DEJA VU OCH TRADITIONSENLIG

DEJA VÜ OCH TRADITIONSENLIG SÖRJA

AV: SMÅBARNSÄLSKAREN

Vi har nu ett år av armveckshostning, uttorkade händer och hazmatdräkter bakom oss. Vi vet hur det funkar nu. Den febrila bakteriedödande avsköljningen varje gång man kommer in genom dörren efter en snabb tur utomhus. Vi har de långa blickarna perfekt inövade och redo att dela ut så fort någon börjar kisa och luta huvudet bakåt på en offentlig plats.

Men det nya året skulle ge oss en glimma av hopp i den dunkla vardagen. Som på beställning hörde jag det repeteras i alla campusforum i december. Snart är det över. Nytt år, nya möjligheter, ny styrelse. Förväntningarna var aldrig höga, men nu när sommaren syns i horisonten känner jag att en utvärdering är på sin plats. Men vart fan ska man börja. Det känns som jag har sett detta förr. Likt en irriterande deja vu, som smakar värre i munnen än syran bara halsbränna efter 70cl ren glädje kan framställa. Jag lägger ner fjäderpennan, kollar ut från min källarvånings smala fönster och ser hur Växjös väder ännu en gång serverar oss en behaglig hagelstorm. Det är passande, när jag nu måste samla tankarna och djupdyka i gödselbrunnen som är nya campus. Ta ett djupt andetag, nu dyker vi.

Hur svårt kan det vara egentligen. Att ta över efter förra årets slaskhink till styrelse borde vara det mest simpla man kan göra. Ack verkar det som årets styrelse tagit fram förstoringsglaset, kollat på vad som exakt blev fel förra året och strategiskt upprepat dem. Kanske står det skrivet i något testamente som pompöst överlämnats med ”ctrl-c + ctrl-v”-aura hur man sakta förstör en förening. Det ska ske strategiskt. Men när det inte finns något att förändra, hur gör man då? Jo, man trollar, med magi som fått Harry Potter att häpna, fram problem. Utskottströjorna. Dessa jävla utskottströjor är nu så bannlysta att man kan tro de har svastikor insydda i tyget. Vi ser nedspydda, limegröna ovvar över hela campus, men fan ta den personen som har på sig en utskottströja! -”Det handlar om att visa att vi tar ansvar” skrockar Bossian på en PG-fest med 60 pers efter han för sjunde gången den kvällen pratar om sitt nya ämbete. Han har ju ändå fått mer makt på campus. Thank you, MR president.

Det kan inte vara lätt för er nya själar att förvirrat leta er runt på campus. Inte nog med att man måste sjunka så lågt som en helkväll på Stubor bara för att få träffa andra människor, eller ännu värre tvingas umgås med personer från campus mörkaste delar. Nej, ni måste även utstå det eviga tjatet från det gamla gardet om campus glory days. Om dagarna före Tegnell och handsprit, om dagarna då en torsdag innebar bakisbajs på UB och att psykotiskt fixa kontanter för en rejäl genomkörare på Sivs Café. Ni har det inte lätt era stackars satar.

Om det nu faktiskt var bättre förr vet ingen, men en ”ekonomhelg” där den största skandalen var papperslappar uppsatta runt campus bör ej jämföras med tidigare år. Det finns inget värde att undersöka på campus längre. Är det inte en ny ännu mer inkompetent styrelse med uppblåsta skallar är det utskott som inte ens försöker längre. Det viskas om zoom-sittningar och märkestävlingar i campus ingenmansland, men inom EHVS lyfter man inte ett finger om det inte finns ett halvt jobbkort eller en säkrad eftersläppsbiljett i förhandlingarna. Om du inte är sugen på att leka fångarna på fortet med Deloitte eller försöka verka viktig på LinkedIn med en framljugen text om hur bra det är med alumner efter ni slutat studera, har du inte mycket att hämta inom den nuvarande regimen. EHVS finns där för alla medlemmar, jo tjena.

Jag gnuggar mig i ögonen, kollar upp från pappersarket och lutar mig tillbaka i min gyllene tron. Det verkar inte finnas någon utväg. Idiotin förs traditionsenligt från styrelse till styrelse. Och vad ska vi stackars undersåtar göra? Antingen dör vi alla av mansförkylningen eller så lägger vi oss platt för Tengil och hans svarta riddare. Men jag ser ljuset. En strimma av hopp som lyser upp och lovar om en nygammal tid på campus. Nangilima syns bortom sommaren. Och låt sommaren i Ledins ord vara förbannat kort, så vi kan omfamna höstregnet med öppna armar. Snart sitter vi hukade i en föreläsningssal och måste smyga för att kunna kolla flödet på telefonen. Snart kommer vi till UB 08.01 och inser att inte en enda plats är ledig. Snart sitter vi på en sittning och sjunger frågandes om vem som stal vår butelj. Snart står vi mellan gallren som boskap och frustar om hur långsam kön är in till Sivans. Jag sluter ögonen och låter den fina tanken värma upp mig en stund. Sommaren är kort, och snart är vi där igen.

Allt smått,

SMÅBARNSÄLSKAREN