Möt kommissarie Evert Bäckström
– mannen, myten, legenden – i GW Perssons NYA polisroman!
En känd advokat hittas död i sin flotta villa. Och kommissarie Bäckström har svårt att dölja sin förtjusning …
Leif GW Persson, en av Sveriges mest framgångsrika författare, professor i kriminologi, tidigare anställd vid Rikspolisstyrelsen och numera hyllad programledare för SVT:s Veckans brott, kommer nu äntligen med en ny polisroman efter alla hyllade succéer, från Grisfesten (1978) till Den döende detektiven (2010) och den självbiografiska Gustavs grabb (2011). I Den sanna historien om Pinocchios näsa får vi stifta intim bekantskap med kommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm, den egensinnige polis som vi med skräckblandad förtjusning träffat på i flera av de tidigare böckerna. Läs och låt dig överväldigas av mannen, myten och legenden Bäckström! Den bästa dagen i kommissarie Evert Bäckströms liv
Trots att det är måndag, och att han blivit väckt av en enveten ringsignal från tjänstemobilen redan i gryningen denna junimorgon, kommer kommissarie Evert Bäckström alltid att tänka tillbaka på den här dagen som den bästa i sitt liv. Det är vakthavande vid Solnapolisen som kommer med det glädjande beskedet. Jag har ett mord till dig, säger han och kan inte dölja sin förtjusning. Thomas Eriksson, avslöjar han. Advokaten? frågar Bäckström förvånat. Det kan inte vara sant, tänker han. Det är alldeles för bra för att vara sant! Efter en stadig frukost duschar kommissarie Bäckström länge och fördelar sedan väldofterna på strategiska ställen på den kropp som är hans tempel. Sedan klär han sig med omsorg. Dagen till ära har han bytt ut sin vanliga Rolex i stål mot den i vitt guld som han har fått av en tacksam bekant som han har hjälpt ur ett mindre trångmål. Med en lagom dos maltwhiskey innanför västen och med två halstabletter i munnen kliver han så ut genom sin port på Kungsholmen och in i baksätet på den omålade polisbil som ska köra honom till Ålstensgatan 127 i Bromma. ”Kriminalkommissarie Evert Bäckström lämnar sin bostad på Kungsholmen 0700 för att åka till brottsplatsen” skriver han i sin svarta anteckningsbok. Tio minuter senare stannar
4 Bokspegeln nr 8 2013
bilen utanför en stor stenvilla i funkisstil, med sjötomt, båthus och brygga rakt ut i Mälaren. Blåvit avspärrningstejp inhägnar nu tomten i detta välmående kvarter. Hade Bäckström bara varit ensam, utan de kollegor och journalister som står och hänger längs gatan, hade han i glädjeyra steppat upp för trapporna till offrets hus. Nu får han istället lugnt kliva in och dra på både skoskydd och handskar i plast innan han kan gå upp till övervåningen där själva mordet ägt rum. Bäckström stannar på översta trappsteget och betraktar sin brottsplats. Mitt i rummet står ett gammaldags skrivbord och på golvet mellan trappan och bordet ligger offret, den kände advokaten Thomas Eriksson som alltid tagit de värsta kriminella typerna i försvar, på rygg med ansiktet täckt av blod och det inslagna bakhuvudet vilande platt mot golvet. Rena skolboksexemplet på dödligt våld med hjälp av det klassiska trubbiga föremålet, enligt rättsläkaren. Men något mordvapen verkar inte vara kvarlämnat i den lyxigt inredda villan. Däremot finner man kulor från ett skjutvapen i taket och i soffan. Det börjar likna rena gangsterkriget, säger Bäckström. Ja, och då har vi