runt till avlägsna platser i världen så smalnar alltså Johannas stigar av via den Svensk-Norska fjällkedjan till vandring och turskidåkning i den nära naturen. – Jag insåg att det fanns jättemycket häromkring i min hemmamiljö som jag inte upptäckt. Varför skulle jag åka många många mil för att bedriva friluftsliv när det finns massor att göra här hemma? Eftersom Johanna tyckte sig ha sett mer av den Svenska fjällkedjan än hemmamiljön så var beslutet lätt, det fick bli en vandring genom Höga Kusten. Sagt och gjort, i fjol startade hon hemma i Härnösand och styrde stegen norrut. Först gick färden längs kusten mot Örnsköldsvik för att sedan vika av mot nordväst och ta sig in mot Stockholmsgatans naturreservat vid gränsen till Västerbotten. Resan bjöd på många möten och fantastiska naturupplevelser och tog 25 dagar i anspråk. – Det är något med upplevelsen i att gå på tur, just det att det går mycket långsammare än att åka bil gör att man upplever så mycket mer. Det är en berg- och dalbana, de jobbiga dagarna när man är trött och har ont gör att de bra dagarna känns så mycket bättre. De toppendagarna blir fantastiska och man får en känsla av att man förtjänat de fina ögonblick de för med sig. Men visst, ibland får man ett skavsår eller början till en överansträngning, då får man inse att man måste ta det lite lugnare och kanske ta en extra paus eller två. Men kroppen anpassar sig jättesnabbt och blir starkare dag för dag. Till en början känns ryggsäcken tung men redan efter några dagars vandring så känner man inte av den, då sitter den plötsligt ganska bra.
F R Å N AT T H A R E S T
...tävlingsinriktad av mig, utan det är alla upplevelserna jag vill åt
behövde Johanna titta mycket på kartor, hon ville gå så mycket som möjligt på leder och stigar och försökte undvika vägar. Valet av startplats föll på Skarpudden i Häggdånger söder om Härnösand, det är Ångermanlands sydligaste spets så det passade bra att starta vandringen där. Härifrån fick hon söka lämplig väg upp mot Hornöberget vid Ångermanälvens norra strand, där Höga Kustenleden startar. Över bron fick hon dock skjuts. – Jag fyllde år den dagen och fick åka bil över bron, det kändes bra, bilar och långtradare håller hög hastighet och det känns ganska trångt att gå där. Det är egentligen lite märkligt att det är tillåtet. Längs den kända och vältrampade Höga kustenleden träffade hon många likasinnade människor. – Det var kul att inse att man blir en del av ett litet vandrings ”community”, det har man ju hört talas om från större vandringsleder på andra ställen i världen, så det var roligt att uppleva det här också fast det ju egentligen var lågsäsong när jag gick. Det jag också slogs av var att det finns så otroligt många vackra vyer, jag hade ju
F Ö R AT T V Ä L J A R U T T
varit tidigare i världsarvet så jag visste att det var vackert men ändå blev man helt förbluffad många gånger, säger Johanna. Men så, efter hon klivit av Höga Kusten leden blev det lite svårare. Strax norr om Örnsköldsvik ligger Arnäsleden som är en cirka 70 kilometer lång rundled i Arnäs socken. Johanna bestämde sig för att vandra landsväg från vandrarhemmet i Örnsköldsvik och sedan vika in på leden i höjd med Torsböle. – Jag satte siktet för den dagen på Räckebergsgrottan. Arnäsleden var bitvis väldigt svår att följa, på många ställen var leden teknisk och utmanande. – Min erfarenhet är att det kan bli riktigt, riktigt jobbigt att gå i stiglös terräng om man har en tung ryggsäck på ryggen. Här i Ångermanland är det ofta stenigt och kuperat i skogen, det är lätt att stuka fötterna. – Generellt vill jag hålla mig till led, stig eller skogsvägar, såvida man inte vet att det är jättebra terräng och lättvandrat underlag på den sträcka man har framför sig.
Johanna tog sig vidare i nordvästlig riktning upp mot Lidbölebodarna där Arnäsleden sedan vänder tillbaks söderut igen. provianterat ordentligt på Coop i Björna började en ny etapp längs Urskogsleden. – Det var bitvis väldigt fin natur och solnedgången över myren vid stugan i Kålhuvudet var helt otrolig, säger hon. Men sträckan mellan Kålhuvudets naturreservat och Bågaliden var också emellanåt en utmaning att vandra, på vissa etapper bestod stigen huvudsakligen bara av enstaka vita markeringar på träden. Leden som på sin väg passerar flera naturreservat slutar i Vändåtbergets urskog. Här tog Johanna en vilodag i reservatets stuga för att utforska omgivningarna innan hon fortsatte mot Stockholmsgatans naturreservat som var målet för hennes vandring. För att ta sig hem så lades ytterligare en dagsetapp till. Längs den gamla lapparksleden vandrade hon efter 25 dagsetapper fram till byn Rödvattnet för att ta bussen tillbaks till civilisationen. – Det är egentligen inte själva prestationen som driver mig, jag är inte speciellt tävlingsinriktad av mig, utan det är alla upplevelserna från nästan 36 mils vandring som jag vill åt, avslutar Johanna Öhrling. //
E F T E R AT T H A