ETT MÖTE MED VILANS HUSTOMTAR Vi träffas i mötesrummet på Vilans IP. Lasse är redan där och Kaj kommer några minuter senare. Han har precis avslutat ett löppass. Det blir en del löpning för båda, för att hålla igång kropp och sinne och orka hålla uppe energin. Och deras energi kan man knappast anmärka på. För bröderna Ohlsson är alltid glada och har nära till skratt. – Vi har nog varit delaktiga i det mesta här på Vilans IP, både inomhus och ute vid planen, säger Kaj och skrattar. Text och bild: Mia Carlsson
– Vi är klubbens hustomtar tillsammans med Mats Andersson som också sköter allt för att både publik och spelare ska trivas, säger Lasse. Under matchsäsong lägger vi upp till 10 timmar i veckan på att förbereda inför matcher. Det gäller både A- och ungdomslagen, säger Kaj. – Vi älskar fotboll och allt vad det innebär, fortsätter Kaj.Vi går nästan på alla matcher här och lär oss därför vad alla heter. Ibland skrämmer vi säkert någon stackars tjej när vi skriker hennes namn och hon tänker: Hur vet de vem jag är? HÖRA SITT NAMN
Det händer också att hustomtarna även får rycka in som speakers i ungdomsmatcherna. – Jag tror att det uppskattas mycket av de unga tjejerna. Jag kommer själv ihåg hur det kändes att få sitt namn uppläst inför publiken, förklarar Lasse. Det tänder en lite extra och det är kanske också en anledning till att i framtiden vilja spela i A-laget och höra sitt namn ropas upp inför hundratals åskådare. Det finns väl ingen bättre känsla än det? BÖRJADE SOM TRÄNARE
Både Kaj och Lasse blir lite nostalgiska och framförallt börjar Lasse berätta om hur hans väg från Glimåkra till IFK, och sen vidare till Vilans BoIF såg ut.Vi kommer lite utanför ämnet för kvällens möte men det går helt enkelt inte att sluta lyssna. Man vill ändå veta hur de hamnade här ute på Vilans IP och hur allt började. Så vi tar det från början: Kaj började som tränare 1984 för Vilans BoIF:s damlag, då i div. 4. Han tränade laget fram till 1992, då de tog klivet upp i div. 1. Då under namnet KFF (bytte namn 1990). – Vi hade riktigt duktiga spelare då, minns Kaj. Ett otroligt sammansvetsat gäng. Tjejer som Annika Eklund och Malin Olofsson höll ihop laget. Starka spelare med bra attityd. Lasse kom in samma år de gick upp i div. 1, som hjälptränare till Kaj. Tyvärr blev det bara ett år i ettan och därefter tog andra tränare över laget. GAMLA GUBBAR
– Vi ville fortsatt vara delaktiga i både klubben och laget men framförallt se tjejerna spela, säger Kaj. – Det saknar vi lite idag, fyller Lasse på. Fler föreningsmänniskor med hjärta för klubben. Som kommer tillbaka även fast de har slutat med sina föreningsuppdrag.Vi är inte många kvar. Snart tröttnar väl tjejerna på oss ”gamla gubbar”, skrattar han. Men det är andra tider nu, många har alltför mycket på agendan för att hinna komma till en fotbollsmatch. Det är för mycket som ska konkurrera om tiden. Urvalet har helt enkelt blivit för stort, tror Kaj. BÄSTA MINNET
Båda ler och tänker efter en kort stund innan Kaj med värme i rösten berättar: – När KDFF gick upp i allsvenskan 2007, det var en fantastisk upplevelse.Vi kommer ihåg matchen nere i Sjöbo när allt blev klart. Alla var där, vi grät tillsammans och alla var så lyckliga och glada, både för klubben och för tjejernas skull. Året innan hade vi trillat på målsnöret när Falköping gick upp istället, så detta var verkligen en revansch, minns Kaj.
16