1001 Words Gotland 2 by Bonnierforlagen

1001 Words Gotland II

A Crowd Created Book of Art

Automatiserad teknik vilken används för att analysera text och data i digital form i syfte att generera information, enligt 15a, 15b och 15c §§ upphovsrättslagen (text- och datautvinning), är förbjuden.

Förlag: BoD · Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se

Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland

ISBN: 978-91-8097-097-6

Omslagsbild

FOTOGRAF: PELLE HOLMBERG

Ett inlägg i Ekstagruppen på Facebook om en båt som ”låg på svaj” vid strandkanten fick mig att åka ner en sen kväll och fotografera.

Det blev många fina kvällsbilder den kvällen, men bilderna på den röda ekan blev mina favoriter. Det var lätt att börja fundera på hur den kom dit, om den drivit eller om någon hade navigerat fel.

Bilden är en så kallad komposit (en bild bestående av flera bilder som jag tagit), och den som är uppmärksam har nog funderat på varför det är en fyr på Lilla Karlsön. Fyren är egentligen från När och fick fylla ett hål i den historia som jag själv såg framför mig när jag funderade på bilden, och fick sömlöst byta plats från östra Gotland till västra.

Men var inte orolig. Fyren på Närsholmen är tillbaka där den skall stå och kan beundras i sitt naturliga habitat. Men bilden på den röda ekan, med fyren som guidat en okänd mot Ekstakusten, den hänger där den skall ...

1001 Words Gotland II

A Crowd Created Book of Art

Över 280 bildskapare och skribenter har under 6 månader tillsammans skapat och

valt ut 12 bilder och 12 berättelser till 1 bok om Gotland

Ett unikt konstverk i bokform, skapad under år 2025.

Om oss

I skrivande stund består 1001 Words Gotland av en decentraliserad kreativ grupp med över 280 människor. Ingen i projektet vet vilka de andra deltagarna är, men alla har trots detta frivilligt valt att ansluta sig och samarbeta mot en gemensam vision.

Det är modigt

Nya människor har löpande anslutit sig till projektet. Via sina bilder, texter och röstning har de delat med sig av sig själva och samtidigt fått ta del av och glädjas av alla andra medverkande.

Alla är vinnare

Projektet, vi, utvecklas hela tiden beroende på vilka som väljer att vara med och dela med sig av sin skaparglädje och kreativitet. Vi står inte stilla, vi rör oss och förändras hela tiden.

Alla är välkomna

Boken 1001 Words Gotland II är vad som definierar oss idag och manifesterar den gemensamma visionen, som vi alla tillsammans har arbetat mot under 2025.

Innehåll

Sid 12-17

Foto: PELLE HOLMBERG  Text: SOFIA HÖGMARK

Sid 18-23

Foto: CHARLOTTE EKMAN  Text: JEANETTE LILJEGREN

Sid 24-29

Foto: CHARLOTTE BONDESSON  Text: ANNELI JONSSON ÅHLSTRÖM

Sid 30-35

Foto: TOMAS KULLSTRÖM  Text: ELISABETH JANSSON

Sid 36-41

Foto: MARIA HEDENMARK  Text: MARIA HEDENMARK

Sid 42-47

Foto: JENNY GRUNDSTRÖM  Text: ANNELI JONSSON ÅHLSTRÖM

Sid 48-53

Foto: MARKUS RENFORS  Text: ELISABETH GASSBO

Sid 54-59

Foto: ROGER JOHANSSON  Text: SOFIA HÖGMARK

Sid 60-65

Foto: LISE ANDERSSON  Text: JEANETTE LILJEGREN

Sid 66-71

Foto: ANDREI LILJEGREN  Text: EMMA YLLANDER HÄGBOM

Sid 72-77

Foto: MALIN LINDSTRÖM  Text: MALIN LINDSTRÖM

Sid 78-83

Foto: MARIA SUNDQVIST  Text: MONICA KRISTENSVEEN

Så här startade det!

Sid 84-85

Sandholme – Ekstakusten

Sandholme ligger vid Eksta kusten på sydvästra Gotland, mellan Djupvik och Hammarudden. Det är en del av ett skyddat naturreservat som bjuder på storslagen utsikt över Stora och Lilla Karlsö.

Landskapet är kargt och vackert med låga enar, öppna hedar och kalkstensklippor. Kusten är rik på fossil och spår från Gotlands geologiska historia –här hittar du fossil från silurtiden, över 400 miljoner år gamla.

Området har också historisk betydelse. I närheten ligger fornlämningar och gamla fäbodar.

Under andra världskriget bevakades Gotlands kust, och lämningar från

militära anläggningar finns kvar längs strandlinjen.

Sandholme är perfekt för vandring, fågelskådning och naturupplevelser.

Klapperstensstränder och små vikar bjuder in till stillhet, men badmöjligheterna är begränsade då stränderna är steniga.

Det finns inga bekvämligheter här –ta med vatten, matsäck och bra skor. Du når platsen enkelt med bil via Eksta, och enklare parkering finns nära stranden.

Sandholme passar dig som söker tystnad, havsutsikt och Gotlands mer orörda sida. En plats att stanna upp, andas och uppleva naturens kraft.

SID 12-17

FOTOGRAF:

PELLE HOLMBERG

Jag är en fastlänning från Göteborg med stort hjärta för Gotland och Sproge där vi tillbringar våra somrar. Jag är en glad hobbyfotograf som har fotograferat sedan ungdomsåren på 80-talet och följt med olika teknikskiften in i dagens digitala kameror och mörkrum. Med viss nostalgi minns jag hur roligt det var i mörkrummet, men saknar egentligen inte framkallningsvätskor eller mörkläggningen. Den digitala världen är rolig och utmanande, och jag tillbringar en hel del tid med en bild i Lightroom efter att den är tagen. Det är halva nöjet för mig. Min fotoenergi blommar upp när jag är på Gotland, och Ekstakusten är ju en av mina absoluta favoriter på en ö med så många fotomöjligheter. Tillbaka på fastlandet är jag med i Lerums Fotoklubb, där vi är ett stort gäng hobbyfotografer som fotar tillsammans och lär av varandra.

Testa att gå med i en fotoklubb, om du har intresse.

Hur länge man än fotograferat, lär man sig nya saker varje vecka.

FÖRFATTARE: SOFIA HÖGMARK

FÖRFATTARE: XXXX xxxxxx

Jag heter Sofia L. Högmark och i år debuterar jag som författare med den första delen i den fängslande Kate Fungi-serien. Skrivandet har alltid varit en naturlig del av mitt liv, ett flöde av berättelser som tagit form i noveller, dagböcker, sångtexter och musik. Min största inspiration är att kunna tända en gnista av fantasi och läslust hos andra genom mina ord. Jag strävar efter att skapa texter som berör och bjuder in läsaren till en upplevelse bortom det vanliga, och jag hoppas att dessa texter ska inspirera till reflektion och öppna dörrar till nya perspektiv.

Jag finns på Instagram: @forfattare.hogmark

Raukryggen

Det var en sensommarkväll på Gotlands östra strand, så stilla att man nästan kunde tro att havet höll andan.

Luften var mild för september, och en tunn dimslöja drev över vattnet som ett levande täcke.

Himlen välvde sig klar ovanför honom. Stjärnorna blinkade, rastlösa, och längst i väster glödde ännu solens sista sken.

Där stod fyren, mörk och orubblig –som en uråldrig väktare vid horisonten.

En ensam roddbåt bröt stillheten och gled in mot stranden. Den unge mannen hoppade ur, vadade den sista biten och drog båten upp i sanden.

Han satte sig på huk och lät de sträva kornen silas mellan fingrarna. Havets rytm och stjärnornas sken fick världen att kännas avlägsen. Han blundade, drog djupt efter andan.

Men lugnet var bedrägligt.

Ett dån skar genom natten. Lågt, djupt – som om något slitit sig loss ur havets botten. Han ryckte till, hjärtat slog hårt, blicken flackade.

Där ute, vid horisonten, rörde sig något. Först bara mörka block, som felplacerade

raukar i vattnet. Men blocken skiftade form. De gled långsamt fram, massiva skepnader som levande berg.

Han gnuggade ögonen. De fanns kvar.

Kylan kröp längs hans armar, trots kvällens mildhet.

Han reste sig, fötterna djupt i sanden, som om marken var det enda som höll honom kvar.

Och så reste den sig. Vattnet välvde sig, och en lång, mörk hals höjde sig mot himlen.

Silhuetten skar in i solens sista ljus, mäktig och uråldrig. I ett ögonblick kändes det som om den såg rakt på honom.

Ett skrik slet sig ur hans strupe. Havet svarade: varelsen ryckte till och försvann i djupet, så kraftfullt att vågor rullade in mot stranden.

Sedan – stillhet. Bara hans egen andning, flämtande och hård. Men marken darrade under honom, svagt, som en puls från något dolt.

Han stirrade ut mot mörkret, och en tanke borrade sig fast, iskall och ofrånkomlig: Raukryggen hade vaknat.

Norderport i Visby

Norderport är en av de mest välkända stadsportarna i Visby, belägen i den norra delen av den medeltida ringmuren. Den byggdes under 1200-talet och har genom århundradena spelat en viktig roll i Visbys försvarssystem. Porten var en av fyra stora stadsportar som ledde in i staden, och den användes främst av resande från norra Gotland.

Under medeltiden var Visby en blomstrande hansestad, och Norderport fungerade som en strategisk in- och utgång för handelsvaror och människor.

Portens massiva stenstruktur, med sina valvbågar och försvarstorn, vittnar om den militära betydelsen den hade

under oroliga tider.

Idag är Norderport inte bara ett historiskt landmärke, utan också en symbol för Visbys rika kulturarv. Många besökare passerar porten när de promenerar genom stadens charmiga kullerstensgator.

Under den årliga Medeltidsveckan används Norderport ofta som en dramatisk kuliss för historiska uppträdanden och parader.

Norderport är en påminnelse om Gotlands strategiska läge i Östersjön och Visbys betydelse som ett nav för handel och kultur genom århundradena.

SID 18-23

FOTOGRAF: CHARLOTTE EKMAN

Jag har en bakgrund som grafisk formgivare och bildkonstnär.

Jag har alltid tyckt om att fotografera. Nu tycker jag att det är extra roligt, eftersom jag alltid har kameran till hands i mobilen, och kan fånga ögonblicksbilder och motiv då de dyker upp.

Fotot är taget nedanför Norderport en dimmig morgon i juni, då jag väntade in cyklisten för att få liv i bilden.

FÖRFATTARE: JEANETTE LILJEGREN

“Det finns en aldrig stillad väntan. Vår stund på jorden.

Fylld av tro, hopp och kärlek.

I dikten Livsmelodi färdas ett avstånds eko.

Följer vägen.”

Jeanette Liljegren, Visby

Livsmelodi

Månlandskap av böljande reflexer, linbanefärd genom tid och rum.

Magiska under ännu att ske.

Nära tätt intill viskar minnen mursprickor öppnas långsamt.

Vilsna hösttoner hittar hem.

Flisars fiskeläge, Sudret

Flisars fiskeläge ligger på Gotlands sydspets, vid Burgsvik på Sudret, i ett landskap som präglas av de öppna strandängarna längs havet. Här möter det gotländska kulturlandskapet det mäktiga Östersjön, och platsen bär tydliga spår av den tid då fisket var en självklar del av livet. De små väderbitna sjöbodarna ligger kvar vid strandkanten och vittnar om generationers slit och närhet till havet.

Strandängarna runt Flisars skapar en unik stämning. Under sommaren betas de ofta av får och kor, vilket håller markerna öppna och bidrar till en

rik variation av växter och fågelliv. I kontrast till de lugna ängarna reser sig havet som en ständigt föränderlig kuliss – ibland spegelblankt och inbjudande, ibland vilt och rytande mot den steniga stranden.

För den som söker stillhet är Flisars fiskeläge en plats att stanna till vid. Här kan man följa fågellivet, lyssna till vågornas rytm och känna historiens närvaro i varje bod, sten och strandäng.

Flisars är inte bara ett minne från fiskets dagar, utan också en levande del av Sudrets själ – en plats där natur, kultur och havets kraft möts.

SID 24-29

FOTOGRAF: CHARLOTTE BONDESSON

Fotot är taget vid vägen ner mot Flisars Fiskeläge.

Om mig:

Jag är en passionerad hobbyfotograf som älskar att fånga ögonblicken som får mina ögon att stanna upp. Kameran har jag alltid med mig i väskan – man vet aldrig när ett magiskt motiv plötsligt visar sig.

Tankar om fotot:

En bild som omfamnar Gotlands rofyllda skönhet, där en slingrande grusväg leder ögat mot det oändliga, glittrande havet som smälter samman med horisonten.

FÖRFATTARE: ANNELI JONSSON ÅHLSTRÖM

Jag var åtta år och orden bara kom susande.

“Ska du gå upp nu?” frågade mamma, när jag klev upp ur sängen.

”Det är ju mitt i natten.”

“Ja, jag måste skriva den här dikten“, sa jag.

En konstig, udda dikt blev det, den där natten för snart sextio år sedan.

Idag skriver jag inte så mycket dikter utan mer berättelser och sagor.

Min förhoppning är att de någon gång kommer längre än till skrivbordslådan. Med mina texter till bilderna vill jag förmedla reflektion.

Vi kommer alltid behöva ta en paus i vardagen. Där är vi lika i historien.

Vägen och havet

– Hur långt ska vi gå, mamma?

– Till havet, svarade mamma.

– Jag är trött, kan vi inte bara gå till kon?

Den tittar ju på oss. Jag vill bara gå dit.

– Nä, jag gick här när jag var liten, vi går hela vägen. Mamma strök bort en svettig hårslinga från ansiktet. Förbaskat varmt idag.

– Jag är törstig, sa sexåringen vars ben och ork inte räckte längre än just hit. Till kon.

Han satte sig ner på grusvägen, plockade upp en sten, tittade på den och bestämde sig för att behålla den.

– Jag vill inte gå längre. Du ser ju havet nu, härifrån. Det är ju hav överallt.

Mamma suckade och tittade på sin pojke.

Ruskade om i hans svettiga hår.

Det var verkligen varmt idag.

Hon satte sig ner på vägen, i gruset.

– Du har rätt, sa hon. Man ser ju havet härifrån.

Hon plockade en sten som gnistrade i solskenet, gav den till sonen som glatt tog emot den.

– Nu går vi hem, sa mamma.

Till saft och bullar. Sonen log. Mamma log.

Tillsammans vände de om och gick vägen hemåt.

Havet finns ju kvar.

– Vi kan gå den här vägen en annan dag, sa mamma. Om vi vill.

Rauken Kopparkitteln - Fårö

Rauken Kopparkitteln på Fårö är ett av öns mest säregna naturfenomen – en plats där både fantasin och naturens krafter får fritt spelrum. Den höga kalkstensformationen har formats under årtusenden av vind, vatten och is, och har fått sitt namn tack vare sin märkliga form, som påminner om en väldig kittel uthuggen ur berget. Rauken står som en tyst väktare vid kusten, ständigt utsatt för havets rytm men ändå orubblig. Omgivningen kring Kopparkitteln präglas av det typiska rauklandskapet på Fårö: karga klapperstensfält, lågvuxen vegetation och den fria horisonten över Östersjön. Här finns en stillhet som gör platsen särskilt stark att uppleva –

kontrasten mellan havets oändliga rörelse och raukens fasta, tidlösa gestalt skapar en nästan mytisk känsla.

För besökaren är Kopparkitteln mer än bara en naturformation. Den är en symbol för Gotlands unika geologi och den fantasi som ofta väcks i mötet med raukarna.

Liksom Hoburgsgubben och andra välkända raukar har även Kopparkitteln blivit en del av berättelsen om Gotland och dess natur, där varje formation bär på en egen historia. Att stå vid dess fot, höra vågorna slå mot stenarna och känna vinden från havet är en påminnelse om både tidens gång och naturens kraft.

SID 30-35

FOTOGRAF: TOMAS KULLSTRÖM

Jag är en 59-årig fotograf bosatt i Vallentuna, norr om Stockholm.

Jag har fotat i cirka 15 år och fotar allt från barn, familj, bröllop och modeller till landskap, vattenfall och solnedgångar.

Denna bild tog jag på vår första, men inte sista resa till Gotland i maj.

Bilden föreställer rauken Kopparkitteln i solnedgång på Fårö.

FÖRFATTARE: ELISABETH JANSSON

Jag har i mitt 53-åriga liv alltid drömt om att skriva en bok, men det har alltid stannat vid just en dröm. Med min medverkan i denna bok har jag kanske tagit mina första stapplande steg i skrivandets värld.

Att skriva en text till en bild är svårare än jag trodde, men sätter man sig och lyssnar på bilden, kommer orden av sig självt. Så blev det med de två texter jag skrivit i denna bok. Det behövs inte alltid många ord för att få en bild att tala, det har jag nu lärt mig.

Gotländsk solnedgång

En solnedgång på Gotland är bland det vackraste som går att uppleva.

Denna fantastiska ö med så många fantastiska sevärdheter.

Ta med en filt, en picknick-korg och slå dig ner.

Sitt och njut av ljudet från havet, brisen från vinden och titta på naturens underverk. Njut, njut, njut.

Ekstakusten och Karlsöarna

Ekstakusten på Gotlands västra sida är en av öns mest storslagna kuststräckor, där naturens dramatik och stillhet möts.

Här breder en lång kustlinje ut sig med strandängar, hällar och stenstränder som formas av vind och vågor. Landskapet är öppet och kargt, men samtidigt rikt på liv – både i växtlighet och fågelliv. För den som vandrar eller cyklar längs Ekstakusten är det en upplevelse där varje steg bjuder på nya vyer och en känsla av att vara nära både havet och himlen.

Det som gör platsen särskilt berömd är utsikten mot Lilla och Stora Karlsö, de två öarna som reser sig ur Östersjön som väldiga silhuetter. I solnedgångens

varma sken blir Karlsöarna som tavlor mot horisonten, med havet glittrande mellan fastlandet och öarna. Under klara dagar tycks de nästan sväva på vattnet, och man förstår varför just denna utsikt räknas som en av Gotlands vackraste.

Historiskt har området varit viktigt för både fiske och jordbruk, och än idag möter man spår av det traditionella gotländska kulturlandskapet. Men framför allt är Ekstakusten en plats för stillhet och eftertanke – en kust där man kan sitta länge och låta blicken vila på de mäktiga Karlsöarna och havets oändlighet. Det är en upplevelse som stannar kvar, långt efter att man lämnat platsen.

SID 36-41

FOTOGRAF:

MARIA HEDENMARK

Jag tog fotot när vi var med vår husbil vid Ekstakusten 2023.

Hade besökt ett trivsamt utedass där och när jag klev ut, uppenbarade sig denna vackra solnedgång över havet med Lilla Karlsö i fonden.

Jag är så glad över att jag hade mobilen med mig.

Gotland finns djupt förankrat i mitt hjärta då jag tillbringat alla somrar under min uppväxt där (i Ljugarn).

FÖRFATTARE:

MARIA HEDENMARK

Min familj tillbringade varje sommar i Ljugarn under hela min uppväxt.

Först i en hyrd stuga utan el och vatten med en pump på gården och fotogenlampor när kvällarna mörknade i augusti.

Senare köpte mina föräldrar en tomt och lät bygga ett eget sommarhus. Sedan jag och min syster vuxit upp och huset sålts, besökte jag inte

Gotland på väldigt många år.

För några år sedan blev det en resa med husbil, hund och sambo tillbaka till ön.

Det var en svindlande känsla att åter vara på gotländsk mark.

Det blev några rörda tårar. Gotland finns i min själ och mitt hjärta för evigt.

Ön i mitt hjärta

Kliver ut från ett dass i skogsbrynet och möts av denna vy.

Minns barndomens oändliga somrar med glädje, men också med ett stänk av vemod.

Det är så länge sedan

Fylls av lycka, respekt och tacksamhet över att återigen få vara här, på Gotland.

Få höra havets lugna dyningar mjukt möta strandkanten.

Andas in doften av släke och höra lammen bräka.

Se rabbisarna skutta bland enarna.

Känna den kvällssvala sanden mellan tårna och följa skarvens flykt över vattenytan.

Förundras över skönheten när solen sakta sänker sig i havet bortom Karlsöarna.

Gotland – för alltid i mitt hjärta.

Visbys gränder

Visbys gränder är som en levande resa bakåt i tiden. De smala kullerstensgatorna slingrar sig fram mellan medeltida hus, ruiner och den höga ringmuren som fortfarande omsluter staden.

Här är varje sten och varje fasad ett stycke historia – spår av en tid då Visby var Hansans blomstrande handelsstad och Östersjöns nav. Att vandra i gränderna är att uppleva hur det medeltida stadslivet fortfarande lever kvar, fast i en modern kontext.

Under sommaren fylls gränderna av rosor som klättrar längs kalkstensväggarna och ger staden sitt välkända smeknamn, ”rosornas och ruinernas stad”. Doften av

blommor blandas med ljudet av steg mot kullerstenen och sorlet från små kaféer och butiker. Varje gränd har sin egen karaktär: några leder till stilla innergårdar och hemliga passager, andra öppnar sig mot utsiktsplatser över havet eller mot någon av stadens många kyrkoruiner.

För både gotlänningar och besökare erbjuder gränderna en unik blandning av historia och vardagsliv. Här möts barn på väg till skolan med turister som strosar, och här samsas medeltida byggnadsverk med moderna hem. Visbys gränder är inte bara vackra kulisser – de är en levande del av stadens själ, där det förflutna och nuet flätas samman i varje sväng.

SID 42-47

FOTOGRAF: JENNY GRUNDSTRÖM

Mitt fotograferande tog sin början när jag flyttade till Gotland för några år sedan och förtrollades av ön, ljuset och miljöerna. Den unika kombinationen av storslagen dåtid och anspråkslös nutid inramade av sagolik natur och havet, ständigt närvarande.

Jag vill förmedla mina små upptäckter av en turistö, stillheten och lugnet under lågsäsong, de små sprickorna i fasaderna som ger en unik charm.

Jag vill visa det vackra och speciella i det slitna och grå, vindpinade.

De små ögonblicken man måste sakta ner för att se. Jag fångar ögonblick analogt, med enkla vintagekameror för en tidlös känsla.

FÖRFATTARE: ANNELI JONSSON ÅHLSTRÖM

Jag var åtta år och orden bara kom susande.

“Ska du gå upp nu?” frågade mamma, när jag klev upp ur sängen.

“Det är ju mitt i natten.”

“Ja, jag måste skriva den här dikten”, sa jag.

En konstig, udda dikt blev det, den där natten för snart sextio år sedan.

Idag skriver jag inte så mycket dikter utan mer berättelser och sagor och min förhoppning är att de någon gång kommer längre än till skrivbordslådan.

Min text till bilderna vill jag förmedla reflektion.

Vi kommer alltid behöva ta en paus i vardagen. Där är vi lika i historien.

Historiens vingslag

Hon lade handen på väggen, varm av solens strålar, slöt ögonen, tänkte, fantiserade skulle någon säga.

Hundra år tillbaka, kanske tusen år, gick någon här på kullerstensgatorna, kanske gjorde som hon, tog en paus i en hektisk vardag och lade sin hand på den solvarma väggen.

En tid så annorlunda än hennes och ändå så lik. Nu och då. Tillsammans.

Koviks kapell

Kovik är ett gammalt fiskeläge på Gotlands västkust, där havet möter öppna strandängar och ljuset spelar över vattnet från morgon till kväll.

Här, långt från stadens brus, ligger de väderbitna sjöbodarna tätt intill varandra – grå av tid, men fulla av berättelser. Platsen bär spår av generationer av fiskare som en gång rodde ut i gryningen, och än i dag känns deras närvaro i lugnet och rytmen från havet.

Vid Kovik finns ett litet fiskerimuseum och ett kapell, byggt av stenar från olika kyrkoruiner runt ön – en symbol för sammanhållning och tro i det

gotländska kustlivet. Här möts historia och nutid i stillsam harmoni.

Det är lätt att förstå varför Kovik blivit en favorit för både gotlänningar och besökare. Den låga horisonten, det mjuka ljuset och de vida vyerna skapar en känsla av frihet och tidlöshet. Att promenera längs stranden, känna doften av tång och lyssna till vågornas lugna rörelse är som att kliva in i en annan takt – en där naturen bestämmer farten.

Kovik är inte bara en plats att se, utan att uppleva – ett stycke levande kulturarv där Gotlands själ fortfarande andas vid havet.

SID 48-53

FOTOGRAF: MARKUS RENFORS

När jag var runt tio år gammal fick jag en gammal systemkamera av min moster. Sen dess har foto varit en hobby. Från svartvit film till moderna digitalkameror har det alltid varit naturen som fascinerarlugnande, mäktig och oföränderligt föränderlig.

Varje maj tar jag och min fru semester kring vår bröllopsdag. Tre gånger har vi åkt till Gotland.

Tid och plats för fotot är tyvärr lika höljt i dimma som bilden själv. Det enda jag med säkerhet vet är att det är i maj. En bildsökning på nätet ger att det borde vara Koviks kapell och placeringen i fotoalbumet att det kan vara 2011.

FÖRFATTARE:

ELISABETH GASSBO

En dag gryr

Morgondimma.

Daggvåta gräsmattor. En fjäril tar sina första vingtag. Tystnad.

En ny dag håller på att vakna. Välkommen.

Tofta södra

Tofta Södra är en av Gotlands mest rofyllda kustpärlor – en plats där havet, sanddynerna och tallskogen möts i stillsam skönhet. Här sträcker sig stranden långt och mjukt, med finkornig sand och långgrunt vatten som lockar till bad, barfotaliv och långa promenader längs vattenbrynet.

Till skillnad från den mer livliga stranden norrut råder här ett lugnare tempo, perfekt för den som söker närhet till naturen och en stund av avkoppling.

Bakom stranden breder doftande tallskogar och öppna hedar ut sig –idealiska för vandringar eller en skuggig paus under heta sommardagar.

I området finns också spår av det gamla kustlivet, med små fiskelägen och väderbitna bodar som berättar om en tid då fisket var en självklar del av vardagen.

Tofta Södra är lika vacker under stilla sommardagar som när vinden friskar i och vågorna slår mot stranden.

Oavsett årstid bjuder platsen på en stark närvaro av hav och himmel, ljus och rymd. När solen går ner i väster färgas horisonten i guld och rosa, och stranden blir till en av Gotlands mest stämningsfulla platser för kvällspromenader och stilla stunder vid havet.

SID 54-59

FOTOGRAF: ROGER JOHANSSON

Roger Johansson heter jag och är hobbyfotograf.

Fotot är taget en underbar majkväll för några år sedan på Tofta södra.

Hade precis köpt ett nytt objektiv och ville ut och testa.

”Som sjöman” ville jag döpa bilden till - fotat för om fören på båten.

FÖRFATTARE: SOFIA HÖGMARK

Jag heter Sofia L. Högmark och i år debuterar jag som författare med den första delen i den fängslande Kate Fungi-serien Skrivandet har alltid varit en naturlig del av mitt liv, ett flöde av berättelser som tagit form i noveller, dagböcker, sångtexter och musik.

Min största inspiration är att kunna tända en gnista av fantasi och läslust hos andra genom mina ord.

Jag strävar efter att skapa texter som berör och bjuder in läsaren till en upplevelse bortom det vanliga, och jag hoppas att dessa texter ska inspirera till reflektion och öppna dörrar till nya perspektiv.

Jag finns på Instagram: @forfattare.hogmark

En fångad frihet

Havet låg spegelblankt, orört av minsta lilla krusning. Kvällen svepte in Gotlands västkust i ett förtrollande, honungsgult skimmer.

En ensam, äldre man satt stilla i sin roddbåt, en silhuett mot horisonten. Hans silvervita hår var samlat i en knut, och det välansade skägget och mustaschen berättade om en man som värnade om sitt yttre.

Under den grånade ytan anades välformade muskler i armarna. I blicken speglades ett vemod som mötte solnedgångens gyllene stig över vattnet. Ett fiskespö vilade mot relingen, som ett tyst vittne till stundens stillhet.

Han satt där, som så många gånger förr, och lät minnena flöda. Vissa solnedgångar värmde som den nedgående solen, andra skar som glassplitter i själen. Han slöt ögonen, andades in doften av saltvatten och tång – en doft lika älskad som livet självt.

Åren till sjöss hade ristat in sin historia i varje fiber av hans kropp. Händerna, fulla av valkar och ärr, vittnade om otaliga timmar av slit med tunga rep och väderbitna verktyg.

Ansiktet, som en karta över levda år, var bränt av solen och piskat av vinden, varje linje en berättelse om hårda prövningar och vilda äventyr.

Under den solbrända huden på underarmen anades ett bleknat tatueringsmönster, ett ankare och en sjöjungfru vars forna glans nu endast skymtade. I örat glänste ett guldörhänge format som en liten knut, en diskret men ständig påminnelse om ett liv vigt åt havet.

Varje detalj, från de grova händerna till den bleknade tatueringen, viskade om en man som levt sitt liv i symbios med havet, en åldrad fiskare vars minnen var lika djupa och outgrundliga

som oceanen själv.

Hans blick, tyst men talande, bar på en längtan efter havets frihet, en frihet som en gång varit hans. De åren låg nu så långt bakom honom, som ett avlägset eko från en svunnen tid.

Plötsligt slets han ur sina tankar när flötet sjönk under ytan och försvann ner i djupet. Med van hand greppade han spöet och gjorde ett snabbt mothugg.

Kampen började. Inte bara mellan man och fisk, utan också en inre strid mot årens obevekliga gång. Varje ryck i linan var en påminnelse om hans forna styrka, men också om hur den sakta ebbade ut. Svetten pärlade fram i pannan, men trots tröttheten vägrade han ge upp.

Efter en utdragen kamp skimrade en stor abborre i det sista solljuset. Varsamt håvade han upp den och betraktade sin fångst med djup respekt.

Med förundran i blicken insåg han att detta var den största fisk han någonsin fångat, en triumf som överskuggade alla tidigare.

Han visste att han borde avsluta lidandet snabbt, men något höll honom tillbaka. Det var fiskens blick – en stilla acceptans, ja, men också något annat. En sorgsen klarhet som väckte en oväntad tvekan inom honom.

I abborrens mörka ögon tycktes en tyst vädjan speglas, en längtan efter att åter få känna havets frihet, dess vilda och obundna liv.

Till slut fattade han ett beslut. Varsamt lossade han kroken och sänkte ner abborren i vattnet. Den gled i väg mot solnedgången, och försvann i djupet. Mot friheten.

Han följde den med blicken en stund, fylld av eftertanke, innan han sakta vände båten mot land.

Nyhamns fiskeläge

Nyhamns fiskeläge är en liten pärla längs den gotländska kusten, där historiens närvaro fortfarande känns påtaglig. Platsen växte fram som ett traditionellt fiskeläge, där generationer av fiskare levde i nära samklang med havet. Här finner man de små fiskebodarna och båtplatserna som minner om en tid då fisket var en av öns viktigaste näringar. Än idag bär miljön spår av detta kulturarv, och det ger besökaren en känsla av att kliva rakt in i en annan epok. Omgivningen kring Nyhamn präglas av en karg, vacker kustnatur. De steniga stränderna, de vindpinade tallarna och den fria utsikten över

Östersjön skapar en känsla av stillhet och autenticitet. Under sommaren lockar platsen både badgäster och vandrare som söker ett mer rofyllt alternativ till de större och mer kända badstränderna.

För många är Nyhamns fiskeläge också en plats för reflektion och återhämtning. De små bodarna, de låga båthusen och den bevarade miljön ger ett levande exempel på Gotlands maritima kulturhistoria. Här möts det enkla och det genuina – en plats där tiden tycks ha stannat upp och där man får en påminnelse om den nära relationen mellan gotlänningar och havet.

SID 60-65

FOTOGRAF: LISE ANDERSSON

Solnedgång vid fiskeläget i Nyhamn - fångad i spegelbilden av ett gammalt fönster vid en av fiskebodarna en sen augustikväll.

FÖRFATTARE: JEANETTE LILJEGREN

“Det finns en aldrig stillad väntan. Vår stund på jorden. Fylld av tro, hopp och kärlek.

I min dikt Nattvaka faller drömmarna fritt. Stjärnstoft ur rymden.”

Jeanette Liljegren, Visby

Nattvaka

Halvvägs in genom nattens mörker vidrör du mig.

Ljuset som silades mellan persiennens springor nådde nästan fram.

Blombladen bildade skira mönster i fönsterglaset.

Mina fötter lämnade osynliga avtryck mot kyliga golvplankor.

Utrymmet mellan mina fotsteg andades varm längtan.

En knappt märkbar rörelse i gardintyget när jag åter somnar.

Högklint

Högklint är en av Gotlands mest dramatiska och välbesökta naturupplevelser. Den höga klintkusten reser sig mäktigt över havet, bara några kilometer söder om Visby, och erbjuder en utsikt som är svårslagen. Härifrån breder hela Östersjön ut sig i väster, och på klara dagar kan man se långt längs kusten – norrut mot Visbys medeltida silhuett och söderut över de öppna kustlandskapen. Solnedgångarna från Högklint är särskilt berömda, när himlen och havet fylls av färger som skiftar mellan guld, rött och violett.

Området kring Högklint präglas av branta kalkstensklippor, små grottor och rasbranter som visar på naturens kraft. Det är ett landskap format av istidens krafter och havets ständiga påverkan, och samtidigt

en plats där många arter av växter och fåglar trivs. Här finns stigar att vandra längs, både uppe på klinten och ner mot stranden, vilket gör det till en perfekt utflyktsplats för både stillsamma promenader och mer äventyrliga upptäckter. För gotlänningar och besökare är Högklint en plats som förenar naturens skönhet med historiens närhet. Här möts man av samma mäktiga vyer som människor sett i århundraden – fiskare, handelsmän och resande som funnit sig stå inför havets oändlighet. Idag är Högklint ett populärt mål för turister, men behåller ändå sin känsla av stillhet och storslagenhet. Det är en plats att återvända till, gång på gång, för att låta blicken vila mot horisonten och känna Gotlands själ på djupet.

FOTOGRAF: ANDREI LILJEGREN

Jag heter Andrei Liljegren och bor i Visby. Jag fotar ofta sporadiskt när fina motiv uppenbarar sig.

Den här bilden är tagen på Fridhem med utsikt över Högklint. De två cyklarna i förgrunden gör bilden mer innehållsrik tycker jag.

Jag gillar bilddetaljer som ger utrymme för associationer och egna tankar hos betraktaren.

FÖRFATTARE: EMMA YLLANDER HÄGBOM

Jag som har skrivit texten heter Emma Yllander- Hägbom och bor i Roma, men är uppväxt i Lärbro på Norra Gotland.

Jag jobbar med människor och på min fritid gillar jag att vara kreativ, umgås med nära och kära och vistas i naturen. Min favoritplats på Gotland är Asunden.

Texten handlar om att minnen kan väckas av dofter, ljus och platser. Minnen kan också få en att känna olika känslor.

Att känna sig trygg är en viktig känsla precis som känslan av att vara sig själv. Känslor precis som minnen kan kännas olika vid olika tillfällen.

Texten är både fin och lite ledsam på samma gång och kan tolkas på olika sätt - tolkningen är fri.

Sommarminnen

Dofter och ljus skapar minnen av det som var då.

På det som är nu.

Man känner omfamnande dofter av trygghet, värme och lugn.

Minnets doft av dig.

Till början av vår evighet, det var det vi sa.

När andra försökte komma nära hade jag lust att böja båda mina armar för att få kraft att knuffa bort dom.

Men så kom du.

Du som jag kände att jag kan luta mig mot helt, anspråkslöst bara för att få vara trygg.

Det räckte med en blick in i mina ögon från dig för att jag skulle kunna känna att jag fick vara precis som jag var.

Helt fri, bubblande och ärlig.

Nu är jag här.

På samma plats.

Men inte du.

Tystnaden lägger sig nära.

Jag tar ett djupt andetag.

Luften är tunn och jag känner doften ändå.

Tystnad.

Norderstrand i Visby

Norderstrand i Visby är en av stadens mest uppskattade platser för både lokalbefolkning och turister. Stranden ligger strax norr om ringmuren och erbjuder en unik kombination av natur, historia och rekreation. Här möts havet och den medeltida staden på ett sätt som ger besökaren en känsla av både stillhet och närhet till historien. Utsikten över Östersjön är vidsträckt, och vid klart väder syns solnedgångarna som ett naturligt skådespel som lockar både fotografer och flanörer.

Historiskt sett har området kring Norderport varit en viktig infart till Visby. Närheten till ringmuren och de välbevarade tornen påminner om stadens tid som en blomstrande

handelsmetropol under Hansan. Promenader längs strandpromenaden binder samman det medeltida arvet med det moderna Visby och gör platsen tillgänglig för både vardagliga utflykter och kulturella upptäcktsresor.

För turister är Norderstrand ett populärt badställe under sommaren. Den lilla stranden kompletteras av klippor, bryggor och badstegar som gör det enkelt att njuta av havet. Under Almedalsveckan blir området dessutom en mötesplats för samtal och evenemang. Med sitt läge nära stadskärnan fungerar Norderstrand som en naturlig länk mellan kulturarv, rekreation och nutida liv, vilket gör den till en självklar del av Visbys charm.

FOTOGRAF: MALIN LINDSTRÖM

Jag heter Malin, är 24 år gammal och bor här på Gotland. Min bild tog jag under en magisk solnedgångskväll på Norderstrand i Visby.

Jag brukar vanligtvis vara ute och fota lite då och då som en hobby, men det är sällan man får chansen att uppleva en så stilla och vacker kväll som denna. Alla färger, lugnet, känslan, ja, det var bara tvunget att förevigas.

FÖRFATTARE: MALIN LINDSTRÖM

Att jag skrev texten ”En kväll på Norderstrand ” kom väldigt naturligt för mig, eftersom det också var till mitt eget foto, som var taget där.

Det var en text skriven från hjärtat helt utifrån mina känslor där och då.

En kväll på Norderstrand

Klockan var nästan tio på kvällen, jag var ute en sväng med bilen, precis som jag brukade på sommarkvällarna.

Jag körde ner mot Norderstrand, det var helt vindstilla, solen hade precis gått ner och himlen var som upplyst i kulörta färger.

Jag kände stor tacksamhet att få vara där just då, bara få se, känna och ta in omgivningen.

Jag steg ur bilen och satte mig på bryggan, det var nästan bara jag på platsen, så det var ganska så tyst. Bara ett svagt ljud av hav och vågskvalp hördes. Jag kände ett lugn inom mig av att sitta där. Jag tänkte mycket, minns jag. Många tankar om livet kom upp.

Livet ändå något så vackert, men också så skört. Tänk att något som alltid funnits bara på en millisekund kan bli ett förflutet, men på samma sätt kan något man inte såg komma idag bli en helt ny början imorgon.

Man vet aldrig riktigt vad som väntar, och

det är därför så viktigt att kunna se och ta till vara på de små fina stunderna som är precis just nu.

Tankar kring min familj och mina nära och kära kom också till mig, de som finns där för mig, de som jag är så lyckligt lottad att ha vid min sida. Sen tänkte jag lite extra på en viss person, en person som jag nyss träffat som börjat dyka upp alltmer i mitt huvud.

Jag önskade att du var här med mig och att vi kunde dela den här stunden tillsammans. Det var alltid i samband med solnedgångarna som du kom upp som mest i mina tankar.

Jag visste att du var en av få som skulle uppskatta en sådan sak lika mycket som jag, och jag hade en så stark känsla inom mig att det kändes speciellt mellan oss.

Vem vet vad livet har att bjuda på tänkte jag, en dag kanske jag sitter här, och upplever ännu en magisksolnedgång på Norderstrand, med dig hand i hand.

Sudersand, Fårö

Sudersand på Fårö är en av Gotlands mest älskade och ikoniska stränder – en plats där sommaren känns lite ljusare, himlen lite högre och havet alltid nära. Den fem kilometer långa sandstranden bjuder på mjuk, vit sand och långgrunt, klart vatten som lockar både barnfamiljer, badälskare och vandrare. Här möts man av ett vidsträckt landskap där vinden rör sig fritt och ljuset dansar över vågorna, ett ställe som fångar essensen av Fårös unika karaktär.

Bakom stranden breder sanddyner och tallskog ut sig, med slingrande stigar som leder till små kaféer,

semesterstugor och lugna picknickplatser. Atmosfären är avslappnad men levande – här samsas solbadare, surfare och naturvandrare i ett stilla tempo som känns typiskt gotländskt.

I närheten finns spår av öns historia och kultur, från gamla fiskelägen till steniga kuststigar med utsikt över det oändliga havet. Och när kvällen sänker sig över Sudersand blir stranden nästan magisk: havet stillnar, ljuset blir gyllene och doften av tång och sommar dröjer sig kvar i luften. Sudersand är en plats att återvända till – för stillheten, skönheten och känslan av frihet vid havet.

SID 78-83

FOTOGRAF:

MARIA SUNDQVIST

Bilden är tagen på Sudersand en varm sommardag. Vem som cyklar vet jag tyvärr inte.

Jag är en (mobil) hobbyfotograf som älskar att fota. Har även ägt kameror och fotograferat två bröllop och vänner som ville bli fotade med dessa.

Dock tycker jag bäst om att hitta motiv på mina promenader i stad och naturspontant. Då blir det med mobilen, som alltid hänger med.

Jag bor i Stockholm, men har ett mindre krypin i Fårösund.

Där tillbringar jag så mycket tid jag kan! Gotland har så mycket att erbjuda gällande fotografering. Jag älskar att promenera. Det gör ju det så mycket lättare att hitta ögongodis!

Se mitt Instagram: mia_sundqvist

FÖRFATTARE:

MONICA KRISTENSVEEN

Jag skriver oftast om skörheten och sårbarheten samt styrkan och kampen att hitta sin plats i världen. Genom feelgood, fantasy och steampunk ger jag liv åt missförstådda och utstötta karaktärer, som bär på en inre kraft att förändras och växa. Utanförskap och personlig utveckling är genomgående teman i mina texter, ofta med en underton av hopp och ett budskap som får stanna kvar hos läsaren.

Jag älskar att låta fantasin flöda fritt och forma världar där det omöjliga blir möjligt – men där det mänskliga alltid står i centrum. Bor i Tystberga (Nyköping) och arbetar till vardags som rådgivare.

Snart min kära

Väggklockan slår sina elva slag, de tyngsta slagen för dagen. Mannen klappar handflatorna mot låren och reser sig sakta upp från den slitna pinnstolen. Det tar emot, kroppen är inte längre lika spänstig som den en gång i tiden var. Tiden då hon satt på stolen mitt emot och bländade honom med sitt vackra leende.

Med ett stadigt tag om matsäcken går han ut i hallen, tar på sig skor och jacka, släcker taklampan och plockar upp dörrnycklarna som ligger i en gammal blomkruka på hallbordet. När han passerar ut genom ytterdörren greppar han tag i kepsen som hänger på en rostig spik bredvid dörrposten.

Den gamla cykeln står lutad mot husväggen, den som i alla år, i solsken, regn, hagel, hårda vindar och snömodd, tagit honom till stranden. Tidigare hade han begett sig dit så ofta han kunnat, men sedan han blev pensionär är det hans dagliga rutin.

Sanden ger ifrån sig ett välbekant ljud när han cyklar bort mot platsen, deras plats. Den som idag varit hans allena i hela sextio långa och tunga år ‒ år av smärtsam ensamhet, år av ändlös längtan och saknad efter det som kunde ha varit men som aldrig fick bli.

Han gläds åt att solen valt att skina på en klarblå himmel just idag. Den värmer gott när sensommarbrisen försiktigt rullar in mot stranden. Han breder ut den skotskrutiga filten, packar varsamt upp matsäcken och dukar upp för två. Ur en plastpåse plockar han fram en frodig Gotlandsnäva som han grävt upp ur rabatten, hennes rabatt, den som han vårdat ömt under sextio långa och tunga år. Med sina stora händer gräver han en grop där han varsamt planterar växten, tar några försiktiga steg bakåt och nickar nöjt. Han hukar sig framför den och stryker varsamt de grova fingrarna över de vackra lila blommorna. Gotlandsnävan var en

bröllopspresent från hennes mormor och blev snabbt hennes favorit i trädgården.

”Skål, min sköna!”

Han höjer glaset mot havet och för det med skakande hand mot de torra läpparna medan salta tårar sakta rinner ner för hans åldrade ansikte. Tårar som aldrig lyckats sina, tårar där varje droppe speglar orden han tidigare inte förmått sig att säga högt.

”Snart min kära … snart förenas jag med dig och den lille. Har i alla år undrat så om det var en gås eller en tjäis som vi skulle ha fått se springandes på går´n vår.”

Ur bröstfickan tar han upp den slitna näsduken, torkar sig varsamt och drar en djup och utdragen suck. Solen närmar sig sakta horisonten och speglas som ett eldklot mot vattenytan.

Med ett stadigt tag om cykeln drar han sig upp, borstar sakta av byxorna, skakar sanden ur filten och viker den omsorgsfullt till en symmetrisk fyrkant. Den packade väskan fäster han på cykeln innan han långsamt böjer sig ner och knipsar av en blomma.

När han rätar på sig ger ryggen ifrån sig ett lätt knakande ljud. Med blicken stadigt fäst mot horisonten går han ner till strandkanten, kysser blomman ömt innan han placerar den på vattenytan.

Länge betraktar han hur vågorna bär den med sig allt längre bort från stranden. När den inte längre syns lägger han handen mot sitt bröst, bugar djupt mot havet innan han sakta vänder sig om med samma stillsamma värdighet som när han kom.

Cykeln lämnar sina invanda spår i sanden. När han når krönet stannar han och vänder sig om. Med tårblanka ögon låter han blicken svepa ut över stranden och nickar diskret sitt farväl ‒en sista avskedshälsning.

Så här startade det!

Efter en blåsig och ovanligt kall Gotlandsvinter kändes solens strålar nu äntligen varma igen.

Jag, Erik, kör min älskade frus flakmoppe genom det gotländska landskapet, med min nyvuxna dotter sittande på flaket.

Genom de förbisvischande martallarna ser vi solens strålar dansa över havsytan som miljoner gnistrande diamanter.

– Pappa, det är galet vackert, ropar hon från flaket samtidigt som hon tar en video till sin Instagram.

Jag gasar på lite extra, för att känna mer fartvind, mer sol, mer himmel, mer hav. Det känns för ett ögonblick som att vi ska lätta från marken. Gotland är verkligen häpnadsväckande och bländande vackert i mitten på mars.

Vi är på väg mot Kronholmens restaurang för att äta lunch med Annette och någon som visst heter Sophie.

Annette, som jag bara träffat några få gånger tidigare, hade föreslagit att vi som jobbar hemifrån här i Västergarn borde sammanstråla och luncha tillsammans för att få lite normalt socialt umgänge. Jag nappade direkt.

Jag och min dotter parkerar flakmoppen och blickar ut över havet medan vi går mot restaurangen, fyra svanar betar stilla i det grunda vattnet längs stranden. Annette och Sophie är redan på plats och efter de sedvanliga hälsningsfraserna och lite allmänt småprat glider samtalet in på foto.

Sophie, som bland annat är fotograf, säger

att hon gillar foton som berättar historier, foton där man ser att något håller på att hända, men inte riktigt vet vad, eller hur det slutar. Jag relaterar direkt till det Sophie säger, kanske för att jag själv tidigare arbetat en hel del med foto.

Annette, som jobbar med böcker och design av tidningar, är också med på noterna. Min dotter, som just noterar att hon redan fått många fina kommentarer på sin instafilm från flakmoppen, instämmer.

Annette och Sophie samtalar vidare om foton och om böcker, medan jag och min dotter inmundigar våra halstrade regnbågslaxar. Efter en stund säger Sophie att det vore spännande med en bok med bara foton, som alla säger mer än tusen ord, då kan ju var och en som tittar i boken skapa sina helt egna berättelser om varje bild.

Kanske skulle en sådan bok till och med kunna användas i skrivarkurser, där skribenterna kan skriva sina egna berättelser om varje bild. Alla kommer tolka bilderna på olika sätt och skriva sina egna unika berättelser om dem. Det kan bli många bilder och berättelser det här, säger Annette med ett skratt.

Samtalet är livat och glatt, men efter en stund så konstaterar vi lite dystert att intresset för böcker tyvärr verkar minska över tid. Internet tar över mer och mer, allt ska gå snabbt och vara online… instant gratification.

Det är synd, för man tappar bort den genuina känslan av den fysiska boken, pärmen, papprets struktur, lukten och allt det där som gör en bok till en bok. Böcker med bilder och

berättelser kanske är en konstform som håller på att dö ut. Diskussionen dämpas och det blir lite lugnare vid bordet.

Min dotter tar upp telefonen igen och visar skrattande, nu kommenterar dom “sommar och utomlands?”, på min insta.

Då, just då kommer den… Heureka! –Det går ju att göra! utbrister jag.

Annette, Sophie och min dotter tittar på mig som tre frågetecken.

–Vilket då?

– Hela grejen, bilderna, berättelserna, internet, boken, blockchain, allt, svarar jag.

Därefter brister jag ut i en helt spontan, intensiv och lite tekniskt virrig utläggning om hur man kan skapa en webapp som paketerar ihop allt det vi pratat om, och mer därtill.

Utläggningen avslutas något i stil med: … det blir crowdfounded och crowd-created på nätet, och en fysisk bok med bilder och berättelser, och på blockchain med NFT:er och hela baletten, hur coolt som helst ju…

Sedan samlar jag mig och reflekterar lite.

Annette, Sophie och min dotter tittar fortfarande lite frågande på mig, men jag noterar att en nyfiken glöd nu har tänts i deras ögon. Jag säger att jag kan försöka visa dem på ett lite mer strukturerat och pedagogiskt sätt, men att det kommer ta någon vecka eller två.

Lunchen avslutas och det känns nästan som att jag och min dotter svävar hem på flakmoppen.

– Du är galen pappa, säger hon med ett varmt leende när vi kommit hem.

– Äsch, jag ska ju bara programmera ihop en webbapp till det här nu, hur svårt kan det vara?

Utvecklingen av appen gick bra, och förvånansvärt snabbt, lejonparten av all nödvändig funktionalitet var på plats i mitten av maj, funktionaliteten som återstod kunde nog läggas till agilt i efterhand.

Nu behövde vi bara en server, hemsida, e-post, användarvillkor, avtal för bilder och texter, ett tryckeri, en budget och allt annat som krävs för att kunna starta och driva bokprojektet. Hur svårt kan det vara att få ihop det?

Andra veckan i juni konstaterar vi lite panikartat att om vi inte kör igång nu innan midsommar, kommer vi inte hinna med detta projekt i år, då får vi vänta till nästa år.

– Har vi allt på plats som behövs för att köra igång? frågar Annette – Nja, typ, ish, men det som inte är klart kan vi nog lösa i efterhand, svarar jag.

– Men hur ska vi nå ut med projektet till bildskapare och skribenter som vill vara med? undrar Sophie.

– Enkelt, vi går bara ut via sociala medier och berättar om projektet, nu åker vi! svarar Annette.

Sagt och gjort, men hur ska detta egentligen gå tänkte vi nog alla tre, tänk om ingen vill vara med, tänk om … Ja, tänk hur det blev.

De bilder och texter, och inte minst den respons, som vi sedan den dagen fått av alla er fantastiska människor som har valt att delta i projektet, är svårt att sätta ord på, men det behövs ju inte heller. Boken i sig säger allt. H

På återseende

Annette Nordberg - Book Wizard

Annette har arbetat med formgivning i större delen av sitt liv. Hennes professionalitet och djupa intresse för det skrivna ordet har har bidragit både till projektet och formgivningen av boken.

Erik Fohlin - Tech Guru

Erik är en serie-tech-entreprenör, som grundade sitt första IT-företag redan 1997 och har sedan dess fascinerats av datorer, internet och allt som går att skapa och sammankoppla med det.

Vill du skapa gruppskapade böcker?

1001words.art