Jag kan inte beskriva hur det verkligen var, jag kan bara återge skuggan (Stendhal, 1783–1842)
Trandansen, guldtanden och kannibalen Text Christer Elfversson • Illustration Örjan Rinnert
»D
et måste erkännas, att fastän många präktiga byggnader äro resta i Skåne, finns ingen ibland dem som har så vackra väggar som det gamla Kullaberg. Kullaberg är lågt och långsträckt. Det är ingalunda ett stort eller mäktigt berg. På det breda bergtaket ligga skogar och åkerfält och en och annan ljunghed. Här och där resa sig runda ljungkullar och nakna bergknölar.« Så målande inleder Selma Lagerlöf (1858–1940) kapitlet om den stora trandansen på Kullaberg i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Den kom 1906 och var ursprungligen tänkt som en läsebok i svensk geografi. Trandansen beskrivs så här: »Och så kommo de gråa, skymningsklädda fåglarna med plymer i vingarna och rött fjädersmycke i nacken. De stora fåglarna med sina höga ben, sina smärta halsar, sina små huvuden kommo glidande utför kullen i en hemlighetsfull yrsel. Under det att de gledo framåt, svängde de runt, halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rörde de sig i ofattbar hast. Det var något underligt och främmande över deras dans. Det var, som om gråa skuggor hade lekt en lek, som ögat knappast förmådde följa.« Selma Lagerlöf belönas 1909 med Nobelpriset i litteratur »på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet« som präglar hennes diktning. Samma formulering kan Svenska Akademien använda när det är dags för mig att belönas. 42
Särskilt det där om »fantasins rikedom« kunde lika gärna gälla mig. Troligen har Akademien hittills aldrig gett priset till ett författarskap som är så rikt på fria fantasier som mitt. Ett Nobelpris till mig var på tal redan 2014. Men då skulle jag dela det med Patrick Modiano. Och jag tackade nej. Ett halvt pris kändes lite snopet. Och det tyckte Modiano också. Han sade sig dessutom behöva de tio miljonerna. Men Horace Engdahl, som var min kontakt i Akademien, lovade att det skulle bli min tur nästa gång priset skulle gå till en svensk och att det då skulle röra sig om tio miljoner. Men nu var det ju inte mig det skulle handla om, utan Selma Lagerlöf. Som det främsta exemplet på »fantasins rikedom« hos henne nämns i motiveringen skildringen av trandansen på Kullaberg. I tacktalet prisar Lagerlöf Kullaberg för dess skönhet. Samt, mycket oväntat, Ransvik för dess frigjorda badliv. Åhörarna chockades av frispråkigheten i hennes vällustiga beskrivning av kroppar i våta baddräkter. Kungen, Gustav V, blev upphetsad, men hans gemål, drottning Viktoria, svimmade. Troligen är det Selma själv som skymtar på en av Peter P. Lundhs badbilder från sommaren samma år. Hon ser uppsluppen ut. Förväntansfull. Är det Nobelpriset hon fått förhandstips om? 1909 är sista gången som Selma Lagerlöf ser glad ut på ett foto. Inte ens på gamla tjugan ler hon. Hon är alltid så sammanbiten. Som om hon inte vill visa tänderna. Apropå tänder: I min förra artikel om Kristinegrund i Möllekuriren
(2016 nummer 1) nämnde jag i förbigående att Selma Lagerlöf möjligen hade förlorat en guldtand i Mölle sommaren 1913. Många vill veta mer om den saken. Jag berättar därför här vad som är känt kring denna guldtand och vilket samband den har med trandansen på Kullaberg och en kannibal med samma efternamn som jag. Allting hänger ihop. I sina fantasifullt påhittade memoarer Dagboken för Selma Otilia Lovisa Lagerlöf, som hon skrev som 74-åring 1932, berättar Selma om sin vistelse i Mölle den 3–10 juli 1913. Här finns emellertid inga detaljer. Varken guldtand, trandans eller kannibal omtalas. Det var Selmas femte besök på Kullaberg. När författarinnan några år tidigare hyrde på Godthem kallade värdinnan henne för »en riktig surpotta«. Ryktet som föregick henne var alltså inte det bästa. 1913 bodde Selma Lagerlöf med Sophie Elkan (1853–1921) hos min farmor och farfar, Emma och Nils Elfversson, på Kristinegrund. Paret hade fått det finaste rummet av alla, nämligen sjuan, med burspråk och balkong mot Grand Hôtel Ahlbäck, där måltiderna intogs.
N
är de båda damerna hade åkt hittade min farmor i kloakspannen på rum sju en guldtand som kan ha suttit i Selmas eller Sophies mun. Guldvärdet 1913, året före världskrigets utbrott, kompenserade mer än väl att de fina gästerna gav sig av innan de hade betalt hela hyran. Affektionsvärdet var inte heller att förakta. Min farmor behöll Möllekuriren nr 3 • 2016