Jens Henrik Jensen
MÖRKERMÄNNEN Del 2 i Oxen-serien
Översättning: Leif Jacobsen
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 3
2017-10-05 10:58
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 4
2017-10-05 10:58
Första kapitlet
Fet och dryg satt råttan i månskivans utkant. Silhuetten stod i bjärt kontrast till den bleka skivan på himlavalvet. Kulisserna som ramade in dess värld tornade upp sig över den, svarta och sylvassa. Det var väldiga douglasgranar, mängder av sitkagranar, uppställda på led, samt mot öster en rad vinterkala lärkträd. Likt en annan stormogul satt gnagaren orörlig där under stjärnorna och njöt av sitt rike. Den nedlät sig inte till att kasta ens en flyktig blick mot den eländiga figuren som den hade under sig. * Ögonen öppnade sig motvilligt. Han svävade. I tid och i rum. Förmågan att med ens bli klarvaken – en livsviktig livlina slagen av många års vistelse i farliga territorier – hade försämrats. Han låg blickstilla. Lät sina sinnen absorbera mörkret. Så höjde han blicken – och såg den. Råttan. Inte förrän han rörde på sig och halmen prasslade ändrade besten där uppe framför månen sin hållning och vaggade demonstrativt långsamt och förnärmad bort över takbjälken och försvann. Landskapet där ute badade i silver. Man såg dammar och fontäner så långt ögat nådde. Han var tillbaka på tsarens Peterhof. Lustigt … Ögonlocken blev tunga och gled igen. En diffus doft fortplantade sig någonstans i hans undermedvetna. Jasmin och morgonsex … 5
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 5
2017-10-05 10:58
Peterhof – Rysslands Versailles – nära Sankt Petersburg. Augusti. Han hörde hennes kluckande skratt. Ringarna gnistrade och kändes ovana på deras fingrar. Birgitte i tunn bomullsklänning i motljus vid Finska viken. ”Tills döden skiljer er åt.” Han spärrade upp ögonen och reste sig upp på ena armbågen. Jo, visst fanns det en kanal där ute i det flacka landskapet. Och ett otal dammar. Och på flera platser sprutade det ur silverfontänerna, men … Han föll tungt tillbaka ner i halmen. En svag skitstank nådde hans näsborrar. Och fontänerna, de borde ju ha varit av guld. En tsar nöjde sig inte med silver. Med ett ryck satte han sig upp till verkligheten. Det saknades ett flertal brädor i ena kortväggen, så vinden ven genom skjulet. Han fällde upp sovsäckens huva och drog åt snöret. Det var svinkallt. Nollgradigt. Som tur var dämpade kylan stanken. Vid slyet till höger om kanalen skymtade han en skock betande får. Det var förstås dessa som skitit i hans bo. Bortsett från det var halmstacken torr och skön. Han hade sovit på värre ställen. Mycket värre. Mycket farligare. Ett par hundra meter bort på hans vänstra sida låg ett litet vitkalkat hus. Det lyste i raden av små fönster, men annars inga livstecken. Sankt Petersburg låg långt tillbaka i det förflutna. Han spanade ut över landskapet igen, som nu låg där öde och kallt i insiktens ljus. Fiskodlingen i den lilla sänkan och hans sovplats under plåttaket var nutid. Bara ett konstaterande. Inte någon smärta, inte något som helst. Han befann sig på mitt på Jylland, någonstans mellan Brande och Sønder Felding. Kanalen mynnade inte ut i Finska viken utan i Skjernån och inga silverfontäner sprutade här, bara vanliga vattenkastare med uppgift att syresätta öringarnas vatten. Igår hade han övernattat i en lada nära Nørre Snede och bara gudarna visste var han skulle sova imorgon. Först nu slog det honom att det inte var vilken kväll som helst. Det var en högstatuskväll. Ett datum då man gjorde sitt eget mentala bok6
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 6
2017-10-05 10:58
slut. Drottningen gjorde det, statsministern gjorde det och själv kände han hur tanken snuddade vid honom likt en projektil. Det var nyårsafton. Han höll in ljusknappen på sitt armbandsur. 23.57. Det hade inte spelat någon roll om han fortsatt sova och missat tolvslaget, men nu var han alltså vaken. Om knappt tre minuter skulle rådhusklockorna börja ringa i Köpenhamn. Han såg sig omkring igen. Där var så tyst att man hörde ullen krulla sig på fåren där ute. I Birgittes familj höll man alltid varandra i händerna och hoppade in i det nya året från sina stolar. Det hade man haft vare sig fantasi eller mod till att göra i hans familj. Han och Birgitte hade fortsatt hoppa och även hunnit göra det några år med Magnus mellan sig. En stor skepnad kom svepande genom luften utanför hans skjul. Ljudet var mycket karakteristiskt – ett svosch av fjädrar som utmanade luftmotståndet. Ugglan flög in det nya året. Den skulle sätta sig på en gren och spy upp det som den satt i sig – och därmed inte skilja sig nämnvärt från många andra denna natt. Och alldeles strax var det dags för Danmarks Radios flickkör och ”Var välkommen Herrens år”. Champagne, klingande glas och kransekaka. Fulla män, fyrverkeri och kort stubin fram på småtimmarna. Han hade varit där. Alldeles för ofta. 00.00. En svärm av raketer sköts upp från de omkringliggande gårdarna. De exploderade högt upp i luften och draperade natthimlen i guld- och silverglitter, alltmedan höga knallar då och då klöv mörkret. Han hatade fyrverkerier. Något förvånad noterade han att ingen kommit ut från det vita huset. Ingen där inne var tydligen intresserad av att skicka upp raketer. Det skålades förmodligen inne i värmen hos ägaren till fiskodlingen. Kanske hoppade man också in i det nya året där, hållande varandra i händerna? Han föll tillbaka ner i den mjuka halmen och blundade. 7
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 7
2017-10-05 10:58
* Månen var inte full längre. Den täcktes till stora delar av ett molntäcke och av den anledningen var mörkret mycket mer kompakt än vid midnatt. Det var hans första observation när han vaknade och slog upp ögonen. Den här gången var han klarvaken. Han hade sovit lätt och oroligt, återigen plågad av gamla fasor. Instinktivt tryckte han på klockans knapp. 02.43. Han hade inte ens sovit i tre timmar. Han hann precis registrera en bilmotor som stängdes och ett par strålkastare som dog ut i famnen på en rad små granar. Det måste ha varit bilen som väckt honom. Vem kom vid den här tiden? Fiskodlaren och hans fru måste ha gått och lagt sig. Det var mörkt i husets alla fönster. Han låg stilla och lyssnade. Råttan var tillbaka uppe på bjälken. Den här gången bara i form av en diffus skugga. Två bildörrar stängdes försiktigt. Han anade varsamma steg i gruset bakom skjulet och den lilla raden av bodar intill. Råttan kilade ängsligt iväg. Han satte sig upp och stirrade ut i mörkret. Hjärtat slog allt snabbare. Två svarta skuggor blev synliga till vänster om honom. De närmade sig försiktigt huset. Bara ett enda ljus var tänt – ett lysrör halvvägs uppför en telefonstolpe. Månen tittade fram bakom ett moln. Nu såg han att det var frågan om två män. En lång och en liten och satt. De avancerade tvekande, som man gör när man inte känner till området. Väl framme vid huset började männen smyga de sista meterna. Den ene kände på dörren medan den andre kikade in genom fönstren. Sedan gick de båda bort till fönstret närmast ytterdörren. Strax därpå hörde han en duns, av allt att döma hakades hasparna av, och den 8
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 8
2017-10-05 10:58
långe hjälpte sin kompis in genom det öppna fönstret. Några ögonblick senare svängde dörren upp och den långe mannen försvann in. Han svor och för en kort sekund beklagade han att han inte befann sig i nyårsvimlet på Rådhuspladsen i Köpenhamn. För det här var en besvärlig situation. En så in i helvetes prekär sits för någon som helst ville förbli anonym. Han öppnade blixtlåset till sovsäcken, rullade ut i halmen och ställde sig långsamt upp utan att ta blicken från huset. Han anade ett svagt sken där inne, förmodligen någon av inbrottstjuvarnas ficklampor. Han tvekade. Om han bara förblev orörlig under halvtaket skulle detta yttre hot försvinna av sig självt. De två männen skulle hitta något att stjäla och tysta ta sig ut igen, för att sedan hoppa in i bilen och försvinna i natten med sitt stöldgods. Och inget skulle ha hänt. Han skulle förbli anonym. Redan före gryningen skulle han vara på väg med sin ryggsäck på axlarna. Ingen i hela världen skulle få reda på att han sovit i halmen. Bil? Kanske …? Han tog sig bakom skjulet och smög bort till den svarta skåpbilen. En gammal Fiat Ducato. Nationsbokstäverna var RO. Alltså var de bägge männen rumäner. Inte de första östeuropeiska inbrottstjuvarna i den danska brottsstatistiken, inte heller de sista. De här händelserna hade en tendens att utmynna i våld. I vissa fall hade de till och med slutat i mord, drog han sig till minnes. Hoppas inte … Han stod kvar i mörkret i ett försök att skjuta tanken ifrån sig. Naturligtvis skulle inget sådant inträffa. Rumänerna skulle ta en platteve, rota runt lite efter värdesaker och efteråt smyga ut och försvinna. Detsamma tänkte han själv göra. Inte stanna kvar utan packa ihop sina saker och försvinna ut i nyårsnatten. Just som han tänkte söka sig tillbaka för att rulla ihop sin sovsäck tändes en lampa inne i huset. Kort därpå hördes ett rop. Sedan ett till – närmast ett skrik. Av smärta? Han började springa. Det tog inte honom många sekunder att nå fram. Han kastade en blick genom det första fönstret. En gammal 9
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 9
2017-10-05 10:58
gråhårig man i pyjamas låg på golvet med armarna framför ansiktet i ett försök att värja sig. Han hann registrera ryggen på en svart figur, med armen höjd som för att slå. Han slet upp dörren och utstötte ett vrål. Med få steg var han inne i vardagsrummet, där den minste av männen stod som paralyserad med kofoten höjd över den gamle på golvet. Den långe rumänen stod vid en omkullvält fåtölj. Bägge uppvisade miner av total överrumpling, men de behöll sitt lugn. Istället vände de sig om och gjorde gemensam sak mot honom. Den lille gläfste en gäll befallning till sin kompis och tog en steg framåt. Han var kraftigt byggd och verkade inte ha några som helst betänkligheter när det gällde att använda kofoten. Det hela skedde per automatik. Bakom låg år av träning och brutala realiteter. Risk assessment – riskbedömning – eller rätt och slätt den inövade förmågan att blixtsnabbt skapa sig en överblick över vad som utgör den största risken och som första åtgärd eliminera den. Han duckade för den första våldsamma svingen med kofoten, föll på knä och sopade undan benen på rumänen med en rundspark. Innan hans motståndare hunnit träffa mattan hade han ett fast grepp om kofoten, som han vred ur handen på karln. Mer eller mindre i samma rörelse högg han den mot rumänens ena knäskål med full kraft. Det öronbedövande vrålet av smärta hann inte ens fylla vardagsrummet innan var han uppe igen, i sista sekunden, för att undvika den långe mannens attack. Han kom närmast med huvudet före, likt en rasande tjur. En snabb undanmanöver och ett grepp om mannens hals. Sekunden senare stötte han rumänens huvud i väggen intill dörrkarmen. Samtidigt som hans motståndare sjönk ihop körde han upp ena knäet i karlns mellangärde – och släppte taget om honom. Den lille kraftige mannen rullade fram och tillbaka på golvet medan han jämrade sig och tog sig för sitt krossade knä. Den långe låg groggy på golvet och försökte återfå andan med rosslande flämtningar. 10
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 10
2017-10-05 10:58
Först nu kunde han rikta sin uppmärksamhet mot den gamle mannen. Han låg fortfarande på rygg. Han hade blod i ena mungipan och ett sår i pannan, och han tog sig för vänster axel. Utan ett ord släpade han försiktigt med sig den gamle bort från stridsplatsen, in i ett hörn. Sedan gick han tillbaka till den långe, som fortfarande kämpade för att få luft i lungorna. Han sökte igenom hans fickor och hittade ett pass i en blixtlåsförsedd ficka. Han upprepade manövern med den andre. Trots att han med sina hemska smärtor föreföll oförmögen att fortsätta slåss tog han ett fast grepp om mannens hals med vänster hand medan han med höger visiterade honom. Strax därpå hittade han ännu ett pass, i en av skinnjackans innerfickor. Han bläddrade igenom de båda handlingarna, innan han stoppade dem i sin egen jackficka. Sedan pekade han på dörren. Den långe mannen tog sig sakta upp på fötter. Blodet rann ner i ansiktet från ena ögonbrynet, som spräckts mot stenväggen. Han frustade fortfarande, men verkade så smått hämta sig. Han pekade mot den andre rumänen och gjorde ett tecken till den långe att han skulle hjälpa sin kompis upp – och försvinna därifrån. Fortfarande utan att ha yttrat ett ord stod han kvar mitt på vardagsrumsgolvet och betraktade de två eländiga inbrottstjuvarnas reträtt. Det gick flera minuter innan den långe lyckades häva upp sin kompis så pass att de kunde stappla ut i mörkret och bort till sin bil. Han stod kvar i dörröppningen och såg efter dem. Det dröjde ett bra tag innan han hörde bilen starta och såg ljuset från strålkastarna. Den svängde runt bakom bodarna och försvann bort längs den långa grusvägen. Han kände en hand på sin axel och vände sig om i dörren. Det var den gamle mannen som kommit på benen. Han log i sin randiga pyjamas och sa: – Tack, min vän. Jag har ingen som helst aning om vem du är eller var tusan du kom ifrån, men du räddade mitt liv. Tack! 11
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 11
2017-10-05 10:58
Den gamle sträckte fram handen. Han tog den, nickade kort och log. Han undvek fortfarande att säga något. Han hade hamnat i exakt den situation som han till varje pris försökt undvika. – Kom in, kom in. Den gamle mannen drog honom i ärmen. Sätt dig. Får jag bjuda på något? Det är trots allt nyårsafton. En öl? Det finns alltid rum för en öl. Ett ögonblick. Mannen försvann. Säkerligen ut i sitt kök. Han skyndade sig att bläddra i de bägge passen på nytt och stoppade sedan tillbaka dem i fickan igen. Han hörde kylskåpsdörren slå igen och därefter vattenkranen. Så var mannen tillbaka. Han hade sköljt av blodet i ansiktet. Han ställde två flaskor på soffbordet. – Jag heter Johannes, men kalla mig Fisk, det gör alla andra. Han nickade mot dammarna utanför och höll fram handen för andra gången. – Men berätta nu hur det hela gick till? Förresten, vad heter du? Och vem är du? Den åldrande fiskodlarens blick vilade på hans när han sköt över ena ölen mot honom. Han ryckte på axlarna och slog ursäktande ut med händerna. – Sorry, I don’t … Dragos … My name is Dragos. Adrian Dragos. – Åh, yes, from where? Han kunde uttyda ett slags lättnad i den gamle mannens ansikte. Kanske för att han nu fick en förklaring på sin oväntade gästs tystnad. – Romania. I am from Romania. – Thank you very much, kom det med en distinkt dansk brytning. Den gamle tog en klunk av flaskan och fortsatte sedan med ett brett leende som avslöjade gulnande tandrader: – And happy new year, mr Dragos.
12
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 12
2017-10-05 10:58
Andra kapitlet
Det vita blomsterprydda skeppet bars ut till sjösättning denna underbara sommardag, med ljumma vindar och en bekymmersfri himmel. Skeppet skulle inte sätta ut från Dödens hamn, som man kunde ledas att tro. Det var ett stort missförstånd att kalla denna plats för det. Kaptenen skulle genast sätta kurs söderut den korta sträckan längs fjordens strand, ta sig igenom slussen i Hvide Sande och vidare ut på Nordsjön och de stora oceanerna. Uppkallad efter en känd upptäcktsresande skulle han sannolikt stäva ut med stort mod mot äventyr i fjärran länder. Själv kom hon från en fiskarfamilj i Thyborøn. Kanske just därför gillade hon sin föreställning om att en kista var en båt och döden ännu en resa mot det okända. Tiden hade flugit iväg. Hon hade jobbat på Anker Fjords hospice i tre år nu, efter att ha sett en dokumentär på teve om två mäns sista tid i livet. Tre år och många skepp som stävat ut från Livets hamn. Hela filosofin och det dagliga arbetet med de döende grundade sig just på en djup respekt för livet. Alla de tillryggalagda sjömilen. Det var det mest meningsfulla man kunde tänka sig, att underlätta övergången för den svage. Se, nu stiger solen ur havets famn, luft och böljor blossar i glöd och brand, vilket saligt jubel där allt var tyst, sedan ljuset landat och världen kysst. 13
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 13
2017-10-05 10:58
Avskedspsalmen hade naturligtvis den avlidne själv valt. Vitus Sander skulle sätta kurs mot solen. Hon log. Han var döpt efter Vitus Bering, dansken som fått ge namn åt sundet mellan Sibirien och Alaska. Vitus Sander, den förmögne ägaren till en elektronikkedja, hade varit svag, men under den sista tiden hade hon inte kunnat undgå att lägga märke till en förvandling. Han hade klivit fram till vattnet mer rakryggad än tidigare och med förnyad kraft. Han blev sextiosju år. Född i Hjørring. Bosatt en stor del av sitt liv i Köpenhamn, där koncernen också hade sitt huvudkontor. Lungcancer. Hustrun hade han förlorat tre år tidigare. Hon lät blicken glida över raden i foajén. Där stod son och dotter sida vid sida och där var barnbarnet, som sovit över några gånger under sina trofasta besök hos farfar. Långt blont hår, studerande vid Köpenhamns universitet och en mycket vacker flicka. Men konstigt nog, personen som tillbringat flest timmar hos Vitus Sander den sista tiden var inte där. Den sympatiske yngre mannen i de brokiga kläderna och de vita gymnastikskorna. Alltid vita. En god vän, hade Vitus kallat honom. Men goda vänner tog väl avsked … Hon hade kommit den mäktige koncernchefen närmare än hon gjort med de flesta andra. Han hade till och med bjudit med henne ut vid ett par tillfällen. De hade suttit på en bänk och blickat ut över fjorden. Han hade vägrat prata om sig själv utan ville höra henne berätta om sitt liv. Om uppväxten vid kusten – och lyssna till hennes teori om den sista resan över havet. Man behövde inte vara en fiskartös från Thyborøn med en intuitiv förståelse för himlens sinnesstämning för att ana de mörka molnen som lägrade sig över Vitus Sander med jämna mellanrum. Men det var fullt naturligt, så här vid slutet av den jordiska resan. Den glade killen i de vita gympadojorna hade haft en positiv inverkan på honom. Bara några dagar efter att han dykt upp kunde man se förändringen hos Vitus. Som om killen, som tydligen hette Rasmus, 14
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 14
2017-10-05 10:58
varit en kringresande präst som tagit emot hans bikt – och gett honom syndernas förlåtelse. Se, då stiger sol upp ur hav på nytt, alla dödens skuggor för evigt flytt! Vilket segerjubel med liv och lust: ljuset lyser evigt på himlens kust! Hon skulle komma att sakna den blide inflytelserike mannen. Redan imorgon skulle en ny flytta in. En före detta snickare från Randers. Vid det laget skulle Vitus Sander sannolikt vara på väg mot Biscayabukten.
15
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 15
2017-10-05 10:58
Tredje kapitlet
Rädslan, som för tillfället låg och gnagde i hans mellangärde, stod i bjärt kontrast till de fridfulla omgivningarna. Här uppifrån krönet på slottets höga vall tedde sig Nyborg som en bra plats att vara på. Han satt på sin favoritbänk på Drottningens bastion, mellan vattentornet och de fyra röda artonpundskanonerna. Nedanför honom låg den breda och mäktiga vallgraven med några enstaka kolonistugor på motsatta stranden. Om han vände sig om fick han den mest vidunderliga utsikten över staden han kommit att älska så. Allt omkring honom var grönt. Inte blygsamt grönt som tidigt om våren utan de mörkare nyanserna som var så kännetecknande för juli, då naturen förlorat lite av sin oskuld. Han lutade sig tillbaka och blundade. Den varma solen träffade hans ansikte, men han kände inget. Fasan hade gjort honom alldeles iskall. Rädd? Han hade varit rädd många gånger i sitt liv, vem hade inte det? Men inte så här. Inte denna alltuppslukande skräck som för tillfället hotade att övergå i panik och lamslå honom totalt. Om han varit förmögen att överskåda konsekvenserna av sina handlingar hade det inte gått så här långt. Då hade han bara suttit där och njutit av solen. Men nu var det för sent. Alldeles för sent att vända om. Han slog ner blicken och studerade skospetsarna på sina vita Converse All-Stars medan han viftade med tårna där inne, som för att bekräfta att han fortfarande hade full kontroll över sitt centrala nervsystem. Converse. Som han använt ända sedan universitetstiden. Alltid vita, alltid den höga modellen. Han kunde höra sin kära moster 16
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 16
2017-10-05 10:58
ignorera hans trettioåtta år och akademiska bakgrund när hon utbrast: Är det inte snart dags att skaffa några andra skor än de där gymnastikskorna, älskade vän? Så mycket kitt höll saker och ting på plats här i livet. De vita AllStars-skorna utgjorde bara en liten del av det. Detta isande skikt av skräck hörde inte hemma här på slottets höga vallar. Var det dödens närvaro som gjort honom så kall, som bildat den första isen i honom, och låtit skräcken sippra in i hans innersta? Dessa vitt skilda människor med deras vitt skilda liv, samlade på en och samma plats invid fjorden, livets sista station, där det bara fanns en biljett att få. För tillfället var han så lamslagen av skräck att han inte ens klarade av att göra en korrekt analys av de egna chanserna. Fanns det någon i denna stad som kände till det här med odds var det för tusan han. Men för tillfället var han paralyserad. Han stoppade ena handen i jackfickan för att känna efter. Sedelbunten med de femtontusen kronorna låg bara där och väntade. * Tio kuponger med matematiska system för onsdagsdragningen i det nordiska lottot och ungefär lika många för lördagens danska dragning. Dessutom ett antal lappar för veckans fotbollsmatcher. Alla tripplar. Alla högoddsare. Fotboll var hans stora passion, men fasan hade överskuggat den sedvanliga tillfredsställelsen av researchen, när han tog ut de rätta matcherna med de rätta oddsen. Så hade det varit länge. Hans knän hade känts svaga och skakiga hela vägen från slottsvallen och ner till spelbutiken. Flickan bakom disken hade lett avigt och nickat förtroligt när han sköt över högen med kuponger till henne. 17
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 17
2017-10-05 10:58
Han fördelade sitt spel på fyra olika platser i stan och på olika veckodagar, allt i diskretionens namn. Han tänkte fortsätta till fots längs hela bangården och satsa de resterande sjutusen kronorna på Oddset och ytterligare lite på Lotto. Det skulle bli de absolut sista spelen. Lyckans gudinna hade inte stått honom bi särskilt ofta i livet, men nu mer än någonsin behövde han att hon såg åt hans håll.
18
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 18
2017-10-05 10:58
Fjärde kapitlet
Den väldiga kustgranen stod för ett kort ögonblick obeslutsam och skakade på sin toviga kalufs där uppe i höjden. Men så tvingades den ge upp. Likt ett torn vars fundament sprängts i bitar började den falla. Först mycket sakta, sedan med en oerhörd fart. Den slog i marken i ett moln av damm. Han konstaterade nöjt att den enorma stammen lagt sig precis som han förutsett. Nu skulle den bara kvistas av. Men först en liten paus. Han slog av motorsågen och lade ifrån sig hjälmen. Stubbens årsringar utgjorde en imponerande stamtavla. Ring efter ring bar den vittnesbörd om tiden. Det ena året efter det andra. Det föreföll absurt att fälla trädet. Men om det var något han lärt sig under alla de år han själv lagt sig till med var det att så oerhört mycket var absurt. Till och med de största och bästa föll. Till och med de minsta och mest oskyldiga samlingar av årsringar blev brutalt kapade. Det fanns ingen utförlig räkenskap som den högste bokföraren utarbetat. Det fanns bara tillfälligheter. Han satte sig ner och tog fram matlådan och termosen ur den lilla ryggsäcken han bar med sig till skogen varje dag. Han satte tänderna i en dubbelvikt leverpastejssmörgås och hällde upp en mugg rykande kaffe. Solen värmde hans ansikte. Endast en nötskrika störde tystnaden. Han riktade på nytt blicken mot den mäktiga stubben. Tiden var en märklig variabel … i tegelvillan på den lilla tomten hade den varit en bristvara. I andra fall kunde för lite tid innebära en betydande risk, för mycket tid kunde leda till uppmärksamhet, som också var farligt. 19
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 19
2017-10-05 10:58
De senaste åren hade tiden varit oviktig. En icke-existerande faktor som trots det ändå lade en omärklig ring utan på den förra för varje tolvmånaderscykel som passerade. För tillfället hade han ingen uppfattning om tiden. Den var satt på undantag. Om klockan var nio eller fem spelade ingen roll. Måndag eller lördag var oväsentligt. Vore det inte för årstidernas skiftande uttryck, som han värdesatte så, skulle månaderna också vara irrelevanta. Men nu var det juli och högsommar. Mer än ett halvår hade gått sedan han av en slumpartad händelse stött på Johannes Ottesen. Eller Fisk, som karln helst bara ville bli kallad. ”För att alla andra gör det.” Om det var frågan om att ha befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle – eller tvärtom – kunde fortfarande diskuteras, men det faktum att han kommit Johannes Fisk till undsättning under nyårsnatten hade helt plötsligt öppnat en ny dörr i hans liv. Därför hade han inte gett sig ut på vägarna igen. Därför satt han här. Fisk var sjuttiofyra år och för gammal, för sliten och för giktbruten för att orka driva sin lilla fiskodling. Men det var enda sättet han visste hur han skulle få mat på bordet varje dag. Redan på nyårsnatten hade Fisk på sin brutna engelska erbjudit honom att stanna några dagar. Varför inte äta upp dig, sova i en varm säng och kanske också ge mig ett handtag med fiskodlingen? Och så blev det. Efter två veckor flyttade han in i en gammal förfallen tjänstebostad, som han nödtorftigt rustade upp och gjorde beboelig. Enligt Fisk hade huset stått tomt i tretton år eftersom han blivit tvungen att avskeda sin ende anställde. Han drog helt enkelt inte in tillräckligt med pengar för att kunna försörja två. Bostaden låg vid en grusväg en halv kilometer från fiskodlingen, i en glänta med bokskog på ena sidan huset och en stor barrträdsodling på andra. Fisk hade själv byggt huset för många år sedan. Av lecablock och puts. Kök, toalett och vardagsrum på bottenvåningen och två sov20
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 20
2017-10-05 10:58
rum på ovanvåningen. Taket bestod av spruckna eternitplattor och en betydande mängd mossa. Han steg upp klockan sex varje morgon och drog igång arbetet med regnbågsöringarna i dammarna. När han var klar där fortsatte han i skogen. Fisk hade försummat sin skog i många år. Här fanns arbete för i alla fall ett år framöver. Hur länge han tänkte stanna hos den gamle vänlige mannen visste han inte, men han … Motorljud bortifrån grusvägen avbröt hans tankar. Han riktade en fokuserad blick mot den plats mellan träden där en bil alldeles strax borde dyka upp. Han sträckte sig efter pistolen, sin pålitliga Neuhausen med fullt magasin, som han alltid hade liggande inom räckhåll. Där kom den. En röd bil. Bara Fisk i sin gamla pickup. För ett ögonblick blev han orolig; det satt nämligen en person i passagerarsätet. Trots det stoppade han ner pistolen i ryggsäcken, men lät höger hand vila på kolven. Fisk brukade aldrig ha sällskap. * – Där sitter han, din gamle skurk. Han äter visst lunch. En välförtjänt sådan. Han sliter som en arbetshäst. Han har precis fällt den där gamla kustgranen. Johannes Fisk släppte ratten med ena handen för att peka mot den ensamma figuren på stubben i det lilla kalhygget. – Vad sa du nu att han hette? frågade mannen intill honom. – Dragos … Ja, förnamnet får du inte fråga mig om. Det har jag glömt. – Dragos? Sa du Rumänien? – Ja. – Som Dracula. – Varför säger du så? 21
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 21
2017-10-05 10:58
– För du förstår, Fisk, att Dracula också var från Rumänien. Så mycket vet jag i alla fall. Dragos och Dracula. – Det säger jag dig, Bette Mathiessen, att det är inget fel på Dragos. – Vem är han och vad gör han här? – Bara en rumän med en motorsåg. Johannes Fisk tystnade medan han bromsade in och sakta sicksackade fram mellan stubbarna med pickupen. Sedan sa han osäkert: – Kan du bevara en hemlighet, Bette? Den korpulente mannen på passagerarsätet, som var nästan lika stor som en av de där japanska brottarna klädda i en vit blöja som nätt och jämnt höll paketet på plats, suckade tungt. – Ja för tusan, det vet du väl. – Dragos räddade faktiskt livet på mig. Men det nämner du inte för en käft. Jag vill inte att det ska komma ut, och det vill inte han heller. Mathiessen skakade slött på huvudet. – Du förstår, det var på nyårsafton … jag hade gått och lagt mig sedan länge. Jag var ensam som vanligt, du vet … När Johannes Fisk avslutat sin dramatiska redogörelse stängde han av motorn. De blev tvungna att gå den sista biten. – Det var som fan, pustade Mathiessen. Det må jag säga, som fan. Helt själv? Och de där banditerna åkte ut med huvudet före? Fisk nickade och steg ut. – Och han har varit här sedan dess? Fisk nickade igen medan Mathiessen lyckades lirka ut sin enorma lekamen från sätet, under stora protester från bilens underrede. – Har han inte fru och barn? Ingen som han besöker? Vad gör han när han är ledig? Vad i helvete, han har ju hästsvans! Mathiessen kunde inte slita blicken från figuren på trädstubben. – Ledig? Han tar aldrig ledigt, skrockade Fisk. Jag frågar ibland om han vill åka med till Brande eller Herning, men icke sa Nicke. Inte ens till Skarrild … Han vill helst bara vara här. Jag ordnar med alla hans 22
Jensen-Mörkermännen-Inlaga-Tryckoriginal.indd 22
2017-10-05 10:58