När hon var så pass nära att alla gångtrafikanter passerade bakom henne stannade hon och log mot mig. ”Hej”, sa hon genom glaset. ”Hallå, kan du höra mig?” Rosa fortsatte att titta stint mot RPO -huset som hon skulle. Men nu hade jag blivit tilltalad, jag kunde titta rakt på barnet, besvara hennes leende och nickade uppmuntrande. ”På riktigt? sa Josie – fast jag visste förstås ännu inte att det var så hon hette. ”Jag kan knappt höra mig själv här ute. Kan du verkligen höra mig?” Jag nickade igen och hon skakade på huvudet som om hon var väldigt imponerad. ”Wow, alltså.” Hon såg sig om över axeln – till och med den rörelsen utförde hon med försiktighet – bort mot taxin som hon just klivit ur. Dörren var som hon lämnat den, den stod öppen över trottoaren, och det fanns två figurer kvar i baksätet som pratade och pekade på något bortanför övergångsstället. Josie verkade nöjd med att hennes vuxna inte tänkte komma ut, och hon tog ytterligare ett steg framåt tills hennes ansikte nästan rörde vid fönstret. ”Jag såg dig i går”, sa hon. Jag försökte gå igenom den föregående dagen, men eftersom jag inte hittade något minne av Josie tittade jag på henne med förvåning. ”Åh, känn dig inte dum eller så, det finns inte en chans att du skulle ha sett mig. Jag var typ i en taxi och åkte förbi, det gick inte ens särskilt långsamt. Men jag såg dig i fönstret, och det var därför jag bad mamma stanna här i dag.” Hon tittade bakåt igen, även denna gång med försiktighet. ”Wow. Hon pratar fortfarande med mrs Jeffries. Dyrt sätt att prata, va? Taxametern bara tickar på.” När hon sedan skrattade kunde jag se att hennes ansikte var fullt av vänlighet. Märkligt nog var det i samma ögonblick som jag första gången undrade om Josie kanske var ett av de ensamma barnen som Föreståndaren och jag hade pratat om.
18
I_Klara och solen.indd 18
2021-01-15 09:59