Lars Norén har oväntat och hastigt gått ur tiden. Genom detta omintetgjordes hans projekt att skriva sig mot utplåning. Avsikten var att via det oavlåtliga skrivandet undersöka hur åldrandet får ord och perspektiv att falla bort. Att genom praktik registrera hur minnet raderas. Istället uppstod plötsligt en obarmhärtig tystnad, som fick kultursfären att närmast förstummas inför uppgiften att förhålla sig till hans enorma produktion.