__MAIN_TEXT__

Page 1

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 4 • 2017

Surströmmingsskiva

Betkampanjen

Kockenhus

Skattjakt


Julia Ragnarsdotter

Varför trumpet?

Älskar att sjunga och spela Text och foto Gunilla Larsson

Du spelade alltså två instrument parallellt.

V

i överöses numera av musik från alla håll. När vi går till affären spelas det musik, kanske som ett led i att locka oss att köpa mer. När vi tittar på tv är det många gånger musik i bakgrunden för att förstärka bilderna. Och radiokanalerna har ett stort musikutbud. Sedan länge ger musik i alla former Sverige stora exportintäkter. Du har kanske själv spelat något instrument under din uppväxt, men övergått till att bara lyssna. Alla människor, oavsett var de bor i världen, har ett förhållande till musik. Jag letade rätt på en av de ungdomar i Mölle som spelar och sjunger och gjorde en intervju. Julia Ragnarsdotter är sexton år, mycket musikintresserad, och började i gymnasiet i höstas. Jag kan faktiskt känna igen mig i henne. Liksom hon började jag med piano, spelade också trumpet och senare även gitarr.  Men vi tar det från början. De första sex åren bodde Julia i Strandbaden. Familjen, det vill säga mamma Lotta, pappa Ragnar och Julia, flyttade sedan till Mölle. Där bor också mormor och morfar. Jag har hört att du spelar flera instrument, är det så? –  Vi har piano hemma och jag började spela när jag var sex, sju år. 2

–  Mina kusiner spelade i orkester och jag tyckte att det verkade kul, så därför valde jag att börja med trumpet. Så ganska snart fick jag också komma med i orkestern för dom yngre som bara hade blåsinstrument. I orkestern för dom äldre, som jag kom med i senare, finns alla instrument.

–  Ja, och när jag var i tioårsåldern började jag spela gitarr också. Först fyra år i Kulturskolan och sedan har jag tagit lektioner hos privatlärare i Höganäs. Efter nian skulle du välja gymnasium. Hur tänkte du då?

Jag gick i skolan i Brunnby, som är en friskola med montessoriinrikting, och där fanns Joacim Andersson, som blev min pianolärare i några år. –  Jag var kvar i Brunnby till och med nian. Jag trivdes jättebra där med arbetssätt och kamrater. Vi var bara tio i klassen mot slutet. Där fanns också mina kusiner från Mölle, och dom spelade olika blåsinstrument. Slutade du att spela piano? –  Nej, men jag bytte pianolärare till Eva André i Nyhamnsläge. Jag började också att spela trumpet när jag gick i tvåan, eller det kanske var i trean. Joacim Andersson är även lärare i trumpet på Kulturskolan Eric Ruuth i Höganäs. Så i stället för piano undervisade han mig i trumpet.

–  Eftersom jag älskar att sjunga och spela mina instrument så ville jag gå i ett gymnasium med musikprofil, men med en utbildning som samtidigt är högskoleförberedande. Jag går det naturvetenskapliga programmet på Lars-Erik Larsson-gymnasiet i Lund. –  Jag kan ju inte åka hem varje dag, så jag hyr rum i en villa i Lund, och där är vi tre gymnasister som bor hos en dam. Vi sköter oss själva. Hur mycket musik har ni i skolan varje vecka? –  Vi har en lektion storband och där spelar jag trumpet. Det är också två lektioner musikgehör och två lektioner kör. Hur går det då med instrumentallektionerna nu när du inte bor hemma i veckorna? –  Jag tar fortfarande gitarrlektioner i Höganäs. Jag åker dit på torsdagarna efter skolan, bor hemma över natten och far tillbaka till Lund på fredag morgon. Möllekuriren nr 4 • 2017


Bild webben

–  Trumpetspelet övar jag själv. Jag

Fast vägen ligger öppen för annat

har nu spelat så många år att det går

också. Naturprogrammet ger mig ju

bra att arbeta in de stycken som vi ska

behörighet att söka till högskolan.

spela i orkestern.

Hur är det att vara ung och bo i Mölle?

Hur ser framtiden ut? –  Jag vet inte riktigt vad jag vill

–  Jag älskar Mölle. Det är fridfullt

göra annat än att jag skulle vilja hålla

och lugnt och skönt. Här kan man

på med musik i någon form. Jag tycker

verkligen koppla av. m

så mycket om att spela och sjunga.

Julbord

Från den 18 november står Tunnebergas klassiska julbord framdukat med 20 sorters sill, lax och ål, kalla fiskdelikatesser, kallskuret kött och pastejer. Goda korvar, fina syltor och vilt samt småvarma rätter. Dessutom ett läckert gottebord med både gröt och ris à la Malta, hembakade kakor, konfekt, godis, frukt och kaffe. Passar både vuxna och barn. Pris för det klassiska julbordet 525:För av hä

mtnin g

Stor jultallrik

Vi lägger upp jultallriken som buffé. Fem sorters sill, ägg med räkor och majonnäs, sillsallad, gravad lax med hovmästarsås, rökt ål med äggröra, ost, smör och hembakat bröd, julskinka med senap, rostbiff och remouladsås, kalvsylta med rödbetor, rödbetssallad, fläskrullad, leverpastej och ättiksgurka, grillat fläsk och rökt korv, brunkål, köttbullar, prinskorv och Janssons frestelse. Pris för jultallriken 320:Till jultallriken kan du välja ett fint gottebord med mandelmussla med sylt och grädde, julkonfekt, godis och ris à la Malta med saftsås. Pris för gottebordet 100:Julafton: Beställs och hämtas före klockan 12.

För av hä

Stängt i restaurangen mellan den 25 december och den 7 januari. Vi öppnar igen med friska tag måndagen den 8 januari 2018.

Nyårsmeny

mtnin g

3-rätters nyårsmeny för avhämtning eller utkörning* klockan 12–14. Confiterad lax med löjromscrème, fänkål och citrussallad Kalvrygg med blomkålspuré och rotfruktskaka, serverad med tryffelsky Chokladmousse med apelsin och inkokta clementiner 395:* Utkörning inom Höganäs, Ängelholm och Helsingborg, 100:-

Jonstorpsvägen 16, Jonstorp | 042-36 74 81 | www.tunneberga.se

Möllekuriren nr 4 • 2017

3


BILDEN Foto Gunilla Klang

Möllekuriren nr 4 • 2017 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år Redaktör│Bengt Nilsson 070-740 04 58 bengt.molle@gmail.com Ansvarig utgivare│Christina Ullenius 070-588 45 00 Layout och redigering Lilla Förlaget│Christer Wallentin  070-844 81 25 info@lillaforlaget.se Korrektur│Bengt Nilsson och Kerstin Nilsson Tryckning│Exakta, Malmö 2017 Presslagt den 21 november 2017 Nästa nummer kommer ut den 15 mars 2018 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser senast till den 19 februari

 Mölle By- och Kulturförening Mölle Hamnallé 2 263 77 Mölle

Skridsko på Själhonnadammen. Läs vad Gunilla Klang berättar om bilden och platsen sidan 11.

Hemsida│molle.se E-post│info@molle.se

Medverkande

Annonsörer

Rebecka M. Adelswärd m.fl. Monica Bengtson Bengt Bentzer Roland von Bothmer Magnus Ekermann Christer Elfversson Karin Eriksson Kerstin Eriksson Ann-Britt Hensner Ingmar Hesslefors Mats Jönsson Gunilla Klang Gunilla Larsson Håkan Lind Ingemar Löfgren Toomas Mathiesen Bengt Nilsson Kerstin Nilsson Magnus Nordstrand Hans Peterson Stig Peterson Johanna Pyk-Jargård Frederic Täckström Christina Ullenius Christer Wallentin

Bengtssons Optik For You • Frisérsalong Friskis&Svettis Colorama Get Cut • Ulrika Sandin Hotel Kullaberg Höganäs Bokhandel Höganäs Energi Höganäs Saluhall Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Kvantum Höganäs ICA Nära Skeppet Johan Nilsson Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Krapperups kaffestuga Kristoffers Byggtjänst Kullabygdens Byggnadsvård Kullagårdens Wärdshus Kullapraktiken Kyl- och Värmepumpservice Lindes Bilverkstad Länsbergs • Fastighetsmäklare Maria Grant

4

Maritas blomsterglädje Mölle Krukmakeri & Café Mölle Målarna Nordstrand • Tandläkare Nättidningen Fyren Ost & Delibaren Pensionat Strandgården Retro Sportfiskebutiken Stilbilderna i Mölle Tapet & Färglagret Tunneberga Gästgifvaregård

Årsavgiften för 2018 är 200 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj. Medlemsavgifterna inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 100 kronor per år; för utlandet 210 kronor. Betala till bankgiro 5617-3883.

 Byföreningens månadsbrev Mejla till info@molle.se om du vill få löpande information om kommande arrangemang i Mölle, tips på aktiviteter m.m. Möllekuriren på webben Gå till www.issuu.com och skriv Möllekuriren i sökrutan. Där läggs tidningen ut med ett nummers fördröjning.

Stig Peterson  tog bilden på framsidan, en ovanlig dag med snö i Mölle. Möllekuriren nr 4 • 2017


INNEHÅLL

VÄLKOMMEN

Årets jultidning 2 Älskar att sjunga och spela

LIKSOM I FÖRRA NUMRET  tar vi upp trafiken, eftersom den är ett stort, olöst problem i byn. Det handlar om parkering under vackra sommardagar och hård genomfartstrafik, där problemet verkar bli mindre påtagligt ju längre från Kullabergsvägen man bor. De som skriver i frågan den här gången är inte överens om analysen och lösningarna, men både artikelförfattare och insändarskribenter tycker att det skulle vara bättre med färre bilar som körde saktare. När det gäller parkeringsmöjligheter verkar det som kapellet skulle kunna få en ny parkering bredvid återvinningsstationen. Ett helt annat trafikproblem under hösten i Skåne är bettransporterna. Tidigare gjordes de med otaliga traktorsläp längs vägarna, vilket gav upphov till långa köer. I dag används lastbilar, och man märker inte så mycket av den trafiken. Även odlingen har förändrats, och vi ger en liten inblick i sockerbetsodlingens mysterier.

4 Medverkande och annonsörer 5 Årets jultidning 6 På gång i Mölle 12 Hans Peterson • Krönikan 16 Här spelade vi bandy 18 Karin Eriksson • Signerat 22 Kockenhus – Lusthuset på Kullaberget 28 Betkampanjen pågår i 110 dygn 31 Chairlek • Fotoserie av Frederic Täckström 32 Aina Svensson: »Det finns ingenting som tar hand om sig självt« 36 Kamrer Wide och synden • Andra delen 44 Mölle, Kullaberg och trafiken 46 Skatten på Krapperups slottsvind 48 Sjökapten Nils Johan Pyks berättelse 50 Läkaren, konstnären, kompositören ... 52 Insänt • Debatt i trafikfrågan 55 Föreningssidan

Måndagen den 5 februari Vinprovning med Kaj Zaar. Även den 5 mars, den 9 april och den 7 maj*

Möllekuriren nr 4 • 2017

Torsdagen den 15 mars Möllekurirens vårnummer kommer ut Söndagen den 25 mars Byföreningens årsmöte börjar klockan 14* Foto Christer Wallentin

Söndagen den 11 februari Mölles kulturdag i stationshuset och annexet – och där omkring

Missa inte

Onsdagen den 27 december Konstutställning med motiv från Mölle och Kullabygden klockan 13–17*

Mölles grand old lady, Aina Svensson, presenteras i en artikel, och vi får följa hennes resa från Degeberga till Mölle. Vi får också lära oss lite om kapellet och klockorna i tornet, vilka under många år sköttes av Sonny, Ainas man. Allt som sker i Mölle är inte lyckat. Första stormhelgen i oktober skulle en surftävling arrangeras, men vinden kom av sig, och det fick bli mingel och korvätning i stället. En seglande yngling från Halmstad var så frustrerad och arg när han kom iland i Mölle att han skänkte båten till hamnkaptenen och tog bussen hem. Vi får också läsa upplösningen av den spännande berättelsen om kamrer Wide. Fick han verkligen lämna helvetet? Bengt Nilsson Redaktör

__ * I stationshuset

5


Magisk gitarrmusik och glittrande soprantoner FRÅN OCH MED 2018  sköts kapellföreningens konsertverksamhet av Lisa Axdorph och Cecilia Müntzing. Här berättar de om de två första konserterna

Ring 042-36 76 24 eller mejla: monicaochingemar.bengtson@telia.com

i vår. Den 18 februari klockan 16 Trio Söllscher består av Göran, Anna och Johan. Pappa Göran fick sitt internationella genombrott i Paris 1978. Sedan dess har han lagt världen för sina fötter med lysande tolkningar av gitarrlitteraturens mästerverk. Dottern Anna har studerat flöjt för Agneta Andersson och Anna Norberg och sång för Kerstin Grevelius. Sonen Johan har studerat jazzgitarr och klassisk gitarr på Musikhögskolan i Stockholm. Han arbetar som gitarrpedagog på Erik Ruuth skolan i Höganäs. Programmet kommer att innehålla musik av Dowland, Piazzolla, Beatles med flera.

Monicas teatertips

Trio Söllscher: Göran, Anna, Johan. Foto Kerstin Eriksson

Följ med till  Pippin den 2 februari på Malmö Opera. Det är en färgstark Broadwaymusikal med dans och mycket humor. Charlotte Perrelli har en av huvudrollerna. Pris 600 kronor inklusive buss. Obs! Endast ett fåtal biljetter kvar. Kontakta mig om ni vill se en föreställning på Stadsteatern. Jag beställer era biljetter till ett starkt rabatterat pris.

Den 25 mars klockan 16 Sopranen Susanna Andersson är utbildad på Guildhall School of Music and Drama i London. Hennes lyriska och dynamiska röst har tagit henne från Sverige till London, från Leipzig till Buenos Aires och från Shanghai till New York. Med en spännvidd från barock till modern musik och med sin flexibla

Susanna Andersson, sopran. Foto New Studio ID, London

koloraturröst är Susanna efterfrågad av konserthus och operascener runt om i världen. Programmet kommer att innehålla musik av Strauss, Mozart och Debussy. m

JULEN OCH ETT NYTT ÅR  står för dörren

igen. För mig är julen den bästa högtiden under året. Barn, barnbarn och de närmsta ska önskas god jul med besök, god mat och julklappar. Att se barnen glada och förväntningsfulla gör en varm om hjärtat. Alltid en helg att minnas. Jag önskar er detsamma. Detta blir min sista julhälsning via Möllekuriren. I mars 2018 har jag gjort mina fyra år som ordförande i Mölle Byoch Kulturförening, enligt stadgarna. Dessa år har löpt på i en väldig fart. Mycket har skett i byn och på stationshuset med område. Visioner, projekt, gemensamma möten och förändringar har satt fart på aktiviteter och miljön i 6

Mats Jönsson  har engagerat sig i trafikfrågan under hela sin tid som ordförande. Bilden är från ett reportage i HD den 27 juli i år.

byn. En god hållning och samarbete med kommunen och engagemang ligger till grund för detta. Framför oss ligger två intressanta projekt att följa. Uppbyggna-

den av ett nytt hamnområde och arbetet med handlingsplanen för ett certifierat Kullaberg. Här har byföreningen varit en del i arbetet och engagemanget att starta upp. Trafiken i Mölle är viktigt att fortsätta engagera sig för. För mig känns det tillfredsställande där visionen var »ett bevarat och förnyat Mölle«. På årsmötet kanske jag berättar hur tankar och visioner kom till. För er som inte kommer till årsmötet vill jag tacka för det förtroende och uppmuntran jag fått under dessa år. Något som jag kommer att bära med mig. Ett stort tack. Önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt År.

Foto Jennie Lorentsson

Bästa Möllekurirläsare!

Hälsar Mats Jönsson Möllekuriren nr 4 • 2017


PÅ GÅNG I MÖLLE

MYSTERIET MED DEN LÄMNADE SEGELBÅTEN

Text och foto Christina Ullenius

I byn har det pratats  om en mystisk, övergiven segelbåt som ligger förtöjd vid mellanpiren i hamnen. Vem kan veta något om detta? Hamnkapten Thomas Olofsson vet förstås besked. Den 13 juli kom en yngling inseglande, förtöjde och gick in på hamnkontoret där han träffade Thomas. Mannen deklarerade frankt att nu tänkte han ta bussen från Mölle. Segling var inget som han tänkte ägna sig åt mer. Man kan tänka sig att den unge seglaren tyckte att det var litet skumpigt utanför fyren. Det har många upplevt före honom. Det blev ett intressant samtal på hamnkontoret. –  Var kommer du ifrån? – Halmstad. –  Har du stulit den? –  Nej! Jag gav femtusen för båten. Du får den. Och nu vill jag med bussen. Hej då!

En inspektion av farkosten visar en oskadad båt, plastskrov, överbyggnad i trä, tre segel, utombordsmotor. Det ser förstås Thomas, och det är vi många som har kunnat konstatera. Vi kan också fortfarande långt in på hösten förundras över den övergivna segelbåten där den ligger vid kaj i solen. Thomas efterforskningar har visat att båten är en av de tidiga modeller av segelbåtar som byggdes med plastskrov, runt 1970 kan man tänka. Den byggdes bara i 36 exemplar, eftersom formen brann upp. Försöken att sälja båten på Blocket har inte varit framgångsrika. Thomas står inför faktum: Han är ägare till en segelbåt. –  Jag ska nog göra vid den när jag får tid, säger han. Men den är till salu! Ynglingen som övergav sin båt i Mölle tänkte kanske: Att leva är nödvändigt. Att segla är inte nödvändigt!

Möllekuriren nr 4 • 2017

Därmed står Thomas som ägare till en söt liten segelbåt. En fin present till Thomas, som faktiskt fyllde år just den dagen. En litet brydd hamnkapten frågar sig vad detta är. Killen legitimerade sig, så allt tycks ha varit i sin ordning.

7


Fotomontage Magnus Ekermann

Surffesten kom av sig I SEPTEMBER VAR  allt ordnat för Mölle

Surffest; första lördag/söndag med vågor skulle tävlingen bli av. Allt var klart med tävlingsledning och flera sponsorer hade skänkt korv, fika och priser, och hela överskottet från tävlingen skulle gå till Barncancerfonden. Sådana här tävlingar genomförs med tre, fyra surfkunniga domare som bedömer surfarnas prestationer i vågorna. Man lottar in fyra deltagare per heat och de tävlande har tröjor i olika färger för att man ska kunna skilja dem åt.

Varje heat tar tjugo minuter och de två bästa surfarna går vidare till nästa utslagsheat. Är det många deltagare kan man ha sex i heaten och hälften går vidare. Reglerna säger att man inte får »droppa in« på någon medtävlande. I Mölle surfar man på en högervåg. Den som fångar vågen först har förkörsrätt och är King. Tävlingen utlystes först till lördagen den 7 oktober, men vinden bedömdes vara för svag, så i sista stund flyttades Samling på Krukmakeriet Överst Jimmy Shibata från Härnösand, och från vänster Helge 14 år, Winston 4 år och Caesar 9 år och år, alla med efternamnet Hybbinette.

8

Text och foto Bengt Nilsson

hela arrangemanget till dagen därpå. Söndagen den 8 oktober var en vacker dag med en mycket lätt vind och ett blankt hav. Men skam de som ger sig, och klockan 11 samlades de första deltagarna på Krukmakeriet. Jimmy Shibata hade åkt från Härnösand med tre brädor i bilen för att vara med. Emma Claesdotter kom från Lund med tre pojkar: fjorton, nio och fyra år gamla. Alla pojkarna var surfare, men endast den äldste skulle tävla. Grabbarna hade lärt sig att surfa på Barbados där familjen hade bott under några år. Så småningom anlände fler surfare och man samlades i hamnen för att vänta på vågen och äta upp all mat som man hade fått i sponsring. Dessutom lottades en del av de skänkta surfgrejerna ut medan man ihärdigt spanade ut över vattnet för att upptäcka de första vågorna. Vågorna kom aldrig, men alla var glada för man hade haft en trevlig eftermiddag med surfarkompisar. Och som en av deltagarna sade så är surfing kanske mer att hänga med kompisar än att jaga vågor. Någon vinnare kunde inte koras denna vindstilla dag, men Barncancerfonden fick ett tillskott på 2 100 kronor. m Möllekuriren nr 4 • 2017


PÅ GÅNG I MÖLLE

I väntan på vågen  Deltagarna hoppades i det längsta på att vågen skulle rulla in från Sundet. Men den kom inte på hela söndagen. Men, som en av dem sade: Surfing är kanske mer att hänga med kompisar än att jaga vågor.

JAG HAR BOTT I MÖLLE  i sextio år. Jo, du

läste rätt. För så länge sedan var det en sjöman som tog med mig hit. Men han skulle ut på sjön igen, så han gav mig till Per, min husse sedan dess. Såna som jag kan bli hundrafemtio år, har jag hört, men eftersom jag inte kommer ihåg hur gammal jag var när jag kom till Per får vi se hur länge till jag lever. Jag kanske redan har fyllt hundra. Det vet jag inte, och ingen annan heller. Möllekuriren nr 4 • 2017

Foto Gunilla Larsson

Hon måste väl vara Mölles i särklass äldsta sköldpadda – eller vad tror ni?

Surfare på tork.

Hej, jag heter Peggy och är en landsköldpadda!

Från april ungefär, till någon gång i oktober, bor jag i mitt lilla hus i trädgården hos Per och Lena. Jag har ett litet staket runt min gård och där växer det gräs som jag äter, men jag får lite annat också. I går fick jag till exempel en nektarin, och ibland kan jag få en banan. Intill mitt hus finns det några buskar, och där gillar jag att vara. Under den kalla delen av året bor jag inomhus. Jag har ett eget krypin i en låda i en garderob. Jag sover hela

vintern. Innan det är dags för mig att gå i ide får jag röra mig fritt i huset. Jag gillar att bitas, mest blir det i Pers och Lenas fötter. Jag känner igen deras röster och det gör mig trygg. Kan man ha det bättre? Berättat av Peggy Molin för Gunilla Larsson

9


Jag ser fram emot ett nytt skede i livet

D

en 20 december blir Birgitta Alestams sista dag på Skeppet. Då går hon i pension efter 28 år i butiken. Många kunder kommer att sakna hennes lugna sätt att klara sitt jobb. En lång kö till kassan eller ett knepigt postärende – det är ingenting som har fått henne ur balans. Allt började 1989 när familjen flyttade från Malmö. Maken hade fått jobb i Åstorp och familjen letade hus. Det slumpade sig så att de upptäckte att tomter var till salu på Stora Skärsvägen i Strandbaden. De köpte mark och började bygga. – I Malmö jobbade jag på kontoret hos Lantmännen, men jag hade alltid tänkt att skulle vara roligt att arbeta i en butik. Jag gick till Skeppet och pratade med Torsten Nilsson, handlaren då. Mitt besök kom lägligt, en flicka hade just sagt upp sig, så jag blev anställd direkt. Birgitta fick tidigt ansvaret för butikens posthantering och Svensk Kassaservice.

– Jag delade på uppgiften med Carina Brandt, men vi jobbade båda deltid och var alltså inte på plats samtidigt. Därför fanns det ingen att fråga när något hängde upp sig. Men vad jag minns löste det sig alltid. Birgitta har hunnit med fyra chefer. Efter Torsten kom Björn Reijnow, sedan Erik Ahlskog, och häromåret tog Johannes Samuelsson över tillsammans med Beatrice. – Handlarna har varit olika till sättet, men alla har varit driftiga och justa. För varje ny ägare har vi lyft oss en bit. Den utbyggnad som Erik gjorde var välkommen. Posthanteringen fick mer plats, och det var bra för både kunderna och oss. – Med Johannes och Beatrice har vi fått in många nya varor. Fjällröding, löjrom och renskav är bara några exempel. Som det har slagit! Birgitta och Ulf, hennes man, har en flicka och en pojke, utflugna sedan flera år.

– Båda familjerna bor i Höganäs, så jag har nära när jag ska hjälpa till med barnbarnen. – På senare år har det ibland känts som jag flänger hit och dit. Till jobbet, till Friskis &Svettis (tre gånger i veckan), till barn och barnbarn. Därför blir det skönt att kunna ta det lite lugnare och hinna ägna mig mer åt det jag vill göra. – Jag har alltid gillat kreativa saker, att måla, att sticka och sy, att inreda och allt sånt. Framför allt skulle jag vilja måla mycket mer, och det hoppas jag få tid med snart. – Jag har trivts med jobbet. Kundkontakten har gett mycket. Men nu ser jag fram emot ett nytt skede i livet!

Följ oss på Facebook ICA Nära Skeppet

Johannes och Beatrice Samuelsson med personal tackar Birgitta så hjärtligt för hennes tid på Skeppet!

Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 08–20 10

Möllekuriren nr 4 • 2017


PÅ GÅNG I MÖLLE

Bullerplank till jul?

Foto Bengt Nilsson

–  Kanske kommer bullerplanket upp till jul, säger Victor Storm, ansvarig för projektet i Höganäs kommun. Under hösten har vallen som innehöll mycket av den invasiva växten parkslide grävts bort. –  Vi hoppas att vi har fått väck även rötterna. Om inte, kommer vi att behöva bespruta med en stark sorts Roundup, som man måste ha särskilt tillstånd för. Arbetena kring infarten till Mölle, inklusive bullerplanket, kommer att kosta

upp emot en miljon kronor. Planket ska följa marklutningen trappstegsvis och får en höjd på cirka 1,8 meter. I samband med förändringsarbetet togs även den lilla bit asfalterad trottoar bort som gick på vägens södra sida utanför Gula huset. Där såddes gräs i stället. –  Den biten trottoar ledde ingenstans, säger Victor Storm, så det var bättre, även ur trafiksäkerhetssynpunkt att ta bort den. m Läs också Gunilla Larssons insändare om trottaren på sidan 54.

Själhonnadammen GUNILLA KLANG TOG  den här bilden på trettondagen förra året. Hon hade gått till dammen med barnbarnen Tilda och Anton Klang, 11 respektive 9 år. –  När våra pojkar var små gillade de att åka skridskor. Det gällde att passa på när isen hade frusit och det inte var någon snö, säger Gunilla. –  Det fick ju inte blåsa för mycket heller om det skulle vara njutbart. Ofta hade vi med oss varm choklad och något att äta. Det var mysigt. –  Enstaka år hände det att det var mycket vatten i gölarna på fäladen, och då kunde vi åka skridskor från den ena frusna pölen till den andra och bara behöva ta ett par steg emellan. Den lilla, grunda  vattensamlingen hitom värnet, nära strandkanten, har fått sitt namn efter sälhonorna som sägs ha kravlat sig upp där när de skulle föda. Christer Wallentin

Möllekuriren nr 4 • 2017

11


Behöver Mölle en ny attraktion?

M

ölle är onekligen ganska dött på vin-

En attraktion är alltid rinnande vatten. Vatten-

tern. Öde gator, ensliga vandrare, tom

fall som Niagara eller Storforsen drar alltid folk.

buss som kommer och går. Turisterna

Bruset eller dånet är en märklig musik.

och de sommarboende kommer följdriktigt på sommaren. De befolkar

Fullt så mycket vatten har vi inte rinnande i Mölle, tyvärr. Men det porlar en charmig bäck

hamnplan och ser på solnedgången. Även om sol-

från Åsvägen till utloppet i Tångnean i hamnen.

nedgångar finns på de flesta platser jorden runt.

Den skulle kunna förstärkas med bäcken borta

Även storstäder som New York och Tokio lär ha

vid raden av småstugor vid naturreservatet. En kulvert kunde  dras förbi

Sundet är ju vackert mot den danska kusten. Men

sjantan eller schantan;

mer än hälften av jordens

sj-ljudet kan tydligen stavas

yta är täckt av vatten. Så att

på elva olika sätt i svenska

vi har ett litet sund bör inte

språket, arma barn och

förvåna någon. Och det är

nykomlingar. Men eftersom

verkligen ingen stor bit av

det rör sig om Sergeantens

Danmark man ser, egentli-

åker kanske det ska stavs

gen.

geantan. Konstigt. Men i alla fall, den stora

Men först korparna.  En bit

bäcken från norr utökar den

utanför det verandafönster

lilla, porlande bäcken till ett

som vetter mot nordväst står

ganska mäktigt flöde. Och

ett gråpäronträd, mycket

där på ömse sidor kan man

gammalt. Dit kommer näst

tänka sig små caféstolar och

sista veckan i september två

en servering med kaffe eller

korpar och plundrar trädet

Campari Soda. Vid Kullabergsvägen, den

bit för bit. Korpar är praktfulla. Upp till 70 centimeter

ständigt alltför fort trafikerade, skapar man en

från näbb till stjärtspets. Som stora svarta blän-

gammaldags stenbro med ett vackert valv och ett

kande insekter manövrerar de mellan grenarna.

räcke av sten att luta sig emot.

Det är ingen attraktion, men ett skådespel. Förr när morgonvandringen korsade Familjebadet på vägen mot Ransvik kunde man se två

En attraktion som vad det gäller det forsande vattnet borde vara större höst, vinter och vår, och locka de årstidsbundna turisterna.

korpar sitta på klipporna nedanför Barakullen. De nuvarande kan vara barnbarns barn till dem. En vecka räcker päronen. Övermogna, saftiga.

12

Nere på Norra Strandvägen  får vattnet strömma över till en bit äventyrsväg. Vid sträng kyla och

Sedan försvinner korparna från det gamla gråpä-

risk för halka kan man lätt leda bäcken in i nuva-

ronträdet utanför det nordvästra verandafönstret.

rande kulvert. Möllekuriren nr 4 • 2017

Foto webben

solnedgångar.


HANS PETERSON KRÖNIKAN Post Scriptum

Vid Kullabergsvägen skapar man en gammaldags stenbro med ett

För en utomstående som vet för lite verkar

vackert valv

början ha varit en indelt soldat. Sådana fick sock-

sergeanten, som har en åker uppåt backarna, från nen ta om hand som en beredskap inför komman-

»Mölles berömda vattenfall« skulle bli en

de krig.

engångskostnad, men vara för evigt – likt solnedgångar och smärre hav. För att få större ljudstyrka på forsen bör stenblock placeras på lämpliga ställen.

Säkert hade han ett son-namn från början. Män är ju oftast söner. Petters son, Olofs son. Men det blev ibland många son-söner som raskt tilldelades andra enklare namn: Frid, Fred, Munter, Stake, Ström, Backe och så vidare. Så kunde

Likt alla andra attraktioner  har den givetvis störan-

det varit för soldaten som avancerat till sergeant

de element. Dånet kan hålla boende i närheten

med det mystiska sj-ljudet.

vakna om nätterna innan de hunnit vänja sig.

För visst är det mystiskt – som i ordet Växjö

Men både lax och öring kan med tiden leta sig till

där det tycks fattas ett s. Fast annars går det bra

den forsande bäcken. En variant av det vanliga

att stava sj-ljudet med en eller flera bokstäver, allt

fisket med båt och nät.

ifrån sergeant och journalist till en anhopning av

Kort sagt en breddning av både sport och nä-

konsonanter i schack eller det vanligare schakt.

ringsliv. Bieffekter av en för evigt – förhoppningsvis – ny attraktion vid sidan av sol och hav.

Visst är tillvaron emellanåt lite mystisk. Även utan en brusande, turistanhopande fors. m

ADVENTSKONSERT 15 december 18.30

Anna Wirsén och Christian Alvad bjuder in till en adventskonsert i hemmiljö på Ransviksvägen 15. KANSKE MAN SKULLE TA EN TUR TILL VÄLA för att trängas och slåss om alla fina ting från KINA, Taiwan, eller någon annan DEMOKRATI på andra sidan planeten? FÅNGA EN INFLUENSA och en snabbkaffe i flykten? Snurra ÄNNU ETT VARV I EKORRHJULET? Eller bara strunta i alltihop och besöka en synnerligen närproducerande liten munter keramisk industri mitt i vårt tysta, härliga VINTERMÖLLE? Här utlovas nämligen garanterat HÅRDA, EVIGA PAKET och mycket LÅNGSAMT, men alldeles FÖRTRÄFFLIGT, kaffe. Kanske slå sig i slang MED EN MEDMÄNNISKA? En fager dam? En stilig bondläpp? Kanske snurra ett varv till en tango för enbenta, och bara njuta av att INTE behöva åka in till den stora HEMSKA MYRSTACKEN. Jorå än finns det hopp! Krukmakeri, butik, restaurang alla dagar hela året kl 10–18. Pizza Napoletana tor–sön kl17–sent

mollekrukmakeri.se 042-34 79 91 Möllekuriren nr 4 • 2017

Visor och tankar i juletid blandat med melodisk gitarrmusik och strängakrobatik. Fri entré. Anmäl er till Anna senast den 14 december: anna@annawirsen.se Christian Alvad er en erfaren komponist og musiker, og anderkendt som en af Danmarks bedste akustiske guitarister. Anna Wirsén er en svensk sangerinde med rødder i den nordiske visetradition. Hendes sange rummer en blandning af poetiske viser og hverdags køkkenbordsrealisme.

13


14

Mรถllekuriren nr 4 โ€ข 2017


Mรถllekuriren nr 4 โ€ข 2017

15


Foto Privat

Här spelade vi bandy

D

å och då kommer Karl-Gunnar Nilsson förbi och visar mig en bild som han har hittat i någon byrålåda där hemma. Och han har alltid mycket att berätta. –  Var tror du att det här är taget? frågade han mig, och räckte fram fotot här ovanför. Eftersom jag vet att KG växte upp på Krapperup, gissade jag att det kunde vara i dom krokarna. Alldeles rätt! Kvinnorna arbetar med slottets tvätt vid Studadammen. När man kommer från Möllehållet och har passerat borgen dyker dammen upp på höger sida, än i dag. Alldeles söder om den ligger Blegen, den vackra öppningen bland träden. –  Nyligen hörde jag att dammen också kallades för Blegedammen. Det hade då jag aldrig hört, men om det stämmer 16

syftar det väl på att kvinnorna blekte lakan där. Vi kom gemensamt fram till att bilden nog var från 1920-talet att döma av kläder och redskap. Det var före KG:s tid, han föddes först 1932. Och det var inte om tvättmadamernas slit som han ville berätta. –  Vi spelade bandy på dammen när den hade frusit. Som jag minns det var det alltid kallt hela vintrarna, och jag var ute och åka timmavis. –  Det var bara pojkar och alla var omkring åtta, tio, tolv år. Bra dagar kunde vi vara ett tiotal, ja ibland till och med ännu fler. Men ingen flickor. –  Dammen var djup som sören, så det var ingen ofarlig verksamhet. Åt norr fanns det ett avlopp, och där var isen tunn. Man fick se upp att inte hamna på det hållet när man jagade efter en boll.

Av Christer Wallentin

–  Min äldre bror fick inte åka skridskor på dammen när han växte upp. Mor var rädd att han skulle drunkna, men när jag kom i rätt ålder verkar det som hon hade blivit lite släpphäntare. –  En gång gick hon med till dammen för att pröva att åka själv, och då var hon väl omkring fyrtio år. Hon ramlade och ramlade, kunde rakt inte stå på benen. Men hon gav inte upp i första taget. KG har alltid varit duktig på bollspel av alla slag, så det skulle inte förvåna mig om han var bra i bandy också. –  Jodå, det får jag väl erkänna. Krapperup hade en rättare som hette Fogelberg, och han var bandydomare i Höganäs BK. Du ska vara med, sa han till mig, och satte upp mig på en lista, men sen blev det aldrig nåt mer. m

Möllekuriren nr 4 • 2017


Mรถllekuriren nr 4 โ€ข 2017

17


KARIN ERIKSSON SIGNERAT

Surströmmingsskiva i ålamörkret

K

vällen innan jag gifte mig med min

på ett flertal surströmmingssalterier utefter

man ställde jag ett ultimatum. Om

Höga Kusten.

han inte åt fem surströmmingar

Ett år när jag skulle jag köpa några bur-

skulle jag säga nej i kyrkan nästa

kar här i Skåne, fick jag hela lagret eftersom

dag. Sitt geografiska handikapp till

butikspersonalen trodde att de skulle vara

trots – min man är uppvuxen på den skånska

oätliga nästa år. Det är ju då den är som bäst.

landsbygden – satte han i sig hela sex stycken för att vara på den säkra sidan. Jag sa ja. Vi blev gifta. Sedan upptäckte jag

Fjolårets surströmming,  eller en ännu äldre variant, är bättre eftersom de stora salterierna använder en aning för mycket salt. Då

engångsgrej. Det var helt enkelt sista gången

behöver strömmingen ligga till sig för att den

på femtio år som min man åt surströmming.

ska bli lätt att lossa från ryggbenet. Än finns

Han klagade på lukten. Talade om den med

det många kulturella luckor i södra Sverige.

nedsättande ord. Vid surströmmingsfester

Och kanske, får jag erkänna, även i norra.

Foto Karin Eriksson

till min förskräckelse att hjältedådet var en

satt han och petade med sina räkor och krävde specialbehandling. Jag försökte förklara  att denna läckra anrättning varken är sur eller rutten, utan jäst. Inte bara väldoftande utan även nyttig och god. Att surströmmingen gjort samma statusresa som hummer, ostron och gåslever: Mat som började som nödlösning och slutade som delikatess. Ingenting hjälpte. Surströmmingen blev vanlig under 1500-talet då Gustav Vasa ransonerade saltet. Strömmingen, som fiskades utefter Norrlandskusten och förvarades i tunnor, började jäsa eftersom saltmängden var för liten. Människor upptäckte att den jästa strömmingen gick att äta. Med tiden blev fisken en delikatess som, trots fri tillgång på salt, tillverkades 18

Möllekuriren nr 4 • 2017


Själv drabbades jag av den skånska delikatessen ål när jag flyttade söderut. Motvilligt lärde jag mig äta denna ormliknande fisk. Jag har till och med deltagit på några riktiga

Jag försökte förklara  att denna läckra anrättning varken är sur eller rutten, utan jäst. Inte bara väldoftande utan även nyttig och god

ålagillen vid ålabodarna i Åhus, där de serverar fanskapet kokt, stekt, luad, rökt – samt

förstås rödlistad och något ålamörker har jag

som åladob.

inte sett av trots att det hunnit bli november. Däremot har min man börjat äta sur-

I Skåne kallas strömmingen  sill och den kan

strömming. Femtio år efter sin uppvisning

man inte lägga in som surströmming. Den

visade det sig att han trots allt inte var ett one

är fet, stel och kaxig och går inte att jämföra

hit wonder. Han äter nu tre, fyra strömming-

med den mjuka strömmingen i norr. När jag

ar utan att klaga. Kanske var det ett socialt

försökte köpa »strömming« av en fiskare

tryck som gjorde det. Vi hittade nämligen

nere i Mölle hamn, skrattade han åt mig och

några surströmmingsälskare här i Mölle.

sade »ja du kan ju kalla den vad du vill.«

Eller har hans smaklökar och luktsinne

Tidigare bjöd traditionen att premiären

äntligen utvecklats. Hur som helst visar det

för surströmmingsätande skedde den tredje

att man aldrig ska ge upp hoppet. Det som

torsdagen i augusti, men reglerna har tack

en gång var en nödlösning blir till slut en

och lov luckrats upp. Ålen, har jag förstått,

delikatess. m

äts när ålamörkret kommer. Nu är den

Möllekuriren nr 4 • 2017

19


20

Mรถllekuriren nr 4 โ€ข 2017


Första och andra advent Öppet lördag och söndag när konsthallen har julsalong

Vi har goda kakor, soppa Fina julklappar i slottsboden Tack för i år • God jul och Gott nytt år 042-34 48 00 www.krapperupskaffestuga.se

Vi öppna r igen i mars 201 8

Möllekuriren nr 4 • 2017

21


Kockenhus

Lusthuset på Kullaberget Den borgliknande villan på sluttningen upp mot Björkeröd stod klar 1883. På den tiden hörde jordbruksmark till arrendegården. August och Viveka Stiernstedt var de första som bodde på Kockenhus. Text och foto Bengt Nilsson och Christer Wallentin

N Viveka Stiernstedt  (1849–1930) var född Gyllenstierna af Lundholm. Hon flyttade 1882 med sin familj till det nybyggda Kockenhus. Målning av Isaac Grünewald 1918.

ils Gyllenstierna ärvde Krapperup 1865 när han var bara elva år gammal. Det var ett av Skånes största gods med en ståtlig borg, vidsträckta marker och ett stort antal arrendegårdar. Måhända tyckte hans systrar att det var orättvist att bara Nils fick alla rikedomar, men det följde av bestämmelserna för det fideikommiss som Petter Gotthard von Kochen hade låtit inrätta i mitten av 1700-talet, och var ingenting att göra åt. Att sonen skulle ta över låg i linje med den tidens patriarkala anda. Men även Nils kanske med tiden tyckte att det inte hade varit helt rätt att Viveka, hans äldsta syster, gått miste om godset när pappan dog, blott 47 år gammal.

Nya Kockenhus byggs

Foto Bukowskis

Tiden går. År 1881 gifter sig Nils med Ellen Stiernstedt, och det unga paret installerar sig på Krapperup. I samma veva sätter Nils igång att uppföra Kockenhus. När bygget står färdigt 1882 låter han sin syster Viveka få Kockenhus med tillhörande jordbruk. Det har påståtts att det var en bröllopsgåva, men hon hade gift sig redan 1873, så det stämmer väl knappast. 22

Eftersom Viveka inte blev ägare till egendomen, utan bara fick arrendera den så länge hon ville var det ingen gåva i juridisk mening. Ändå var det en generös gest av hennes bror att överlåta nyttjandet av gården till henne och hennes man. Det kan ha varit ett sätt för Nils att i någon mån kompensera henne för obalansen i arvsskiftet efter fadern. En av Vivekas väninnor beskriver henne i en bok från 1931 som ett föredöme för sitt kön. »Hon var vacker, ståtlig och stolt, men mjuk och äkta kvinnlig i själ och hjärta, med ett väsen, som aldrig glömde det krävande valspråket: Noblesse oblige. God, glad och anspråkslös, med omtanke för alla som omgåvo henne och behövde hennes värme och kärlek, var hon vad man menar med en verklig aristokrat.« Vivekas man, August Stiernstedt, hade doktorerat i Uppsala 1869 i litteraturhistoria. Han satsade sedan på en ämbetsmannakarriär, men tog avsked 1881. Året därpå flyttar han in på Kockenhus med sin familj och blir »jordbrukare«. Så här beskrivs han i boken från 1931: »August Stiernstedt såg mycket bra ut och var en älskvärd, sympatisk man, med Möllekuriren nr 4 • 2017


Mรถllekuriren nr 4 โ€ข 2017

23


en omättlig kärlek till poesi. Nere på Kockenhus skulle han föreställa lantbrukare, som han nog inte passade så vidare bra för. Ibland brukade jag skämta med honom om, hur han, med ett absolut frånvarande uttryck, stack en likgiltig hand in bland höet i ett hölass för att känna om det var torrt, medan han sakta och drömmande deklamerade: Wenn sich zwei Herzen scheiden eller någon liknande Heinedikt – när han inte citerade Snoilsky, som han avgudade.«

Blev ett sommarställe August insåg snart att jordbruk inte var hans gebit. Redan två år efter flytten till Kockenhus accepterade han en tjänst som kammarherre hos drottning Sofia, kung Oskars gemål. Från att ha varit ett året runt-boende blev Kockenhus ett tjusigt sommarställe. I ett gulnat tidningsklipp, troligen från Helsingborgs Dagblad på sjuttiotalet, kan man läsa om umgängeslivet under paret Stiernstedts tid. Rubriken är Kockenhus – kulturell högborg. August och Viveka hade ofta litterära aftnar med Lundaakademikerna. »I dessa aftnar med samkväm deltog också konstnärsakademien i Arild på 1890talet.« Några av konstnärerna var Carl Skånberg, Richard Berg, Gustaf Cederström och Sophie Stiernstedt.

Nya innehavare År 1893 sade makarna Stiernstedt upp arrendeavtalet för Kockenhus. August och Viveka hade blivit mer och mer indragna i hovlivet i Stockholm och valde ett sommarnöje närmare huvudstaden: Björnvikens säteri utanför Norrköping. Samtidigt med familjen Stiernstedts flytt skedde flera förändringar. Den stora villan blev en egen enhet utan jordbruk. Jordbruksfastigheten tillfördes mer åkermark och Krapperup lät bygga det boningshus – inspektorsbostaden – som ligger strax söder om Kockenhus och som numera hyrs ut tillsammans med ett litet stycke mark. De fält som tidigare brukades av inspektorn sköts i dag av Krapperup. I slutet av 1930-talet togs Kockenhus i besittning av Wanda Gyllenstierna. Hon 24

KOCKENHUS FÖRE 1882 DÄR KOCKENHUS LIGGER  i dag låg tidigare

ett hus med samma namn. Till det hörde fähus, fårhus, loge och stall, en korsvirkeslänga med svinhus, ett redskapshus med mera. Boningshuset var ganska stort, i två plan; på ömse sidor låg flyglar. Man kan beskriva huset som en liten herrgård. Detta hus revs när det nya skulle byggas. Caroline Ranby beskriver förändringen så här: »År 1813 slogs hemmanen Bärekull och Möllehässle 1 samman genom enskiftet. De gamla gårdarna revs

därmed och nya byggnader upfördes på ny byggnadstomt, ett stycke norr om det gamla hemmanet Möllehässle 1. Det sammanslagna hemmanet kom så småningom att kallas Kockenhus, sannolikt med tanke på Krapperups innehavare vid tidpunkten, [nämligen] Antoinette von Kochen. Namnet Kockenhus, då stavat Kochenhus, användes för första gången i arrendekontrakten 1821.« Caroline Ranby: Krapperup mellan renässans och skiftesreformer – Volym II, Gårdarna och gatehusen, katalog med byggnadshistorisk beskrivning, 2003, s. 597.

var friherrinna och nära släkt med friherre Gustaf Gyllenstierna, som vid denna tid ägde Krapperup. Hon blev kvar på Kockenhus till 1976, alltså i nästan fyrtio år. Under åren 1944–1958 var hon gift med skådespelaren och filmregissören Bror Bügler. När Gustaf Gyllenstiernas dog 1976 flyttade Wanda Gyllenstierna till Krapperup; året därpå var det Ulf Stiernstedts tur att ta över Kockenhus. Han bodde där under somrarna med sin hustru Margareta fram till att de gick bort 1993/94. Deras son Tomas blev kvar med sin familj på Kockenhus några somrar, men byggde sedan ett eget hus i Lerhamn. Nya hyresgäster, utan samma nära koppling till släkterna Gyllenstierna och Stiernstedt, tog vid.

Referenser Ellen Lundby-Nyblom: Från Fyrisån till Capris klippor, Stockholm 1931. Erik Magnusson & Frederic Täckström: När synden kom till Mölle, Människor i Mölle, del 2, Mölle 2017. Margareta Ramsay: Kockenhus, i Möllekuriren 2005 nummer 2. Ulf Stiernstedt: Minneskavalkad, Åby 1991.

Kockenhus 1883  Huvudfasad och plan. Vissa detaljer förändrade inför utförandet. Arkitekt: Fredrik Vilhelm Tvede. Källa: Danmarks Kunstbibliotek, samlingar af arkitekturtegninger. Återgivet från Henrik Ranby (red.): Höganäs historia, del 2, Höganäs 2013, s. 409.

Möllekuriren nr 4 • 2017


Kockenhus 1973  I bildens mitt den tornförsedda villan och framför den gårdens ekonomibyggader. Ovanför bilden ligger Björkeröds by. Folklivsarkivet, Lund. Återgivet från Caroline Ranby: Krapperup mellan renässans och skiftesreformer – Volym II, Gårdarna och gatehusen, katalog med byggnadshistorisk beskrivning, 2003, s. 602.

F

E

D C B A

Den gamla gårdsmiljön finns inte längre kvar FLYGFOTOT TOGS 1973. Förutom villan

C  Parallellt med ladan låg det stora

och inspektorsbostaden (utanför bild) fanns det ekonomibyggnader, som i dag är borta. De har antingen brunnit ned eller rivits.

stallet. Det var en stenbyggnad med lockpanel på gavlarna och eternit på taket. Den 2 juli 2014 skadades taket svårt av en storm; byggnaden revs eftersom den inte längre behövdes i jordbruket.

A  Närmast vägen fanns ett vagnslider i faluröd träpanel med plåttak, det är nu rivet. B  Omedelbart bakom vagnslidret fanns en stor loge i trä med eternittak. Den 19 november 2016 brann logen ned. Inne i logen förvarades sju ribbåtar, cyklar och en jeep med släp. Båtarna med motorer var värda 7–8 miljoner kronor, men dessvärre oförsäkrade. Branden upptäcktes halv sju på morgonen och när brandkåren anlände var ladan övertänd.

Möllekuriren nr 4 • 2017

E  På bilden ses ett uthus bakom lilla stallet, numera rivet. Det var i gult tegel med plåttak och spröjsade fönster.

F  Längre bakom lilla stallet finns ett hus som anses ha ett kulturhistoriskt värde som en del i den tidigare gårdsmiljön. Det renoverades för några år sedan, och efter vad vi har fått fram används det av jägare. Vänd!

Foto Ann-Britt Hensner

Polisen misstänker att branden var anlagd, och den startades förmodligen av tjuvarna som stal fem stora utombordsmotorer. Spår efter gärningsmännen saknas, men motorerna kom till rätta när en bil med stöldgodset fastnade i en poliskontroll.

D  Snett bakom stenbyggnaden låg det lilla stallet, byggt i trä med eternit på taket. Där var en bilverkstad inrymd, och det var förmodligen i den som en brand startade på eftermiddagen den 28 februari 2011. När elden nådde taket började eternitplattorna explodera. –  Det lät som om krig hade brutit ut, säger Bo Wollter som bor i inspektorbostaden och är den närmaste grannen. Efter en stund började en stor plym av tjock svart rök välla ut från byggnaden. Det var förmodligen ett lager däck

som brann. Kort efter att brandkåren anlänt var hela byggnaden övertänd.

25


Foto webben

Nu är det bevisat:

Röde Orm skrevs på Kockenhus I BLAND ANNAT tvåbandsverket Höganäs

historia kan man läsa att stora delar av romanen Röde Orm skrevs i tornrummet på Kockenhus, men med det garderande tillägget: »enligt familjetraditionen på Krapperup«. [Del 2, sidan 454] Vi tolkade det som att skribenten inte riktigt trodde att det verkligen var sant. Som så mycket annat var det kanske, vid närmare granskning, bara ett påhitt.

26

Vi kontaktade därför Frans G. Bengtsson-sällskapet och fick ett snabbt och uttömande svar. Jodå, det stämde. Sällskapet hade bevis som övertygade oss direkt. Så här var det: Frans G. Bengtssons hustru hette som flicka Gerda Fineman och var syster till Signe Gyllenstierna, friherrinna på Krapperup. Frans och Gerda Bengtsson besökte ofta godset, och de tillbringade sommaren 1945 på Kockenhus, som Wanda Gyllenstiernas gäster. Ett tornrum hade inretts till författaren, och där skrev han på den andra delen av Röde Orm, som skulle bli en minst lika stor försäljningssuccé som den första. Publiken tyckte att berättelserna var mustiga och mycket underhållande.

Det var kanske Kullabergs natur som inspirerade författaren till den kärva, korthuggna stilen. Av alla råbarkade skrönor i boken finns en där Röde Orm berättar om sin tid som roddarslav hos kalifen. Där ansades skägget på ett speciellt sätt: »Årans svep höll skägget avklippt vid den längden, och av alla sätt att ansa sitt skägg var detta det sämsta«. Frans G. Bengtsson var en överdängare på essäer och dikter, och enligt lundensisk tradition slog han vad om att inflika vilket ord som helst i sista raden av en dikt. En gång fick han ordet »transsubstantierat«. Och mycket riktig står det på sista raden i En ballad om franske kungens spelmän: »ha vi transsubstantierat till en sång« . Detta obegripliga ord använde även Hans Peterson på ett elegant sätt i rubriken till sin krönika i Möllekuriren 2016 nummer 1. Däremot har det ännu inte påträffats i Christer Elverssons berättelser, men det kan när som helst dyka upp där – om han väljer att citera En ballad om franske kungens spelmän.

 FRANS G. BENGTSSON-SÄLLSKAPET Hemsida:

fgb-sallskapet.org

Möllekuriren nr 4 • 2017


Mรถllekuriren nr 4 โ€ข 2017

27


Betkampanjen pågår i 110 dygn

Text och foto Bengt Nilsson

H

År 1945 fanns det tjugo sockerbruk i Sverige, men antalet minskade efterhand och i dag finns endast Örtofta sockerbruk kvar

28

östen i Skåne är regn, dimma och leriga vägar. Nåja, inte jämt, men ganska ofta. På fälten är spannmålen och rapsen skördad sedan länge och höstsådden håller på att ta sig. Betorna, årets sista stora gröda, håller på att skördas. Högar av dem ligger intill vägarna. Från dessa bruna och smutsiga betor ska det framställas skinande vita sockerkristaller. De vanliga konsumenterna köper sockret som strösocker eller bitsocker, medan bagerierna och livsmedelsindustrin använder sockerlösningar i olika former. Sockrets roll i kosten är starkt ifrågasatt i dag, men människans längtan efter söta saker har alltid funnits. Från

början använde man honung från vildbin för att få något sött. I Arãna-grottorna i Spanien har man hittat 12 000 år gamla målningar som föreställer kvinnor i färd med att samla in honung. Senare lärde sig människorna att utvinna socker ur växter, och den första växt som man kunde få fram större mängder socker ifrån var sockerröret, Saccharum officinarum, som har sitt ursprung i Polynesien och Melanesien. De sockerrör som  odlas i dag kan bli upp till sex meter höga, och de odlas i områden med ett tropiskt och subtropiskt klimat. Det sägs att det var Alexander den store som förde sockerrören – eller i alla fall historien om dem – med sig hem till Möllekuriren nr 4 • 2017


Intensiv skördeperiod  Från september fram till november tas betorna upp i anslutning till leverans, men när det börjar bli risk för frost tar man upp allt och lägger i högar. Dessa täcks med fiberduk för att skydda betorna och förhindra frostskador. Sveriges enda sockerbruk ligger i Örtofta, sex kilometer utanför i Eslöv. Fabriken bearbetar varje dygn 18 000 ton betor som ger 3 000 ton socker.

att ha i växtföljden. Dessutom skulle det vara en fördel att slippa sjötransporter mellan världsdelarna. I mitten av 1800-talet tog odlingen fart och flera sockerbruk startades i Sverige. Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget grundades 1907 och var då Sveriges största företag. År 1945 fanns det tjugo sockerbruk, men antalet minskade efterhand och i dag finns endast Örtofta sockerbruk kvar.

Grekland efter ett erövringståg i Indien. Hans amiral, Nearchos, kom ungefär 300 år före vår tideräkning seglande från Persiska viken genom floden Indus där sockerrören stod sida vid sida och vajade i vinden. Nearchos sträckte sig efter ett av rören och smakade på det, och utbröt: »Indiska rör som bildar honung utan bin«. Sockerröret började odlas  runt medelhavet, i Spanien och på Sicilien, Kreta och Madeira. Columbus fann att Karibien hade ett perfekt klimat för sockerrörsodling och tog dit växter. Det är där – liksom i Brasilien, Indien och Filipinerna – som odlingen blev omfattande. Från 1700-talet har socker varit tillgängligt för alla och efterfrågan har alltid varit stor.

Möllekuriren nr 4 • 2017

Tyskland saknade kolonier  som lämpade sig för odling av sockerrör, och på 1740-talet upptäckte tyskarna att betans saft var av samma art som sockerrörets märg. Arbetet med att förädla och utveckla betan satte igång, och 1802 började man framställa socker ur betor på ett slott i Schlesien. Utanför Magdeburg startades det första stora betbruket på 1810-talet. Men dessa projekt slutade i fiasko. Tekniken var inte fulländad och kostnaderna större än vinsterna. Vid denna tid producerades stora mängder socker i Västindien, men trots detta fortsatte européerna att utveckla sockerbetan för man såg stora fördelar. Biprodukter som blast och betmassa var nämligen ett utmärkt foder för kreaturen, och samtidigt var betor en bra gröda

Odlingen av sockerbetor  var från början mycket arbetsintensiv; allt arbete på fälten skedde för hand och tillfällig arbetskraft hämtades från Småland och norra Skåne. På 1920-talet räknar man med att 8 000 vandringsarbetare kom till Skåne för att sköta betorna. De kom på våren för att gallra betorna. Detta måste göras eftersom den gamla typen av betfrö bestod av flera fröanlag som gav upphov till mycket täta plantbestånd. I dessa bestånd måste lantarbetarna krypande skilja ut enskilda plantor på rätt avstånd. För att gallra ett hektar betor fick man krypa 22 kilometer och det var många hektar som skulle gallras. Längre fram på våren kom ogräshackningen som tack och lov kunde utföras i upprätt ställning med långhacka. På hösten kom vandringsarbetarna tillbaka för att ta upp betorna. Först drog man upp betorna och därefter var det dags att komma ned på knä igen för att nacka betorna, det vill säga att med ett raskt hugg med en kniv skilja blasten från roten. Vårens varma väder och torra fält hade förbytts till kalla, blöta och leriga fält, men man behövde bara krypa två kilometer per hektar. 29


Fältarbetet är numera  mekaniserat och kräver mycket lite handarbete. Med hjälp av växtförädling finns det i dag ett frö som endast ger en planta per frö, vilket gör att man vid sådd kan etablera enskilda plantor med rätt plantavstånd. Ogräset hålls borta med radhackor och kemisk bekämpning. Även skördearbetet är mekaniserat. De effektiva betupptagarna klarar på en dag av ett stort fält och resultatet blir de stora högar av betor som ligger här och var längs vägarna. Där väntar de på transport till sockerfabriken. Betskörden startar i slutet av september, och alla betor levereras till Örtofta sockerbruk enligt en leveransplan för varje odling. Från september fram till november tas betorna upp i anslutning

Betor som blir liggande i högar i väntan på transport andas; de förbrukar socker och sockerhalten minskar sakta till leverans, men när det börjar bli risk för frost tar man upp allt och lägger i högar. Dessa täcks med fiberduk för att skydda betorna och förhindra frostskador. Sockerhalten i betorna stiger under hela hösten fram till upptagningen, och är på ungefär 17 procent. Betor som blir liggande i högar i väntan på transport

andas; de förbrukar socker och sockerhalten minskar sakta. För odlarna är det alltså viktigt att få iväg betorna till Örtofta så fort som möjligt efter att de har skördats. Sockerbruket har emellertid en gräns för hur stora mängder betonar som det kan tag emot per dag. I Sverige odlar 1 485 betodlare sockerbetor på 30 800 hektar. Betkampanjen pågår i 110 dygn, och varje dygn bearbetas 18 000 ton betor som ger 3 000 ton socker. Varje dag levereras socker till kunder och vid kampanjens slut ligger 180 000 ton socker i lager på Örtofta för leverans under resten av året. m

Arbetets glädje  Elever från Kirsebergsskolan i Malmö gallrar betor på Bernstorps gård 1944. Foto webben

30

Möllekuriren nr 4 • 2017


Chairlek

En fotoserie i 15 akter Av Frederic Täckström

Möllekuriren nr 4 • 2017

31


Aina Svensson:

»Det finns ingenting som tar hand om sig självt« Text och foto Ingmar Hesslefors

L

andskapet öppnar sig i nedförsbacken vid Möllehässle. Åkrarna, havet därbortom, det långsträckta berget och grönskan mot nordväst där det vita kapellet ligger. –  Jag tyckte här var så vackert, säger Aina, så vackert. Hon talar om första gången hon kom till Mölle. Året är 1947 och hon har över sommaren fått jobb som barnflicka hos Sahlstens, de som har köttaffär nere i byn. Att Aina Andersson skulle bli viktig för kapellet kunde hon som 16-åring inte veta. Kanske anade kapellet det, om nu kapell kan ana sådant. Men så blev det. Först skulle hon dock få fast jobb och lära sig konsten att sälja i en charkuteributik. Och hon skulle gifta sig med Nils Johnny Svensson, han som alla kallar Sonny. Att hon över huvud taget kom till Mölle hade att göra med fru Sahlsten, med rötter i Degeberga, ända långt bort i östra Skåne alltså. Samhället letar liksom rätt på sig självt under dessa efterkrigsår och en liten tråd i detta nätverkande går från Mölle till Forsakar utanför Degeberga.

32

Kapellvaktmästare

Alla de gånger som hon med stor förtjusning guidat besökare i kapellet har lämnat en stolthet kvar i hennes röst

Sonnys pappa Johan, han som alla kallade Jojje, var bland annat kapellvaktmästare. När han blev inkallad i slutet av kriget blir det Sonnys uppgift att ta över, så grabb han var. Den lilla klockan väger 400 kilo, den stora 700. Det är handkraft som gäller och att skaffa sig erfarenheten för hur mycket det ska svänga för att kläppen ska nå själva klockan. –  Den stora klockan ska ringa en timme innan gudstjänst, säger Sonny. När gudstjänsten börjar ska båda ringa. På nyårsnatten i tio minuter före tolvslaget, till tio minuter efter. –  Jag stod inne i tornet och drog i repen. Klockklangen därinne är öronbedövande, säger Sonny. Det är nog därför jag behöver hörapparat numera. Klockorna berättade någonting för alla som hörde dem. Helgmålsringning klockan sex på lördagskvällen, så är det ännu, men numera med eldriven automatik. Eller seden att då en Möllebo gjorde sin sista resa, skulle det ringa i klockorna när liktåget Möllekuriren nr 4 • 2017


Mรถllekuriren nr 4 โ€ข 2017

33


34

Mรถllekuriren nr 4 โ€ข 2017


På altartavlan Första gången Aina kommer in i kapellet är nog tillsammans med Sonny. –  Så minns jag det, säger Aina. Kanske berättade han då att det är hans far som fått vara modell till fiskaren i den övre av altartavlans två båtar, mannen som drar in nätet. Många Möllebor, kvinnor och män, har var och en på sitt sätt bidragit till detta det egna kapellet. Via Kvinnoföreningen i Mölle blir Aina också aktiv i Kapellsyföreningen, den som startade redan 1902 och sedan blev Kapellföreningen, som numera har cirka 300 medlemmar. –  I kapellet har vi en gemensam klenod, säger Aina. Hon säger det med en övertygelse i vilket det också ligger en uppmaning. Det finns ingenting som tar hand om sig självt.

Stolthet i rösten Alla de gånger som hon med stor förtjusning guidat besökare i kapellet har lämnat en stolthet kvar i hennes röst, som finns kvar också i dag, trots att hon sedan länge lämnat över till andra. Hon kan berätta mycket om inventarierna, med stor respekt för allt det arbete som ligger bakom dem. Bårtäcket talar hon gärna om. Ett vackert täcke att lägga över kistan under begravningsgudstjänster. –  Det är så vackert. Det kan alla se! –  Och man behöver inte bekymra sig för om kistan under är fin nog. Hon talar om begravningarna i kapellet som de vore klenoder i sin egen rätt. –  Då faller ljuset in i kapellet. Ljuset blir nåt särskilt. Den som inte är trubbig i örat för nyanser i olika skånska dialekter kan fortfarande höra att Ainas o- och u-ljud Möllekuriren nr 4 • 2017

kommer från östra Skåne. Det påstår i alla fall Sonny.

Foto Håkan Lind

körde förbi på väg mot Brunnby kyrka. För någon kyrkogård har kapellet aldrig haft. –  Då fick jag ha ett par kompisar som hjälpte till utanför och gav signal, berättar Sonny, för som ringare kunde jag inte se när följet passerade.

Stigen Oräkneliga gånger har Aina gått från hemmet på Kullabergsvägen, tagit den lilla stigen som rundar det gamla missionshuset och sakta leder uppför mellan lövträd fram till kapellet. –  Att gå där har alltid varit som att komma hem, säger hon. Samma ord använder hon om känslan hon fick den där gången 1947 i nedförsbacken vid Möllehässle, en sommar var det. Men stigen till kapellet är för knölig i dag för Aina och hennes rullator. Allra mest sådana dagar när värken i axlar och leder är för besvärlig. Aina Svensson har en trygg förmåga att glädja sig ändå – det slags ändå som bryter igenom märkligt mycket, även av svårigheter här i livet. Hon gläder sig stolt över minneslunden med sin ljusbärare.

Stöttepelare  Från vänster Lena Wellberg, Lise Håkansson och Aina Svensson.

–  Den betyder mycket i vår familj, säger hon. Hon gläder sig över rampen och den nya trappan in till kapellet, som gör detta tillgängligt för alla. –  Så ska det vara, säger Aina. m

35


Kamrer Wide och synden Andra delen

Av Christer Elfversson

Varje människa behöver ett välvilligt vittne till sitt liv David Grossman i Babel i SVT den 17 september 2017

I

Möllekurirens förra nummer berättade jag om kamrer Wide. Det var han som hade Besame mucho som favoritmelodi, men som dog okysst. Kamrer Wide besökte Mölle två veckor varje sommar från 1932 till 1958. Han bodde då alltid hos min farmor i rum nummer sju på Kristinegrund. På grund av sitt syndiga leverne hamnade han efter döden i helvetet. Min farmor och en domprost i Stockholm rapporterade till de högre makterna om hans syndaregister. Kamrer Wide önskar nu få en omprövning. »Resning« är den juridiska termen, »rekonsideration« den teologiska. Genom en ärkebiskop emeritus har han vänt sig till mig för att i stället komma till himmelen. Som kyrkorådets ordförande har jag mandat att yttra mig i ärendet. Mina ord väger tungt. Otaliga reaktioner har nått mig från läsare av första delen av Kamrer Wide och synden. Detta kamrersöde har engagerat många. Min berättelse har rönt uppskattning. Jag är tacksamt överväldigad. Horace Engdahl, min kontakt i Svenska Akademien, har som vanligt granskat min text minutiöst. Jag är ju aktuell för Nobelpriset i litteratur nästa gång det 36

tilldelas en svensk. Horace har upptäckt ett språkligt, mycket förrädiskt syftningsfel i min berättelse. Carludovica palmata är inte det latinska namnet på en Panamahatt utan på den palm av vars fibrer hatten är tillverkad. Horace anmärker också att jag borde ha klargjort skillnaden mellan kyssar och pussar. Den skillnaden trodde jag emellertid var allom bekant. Den är dessutom irrelevant i det här sammanhanget. Kamrer Wide fick njuta av varken det ena eller det andra. Och hur kan jag veta det, undrar statistikprofessorn Emil Norrlander, sommarboende i Mölle. Jag »vet« egentligen ingenting om någonting, men vad gäller den här saken har jag två pålitliga källor. Kassörskan Greta Håkansson, som arbetade på kamrer Wides bankkontor, tyckte synd om honom för att han var »en sådan man som aldrig blir kysst«. Och den ärkebiskop emeritus som i dag är min kontakt med kamrer Wide berättar om en suck som kamreren lät undslippa sig när han ansökte om förflyttning från helvetet till paradiset: »Inga kyssar på jorden! Inga kyssar i helvetet! Var finns kyssarna?« Två sakfel har påpekats. Som bekant är jag ytterst noggrann med detaljer. Allt ska vara korrekt. Därför kommer här två rättelser. Den fransk-brittiske stjärnfotografen Justin Creedy-Smith levererade häromåret bildmaterial till min artikel om Nobelpristagaren. Sedan dess får han alla mina skriverier i fransk översätt-

ning. Han ringde och sade att han direkt hittat ett fel i berättelsen om Monsieur Wide. Skokrämsbutiken Chaussures d’Antan i Paris ligger inte på Rue de Bourgogne nummer fem, som jag påstod, utan på nummer sex. Jag borde själv ha insett detta. Butiken finns nämligen på höger sida om man kommer nedifrån Assemblée Nationale, där gatan börjar, och följaktligen har huset ett jämnt nummer. Slarvigt av mig! Det andra felet, som jag också beklagar, har uppmärksammats av en för mig hittills okänd äldre dam, »en beundrarinna« kallar hon sig, en viss Wilhelmina Sachs-Bülow. Hon arbetade på NK i Stockholm åren 1955–1979. NK var ju kamrer Wides leverantör av kläder. I ett tre sidor långt brev med sirlig handstil och pluralformer på verben vidimerar Wilhelmina uppgiften om att NK sålde »underbenkläder« från Malmö Mekaniska Tricotfabrik. Men hon är angelägen om att påpeka att kalsonginläggen i grenen för ökat lyft absolut inte salufördes på NK. Sådana perversa persedlar, »suspensoarer«, som hon kallade dem, fick kunderna beställa direkt från fabriken.

T

re andra läsarreaktioner är intressanta. De bidrar till att vi får veta lite mer om kamrer Wide. Bilden klarnar. Dimman lättar. Skuggorna skingras. Den förste att höra av sig var Christer Wallentin, alltså han som ansvarar för Möllekurirens layout och redigering. På Möllekuriren nr 4 • 2017


Kamrer Wide och synden • Andra delen

sommaren 1960 träffade han kamrer Wide bara någon månad innan denne dog. Direkt efter realen praktiserade Christer nämligen på just kamrer Wides bankkontor i Stockholm. Kamrer Wide var ytterst vänlig mot honom. Men Christer blev avrådd från en karriär i banken. »Ingenting för en tänkande människa, som du verkar vara«, sade kamrer Wide. Christer ville minnas att stämningen på kontoret var mycket god. Kaffe, bullar och ibland wienerbröd erbjöds i personalrummet under hela arbetsdagen. Men »man skulle se till att man hade några papper under armen när man begav sig dit, så att det såg ut som om man arbetade«. Christer sade sig ha levt hela sitt fortsatta liv enligt den kloka devisen. Den andre som bidrog till att våra kunskaper om kamrer Wide kunde växa var sonen till den danska kallskänka som jag berättade om i Möllekuriren 2016 nummer 1. Hans mamma, Vita Andersen Bartoli, mötte kamrer Wide när hon arbetade på Grand Hôtel somrarna 1957 och 1958. Det var ju på Grand som kamrer Wide varje dag intog frukost, lunch och middag. Någon gång tittade han in i köket för att kommentera kvalitén på maten. Alltid i positiva ordalag, även om han kunde vara kritisk till exempelvis tjockleken på äggskivorna. Han skämtade gärna om att en dansk kallskänka kallas »kold jomfru«. Men han blev aldrig plump. »En meget fin og dannet mand«, var kallskänkans samlade omdöme, enligt sonen. Helt otippat var ett tredje vittnesbörd. Den som levererade det var Elna Petersson, välkänd tredje vice ordförande i Mölle Bouleklubb. Hon hade fått vad hon själv kallade »en chock«, när hon läste om kapten Wide i Möllekuriren och förstod att hon faktiskt hade träffat hoMöllekuriren nr 4 • 2017

nom i Stockholm några gånger i slutet av femtiotalet. Namnet »«Wide«, beskrivningen av hans päronformade kropp, den omisskännliga doften av Musco Real Cologne Classic Scent och uppgiften om att han använde kalsonginlägg i grenen för ökat lyft gjorde att hon plötsligt kom till insikt. Det kunde inte vara någon annan än han.

S

lumrande minnen väcktes. Kamrer Wide och Elna odlade under ett par år ett gemensamt intresse som fick dem att umgås regelbundet. Aldrig hemma hos varandra, utan »på neutral mark«, som kamrer Wide uttryckte det. Oftast blev det Vete-Katten, konditoriet på Kungsgatan 55. Där åt de lussekatter i december, semlor under fastlagstiden och Napoleonbakelser under övriga delar av året. Elna kom nu ihåg att kamrer Wide alltid bjöd frikostigt, att han tog två bakverk för egen del, att han verkade känna den åldrade ägarinnan Ester Nordhammar och att han skämtsamt kallade stället för Vete-Fan. »Katter är ju djävulens djur!« förklarade han. De brevväxlade också. Kamrer Wide uppgav dock aldrig sin egen adress utan använde poste restante på huvudpostkontoret på Vasagatan. Hans telefonnummer var hemligt. »Jag fick känslan att han levde ett dubbelliv!« kommenterade Elna. På kamrer Wides uppmaning brände hon alltid hans brev efter att hon hade läst dem. Vad var det som förenade dem? Jo, kamrer Wide var, liksom Elna själv, en hängiven beundrare av Siw Malmkvist. År 1957 hade de båda tillsammans grundat Siw Malmkvists fan-club. Idén kom från Bildjournalen. Apropå kamrerens omskrivna intresse för kyssar erinrade sig Elna nu, nästan sextio år senare, att han berättat om sin första skiva med Siw Malmkvist, Mig kysser ingen från 1955, och att han utan melodi gärna deklamerade en egen variant på ett par rader ur

Foto webben

Horace Engdahl, min kontakt i Svenska Akademien, har som vanligt granskat min text minutiöst

Vete-Fan  kallade kamrer Wide skämtsamt det anrika konditoriet på Kungsgatan i Stockholm. Där hade han under en tid regelbundna möten med Elna Petersson. De hade tillsammans grundat Siw Malmkvists fan-club.

»Siwans« stora hit Tunna skivor: »Och kyssarna man får medan man kö-ö-ör, är bara tunna skivor med smör«. (För rytmens skull ska »kör« uttalas trestavigt.) »Så sant som det är sagt!« tyckte Elna om denna välformulerade levnadsvisdom. Åldersskillnaden var stor. Kamrer Wide kunde ha varit Elnas pappa. Och lite märkligt tyckte Elna att det var att en »gubbe« som han läste Bildjournalen. Han var förtegen om sitt privatliv. Elna visste inte var han bodde, var han arbetade eller var han tillbringade sina semestrar. Känslor talade han aldrig om. Men han såg fram emot att se Siw Malmkvists debut som skådespelerska i den danska filmen Förälskad i Köpenhamn. Som grundare av fan-cluben blev han och Elna speciellt inbjudna till den svenska premiären på biografen Rigoletto i Stockholm den 8 september 1960. Siw Malmkvist var förstås också där. De fick hälsa på henne. Kamrer Wide försökte kyssa hennes hand, men då drog hon tillbaka den. Hon skämtade, på landskronaskånska: »Men, har man sett på fan! – Cluben, alltså!« Kamrer Wides kommentar blev: »Flickan har humor. Också!« Berättelsen fortsätter på nästa sida

37


Elna hade grunnat en del på detta »också«. Vad menade han? Efter den premiären hade Elna aldrig sett till eller hört av kamrer Wide. Inte så konstigt, för det var kvällen innan han dog. Var filmen kanske till och med dödsorsaken? Hänförelsen blev för stark. Hjärtat brast. En dansk filmmelodi blev alltså kamrer Wides sista musikaliska upplevelse i livet: Du og jeg Blev forelsket i København Fandt en vej Vi kun kendte af navn Siden i går skete det, at vi nu forstår: Først i år Blev det virkelig vår

M

en nog nu om reaktionerna efter första delen av berättelsen om kamrer Wide. Som utlovat kommer här del två, där ytterligare fakta i målet levereras. Detta för att utröna om det finns skäl för att tillmötesgå kamrerens önskemål om en angenämare slutförvaring än i helvetet. Kamrer Wides vistelse i Mölle inföll alltid andra och tredje veckan i juli. Hans dagsprogram kunde man ställa klockan efter. Sitt eget armbandsur, en Jaeger-leCoultre från 1931 med kopparfärgad boett, behövde han dock bara ställa en gång om året, då uret hade dragit sig tre sekunder. Klockan 07.10 steg han iklädd endast sin Jaeger-le-Coultre och tropikhjälm ut på balkongen med trappan mot trädgården och genomförde ett gymnastikprogram till musik från resegrammofonen. Armar uppåt sträck! Höfter fäst! Knäna böj! (»Snuskigt«, enligt min farmor Emma.) Om du bodde i närheten av Kristinegrund på den tiden hörde du säkert musiken. Övningarna inleddes med den italienska nationalsången, taktfast sjungen av en manskör. Du som tittar på fotboll när Italien spelar landskamp känner igen den: 38

Fratelli d’Italia l'Italia s’è desta, dell’elmo di Scipio s’è cinta la testa. Dov’è la vittoria? Le porga la chioma, ché schiava di Roma Iddio la creò. Alltså: »Italiens bröder, Italien är väckt, Scipios hjälm spänner hon om huvudet. Var är segern? Hon erbjuder sina hårlockar, ty såsom slavinna från Rom skapade Gud henne.« Kamrer Wide lärde mig att Lucio Cornelius Scipio Barbatus var en konsul i Rom cirka 300 före Kristus. Scipio ledde den romerska armén till seger mot etruskerna nära Volterra. Hans sarkofag finns nu i Vatikanmuseet. Kamrer Wide hade helst sett att även hans eget stoft skulle finnas där efter begravningen, men Vatikanen motsatte sig detta. Kamrer Wide var ju inte katolik. Att han eventuellt hade syndat var dock inget som anfördes emot honom. Dåvarande påven Pius Duodecimus undertecknade avslaget, »ex cathedra«, som det heter. Var hamnade kamrer Wides kvarlevor i stället? Det har aldrig klarlagts. Kamrer Wides gymnastikprogram fortsatte med triumfmarschen ur Aida och Tweedlee dee med Siw Malmkvist. Den senares »Give that kiss to me before you go« hade en särskild laddning för kamrer Wide. Musiken avslutades med Johan på Snippen, sjungen av Sigge Fürst till Åke Jelvings orkester. Särskilt inledningen tyckte farmor var ogudaktig: »Johan på Snippen har köpt ett klaver, med åttio basar och fint fanér. Och nu ä’ de’ dans varje lördag Gu’ ger, så på bönemöte går nog ingen mer.« Det fanns publik till kamrerens framträdande. Min kamrat Jan och jag var av farmor strängt förbjudna att vistas i trädgården mellan klockan sju och halv åtta, men det förbudet trotsades förstås. Varje morgon. Vi låg gömda, trodde vi, bakom en vinbärsbuske. Och på hundrafemton meters avstånd, från balkongen

på villa Siesta bevittnades uppvisningen av en viss fru Både, som med morgonrocken slarvigt slängd över en yppig lekamen och en kikare verkade njuta av en päronformad kamrers vighet och kroppsliga företräden. Fru Både hade ett dubbelnamn. Min far Emil brukade därför kalla henne för »Fru Både – Och«. Hennes man fick heta »Varken – Eller«. Alla skrattade när min far sade det, men ingen fattade egentligen vad som var så roligt. I alla fall inte jag. Men åter till kamrer Wides dagsschema.

S

tretchning var inte uppfunnet på femtiotalet. Direkt efter avslutat gymnastikpass gick kamrer Wide därför i yllebadrock med broderade svarta blommor på rostbrun botten till havet vid Svarta hallar och tog ett snabbt morgondopp. Svetten skulle sköljas av. Där var han oftast ensam vid den tiden på dagen. Därefter snabbt tillbaka till rummet, på med vit skjorta från Eton och sidenslips från Durini (randig, rutig eller enfärgad beroende på kamrerens sinnestillstånd), ljusbruna flanellbyxor och beige linnekavaj samt bruna skor med extrahöga klackar och tvärs över gatan till en väntande frukost på Grand Hôtel. Badrocken glömde han kvar sista sommaren på Kristinegrund. Numera använder jag den. Att promenera till morgondoppet i en sekelgammal och lite lagom maläten badrock signalerar hög status. Ens anseende ökar. Man växer som människa. Och doften av kamrer Wides favoritparfym Musco Real Cologne Classic Scent, uppblandad med kamfer, har jag inte velat tvätta bort. Antikexperten Joakim Bengtsson, som har fått i uppdrag att värdera alla mina ägodelar, har satt ett försäkringsvärde på 2 480 kronor för den här badrocken. »Jugendbadrockar av sådan kvalité är sällsynta«, säger han. Kamrersfrukosten på Grand bestod av Gyllenhammars havregrynsgröt, på lördagarna AXA:s mannagrynsgröt och på söndagarna Uncle Ben’s risgrynsMöllekuriren nr 4 • 2017


Kamrer Wide och synden • Andra delen Under sina samtal med Vår Herre anförde min farmor supandet som främsta tecken på kamrer Wides syndiga vandel gröt, med runmärkt smör och socker och mjölk, ett glas pressad blodapelsin, två brunskaliga, löskokta ägg från Åke Andersson i Bräcke, tre rostade brödskivor av formbröd från Karlssons bageri med riktigt smör (»Margarin är en styggelse!«) och Robertsons apelsinmarmelad samt två koppar Zoéga-kaffe (Mollbergs blandning) med tre sockerbitar i varje samt kaffegrädde från Luggude mejeri. Hans stående skämt om äggen var att gulan skulle vara hård och vitan lös. »Konstigt att köket inte kan åstadkomma en sådan enkel sak«, sade han till den stackars oförstående servitrisen. Frukosten avslutades med två glas Fernet Branca. Alkohol fick inte serveras före klockan elva, men kamrer Wide hade fått dispens. Av hälsoskäl. Han hade med sig ett intyg från en viss doktor von Sydow, med praktik på Stureplan i Stockholm och sommarställe i Mölle: »För att främja blodcirkulationen är Esaias Wide helt beroende av minst 12 cl sprit vid intagandet av frukost.« Under sina samtal med Vår Herre anförde min farmor supandet som främsta tecken på kamrer Wides syndiga vandel.”Hälsoskäl!” fnös hon. Vid frukostbordet läste han gårdagens tidning, alltid Stockholms-Tidningen. Den tog han sedan med sig tillbaka till rummet på Kristinegrund, där han bytte om till beige shorts och vit tenniströja, för att åter bege sig till badet. Oavsett väderlek blev det en förmiddagstur till Gubbahålan på vägen mot Ransvik. Det var herrarnas nakenbad. Du såg honom kanske om du badade där på den tiden. Men du hörde honom nog aldrig sjunga. Det gjorde han bara om han var ensam. Hans röst påminde om Jussi Björlings, tyckte han själv. Stående på en klippa prövade han gärna tenorstämbanden i Nessun dorma ur Puccinis opera Turandot. Möllekuriren nr 4 • 2017

Nessun dorma! Nessun dorma! Tu pure, o, Principessa, nella tua fredda stanza, guardi le stelle che tremano d'amore e di speranza. Ma il mio mistero è chiuso in me, il nome mio nessun saprà! No, no, sulla tua bocca lo dirò quando la luce splenderà! Ed il mio bacio scioglierà il silenzio che ti fa mia! (Il nome suo nessun saprà!... e noi dovrem, ahime, morir!) Dilegua, o notte! Tramontate, stelle! Tramontate, stelle! All’alba vincerò! vincerò, vincerò!

K

amrer Wide talade flytande italienska och han hade lärt sig arian utantill, även det lilla parentesinpasset från kören. Han visste vad varenda fras betydde: Ingen får sova! Ingen får sova! Även du, o prinsessa, I ditt kalla rum tittar på stjärnorna som skälver av kärlek och hopp. Men min hemlighet är gömd i mig, mitt namn skall ingen få veta Nej! Nej! Mot din mun skall jag säga det när ljuset kommer. Och min kyss skall förlösa tystnaden som gör dig till min! (Ingen skall få veta hans namn och vi måste alla dö.) Försvinn, o natt! Blekna, stjärnor! Blekna, stjärnor! I gryningen skall jag segra! Jag skall segra, jag skall segra! Särskilt raden om den förlösande kyssen och slutorden vrålade han ut över Sundet så att han, vid nordostlig vind, kunde höras till Gilleleje. Han kände sig då som en segrare. Och en hjältetenor. När jag känner mig nere eller motarbetad har jag följt hans exempel. »Vincerò, vincerò« för full hals är bättre än ett oartikulerat primalskri. Kan rekommenderas.

Segerviss återvände han mot Kristinegrund och snabbt ombyte för lunchen på Grand. Den måltiden kunde bestå av tre sorters sill med Carnegie Porter (»enda drickbara ölen«) och två snapsar skånsk akvavit före en rejäl portion höns i gräddsås med curry, pressad gurka, svart vinbärsgélé och nypotatis, som skördats hos Bengtssons på Haga i Arild. Älsklingsefterrätten var krusbärskräm med gräddmjölk. För servitrisen citerade han ibland Carl Jonas Love Almqvist: »Vad bjuder oss uppriktigt Afrika? Vad visa kan Amerika? Vad Asien? Vad allt Europa? Jag trotsar öppet alltihopa. Men Skandinavien – det är alladar! Blott Sverige svenska krusbär har.« Bästa vinet till både höns och krusbär tyckte han var en Gewurtztraminer från Alsace. Fyra glas blev det oftast. Källarmästare Ek förberedde alltid kamrer Wides besök med att införskaffa de åtta flaskor Domaine Paul Blanck som gick åt under de två veckorna. Kamrer Wide var noga med temperaturen på vinet. Elva grader skulle det hålla. Han mätte alltid med en medhavd liten ficktermometer. Personalen i matsalen imponerades av hur snabbt och effektivt kamrer Wide tuggade i sig födan. Högst fyrtio minuter behövde han för förrätt, varmrätt och dessert. Ändå verkade han njuta av varje tugga. Kaffe på maten? Nej, aldrig vid lunchen. »Då blir man för pigg!« Efter intagen lunch var det dags för matsmältning och en halvtimmes middagsvila på rummet. Det var då man kunde höra Besame mucho från resegrammofonen. Snarkningar hördes däremot aldrig, trots att kamrer Wide alltid andades genom munnen, både i vaket och sovande tillstånd. Hans luftvägar var fria genom svalg och förbi gomseglet. Han hade förresten ett säreget utformat gomsegel, som han ibland visade för mig och någon av mina kamrater. Det såg ut som ett hjärta. »Jag har hjärtat i halsgropen«, kunde han då skämta. Vid halvtvåtiden ställdes kosan mot Lindströms kiosk i Möllebergsbacken. Där växlade Millan Lindström och Berättelsen fortsätter på nästa sida

39


hennes dotter Ulla om att expediera. De visste vad kamrer Wide ville ha: ett paket Toy. Han hade upptäckt att Toy är effektivt mot dålig andedräkt och »tar bort den gula hinnan«. Men han tuggade aldrig tuggummit när någon såg det. Det ansåg han tydde på brist på bildning. »Vulgärt!« I Lindströms kiosk köpte han också dagens Svenska Dagbladet, som en konservativ motvikt till gårdagens sossepropaganda i Stockholms-Tidningen. »Det är viktigt med balans!« Tidningen tog han sedan med sig till ett tredje besök vid badet, ibland Gubbahålan, men oftast Solviken. Det hände att han för mig kommenterade någon nyhet i tidningen.

F

rån den 16 juli 1957 minns jag hans ovanligt uppskärrade utbrott när riksbanksfullmäktiges ordförande Per Eckerberg hade fått sparken av regeringen, eftersom Riksbanken hade höjt räntan utan regeringens godkännande: »Där fick den jäveln veta vem han stungit haver!« Annars hörde jag honom aldrig svära. Själv har jag senare i livet ofta fått anledning att använda uttrycket »Där fick han veta vem han stungit haver«. Många oförrätter har jag hämnats. Eftermiddagsklädseln var mörkblå shorts, beige tenniströja och snusnäsduk. Samt Panamahatten som skydd mot solen. Vita sockar och mörkbruna sandaler på fötterna. »Kom ihåg att aldrig gå utan sockar i sandalerna! Det är tarvligt!« rådde han mig. De minimala, leopardmönstrade badbyxorna från Viareggio var han ensam om på stranden. Kalsonginlägget för ökat lyft kunde användas även i dem. För det mesta stannade han på hemvägen till vid bänken ovanför dambadet och fördjupade sig i tidningen. Men det är elakt förtal att han hade klippt hål i den. Somrarna 1956 och 1957 fanns det i hörnet av Bökebolsvägen och Tönnes väg en liten butik. Det var min kamrat Jan och jag som innanför den låga muren hade riggat upp ett bord med försäljning av lövsågningsarbeten och pajer. Lövsåg-

40

ningsarbetena i tremillimeters plywood hade vi själva förfärdigat och målat med pastellkrita, som smetade av sig en smula. Mest var det röda hjärtan. Pajerna var gjorda efter ett eget recept. Vi mosade Mariekex och blandade med outspädd röd vinbärssaft till en förtjusande söt liten skapelse. När försäljningen gick trögt och vädret var varmt torkade bakverken så snabbt att de föll sönder, men de fräschades då upp av Jans småbröder Sven och Anders i köket på intilliggande Villa Procida. Kamrer Wide var vår bästa kund. Ibland dagens enda kund. På hemväg från badet köpte han dagligen en liten paj på ett lövsågat hjärta. Två plus tre kronor, en femma jämnt blev priset. »För dyrt, men jag antar att det inte går att pruta«, var en vanlig kommentar. Det är inte klarlagt vad han gjorde med hjärtana och pajerna. Vi frågade aldrig. När han reste och min farmor äntligen fick tillträde till rummet för städning fanns där inga spår av vare sig pajer eller hjärtan. Kamrer Wide var vid dessa inköpstillfällen alltid mycket pratsam och vänlig. En gång frågade jag var han hade fått tag på tropikhjälmen som han bar under morgonens gymnastikpass. »Ja, det skulle du bra gärna vilja veta!« blev det hemlighetsfulla svaret. Men han verkade inte överraskad av att jag hade sett den från vårt gömställe bakom vinbärsbuskarna. Och jag fick som sagt ärva den när han avlidit. Klockan halv fem begav han sig mot Conditori Premier för en kopp Earl Grey med citronskiva och två tvebackar. Underdelar skulle det absolut vara. Med smör och dansk ost. Han var ensam om att alltid vilja ha »Gamle Ole«. Någon gång syntes han där samtala med ensamma damer, som han kallade »övergivna«. Kanske hände det att han visade sitt gomsegel för dem. Samtalsämnena kunde annars vara väder och vind, badtemperaturer och risk för åska. Aldrig politik eller religion eller filosofi. »Det får man skona damerna från!« kunde han säga till oss pojkar. Även det rådet har jag lytt.

Kamrer Wides överdådiga matvanor bidrog starkt till att min farmor betraktade honom som en syndare. Ogudaktigt frosseri, tyckte hon

Tillbaka till Kristinegrund. Före middagen på Grand rakade han sig med italiensk rakkniv från Proraso. Löddret blev perfekt med rakborste i elfenben med vildsvinsborst och tvål av samma fabrikat (»enda märket om du vill vara en gentleman«). Nyrakad och väldoftande bytte han om till smoking (»utan gördel, för Guds skull«). Exakt 19.25 trädde han in i Grands magnifika matsal. Den var sällan mer än halvfull. Den välklädde kamreren väckte alltid viss uppmärksamhet. Han satt ständigt vid samma bord, utan sällskap. Han talade endast undantagsvis med andra än hovmästare, servitörer och servitriser. Någon uppvisning av gomseglet blev det aldrig fråga om där. »Var sak på sin rätta plats!« var hans valspråk.

V

ad kunde stå på middagsmenyn? Kyliga dagar ville kamrer Wide helst som förrätt ha tolv sniglar, alltså vinbergssnäckor, som plockats på Nabben i Arild och levt på en sandbädd i hotellköket utan mat i tre dygn. Varmare dagar föredrog han sex ostron, helst från Bretagne. Fast det var mitt i sommaren verkade han tåla dem. Andra middagsgäster som vågade prova ostronen blev magsjuka. Någon åkte på gulsot. En pensionerad biskop fick föras med ambulans för magpumpning i Ängelholm. Kamrer Wide hade dock en järnmage. Varmrätten? Gärna stekt spätta, med smörstekta rödbetor och champinjoner, samt färskpotatis, förstås. En vanlig efterrätt var skivade jordgubbar och Grands egen vaniljglass, gjord efter hemligt recept. Hans föredragna jordgubbssort var Senga Sengana. Dryck? Champagne, alltid Dom Pérignon, till Möllekuriren nr 4 • 2017


Kamrer Wide och synden • Andra delen ostronen, vit Bordeaux, helst Château Bonnet, till sniglarna och fisken, Sauternes till desserten. »Sauternes är Guds gåva till mänskligheten!« Kamrer Wides överdådiga matvanor bidrog starkt till att min farmor betraktade honom som en syndare. Ogudaktigt frosseri, tyckte hon. »Man lever inte för att äta, man äter för att leva!« Och att kalla alkohol för en gudagåva var hädelse.

Möllekuriren nr 4 • 2017

Foto webben

P

å femtiotalet var det dans på Grand onsdagar och lördagar. Kajle Jürgens och andra orkestrar spelade. Artister som Lulu Ziegler, Sigvard Wallenberg och Ove Flodin kunde uppträda. Flodins signaturmelodi var Den skrattande polisen. Publiken tröttnade aldrig på att höra den. Texten är skriven av Stikkan Andersson. Den är i Nobelprisklass. Själv glömmer jag den aldrig: »Jag känner en polisman som finns i vårt kvarter, han går omkring och skrattar åt allting som han ser. Och alla säger att han är lyckligast i stan, en fet och präktig människa, som skrattar hela dan.« Refrängen är ett riktigt lyckopiller: »Oh, ha, ha, ha, ha, ha, ha, oh, ha, ha, ha, ha, haa, oh, ha, ha, ha, ha, ha, ha, oh, ha, ha, ha, ha, haa!« Kamrer Wide imponerades särskilt av hur Ove Flodin gång på gång kunde skratta sig igenom de sex refrängerna utan att det lät tillkämpat. »Det kallar jag artisteri!« Det dansk-svenska illusionistparet Truxa återkom till Grand flera somrar. Tankeläsning var deras specialitet. Fru Truxa stod med förbundna ögon i ena änden av matsalen. Hennes make plockade upp något föremål hos en av restauranggästerna och samtalade om det. Hustrun skulle tala om vad det var. Och hon lyckades alltid. »Det verkar vara en tågbiljett i första klass mellan Göteborg och Malmö från den 12 juni!« kunde det heta. Kamrer Wide hade kommit på hur de bar sig åt och han berättade det för mig. Det handlade om ett sinnrikt kodat språk, men det var för invecklat för en tolvåring, så jag lade det tyvärr aldrig på

Uppträdde på Grand  Det dansk-svenska paret Truxa återkom flera somrar. Tankeläsning var deras specialitet. Fru Truxa stod med förbundna ögon i ena änden av matsalen. Hennes make plockade upp något föremål hos en av restauranggästerna och samtalade om det. Hustrun skulle tala om vad det var. Hon lyckades alltid, men kamrer Wide hade kommit på hur de bar sig åt.

minnet. Tankeläsning och annat hokus pokus var också syndigt, enligt farmor. »Djävulens påfund.« Under flera somrar korade man Miss Mölle på Grand. När det var sådana arrangemang eller dans och andra evenemang dröjde sig kamrer Wide alltid kvar efter middagen och kaffet med avecen. Kamrer Wide var den ende gästen som drack Grappa. »Rikare eftersmak än cognac!« Men han påpekade för servitrisen att Grappa inte skulle serveras i cognacskupor, utan i speciella strutformade och högre glas. Sådana fanns inte på Grand på den tiden. Där har det skett en uppryckning, kunde jag konstatera när jag senast drack Grappa på Grand. Dansade gjorde kamrer Wide sällan. »Man ska inte slösa med sina talanger!« Mina två kusiner Ann-Marie och Kerstin, som blev Miss Mölle var sitt år, hör till de mycket få som blev uppbjudna av honom. De vittnade om att han var en riktig tangokavaljer. Ingen annan kunde föra dem i tangoturerna som han. Och föras var just vad de behövde. De blev viljelösa dockor i hans armar, bedövade av doften av Musco Real Cologne Classic Scent. Behöver jag nämna att dans var syndigt, enligt farmor? Särskilt tango. Och det blev inte mer dygdigt av att mina kusiner kunde ha varit kamrerens döttrar. »Kamreren är begiven på lammkött«, förklarade min far. Varken jag eller mina kusiner förstod vad han menade. Jag frågade kamrer Wide om han var »begiven på lammkött«, men han svarade att

lammkött hade han aldrig gillat. »Det smakar kofta.« Kvällen fördrev kamrer Wide annars på rummet. Någon gång kunde det hända att han knackade på hos de två ständigt turbanklädda fröknarna Edén, som också tillbringade sina sommarsemestrar på Kristinegrund. De sade att de var systrar, men de var väldigt olika. Min far kallade dem för »karmelitsystrar«, med tillägget »fast inte några klosternoviser, direkt«. Än i denna dag förstår jag inte vad det skulle betyda. Fröknarna Edén hade på sig turbanerna även i sängen. Hur vet jag det? Jo, jag falsklarmade om brand vid ett tillfälle och då kom de utrusande ur rummet, i nattlinnen och turbaner. De bodde på rum nummer tre. Därifrån hördes vid ett av kamrer Wides besök hos de båda fröknarna en våldsam trestämmig skrattsalva. Sopran och mezzosopran och tenor. Det var enda gången som någon hörde kamreren skratta. Smålog gjorde han dock stundtals, åt sina egna skämt.

H

alv tolv var dagen slut. Kamrer Wide somnade efter två tandborstglas maltwhisky. Han ville aldrig avslöja viket märke det var. När jag första gången smakade en 21-årig Auchentoshan Hogshead vid ett besök i Edinburgh 1972, tyckte jag mig dock känna igen den doft som kamrer Berättelsen fortsätter på nästa sida

41


Wide spred när man mötte honom nattetid och han var på väg till toaletten på Kristinegrund. Mycket rök, mycket sherry, mycket alkohol. 21-årig Auchentoshan Hogshead har sedan dess varit även mitt sömnmedel. Såvitt jag vet tog kamrer Wide aldrig emot besökare nattetid. Men min farmor misstänkte att det kunde förekomma orgier hos honom. Rummet hade ju egen ingång. Vad orgier kunde vara förstod jag inte på den tiden. Det är först på gamla dagar som jag har upptäckt att sådana kan vara en krydda i tillvaron.

Å

r 1958 blev alltså sista sommaren som kamrer Wide bodde i Mölle. Dessvärre slutade det med att polis Bruno Johansson fick stoppa honom på stationen precis innan han skulle stiga på 11.26-rälsbussen mot Kattarp, för vidare befordran via Åstorp och Hässleholm till Stockholm. Kamrer Wide hade nämligen stulit med sig av inventarierna från rummet på Kristinegrund. Stöldgodset var ett par väldiga, afrikanska vattenbuffelhorn som prydde väggen ovanför dörren i hans rum. Han ville inte svara på vad han skulle göra med dem. Min far påstod att kamreren antagligen ämnade mala ned hornen som potensmedel och blanda upp en tesked med eftermiddagsteet. För min del lutar jag mer åt uppfattningen att det handlar om ett affektionsvärde i hornen. Han ville ha med sig ett minne från sista semestern på Kristinegrund. I dag vet vi för övrigt bättre än min far: Vattenbuffelhorn främjar inte potensen. Noshörningshorn ska det vara. Hur upptäcktes stöldförsöket? Jo, det var min fars kusin, Bengt-Erik Hansson, som kom ut från Turisthotellet efter förmiddagens styrketår och såg taxin passera i Möllebergsbacken. Bengt-Erik kände igen hornen. De hade inte gått att packa ned i koffertarna, så kamrer Wide satt med dem i baksätet, nödtorftigt inslagna i ett lakan, också stulet. 42

Vad orgier kunde vara förstod jag inte på den tiden. Det är först på gamla dagar som jag har upptäckt att sådana kan vara en krydda i tillvaron

Bengt-Erik slog larm. Först till min farmor på Kristinegrund, som ringde polis Bruno, som ju bodde alldeles intill stationen och kunde ingripa. Kamrer Wide gjorde inget motstånd utan lämnade ifrån sig hornen utan protester. Farmor fick förstås vatten på sin syndakvarn: »En simpel tjuv!« Du känner väl till de sju dödssynderna; högmod, girighet, lusta, avund, frosseri, vrede och lättja. Är det till att praktisera någon av dem? Och ägnade sig kamrer Wide åt några dödssynder? Frågan är berättigad med tanke på att han ju hamnade i helvetet. Att kamrer Wide trodde sig kunna sjunga som Jussi Björling, att han var en fåfäng klädsnobb och att han hade inlagda lyft i kalsongerna får väl betraktas som högmodigt. Likaså hans önskan om att hans stoft skulle placeras bredvid Scipios i Vatikanmuseet. Hans nakna morgongymnastikuppvisningar inför en gift kvinna och hans kvällsbesök hos fröknarna Edén tyder på lusta, det omåttliga ätandet och drickandet på frosseri. Den ansenliga förmögenhet på tre miljoner femhundratvåtusenelva kronor och sjuttiofem öre som han lämnade efter sig skulle kunna vara tecken på att han också var girig. Men jag tror att han bara var sparsam. Och sparsamhet är en dygd.

Medelst handuppräckning fick publiken avgöra. Omröstningen gav siffrorna fyrtioåtta »icke-syndare« och en (1) »syndare«. Två damer i publiken, mycket välkända profiler i Mölle, avstod från att rösta. De sade sig inte ha fått tillräckligt med information. Fler intima detaljer ville de ha. Jag har lovat dem att förmedla sådana – i ett mer privat sammanhang. Den sortens detaljer lämpar sig inte för offentligheten. Omröstningen kläckte en programidé i min hjärna. Var får jag allt ifrån, undrar många. Även jag ibland. Jag sålde idén till TV3. I april 2018 börjar där Domens dag, tio direktsända program där nyligen avlidna personers liv presenteras för tittarna, som får telefonrösta om det bör bli himmel eller helvete för den döda. Som garant för att det blir seriöst och etiskt och empatiskt finns jag med i redaktionen. Programledare? Vi hoppas på Lars Adaktusson. När omröstningsresultatet för kamrer Wide, 48–1, stod klart i stationshuset den 19 juli hördes ett svagt men tydligt »Vincerò!« från underjorden. Det lät som Jussi Björling.

f

S

ammanfattningsvis praktiserade alltså kamrer Wide tre av sju dödssynder. Min preliminära slutsats blir att kamrer Wide inte var värre syndare än de flesta. Den tesen prövade jag vid mitt anförande om kamrer Wide under »Syndens vecka« i stationshuset i juli. Möllekuriren nr 4 • 2017


~ Ett av Sveriges vackraste Hotell ~ utsett till Sveriges 14:e bästa hotell 2016

Öppet alla dagar om vi har hotellgäster annars torsdag–söndag och alla mellandagarna

Jul hemma i Mölle – på HK – varje helg Det läckraste julbord du skådat, i en miljö som andas jul & tradition Mängder av Hemlagade, närproducerade läckerheter från Kullabygden – sill i massor (Dry Martini-, Lingon & Vodka m.m.), ål, fiskad i Mölle med tillstånd av länsstyrelsen, lax & skinka samt mängder av småvarmt & överraskningar ~ och så ett helt rum FYLLT av hemlagat godis Julafton fullt

Boka NU ~ välkommen Söker du roliga & annorlunda julklappar? Kom och botanisera i Gunillas spännande

”hamndelsbod”

där kan du även komplettera med förnödenheter

Restaurang ● Hotel ● Konferens Telefon 042-34 70 00 ● info@hotelkullaberg.se ● www.hotelkullaberg.se PS Vi städar den1–26 januari, men sedan är det öppet & After Work som vanligt

Möllekuriren nr 4 • 2017

43


Kullaberg – ett certifierat naturreservat

Mölle, Kullaberg och trafiken Av Christina Ullenius och Mats Jönsson ETT OMFATTANDE OCH  ambitiöst arbete har lett fram till att Kullaberg är Sveriges första certifierade naturreservat. Länsstyrelsen har haft ansvaret och arbetet har letts av Daniel Åberg, platschef för naturreservatet. Målet är att skydda naturvärden och skapa förutsättningar för en hållbar turism. Det är ett mål som många kan stödja, men vad innebär certifieringen?

Begreppet certifiering  känner man igen från andra samhällsområden, till exempel ISO-standarder. Certifieringen av Kullaberg gäller för fem år, och under tiden ska naturreservatet arbeta med den handlingsplan för hållbar turism som togs fram och som låg till grund för ansökan. Planen ska konkretiseras och genomföras. Ett stort antal parter har deltagit i förarbetet, bland annat kommunen, företagare, markägare och intresseorganisationer, men också andra som är engagerade i Kullaberg, till exempel Mölle By- och

Kulturförening. Det innebar motstridiga intressen som översattes i handlingsplanen. En grund för arbetet var analyser och förslag från spanska konsulter och studenter. –  Jag tror att det här sammantaget kommer att innebära att vi kan skydda, bevara och förbättra Kullabergs naturvärden samtidigt som vi kan utveckla friluftslivet och turistupplevelserna på Kullaberg ytterligare, säger Daniel Åberg. Och vi kommer att få mycket positiv uppmärksamhet, inte minst internationellt. Så nu är det bara  att sätta igång då? Nej, så enkelt är det inte. Det är många faktorer som bestämmer vad som kan bli gjort. Ansvaret ligger på länsstyrelsen, företrädd av Kullabergs naturreservat. Inledningsvis har Jordbruksverket beviljat 2,2 miljoner kronor för att arbeta med mobilitetsplanen. Pengarna ska bland annat användas till diplomering av guideföretag, miljöutbildning för nä-

Bild A  Kartan visar tre olika alternativ för placering av en infartsparkering på cirka 7 000 kvadratmeter. Originalbilden har rubriken »Kullaberg & Mölle Gate alternatives«.

ringslivsidkare på Kullaberg och ett nytt skyltkoncept för naturreservatet. Mobilitetsplanen engagerar många, eftersom den ska hantera hur man kommer till naturreservatet och hur man kan röra sig på Kullaberg. Trafikflödena med bilar är en central fråga, och den långsiktiga ambitionen är att minska mängden bilar som på sommaren kör genom naturreservatet. En dag i juli 2017 passerade 1 667 bilar genom byn upp mot fyren. Det krävs infartsparkeringar på flera ställen för att minska trycket. En infartsparkering bör kombineras med goda möjligheter till vidare färd med buss. Men mobilitetsplanen  omfattar så mycket mer, bland annat vandringsstigar, stigar för ryttare och cykelleder. Man kan erbjuda olika stråk för olika sätt att röra sig på berget. Ett antal skisser finns i länsstyrelsens material, och dessa har varit uppe på olika arbetsmöten. Redan ordet infartsparkering skapar oro. Var ska en sådan ligga, hur stor ska den vara och hur störande kan den bli? En bild som har presenterats visar tre möjliga placeringar, se bild A nedan. Inget av förslagen har väckt entusiasm. Alternativ 1 på östra sidan av infarten till kapellet på åkermark ger nära promenadavstånd in till byn. Alternativ 2 och 3 har inte fördelen av närhet. Alla tre förslagen, liksom andra förslag, har hunnit utsättas för allvarlig kritik.

Bild B  Kommunen skissar på en parkering väster om kapellet, alltså på andra sidan av allén än den som visas i bild A. Där finns i dag en återvinningsstation, en transformator och outnyttjad, övervuxen mark.

Karta Certifieringsprojektet

Karta Höganäs kommun

44

Möllekuriren nr 4 • 2017


En dag i juli 2017 passerade 1 667 bilar genom byn upp mot fyren. Det krävs infartsparkeringar på flera ställen för att minska trycket Det är lätt att förutse  att arbetet framöver kommer att bli svårt när olika intressen ställs mot varandra. Andra aktiviteter som vandring, klättring och ridning kan kanske vara lättare att finna hållbara lösningar för. Låt oss komma ihåg att certifieringen har som mål att skydda, bevara och förbättra Kullabergs naturvärden och samtidigt utveckla friluftslivet och turistupplevelserna på Kullaberg. Höganäs kommun är en av de många parter som måste ta initiativ för att förverkliga målen för mobilitetsplanen när det gäller trafik och parkering. Kommunen har haft  ett första möte för att diskutera möjligheten att anlägga en parkering vid kapellet. Det är många som berörs om något ska kunna förverkligas. Deltagare i det första mötet var företrädare för kommunen, för Krapperup, för Brunnby församling och för naturreservatet Kullaberg. Byföreningen var representerad av Mats Jönsson. Krapperup äger marken och kommunen äger genomförandet. Sedan det mötet ägde rum har kommunen börjat skissa på en parkering väster om allén till kapellet, se Bild B,

Möllekuriren nr 4 • 2017

alltså på andra sidan av allén än den som visas i Bild A. En parkering där ger utrymme för avsevärt färre bilar än vad som har lyfts fram i tidigare förslag. Där parkeringen är tänkt finns i dag en återvinningsstation, en transformator och outnyttjad, övervuxen mark. Området gränsar i norr mot berget och den stig som går fram till kapellet. Naturen längs gångstigen ska skyddas. Kommunen ser möjligheter att ta vara på marken fram till allén som leder in till kapellet. De kastanjer som i dag pryder kyrkallén måste tas ned av helt andra skäl än en eventuell etablering av en parkering. De är gamla och sjuka. I stället kommer nya träd att planteras. Den här placeringen  ger möjlighet att ha en samlad infart till kapellet, återvinningsstationen och parkeringen. Det skulle minska den trafikfara som flera infarter på en kort sträcka innebär. Den som ska besöka kapellet parkerar och får en kort sträcka till kapellet. En framtida buss mot fyren får en hållplats på parkeringen, som också utrustas med informationstavlor. Besökare till Mölle och hamnen har promenadavstånd till sina mål. Brunnby församling har uttryckt sig positivt för den här lösningen med placering väster om allén. Byföreningens styrelse  har diskuterat olika parkeringsalternativ och är starkt kritisk till en placering av en stor parkering i läge 1 på bild A. Styrelsen har däremot uttalat att man kan stödja en mindre parkering, det vill säga något motsvarande den skiss som nu diskuteras.

För att parkeringen ska bli verklighet måste kommunen hitta en lösning tillsammans med Krapperup, som är markägare. Förhoppningar finns att den nya parkeringen ska vara klar till sommaren 2018, men ett mer realistiskt mål är att ha den klar till säsongen 2019. Den 17 juli 2017 toppade trafikflödet genom Mölle – då passerade som nämnts 1 667 bilar genom byn i riktning mot fyren. En parkering med en kapacitet på cirka 100 bilar har liten effekt om man vill nå en kraftfull minskning av trafiken upp mot fyren. Den planerade parkeringen väster om kapellet underlättar primärt för kyrkobesökarna, och minskar i någon mån trycket på gatorna i Mölle. Den måste kompletteras med andra åtgärder. Bland exempel på alternativ för besökare finns förslag att förbättra möjligheten att parkera vid Björkeröd och Himmelstorp. Vi är många som tycker  att sommartrafiken genom Mölle är ett problem, och som stöder de övergripande målen för naturreservatet. Om vi kan bistå med konstruktiv kritik och förslag kanske vi ökar möjligheterna att nå framgång i det arbete som ska skydda naturvärden och skapa förutsättningar för hållbar turism. m

LÄS OCKSÅ På sidan 52–53 finns två insändare som handlar om trafikfrågan i Mölle.

45


Resväskan och kofferten  innehållande det gamla herbariet har lokaliserats på vinden till Krapperups Slott och öppnas andaktsfullt. Från vänster: Lennart Engstrand, Arne Strid, Eva Lilienberg Olsson och Roland von Bothmer.

Skatten på Krapperups slottsvind Text Roland von Bothmer Foto Bengt Bentzer

46

I

början av mars 2016 hade fyra äldre herrar möjlighet att få vistas på Krapperup för att arbeta med ett gemensamt projekt om gamla kulturväxter. I samtal med Eva Lilienberg Olsson, kul-

turintendenten, fick vi då veta att det sedan länge finns ett herbarium med pressade gamla växter på slottets vind som aldrig har blivit genomgånget. Eftersom vi alla har en bakgrund i botanik, och två av oss har varit yrkesverksamma inom

botaniken, blev vi mycket intresserade av att få se materialet och bedöma dess värde. Eva var först lite skeptisk, men efter en viss övertalning fick vi möjlighet att under en kort stund få se materialet – och vår entusiasm blev inte mindre. Här kunde en veritabel skatt ligga gömd sedan sekler! Den korta inspektionen visade att växterna ligger samlade i en resväska och en koffert, och ingen verkar ha studerat materialet sedan det samlades in. Växterna är i ett förvånansvärt Möllekuriren nr 4 • 2017


gott skick och mycket litet påverkade av insekter, fukt eller ovarsam behandling. Vi gjorde några  stickprov i väskan och i kofferten. Herbariet är ordnat i växtfamiljer och till varje ark finns i de flesta fall en handskriven etikett med uppgift om artnamn enligt dåtidens nomenklatur. Insamlingsår anges också, liksom en kortfattad uppgift om var växten togs om hand. Däremot saknas uppgift om insamlare. Det material som vi såg var insamlat på Kullen eller i botaniska trädgården i Uppsala mellan åren 1838 och 1853. Växterna är vackert pressade, vilket visar att den eller de som utförde arbetet hade goda kunskaper i botanik och att det fanns ett syfte med insamlingen. Växterna ligger delvis i omslag, makulatur, det vill säga gamla tidningar, korrektur av böcker eller annat tryck. Materialet kan ha ett stort kulturhistoriskt och vetenskapshistoriskt värde och kan spegla den tid det är insamlat i. Det kan tillföra kunskap om Krapperup och personerna i och kring slottet. Ett nytt projekt  tar form. Vi har fått ett anslag från den Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen för att göra en ordentlig genomgång av materialet i det gamla herbariet och upprätta en databas. Vi hoppas att projektet kommer att belysa frågor av det här slaget: •  Vem eller vilka är personerna bakom det mödosamt insamlade materialet och hur ser anknytningen till slottet ut? Möllekuriren nr 4 • 2017

•  Vad kan växterna och etiketteringen berätta? Vad har samlats på Kullen, i botaniska trädgården i Uppsala eller på andra lokaler? Kan detta säga något om floran eller floraförändringar av olika arter eller vad man har odlat i Uppsala under denna tid? Varför gjordes insamlingar i Uppsala?

SKATTLETARE Bengt Bentzer, f.d. VD för Hilleshög AB Roland von Bothmer, professor emeritus SLU Lennart Engstrand, f.d. chef för Botaniska Trädgården i Lund Arne Strid, f.d. direktör för Botaniska Trädgården i Göteborg

Öppnad  När vi lyfte på locket till resväskan såg vi växterna som hade legat förborgade där i 150 år. Ett starkt ögonblick för fyra entusiastiska botaniker.

•  Makulaturen som växterna är inslagna i kan vara mycket intressant. Vad är det för tryck, kan det berätta något om tiden, om personen, om Krapperup? Informationen om det dokumenterade materialet kan sedan leda till en bredare kultur- och vetenskapshistorisk studie för att ytterligare bredda kunskapen om Krapperups intressanta historia. Vi ser fram mot några spännande dagar tillsammans med de gamla växterna! m

Herbarium Herbarium är en samling av pressade växter, som används för studier i botanik. För att bevara insamlade växters form och färg läggs de plant mellan papper med hög uppsugningsförmåga och placeras i en växtpress. När växterna torkat tas de ur pressen och limmas på styvt, vitt papper. Alla uppgifter om när och var växten samlats in, växtbeskrivning och beskrivning av omgivningen där den växte antecknas på papperet. Därefter placeras den i en skyddande låda. Herbarier används för att studera växter, för att verifiera växters klassificering, för att studera växters geografiska utbredning och liknande. Därför är det önskvärt att så mycket som möjligt av växten tas till vara. Ur Wikipedia

47


Foto webben

Sjökapten Nils Johan Pyks berättelse över den trefligaste Jul han har minne av

D

et var Julafton 1908 i Newport hamn i Wales,

fruso, och gossen var blyg och ville ingenting

som jag gick en regnig

säga, men flickan var något mera frimodig. Jag

stormig eftermiddag på

såg att de s.k. skorna de hade på sig voro alldeles

gatan och reflekterade över

genomvåta och söndriga, och så frågade jag dem

de många människor som gjorde sina förberedel-

om de ville hava hvardera ett par nya skor, hvil-

ser för att fira Julen, och då jag tänkte hur tomt

ket de gerna gingo med på.

sjömanslivet är på familje samkväm och förståel-

Vi gingo så in i en skoaffär, och där ordnade

se för medmänniskor, särskilt då man är främling

jag skor till dem, men jag bad att få skor som voro

i ett främmande land.

starka och vattentäta, hvilket jag även fick. Då

Det var så att vi blevo lastade med en last kol

de skulle taga de gamla av för att prova de nya,

och skulle på kvällen avgå till Spanien. Jag tänkte

så fick vi nästan endast se ett par smutsiga bara

som så, det är inte många här på gatan som har

fötter, ty strumporna voro alldeles utslitna.

så dystra tankar om Julhelgen som jag hade, som

I samma ögonblick fick jag av affärsinneha-

skulle ut i storm och regn på Bristol kanalen ut

varen en häpen blick och förfrågan om det var

i Atlanten, men så i samma ögonblick mötte jag

mina barn, ty som jag själv var väl klädd undrade

tvenne små barn, en flicka på cirka 10 år med sin

han hur detta hängde ihop, men så förklarade jag

bror cirka 7 à 8 år, gå hand i hand på gatan, frus-

att det var ett par småttingar som jag träffat på

na och igenomvåta.

gatan, och ville giva liten Julglädje.

Jag tänkte, dessa små har det nog mycket säm-

48

Jag tilltalade dem och frågade dem om de

Som det ej passade att sticka dessa bara

re än vi i kväll. Jag tänkte, här har du ett passande

barna fötter i nya skor bestämde jag att först gå i

tillfälle att bereda dessa små litet glädje som på

en annan affär tvärs över gatan och få dem ett par

samma gång kan glädja dig själf.

varma strumpor. Då vi hade fått dessa strumpor Möllekuriren nr 4 • 2017


blevo barnen nog så glada och meddelsamma,

Affärsinnehavaren var nyfiken veta hvem jag

men som särskilt gossen var tunt klädd, frågade

var, ty han hörde på dialekten att jag var utlända-

jag honom om han skulle bliva glad om han fick

re, och mitt svar blev, »jag är en son av det land

en ny rock, något svar fick jag ej men en nådig

som har midsommar natt sol«, kanske att han

barna blick. Affärsinnehavaren kom fram med

funderade på det många gånger.

flera sorter, men så var där en med två rader stora

Då vi så voro färdiga med ekiperingen gingo vi

gula knappar och den passade honom och affären

ut och så in i en »sötsaksaffär« och fingo de var-

var gjord.

dera en del sötsaker. Vidare gingo vi ut på gatan,

Sedan gingo vi tillbaka i skoaffären och fingo

och att se denne lille gosse hur han såg på sina

skorna på. Affärsinnehavaren frågade mig hur

nya skor och de blanka knapparna i rocken, det

vi skulle göra med de gamla skorna, och då bad

var för mig en stor Julglädje.

jag honom att lägga dem i en gemensam paket,

Och så följde jag dem bort mot den gatan där

så kunde barnens föräldrar göra med dem som

de hade sitt hem, och så tackade de och vi önska-

de ville, men då invände affärsinnehavaren mot

de varandra en God Jul.

mitt förslag, och sade att det ej var osannoligt att

Sedan gick jag ombord på mitt fartyg och sena-

om barnen komma hem med de gamla skorna,

re på kvällen gingo vi till sjöss. Den lilla uppoff-

kanske att de (föräldarna) nästa söckendag togo

ringen jag gjorde dessa två små, den gladde mig

barnens nya skor och gick till pantbanken med

många, många gånger.

dem, och barnen återigän fingo de gamla skorna, men då bad jag affärsinnehavaren att behålla de gamla och kasta dem i soplådan, hvilket även blev

Berättelsen har publicerats en gång tidigare i Möllekuriren, i 2014 nummer 4.

gjort.

NÅGRA ORD OM BREVSKRIVAREN Nils Johan Pyk föddes i Mölle 1876, son till sjökapten Oskar Pyk och Botilda Pyk, född Bökberg. Nils följde i sin fars fotspår och gav sig tidigt ut till sjöss. Han blev också sjökapten och tog hand om många unga Möllepågar. Under hans överinseende fick de lära sig det hårda livet på de sju haven. Han seglade och var ute till havs under långa perioder. När han kom tillbaka till Mölle sade han: »Många vackra ställen har jag sett, men inget går upp mot Mölle och Kullaberg.« Nils donerade pengar till bygget av kapellet, och han var med när man räddade berget från att bli uppköpt av tyskar genom att förvärva aktier i Kullabergs Natur AB. Han stöttade sjömansänkor, så att de kunde få det att gå runt när de hade blivit ensamma med barn och hem.

Möllekuriren nr 4 • 2017

Av Johanna Pyk-Jargård*

Vid femtio års ålder mönstrade Nils av för gott. Han gifte sig med Meli som hade väntat troget på honom. De fick två söner: Nils Oskar och Johan Bertil. Nils engagerade sig i byn och var framför allt aktiv i hamnföreningen. Han gjorde skisser på hur hamnen skulle byggas om för att bli tryggare, något som fortfarande är aktuellt. Ankaret vid flaggstången, som nästan alla Möllebarn har klättrat på, köpte Nils i Sölvesborg och skänkte till hamnen. Nils satt i i Rederi Hillerströms styrelse och var aktiv i Helsingborgs Sjöfartsförening. I slutet på 1950-talet ville Nils äldste son, Nils Oskar, starta ett eget rederi. Nils hjälpte till med kunskap och kapital. Tillsammans startade de N.O. Pyk och Rederiaktiebolaget Polar. Polar var det sista rederiet som grundades i Kullabygden och byggde sina egna nya båtar.

Nils och Meli bodde på Solbacken vid Brantelid. I det soliga läget på sydsluttningen där kunde Nils odla både vindruvor och aprikoser. Ovanför trädgården hade Nils ett litet lusthus. Där satt han och njöt av utsikten och lyssnade på väderleksrapporten till en god konjak – i väntan på att lugnet skulle lägga sig i Villa Solbacken. Nils var aktiv som styrelsemedlem i N.O. Pyk och Polar till den dagen han gick bort, den 5 augusti 1965. Personalen kunde alltid kontakta honom när hans son Nils Oskar var till sjöss och svår att nå.

* Nils Johan Pyks barnbarn

49


Ett samtal med Toomas Mathiesen

Läkaren, konstnären, kompositören ...

Att förstå, säger Toomas, innebär att först uppleva, inte bara veta eller kunna. Allt kan inte vägas eller mätas

Text Ingemar Löfgren • Foto Christer Wallentin

H

an är en sanningssökare som ständigt går på djupet i kunskapsfält som ofta utmanar och kompletterar den gängse bilden av »sanningen« och »verkligheten«. Vi har alla vår individuella inre karta, som gör den yttre »verkligheten« någorlunda förståelig och möjlig att navigera i. De flesta av oss betraktar och använder med övertygelse vår inre karta som »sanningen« och säger till oss själva: Så här är det! Svaren i fokus – inte frågorna. Det kanske är nödvändigt för att vi ska vara trygga i vardagen.

utforska den sida av människan som inte begränsas till tänkandet. Närvaro och uppmärksamhet i nuet, hela jag som deltagare, med känslor och egenskaper av magisk, andlig natur. Med en sådan närvaro ger omvärlden ett eko tillbaka. Vilja och varande  i nuet är allt vi är. Men ögonblick förrinner och ögonblick förbliver. Nuet är ständigt föränderligt, men även en ständigt obruten tråd genom evigheten. Det kanske låter abstrakt, men närvaro i nuet är ytterst konkret. Varandet och viljan är primära, omedelbara och

nödvändigtvis verkliga. Parapsykologi visar hur människans vilja ständigt överträffar begränsningar som hennes resonerande tankar önskat tillmäta den. Samtalet tar många  vändningar. Vi berör makt och ondska. –  De som härskar söker per definition makt, säger Toomas. Och makt verkar alltid ta andra vägar än den sanna godhetens. Vi lever ju i människans värld, inte i Guds. –  Den frimodige söker inte makten. Det genuint goda är sällan en del av makten. Alla höga värden är enkom positiva. De saknar såväl mått som motsats.

Så icke för  Toomas. Han är ifrågasättaren, framför allt av den »sanning« som produceras av medier och andra auktoriteter, som ständigt matar oss med bilder av hur det är. Han tvekar inte att kalla det för hjärntvätt. En likriktning av vår syn på världen, mänskligheten, och oss själva, som vi knappast kan värja oss mot. I synnerhet inte, om vi inte är medvetna om att den sker. Jag sticker in en kommentar om det senaste årets så kallade fake news och alternativa sanningar. – Det är fake news om fake news, säger Toomas. Toomas CV är späckad  av fördjupande studier inom många områden: klassisk musik, medicin (medicine licentiat 1975), filosofi, psykologi (CG Jungs samlade verk), zenbuddhism, parapsykologi. Nuet, viljan, varandet är nyckelord för hans kunskapssökande. Han har en ständig ambition »att vara mer«, att 50

Möllekuriren nr 4 • 2017


Utställning i annexet  Toomas Mathiesen var en av den gångna sommarens första utställare. Han visade finstämda akvareller från Kullabygden.

–  Ja, jag förstår, säger jag, och tycker att jag tänker rätt. –  Att förstå, säger Toomas, innebär att först uppleva, inte bara veta eller kunna. Allt kan inte vägas eller mätas. Upplevelser kan variera i intensitet, men inte mätas objektivt. –  Tankarna finns för att förstå nuet i intellektuell mening. Med tankarnas hjälp kan vi resonera, analysera, beskriva. Men vi är så mycket mer än våra tankar. Det är som skillnaden mellan att läsa menyn och att äta maten. En upplevelse med många sinnen, inte bara hjärnans tankar.

Timmarna går …  utan att jag förnimmer tidens gång. –  Hur beskriver du din relation till den värld som vi andra lever våra liv i? frågar jag. Vi är ju uppslukade av planer för morgondagen, materiell tillfredsställelse … mer och fortare. –  Jag är en betraktare, säger Toomas. Kanske en outsider, men ingen enstöring. Jag arbetar fortfarande trots att jag har passerat sjuttio, och det är ett sätt för mig att återknyta till »livet därute«. Krocken med tanten och hennes potatispåsar är arbetstiteln på den bok som Toomas arbetar med för närvaran-

de. Vilja och varande är navet i boken. Jag ser fram emot att köpa ett dedicerat exemplar. Och jag förväntar mig att den väcker fler frågor än den ger svar. Samtalet med Toomas  gav mig glimtvis kontakt med »livet härinne«. Om du vill veta mer om Toomas kompositioner, han föreningsengagemang och studier – sök på internet. Jag har i denna artikel endast försökt återge samtalet, så som jag fångade det. Där och då. Kanske var det annorlunda när det försiggick i det nu som existerade när det genomfördes. m

Levnadsbeskrivning • Att hålla huvudet kallt i en bedräglig tid MINA FÖRÄLDRAR KOMMER från

Jag såg min far simma långt ut och

inrådan önska studera kemi – men

zenbuddhismen samt Jungs

ett folk, som finner trygghet i

han lärde mig njuta av att svepas

lyckades mest ägna mig åt konst

psykologi.

djupa skogar. De har upplevt

omkring i stormvågornas dans.

och musik.

Denna, omgiven av klippformatio-

Jag kom att beundra renässan-

gått miste om genom medicinut-

ner i märkliga gestalter och varma

sens balanserade flerstämmighet,

bildningen och inledde grundlig

färger, krönta av en tät grön urskog

liksom den tidiga medeltida. Jag

genomgång av Jungs samlade

och därovan himlen med svävande

fann Augustinus Gudsstaden

verk.

havstrutar, har för alltid inpräntat

och vidare min favorituttolkare

sin andefläkt i mig, klar och vid-

av de sena Beethovensonaterna,

Våren 1945 fick de arbete i Höga-

sträckt sådana sommardagar, di-

Wilhelm Kempf – och så återvände

näs. Att Östeuropa överlämnades

sigt rofylld till hösten, magiskt för-

jag till Uppsala för att studera

till Stalin ryckte undan deras

tätad under kvällningens fyrpanna,

medicin.

fotfäste. De kunde inte återvända

sällsam i nattens oändlighet och

hem. Sovjetryssland hade blivit ett

stjärnornas ädelstenar framstigna

hot mot mänskligheten och Ameri-

ur vintergatans myllrande töcken.

ka frihetens enda hopp. Nu vet vi

Det är ett heligt berg, dess stigar

bättre. Arkiv har blivit tillgängliga

har trampats upp mellan själar och

och dubbelspelet har avslöjats.

dessa själars Gud.

kommunistisk terror och mottagit efterföljande tysk ockupation med lättnad. När de allierade fick kommunismens bekämpare på fall, lyckades de under tursamma omständigheter fly till Sverige.

Ett knappt årtionde tärande tristess senare var jag etablerad röntgenunderläkare i Södra Norrland.

Jag började komplettera vad jag

Därefter, i stället för att påbörja akademisk karriär med avhandling och hatt, skaffade jag piano och litteratur om komposition samt startade ett operaskrivande. Detta blev en andlig vandring över berget under två års fritid och lärde mig skapandets extas som utmynnade i en mirakulös

Jag och mina bröder inviterades

bekräftelse av Jungs synchronici-

att tillbringa sommarledigheter

teter, vilken inbjöd till ett fortsatt

hos Lars Vilks på Balderup,

utforskandet av viljans natur –

herrgården vid Kullabergs östra

men det förstod jag inte förrän

fot (där han hyrde en rymlig suter-

långt senare.

Från Höganäs upptäckte mina

Jag har alltid haft lätt att teckna.

föräldrar Kullabergs rygg ut mot

Men i de tidiga tonåren uppslu-

Kattegatt och min barndoms

kades jag av astronomi, sedan av

somrar tillbringades därstädes på

musik. Jag drogs direkt till den

Gamla Kullagården. Halvöberget

klassiska utan omvägar. I slutet av

som är omgivet av paradisiskt vat-

tonåren for jag med stipendium till

Vi bekantades med influenser från

ten med lagom låg salthalt kan bli

Wesleyan University i Connec-

Så här börjar Toomas berättelsen om sitt liv, och fortsättningen är lika fängslande. Läs den på webben:

konstvärlden, den i modet komna

rooketime.se/links67/toomaslev.shtml

22 grader varmt i juli och augusti.

ticut och låtsades på min fars

rängvåning).

51

Möllekuriren nr 4 • 2017 http://www.


INSÄNT

Mölle – bilfritt men till vilket pris? TRAFIKSITUATIONEN I MÖLLE  var temat för

tre artiklar i septembernumret av Möllekuriren, huvudsakligen med anledning av Trafikverkets nyligen genomförda åtgärdsvalstudie och en av Naturvårdsverket initierad mobilitetsplan. Syfte med dessa utredningar har varit att förbättra trafiksäkerheten och miljön för Mölleborna under sommarmånaderna samtidigt som man vill åstadkomma en strategi för en hållbar turism och utveckla Kullabergs naturreservat till en certifierad turismdestination. Artikelförfattarna anser dock att de åtgärder som föreslås i dessa förstudier är alltför försiktiga och att utredningarna inte kommer att leda till någon nämnvärd förbättring av trafikläget under turistsäsongen. De kräver i stället att betydligt mer radikala åtgärder sätts in. Så pass långtgående och extrema att det säkert var fler Möllebor än vi som höjde på ögonbrynen. Lösningen på problemet  skulle vara stora infartsparkeringar bortanför kapellet mot Kockenhus med servicefunktioner för turister samt låsta bommar med koder och digitala passerkort. Mölle skulle bli ett »gated community« av ett slag vi inte har i Sverige, men väl möter i många andra länder, framförallt i renodlade bostadsområden som huvudsakligen av säkerhetsskäl vill avskärma sig från omvärlden. Gated communities kan knappast representera en önskvärd samhällsutveckling och har dessutom en negativ inverkan på näringslivet – många av dessa avstängda miljöer upplevs dessutom ofta som sterila och i avsaknad av liv. Artiklarna utmärks generellt av ett högt tonläge och drastiska formuleringar – det talas bland annat om »trafikinfarkt« och att trycket från bilarna är »makalöst«. Och visst är Mölle en mycket känslig miljö med trånga gator där många bilar kör för fort i jakten på parkeringsplatser som inte finns, och visst skulle det vara bättre med färre bilar som körde i lägre 52

hastigheter. Nog skulle det också behövas tydligare skyltsystem som påminner om hastighetsbegränsningar och mer närvarande tillsyn i form av parkeringsvakter.

Ett välbevarat och helgjutet  kulturlandskap kring kapellet och Ryhuset skulle äventyras och gå förlorat om stora infartsparkeringar skulle anläggas här. För de flesta besökare – och Möllebor – är vyn över landskapet mot Kullaberg en av höjdpunkterna vid ankomsten till Mölle

Den intensiva trafiken  genom Mölle under de tre sommarmånaderna anförs som ett huvudskäl till de radikala åtgärderna. Men handlar det i realiteten egentligen inte om sex veckor? Och jämfört med andra orter i Sverige är bilträngseln i Mölle sommartid ändå kanske inte så extrem? En talande jämförelse kan vara vissa stadsdelar i våra storstäder, Visby eller Skanör/Falsterbo – eller för att använda sig av ett internationellt exempel – pittoreska bergsbyar i Sydfrankrike som St-Paul de Vence, som har en extremt lång turistsäsong från mars–oktober. Den bristande realismen  gäller även artikelförfattarens förslag om hur besökarna ska transportera sig från infartsparkeringarna på sin fortsatta färd upp till Kullaberg eller vidare på rundtur i Mölle. Elcyklar, flakmopeder och minibussar fungerar för många när det är fint väder och när man inte har bagage, knappast däremot för uppklädda hotell- och restauranggäster med bagage, gäster med presenter, turister med småbarn, för äldre och rörelsehindrade. Infartsparkeringarna i Mölle skulle redan i mitten av augusti stå helt öde med sina glasskiosker, toaletter och turistinformation. Och till priset av vad? Ett välbevarat och helgjutet kulturlandskap kring kapellet och Ryhuset skulle äventyras och gå förlorat om stora infartsparkeringar skulle anläggas här. För de flesta besökare – och Möllebor – är vyn över landskapet mot Kullaberg en av höjdpunkterna vid ankomsten till Mölle. Godslandskapets helhet med åkrarna och vyerna mot Kullaberg är således något som ger platsen dess särart och har dessutom utsetts till ett riksintresse för kulturmiljövården. Bevarandet av denna

nationellt unika kulturmiljö står nu mot ett antal fastighetsägares önskemål om lugn och ro i juli månad – krav som får sägas representera ett särintresse. Drömmen om ett helt bilfritt  Mölle under sommarmånaderna kommer kanske aldrig bli verklighet. Som så ofta är dock många småskaliga lösningar bättre än en alltför radikal vision. De storskaliga ingreppen har vi sett nog av i det förflutna, inte minst i våra svenska städer där man under 1950- och 60-talen rev och skövlade för att bereda plats för biltrafiken. En enkel och framkomlig väg skulle i stället vara en mer diskret parkering med promenadavstånd till hamnen, det skulle ge bäst effekt eftersom hamnen är ett stort besöksmål i Mölle under sommaren. Bättre skyltning, kameror  och fler parkeringsvakter under högsäsong är andra möjliga åtgärder som utredarna får se närmare på. Som alltid är det klokt att besinna sig och fundera en vända till än att göra något förhastat som man sedan får ångra för alltid. Det är det säkert många Möllebor som vill skriva under på! Rebecka M. Adelswärd Henric och Anita Ankarcrona Anna Henricsson Claes Moser och Sanna Evers Ulf och Elli Stenbeck

Möllekuriren nr 4 • 2017


INSÄNT

Massbilismen har skapat en ohållbar situation KONTENTAN AV MITT FÖRSLAG  i förra numret

är att kommunen ordnar en infartsparkering och att alla tillfälliga, bilburna sommarturister blir tvungna att ställa sig där. Sedan tidningen kom ut har flera hört av sig. Jag har fått både ris och ros, men det vanligast har varit att folk har ruskat på huvudet och tyckt att förslaget är överdrivet och orealistiskt. Jag är tacksam för  de åttas insändare här intill, eftersom den ger mig en möjlighet att förklara mig lite närmare. Oktetten låter påskina att jag drömmer om ett bilfritt Mölle. Men det gör jag inte. Jag föreslår en begränsning under tre av årets tolv månader, och det gäller bara tillfälliga besökare. Alla boende, näringsidkare, hantverkare, hemvårdare, golfspelare med flera skulle naturligtvis få köra ut och in som vanligt. Bilfritt är varken realistiskt eller önskvärt. Men jag tycker att det skulle kännas bra om trafiken i Mölle och naturreservatet blev ungefär som den var i början av 1970-talet. Är inte det ett mål att sträva efter? Efter andra världskriget  ökade antalet bilar snabbt, och under 1950-talet växte bilbeståndet från cirka 250 000 bilar till 1,2 miljoner. Ökningen fortsatte, och snart är antalet uppe i 5 miljoner, se tabellen här bredvid. Jag skulle tro att många med mig inte fullt ut har insett vilken stor förändring massbilismen innebär. Det är i trånga byar som Mölle, byggda på hästskjutsarnas tid, som expansionen blir synlig. En dag i juli i år passerade 1 667 bilar genom byn upp mot fyren, se artikeln på sidan 44–45. Jag förmodar att det bara gällde i en riktning, eftersom samtliga besökare är tvungna att köra tillbaka samma väg genom byn. Anta att det är lågt räknat i genomsnitt 1 000 bilar per dag som far upp genom Mölle under sommarmånaderna; det blir sammanlagt nästan 200 000 bilar som ska trafikera Kullabergsbacken. Möllekuriren nr 4 • 2017

De åtta insändarskribenterna menar att »ett antal fastighetsägares önskemål om lugn och ro /.../ får sägas representera ett särintresse.« För egen del är jag varken fastighetsägare eller mycket för lugn och ro. I en annan del av  det här numret skriver Hans Peterson att Mölle är ganska dött på vintern (sidan 12), och det kan man hålla med om. Jag har ingenting emot vintertillvaron i byn, men jag gillar

Det avgörande är om tillfälliga sommarbesökare måste parkera bilen för att sedan ta sig vidare till Mölle och Kullaberg på annat vis verkligen tiden från april och framåt när de sommarboende och turisterna väller in. Det blir fart, det är härligt. Om det gick att minska somrarnas biltrafik, vore det bra för alla, menar jag. Att dra i sig avgaser och svälja partiklar är inte nyttigt för någon, och inte heller att riskera att bli påkörd. Och nog skulle Kullabergets växt- och djurliv gynnas av färre bilar. I den aktuella mobilitetsplanen för Kullaberg anges att det gäller att långsiktigt minska mängden bilar som på sommaren kör upp på berget mot fyren. Jag tror inte att länsstyrelsen och övriga inblandade skulle ha formulerat sig så om en begränsad trafikbelastning vore ett särintresse. Rebecka M. Adelswärd med flera vill värna »Godslandskapets helhet med åkrarna och vyerna mot Kullaberg«. Jag håller med om det vore önskvärt, men detta intresse måste vägas mot behovet att få ned trafikbelastningen på somrarna. Krapperup har cirka 1 000 hektar odlad mark. En infartsparkering i det format som jag föreslår skulle fordra en hektar, alltså en tusendel. Dessutom tar jag för givet att en infartsparkering

Antal bilar i Sverige samt biltäthet Den 31 december 1950–2016 År

Antal bilar Totalt

Per 1 000 inv.

1950

250 000

36

1960

1 200 000

159

1970

2 200 000

283

1980

2 900 000

347

1990

3 600 000

419

2000

3 900 000

450

2010

4 300 000

461

2016

4 800 000

478

Källa: BILSweden.

kan döljas av vackra träd, åtminstone delvis. Mats Jönsson och Christina Ullenius visar på sidan 44–45 tre alternativa placeringar av en infartsparkering, alla öster om kapellet, plus ytterligare ett läge strax väster om kapellet, vilket de verkar förorda. Jag menar att samtliga förslag ligger alldeles för nära Mölle, i synnerhet som en infartsparkering bör kunna användas också av alla som vill besöka östra Kullaberg. Vid närmare eftertanke  kanske placeringen av en infartsparkering inte är den springande punkten. Jag tror att det avgörande är om tillfälliga sommarbesökare måste parkera bilen för att sedan ta sig vidare till Mölle och Kullaberg på annat vis. I det moderna bilsamhället har de flesta vant sig vid att kunna ta med sig bilen hela vägen. Därför har jag svårt att tro att särskilt många skulle ställa sig på en infartsparkering utan att vara tvungna att göra det. Skribenterna pekar på att trafiksituationen är värre i vissa delar av storstäderna och i några »pittoreska bergsbyar i Sydfrankrike«. Må så vara, men att man där inte ännu har lyckats bemästra trafikproblemen är knappast ett argument för att inte försöka hos oss. Christer Wallentin

53


INSÄNT

En trottoar behövs! UNDER OKTOBER SÅG JAG  med glädje när

kommunen tog bort parksliden utmed Kullabergsvägen, ända från korsningen med Mölle Hamnallé och fram till kapellet. Nästa steg är att bygga ett bullerplank. Mellan vägen och planket har man anlagt ett underlag som skulle kunna bli till en trottoar från övergången till kapellet och ned till infarten vid återvinningsgården.

54

När jag upptäckte att grävskopan hade rivit upp trottoaren utanför Gula huset blev jag betänksam. Jag ringde till Carola Mooe på parkförvaltningen. –  Hur tänkte ni i kommunen när ni bestämde er att ta bort trottoaren och ersätta den med gräs? Nu får folk gå en längre sträcka ute i gatan för att ta sig till återvinningen. Det är väl inte så bra att gå på gräset. Det kommer ju att slitas ned till en lerig gångstig.

Innan jag avslutade samtalet med Carola lovade hon att ta med sig vad jag sagt till dem som har hand projektet. Jag tycker att det vore en fin lösning att återskapa den rivna trottoaren och låta trottoaren fortsätta förbi det nya bullerplanket fram till kapellet. Ett riktigt övergångsställe behövs också. Gunilla Larsson •  På sidan 11 finns mer att läsa om bullerplanket och området intill.

Möllekuriren nr 4 • 2017


FÖRENINGSSIDAN

SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE

Foto webben

spfseniorerna.se/kullabergmolle

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN Den 10 december│Adventsvandring på Kullaberg. Samling klockan 10 på nedre parkeringen vid Himmelstorp. Den 21 januari│Vinterfåglar i hemmamarker. Samling klockan 9 på parkeringen nordost om Gruvtorget i Höganäs. Den 7 mars│Ugglekväll. Samling klockan 20 på parkeringen nordost om Gruvtorget i Höganäs. Den 18 mars│Strandstädning på Mölle fälad. Samling klockan 10 vid banvaktstugan i Vattenmöllan.

MÖLLE BOULEKLUBB  │  molle.se Den 14 mars│Årsmöte klockan 14 i stationshuset. Den 22 mars│Årets första tävling klockan 13. Under säsongen är det träning på måndagar klockan 14, tisdagar och onsdagar klockan 10 samt torsdagar klockan 14. Möllekuriren nr 4 • 2017

Vårens program kommer att delas ut till föreningens medlemmar i början av januari. Programmet kommer också att finnas på byföreningens anslagstavla och i stationshuset. Du kan även läsa om våra aktiviteter på vår hemsida. Vi hälsar alla medlemmar och andra intresserade seniorer välkomna till vårens aktiviteter. Vill du veta mer om vår verksamhet? Kontakta gärna: Britt Gudmundson 070-868 14 81, brittgu@gmail.com

Anders W. Mölleryd

Mölle–Kullen genom tiderna 199:– Specialpris på julmarknaden www.lillaforlaget.se

Den 17 december│Högmässa klockan 10. Därefter kyrkkaffe i vapenhuset. Den 24 december│Jul vid krubban klockan 11. Den 24 december│Midnattsmässa klockan 23.30. Den 26 december│Julens sånger och psalmer klockan 14. Ad Libitum sjunger. Den 1 januari│Kvällsandakt klockan 18.

Foto webben

snfkullabygden.n.nu

Under våren 2018 kommer vi att ha medlemsmöten med olika föredragshållare. Vi träffas i stationshuset klockan 14, och datum för våra medlemsmöten blir den 6 februari (årsmöte klockan 13), den 27 februari, den 20 mars och den 17 april. Vi kommer även att göra ett antal studiebesök under våren.

KAPELLFÖRENINGEN

Den 18 februari│Trio Söllscher. Barock, en och annan folkvisa och Beatles som vi älskar att spela. Konsert i kapellet klockan 16. Den 25 mars│Sångerskan Susanna Andersson med pianist. Glittrande soprantoner i ett vårlikt porlande program. Strauss, Mozart och Debussy i ett framförande, fyllt av energi. Konsert i kapellet klockan 16.

REPARATION I STATIONSHUSET Det går inte att boka den stora lokalen under januari, då innertaket kommer att repareras. Köket berörs inte. Lena Johanson-Thor 070-633 14 56 eller lenajt@gmail.com

55


Profile for Mölle By- och Kulturförening

Möllekuriren 2017 nr 4  

Möllekuriren 2017 nr 4  

Profile for dhrille
Advertisement