I_Klara och solen.indd 1
2021-01-15 09:59
I_Klara och solen.indd 2
2021-01-15 09:59
kazuo ishiguro n
KLAR A OCH SOLEN Översättning Niclas Hval
wahlström & widstrand
I_Klara och solen.indd 3
2021-01-15 09:59
Av Kazuo Ichiguro har tidigare utgivits: Begravd jätte 2016 Nocturner 2010 Never let me go 2005 Vi som var föräldralösa 2000 Den otröstade 1996 Återstoden av dagen 1990 Konstnär i den flytande världen 1987 (i nyöversättning 2019) Berg i fjärran 1985 (Bleknande berg, i nyöversättning 2018)
www.wwd.se isbn 978-91-46-23755-6 Brittiska originalets titel: Klara and the Sun © Kazuo Ishiguro 2021 Översättning: Niclas Hval Omslag: Pete Adlington/ Faber Tryckt hos ScandBook, EU 2021
I_Klara och solen.indd 4
2021-01-15 09:59
Till minne av min mor Shizuko Ishiguro (1926–2019)
I_Klara och solen.indd 5
2021-01-15 09:59
I_Klara och solen.indd 6
2021-01-15 09:59
DEL ETT
I_Klara och solen.indd 7
2021-01-15 09:59
I_Klara och solen.indd 8
2021-01-15 09:59
När vi var nya stod Rosa och jag i mittendelen av butiken, på tidskriftsbordets sida, och vi kunde se ut genom mer än halva fönstret. Alltså kunde vi iaktta utsidan – kontorsarbetarna som skyndade förbi, taxibilarna, löparna, turisterna, Tiggargubben och hans hund och den nedre delen av RPO -huset. När vi hade blivit mer hemmastadda fick vi tillåtelse av Föreståndaren att gå ända fram till skyltfönstrets podium, och då kunde vi se hur högt RPO -huset var, och om vi var där vid rätt tid på dagen kunde vi se Solen på sin färd mellan husens övre delar, från vår sida över till RPO -husets sida. När jag hade turen att få se honom på det viset sträckte jag fram ansiktet för att få i mig så mycket av hans näring som möjligt, och om Rosa var med mig sa jag till henne att göra samma sak. Efter ett par minuter var det dags för oss att återvända till våra platser, och när vi var nya brukade vi oroa oss för att vi oftast inte kunde se Solen i mittendelen av butiken, och att vi därför skulle bli svagare och svagare. AV -pojke Rex, som hade sin plats bredvid oss vid den här tiden, sa att det inte var något att oroa sig för och att Solen alltid hittade ett sätt att nå oss oavsett var vi befann oss. Han pekade på golvbrädorna och sa: ”Där har ni Solens mönster, precis där. Om ni känner er oroliga kan ni bara röra vid det och bli starka igen.” Det var inga kunder i butiken när han sa detta, och Förestån daren var upptagen med att ordna något uppe på de Röda hyllorna
9
I_Klara och solen.indd 9
2021-01-15 09:59
och jag ville inte störa henne genom att be om tillåtelse. Alltså sneglade jag mot Rosa och när hon gav mig en tom blick tog jag två steg framåt, hukade mig ner och sträckte ut båda händerna mot Solens mönster på golvet. Men så fort mina fingrar rörde vid mönstret bleknade det, och hur jag än försökte – jag klappade stället där det hade varit, och när det inte fungerade gnuggade jag händerna mot golvbrädorna – så ville det inte komma tillbaka. När jag reste mig igen sa AV -pojke Rex: ”Det där var girigt av dig, Klara. Ni AV -flickor är alltid så giriga.” Trots att jag var ny vid den här tiden slogs jag genast av tanken att det kanske inte var mitt fel i alla fall, utan att Solen av en slump hade tagit tillbaka sitt mönster precis när jag rörde vid det. Men AV -pojke Rex ansikte var helt allvarligt. ”Du tog all näring själv, Klara. Titta, nu har det nästan blivit mörkt.” Och ljuset i butiken hade faktiskt blivit mycket svagare. Även utanför på trottoaren såg Parkering förbjuden-skylten på lyktstolpen grå och svag ut. ”Förlåt”, sa jag till Rex och sedan vände jag mig till Rosa: ”Förlåt mig. Det var inte meningen att ta alltihop själv.” ”På grund av dig kommer jag att bli svag framåt kvällen”, sa AV -pojke Rex. ”Du skämtar med mig”, sa jag till honom. ”Jag vet att du gör det.” ”Jag skämtar inte. Jag kan bli dålig närsomhelst. Och hur ska det gå för AV :erna längst in i butiken? Det är redan något som inte står rätt till med dem. De kommer garanterat att bli sämre nu. Du är girig, Klara.” ”Jag tror inte på dig”, sa jag, men nu var jag inte längre lika säker. Jag tittade på Rosa, men hennes blick var fortfarande tom. ”Jag mår redan dåligt”, sa AV -pojke Rex. Och så sjönk bröstet och axlarna ihop på honom.
10
I_Klara och solen.indd 10
2021-01-15 09:59
”Men du sa ju själv att Solen alltid hittar något sätt att nå oss. Det är ett skämt, jag vet det.” Jag lyckades till slut övertyga mig själv om att AV -pojke Rex retades. Men jag tyckte mig också ana något annat den dagen, nämligen att jag oavsiktligen hade fått Rex att ta upp något obehagligt, något som de flesta AV :er i butiken helst inte pratade om. Sedan dröjde det inte länge förrän den där saken hände AV -pojke Rex, och det fick mig att tänka att även om han skämtade den dagen så hade kanske någon del av honom varit allvarlig också. Det var en ljus och klar morgon och Rex hade inte längre sin plats bredvid oss eftersom Föreståndaren hade flyttat honom till den främre alkoven. Föreståndaren sa alltid att alla platser var noga uttänkta, och att vi hade lika stor chans att bli valda vid den ena som vid den andra. Trots det visste vi att en kund som kommer in i butiken först vilar sin blick på den främre alkoven, och Rex var förstås nöjd med att få sin tur där. Vi betraktade honom från vår plats i mittendelen av butiken där han stod med hakan lyft och Solens mönster över hela sig, och vid ett tillfälle böjde sig Rosa fram mot mig och sa: ”Åh, han ser verkligen underbar ut! Han kommer garanterat att hitta ett hem snart!” På Rex tredje dag i den främre alkoven kom en flicka och hennes mor in i butiken. Jag var inte så bra på att bedöma ålder då, men jag minns att jag uppskattade den till tretton och ett halvt för flickan, och i efterhand tänker jag att det var en korrekt uppskattning. Modern var kontorsarbetare, och jag kunde se på hennes skor och dräkt att hon var en högrankad sådan. Flickan gick rakt fram till Rex och ställde sig där medan modern kom gående åt vårt håll och tog sig en titt på oss, och sedan fortsatte hon längst in i butiken där de två AV :erna satt på Glasbordet och gungade med benen i luften som Föreståndaren sagt åt dem att göra. Vid ett tillfälle ropade modern, men flickan struntade i henne och fortsatte att titta stint upp mot Rex ansikte. Sedan
11
I_Klara och solen.indd 11
2021-01-15 09:59
sträckte barnet ut en hand och lät den löpa nedför Rex arm. Rex sa förstås inget, han bara log mot henne och förblev stilla, precis som vi blivit tillsagda att vara när en kund visar särskilt intresse. ”Titta!” viskade Rosa. ”Hon kommer att välja honom! Hon älskar honom. Vilken tur han har!” Jag petade till Rosa ordentligt för att tysta henne, för de hade lätt kunnat höra oss. Nu var det flickan som ropade på modern, och strax stod båda två framför AV- pojke Rex. De synade honom från topp till tå, och flickan sträckte då och då ut en hand och rörde vid honom. De konfererade med tysta röster, och jag hörde flickan säga: ”Men han är perfekt, mamma. Han är vacker.” Ett kort slag senare sa barnet: ”Men mamma, kom igen nu.” Föreståndaren hade under tiden tyst ställt sig bakom dem. Till slut vände modern sig till Föreståndaren och frågade: ”Vad är det för modell?” ”Han är en B 2:a”, sa Föreståndaren. ”Tredje serien. Om Rex hamnar hos rätt barn är han en fantastisk följeslagare. Jag kan tycka att han särskilt främjar de plikttrogna och flitiga dragen hos unga personer.” ”Ja, det hade den här unga damen inte mått dåligt av.” ”Åh, mamma, han är ju perfekt.” Sedan sa modern: ”B2 , tredje serien. Det är väl de som har problem med solabsorptionen?” Hon sa det lättvindigt, mitt framför Rex, med ett leende som inte lämnade läpparna. Rex log också, men barnet såg förbryllat ut och lät blicken glida från Rex till modern. ”Det stämmer”, sa Föreståndaren. ”Tredje serien hade några smärre problem i början. Men rapporterna var kraftigt överdrivna. I miljöer med normala ljusnivåer är det inga som helst problem.” ”Jag har hört att brister i solabsorptionen kan leda till andra problem”, sa modern. ”Beteendestörningar, till och med.” ”Med all respekt, frun, serie tre-modellerna har skänkt många
12
I_Klara och solen.indd 12
2021-01-15 09:59
barn otroligt mycket glädje. Såvida man inte bor i Alaska eller i ett gruvhål behöver man inte oroa sig.” Modern fortsatte att titta på Rex. Sedan skakade hon till sist på huvudet. ”Jag är ledsen, Caroline. Jag förstår att du gillar honom. Men han är inget för oss. Vi ska nog hitta en som är perfekt på riktigt.” Rex fortsatte att le tills kunderna hade gått, och inte ens efter det visade han några tecken på att han hade blivit ledsen. Men det var då jag mindes att han hade skämtat på det viset tidigare, och då kände jag mig säker på att frågorna om Solen, om hur mycket av hans näring vi kunde få, redan hade funnits i Rex tankar en tid. I dag inser jag förstås att Rex inte kan ha varit ensam om det. Men officiellt var det inte ett problem över huvud taget – vi hade alla specifikationer som garanterade att vi inte skulle påverkas av faktorer som var vi blev placerade i ett rum. Trots det kunde en AV långsamt bli letargisk efter några timmars bortavaro från Solen, och han kunde börja oroa sig för att något inte stod rätt till med honom, att han hade ett unikt fel, och om det blev känt skulle han aldrig hitta ett hem. Det var en av anledningarna till att vi alltid värdesatte att få vara i fönstret. Vi hade alla blivit lovade att det skulle bli vår tur någon gång, och vi längtade efter att den dagen skulle komma. Det hängde delvis ihop med det som Föreståndaren kallade ”den speciella ära” som stod att finna i att företräda butiken inför utsidan. Och oavsett vad Föreståndaren sa visste vi förstås att det var större chans att bli vald när man stod i fönstret. Men den stora saken, som vi alla i tysthet förstod, var Solen och hans näring. Rosa tog upp det vid ett tillfälle, med en viskning, strax innan det blev vår tur. ”Klara, när vi väl kommer till fönstret, tror du då att vi kommer att få så mycket godhet att vi aldrig någonsin kommer att ha för lite igen?”
13
I_Klara och solen.indd 13
2021-01-15 09:59
Jag var fortfarande ny då, så jag visste inte vad jag skulle svara, även om jag själv hade ställt mig samma fråga. Sedan blev det till sist vår tur, och när Rosa och jag klev upp i fönstret den morgonen var vi noga med att inte välta något av skyltningen, vilket paret innan oss hade gjort föregående vecka. Butiken hade förstås inte öppnat ännu och jag hade trott att gallret skulle vara helt neddraget. Men när vi väl hade satt oss i den Randiga soffan såg jag att en smal glipa syntes längst ner under gallret – Föreståndaren måste ha dragit upp det lite grann när hon kontrollerade att allt var redo för oss – och Solens ljus ritade en stark rektangel som nådde en bit upp på podiet och slutade i en rak linje precis framför oss. Vi behövde bara sträcka ut foten lite grann för att den skulle hamna i hans värme. Jag visste att oavsett hur svaret på Rosas fråga löd så skulle vi få all näring vi kunde behöva för en lång tid framöver. Och när Föreståndaren rörde vid kontakten och gallret klättrade hela vägen upp blev vi insvepta i ett bländande ljus. Här borde jag bekänna att det hela tiden hade funnits ytterligare ett skäl till att jag ville vara i fönstret, och det hade inget att göra med Solens näring eller med att bli vald. Till skillnad från de flesta AV :er, särskilt till skillnad från Rosa, hade jag alltid längtat efter att få se mer av utsidan – och att få se den i all sin detaljrikedom. Så när gallret åkte upp blev jag så upprymd av insikten att det nu bara fanns en glasruta mellan mig och trottoaren, och att jag enkelt och på nära håll kunde se så många saker i sin helhet, att jag för en kort stund nästan glömde bort Solen och vänligheten han visade oss. Jag kunde nu för första gången se att RPO -huset faktiskt utgjordes av enskilda tegelstenar, och att det inte var vitt som jag alltid trott, utan ljusgult. Jag kunde även se att det var ännu högre än jag hade föreställt mig – tjugotvå våningar – och att varje återkommande fönster hade en egen speciell hylla under sig. Jag såg att Solen hade ritat en diagonal linje över hela RPO -husets
14
I_Klara och solen.indd 14
2021-01-15 09:59
framsida, vilket gjorde att det på ena sidan fanns en triangel som såg nästan vit ut, medan den andra sidan såg mycket mörk ut, trots att jag nu visste att allt egentligen hade samma ljusgula färg. Och jag kunde inte bara se vartenda fönster ända upp till husets tak, jag kunde ibland även se människorna innanför, som stod, satt och gick omkring där. Längre ner på gatan kunde jag även se förbipasserande, jag såg att de hade olika sorters skor, pappersmuggar, axelväskor, små hundar, och jag kunde om jag ville följa vem som helst med blicken ända bort till övergångsstället och förbi den andra Parkering förbjuden-skylten, till två reparationsmän som stod vid en brunn och pekade. Jag kunde se rakt in i taxibilarna när de saktade in för att låta folk gå över gatan – fingrarna på en chaufför som trummade mot ratten, en keps som bars av en passagerare. Dagen fortsatte och Solen höll oss varma, och jag kunde se att Rosa var mycket lycklig. Men jag lade även märke till att hon knappt tittade på något, hon höll blicken konstant fäst vid den första Parkering förbjuden-skylten precis framför oss. Hon vred inte på huvudet förrän jag pekade ut något för henne, och hon tappade snart intresset för det och fortsatte i stället att titta på trottoaren utanför och på skylten. Enda gången Rosa tittade på något annat en längre stund var när en förbipasserande stannade utanför fönstret. Vid sådana tillfällen gjorde vi båda som Föreståndaren hade lärt oss: vi anlade ”neutrala” leenden och fäste blicken på ett ställe halvvägs upp på RPO-huset på andra sidan gatan. Det var väldigt frestande att ta en närmare titt på en förbipasserande som stannade till, men Föreståndaren hade förklarat att det var högst vulgärt att ta ögonkontakt vid sådana tillfällen. Det var först när en förbipasserande uttryckligen gav oss en signal, eller talade till oss genom glaset, som vi skulle ge något gensvar, aldrig innan dess. En del av dem som stannade visade sig inte alls vara intresserade
15
I_Klara och solen.indd 15
2021-01-15 09:59
av oss. De ville bara ta av sig träningsskorna eller trycka på sina ovaler. Men några kom ända fram till glaset och kikade in. De var ofta barn, i den ålder som vi var bäst lämpade för, och de verkade glada över att se oss. Ett uppspelt barn kunde glatt komma fram, ensamt eller ihop med sin vuxen, och peka, skratta, göra miner, knacka på glaset eller vinka. Någon gång ibland – och jag blev snart bättre på att betrakta folk från fönstret medan det såg ut som om jag blickade upp mot RPO -huset – kom ett barn fram och stirrade på oss, och så fanns det något sorgset i det, och ibland något argt, som om vi hade gjort något fel. Ett sådant barn kunde i nästa ögonblick förändras och börja skratta och vinka som alla andra, men efter vår andra dag i fönstret hade jag lärt mig att snabbt se skillnad på dem. Jag försökte prata med Rosa om det, tredje eller fjärde gången ett sådant barn hade kommit fram, men hon log och sa: ”Du oroar dig för mycket, Klara. Jag är säker på att det barnet var glatt och nöjt. Hur hade hon inte kunnat vara det en dag som den här? Hela staden är lycklig i dag.” Men vid slutet på vår tredje dag tog jag upp saken med Föreståndaren. Hon hade just berömt oss och sagt att vi var ”vackra och värdiga” i fönstret. Ljuset hade dämpats vid det laget och vi befann oss längst in i butiken och stod lutade mot väggen, några av oss bläddrade i de intressanta tidskrifterna innan vi skulle sova. Rosa var bredvid mig och jag kunde se på hennes axlar att hon redan halvsov. Så när Föreståndaren frågade om jag hade haft en bra dag tog jag chansen att berätta om de sorgsna barnen som kom fram till fönstret. ”Klara, du är något alldeles extra”, sa Föreståndaren med låg röst för att inte störa Rosa och de andra. ”Du lägger märke till så mycket och tar in så mycket.” Hon skakade på huvudet som om hon var förundrad. Sedan sa hon: ”Det du måste förstå är att vår butik är väldigt speciell. Det finns många barn som väldigt
16
I_Klara och solen.indd 16
2021-01-15 09:59
gärna hade velat välja dig, eller Rosa eller någon av de andra. Men det är inte möjligt för dem. Ni är utom räckhåll för dem. Det är därför de kommer fram till fönstret, de drömmer om att få er. Men då blir de ledsna.” ”Ett sådant barn. Tror Föreståndaren att ett sådant barn har en AV hemma?” ”Nej, det är inte säkert. Särskilt inte någon som du. Så om ett barn ibland tittar konstigt på dig, om det ser bittert eller sorgset ut, kanske säger något otrevligt genom glaset, då ska du inte bry dig om det. Kom bara ihåg: ett sådant barn är troligen frustrerat.” ”Och ett sådant barn, utan någon AV , är säkert ensamt.” ”Det med”, sa Föreståndaren försiktigt. ”Ensamt. Ja.” Hon sänkte blicken och var tyst, så jag väntade. Sedan log hon plötsligt, och försiktigt sträckte hon sig fram och tog den intressanta tidskriften som jag hade studerat ur min hand. ”God natt, Klara. Se nu till att vara lika underbar i morgon som du var i dag. Och glöm inte: du och Rosa företräder oss inför hela gatan.” n
Nästan halva förmiddagen av vår fjärde dag i fönstret hade gått när jag såg taxin sakta in och chauffören luta sig ut så att de andra taxibilarna skulle låta honom snedda över trafikfilerna och stanna vid trottoaren utanför vår butik. Josies blick vilade på mig när hon klev ur bilen. Hon var blek och smal, och när hon kom emot oss såg jag att hennes gång inte var som andra förbipasserandes. Hon var inte direkt långsam, men hon verkade utvärdera situationen efter varje steg som om hon ville försäkra sig om att hon fortfarande var trygg och inte skulle falla. Jag uppskattade hennes ålder till fjorton och ett halvt.
17
I_Klara och solen.indd 17
2021-01-15 09:59
När hon var så pass nära att alla gångtrafikanter passerade bakom henne stannade hon och log mot mig. ”Hej”, sa hon genom glaset. ”Hallå, kan du höra mig?” Rosa fortsatte att titta stint mot RPO -huset som hon skulle. Men nu hade jag blivit tilltalad, jag kunde titta rakt på barnet, besvara hennes leende och nickade uppmuntrande. ”På riktigt? sa Josie – fast jag visste förstås ännu inte att det var så hon hette. ”Jag kan knappt höra mig själv här ute. Kan du verkligen höra mig?” Jag nickade igen och hon skakade på huvudet som om hon var väldigt imponerad. ”Wow, alltså.” Hon såg sig om över axeln – till och med den rörelsen utförde hon med försiktighet – bort mot taxin som hon just klivit ur. Dörren var som hon lämnat den, den stod öppen över trottoaren, och det fanns två figurer kvar i baksätet som pratade och pekade på något bortanför övergångsstället. Josie verkade nöjd med att hennes vuxna inte tänkte komma ut, och hon tog ytterligare ett steg framåt tills hennes ansikte nästan rörde vid fönstret. ”Jag såg dig i går”, sa hon. Jag försökte gå igenom den föregående dagen, men eftersom jag inte hittade något minne av Josie tittade jag på henne med förvåning. ”Åh, känn dig inte dum eller så, det finns inte en chans att du skulle ha sett mig. Jag var typ i en taxi och åkte förbi, det gick inte ens särskilt långsamt. Men jag såg dig i fönstret, och det var därför jag bad mamma stanna här i dag.” Hon tittade bakåt igen, även denna gång med försiktighet. ”Wow. Hon pratar fortfarande med mrs Jeffries. Dyrt sätt att prata, va? Taxametern bara tickar på.” När hon sedan skrattade kunde jag se att hennes ansikte var fullt av vänlighet. Märkligt nog var det i samma ögonblick som jag första gången undrade om Josie kanske var ett av de ensamma barnen som Föreståndaren och jag hade pratat om.
18
I_Klara och solen.indd 18
2021-01-15 09:59
Hon sneglade bort mot Rosa – som plikttroget tittade mot RPO -huset – sedan sa hon: ”Din vän är väldigt söt.” Men när hon sa det var Josies blick redan tillbaka på mig. Hon fortsatte att titta på mig i tysthet i flera sekunder, och jag blev orolig för att hennes vuxna skulle komma ut innan hon hann säga något mer. Men sedan sa hon: ”Vet du vad? Din vän kommer att bli en helt perfekt vän till någon där ute. Men i går när vi körde förbi och jag såg dig, då tänkte jag att där är hon, det är AV :n jag har letat efter!” Hon skrattade igen. ”Förlåt, det låter kanske respektlöst.” Hon vände sig mot taxin en gång till, men figurerna i baksätet visade inga tecken på att kliva ur. ”Är du fransk? frågade hon. ”Du ser lite fransk ut.” Jag log och skakade på huvudet. ”Det var två franska flickor på vårt senaste möte”, sa Josie. ”Båda hade sådana frisyrer, kort och prydligt som du. Såg sött ut.” Hon betraktade mig under tystnad en kort stund till, och jag tyckte att jag såg ytterligare ett litet tecken på sorgsenhet, men jag var fortfarande ganska ny då och jag var inte helt säker. Sedan sken hon upp och sa: ”Men blir ni inte varma av att sitta där? Behöver du något att dricka eller så?” Jag skakade på huvudet och lyfte händerna med handflatorna uppåt för att visa hur underbart det var att Solens näring föll på oss. ”Just det. Tänkte mig inte riktigt för. Ni älskar ju solsken.” Hon vände sig om igen, men den här gången var det för att titta upp mot hustaken. Just då var Solen ute i himmelsglipan och Josie fick genast knipa ihop ögonen och vända sig mot mig igen. ”Fattar inte hur du klarar det. Jag menar bara fortsätta titta på det viset utan att bli bländad. Jag klarar inte en sekund ens.” Hon lade en hand på sin panna och vände sig sedan om en gång
19
I_Klara och solen.indd 19
2021-01-15 09:59
till, och den här gången tittade hon inte mot Solen utan mot en punkt i närheten av toppen av RPO -huset. Efter fem sekunder vände hon sig mot mig igen. ”Jag antar att för er, där ni är, måste Solen gå ner bakom det stora huset, är det så? Det betyder i så fall att ni aldrig får se hur han går ner på riktigt. Huset där måste alltid vara i vägen.” Hon såg sig snabbt om för att kontrollera att de vuxna fortfarande var kvar inne i taxin, sedan fortsatte hon: ”Där vi bor är det inget som skymmer. Uppe i mitt rum kan man se exakt var Solen går ner. Det exakta stället han går till på kvällen.” Jag måste ha sett förvånad ut. Och i utkanten av mitt synfält såg jag att Rosa glömde sig, hon stirrade förbluffat på Josie nu. ”Fast det går inte att se var han kommer upp på morgonen”, sa Josie. ”Kullarna och träden är i vägen. Lite som här, antar jag. Det är alltid något i vägen. Men kvällarna är något annat. På den sidan som mitt rum har utsikt över är det helt öppet och tomt. Om du kommer och bor hos oss så ska du få se.” En vuxen, och sedan ytterligare en, lämnade taxin och gick ut på trottoaren. Josie hade inte sett dem, men kanske hade hon hört något för hon började prata snabbare. ”Jag svär. Man kan se det exakta stället där han går ner.” De vuxna var kvinnor, båda klädda i högrankade kontorskläder. Jag utgick från att den längre av dem var modern som Josie hade nämnt eftersom hon höll blicken på Josie även när hon kindpussades med sin kamrat. Sedan försvann kamraten bland de andra förbipasserande och Modern vände sig helt åt vårt håll. Och en kort sekund föll hennes genomträngande blick inte på Josies rygg, utan på mig, och jag tittade genast bort, upp mot RPO -huset. Men Josie pratade genom glaset igen, rösten var låg men gick fortfarande att höra. ”Jag måste gå nu. Men jag kommer snart tillbaka. Då kan vi prata mer.” Sedan sa hon i något som närmade sig en viskning och som jag bara nätt och jämnt kunde urskilja: ”Du försvinner väl inte?”
20
I_Klara och solen.indd 20
2021-01-15 09:59
Jag skakade på huvudet och log. ”Det är bra. Okej. Då säger vi hejdå. Men bara på ett litet tag.” Modern hade vid det laget ställt sig precis bakom Josie. Hon hade svart hår och var smal, fast inte lika smal som Josie eller som en del av löparna. Nu när hon var närmare och jag kunde se hennes ansikte bättre höjde jag min uppskattning av åldern till fyrtiofem. Jag var som sagt inte så träffsäker i mina bedömningar då, men det skulle visa sig vara mer eller mindre korrekt. På håll hade jag först trott att hon var en yngre kvinna, men när hon kom nära kunde jag se de djupa fårorna kring munnen, och det fanns även något argt och utmattat i blicken. Jag lade också märke till att när Modern sträckte fram en hand mot Josie tvekade hon med armen i luften, hon var nära att dra tillbaka den innan den kom att landa på dotterns axel. De klev in i flödet av förbipasserande, i riktning mot den andra Parkering förbjuden-skylten, Josie med sin försiktiga gångstil och Modern med armen om Josie. Vid ett tillfälle innan de försvann ur mitt synfält tittade Josie tillbaka, och trots att det störde rytmen i deras steg gav hon mig en sista vinkning. n
Senare samma eftermiddag sa Rosa: ”Är det inte lite konstigt, Klara? Jag har alltid trott att vi skulle få se jättemånga AV :er när vi väl kom till fönstret. Alla de som redan har hittat ett hem. Men de är inte så många. Jag undrar var de är.” Det här var en av de saker som var så bra med Rosa. Det var mycket hon inte lade märke till, och även om jag pekade ut något för henne förstod hon fortfarande inte vad som var så speciellt eller intressant med det. Och trots det kom hon då och då med en sådan här observation. Så fort hon hade sagt detta gick det upp för mig att jag också hade trott att jag skulle få se många fler AV :er där i fönstret, som glatt promenerade omkring med
21
I_Klara och solen.indd 21
2021-01-15 09:59