Elfdalens Nya Porfyrverk i Västermyckeläng.
DEN SVENSKA DIAMANTEN Porfyren i Älvdalen bildades för 1,7 miljarder år sedan när heta smältor av främst kvarts, fältspat och glimmer trängde fram i berggrunden. I den mörkare grundmassan ligger kristalliska strökorn av fältspat eller kvarts inbäddade. Beroende på de skiftande beståndsdelarna och den heta massans rörelse antar porfyren olika dekorativa färger och mönster. Fyndorterna i Dalarna, som är spridda på ett 15 kvadratmil stort område, har fått ge namn åt olika porfyrsorter, såsom Blyberg, Rännås, Orrlok och Klitt. I början av 1800-talet hade porfyrverket dokumenterat tjugo olika varianter av porfyr. Idag finns det över 100 kända sorter. På grund av sin hårdhet har porfyren kommit att kallas ”den svenska diamanten”. Porfyren ligger på nivå 7 i en hårdhetsskala 1-10, där diamant har nummer 10. Porfyrens hårdhet innebär att all bearbetning är ytterst tidskrävande, men genom polering kan föremål av porfyr få en oöverträffat vacker blank yta. Att såga genom ett 60 cm tjockt porfyrblock för bordsskivor tog ett helt år. Tillverkningen av en smörask tog sex tolvtimmars dagsverken. En fransman gav en träffande beskrivning vid 1800-talets början av det nästan mytomspunna materialet genom att beskriva ett porfyrföremål med orden ”märklig genom sina behagfulla linjer, fulländade glans, – ja, ett monument över porfyrarbetarnas konstskicklighet och herravälde över ett hårt material”. ETT PORFYRVERK GRUNDAS Förekomsten av porfyr i Älvdalen rapporterades in till Bergskollegiet 1731. Tre år senare beskrev Carl von Linné porfyren under sin resa i Dalarna ”Vid berget (Käringberget), nere uti stenskärvet, fanns ymnig porfyr med röda insprängda korn och linjer, som till slipningsprocessen långt högre böra rekommenderas…”. Trakten var fattig och staten såg möjligheter till ekonomisk utveckling i regionen genom att börja bryta porfyr. Nils Adam Bielke var initiativtagare till det första porfyrverket. Redan 1785 visade han upp olika porfyrsorter för Gustav III, som intresserade sig för projektet. Gustav III:s intresse för stenarbeten i antik stil hade tagit fart under sin
resa till Italien 1783 då han bland annat besökte en fabrik för stenbearbetning i Florens. Det första föremålet som tillverkades i Sverige av älvdalsporfyr var en urna med bronsmontering som presenterades för Gustav III 1787. Ett år senare bildades Elfdahls Porphyrverk. Den 28-årige Eric Hagström fick uppdraget att bygga upp porfyrverket och hans avancerade tekniska konstruktioner användes fram till den svåra branden 1867, som ödelade det stora sliphuset. Som mest hade porfyrverket 76 anställda 1806. Sågar, borrar, slipnings- och poleringsmaskiner drevs av vattenkraft, där ett sinnrikt system fördelade kraften så att flera arbetsmoment utfördes samtidigt från samma kraftkälla med hjälp av kugghjul, vevaxlar och axelstockar. Sågarna var av järnplåt som med hjälp av slipmedel bemästrade porfyren. Hagströms trämodeller av porfyrverket är bevarade och finns i dag på Älvdalens porfyrmuseum. Även en del av maskinerna från Hagströms tid kunde återanvändas och togs i bruk i och med att ”Älvdalens Nya Porfyrverk” bildades 1897. KARL XIV JOHAN RÄDDAR PORFYRVERKET Som nybliven kung förvärvade Karl XIV Johan Älvdalens porfyrvek 1818 och det kom att stanna i familjens ägo fram till 1856. Tack vare att Karl Johan gick in med egna medel räddade han porfyrverket som stod på randen till konkurs 1817 efter ett antal bistra år. Trots att porfyrföremål var eftertraktade, var produktionen tidsödande, vilket gjorde produkterna dyra och inte alltid lättsålda. Kungen uppskattade det vackra materialet som förknippades med kejserliga traditioner, vilket passade väl in i empirestilen. Han såg till att porfyr skickades ner till Paris, där stenen också var populär, och fick i utbyte förgyllda bronser i mäktig fransk empire uppskickade till Stockholm. Svenska dignitärer och utländska kungligheter förärades praktfulla urnor och vaser av porfyr som statsgåvor. Förutom svenska kungliga beställningar kom beställningar från kejserliga hovet i Wien av bordsskivor, urnor och vaser. Den franska republiken beställde bl.a. en stor kolonn, bordsskivor och spisram. I Stockholm såldes porfyrföremål i ”Porphyr Magazinet” vid Mynttorget i Gamla Stan. Det fanns även
11