Antikrundan i SVT. Den 29 mars klockan 16 kommer Claes Moser till stationshuset och berättar om Skagenmålarna och Marie Krøyers bortglömda konstskatt. Efter en kort paus bjuds deltagarna in att visa fram konstverk eller andra föremål som de vill veta mer om.

te söndagen den 25 mars klockan 14 i stationshuset. Styrelsen presenterar då sin berättelse om 2017 och lägger fram bokslutet för året. Flera nya ledamöter ska väljas, bland annat en ny ordförande. Årsmötet ska också ta ställning till motioner. Vid pressläggningen hade tre motioner kommit in. De gäller: • Digitalisering av Möllekuriren och föreningens verksamhetsberättelser • Samverkan mellan byföreningen och övriga föreningar i Mölle • Hyressättningen för stationshuset och annexet. Läs motionerna på molle.se/Årsmöte. Där finns också dagordningen, bokslutet, verksamhetsberättelsen med mera.

ÖPPET Alla dagar hela året! mollekrukmakeri.se 042-34 79 91 6

Möllekuriren nr 1 • 2018

PÅ GÅNG I MÖLLE

Regn, regn, regn. Var ska vi få hägn?

Foto webben

Av Gunilla Larsson I HÖST OCH VINTER har det regnat mer än

Skogen på Kullaberg NÄR LÄNSSTYRELSEN GJORDE upp med Krapperup om att ta över förvaltningen av östra Kullaberg fick man fria händer att sköta skogen. Man kommer inte att bedriva ett traditionellt skogsbruk, utan andra mål ska gälla för skötseln. Skogen ska föryngra sig själv och på sikt ska en ädellövskog etableras. Länsstyrelsen arbetar på en skötselplan tillsammans med personalen som arbetar för Kullaberg. I väntan på att planen ska bli klar har man i liten skala börjat ta bort en del barrträd och andra främmande arter som inte ska finnas i en svensk ädellövskog. Arbetet startade med att gran avverkades längs det röda spåret. Den gran som växer här är en inplanterad art som inte hör hemma i svenska skogar och som har en stor förmåga att sprida sig. Dessutom kommer lärkträden som finns på en del platser att avverkas. När det gäller andra främmande trädslag, som cypress och tysklönn, kommer man att ta ställning till dessa i arbetet med den nya skötselplanen. De tallbestånd som finns på Kullaberg kommer förmodligen att behållas. Möllekuriren nr 1 • 2018

I höst och vinter har de synliga dammarna, mossarna och bäckarna i Mölle med omnejd varit välfyllda. Där man under andra, torra år, inte har sett något vatten över huvud taget, har en strid bäck runnit fram. Ett sånt här regnhalvår har säkert gjort gott för grundvattennivån.

Den som under senare år vid juletid har gått in i östra Kullaberg – på stigen från vattentornet – har strax upptäckt några smågranar som klätts med glaskulor. Bland annat dessa granar har avverkats i vinter. Skogsarbetarna har gått fram ganska bryskt och lämnat kvar avkvistade stammar, meterhöga stubbar och mycket ris. Tillvägagångssättet har fått mer än en Möllebo att undra om syftet har varit att ge julpyntarna en knäpp på näsan. Det är nog inte så konstigt att den tanken dök upp, hygget såg inte för grant ut. Men det är kanske ändå därhemma i stugan som julpyntet gör sig bäst.

EN GÅNG ÄR ingen gång. Två gånger kan vara början på en tradition. Så tänkte nog flera när Magnus Nordstrand i julas upprepade succén från 2016. Konceptet var detsamma: Utställningen omfattade tavlor från Mölle och Kullabygden. På förmiddagen fick folk lämna in sina konstverk och några timmar senare var det vernissage. Liksom förra gången kom det många som ville se vad Magnus hade fått ihop. – Jag hade väntat mig att flertalet tavlor skulle vara desamma som förra året. Men så var det inte alls. Med ett par undantag var det konstverk som inte tidigare hade visats i stationshuset, sa en besökare. Foton Christer Wallentin

vanligt i Mölle. På S:t Arild Golfklubb har banchefen fört statistik. Mellan den 15 juli och den 31 december 2017 kom det 810 millimeter regn, att jämföra med hela 2016 då det föll cirka 500 millimeter. Arilds golfbana är visserligen inte Mölle, men det ger ändå en vink om att vi som tycker att det har regnat ovanligt mycket har haft rätt. Vatten från Kullaberg tar sig genom byn ner mot havet. Ibland rinner vattnet i en bäck ovan jord, väl synligt. Men i många fall har vattendragen lagts bitvis i kulvertar för att inte inverka på vägar och byggnader.

Konst i mellandagarna

Olof Krumlinde Mölle hamn.

Lars Norrman Kullaberg, sett från fäladen.

Foto Bengt Nilsson

PÅ GÅNG I MÖLLE Efter fyra år som ordförande

alla idéer och tankar som vi har presenterat. Utan honom och hans stöd hade vi haft svårt att genomföra Mölles pånyttfödelse. En bra relation och kommunikation med kommunen är A och O, att beskriva och informera om de åtgärder och förbättringar som man önskar. Nu innehåller Möllekuriren inte endast artiklar om vår historia, som vi är stolta över, utan även inslag om vår nutid och Mölles utveckling. Detta skapar en positiv bild av Mölle. Tänk att kommunen lyssnade på oss och kom med en ny detaljplan för Mölles hamnområde. Resten känner vi till. Ett hamnområde som lever upp till Mölles rykte, en pärla. Till sist vill jag önska den kommande styrelsen ett stort lycka till i positiv anda. Glöm inte arbetet för ett trafiksäkrare Mölle, det är viktigt. Tack för mig önskar och hälsar:

Ett stort tack från Mats Jönsson Nu är det inte många dagar kvar för Christina Ullenius, Ingemar Löfgren och mig att jobba i styrelsen för Mölle Byoch Kulturförening. Fyra år av inspiration och stort engagemang. I de olika styrelsesamansättningarna under dessa år har alla varit lojala och målinriktade i alla de arrangemang som är traditionella och de som har blivit nyskapade. Tack till alla er som verkat under mitt ordförandeskap. Även ett stort tack till alla som verkat för byföreningen utanför styrelsen. Vad hade Mölle varit utan allas engagemang? Jag vill även tacka de tjänstemän i Höganäs kommun som vi har haft samarbete med. Utan er hade inte Mölle fått den pånyttfödelse som råder i dag. Sedan måste jag tacka Péter Kovács för alla de möten som han och jag har haft. Peter har lyssnat och tagit del av

Valborg

Sång och musik i hemmiljö under våren Musikhuset ordnar tre konserter på Ransviksvägen 15 i samarbete med byföreningen. Anmälan krävs till: info@mollehuset.se. Läs mer om evenemangen: fb.me/mollehusetmusik.

Den 23 mars│En musikalisk whiskyprovarafton. Rod Sinclair är skotten som blev bofast i Danmark, men som har spelat sig runt världen. Här bjuder han på en helhetsupplevelse med sång, musik och smak av whisky. Han sjunger traditionella skotska sånger till banjo och gitarr. Pris 300 kronor.

Foto Maats Ekberg



Anders W. Mölleryd

Mölle–Kullen genom tiderna Direkt från förlaget 199:– www.lillaforlaget.se 8

Mats Jönsson

Den 27 april│Mitt liv i musiken med Jan-Olof Andersson, en av landets bästa vissångare. Med inlevelse och virtuost gitarrspel trollbinder Jan-Olof publiken. Hans repertoar sträcker sig från medeltida engelska kärlekssånger – via den svenska vistraditionen – till egna sånger och tonsättningar. Pris 200 kronor med en lätt förtäring.

Jan-Olof Andersson kommer till Mölle den 27 april för att sjunga och spela. Foto webben

Den 2 maj│Vardagsvisor och villfarelser. Christian Alvad och Anna Wirsén framför visor med vemod, klokskap, svart humor och romantik, blandat med melodisk strängakrobatik och underfundiga historier från hela världen. Christian är en av Danmarks bästa akustiska gitarrister. Anna Wirsén är en gitarrspelande sångerska som blandar egenskrivna visor med guldkorn ur den nordiska visskatten. Pris 200 kronor med en lätt förtäring. Möllekuriren nr 1 • 2018

Konserterna börjar klockan 18.30

Finns det något mer traditionellt än vårfirandet på Valborgsmässoafton? Inte mycket. Men i år blir det i alla fall en förändring i Mölle. När Mölleborna och deras gäster samlas kring bålet på fäladen kan de se fram emot att få lyssna på skönsång från Höganäs Manskör, som består av inte mindre än tjugo personer. Mer information om kören finns på Facebook. Det blir inget tal i år, men brasan är där som vanligt. Den tänds klockan 20.30. Strax därefter tar kören ton, och alla får sjunga med av hjärtans lust.

Mats Jönsson blev ordförande i byföreningen våren 2014. På årsmötet den 25 mars lämnar han över stafettpinnen. Foto Christer Wallentin

PÅ GÅNG I MÖLLE

KULTUR KAN VARA SÅ MYCKET

Textilkonst fick en intressant vinkling med kopplingen till afrikanska mönster. Två härliga pass med gitarrspel och sång gav glädje och en fin stämning. I en programpunkt ställdes frågan: Finns det något att göra i Mölle på vintern? Svaret gav sig självt. Naturen är en viktig del i livet, inte minst i våra trakter. Västra och östra Kullaberg ska bli ett samlat reservat. Det innebär att stigarna ska bli bättre, skyltningen ska förtydligas och de nuvarande p-platserna ska rensas. Gran och lärk ska på sikt trängas tillbaka till förmån för boken, eken och andra lövträd. Sist på programmet fick åhörarna möta några tidiga besökare i Kullabygden; den första resenären kom redan på 1600-talet. Vi som hade jobbat med programmet sjönk till sist ner på var sin stol med ett fat semlor framför oss. Inte riktigt alla hade gått åt under mingelpausen –

trots att några deltagare tyckte att semlorna var så goda att de åt flera stycken. Vi vill gärna tro att traditionen med Katten ur tunnan och en kulturdag kan fortsätta. För att arrangemanget ska bli årligen återkommande behövs nya krafter som vill vara med. Tidigt i höst börjar vi planeringen för nästa år. Då hälsar vi nya skönandar välkomna. Hör av er! Foto webben

FÖR TREDJE ÅRET i rad samlades vi i kulturgruppen på fastlagssöndagens morgon i stationshuset, det vill säga Lena Strandmark, Cinna Ståhl Hallengren och jag själv. Vi var utrustade med flera hundra hembakade semlor och dessutom med tunnor och godis för traditionen att slå katten ur tunnan. Datakanonen och högtalarna var på plats; salen möblerad för biosittning. I annexet var allt i ordning för den kommande keramikverkstaden och ansiktsmålningen; en del av programmet för barnen. Vädret var grått och ogästvänligt med varning för regn. Oroliga och aningen stressade frågade vi oss: Kommer det några? Oron visade sig obefogad, förstås. Mölleborna är ett härdigt släkte. Två kattadrottningar korades redan vid lunchtid, och framåt halv två började stationshuset fyllas med en vuxen publik som verkade sugen på att ta del av det breda programmet.

Av Christina Ullenius

Många ville vara med på kulturdagen

Foto Christer Wallentin l Bearbetning Bengt Nilsson

Möllekuriren nr 1 • 2018

LIMOUSIN Det goda köttet från Brunnby finns nu på Skeppet • Närproducerat

• Butikspackat • Hängmörat

Sunt bondförnuft handla närproducerat

åkan Bengtsson i Brunnby satsar sedan många år på djur av rasen Limousin. Köttet har hög kvalitet. Det är mört och saftigt, och det har en arom och fiberstruktur som förhöjer smaken. Sedan i februari finns Limousin-köttet hos oss. Vi kan erbjuda allt från oxfilé och ryggbiff till bringa och grytbitar. Beställ gärna det ni vill ha några dagar innan, så är ni säkra på att få det. Beatrice och Johannes Samuelsson

Följ oss på Facebook ICA Nära Skeppet

Hela familjen Bengtsson är engagerad i arbetet med djuren. Förutom Håkan är det hans fru Eva och de tre döttrarna. På bilden håller Mathilda i en av korna.

Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 08–20 10

Möllekuriren nr 1 • 2018

PÅ GÅNG I MÖLLE

Tro't eller ej:

Det mesta ska vara klart till sommaren Text och foto Bengt Nilsson MÖLLE HAMN SKA få den efterlängtade

Knafves

ansiktslyftningen. De gamla husen revs i februari – med två undantag. Systrarna på Piren ska inte rivas, och hamnkontoret står kvar tills det nya är klart. Det är alltså dags att få allt nytt på plats. Nerläggningen av ledningar för vatten och avlopp samt för el och fiber blev i stort sett klar förra året, men i år har man kompletterat en del, och de gamla installationerna har kopplats bort.

Kullabergsguiderna

Försäljningen av tomter för de kommande verksamheterna är slutförd. Kommunen har sålt åtta tomter för totalt cirka 3,4 miljoner kronor. Följande verksamheter kommer att finns i den upprustade hamnen: Brandstation Feskeboa Möllekuriren nr 1 • 2018

Mölle Krukmakeri & Café Quist International, kajakuthyrning Special Sport School Systrarna på Piren

Kommunen kommer att disponera tre tomter för hamnkontor, toalettbyggnad och sophantering. En tomt återstår att sälja. Den ligger längst in mot Södra strandvägen. Kommunen förhandlar med ett par företag som har visat intresse för att etablera sig i hamnen. Bygglovet för tillbyggnaden av Brandstation är klart. Man räknar med att den nya delen på den västra sidan kan tas i bruk till sommaren. Knafves bygglovsansökan ligger i skrivande stund (början

av mars) hos byggnadsnämnden. I bästa fall kan Knafves byggnad stå färdig till säsongsstarten. Ägarna till de övriga verksamheterna har inte kommit lika långt med ritningar, bygglov etcetera. Det är tveksamt om de är klara till sommaren, och det kommer förmodligen för deras del att bli någon form av provisoriska lokaler under sommarsäsongen 2018. Kommunen ska bygga ett nytt hamnkontor, en toalettbyggnad och en sopstation. Ansökningarna om bygglov är beviljade, så dessa hus ska vara klara i mitten av juni. Toalettbyggnaden och sopstationen dimensioneras så att de ska täcka restaurangernas behov. m

PÅ GÅNG I MÖLLE

Dykare i vattnet – håll undan Text och foto Ingmar Hesslefors

ignalflagga A har varit hissad på den inre pirnocken i Mölle hamn. En orange navelsträng har letat sig ner i vattnet från arbetsboden med den starka femhundrawattslampan. Ett dykarlag har jobbat i ett par månader för att säkra pirarmen, så att den inte försvinner ut i havet. Signalflagga A är vitblå med kluvna tungor. Den betyder Dykare i vattnet, håll undan. Möllekuriren har varit dålig på att fullt ut lyda den uppmaningen. Har då fått träffa män som Hasse, Markus, Fritz och Gareth. Men vi har försiktigt närmat oss från land. Navelsträngen, ett underbart ord också i detta sammanhang, förbinder dykarens hjälm med dykpanelen. Från denna styr man dykarens lufttryck och förser hen med luft och el till belysning, kommunikation och djupmätare. Bubblor upp till ytan berättar var dykaren befinner sig för tillfället. Just nu är det Hasse som är därnere. Han heter Hans-Erik Björklund och är lagbas på det här uppdraget för dykarfirman SSE från Malmö.

– Så här ser ett ganska enkelt, vanligt dykarjobb ut, säger han. Arbetsdjupet är inte så stort, bara 2–3 meter. – Men kommer man ner och får se hur det verkligen ser ut, så är det lätt att förstå vikten av att reparera kajen. Erosion har med vågornas rörelser skadat och underminerat piren. – Det såg nog värre ut än man tänkte sig från början, säger Hasse. Med blotta ögat kan man se hur den allra innersta pirarmen redan spruckit. Den har lagt sig på botten, och där får den ligga utan åtgärd den här gången. Det är Höganäs kommun som är uppdragsgivare. Dykarlaget har säkrat trappan på pirens västra sida. Armerat och gjutit sockeln i botten. Trappan på den östra sidan har också gjutits om. Eftersom hamnen denna vinter inte frusit, har isen inte ställt till det. – Men kallt är det ju. Under en arbetsdag på ett vinterjobb, med 1–2 grader i vattnet, är man nere 1,5–2,5 timmar. När det blir varmare

Reparationerna i hamnen har pågått under hösten och vintern. Fyra man har varit i farten, och mest har de arbetat under vattnet.

ökar dykpassen till 2–3,5 timmar. Man byts om. En dykardräkt med hjälm och allt väger cirka 40 kilo. En man i laget finns på kajkanten med uppdraget att mata på med kabel, verktyg och arbetsmaterial. Det är främst Fritz Nielsens ansvar. Ut från en högtalare på arbetsboden kommer ljudet från dykarens andning och då och då uppgifter om till exempel mått, vinklar, arbetsmetoder etcetera. »Om vi gör så här, vad tror du om det«?

Möllekuriren nr 1 • 2018

PÅ GÅNG I MÖLLE

Beroende av samarbete Via den orange-blå navelsträngen får dykaren luft, belysning och el för att kunna arbeta. Felix Nielsen handräcker dykarna Hans-Erik Björklund och Markus Pegelow. I arbetsboden följer man hur jobbet går via en datorskärm.

Inne i boden är det förstås varmare. Via en datorskärm följer en man jobbet därnere. Där finns dykpanelen. Sikten i Mölle hamn är inte så dålig. – Det gäller att röra upp så lite bottenslam som möjligt, säger Hasse. Dels för sikten, dels av miljöskäl. Man kan hitta mycket i bottenslam. Ur den synpunkten verkar Mölle hamn rätt oskyldig. Enda fyndet på det här uppdraget är en hopplöst sönderrostad mobiltelefon av modell Ericsson Hot Line, het på 1990-talet. Hans-Erik har jobbat som svetsare och byggnadsarbetare, men beslutade sig för att skaffa dykarcertifikat. Han utbildade sig i Norge, eftersom det vid den tiden Möllekuriren nr 1 • 2018

inte fanns någon dykarskola i Sverige förutom marinens röjdykarutbildning. Hans yngre kollega, Markus Pegelow, är dock utbildad i Göteborg. – Man får lite bättre betalt när man är under vatten. Lönen följer annars i stort sett Byggnads avtal. – Men det är inte alldeles enkelt att hitta folk till dykarjobben, säger Hasse. Numera styr internationella regler dykarcertifieringarna. Därför kunde australiensaren Gareth Middleton hoppa in som ersättare i dykarlaget mot slutet av uppdraget. Han är utbildad i Brisbane och har bland annat jobbat på norska oljeplattformar. Det var en gång kärleken som

fick honom att lämna sina varma hemmavatten. Nu har han en tolvårig dotter i Arvika. Hon är viktig. Februarikylan vrider om näsan på honom, som på oss alla, när han öppnar dörren till arbetsboden. Det är en sådan dag när surfare från Skåne och Danmark har nåtts av budskapet om »härliga« vågor i Mölle. Surfarna kämpar på i sina våtdräkter på en kabellängds avstånd från oss. – Jo, säger Gareth, kylan är det värsta. Och han ler. – Men man slipper farliga djur som hajar och krokodiler. Hans kommentar verkar inte bara vara ett skämt. m 13

Mölle kapell – ett budskap Foto webben

»E

tt litet lamm«, sade vår lilla dotter. Vi for nedför backen från Mölle Hässle ner mot slätten, havet och berget. Och där, inkrupen som ett lamm i grönskan, låg Mölle kapell.

Vi var på väg till sommarhuset, sommarlovet.

Och där lyste det vita kapellet, som en symbol för sommar och frihet. Ett budskap om att Mölle fanns där bakom grönskan. Visst, kapellet är ett senkommet budskap om alla de som bott och haft sitt liv i Mölle. Männen som omkommit vid fiske eller i fjärran sjöfart. Änkorna som måste tigga eller slita för mat åt barnen. Ett budskap om traktens förflutna in i förflut-

Under århundradenas lopp utökades de ursprungliga skrifterna med visdom, lyrik, kärlek

na årtusenden. Men också en symbol för tron.

– berättelser helt vardagliga. Bland annat av en

Den som säkert fanns i någon form redan när vi

i våra dagar lustig historia om hur en god hustru

kommit så långt att vi lämnat Afrikas näringsrika

bör behandlas. Feminism verkar vara ganska

västkust och spridit oss över kontinenterna.

okänt på den tiden. Det är synd om de som inte blivit konfirmerade

Kvinnan som står vid det ständigt så fruktbärande

och fått upptäcka bibelns rikedom. Visdom och

dadelträdet, just det trädet. Det måste finnas en

tänkespråk, samlade under århundraden.

orsak, en mening. Dadelpalmen betydde liv, en period mellan intet och intet.

Så är Mölle kapell ett budskap om att det är livsviktigt för många att tro på något. Kanske

De invandrare som spridit sig till olika främ-

inte samma slags tro, men något som ger stadga

mande områden skapade sin egen tro, sin egen

åt människans undran över vad som kanske kan

gud eller sina egna gudar. Men den första aning-

komma efter livet.

en, den första funderingen konkretiserades till föremål. Trädet. Eller grottmålningarna. Eller en täljd

Veckotidningarnas meddelanden om kändisars

skulptur i trä, en symbol för något obestämt när vi

omväxlande äktenskap, de stora företagens väx-

som jägare och bär- eller rotletare för en årmiljon

lande chefer, oskuldsfulla eller inte.

sedan sökte oss vidare. Cirka 900 år före Kristi födelse nedtecknades

Mölle kapell står där som en uppmaning att göra livet så rikt som möjligt. I förhållande till till-

kristendomens första böcker i bibeln. Moseböck-

varons oförklarliga början i planeternas tidlöshet

erna som gav en förklaring till alltings uppkomst.

– till det än mer oklara slutet – är livet knappt en

Fast långt dessförinnan hade berättelsen traderats av särskilt minnesgoda berättare som lagt ett och annat till rätta. 14

Mycket i livet är ju faktiskt ganska ointressant.

sekund i den tidlöshet som omger oss. Mölle kapell står som en uppmaning att ta vara på den tillvaro som skänkts oss. Fördjupa oss Möllekuriren nr 1 • 2018

HANS PETERSON KRÖNIKAN stenåldern – allt visar människans undran över

Och där ligger Mölle kapell likt ett lamm, skyddat av grönska. En påminnelse om livet. Eller snarare om att försöka ta vara

liv och död.

på livet. Att leva

snarare om att försöka ta vara på livet. Att leva.

Och där ligger Mölle kapell likt ett lamm, skyddat av grönska. En påminnelse om livet. Eller Fast om sanningen ska fram är Mölles vita

med undran över den skapelse som fanns innan

kapell en symbol för oss icke-troende när vi susar

Moseböckernas berättelser.

ner för den där backen som ligger utbredd på

Förundras över den märkliga rikedom som

bergets sluttning.

finns på berget, i sundet, på slätten och i djupet.

Fjärran från den norrländska 40-gradiga kylan

Mycket angår oss inte därför att vi inte vet att

och Stockholms konstanta, obegripliga hets,

det finns. Men Sydamerikas tempel och svårtydda

ibland dränkt av gråväder, ibland omgiven av

tecken, kinesernas lertavlor, gravplatser sedan

solskensglittrande, dånande brottsjöar. m

Gästgivarelunch Serveras varje vardag måndag–fredag kl 11.30–14.30 Fantastiskt salladsbord med hembakat bröd och kaffe, 109 kr Det finns alltid en läcker kaka till kaffet, 25 kr/bit Hämta din Dagens i köksdörren, 85 kr med sallad och bröd

After Work Serveras på fredagar från kl 17 Ingen bordsbeställning behövs!

Öppet kök Varje måndag–torsdag kl 11.30–14.30. Fredagar kl 11.30–21. Lördagar kl 12–21. Söndagar kl 12–17 Vi serverar à la carte-rätter och ett stort fint sillbord

Titta in på vår hemsida. Vi har ett stort cateringutbud Ring oss!

Söndagsmiddag Varje söndag kl 17 (ej påskdagen) 3-rättersmeny för 325 kr

Påskmiddag Skärtorsdagen kl 11.30–21, fredag och lördag kl 12–21 och söndag kl 12–19 Vi serverar ett påskbord med många sorters fina sillar, lax och ål samt charkuterier, små varma anrättningar och ett läckert gottebord med kaffe för 395 kr

Välkomna Mette & Isabella Hagman och vår fantastiska personal

Och mycket mer ... Titta in på vår hemsida och läs om våra temakvällar i vår. På hemsidan finns också vårt stora cateringutbud. Från oss kan ni bland annat beställa en påskpuffé för 320 kr eller en fin påsklandgång för 125 kr.

Jonstorpsvägen 16, Jonstorp | 042-36 74 81 | www.tunneberga.se Möllekuriren nr 1 • 2018

Blomman, kamreren och Greta Av Christer Elfversson

En kväll på Hörnet i Malmö Ingvar Blomquist ledde ungdomskvällar med underhållningsprogrammet Mitt i City. Greta Wassberg ägde etablissemanget, och på bilden från 1955 är hon i centrum, flankerad av Allan Lind till vänster och Ingvar till höger. Nej, det är inte Simon Brehm som famnar trion, utan Sigge Wassberg, Gretas son. Foto Privat

ngvar Blomquist, ofta kallad

Ingvar upplyste mig. Greta Wassberg

turnerade med Sigge Wassbergs show

Blomman eller Mister Mölle,

(1904–1996) var en mycket popu-

över hela Sverige. Hans artistnamn var

är en verklig kännare av gam-

lär sångerska, särskilt på 1930- och

tidvis Sigge Hill.

la Mölle. Men han kan också

1940-talet. Hon var gift med Arne

mycket om filmer, musik och

Hülphers, som senare gifte sig med

Ingvar lärde känna Greta Wassberg på

Zarah Leander.

1950-talet i Malmö. De blev vänner.

artister från 1930-talet och framåt. Det är ett sant nöje att samtala med

Hon drev Konditori »Hörnet« och Många av Greta Wassbergs inspelning-

där ledde Ingvar »ungdomskvällar«

ar är gjorda med Hülphers orkester.

med underhållningsprogrammet

kuriren utgångspunkten för våra prat-

Andra kända låtar på hennes repertoar

Mitt i City. Frågesport och något som

stunder. Senast handlade det om min

var Kan du vissla Johanna, Den gam-

kallades för Hop the Music stod på

berättelse Kamrer Wide och synden.

la spinnrocken, Jag har älskat dig så

programmet.

honom om sådant. Ibland blir mina skriverier i Mölle-

I den hittade Ingvar många »gamla

länge jag kan minnas och Titta på

I en av Ingvars klippböcker hittar

bekanta«, till exempel sångerskan

varandra. Liksom en av kamrer Wides

jag ett foto som är taget 1955 vid en

Greta Wassberg. Hennes insjungning

favoriter, Siw Malmkvist, gjorde hon

av dessa kvällar. Du ser det här ovan.

av Två solröda segel var ju en av kam-

även skivor i Tyskland.

Gretas son Sigge famnar över Allan

rer Wides favoriter. Den fanns i hans skivsamling. Jag ska erkänna att jag visste mycket lite om Greta Wassberg innan 16

Greta Wassberg medverkade också i ett par filmer, till exempel Swing it, magistern 1940. Även Gretas son

Lind, Greta Wassberg och – Ingvar! »Hörnet« var så välkänt att adressen inte behövde anges i annonsen. m

Sigge Wassberg var musiker. Han Möllekuriren nr 1 • 2018

~ Ett av Sveriges vackraste Hotell ~ utsett till Sveriges 14:e bästa hotell 2016

Öppet nästan alla dagar om vi har hotellgäster annars

tors- & fredag från kl 17

After Work varje fredag kl17–19. Träffa alla Möllebor – alltid fullt!

lör- & söndag från kl 12 på söndagar stänger köket kl17

Söker du roliga & annorlunda presenter eller behöver du komplettera med förnödenheter?

Gunillas ”Hamndelsbod” har öppet som hotellet och du kan även gå in genom hotellet

i vår öppnar ”Italienska Glassbaren” på HK-Hörnan

Vill du njuta av vår stora läckra frukostbuffé? Den står uppdukad varje dag kl 8–10. Som Möllebo har du 20 % rabatt om du säger till när du bokar

HK & Systrarna på Piren har öppet heeela påsken Torsdag–Måndag Välkommen

Restaurang ● Hotel ● Konferens Telefon 042-34 70 00 ● info@hotelkullaberg.se ● www.hotelkullaberg.se

Möllekuriren nr 1 • 2018

Sjöräddningen kommer till undsättning Av Bo Hansson

Sällskapet är en ideell förening vars syfte är att rädda liv till sjöss. Föreningen har ett 90-konto för att samla in pengar och drivs uteslutande med hjälp av årsavgifter från medlemmarna samt gåvor från privatpersoner, organisationer och företag, helt utan bidrag från staten. Antalet medlemmar är 107 000. Sällskapet arbetar genom förebyggande information, genom att erbjuda hjälp innan läget blivit akut och genom att bemanna sina enheter så att de snabbt kan vara på plats när en olycka har inträffat. Det brukar bli omkring 10 000 utryckningar varje år. Organisationen är beroende av ett starkt nätverk av frivilliga sjöräddare som bor nära stationerna. Personalen ska kunna bemanna båtarna inom 15 minuter. Det är svårt att hitta nya personer som vill ställa upp som sjöräddare. Ett skäl till det är att människor ofta inte arbetar där de bor. 18

Foton webben

edan 1907 bildades Sjöräddningssällskapet. Men det dröjde till 1988 innan verksamheten etablerades i Kullabygden. Basen låg då i Mölle, men tio år senare flyttades sjöräddningsstationen till Höganäs. Sjöräddningssällskapet utför cirka 80 procent av all sjöräddning i Sverige. Organisationen består av cirka 2 300 frivilliga och drygt 200 farkoster. Det finns 70 sjöräddningsstationer runt landets kuster och i sju stora insjöar. I vår närhet finns sjöräddningsstationer i Råå, Höganäs och Torekov. Av tradition är sjöräddarna framför allt män; endast 15 procent av dem är kvinnor. Men man arbetar hårt för att rekrytera fler kvinnor. På stationen i Höganäs finns i dag ingen kvinna. Arbetet som sjöräddare är inte avlönat, men för varje utryckning är ersättningen 130–140 kronor per person. De flesta arbetsgivarna låter personalen medverka vid räddningsuppdrag utan löneavdrag. Sjöräddningen i Sverige ligger under Sjöfartsverket. Där finns Sjö- och Flygräddningscentralen som tar emot larm via 112 eller VHF-kanal 16. Därifrån larmar man ut helikoptrar och båtar. Sjöräddningssällskapet, Kustbevakningen, Sjöpolisen och den kommunala räddningstjänsten övar ofta ihop, och de är vana att agera tillsammans i en larm-

Höganässtationen har tre enheter. Rescue Lars Lindfelt, 11,8 meter, maxfart 34 knop, Rescue LEC, 3,6 meter, maxfart 34 knop och Rescue Mölle, 5,4 meter, maxfart 30 knop. Möllekuriren nr 1 • 2018

situation. Samarbetet dem emellan betyder mycket för framgången. Stationen i Höganäs bemannas av femton frivilliga, som är beredda dygnet runt, året om. Till sitt förfogande har de en stor båt, en mindre båt och en vattenscooter. Den senaste utryckningen till Mölle var i somras då en segelbåt, som gick för motor, fick maskinproblem utanför Mölle. Vinden låg på, och innan man hade hunnit hissa segel, drev båten mot de förrädiska stenarna utanför hamnen i Mölle, söder om ören. Den grova sjön pressade upp båten på stenarna och de ombordvarande kunde vadande ta sig i säkerhet, assisterade av vår egen sjöräddare, Jens Larsson i Mölle. Rescue Lars Lindfelt ryckte ut till Mölle och kunde vid framkomsten konstatera att faran var över.

Möllekuriren nr 1 • 2018

Jens Larsson bor i Mölle med utsikt över havet. Inte mycket undgår honom när han blickar ut över Öresund. I somras upptäckte han en söndag en stor motorbåt som hade fått maskinhaveri söder om Mölle. Jens kontaktade larmcentralen, som i sin tur omedelbart larmade sjöräddningsstationen i Höganäs. En stund senare nådde Rescue Lars Lindfelt fram till haveristen, som dessbättre hade lyckats ankra. Det var grov sjö och motorbåten låg bara ett hundratal meter från den steniga kusten. Sjöräddarna kastade över en lina till haveristen, och efter en gropig resa kunde båten förtöjas i Mölle och ägaren kunde pusta ut. Miljöfrågor är en del av sjöräddningsarbetet. Stationen i Höganäs har högsjölänsar för att kunna stänga inne

ett oljeutsläpp tills Kustbevakningens båtar hinner fram från Malmö. Miljöfrågorna är viktiga, men sjöräddningen måste alltid komma i första rummet. Sjöräddningen i Höganäs hjälper också kommunens räddningstjänst med transporter vid behov, till exempel när någon har förolyckats vid Nimis eller någon annan stans på berget. Om du vill stödja Sjöräddningssällskapet, kan du sätta in ett belopp på postgiro 900 500–0. Du kan också bli medlem – även om du inte äger en båt. Avgiften är 800 kronor per år; ungdomar och pensionärer 500 kronor. Läs mer: sjoraddning.se/hoganas Artikeln bygger på ett föredrag av Stellan Eriksson Skeppargård, sällskapets verksamhetsledare i Höganäs. Han talade inför ett femtiotal medlemmar i Kullabygdens SPF.

Den imponerande hunden i hamnen

e flesta Möllebor har sett henne utföra sina träningspass i hamnen. Ligga plats tills kommandot kommer för att kasta sig i havet och simma hela vägen till piren. Dyka. Apportera. Springa mot

husse snabbare än vinden. Men vem är denna atletiska hund? Vi har träffat Jennie: hälften Border collie, hälften Tollare och hundra procent energi. Hej Jennie! Stämmer det att du är Mölles mest beundrade hund? — Ja. Hur har det blivit så? — Mina superkrafter kommer från Border collie, som är en vallhund och Tollare, som avlades fram för att locka och apportera andfåglar. Dessa båda förfäder har gett mig både en stor motor och en hög intelligens. Jag gillar att vara till lags och arbeta mycket, gärna inför publik. Vad händer om du inte får göra det? — Ibland säger husse åt mig att vara stilla och då ska jag ligga ner på sidan med huvudet på golvet. Det är svårt. Jag kan, men jag har alltid ögonen öppna lite på glänt så jag inte missar något roligt. Vad får du som belöning för dina tricks?

Jennie 7 år Hälften Border collie, hälften Tollare och hundra procent energi.

— Jag får leka med min boll. Det är det roligaste som finns. När jag var liten valp för-

stod sig husse inte på mig, men nu har jag lärt honom hur jag vill jobba. Jag gör nästan vad som helst om jag sedan får leka med min boll. – Inkallningen klarade vi perfekt när husse skaffade godsaker som luktade riktigt härligt, i alla fall för mig, kanske inte för husse. Vatten var jag livrädd för i början, men då simmade husse och lillmatte Mira ut med mig och sedan fick jag ta mig i land bäst jag kunde. Nu dyker jag gärna efter föremål på havsbottnen. Eftersom jag är så snabb behöver jag ingen extra utrustning som de andra dykarna i Mölle. Hur gammal är du? — Jag är sju år och firar noggrant alla mina födelsedagar tillsammans med husse Per och Mira. Var bor du? — Jag har ett hus på Harastolsvägen. Där hamnade jag eftersom Mira kunde linda sin pappa runt lillfingret. Hon önskade sig mest av allt en hund som skulle heta Jennie. Husse är allergisk mot hundar. Allergisk? Jag trodde det bara var något föräldrar sa för att slippa köpa husdjur till sina barn? — Jo, han är det. Men han står ut och jag är givetvis värd det. Vilken är din bästa egenskap? — Jag är klipsk och har lätt för att lära mig nya saker. När vi står på Strandvägen och husse säger »piren« slänger jag mig handlöst i vattnet och simmar ut till piren, och för den prestationen får jag leka med min boll. – Jag är ganska vig också och en fena på att klättra upp på kommunens hemliga fyrkantiga hus vid hamnen, fast det är ganska brant och högt. Jag har också stor ordförståelse. Husse har lärt mig en massa ord. Det första året tränade vi hårt och det sitter som berg nu.

Foto Per Kämpe

Vad är det bästa du vet? — När husse och Mira lagar något riktigt gott, och det gör de ofta tillsammans. De brukar alltid laga en portion extra till mig och det uppskattar jag. Hundpellets är nästan det värsta jag 20

Möllekuriren nr 1 • 2018

KARIN ERIKSSON SIGNERAT vet. Jag gillar gourmetmat, och som tur är gör min familj det med. Vad gör du när du inte har uppvisning i hamnen? — Jag vaktar huset så klart, det ingår i alla hundars uppgifter. Jag har också jobbat extra som terapeut. Husse lånade ut mig till en flicka som inte mådde så bra och där gjorde jag verkligen en stor insats med mitt sätt att vara och förmåga att göra tricks på hennes kommando. – Efter att vi hade varit tillsammans i fjorton dagar mådde hon bättre. Jag kom till min rätt och det kändes verkligen meningsfullt. Jag önskar att hon fick en hund som jag. Border collies brukar ju ofta vara inblandade när det blir blandrasvalpar. Har du någon kommentar till det? — Oh ja. För tre år sedan fick även jag en kull valpar tillsammans med en stilig Border collie. Men det var ingen vad ni kallar »olycka«. Husse hade valt honom åt mig. Så går det ju till nu för tiden, en får inte välja själv. Men det var helt okej. Jag får ju ändå inte ränna runt på byn ensam.

Möllekuriren nr 1 • 2018

Fast du kom ju faktiskt hit på besök utan husse för att ställa upp på den här intervjun. Hur gick det till? — Jag fick reda på att husse tackat ja till intervjun utan att fråga mig, och då tyckte jag faktiskt att han gick över gränsen för sina befogenheter. Jag tog saken i egna tassar och smet ut när någon hade glömt att stänga trädgårdsgrinden och hade lite tur för du var ute med dina hundar. – Jag slog jag följe med er en stund vid stranden och sedan gick jag med in i huset. Jag minns att du försökte ställa frågor om mitt hundliv, men det blev svårt att svara utan husse som tolk. Husse låtsades vara lite sur för att jag rymt, men jag såg ju att du blev glad! Kanske för att jag inte är riktigt lika lydig som jag ser ut … Men du kan ändå väldigt mycket. Ibland känns det nästan som att du tänker svara på människospråk. — Jag säger faktiskt god morgon till husse varje dag. Uttalar det nästan rätt. Som belöning får jag lite goda rester från gårdagens middag i min matskål. m

Mölle Målarna Våra tjänster – måleri • Traditionellt måleri av alla slag • Målning med äkta svensk linoljefärg • Målning med äldre teknik och dekorationsmåleri Våra övriga tjänster • Fönsterrenovering • Algborttagning med hetvatten • Konsultverksamhet

Vänd er med förtroende till oss med era uppdrag

Försäljning • Rostfria och varmgalvaniserade gångjärn till fönster och dörrar • Algtvättmedel • Linoljefärger

Kontakta Per-Johan Holmbeck Mobil 070-334 74 94 E-post mollemalarna@telia.com f.d. medlem i Målaremästarnas Riksförening

Möllekuriren nr 1 • 2018

En kolportörs vedermödor

Text Bengt Nilsson Illustration Örjan Rinnert

å 1970-talet skallade ropen »Il est arrivé!« den tredje torsdagen i november. Alla var som galna efter Le Beaujolais Nouveau, det unga franska vinet som släpptes den dagen. Engelsmännen körde ikapp genom Frankrike för att leverera de första flaskorna i England och i Sverige bokade vi vinet långt i förväg och stod i kö på Systemet för att få tag i de första flaskorna.

Men vad har det med Möllekuriren att göra– jo plötsligt hör man i Mölle ropen: »Den har kommit«. Alla tidningsutbärarna skyndar till stationshuset för att få sin tilldelning av tidningar som ska delas ut, helst innan solen har gått ner. Vi kolportörer får vår andel av tidningen och sedan skyndar vi ut på gatorna för att leta upp

Möllekuriren nr 1 • 2018

dem som ska ha ett exemplar. Kassören har försett oss med långa adresslistor och det är bara att gå gata upp och ner och hitta prenumeranterna. Det går som en dans, alla jämna gatuadresser till höger och udda till vänster; men varför är det så? Jo än en gång dyker det franska upp. Det var Napoleon som bestämde att så ska det vara – och så är det. Men plötsligt blir det stopp! Det finns ingen brevlåda vid huset, men till sist hittar jag den längs en annan gata. Nästa stopp på vägen är de helt anonyma husen där ägaren har avlägsnat all identifikation på postlåda och husfasad. Då får jag leta fram och tillbaka längs gatan för att försöka utröna vilket hus och vilken brevlåda som ska ha tidningen. Sedan

finns det hus, där ägaren inte har tömt lådan sedan midsommar och det är svårt att få ner tidningen. Men skam den som ger sig. Lådan töms och innehållet sorteras, packas och stoppas tillbaka med Möllekuriren på bästa plats. Här ska jag inte nämna alla lådor som ser ut att ha varit med om det sista kriget. De hänger på snedden, och regn och snö har fritt tillträde till posten. Med sorg i hjärtat lägger jag ner tidningen och hoppas att någon – kanske en snäll granne – ska förbarma sig över lådans innehåll innan all post är förstörd. Som tur är kan de flesta lådorna klaras av snabbt, och sedan kan jag gå hem efter ett väl förrättat värv. m

Grön, gul eller röd gubbe Av Leif Aspelin tid på läppen. Solstolarna var upptagna, bokade

trycka på grön, gul eller röd gubbe

med handdukar fast det inte är tillåtet. Långa

vid utgången utifrån hur nöjd jag

köer vid incheckning etcetera. Hur ska resebola-

är. Om jag nu inte hittade varan jag

gen förbättra det? Sådana frågor finns inte med.

ville ha, ska jag trycka på

Röd gubbe.

röd gubbe då? Jag hittade varan, men blev illa bemött, röd gubbe?

Av alla enkäter, frågeformulär, gallup-

Är jag på dåligt humör just i dag,

undersökningar, grön, gul eller röd

röd gubbe.

gubbe så ställer jag mig ofta frågan

»Det är strax din tur«, så låter det nästan alltid när man ringer till företag eller myndigheter. »Vi är måna om dig som kund.

hur stor sannolikheten är att sanningen kommer fram. Och alla som sammanställer resultaten vad gör de av dem? Redovisas

Efter samtalet kommer du att bli

även riktigt dåliga resultat? Vad är

uppringd för att svara på några frå-

officiellt?

gor.« »Vi tar strax emot ditt sam-

Illustration webben

ag har varit inne i en affär och ska

Om man till exempel går in på

tal. Din plats är nummer 23.« Eller

recensioner av hotell, är det idel bra

»Du är nu placerad i kö, förväntad

omdömen med några få undantag.

kötid är en timme och femton mi-

Kan man lita på det, eller har hotell-

nuter.« Så kan det pågå i telefonen.

direktörens vänner och bekanta varit

Lång väntetid. Röd gubbe.

delaktiga? Vad vet jag och vad ska man tro på? Jag är ambivalent. Gul

Eller vid vårdinrättningar. »Knappa

gubbe.

in ditt fullständiga personnummer, avsluta



med fyrkant.« Och så fortsätter det »gäller

Men snart nalkas påsken och vårens utan tvekan

ditt ärende ändring av tid, tryck 1, gäller ditt

högst prioriterade resa och vårt favoritresmål

ärende återbud tryck 2.« Etcetera.

Mölle. Alltid grön gubbe!

Då ska man leta upp tangentbordet på sin mobil. Har man ingen sladd till örat så gäller det att komma ihåg rätt siffror. Till slut har telefonen gett upp, eller så har jag gjort det med mina fumliga fingrar. Röd gubbe. Har du gjort en resa så kommer oundvikligen ett frågeformulär efteråt. Hur nöjd var du? Och ett antal inte alltid adekvata frågor som du ska besvara på en skala från 1 till 10. Vad svarar man? Det var fel på vädret finns inte med. Restaurangbesöken föll mig inte all24

Leif Aspelin har varit nattchef, editionschef och ekonomireporter på Svenska Dagbladet Möllekuriren nr 1 • 2018

FÄRG TAPETER GOLV KONSTNÄRSMATERIAL

Vi har färgsatt Kullbygden sedan 1968 Öppet måndag–fredag 08.00–18.00 • Lördag 08.00–14.00

Möllekuriren nr 1 • 2018

Diskokungen på Mölleberg:

Vad hände sedan?

»Det var fullt sex kvällar i veckan«

– Munspelsfabriken fanns inte mer. Företaget som morfar var med om att grunda hade övergått till att hålla på med leksaker, och jag började jobba i företaget. Jag var i England ett år, och där påverkades jag av ny musik. – Jag gjorde lumpen och mot slutet var vi på en stor manöver. Det var 1968. Under övningen berättade jag för Leif Engdahl om mina idéer om att öppna ett disko i Mölle. – Leifs föräldrar ägde och drev Mölleberg. Leif nappade på idén, och så började vi bearbeta hans föräldrar för att få driva ett diskotek i danslokalen på hotellet. Efter ett tag gick dom med på att vi skulle få öppna ett diskotek där, eftersom vi inte fick hålla till i grillbaren i källaren, som var alldeles för liten. – Efter en kvälls whiskypimplande döpte vi stället till Loco Palada. Det blev succé.

Text och foto Gunilla Larsson

ag har stämt träff med Per Rydén på Krukmakeriet en torsdag i februari. I flera nummer av Möllekuriren hade jag publicerat intervjuer med ungdomar; i förra numret var det Julia Ragnarsdotter som håller på med musik. Nu tyckte jag att det var dags att intervjua någon i min egen ålder – som i tonåren var upptagen av musik. Någonstans i bakhuvudet fanns en känsla av att Per Rydén kunde vara svaret. Jag ser plötsligt Pelle, som han kallas, i en kassakö i Höganäs, och jag dristar mig till att fråga om jag får intervjua honom om hans tid i ett popband. Ja visst, svarar han, inget problem. Så möts vi då, och jag börjar med att fråga om han bodde i Mölle och gick i skolan i byn. – Nej, jag gick aldrig i skolan här, men mina systrar gjorde det. Var gick du i skolan då? – Jag gick mina första år i Helsingborg, där vi bodde. Vi hade ett sommarhus i Mölle, men 1963 flyttade familjen permanent till Mölle. Då hade jag hunnit börja på Solbacka, internatskolan i Sörmland. Pelle berättar att familjen hade band till Mölle. Morfar, Edvin Brattström, var en av grundarna av Helsingborgsfirman Wigart & Co. Med hjälp av Anton Röltz, som kommit från Sudet-Tyskland, startade man munspelsfabriken i Mölle. När började du spela gitarr? – Det var nog 1961. Då var det akustisk gitarr, senare blev det elgitarr. Jag lyssnade på musik och lärde mig att 26

spela själv. Den musikaliska ådran hade jag från mamma som spelade piano. – Jag gick som sagt på Solbacka och där gick också Mikael Ramel, son till Povel. Vi startade ett band som vi döpte till The Mufflers. Vår förebild var The Shadows som spelade instrumentalmusik.

Hur ofta hade ni öppet?

– Sologitarr var min grej, och jag spelade melodierna. Mikael spelade kompgitarr. Vi var fyra killar i bandet. Vi hade en replokal i källaren och sen brukade vi spela före filmvisningarna på Solbacka. Spelade ni utanför skolan också? – Nej, det gjorde vi inte, men 1963 fick vi vara med i ett TV-program som hette Far och son. Det handlade om Povel Ramel och hans son Mikael, och då kom hela bandet med i programmet. Genom det fick vi träffa en massa kändisar hemma hos Povel.

– Sex dagar i veckan var det öppet, från den 15 maj till den 31 augusti. Det var bara stängt på måndagar. Vi hade plats för fyrahundra personer, och det var fullt jämt. Folk kom från hela Skåne och till och med från Halland. SJ satte in en extra busstur klockan halv tre på fredags- och lördagsnätterna. Vi var Pripps största kund i Nordvästskåne. Vad spelade ni för slags musik? – Det var mycket soulmusik. Jag importerade och köpte skivor från England, USA och från Köpenhamn. Det här var ett av de första diskoteken i Sverige. Folk kom resande från Stockholm för att se vad vi gjorde. Vi fick sälja skivor till diskotek där uppe. Hur länge höll ni på?

Det var nog därför som jag visste att Pelle hade varit med i en orkester. Förmodligen hade jag sett det där TV-programmet eller så kan det ha funnits en inslag om bandet i Bildjournalen, en tidning som tonåringar slukade på sextiotalet. – Vi höll väl på ett par år, säger Pelle. Jag slutade en bit in på gymnasiet. Sen blev det inte mycket spelat. Jag klinkar väl någon gång på gitarren.

– Vi började 1968 och la ner 1972, så det blev fyra säsonger. Under hela tiden arbetade jag på Wigart & Co. Det gjorde jag ända tills företaget fick nya ägare. Vi bestämmer oss för att sluta där, även om Pelle skulle kunna fortsätta och berätta om sitt eget företagande. Men det får bli en annan gång. m Möllekuriren nr 1 • 2018

Loco Palada i Möllebergsbacken Bilden ovan och biljetterna till höger är hämtade från »Här ha vi det ljufveligt!« – Hotell och pensionat i Mölle och Arild genom tiderna av Erik Magnusson och Frederic Täckström, Stilbildarna i Mölle 2012, sidan 175.

Ur Lektyr

1969 Bild webben

Storgatan 24 • Höganäs

042-34 11 12 Måndag–Fredag 10–18 Lördagar 10–15 Söndagar 10–13

Välkomna önskar Marita, Emma, Carola och Sofie  Vi hjälper Er med blommor till alla tillfällen: vardag, fest, bröllop och begravning  Vi kör ut med bud i hela Kullabygden

Möllekuriren nr 1 • 2018

 Vi skickar blommor över hela världen med hjälp av Euroflorist, Interflora och Florister i Sverige

 Butiken är välfylld med snittblommor, krukväxter, vårplantor, krukor, ljuslyktor och mycket annat

 Kvalitet, stort utbud och bästa servicen hos oss 27

En kåkstad i Sydafrika

Här betyder svenskars insatser mycket Av Christer Wallentin CARL-ERIK NORDSTRAND BOR i Mölle och har sin tandläkarmottagning i Nyhamnsläge. En dag i februari hörde han av sig till Möllekuriren och frågade om vi kunde skriva något om en stiftelse i Göteborg som samlar in pengar till en kåkstad utanför staden Pongola i Sydafrika. Den ligger i den nordöstra delen av landet, alldeles intill gränsen till Swaziland, se kartan.

Varför engagerar du dig i detta? – Jag har varit med ganska länge nu och har sett vilken nytta pengarna gör i byn därnere, framför allt för barnen. – Allt är så konkret. Barnen får kläder så att dom kan gå i skola och äta sig mätta varje dag. Stiftelsens pengar används också till nya, bättre bostäder för familjerna, till fotbollar och mycket annat. – Inte en krona tappas bort på vägen. Arbetet därnere följs upp hela tiden. Jag är med i styrelsen och vi får rapporter löpande från Zibuse Mazeka, projektledaren på plats. Stiftelsens administrationsomkostnader är minimala. Men det finns ju många hjälpprojekt, och en del jobbar på ungefär samma vis. Så varför just det här? – Det hängde ihop med att jag har en gammal kompis från tiden i Göteborg som hade börjat samla in pengar till den här kåkstaden i Sydafrika. – Han heter Anders Nyberg och är ordförande i insamlingsstiftelsen. Hans syster, Anna-Karin Nyberg, arbetade på 1990-talet som volontär i Afrika i en stad nära Pongola. – Där träffade hon Zibuse Mazeka, som då var polis. De blev kära och 1999 gifte dom sig och flyttade till Ncotshane township, kåkstaden utanför Pongola. Tillsammans blev Mama Mazeka och 28

Mister Mazeka de fattigas hjälpare, välkända i hela Pongoladalen. – Dom startade ett fadderprojekt där 150 barn kunde gå i skolan tack vare svenska faddrar. Dom drog också igång projekt som gällde odling, vävning och djurhållning. – Många funktionshindrade barn gömdes undan av sina familjer och saknade både tillsyn och omvårdnad. Anna-Karin och Zibuse letade reda på en del av dessa barn och erbjöd dom en plats på ett nystartat dagcenter. Det blev snart ett barnhem där barnen fick bo dygnet runt, antingen under en begränsad tid tills släktingar kunde ta hand om dom, eller tills dom blev 15 år. Carl-Erik berättar att Anna- Karin fick en allvarlig cancersjukdom i början av 2000-talet. Hon arbetade på med biståndsarbetet och försökte i det längsta blunda för hur sjuk hon var, men i september 2006 dog hon. Insamlingsstiftelsen till minne av Anna-Karin Nyberg Mazeka bildades. Stiftelsen har i dag ett 60-tal månadsgivare, men också sponsorer som ger små och stora belopp. Med dessa pengar har projekten i kåkstaden utanför Pongola kunnat fortsätta. Zibuse har avancerat till poliskapten, men han har inte släppt uppgiften att hålla i biståndsprojekten. m

SOUTH AFRICA

Pongola ligger här

THE STARFISH LEGEND Ett barn gick på en strand med tusentals sjöstjärnor runt fötterna. Överallt i sanden låg sjöstjärnor som hade spolats upp på land och höll på att torka ut och dö. Barnet plockade upp sjöstjärnorna en och en och slängde tillbaka dem ut i havet. En vuxen kom förbi, trodde först att barnet höll på med den vanliga leken att få flata stenar att studsa mot vattenytan. När det stod klart vad barnet höll på med sa den vuxne: Du slösar bort din tid! Det du gör betyder inget, det finns miljoner sjöstjärnor på världens stränder och du kan ändå aldrig rädda alla! Barnet tittade lugnt på den vuxne, tog upp ännu en sjöstjärna och sa: För den här blir det skillnad!

KONTAKTUPPGIFTER På Facebbook facebook.com/nybergmazekastiftelsen Stiftelsens hemsida nybergmazekastiftelsen.se Betala till Bankgiro 868-3849 Swish 123 224 5041 Månadsgivare För den som vill bli månadsgivare finns det en »medgivandeblankett« att ladda ner under fliken Stöd oss på hemsidan. Frågor Ring Carl-Erik Nordstrand 070-232 20 37 Lunchdags Skolbarnen äter ute i det fria. Foto Zibuse Mazeka Möllekuriren nr 1 • 2018

En Gogo-familj En Gogo är en mormor eller farmor som tar hand sina barnbarn efter att föräldrarna har dött. Här står Gogo Simelane med hela sin stora barnaskara framför sin gamla bostad. Foto Zibuse Mazeka

Gogo-hus byggs med hjälp av pengar från insamlingstiftelsen. Husen är enkla, men stabila, och de innebär en stor förbättring av en Gogo-familjs levnadsstandard. Foto Zibuse Mazeka Stormöte Hjälpprojekten bygger på att byborna är delaktiga. Foto Margareta Bremertz

Paret Mazeka sågs inte med blida ögon av alla. Det sydafrikanska samhället präglas alltjämt av apartheidtiden. Foto Agneta Holm

VAD SOM PÅGÅR FÖR NÄRVARANDE • 350 barn får en skoluniform, vilket möjliggör att att de kan gå i skolan. • 150 skolbarn får regelbunden matutdelning. • Ett 30-tal familjer har flyttat från fallfärdiga skjul till nya bostäder. De är enkla, men stabila. • En av områdets fattigaste och minsta skolor byggdes av föräldrar sedan flera barn hade dödats i trafiken på väg till sin förra, längre bort belägna skola. Den nya skolan har fått klassrum, toaletter och bollplan. • Regelbundna stormöten och rådslag med townshipets äldste hålls på biståndscentret. Där pågår också andra aktiviteter, till exempel ett barnbibliotek med böcker på zulu och engelska och kurser i sömnad. • Från januari 2018 delas matransoner ut till några av townshipets fattigaste familjer. • Ungdomar engageras i idrott, dans och teater. Under 2018 startar en ledarutbildning för tjejfotboll. Möllekuriren nr 1 • 2018

Fröken Annie

Isaac Svenssons sista efterträdare Av Christer Elfversson

Vad längs marschens väg var värt ge en vink och hålla kärt har vi transsubstansierat till en sång.

å slutar Frans G. Bengtssons En ballad om franske kungens spelmän. I Möllekuriren 2017 nr 4 finns en artikel om att Frans G. Bengtssons roman Röde orm skrevs på Kockenhus. I artikeln sägs också att verbet transsubstansiera när som helst kan dyka upp hos Christer Elfversson. Jag väntade bara på detta. Transsubstansiera är mitt mest älskade verb. Här kommer det!

Det började med ett föredrag Tisdagen den 26 september, alltså i höstas, höll jag ett anförande hos lokalavdelningen av SPF Seniorerna i stationshuset. Det hade rubriken Fröken Annie – Isaac Svenssons sista efterträdare. Föredraget blev mycket uppskattat. Applåder och visslingar. Stående ovationer är annars inget ovanligt när jag framträder, men man får ha förståelse för att knäsvaga pensionärer helst blir sittande. Några av dem kom fram efteråt och tackade. En grät. En annan påstod att det var det roligaste hon hade hört och sett sedan Edvard Persson dog. Edvard Persson avled 1957, så den pensionärens liv kan inte ha varit så roligt. En tredje uppmanade mig att också i skrift någonstans berätta om fröken Annie. Fler skulle behöva höra om Annie Anderssons kämpatag i livet. »Dagens bortskämda ungdomar vet inte vad slitsamt arbete vill säga!« 30

Därför har jag – just precis - transsubstansierat mitt muntliga framträdande till – inte en sång – men en berättelse för Möllekuriren. I sin senaste bok, Fragment II, ger Lars Norén ett råd för skrivande: »Beskriv inte det som låter sig beskrivas!« Jag följer rådet och beskriver här endast sådant som inte låter sig beskrivas.

En amerikansk förebild Butiken Isaac Svenssons eftr slog igen den 1 oktober 1987. Men affärslokalen, inredningen och entrén är bevarade. Byggnaden är uppförd enligt ritningar från USA. Inte mycket har ändrats sedan Isaac Svensson byggde huset och startade butiken 1878. Om du händelsevis varit på Comanche Street nummer 402 i Galveston i Texas känner du igen byggnaden. Möllebutiken är en exakt kopia. I Galveston är den inte grön utan koboltblå. Koboltblått är också ursprungsfärgen i Mölle. Men koboltblått var den dyraste kulören. Vid första ommålningen, redan 1891, ersattes den därför av en gulgrön nyans som senare har blivit alltmer grön. Den nuvarande färgen är en specialblandning från Ottossons färgfabrik i Genarp. Den har fått namnet »Isaac Svens-grönt«. I byggnaden på Comanche Street finns fortfarande en saloon. Isaac Svensson ägde huset och bodde där också 1869–1873. En viss Jeffrey Jefferson Tate drev baren. Den baren var den första i USA där vita, svarta och röda kunde supa sig fulla tillsammans. En liten skylt vid ingången påminner om detta historiska faktum. Möllekuriren nr 1 • 2018

Målning av Lennart Knafve 1975. Foto Christer Wallentin

När Isaac flyttade därifrån transsubstansierades (!) huset till en bordell. Vissa uppgifter finns om att transsubstansieringen startade redan medan Isaac bodde där. Mina omfattande efterforskningar på platsen och i arkiven har inte kunnat bekräfta det. Däremot har jag upptäckt att ursprungsversionen till The House of the Rising Sun inte handlar om ett hus i New Orleans utan om just det här huset: There is a house in Galveston They call the Rising Sun And it's been the ruin of many a poor boy And God I know I'm one My mother was a tailor She sewed my new bluejeans My father was a gamblin' man Down in Galveston Now the only thing a gambler needs Is a suitcase and a trunk And the only time he's satisfied Is when he's on, a drunk Oh mother tell your children Möllekuriren nr 1 • 2018

Not to do what I have done Spend your lives in sin and misery In the House of the Rising Sun

Woodie Guthrie var den förste som placerade the House of the Rising Sun i New Orleans. Hans version kom 1941.

Från matros till handelsman Isaac Svensson avancerade på tre år från däcksmatros till delägare i – och stundtals skeppare på – en hjulångare på Mississippi. Men egentligen hade han hela sitt liv svårt att skilja mellan babord och styrbord, trots att han hade babordstummen koboltblåfärgad. Någon sjöfarare var han inte. Han blev tvungen att återvända till Sverige, eftersom han blev efterlyst för tre brott: månggifte, falskmynteri och olaga vapeninnehav. En olaga revolver tog han förresten med sig till Sverige. En Iver Johnson Defender Caliber 32 Rimfire, från 1870. Den finns nu under

min huvudkudde. Isaac hade också under oklara omständigheter orsakat en grundstötning av hjulångaren Cotton Blossom vid Memphis. Det var Isaac som introducerade uttrycket »som ett piss i Mississippi« i Sverige. Han använde det när han hos leverantörerna bagatelliserade krav och efterkrav på varor som han inte betalt. Det var författaren Mark Twain som hade lärt honom uttrycket 1871, när de båda hade kommit ihop sig om insatserna vid pokerspel.  Men, men, men: Stopp och belägg! Skärpning! Nu skenar fantasin iväg med mig! Fabulerandet tar fart. Transsubstansierandet spårar ur. Det här skulle ju inte bli en skröna om Isaacs äventyr i USA utan en seriös och helt igenom sanningsenlig beskrivning av Fröken Annies liv som Isaac Svenssons sista efterträdare. Artikeln fortsätter på nästa sida

Som bekant har jag på lite olika vägar kontakt med flera av mina döda släktingar. Även med Annie. Hon är mycket angelägen om att hennes levnadsteckning inte blir något i stil med skrönorna om kamrer Wide eller Annelore Schwartz. »Något sådant skulle jag aldrig förlåta dig!« löd hennes sista besked i den frågan. Alltså: Åter till ordningen! Kalla fakta! Allt i det följande är fullkomligt sant. Så när som på en enda sak. Publiken vid mitt anförande för pensionärerna lyckades avslöja vad det var. Kan du upptäcka faktafelet? Isaac hade sinne för affärer och hade blivit en välbärgad man när han 1873 återvände till Mölle med hustru Johanna och två döttrar, Emma och Anette. Efter återkomsten till Sverige fick paret ytterligare sex barn. Två av dem dog i späd ålder.

Ett blandat sortiment Vad var det då som salufördes i butiken? Som sig bör i en handelsbod var det ett blandat sortiment av rökta korvar, saltade skinkor, sill, brännvin, sybehör, garner, manufaktur, socker, salt, ris, mjöl, öl, svagdricka, tackel och tåg, målarfärg, tapetrullar, fotogen, kristallolja, tjära, tvål och såpa. Butiksytan är

Skvaller förekom också, men aldrig elakt sådant. Annie ogillade att man talade illa om sin nästa

bara 25 kvadratmeter, men mångdubbelt större lager fanns på vinden, dit varorna vinschades upp, i källaren och i det intilliggande lagret på gården. En stor del av varorna skeppades till Mölle med skepp som Isaac också blev delägare i. De första tjugo åren var handelsboden en lysande affär. När butiken startade var den ensam i Mölle. Men 1889 möter den konkurrens från Danske Svendsens affär, som dock brinner ner till grunden när storbranden härjar i Mölle ett år senare. Branden nådde emellertid aldrig upp till Isaac Svenssons. På 1900-talet dyker också andra konkurrenter upp. I augusti 1920 avlider Isaac Svensson, 72 år gammal. Även hans fru Johanna är gammal och sjuklig. Affären övertas av Isaacs och Johannas dotter Ellen Andersson, som är sjökaptensänka sedan 1916. Hon har två döttrar, Ingegerd, född 1912, och Annie, född 1915. Tills hon blir tolv år får Annie växa upp hos sin farmor i Nyhamnsläge, medan modern sköter

butiken. Det är Ellen som lägger till de fyra bokstäverna EFTR i butiksnamnet. 1955 tar Annie över affärsrörelsen. Hon blir då Isaac Svenssons sista efterträdare. Annie driver butiken i 32 år. Fram till 1987. Det året målar Hjördis Blomberg därför sin »Jag saknar din julskyltning, Annie«. Hjördis Blomberg var inte ensam om att sakna butiken och dess julskyltning.

Minimal förtjänst Men Annie själv ångrade att hon inte slagit igen många år tidigare. Det var ingen lysande affärsrörelse. Med nöd och näppe kunde Annie försörja sig på den. Vintertid var kunderna få. Men butiken fungerade in i det sista som en social mötesplats. Nyheter om födda och döda i Mölle förmedlades. Skvaller förekom också, men aldrig elakt sådant. Annie ogillade att man talade illa om sin nästa. Affären var tungrodd. Arbetsmiljön usel. Varor skulle hämtas från frysboxen som stod i källaren och från torrförråden på vinden. Pappersexercisen var omfattande. Moms skulle redovisas. Orderlistor skulle fyllas i. En lista från mejerileverantören Arla 1987 omfattade 469 olika produkter. Det var yoghurtar och filmjölk med olika smaker, mjölk med olika fetthalter, grädde i olika förpackningar. I Annies kyl rymdes sammanlagt högst tjugo mjölkförpackningar. Kunderna blev alltmer krävande. Agatha Persson ville ha smultronsmak på sin yoghurt med fetthalt 1,5 %, hennes make Edvin citron med fetthalt 3 %. Parets dotter Emilia äcklades av all yoghurt och smakade bara filmjölk med chokladsmak, fetthalten kvittade, medan sonen Peter var den förste i Mölle som var laktosintolerant och därför inte åt andra mejeriprodukter än gräddglass. Helst med päronsmak. Hjördis Blomberg målar 1987 den här tavlan och riktar den till Annie: »Jag saknar din julskyltning.« Foto Christer Wallentin

Möllekuriren nr 1 • 2018

Foto Höganäs museum. Okänd fotograf

Kundunderlaget minskade, på grund av både naturlig och onaturlig avgång. En måndagseftermiddag i november 1986 satt Annie och jag i hennes kök och småpratade. Samtalsämnena var som ofta ditten och datten. Samt meningen med livet. Och kattens hälsotillstånd. Plötsligt upptäckte Annie att klockan blivit några minuter över sex. »Oj, det är stängningsdags, då får du gå ut och stänga butiken!« Jag gjorde så och upptäckte att butiken aldrig hade blivit öppnad efter lunchstängningen. Omsättningen var redan på 1960-talet så liten att grossistleverantörerna inte kunde ge full service. När Annie 1959 började sälja mjölk, levererade Arla den i plåtkorgar med tolv enliterstetraeder i varje till hörnet av Kullabergsvägen och Isaac Svens väg, vid Turisthotellet. Tetraeder är de pyramidformade pappförpackningar från Tetrapak som mjölken såldes i på den tiden. Annie fick hämta den i en kärra. Lasten blev tung. Om springpojken fanns på plats var det han Möllekuriren nr 1 • 2018

som fick göra det. Helst skulle mjölken hämtas innan hundar och katter hade markerat revir på den.

Springsjas hos Annie Många möllepojkar har genom åren varit anställda som springsjasar. Jag var det några somrar 1958–1961. Kunderna kunde vara besvärliga. Jag minns en gång då jag hade lastat en skrinda full med varor som skulle till en adress vid Sergeantens åker. När jag kom dit upptäckte kunden att den beställda pottaskan saknades. Då ville hon inte ha något alls. Jag fick köra tillbaka till Annie med oförrättat ärende. Men kunden har alltid rätt, tyckte Annie. Hon kompletterade med en liten påse pottaska och jag drog skrindan tillbaka uppför backarna. Kunden hade nog ångrat sitt avoga beteende, för den gången fick jag dricks. 50 öre. Bästa kunden var på 1950- och 1960-talen Hotel Kullaberg. Konstigt nog köpte hotellet varje vecka en stor del av specerivarorna från Isaac Svenssons

efterträdare, inte från grossist. Ordern kom på måndagen och leveransen skedde med skrinda på tisdagen. Då fanns fyra andra liknande butiker i Mölle. Samt två mjölkaffärer, ett bageri, ett konditori och ett charkuteri. Konkurrensen var dock inte stenhård. Om Annie saknade något kunde hon skaffa det hos Lilly Elfversson i butiken Rex som låg på samma gata, nedanför Turisthotellet. Kaffet såldes i lös vikt och maldes i butiken. Snusmalet eller kokmalet. Fem olika plåtlådor med bönor stod bredvid varandra: Zoégas, Skånskans, Kärnkaffe, Luxus och Tellus. Det hände att Zoégas tog slut. Då fyllde Annie på från Luxus-lådan. Det var aldrig någon som märkte det. Trots att somliga kunder kunde vara kräsna i sitt val av märke: »Luxus är odrickbart!« Reklambilder prydde butiksväggarna. Annie hade en favorit från 1950-talet. Den var för stor för någon vägg i affärslokalen. Hon hade den därför inne på Artikeln fortsätter på nästa sida

Allt finns kvar Traditionen bjöd att springpojkarna skulle rista in sina namn i först fotogentunnan, senare i frysboxen, i källaren. Båda står kvar. Där kan man se vilka som jobbade hos Annie. Allt finns förresten kvar från alla år sedan butiken startade. Till exempel motböckerna. Regelbundna kunder handlade på kredit. Annie skrev upp i boken och fick betalning i slutet av månaden. I Wera Elfversons motbok för 1954 kan man exempelvis läsa att det den 6 september köptes pepparkakor för 65 öre, choklad för 1:45, Robin Hoodcigaretter för 2:30, hushållspapper för 65 öre, 5 st ägg för 1:35 och 2 kilo socker för 2:30. Samt att hela månadens inköp uppgick till 103:59 och att månadens betalning inte kom in förrän den 20 oktober. Apropå pengar praktiserade Annie en egen variant av »dubbel bokföring«. Hon skrev upp dagsinkomsten i två olika kalendrar. Ett exempel från julmånaden 1966: 3 december 930 kronor, 4 december 1 702 kronor. Oftast var notering34

arna betydligt magrare: 3 november 86 kronor, 4 november 101 kronor. De sista åren blev det fler och fler varor som hade passerat bäst före-datum. Egentligen hade nog hela butiken och även Annie själv passerat den gränsen. Socialnämnden gjorde i september 1984 ett besök för att tillse att utskänkningstillståndet för öl var i ordning. När tjänstemannen från kommunen dök upp, oannonserad, visste Annie förvånande nog var hon kunde hitta dokumentet. Hon plockade fram det direkt från en låda i skrivbordet i kontoret. Enda felet var att det var utfärdat 1939. Och utgånget 1944. Annie och socialinspektören förenades då i ett hjärtligt skratt. Nytt utskänkningstillstånd behövde inte utfärdas. Annie trodde att den kommunala välviljan berodde på att jag på den tiden var vice ordförande i Socialnämnden. Även Hälsovårdsnämnden gjorde visiter i butiken. Annie sålde ost i lös vikt och lite bröd, frukt och grönsaker som inte var förpackade. Hälsovårdsnämnden fordrade då att det skulle finnas möjlighet att tvätta händerna i direkt anslutning till affären. Men toalett med handfat fanns i andra ändan av huset. Det dög egentligen inte. Dock lämnades regelbundet dispens, innebärande att saken skulle åtgärdas inom sex månader. Det gjordes aldrig. Så vitt jag vet spreds heller aldrig några smittor via de tre sorters ost (Jarlsberg, Herrgårds och Cheddar) som Annie skar upp till kunderna. Annie var noga med hygienen. Två gånger i veckan fyllde hon en balja med varmvatten i köket, låste köksdörren och ställde sig i baljan och tvagade in hela sin lilla lekamen. Proceduren upprepades vid sköljningen. Efteråt öppnade hon köksdörren och hävde ut baljans vatten på kökstrappan. Annies mor Ellen dog 1967. De sista åren av sitt liv var hon inte till stor hjälp

Foto Christer Wallentin

kontoret. När hon såg den blev hon glad. Hon kände att bredbart Milda-margarin är framtiden, ja, själva livets mening. På 1970-talet blev volymerna på vissa varor för små för att Ica-Eol skulle leverera. En gång i månaden stängde därför Annie butiken vid tretiden. Alltid på en torsdag, för då hade Högaborgsgrossisten i Helsingborg kvällsöppet. Annie och jag for iväg dit och inhandlade småförpackningar av lite pålägg, fläsk, skaldjurskonserver, kex och godis. Med mera. Ibland var till och med småförpackningarna för stora för Annie. Då rev hon upp dem och plockade ut de fem paket saltrulle som hon behövde. »Så får man inte göra!« blev den stående kommentaren i kassan, innan vi trots allt kunde stuva in varorna i bilen. Vid hemkomsten till Mölle blev det alltid fest. Då smäckte vi i oss några av de inhandlade delikatesserna och sköljde ner med sherry, som Annie ständigt hade i spritskåpet. Sherry var en stående present på hennes födelsedagar.

Bredbart margarin Annie hade den här affischen inne på kontoret. När hon såg den blev hon glad.

för Annie i butiken. Hon var sängliggande och ibland kunde man höra henne ropa på sin dotter från sovrummet ut i butiken. »Annie, Annie, ska jag komma ut och hjälpa dig med kunderna?« Det betydde att hon själv behövde hjälp med att gå på toaletten. Annie fick då lämna sina kunder för ett ögonblick. Annie hade en lite barnslig och galen, men insiktsfull och medkännande, humor. Hon kallade sig själv en »slasktratt«. Det betydde att hon ofta övertog kläder, möbler, köksutrustning och annat från andra. Oftast från sin syster Ingegerd. Men bitterhet fanns inte hos Annie. Hon levde det liv hon ville leva.

Sällan semester Var Annie aldrig ledig? Jo, 1949 tog hon sig två veckors semester och hälsade på sin syster Ingegerd som bodde med sin man på Svenska institutet i Rom. Det var medan mamma Ellen kunde sköta butiken. Det mest bestående intrycket från Rom var varken Vatikanen eller Colosseum utan det sorgliga faktum att hon blev bestulen. Ficktjuvar härjade. Tre gånger blev hon av med sina surt förvärvade lire. En vecka ledigt tog Annie också när hon 1975 fyllde 60 år. Även då var det syster och svåger som hon besökte. Den gången i Stockholm. Butiken var då stängd. Och varje lördag eftermiddag och hela söndagen var hon förstås också ledig. Sommartid var hennes främsta nöje då att åka till Köpenhamn. Några gånger i sällskap med mig och min mor. Möllekuriren nr 1 • 2018

Annie brukade säga att hon efter döden skulle bli en katt som skulle bo hos någon som tyckte lika mycket om katter som hon

Särskilt Zoo var det som lockade, men hon ville också gärna hinna med både Tivoli och Bakken. Då fick det bli övernattning. På Istedgade fanns billiga hotell. Annie vurmade särskilt för Danmark och danskar och allt danskt. Danska kunder i butiken kände sig speciellt välkomna. Och hon levde upp när hon fick skrika ut sin förtjusning i berg- och dalbanan på Bakken. Eller när hon kunde ta sig ett bad i Hornbaek. Eller när hon fick följa med och se en balett på Det Kongelige teater.

Kyrkvärd i kapellet Övrig fritid? Annie målade porslin hos Inga Landgren. Hon var kyrkvärd i Mölle kapell och aktiv i syföreningen och i Rädda Barnen. När hon var kyrkvärd ville hon gärna att jag skulle komma till kapellet och sköta klockringningen, som inte var automatisk på den tiden. Då bättrade jag också på besöksstatistiken. Om jag inte var med under själva gudstjänsten utan bara ringde i klockorna innan det började och kom och hämtade henne när det var slut, kunde hon räkna mig två gånger. I kyrkvärdskapet ingår att räkna kollekten. En gång när jag kom till kapellet efter gudstjänsten för att hämta henne hörde jag redan i vapenhuset hennes vilda skratt från sakristian. När jag kom dit in låg Annie och kyrkoherden Annefors framstupa på golvet, vända mot Mecka, förresten, och plockade upp mynt som hade spritts ut över hela golvet. Annie hade fumlat med kollekthåvarna. Kyrkoherden skrattade inte. Men Annie utbrast: »Kollekten höll på att gå åt helskotta!« Annars svor hon bara när klenätbaket årligen misslyckades. Och en gång 1985 Möllekuriren nr 1 • 2018

när jag för första gången hjälpte henne att deklarera och hon trodde att hon skulle få 12 000 kronor i restskatt. Men det visade sig att hon sett fel på decimalerna; 1 200 skulle det vara. »Och det var det även på Justus tid!« Justus var hennes tidigare revisor och deklarationshjälp.

Hon älskade både djur och människor Annie var djurvän. Medan det ännu fanns lejon och tigrar och elefanter på cirkus ville hon alltid besöka gästande cirkussällskap i Höganäs. På Isaac Svens väg 7 hade det funnits grisar, höns och en sköldpadda, som blev över hundra år. Samt en nästan lika gammal papegoja. Av okänd anledning hette papegojan »Prins Eugen«. Ända fram till 1978 satt Prins Eugen på en pinne i butiken och ropade inåt bostadsdelen när det kom kunder: »Biträde hit! Biträde hit!« Den 4 september 1978 trillade den dock av pinn, som det heter. Men Prins Eugen finns faktiskt kvar. Nu uppstoppad, och aningen luggsliten. Mössen har knaprat på honom. Men det djur som stod överst av alla för Annie var katten. Det fanns alltid minst en katt i huset. Att klappa sin katt och småprata med den var en mycket viktig del av dagsprogrammet. »Priority one« hade Annie sagt i dag om hon hade levat och om hon hade kunnat tala engelska och om hon hade övervunnit sin ovilja mot moderniteter. När Annie klappade katten fick kunderna vänta. Ofta blev det kattungar i huset. Då ordnade Annie med barndop. Släkt och vänner och barn i grannskapet fick inkomma med namnförslag. Kyrkoherden Annefors tyckte inte om de här kattdopen. Dopet är ett heligt sakrament. Ingenting för oskäliga djur, tyckte han. Men kyrkoherden blev förstås inte bjuden. Annie brukade säga att hon efter döden skulle bli en katt som skulle bo hos någon som tyckte lika mycket om katter som hon. Bara någon vecka efter hennes begravning körde vi ut från Mölle och

vid Ryhuset satt en katt mitt på vägen. Den ville inte flytta på sig. Vi fick stanna bilen. Och jag gick ut för att schasa bort den. Den jamade som protest, men gick till slut iväg. För sent förstod vi vem det var. Men det var inte bara katter som Annie slösade sin kärlek på. Hon älskade sina kunder och hon älskade sina vänner och släktingar. Att ordna kalas för dem var det bästa hon visste. Och att ta med barn i släkten på cirkus eller till Ryds marknad var höjdpunkter i tillvaron. På marknaden skulle det alltid köpas smällare och stinkbomber till barnen. Samt lådor med gräddbullar. Det hörde till, tyckte Annie. Hur var det med kärleken i Annies liv i övrigt? Jag är rädd att »Fröken Annie«, som en del kunder kallade henne, aldrig i livstiden fick njuta av den fysiska kärleken. I likhet med kamrer Wide, som jag skrivit om i Möllekuriren, blev hon nog aldrig kysst av någon annan än sin mor.

En hemlig uppvaktare Men Annie blev faktiskt uppvaktad på 1930-talet av en man i Mölle som jag vet namnet på. Och som har ättlingar i bygden. Jag har lovat Annie att aldrig avslöja vem det var. I en byrålåda har jag hittat kärleksbrev, från en annan, okänd, person. Breven är poststämplade i Lund. De inleds alltid med »Kära Pyret!« Det kortaste innehåller bara texten »Jag dig« utan underskrift. Annars är breven signerade med »G«. Jag undrar ofta om Annies brev till »G« finns kvar någonstans. På sin dödsbädd uttryckte Annie glädje över att få lämna jordelivet före millennieskiftet. Hon var annars ingen ängslig människa, men hon var övertygad om att den stora katastrofen, ja, kanske jordens undergång, skulle komma år 2000. Hon dog den 9 december 1999. I samma säng som hon fötts i. Hon uttryckte då också lite oro över att kärleksbreven skulle komma i orätta händer. »Bränn dem!« När hon låg på sitt yttersta förklarade hon varför det aldrig blivit någon Artikeln fortsätter på nästa sida

Alls inget dystert liv Slasktratt, rädsla för män och vindögdhet. Det låter som ett dystert liv. Men Annies liv var alls icke dystert. Många glada skratt blev det. Många vänner hade hon. Många kända människor kom hon i kontakt med. I butiken. Redan hennes morfar Isaac hade Selma Lagerlöf som kund, under flera somrar i början av förra seklet. På 1920-talet bodde Hermann Göring i huset under några sommarveckor. Annie mindes honom. Han köpte gärna cigarrer i butiken. Senare fanns Edvard Persson, Ivar Lo-Johansson, Manfred Björkqvist, Gabriel Jönsson och Jenny Berthelius bland kunderna. 1971 spelade Stellan Olsson in några scener till filmen Deadline i affären. Desperata människor plundrar den. Annie medverkar som sig själv. Hon är mycket övertygande i rollen. Men den främsta »kunden« av alla var Hans Majestät Konungen. Jag råka36

de höra att kungen den 9 augusti 1987 befann sig i Mölle på ett privat besök hos sin vän, min namne och nästnästnästkusin Christer Elfverson. Jag visste alltför väl att Annie intresserade sig väldeliga för allt som rörde kungahuset. Hon kunde alla namn på alla kungligheter. En

sann rojalist. På Nobeldagen var det inte lönt att titta in och försöka handla något hos henne. Hon prioriterade sändningarna från Nobelfestligheterna.

Konungen på besök Därför kontaktade jag Christer och bad honom ordna att kungen skulle avlägga en visit i Annies affär. Christer och majestätet var med på noterna. Jag såg till att även jag var på plats vid evenemanget. När konungen trädde in genom butiksingången trodde jag att Annie skulle falla död ner. Men det var bara som hon gjorde en hovnigning. Samt fastnade knäböjande bakom disken. Knäna låste sig. Om inte disken hade hindrat henne tror jag faktiskt att hon skulle velat kyssa kungens fot. Som hans mest hängivna undersåte. »Godmiddag«, kontrade majestätet, och fortsatte: »Vilken trevlig gammal affär. Och vad trevligt att få komma hit! Och vilka trevliga varor här finns! Trevligt, trevligt, kort sagt, alltsammans.«

Annie frågade om hon fick bjuda på något. »Lite kaffe kanske kunde smaka? Zoégas?« Kungen tackade vänligt nej. Tillsammans med mig, sin livvakt och min namne gick han runt i butiken. Det kändes lite som när Hälsovårdsnämnden kom på inspektion. Plötsligt fick han syn på sin farfarsfar, Gustaf V. Alltså inte i verkligheten, det hade ju varit en verklig sensation, med tanke på att han hade varit död i 37 år, utan på den välkända burken med sardiner i tomatsås. Kungen skrattade till: »Dom där sardinerna har jag aldrig tyckt om!« Annie svarade: »Nej, kungen, jag menar Hans Majestät, föredrar kanske dom i olja, men dom är tyvärr slut.« Kungen: »Det gör ingenting!« Annie: »Men Ers Majestät får gärna ta med sig den här burken som ett minne från Mölle!« »Och från mig!« tillade hon, uppspelt rosig om kinderna. Kungen tog burken, men ville absolut betala den. Annie: »Nej, nej, nej, kommer aldrig på fråga!« Lite snopet för Annie blev det ändå att han glömde kvar den när han lämnade affären. Hon urskuldade honom: »Han tyckte bättre om sardinerna i olja! Så synd att dom var slut!« Annie lade sardinburken bland sina värdesaker i ett vitrinskåp. Där ligger den fortfarande. »Men vilken tur att inte Prins Eugen satt kvar på sin pinne!« skrattade hon när majestätet försvunnit. Med ett skratt slutar alltså berättelsen om Annie.  Nå? Hur är det nu, har du genomskådat vad det var som var påhittat i den här berättelsen? Ja, det är förstås inte så svårt: Kungen rörde aldrig sardinburken! Därför är den heller inte bevarad. Katten fick mumsa på innehållet i den. Gustaf V:s sardiner i tomatsås är alla katters älsklingsrätt. Två månader efter kungabesöket slog Annie igen butiken för gott. m

Foto webben

förbindelse med en man i livet. Men hon ångrade ingenting. Hon hade velat ta hand om sin mor och om butiken. »Och katterna«, som hon sa. Det fanns ingen tid för karlar. Hon hade också sorgliga minnen av män som hade svikit på ett eller annat sätt. Hennes morfar, Isaac Svensson, »var inte snäll« mot sina döttrar, som hon uttryckte det. Troligen förgrep han sig på dem. Och Annies far, sjökaptenen, dog i sviterna av syfilis när hon inte ens var ett år gammal. Då hade han hunnit smitta ner sin hustru. En morbror försjönk i religiösa grubblerier. En annan söp ihjäl sig. En farbror misshandlade sin hustru. Genom hela sitt liv kunde Annie inte komma ifrån det faktum att hon var aningen vindögd. De flesta tyckte bara att det var charmigt. Ögonkontakten med henne blev på något sätt »tredimensionell«, som ett medicinalråd i kundkretsen uttryckte det. Men det var en sorg hos henne. Hon ville ogärna bli fotograferad.

Möllekuriren nr 1 • 2018

Formger • Skriver • Redigerar Trycker • Fotograferar Gör hemsidor

Christer Wallentin • lillaforlaget.se 070-844 81 25

Möllekuriren nr 1 • 2018

Lars Vilks ger sig inte:

Konstverket växer med motståndet

Text och foto Magnus Hellstrand

ör 37 år sedan påbörjade Lars Vilks sitt monumentala verk på östra Kullaberg. Allt sedan Nimis blev känt för allmänheten har tusentals människor varje år strömmat ner längs de branta sluttningarna för att nå Håles stenar, den nedre delen av ravinen, där hans konstverk ligger. Jag har följt Lars Vilks konstnärliga bana sedan mitten av 1980-talet, och 1997 fick jag närkontakt med honom. Utanför vårt fritidsboende i Mölle höll han på att bygga en bar med mycket bestämda hammarslag. Den skulle placeras intill restaurangen, som på den tiden kallades Klubbhotellet och låg ovanför stugorna på Alekärrsvägen i Mölle. Ägaren till restaurangen hade anförtrott Lars Vilks uppgiften att snickra en drinkbar för att därigenom kanske öka intresset för verksamheten. Baren som han byggde hade en helt annan utformning än man är van vid. Även detta projekt blev mycket omtalat, vilket gjorde att en strid ström av intresserade kom till restaurangen. Eftersom Vilks namn syntes allt oftare i medierna fick han med tiden ökade möjligheter att föreläsa om sin konst, och städer runt om i landet bjöd in honom för att han skulle installera sina konceptverk. År 1991 kom han för första gången till min hemstad Tranås för att skapa ett verk i ett återkommande projekt som hette Kultursommar.

Det gör ingenting vad folk säger och tycker, huvudsaken är att de visar sina känslor på något vis. Det är det som är vitsen med konsten, att beröra människor

Magnus Hellstrand är fotograf och före detta centrumledare i Tranås. Läs mer om honom på sidan 4.

Direkt efter att han var klar med konstverket, som han kallade Hotellet, väckte det stormiga känslor. Uppretade ortsbor brände helt sonika ner hela skapelsen. Lars Vilks sa då: »Det gör ingenting vad folk säger och tycker, huvudsaken är att de visar sina känslor på något vis. Det är det som är vitsen med konsten, att beröra människor.« Tretton år senare, 2004, blev Lars Vilks åter inbjuden till Tranås. Det här gången var det kommunen och Svensk Handel som ville ha med honom i ett stort arrangemang som benämndes Konstrakan i Tranås. Efter allt som hade hänt tidigare var intresset på topp, och konstnären hämtade på nytt reglar och plankor på stans soptipp, som han började bygga med. Det nya verket, som han döpte till Hotellet kommer tillbaka, lyckades stå kvar under en hel vecka utan några skador. Verket skapade både rabalder och debatt, och det blev senare rivet då en topptjänsteman i kommunen ansåg att det bara var skräp. I den här vevan höll Lars Vilks ett seminarium i stan. I sitt inledningsanförande ställde han frågan »Vad är konst?«. Hans eget svar var att konst är det som konstvärlden anser vara konst. Under framträdandet började projektorn plötsligt att ryka. »Så fort man sätter foten i Tranås är elden lös«, konstaterade han med glimten i ögat. Möllekuriren nr 1 • 2018

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2018

Lars Vilks är i dag en av våra mest kända konstnärer. Teckningen av profeten Mohammed som rondellhund gav ett starkt genomslag i massmedierna, även utomlands. Likväl är det Nimis och Arx som fångar allmänhetens intresse. Snart fyra decennier efter verkens tillkomst vandrar människor i stora skaror till Kullaberg för att se dem. Alla som har besökt Nimis och Arx vet att vägen dit är bergig och mycket brant. Det har bidragit till att Lars Vilks under många år har kunnat jobba ganska ostört; skapelsen har blivit större och större. Myndigheterna har försökt att få bort konstverken, eftersom de har byggts i ett naturreservat utan tillstånd. Men Lars Vilks har hållit ut och alltid överklagat domar och förelägganden, och hittills har han dragit det längsta strået. Lars Vilks är en provokatör. Många institutioner och gallerier har på senare år inte vågat befatta sig med hans alster. De gånger han har lyckats få ställa ut har intresset varit stort och alla konstverk har snabbt sålts. I konstvärlden talar man tyst om Lars Vilks. Etablerade konsthallschefer och recensenter har genom åren inte vågat befatta sig med hans konst. De säger ofta att det han skapar inte är tillräckligt intressant. Detta roar Lars Vilks i hög grad eftersom deras handlande – som han ser det – blir en del av hans projekt, vilket i sin tur ger dem ännu mer publicitet. Nimis har förändrats med åren. Kraftiga stormar längs Skälderviken har påverkat anläggningen, men numera ligger Nimis närmare bergskanten och är inte lika känsligt för hav och vind. Men även rena attentat har förekommit. Under 2016 besökte jag Nimis och Arx inte mindre än fyra gånger. Det var inte bara för motionens skull, vandringen gör gott för kroppen, utan för att upplevelsen är så fantastisk. Naturen och konstverken samspelar på ett underbart vis. Ett besök kan lätt bli fem, sex timmar långt om vädret är bra och man slår sig ner på stranden och samlas kring picknicken. Möllekuriren nr 1 • 2018

Vid mitt senaste besök i somras hörde jag danska, engelska, franska och tyska talas mellan installationerna I dag är Nimis ett av nordvästra Skånes mest besökta turistmål. Trots att myndigheterna varnar för riskerna att besöka området, kommer tusentals människor. Och de hittar dit fast det saknas traditionella skyltar. Vid mitt senaste besök i somras hörde jag danska, engelska, franska och tyska talas mellan installationerna. Det är en gåta hur dessa turister hade kunnat hitta ända fram. Nimis är numera navet i Lars Vilks påhittade land Ladonien. Det är en klättervänlig konstruktion, men besökarna bör se upp för rostiga spikar och lösa trädgrenar. Enligt Lars Vilks är anläggningen säker och stabil; alla kan känna sig trygga. Länsstyrelsen, å andra sidan, anser att bygget är fullt av risker. Det förfaller snabbt, hävdar man, eftersom Lars Vilks numera inte har möjlighet att underhålla det. Länsstyrelsen lät i samråd med markägaren Krapperup ta bort de gula N:en som visade vägen till Nimis. Men efter en tid såg frivilliga krafter till att nya markeringar kom på plats.

All reklam för Nimis har strukits i de officiella turistbroschyrerna. Men Lars Vilks menar att det bara har förstärkt hans varumärke och bidragit till att ännu fler har blivit nyfikna på verket. Vid ett av mina senaste besök fick jag åter möjlighet att träffa Lars Vilks, som för dagen var på plats för att underhålla bygget. Eftersom han nu för tiden är både mordhotad och en omstridd konstnär är säkerhetspådraget massivt. Han kan inte röra sig lika obehindrat som tidigare. Trots säkerhetspolisernas närvaro blev mitt möte med Lars Vilks givande. Innan vi skildes åt sa han att vårt samtal skulle komma att ingå i hans fortsatta projekt. Han tycker att det är positivt när folk vill prata med honom. Ingen som söker kontakt behöver känna att hon eller han tränger sig på. En novembernatt 2016 brändes en del av Nimis ner. Återuppbyggnaden blev kontroversiell. Lars Vilks har en överenskommelse med Länsstyrelsen som innebär att han ska få reparera verket i händelse av förslitningsskador och för att avhjälpa säkerhetsbrister. Just det gjorde han efter branden, men Länsstyrelsen ansåg ändå att hans arbete inte var förenligt med överensNimis och Arx Bilden är tagen inifrån stenkonstverket Arx ut mot Vindarnas torn, en del av Nimis. Skälderviken finns i bakgrunden.

kommelsen. Därför åtalades han och i början av februari i år dömdes han vid Helsingborgs tingsrätt till 5 600 kronor i böter för brottet »förseelse mot områdesskydd«. I skrivande stund är det inte känt om Lars Vilks kommer att överklaga domen. Men jag blir inte alls förvånad om han gör det. Lars Vilks har som andra sina fel och brister, och som konstnär har han väl gjort både rätt och fel. Men man kommer inte ifrån att han har byggt Nimis av drivved som redan i början av 1980-talet låg på denna vackra plats. Med spik och hammare, energi och uthållighet, skapade han ett storslaget konstverk som många älskar. Tidigare var branterna ner mot Skälderviken så svårtillgängliga att få tog sig det. De är lika oländiga i dag, men numera verkar besökarna tycka att strapatserna bara bidrar till en stor konstupplevelse. m

EN SKIMRANDE GÅVA När Lars Vilks skulle åtalas för sitt arbeta med att återuppbygga Nimis efter branden 2016 skrev författaren och krönikören Therese Bohman i Expressen den 19 december 2017 under rubriken »Nimis är inte ett brott – utan en skimrande gåva«: Själv besökte jag Nimis för första gången i somras, och häpnade: Trots att jag sett det hela på bild hundratals gånger hade ingenting förberett mig på skalan, eller ens på det faktum att man kan ta sig runt inuti hela bygget, i gångar och trappor och torn, samtliga mycket solitt konstruerade. Framför allt hade ingenting förberett mig på hur vackert det är: Ett skimrande slott av silvergrå drivved, perfekt inkilat i den dramatiska naturen.

ÅRET ÄR 1997 Lars Vilks bygger en drinkbar till Klubbhotellets nya restaurang i Mölle. Med drivved, skräpvirke, såg, hammare och spik får han till en aldrig skådad utskänkningsplats – som blir en fräck kontrast till uteserveringens plastmöbler.

Möllekuriren nr 1 • 2018

Måla bruden FÖR NÅGRA ÅR sedan fick jag ett mejl från

systern till en blivande brud, som skulle gifta sig med min systerson. Hon undrade om jag kunde tänka mig att delta i en möhippa för hennes syster som är konstintresserad. Nåja, efter en stunds eftertanke fann jag uppgiften mycket lockande. Tackade ja och började fundera på ett tema. Ganska snart fick jag klart för mig att temat skulle bli »brudporträtt«. Den utsatta dagen packade jag bilen med allt som kunde tänkas komma till nytta: snabbtorkande akrylfärg, stora penslar, stora grundade underlag och grovt papper. Inne i det fashionabla huset i Barsebäckshamn väntade en skara vackra, unga kvinnor i de ljusa sofforna, sippande på vitt vin. De verkade ganska nollställda inför vad jag hade att komma med. Jag talade om för min publik vilken uppgift som var och en hade: att åstadkomma sitt personliga porträtt av den blivande bruden. Och jag sa till dem att de inte fick glömma att ögon, näsa, haka inte är det viktiga – utan själen. Sällan har jag sett en sådan entusiasm. Dessa coola, kyligt vackra, högutbildade unga kvinnor kastade sig ner på marken och grep sig an uppgiften med ett allvar av sällan skådat slag. Resultatet var häpnadsväckande! Boel Kullenberg På Boels hemsida finns hela berättelsen om brudporträttmålningen: boelskonst.se. Där kan ni också se Boels målningar och läsa om hennes nästa utställning. Foto privat

Möllekuriren nr 1 • 2018

Ebba Hochschild, född Gyllenstierna

Övervann ofattbara prövningar Caroline Ranby har haft Krapperup i fokus för sin forskning under mer än tjugo år. Hennes senaste bok har titeln EBBA HOCHSCHILD – ATT LEVA EFTER DÖDEN. Den är på drygt 500 sidor och kom ut i mitten av mars Av Christer Wallentin

an kan fråga sig: Är det verkligen värt att läsa en så tjock biografi om en kvinna som få i dag har hört talas om? Ja, det är det, absolut.

Ebba föddes Gyllenstierna och hennes liv blev dramatiskt. Kort efter att hon hade gift sig fick hon veta att maken var smittad av syfilis, och efter en långdragen sjukdomstid dog han 13 år senare. Paret fick två barn, en flicka och en pojke. Båda barnen dog unga, med kort tid emellan. Ebba var plötsligt både änka och barnlös. Ingen lätt situation, inte heller för den som var välbeställd och tillhörde den svenska högadeln.

Rikt illustrerad Boken innehåller ett stort antal bilder. De flesta har Caroline Ranby letat upp i arkiven, men hon bidrar också med många egna, nytagna bilder. Fotot på nästa sida togs 1909 när Ebba Hochschild var 43 år. Foto Harald Paetz, Köpenhamn, Krapperups fotoarkiv

Ebbas liv blev onekligen ovanligt, men samtidigt var det i flera avseenden representativt för kvinnor i aristokratin under andra häften av 1800-talet och in på 1900-talet. Läsarna får en inblick hur man levde i dessa kretsar. En huvudkälla för Caroline Ranby har varit ett stort antal brev, den tidens sätt att kommunicera. Hon citerar generöst ur brevskatten, och bilden blir successivt tydligare, både av Ebba och av hennes närmaste släktingar.

Några av huvudrollsinnehavarna har jag mött i andra böcker. Ett exempel är Nils Gyllenstierna, som var fideikommissarie på Krapperup från 1881 till 1926. När jag läste i Mölle–Kullen genom tiderna av Anders W. Mölleryd om den så kallade expropriationsstriden framstod baronen som en konservativ godsägare med föga förståelse för sina arrendatorer. Men när jag i den aktuella boken tar del av Nils många brev till Ebba, sin syster, visar han sig både omtänksam och generös. Min bild av storgodsägaren får nyanser, och jag börjar undra om jag har felbedömt karln. Ebba föddes 1866 i den friherrliga familjen Gyllenstierna på Krapperup. Hennes föräldrar var Beata och Carl Gyllenstierna, och hon hade tre syskon. Viveca var äldst, sedan Nils och Elisabeth; 16, 10 respektive 3 år gamla. När Ebba bara var en månad gammal fick pappa Carl lunginflammation och dog. Faderns död innebar, formellt sett, att sonen Nils efterträdde honom som ägare till Krapperup och Bjersgård. I praktiken inrättade sig Nils på Krapperup först 1881 när han Möllekuriren nr 1 • 2018

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2018

gifte sig med Ellen Stiernstedt. Fram till dess sköttes godsen av förmyndare, och under tiden kunde Nils avsluta sina studier och skaffa sig en kortare militärutbildning. Ebba tillbringade sin tidiga barndom på Krapperup. Den unga änkan Beata och hennes fyra barn bodde kvar ett tag på borgen, men 1869 flyttade hon till Uppsala med dem. På somrarna återvände familjen emellertid till Krapperup. Efter sju år i Uppsala flyttade Beata ännu en gång. Nu stod de två äldsta barnen på egna ben, så det var bara Elisabeth och Ebba som följde med. Den nya permanenta uppehållsorten blev Köpenhamn, efter en mellanlandning på Krapperup. Tiden går, Ebba växer upp. Hon är glad och positiv. Hon har lätt för att lära sig, och hon tycker om att umgås med sina vänner i den danska aristokratin. Men när Ebba är 14 år drabbas hon av en svår förlust. Elisabeth, hennes tre år äldre syster, dör i lungsot efter att ha stått emot sjukdomen i flera år. Först en vecka efter systerns död förmådde hon sig att skriva till Ellen, sin svägerska på Krapperup. Jag har varken haft tid eller lust att skrifva hvarje dag som du bad så mycket om. Som du vet var Betha förfärligt dålig de sista dagarna, stackars lilla älskade Bettsen, de tvenne sista dagarna fick hon en slags kramp i hjertat som kom på; hvarje anfall, ett par timmar imellan. Oh, hon led alldeles förskräckeligt o skrek högt nästan hela tiden. Den 13 (tänk idag är det redan 8ta dagar sen hon dog) på eftermiddagen kl ½ 6 slutade hon detta sitt lidelsefulla lif och flög som en ängel upp Himmelen (sic). Oh Ellen det är ryseligt tomt efter henne nu o jag får hålla modet uppe så godt jag kan för att ej lilla Mamma skall se det. Jag tycker jag är förfärlig som ej kan vara riktigt glad att hon är borta o att jag ej får se henne då jag vet att hon har det så mycket bättre hos Gud o ej längtar efter vår usla jord.

Hur sorglig systerns död än måste ha varit för Ebba »följde en lång period i Ebbas liv som förefaller ha varit fylld av glädje, spänning och bekymmerslösa nöjen« , skriver Caroline Ranby. »Det var nu hon skulle introduceras i de sociala sammanhangen, roa sig och gå på baler. Syftet var naturligtvis att finna en lämplig make.« Och det lyckades Ebba med redan under sin första »säsong« i Stockholm vintern 1883–84. Ebba hade träffat Carl Hochschild, som var ende sonen till excellensen och utrikesministern Carl Hochschild. Våren 1884 var Ebba förälskad, och hennes känslor var besvarade. »I Ebbas beskrivning [i breven] känns den förälskade unga flickan igen med all önskvärd tydlighet. Bara en hastig skymt av föremålet får hennes hjärta att hoppa och leder till flera dagars förvillelse och glädje.« Ett år senare, på våren 1885, förlovade sig Ebba och Carl, och den 19 september stod bröllopet i Köpenhamn. Ebba var då 19 år och Carl 25. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skrev om händelsen. En rubrik var »Bröllop inom den förnäma verlden«, och vidare att bröllopet »bevistades af en lysande samling förnäma gäster från Sverige och Danmark.« I tät följd födde Ebba två barn. Först kom dottern Elisabeth 1888 och knappt ett år senare sonen Rutger. Men en ganska kort tid efter bröllopet uppenbarades den »mörka hemlighet« som Carl bar på: Han hade smittats av syfilis flera år före bröllopet. Det är en sjukdom som kan ligga still i kroppen länge, och i gynnsamma fall aldrig bryta ut. Syfilis var vid denna tid en vanlig sjukdom. Smittkällorna fanns överallt i samhället och var nära kopplade till prostitution, synd och skam. Men när män i överklassen smittades dömdes de milt eller inte alls. Carls familj tog inte avstånd från honom när hans sjukdom blev känd. Han sågs närmast som ett offer. Enligt en utbredd uppfattning var kvinnorna

Carl Hochschild och Ebba träffades i sällskapslivet i Stockholm vintern 1883–84. Båda blev förälskade, och året därpå gifte de sig. Bilden togs i Marstrand 1883. Foto Malcolm Jacobson, Lysekil. Bild i Ebbas fotoalbum, Helsingborgs museer

smittspridare och männen mottagare. Carl smittade i sin tur Ebba, men det hindrade henne inte att ställa upp för honom. Caroline Ranby skriver: Vilken Ebbas reaktion blev när det gick upp för henne att Carl bar på en dold, smittsam och möjligen också dödlig sjukdom, vet vi inget om, men vi kan konstatera att hon stod lojalt vid sin mans sida under hela hans sjukdomsperiod och stöttade honom på gränsen till det orimliga.

Under åren som följde uppsökte Carl den ena läkaren efter den andra, och makarna bodde under långa perioder på fashionabla kurorter. Efter besök i Wiesbaden 1886 blev både Carl och Ebba Möllekuriren nr 1 • 2018

bättre. De hade genomgått sjukdomens första och andra fas och kunde hoppas att slippa det tredje, dödliga stadiet. Även om makarnas hälsa av och till var vacklande höll sjukdomen sig lugn fram till sommaren 1894. Då visade sig de första tecknen hos Carl på att det skulle kunna gå illa för honom, och vid den tiden var det uppenbart och allmänt känt bland vänner och bekanta vad han led av. På hösten reste Carl och Ebba till Capri för att tillbringa vintern där. Deras två barn, då fyra och sex år gamla, bodde under tiden hos Carls föräldrar i Stockholm. När makarna skulle vända hemåt på vårkanten räknade de med att göra en avstickare till Wiesbaden och komma hem först framåt sommaren. Trots Ebbas svåra situation, ensam på Capri med en allvarligt sjuk man, tycks hon /…/ hållit modet uppe. Hon

Ebbas och Carls barn Rutger till vänster och Elisabeth till höger. Båda barnen dog i scharlakansfeber i februari 1895. De bodde då hos farfar och farmor i Stockholm medan föräldrarna vistades på Capri. Foto Gösta Flormans ateljé i Stockholm, troligen 1892, Krapperups fotoarkiv

omgavs av ett myller ur den europeiska societeten, varav många tycks ha hjälpt och stöttat henne. /…/ På sin födelsedag ordnade Ebba tebjudning och en annan gång middag tillsammans med några bekanta. Dessutom kom några vänner på resa mot Egypten förbi. De stannade hos Ebba och Carl en hel vecka och hade »vådligt skojigt« tillsammans. Men naturligtvis längtade hon också hem.

Katastrofen var nära. Den 4 februari skrev Ebba till Ellen, sin svägerska på Krapperup, att hon hade hört från Stockholm att barnen var förkylda och hade örsprång med feber. Men det var inte bara förkylning. De hade fått scharlakansfeber, en fruktad sjukdom före penicillinet. Rutger dog den 5 februari, och några dagar senare fick Ebba och Carl via telegram till Capri veta vad som hade hänt. De fick samtidigt reda på att deras andra barn, Elisabeth, också var allvarligt sjukt i scharlakansfeber. Att i det läget ta sig hem till Sverige fortast möjligt kan tyckas självklart. Men så enkelt var det inte. Möllekuriren nr 1 • 2018

Läkarna ansåg att Carl var för sjuk för en resa till Sverige, och Ebba ville helst inte lämna honom. De stannade på Capri och var inte hemma förrän i mitten av juni. Tiden fram till dess måste ha varit tung, kanske särskilt för Ebba; Carl hade ju sin egen svåra sjukdom att tänka på. Massor av kondoleanser strömmade till Capri, alla ville trösta dem. Caroline Ranby ger flera exempel på sådana brev. Ett brev från bror Nils är gripande. Älskade lilla Syster. Du får inte tro din bror i någon mån oberörd af den sorg, som träffat Er, derför att han icke i dessa dagar skrifvit till någon af Er. Du förstår nog, att jag känner ett innerligt deltagande med Er båda, och att jag äfven har behof af att säga Eder det – jag lika mycket som alla de andra och många, som nu, sen allt måste vara dig bekant, antagligen skrifvit till dig. Ack Ebba du står mig för när, hvar du än må finnas och hvem du än må tillhöra, för att jag icke skulle känna din förlust med något liknande din egen smärta.

Men jag kan ju ej göra något för dig. Jag är lika vanmäktig att aflyfta eller lätta sorgen för dig som jag varit att förhindra den. Gud ensam kan det. Hans vilja har skett och kommer att ske. Hans vishet, godhet och allmakt tror du ju fast på. Då kan du ej tvifla på Hans afsigter och att Han har något utomordentligt, bättre än hvad som tillhör detta jordelif, att gifva dig istället för hvad Han tagit. /.../ Älskling – vi alla och hela menskligheten följa dig efter. Gud lede och bevare en hvar af oss. Tårar och klagan hjelper oss icke – endast tro och förtröstan på den kärleksfulla Guden i allt och alltid.

För Ebba kom de första åren efter barnens död att domineras av makens sjukdom. Carl hade perioder då han mådde bättre. Några i den närmaste släkten började till och med hoppas att han skulle tillfriskna och kunna leva ett någorlunda vanligt liv. Ebba var inte lika optimistisk; hon hoppades att Carls tillstånd inte skulle förvärras alltför mycket och att han skulle kunna leva med sin sjukdom. 47

Men Carls syfilis hade gått för långt. Den 16 november 1898 dog han efter en utdragen, ful sista tid. Ebba var änka, 32 år gammal. Efter den första halvan av boken – med den starka skildringen av barnens och makens död – hade nog många författare satt punkt. Men Caroline Ranby fortsätter att följa Ebba genom livet. Berättelsen skiftar karaktär, men är inte mindre läsvärd för det. Gifte hon om sig? Det hade säkert legat nära till hands. Ebba var bildad, trevlig och glad, och hon tillhörde en välbeställd adelssläkt med anor från 1600-talet. Hon saknade inte friare, men något nytt giftermål blev det aldrig. Umgänget med modern, syskonen och deras familjer gav Ebba mycket att stå i, det visar den vidlyftiga korrespondens som Caroline Ranby återger delar av. Resor i både Sverige och utomlands, vistelser på kurorter och ett livligt umgänge med släktingar och vänner gav Ebba förströelse och många glädjeämnen. Det var knappast ett självklart val, att som änka kring sekelskiftet 1900 sträva efter ett nytt äktenskap. Änkeståndet gav självständighet och myndighet. Gifte hon om sig skulle hon åter ställas

En adelsdam som Ebba fick naturligen då och då kontakt med kungahuset. Ebba hade träffat drottning Victoria redan när denna var kronprinsessa. När Oscar II dog, och Gustaf V blev kung, erbjöds Ebba en befattning som statsfru hos den nya drottningen. Men Ebba tycks ha tvekat innan hon 1908 bestämde sig för att acceptera tjänsten. Som statsfru fick Ebba ge upp en del av sin självständighet. Hon följde sin drottning på resor, förrättningar och tillställningar. Den nya befattningen innebar att hon fick mindre tid för sina släktingar och vänner. På våren 1924 lämnade Ebba sin tjänst, 58 år gammal. »Vacklande hälsa« var den officiella förklaringen. Närmare sanningen var kanske att Ebba tyckte att det räckte med att ha arbetat vid hovet i 16 år. Hon inrättade sig i sina stora våning i Ängelholm och levde där livet ut. Det sista kapitlet i Caroline Ranbys biografi visar att Ebba hade ett innehållsrikt liv, också efter statsfrutiden. Hon ägnade sig åt välgörenhet i Ängelholm och engagerade sig i sina syskonbarn och den stora släkten i övrigt. Ebba slutar sina dagar i Ängelholm 1953, 87 år gammal.

Hon var den glada, lättsamma och sprudlande. Hon var den som kunde se med ett barns ögon genom stora delar av livet. Naiviteten och livsglädjen trängde undan grubblerierna /…/. Därmed inte sagt att Ebba inte tänkte några djupare tankar. Det gjorde hon naturligtvis, ibland både ofta och länge, men hon hade också förmågan att se vidare och att inte sjunka alltför långt ner i det som var mörkt och svårt. Kanske var det hennes aptit på livet som drev henne vidare, kanske hennes otålighet och brådska. Det svåra måste avhandlas, men inte ältas i evighet.

När jag lägger ifrån mig boken dyker uttrycket Magnum Opus upp i huvudet. Jag tror att det är precis vad Caroline Ranby har åstadkommit. Hennes porträtt av Ebba Hochschild känns angeläget och genomarbetat från första till sista sidan. Språket flödar lätt och klart, och författaren hanterar det stora källmaterialet med ackuratess. Den omfattande notapparaten, alla referenserna och det utförliga registret har bäddat för forskare som vill fortsätta att avtäcka historien om den friherrliga ätten Gyllenstierna på Krapperup.

under förmyndare och få lämna över beslutanderätten över sitt liv till den nye äkta mannen eller i värsta fall en ny svärfader.

I ett försök att fånga Ebbas personlighet skriver Caroline Ranby så här vackert om henne utan att det känns påklistrat:

Caroline Ranby: Ebba Hochschild – Att leva efter döden, Historiska media, Lund 2018, 542 sidor. ISBN 978-917545635-5, 249 kr. • Läs också utdraget ur boken på nästa sida och intervjun med författaren på sidan 48–49.

Victoria av Baden (1862–1930) var tysk princessa, enda dotter till storhertig Fredrik I av Baden. Hon växte upp på slottet i Karlsruhe. På somrarna flyttade familjen till ön Mainau i Bodensjön. Victoria gifte sig 1881 med Gustaf, den svenske kronprinsen. När Oscar II, kronprinsens far, dog 1907 blev Gustaf V kung. Hovet omorganiserades, och Ebba trädde till som statsfru. Det var en befattning med hög status. Hon och de andra statsfruarna hade generals rang. Arbetet som statsfru innebar att vara en av drottning Victorias förtrogna, att följa henne på resor både i Sverige och utomlands, att sköta hennes korrespondens, att delta i kungaparets officiella framträdanden med mera. Foto webben

Möllekuriren nr 1 • 2018

Ett exempel på Caroline Ranbys skrivkonst

Krapperup anno 1866 myllrade av liv I DAG ÄR KRAPPERUP

Mycket av dagens Krapperup skulle vi säkert känna igen om vi kunde förflytta oss tillbaka till Ebbas födelseår 1866, men mycket var också annorlunda. Borgens tegelmurar var putsade och avfärgade i en ljus nyans. Runt vallgraven växte stora lindar planterade på 1700-talet och inne i borgen var rummen delvis disponerade på annat sätt. Men det som framför allt skiljer nu Möllekuriren nr 1 • 2018

från då är livet. Nu är det tyst och stilla, frånsett bilarna och de gula regiontrafikbussarna som dånar förbi i allén på väg till Mölle eller Höganäs och turisterna som strosar runt i parken. Då myllrade det av liv: i borgen familj, tjänstefolk och besökande, och i gråstensstallarna vid den yttre borggården vagnshästar, arbetshästar, grisar, kor, kalvar och fjäderfä av olika slag. Här rullade charabangen över gårdsplanen, korna råmade från sina bås, drängarna kom toffelklampandes för att hämta sin avlöning, hundskall ekade och från dammen plaskade tvätterskornas rödfrusna armar när de sköljde skjortor, livstycken och sänglinne. Krapperup var en stor gård i full verksamhet, en plats som dominerade bygden med en godsherre som ägde den mesta marken runt omkring, åkrarna, ängarna, fiskelägena, hela Mölle, hela Arild och hela det vådliga, klippbranta, bokskogsskimrande, mossrika, vackra men förrädiska Kullaberg. Det var på detta Krapperup Ebbas släkt härskade. Utdrag ur Ebba Hochschild – Att leva efter döden, sidan 24–25 Foto webben

känt som en plats för kulturella arrangemang och vetenskaplig forskning. Huvudbyggnaden med tegelröda fasader och däri inhuggna kritstensstjärnor är karakteristisk. Den omflyts av en vallgrav med grumligt vatten, i vilket en och annan stor guldfisk och några ålar håller till. Här står hägern ibland och fiskar. Slottet, eller borgen som den oftast kallas, består av en huvudlänga med två flyglar om två våningar. De tegeltäckta taken är branta och överst sitter en vindflöjel som gnisslar i vinden och en klocka som slår hel- och halvslag. Borggården är stensatt och invid husväggarna blommar gula rosor. Runt borgen ligger en välskött, grönskande park känd för sina rhododendron. Parken sluttar ner mot väster, mot vitsippsskogen, stranden och slutligen havet, närmast Öresund och där utanför Kattegatt. Väster och norr om borgen finns stora rosenrabatter. Hit kommer rådjuren ibland i kvällningen för att smaka på knopparna. I söder skuttar ekorrarna gärna kring de äkta kastanjerna. På vårarna doftar parken av ramslöken som växer i de fuktiga ravinerna och om somrarna surrar bina i lavendeln.

Caroline Ranby, biografiförfattaren:

»Jag såg direkt att det här var ett ämne med potential«

å och då under de senaste åren har jag stött ihop med Caroline Ranby. När jag har frågat henne om hon har någonting speciellt på gång, har hon svarat att hon arbetar på en ny bok. Hon nämnde att det handlade om en hovdam som hade vuxit upp på Krapperup. Jag ställde några artiga frågor, men längre kom vi inte. Då. Men nu är boken klar – jag presenterar den på föregående sidor – och det finns massor som jag vill fråga henne om. En gråkall måndag i mitten av januari möter jag Caroline utanför Krapperups södra flygel. Väl inomhus tar hon med mig på en husesyn som heter duga. Ner i källarvalven för att titta på arkiven, upp i stora matsalen, in i några av gästrummen, upp på vinden, genom korridorerna, ner i slottsköket. Efter nästan en timme sjunker vi ner runt ett sammanträdesbord med grön filtskiva. Men vi är inte ensamma. Äldre och yngre Gyllenstiernor ser ner på oss från väggarna. Caroline hade rätt: Det här är en perfekt miljö för ett samtal om hennes nya bok. Boken om Ebba Hochschild är inte din första bok med koppling till Krapperup. Hur kom du in på det spåret och hur skiljer sig den här boken från dina tidigare? – När jag hade utbildat mig till etnolog i Lund fick jag jobb som hembygdsantikvarie. Chefen ville att jag 50

Text och foto Christer Wallentin och mina kolleger skulle ägna oss åt föremålssamlingarna. Men jag var mer intresserad av byggnader, och 1993 lyckades jag få ett stipendium från Krapperupsstiftelsen. Arbetet innebar att inventera Krapperups arrendegårdar och godsets byggnader. – Efter detta följde nya Krapperupprojekt med inriktning på byggnader. Jag har visserligen då och då skrivit om människor också, bland annat Petter Gotthard von Kochen, men boken om Ebba Hochschild är min första stora biografi.

– Jag var igång med en helt annan uppgift i arkivet i Krapperups nedre regioner, och passade på att ta en titt på källmaterialet. Jag såg direkt att det här var ett ämne med potential, så jag sa ja till Eva. Då trodde jag att det skulle kunna bli en bok på ett par hundra sidor. Men ämnet växte.

Det blev en bok på 540 sidor. Bara registret tar upp 15 sidor och boken rymmer 962 fotnoter. Trodde du att arbetet skulle ta nästan fyra år och resultera i en sån tegelsten? – Nej, verkligen inte! Jag hade bara hört i förbigående om Ebba Hochschild, att hon hade varit gift med en man som dog i syfilis. Men Eva Lillienberg-Olsson, Krapperups dåvarande kulturintendent, sa en dag att någon borde skriva om henne, och frågade om jag ville göra det.

I källaren på Krapperup finns ett innehållsrikt och välorganiserat arkiv. Det är uppdelat i dokument som rör godset respektive familjen. Här plöjde Caroline Ranby igenom travar av brev och andra dokument när hon samlade material till sin bok om Ebba Hochschild. Möllekuriren nr 1 • 2018

Du har ju ett eget företag, Ranby Text & Kulturmiljö, där du arbetar som antikvarisk konsult med mera. Hur har du fått ihop det med arbetet med boken? – Under de senaste åren har jag försökt att sätta av minst en dag i veckan för att ägna mig åt Ebba. Om jag var miljonär skulle jag bara forska och skriva böcker. Så roligt är det! – Boken ges ut av Historiska Media, som är ett väletablerat förlag i Lund. Min överenskommelse med förlaget innebar att jag inte bara skulle skriva manuset. Jag har också formgett boken, gjort layouten och valt ut bilderna. Förlagets ansvar är tryckning och marknadsföring.

Du håller en balanserad stil genom hela boken och skildrar alla på ett nyanserat vis. Det gäller även far och son Hochschild, som det skulle ha varit lätt att svartmåla. Samtidigt gör du ingen hemlighet av att du tycker om Ebba Hochschild och har gripits av hennes livsöde. – Ebbas yttre levnadsomständigheter var verkligen gynnsamma. Det kan inte ha varit många kvinnor för 150 år sedan som hade det lika förspänt. Men när det kommer till kritan måste även hon underordna sig mannen. Det är så tydligt när hon blir tvungen att stanna på Capri trots att hennes små barn ligger i Stockholm och dör ifrån henne.

– Vem blir inte tagen av Ebbas förmåga att hålla modet uppe, att gå vidare trots tragedierna som drabbar henne. – Men inte bara det, hon är ett starkt stöd för sin mor, hon engagerar sig för sina syskonbarn och hon håller nära kontakt med sin syster Viveca och sin bror Nils. Dessutom utvecklar hon en innerlig relation till sin svägerska Ellen, slottsfrun på Krapperup. – När hon efter moget övervägande säger ja till arbetet som statsfru blir hon en av få kvinnor i Sverige med en toppbefattning i rikets tjänst. Så visst finns det mycket att imponeras av hos denna starka kvinna. m

Välkomna i Påsk Vi har öppet från Skärtorsdagen till Annandag påsk kl 11–17 Njut av vår fina vårsoppa och våra goda mackor med räkor och sill. Och låt er förföras av alla våra smarriga kakor Mette & Isabell Hagman 042-34 48 00 www.krapperupskaffestuga.se

Möllekuriren nr 1 • 2018

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2018

INSÄNT Foto Christer Wallentin

Trafikfrågan

Grundproblemet är för många besökare till fyren och västra Kullaberg JU FLER SOM ska köra bil upp till fyren, desto mer trafik blir det genom Mölle och desto större blir belastningen på miljön. Det är problemets kärna, och det går aldrig att komma ifrån. Länsstyrelsen vill att antalet besökare ska öka ytterligare – inte minska. Konsultfirman som anlitades av Länsstyrelsen inför Kullabergs certifiering menade att det är för många parkeringsplatser i reservatet, och följden blir att de nuvarande platserna måste ersättas av nyanlagda utanför reservatet, där bilburna besökare kan lämna ifrån sig sina fordon. Ett av förslagen innebär en parkering på 10 000 kvadratmeter. Den parkeringsplats mellan kapellet och sopsorteringen som nu diskuteras räcker inte alls för ändamålet. Dessutom är platsen ur naturskyddssynpunkt högst olämplig. Den ligger visserligen precis utanför reservatet, men det är ändå alldeles intill gränsen till reservatet.

liv som på denna plats intill kapellet. Under våren och försommaren fullkomligt myllrar det av blomdofter och fågelsång. Platser av detta slag får inte bli färre utan måste bli fler! Det räcker med att värdefull hagmark på berget tidigare har förvandlats till parkeringsplatser. Ska naturen kunna skyddas samtidigt som besöksantalet ökas måste parkeringsplatserna ligga utanför känslig och skyddad mark. Sträckan mellan Vattenmöllans hållplats och kapellet – som har nämnts som ett tänkbart alternativ – är därför inte heller lämplig. Byföreningens tidigare förslag om att bebygga området vid den gamla skolan (Mölle trädgård) vann inte gehör hos kommunen, eftersom dagvatten skulle kunna påverka Möllehässle naturreservat, som ligger strax nedanför. Dagvattnet från en bilparkering skulle naturligtvis ge ännu större miljöpåverkan.

Vad som saknas mest på Kullaberg enligt forskare är blommande, varma och vindskyddade gläntor till skydd för insektslivet. Knappast någonstans på Kullaberg förekommer ett så rikt insekts- och fågel-

Ännu en diskuterad plats är vid Möllehässle camping. Den är strategiskt bättre placerad. Här skulle trafiken kunna regleras till förmån för östra Kullaberg, men ur miljösynpunkt innebär även detta

Sommarträngsel Toppdagar i juli kör cirka 1 600 fordon genom Mölle – och tillbaka.

alternativ en liknande risk för dagvattenpåverkan. I första hand är det Vattenmöllebäcken i reservatet som skulle kunna skadas. Bäcken har ett genetiskt unikt havsöringsbestånd, förmodligen Skandinaviens äldsta. Man inser snart att ingen plats uppfyller kraven. Att besöksantalet är så stort för fyrområdet beror självklart framför allt på att det i dag är så lätt att komma dit. Om en parkeringsplats, kombinerad med en bussförbindelse, skapades vid Möllehässle camping skulle detta möjligen missgynna besökare som stannar vid Fyren ett par timmar och i stället gynna besökare till östra Kullaberg med Himmelstorp och Arild. Kanske skulle det också leda till besökare som stannar längre och därmed ge färre antal besökare totalt. Men någon verklig lösning av trafikfrågan finns inte så länge besöksnäringens intressen ska ha högsta prioritet. Grundproblemet kommer att vara kvar: Antalet besökare under semesterperioden är för stort i förhållande till områdets yta och kapacitet. Detta är något som många blundar för, och det leder till en ohållbar trafiksituation och en betydande naturpåverkan. Tomas Svensson

Möllekuriren nr 1 • 2018

INSÄNT Trottoaren utanför gula huset

Hurra – kommunen kunde tänka om! ALLA HAR VÄL sett att bullerplanket vid infarten till Mölle är klart. Mellan planket och Kullabergsvägen är det inte en trottoar, men den kan säkert förväxlas med en. Det skulle ha kunnat bli en gångväg men det ligger tydligen i Trafikverkets händer. Under julhelgens välbesökta gudstjänster användes markremsan som parkeringsplats av många bilister. För att skaffa fakta ringde jag en morgon till Viktor Storm, exploateringsingenjör i kommunen. Han berättade att det eventuellt ska bli en parkeringsplats mellan kapellet och transformatorstationen, och då får man ta ett helhetsgrepp på hur man ska göra för dem som ska gå till och från parkeringen. Det finns inget beslut om att en parkeringsplats ska komma till stånd, och mycket mindre hur den i så fall ska utformas. Den bussficka som finns på Kullabergsvägen används inte och därför anser kommunen att det inte behövs någon trottoar, förklarade Viktor Storm. Men han hade inte varit på platsen och sett hur det ser ut.

På eftermiddagen blir jag uppringd av Viktor Storm. Efter vårt samtal hade han åkt ut till Mölle för att se hur det såg ut på plats. Han backar och säger att han håller med mig helt och hållet. Jag hade beskrivit situationen riktigt, säger han. Tillbaka på kommunkontoret efter besöket i Mölle hade Viktor Storm pratat med parkingenjören Carola Mooe, och de hade gemensamt bestämt att man ska riva upp en del av den nyanlagda gräsmattan utanför Gula huset och anlägga en grusad gångväg som är en och en halv meter bred. Det lönade sig alltså i det här fallet att föra ett konstruktivt samtal med en befattningshavare i kommunen.

NÄR DET GÄLLER trafiken i Mölle så är jag nog den enda som tycker om den som den är! Jag tycker att det är en stor del av Mölles charm att det är mycket trafik här på vår, sommar och höst samt att det står bilar parkerade lite här och där och överallt ibland. Vad gör det? Det är ju bara roligt att människor vill hit! Dessutom vet de att de kan parkera varhelst de vill, nästan. Bara den känslan är positiv för många som har svårare att gå, till exempel. Jag är helt emot någon form av förbud för parkering i Mölle annat än det förbud man själv besitter i form av sunt förnuft ...

Vivi Delshammar

Min förhoppning är att trottoaren får fortsätta efter svängen, så att den når fram i höjd med infarten till återvinningen. Ännu bättre vore förstås om trottoaren drogs ända fram till infarten till kapellet och försågs med ett övergångsställe. Men det är kanske för mycket att hoppas på? Gunilla Larsson Insändaren anknyter till vad Gunilla skrev i förra numret på sidan 54. Där fanns också en notis på sidan 11 om arbetet med ett bullerplank.

Foto Christer Wallentin

När jag hör hans förklaringar invänder jag att det är många som kommer gående på den befintliga trottoaren längs Mölle Hamnallé och ska till återvinningen, till kapellet eller fortsätta på Gyllerödsstigen uppåt i byn. I mörker syns det inte att trottoaren tar slut. Jag bor strax intill, sa jag, och jag har sett många som kommer gående och blir konfunderade när trottoaren tar slut helt tvärt.

De går antingen ut i gatan – där de får se upp för bilar och bussar – eller så vänder de tillbaka. Jag tycker att det inte är någon bra situation för gående, lade jag till för tydlighetens skull innan jag avslutade vårt samtal.

Trafiken är en del av Mölles charm

Här ska det bli en trottoar, som är omkring en och en halv meter bred.

Möllekuriren nr 1 • 2018

FÖRENINGSSIDAN

SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE spfseniorerna.se/kullabergmolle Den 20 mars│Ett år i nordvästskånsk natur. Ulrik Alm berättar och visar bilder. Stationshuset klockan 14. Den 17 april│Birgitta Hansson med flera berättar om den nya utgåvan av Anders W. Mölleryds bok Mölle–Kullen genom tiderna. Stationshuset klockan 14. Den 26 april│Vilket väder! Vilket väder? Meteorolog Mats Andersson berättar i Tivolihuset i Höganäs klockan 15. Den 24 maj│Rundvandring i Christina och Torsten Nilssons stora trädgård i Mölle. Studiebesöket börjar klockan 14. Samling utanför stationshuset klockan 13.45 för samåkning eller gemensam promenad. Vill du anmäla dig till någon av aktiviteterna, eller om du har du frågor, är du välkommen att kontakta: Britt Gudmundson 070-868 14 81, brittgu@gmail.com

KAPELLFÖRENINGEN i samarbete med brunnby församling

Gudstjänster Den 18 mars│Kvällsandakt klockan 18. Den 1 april│Trumpet från tornet klockan 07.45. Därefter Påskotta klocka 8. Konserter • Förbokning av biljetter till konserterna kan göras till claesgu@gmail.com Den 25 mars│Sångerskan Susanna Andersson med pianist. Soprantoner i ett vårlikt porlande program. Strauss, Mozart och Debussy i ett framförande fyllt av energi. Klockan 16.

MÖLLE TENNISKLUBB │ molletk.se Vi tar emot anmälningar till sommarens tennisskola från den 1 april. Gå in på vår hemsida (se ovan) och klicka på Tennisskola. Tennnisbanorna är öppna för spel från den 2 juni. För att boka banor: Gå in på matchi.se.

MÖLLE-ARILDS ROTARYKLUBB E-post: molle.arild@gmail.com

Den 22 april│Duon Essens:1 med Ian Peaston på elfiol och Per Johansson på elklarinett spelar pop-, film- och klassisk musik. Klockan 16.

Den 5 april│Föredrag om Migrationsverket av GD Mikael Ribbenvik. Plats: Arilds vingård. Alla intresserade är välkomna.

Årsmöte Den 18 mars│Årsmöte i stationshuset klockan 14.30.

Föredraget föregås av en gemensam måltid som börjar klockan 18.30. Avgiften för mat och omkostnader är 250 kronor.

• Medlemsavgift för den som önskar, 50 kronor till bankgiro 576-9468. Gåvor därutöver är välkomna.

Bindande anmälan via mejl senast två dagar innan.

MÖLLE BOULEKLUBB molleboule.se Den 22 mars│Årets första singeltävling klockan 13. Övriga tävlingar framgår av klubbens hemsida, se ovan. Under säsongen är det träning på måndagar klockan 14, tisdagar och onsdagar klockan 10 samt torsdagar klockan 16. Möllekuriren nr 1 • 2018