Hudlös

Tommy Ivarsson & Marianne Wilöf

Hudlös En berättelse om livsmod

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 3

2018-04-25 08:41

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Tommy Ivarsson Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-88647-52-8 www.bokforlagetpolaris.se

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 4

2018-04-25 08:41

innehåll Mitt liv tog en ny vändning

11

Vi förlorar Jonathan

24

Mitt namn är Tommy

34

Drömmarna blev min drivkraft

49

Prövningarnas tid

73

I dödens väntrum

97

En värld full av prioriteringar

111

Tydlig kompassriktning

123

Guldkant på en tuff tillvaro

133

Våga be om hjälp

152

Christian – en älskad storebror

176

En för alla, alla för en – om mina rötter

190

Den krassa verkligheten

205

En stjärna slocknar

220

Sorgen, saknaden

248

Kampen blev socialt entreprenörskap

262

Livet går vidare

286

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 5

2018-04-25 08:41

18-41 Polaris Hudlรถs 25 apr.indd 6

2018-04-25 08:41

Till Jonathan, Christian & Gunilla

jonathan, älskade Jonathan, du gav mig insikter om livets mening.

Om förmågan att leva här och nu. Du ville skapa en värld av närhet och kärlek till alla som kom i din väg. Den här boken är till dig. För utan dig hade jag aldrig vågat vara så här utlämnande och hudlös. Du ville berätta, för att hjälpa andra i liknande situationer. Nu gör jag det i ditt ställe. Du är med mig i allt jag gör. Du håller mig i handen och jag känner mig trygg i det som sker. Livet utan dig är smärtsamt svårt. Jonte börjar bli ett begrepp i Sverige, allt fler vet vem du var. Genom Jontefonden lever du vidare på ett sätt som får oss att orka leva livet. Precis så som du ville att vi skulle leva det. Med glädje, humor och skratt. Jag älskar dig från månen och tillbaka, för alltid.

christian, du har fått stå tillbaka när Jonathan så ofta har spelat huvudrollen. Jag har ansträngt mig för att du inte skulle behöva känna så och jag hoppas innerligt att du upplevt att det har 7

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 7

2018-04-25 08:41

varit min avsikt. Jag hoppas att du, när du läser den här boken, får en bredare bild av mig som din pappa. Kanske en djupare förståelse för det vi har gått igenom. Jag älskar dig bortom allt förstånd och kommer göra vad jag kan för att bistå dig framöver. Här berättar jag också om våra likheter, som ibland har skapat avstånd. Du har visat mig vad ödmjukhet är. Och trygghet. För det kommer jag att vara dig evigt tacksam. Jag är så stolt över att du är min son och att du valt att bli den du är. Din storhet finns i den värme och kärlek du visar andra. Men också i ditt härliga sinne för humor och ironi.

gunilla, du är det största som har hänt mig ! Utan dig hade vi inte haft två fantastiska killar som berikat, och berikar, vårt liv.

Men vår gemensamma resa har varit osedvanligt krokig och utmanande. Den som fått mig upp på banan, när jag ramlat av, har alltid varit du. Vi har förlorat ett av våra älskade barn. Det vi upplevt tillsammans ska ingen förälder någonsin behöva vara med om. Vi har hanterat det så gott vi har kunnat, och alltid gjort vårt bästa. Aldrig någonsin kommer vi att säga att vi skulle gjort det på något annat sätt. Låt oss släppa loss, rocka lite extra framöver och se vart vindarna bär oss. Vi är i början av något nytt, med allt vad det innebär. Älskar dig på ett sätt som har så många dimensioner.

Jag är beroende av din närhet och att få vara naken tillsammans med dig, i dubbel bemärkelse. Nu är vi inte nudister som går omkring i vår lekamen utan nakenheten är mer ett uttryck för den känsla jag har av att vara avklädd som människa efter allt vad livet bjudit oss på. När min hand möter din hud uppstår elektriska stötar. En varm våg av energi 8

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 8

2018-04-25 08:41

strömmar genom kroppen. Du gör mig trygg och harmonisk. Med dig är jag alltid ”hemma”.

Och ett tack till Marianne, min medförfattare, Det krävs mod att skriva en bok tillsammans med mig.

En bestämd herre som vet vad jag vill, samtidigt som min känslighet inte alltid speglar mitt säkra yttre. För att komma till en hanterbar mängd text behövde jag en duktig redaktör.

En språkpolis som justerar mitt ibland för mångordiga sätt att uttrycka mig. Du har fått lyssna på alla mina utsvävningar och sidospår. Du har fått höra på mina innersta tankar och tagit del av mina rum fulla av hemligheter.

Aldrig förr har jag varit så utlämnad som i mötena med dig. Varligt har du vaskat fram essensen i denna berättelse, med stor hänsyn till mig och min familj. När jag gått över gränsen för det som blir för privat har du fått mig att tänka i nya banor. Jag har framför allt varit rädd för att lämna ut Gunilla och Christian och du har agerat deras skyddsängel.

Du har manövrerat i de känsligaste vatten och du har gjort det med den äran. Jag har genom dig tömt ur mig allt och det har hjälpt mig att gå vidare. Att komma vidare.

Min avsikt var inte att skriva denna boken i ett terapeutiskt syfte utan att ge av mina erfarenheter till andra. Nu har det också blivit så – tack vare dig. Jag tillåter mig också att blanda in din livspartner Richard, som kommit att bli en viktig person även i mitt liv. Ni har båda tagit emot mig med öppna armar och inneslutit mig i er varma famn. Den tryggheten är obetalbar. Prestigelös och allt igenom äkta. Tusen och åter tusen tack för att du stått ut med mig de nio månader boken tagit att skapa. Månader som totalt har förändrat mitt liv.

Med reflektioner, insikter och uttalade sanningar går jag vidare i livet. Lite tryggare och med större lugn. Tack vare dig.

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 9

2018-04-25 08:41

18-41 Polaris Hudlรถs 25 apr.indd 10

2018-04-25 08:41

Mitt liv tog en ny vändning ”Hudlös är att våga vara utan skydd och göra sig sårbar. Jag ömsar skinn och blir människa på riktigt.”

Jag sitter på norra Cypern. Här är lugnt, rofyllt och vackert.

Och drygt 30 grader, vilket jag trivs med. Jag ser både de gröna bergen och det turkosblå Medelhavet från min plats i skuggan. Jag hör syrsornas sång, känner doften av torr, tropisk natur och jag hör hur det prasslar bland löven när ödlorna löper amok.

Jag har precis börjat att skriva ner min berättelse ; det känns lite läskigt att sätta mitt liv på pränt. Samtidigt inspirerar det mig och jag får massor av energi. Motsägelsefullt, jag vet, men det är nog så mitt liv är. Jag kastar mig mellan ytterligheter. I stort och smått, mest hela tiden. Energin kommer av att blottlägga och bottnar i mitt behov av att ge min sanning. Många har bildat sig en uppfattning om mitt liv baserat hur jag gestaltat det i sociala medier, tidningar, radio och TV. Samtidigt skälver jag av rädsla för att det ska uppfattas som patetiskt. Egentligen hade jag kunnat sitta var som helst, men jag behöver komma ner i varv och få rätt 11

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 11

2018-04-25 08:41

sinnesstämning för att komma igång. Vackra platser har en förmåga att väcka kreativiteten i mig.

Mitt liv tog en ny vändning när jag blev vald av lyssnarna att bli årets Sommarvärd i Sveriges Radio P1 ; ett program som sändes den 19 juli 2017. Under en och en halv timme berättade jag på bästa sändningstid om det svåraste av det svåra – att förlora vårt barn. Men jag berättade också om alla de år vi kämpade för att låta glädjen och skratten få större plats än de hisnande, kvalfulla upplevelserna vi fått vara med om längs vägen.

Som mamma, pappa och storebror.

Det blev ett program som fick ringar på vattnet och resulterade i att jag även blev Vintervärd i P1 på nyårsdagen, ett halvår senare.

I mitt vinterprogram släppte jag in lyssnaren ännu längre in i vårt liv. Programmet handlade om att gå vidare, släppa taget om det som varit och göra det vi, trots allt, är skyldiga till. Leva livet.

Att utlova hudlöshet ställer krav. För mig handlar det om att jag ska våga vara utan skydd och göra mig sårbar, i kontakt med mig själv och mina egna känslor. Om att låta det göra ont för att sedan läka. Inifrån. Jag ömsar skinn och blir människa på riktigt, jag går vidare med en känsla av helhet.

Jag är uppfostrad i en tid när det handlade om att inte visa känslor. Särskilt som pojke, kille och senare man. Känn inte efter så mycket, håll käften och bit ihop, var mottot.

Jag har också präglats av att man inte ska sticka ut från det så kallade normala eller ta plats.

Min personlighet stämmer inte alls in på den bilden så jag har ofta känt mig annorlunda. Det betyder inte att det bara varit en negativ upplevelse, men det gjorde mig sårbar.

Jag har vågat gå mot dessa så kallade normer, men priset 12

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 12

2018-04-25 08:41

jag har betalat har ibland skett på bekostnad av mitt självförtroende. Å andra sidan har det skapat ett jäklar anamma och ett driv i mig som tagit över när tveksamheten tryckt på.

Det har också varit mitt sätt att sminka bort den inre osäkerhet som funnits.

Det här är inte bara en berättelse om hur det är att vara pappa till ett svårt sjukt barn utan också ett försök att summera mitt liv, fram tills nu. För att förstå de val jag gjort har jag behövt backa bandet för att se vad som har format mig till den jag är.

Nu kan det tyckas pretentiöst att jag vid femtio års ålder skriver en bok om detta. För mig låter det som storhetsvansinne.

Det tyckte inte min förläggare, alltså sitter vi här, du och jag. Jag i form av en ganska naken och självbiografisk bok.

Vi bär alla på en berättelse och jag tycker om att ta del av andras, gärna med känslofyllda detaljer. Berättelser är viktiga och gör oss mänskliga. Därför berättar jag min, hur läskigt det än känns.

Jag fick en fråga från en klok vän om vad syftet med boken är. Han heter Petter Håkansson och är en förebild för mig i kommunikationsvärlden. Mitt omedelbara svar var att jag hoppas att min berättelse kan vara till hjälp för andra. Lite väl ädelt, tyckte han och jag kände att mitt svar kunde verka inövat och ytligt. I själva verket kände jag mig obekväm med frågan. Är mitt egentliga syfte att synas och få bekräftelser ?

Försöker jag kommersialisera familjens tragik ? Följdfrågan kom som ett piskrapp. Vilket är ditt högre syfte, Tommy ?

Vad är det i dig som gör att du har behov av att förmedla din berättelse ?

13

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 13

2018-04-25 08:41

Att förlora sitt barn, sin själsfrände och bäste kompis gör smärtsamt ont. Det fanns en lösning som hade hindrat det från att hända. Nya lungor. Det system och de lagar vi har – och som finns i andra länder – gjorde att de inte hann få fram nya lungor i tid.

Jag vill med min berättelse försöka att på djupet fånga hur det är att vänta på nya organ. Om att förlora sitt barn trots att det fanns en lösning.

Jag vill skapa opinion som leder till en förändring i lagstiftningen. Jag vill att alla tar ställning till följande : om du är beredd att ta emot, är du då också beredd på att ge ? Barn som vuxen.

Petter fick mig att tänka djupare, från hjärtat. Mitt högre syfte är : Inte ett enda barn ska behöva dö i väntan på organ.

Det var en gammal dröm att få vara Sommarvärd som gick i uppfyllelse. Men i drömmen hade det handlat om att jag har gjort något stort, något som varit värt att uppmärksamma.

Min berättelse var allt annat än rolig. Det fanns inget lyckligt slut och den gestaltade livet som det också kan bli. Jag talade om min döde son Jonathan. Om hur det är att leva med ett svårt sjukt barn, att vara pappa även till Christian, att vara företagare och make. Gift med Gunilla. Om hur det är att hålla ihop ett äktenskap när allt blir för jävligt.

Jag insåg att aldrig någonsin har något varit viktigare för mig än att berätta just min och vår historia. Under de tuffa år vi har haft hade jag själv tagit mig vidare genom att lyssna på andras livsöden, stärkts av dem och hittat nya vägar framåt.

Nu var det dags att ge tillbaka.

I en studio på Sveriges Radio i Stockholm började jag berätta. Det var en solig sommardag i midsommartid och 14

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 14

2018-04-25 08:41

det var dags för inspelning. Nu var det på riktigt ; känslan började krypa in i kroppen.

När de jobbiga sekvenserna kom och jag skulle ta mig tillbaka till stunderna jag helst ville glömma, drogs omedvetet tempot upp. Ola Hemström, min producent, avbröt mig. ”Tommy, jag förstår att du inte gillar att vara i den här delen av din berättelse, men nu gör vi så här : du förflyttar dig till sjukhuset, går in i Jonathans rum och fram till honom, lägger handen på hans bröst och känner hans andning …”

Inombords gjorde det förfärligt ont. Känslorna blev okontrollerbara. Jag återvände till Jonathans rum och han levde !

Ola märkte vad som hände och bad mig fortsätta. Med stockande röst tog jag mig igenom styckena med rädsla för att det skulle höras. Jag kunde inte sitta i radio och gråta, hur skulle det uppfattas ?

Bilderna på Jonathan, på våra glada minnen, passerade hjärnan i ett rasande tempo och jag insåg att det är det allting handlar om. Att han inte finns och att jag satt i studion för att prata om hur livet utan honom är.

Om hur resan dit varit. Om skratten, de intensiva ögonen och krabbfisket på Lammholmen en varm, solig sommardag. Hjärnan hittade bilden av Jonathan som precis hade somnat in för gott och snabbt började få en annan färg i ansiktet och hur lugna hans anletsdrag blev.

Smärtan slog till som blixtar vid värsta ovädret. Men jag hade ett uppdrag den här dagen. Och det var Jonathan som hade givit mig det.

Dagen efter inspelningen satte jag mig på planet hem. Jag kände mig helt tom och utmattad efter ansträngningen.

Den mentala utmattningen tog sig fysiska uttryck i form av smärta i leder, tryck över bröstet och en känsla av andnöd.

15

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 15

2018-04-25 08:41

Innan jag gick på planet fick jag reda på att min svärfar låg för döden i sitt hem, närmsta granne med oss. Han hade hastigt blivit sämre och jag bestämde att jag skulle åka till honom när jag hade landat. Jag skulle försöka spela upp programmet för honom om han ville och orkade. Det var oerhört stort för honom att jag skulle sommarprata.

När jag kom dit såg jag att han var riktigt dålig och frågade om han verkligen orkade lyssna. Det gjorde han och han var bestämd. För han förstod att han inte skulle finnas kvar när programmet skulle sändas några veckor senare.

Han satte sig upp i sängen och med rosslande andning lyssnade han tillsammans med mig och min svärmor Astrid.

För honom var musiken viktig och den var han väldigt nöjd med. ”Visst är programmet bra”, sa han efteråt, ”men vad är vitsen med att älta det jobbiga, det gör så ont att väcka minnena till liv igen. Vad ska det vara för nytta med det ?

Men du gjorde det bra, Tommy, jag förstår bara inte hur du kan.”

Den här situationen beskriver något av konflikten i mig med att berätta. Både mina föräldrar och mina svärföräldrar är uppväxta med att man inte pratar öppet om hur man har det, inte visar sina känslor. De har ägnat sina liv åt att inte sticka ut och klara sig själva.

Jag, däremot, har alltid varit öppen och oftast känt att det inte varit rätt. Men viljan att berätta har ständigt varit så stark att inga hästar i världen har kunnat hindra mig från att berätta saker som hänt eller berört mig.

Det har varit mitt sätt att ta mig framåt.

Jag fick Brors välsignelse för mitt program. Han sa att han förstod att Jonathans berättelse kunde hjälpa andra.

16

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 16

2018-04-25 08:41

Det skulle visa sig att den kvällen var sista kvällen han orkade vara med så pass att han kunde lyssna. Bara något dygn senare dog han.

För mig kändes det bra att han hann lyssna på programmet. För det fanns saker jag ville att han skulle höra. Och när han sa : ”Ni gjorde verkligen allt ni kunde, du och Gunilla”, kände jag att han verkligen menade det.

Jag har funderat över varför det var så viktigt för mig att Bror skulle lyssna på mitt program och har landat i att jag behövde hans bekräftelse. Att de val jag har gjort – som han aldrig riktigt förstod – ändå var ok.

Han var sinnebilden av min motsats.

När han fick mig till svärson utmanades hans sätt att se på livet. Istället för att invänta att grannarna skulle hissa flaggan först en flaggdags morgon, såg jag till att flaggan var i topp tidigast av alla. Jag har alltid varit snabb från tanke till handling, medan han behövde tid att komma till beslut.

I min värld är måttlighet ingen dygd och hela mitt väsen andas storslagna gester och ord. Jag har till och med sökt bekräftelser i detta och jag har mätt mig själv mot andra, genom att i det omåttliga visa vem jag är.

Mina drivkrafter att vara någon fanns redan som barn och tog sig uttryck i ett enormt bekräftelsebehov. Men jag har förändrats, inte minst efter resan med Jonathan.

Att driva sig själv så hårt som jag har gjort är inte hälsosamt i längden, särskilt inte när jag utgått från vad jag trott varit andras förväntningar på mig. Det har gjort att min resa bestått av prövningar jag kunnat undvika.

Bekräftelse på det man gör handlar om prestation. Mitt behov av att prestera i allt jag gör har drivit mig själv hårt genom livet. Det är viktigt för mig att andra tyckt att det jag gör är bra, att min omgivning bedömer mig utifrån det 17

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 17

2018-04-25 08:41

goda resultatet jag åstadkommit. Det har gällt både i det stora och det lilla. Ärligt talat så har det gällt i allt jag gjort.

När jag var liten kommer jag ihåg en av mammas väninnor som hette Märta, hon gjorde fantastiska smörgåstårtor med Hönökakor och Kalles kaviar som bas. Jag tränade på att göra tårtor som slog hennes. Prestationen blev en tävling och jag gav mig inte förrän jag hade lyckats. Då njöt jag av att få bekräftelsen på att vara bättre än originalet, det vill säga Märta.

Nu är det inte särskilt synd om mig, alla får vi vår beskärda del av livet. Jag har bara ett osedvanligt stort behov av att berätta om mina prövningar.

Och det är främst det som skiljde mig och min svärfar åt.

Jag älskade honom, en av de finaste män jag har mött.

Han var godheten själv. Jag älskade att vara i hans och min svärmors kök ; 2 meter och 15 centimeter i takhöjd, bullar och kakor på bordet, spetsgardiner och pelargonier i fönstren och en doft av ladugårdskläder bidrog till att jag kände mig hemma.

Det var trygghet och äkta värme.

Där var jag bara Tommy och behövde inte brösta upp mig. Jag kunde inte ens skryta om något jag hade gjort, någon jag hade mött eller något jag hade upplevt för de levde i en helt annan värld än jag. Ett stillsamt liv på gården kontra en hel värld som arbetsplats.

Det är inte helt sant. Bror ville gärna höra om jag hade träffat en kändis, vilket hände ganska ofta, och då kunde han förhöra sig om allt. För det var Bror som läste alla skvallerblaskor först av alla, men aldrig så att någon såg.

När jag upplevde att jag tagit mig vatten över huvudet i jobbet eller kände mig sårbar, åkte jag till svärmor Astrid som alltid tyckte synd om mig. För enligt henne var det 18

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 18

2018-04-25 08:41

alltid fel på alla andra, inte på mig. Hon tog hand om mig och gav mig varma drycker, plädar och god mat. Sådant som får vem som helst att känna sig älskad.

Det är mot den här bakgrunden det var så viktigt för mig att Bror hann lyssna på mitt Sommarprat.

Den julidag programmet sändes låg Gunilla och jag i solen på en klippa på Lammholmen strax utanför Lökeberg där vi bor. Det här är en plats som betytt mycket för hela familjen under alla år.

Vi hade ställt fram en flaska kallt mousserande vin, färska jordgubbar och gjorde oss redo för att lyssna. Det här var en plats där vi hade sett många solnedgångar tillsammans, där vi spelat många kortpartier Uno eller ”31”. Här låg Jonathan i båten och tittade på film, medan vi andra solade på klipporna eller badade. Här fann vi lugnet tillsammans.

Jag hade förberett mig genom att lyssna på programmet många gånger dagarna innan. Trots det blev det oerhört känslosamt. Det var som om orden fick oss att ta in berättelsen med ett utifrånperspektiv.

Innan hade jag lyssnat ensam. Nu satt vi där framför radion tillsammans med miljontals andra. Efter en stund sa Gunilla, lite för sig själv : ”Handlar det här verkligen om oss, allt känns så overkligt ? !”

När orden dansade ut i etern kändes det omänskligt svårt.

Ett tjugotal båtar hade lagt till på behörigt avstånd till varandra. Runt omkring oss på klipporna satt familjer samlade kring radioapparaterna och lyssnade.

Det var en märklig känsla. De lyssnade på mig. I ögonvrån såg jag att telefonen fylldes med meddelanden medan programmet rullade, men vi valde att lyssna klart innan jag började ta in reaktionerna.

19

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 19

2018-04-25 08:41

Programmet hann knappt avslutas innan tidningar och radio ringde för att göra intervjuer. Telefonen gick varm.

Sveriges Radio hade ringt dagen innan och varnat mig för att läsa recensionerna då de kan vara riktigt elaka.

Den första journalisten som ringde var från Expressen och han bad mig omgående läsa deras omdöme. När jag tvekade sa han att jag inte skulle vilja missa den. Den var fantastisk. Recensionerna kom och lovordade programmet.

Men för mig handlade allt om lyssnarna. Vad skulle de tycka ?

Det skulle visa sig att det inte fanns några skäl till oro.

Alla mail som strömmade in veckorna efter programmet överväldigade mig. Explosionen i sociala medier blev till en enda lång bekräftelse på att berättelsen gått fram och berört lyssnarna på det sätt jag ville.

På kvällen samlade vi våra närmaste vänner för en stor trädgårdsfest. Det blev en hyllning till Jonathan och till livet.

Jag hade låtit trycka upp ett stort foto på Jonathan där han bar en midsommarkrans bunden av sommarblommor.

Fotot stod mitt i folkhavet på ett staffli, precis där han gillade att vara. Han var med på alla sätt och i mitt tal tackade jag honom för att vi alla kunde samlas, för det var hans förtjänst. Vi skålade med honom, för honom och allt han gett oss alla.

Det är viktigt för oss att blanda glädje och sorg och fånga varje tillfälle att fira. Återigen handlade det om att skapa en ceremoni runt sommarprogrammet och gå vidare. Det var betydelsefullt att samlas kring de känslor programmet väckt.

Det blev också ett avstamp. Jag hade lovat Jonathan – på hans dödsbädd – att göra Jontefonden ”skitstor”, det var 20

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 20

2018-04-25 08:41

det uttryck jag använde i det ögonblicket ; att vi skulle göra allt som stod i vår makt för att hjälpa alla drabbade. Med mitt Sommarprogram hade jag kommit en bit på vägen. Det fanns alltså många anledningar att fira den kvällen.

Lyssnarnas reaktioner lät som sagt inte vänta på sig. Det kom många mail från män. Män mitt i livet som hade lyssnat och kommit till ökad insikt om vad som är viktigt i livet.

Män som ville visa mer tacksamhet till sina nära och kära, till livet.

De hade funderat över vad de hade hört, letat fram min mailadress och skrivit till mig. En för dem helt okänd människa. Flera av dem valde att berätta sånt som de aldrig hade berättat tidigare.

Jag är så tacksam för de här återkopplingarna som har påverkat mig djupt och fått mig att vilja fortsätta berätta och våga vara naken i mina känslor. Framför allt har det gett otroligt mycket värme och kärlek. Självklart handlar det om bekräftelse, men det är så mycket större än så. Det är medmänsklighet på hög nivå.

Ett av alla mail ser ut så här. Det kommer från en pappa som heter Henrik. Jag har läst det många gånger och det har öppnat hela mitt känsloregister på vid gavel när jag tagit in texten.

Det här får bli inledningen på min berättelse. En berättelse som är min egen och ingen annans.

Symboliken igår när sonen precis vaknat och sökte upp mig blev för mycket. Jag avbröt mitt lyssnande på Sommar och tänkte att jag kanske lyssnar på det senare. Jag klarar egentligen inte av dessa starka berättelser ; allra minst sedan jag fått egna barn. Det blir för jobbigt/starkt. När du igår 21

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 21

2018-04-25 08:41

berättade hur du saknar att krypa upp bakom din Jonathan osv behövde jag avbryta min trimning av gräsmattan som jag då höll på med. Det var så starkt och tårarna kom i strid ström. Samtidigt kom grabben, som precis vaknat, ut från huset och var ledsen över att hans favoritleksak var borta.

Det blev ett lämpligt tillfälle att avbryta lyssningen för att trösta honom och fundera över hur man ibland kan vara så förbaskat less på denna tjuriga/trotsiga treåring när det är precis så livet är och ska vara ; det är en del av livet. Man blir så besviken på sig själv. För att ganska snart glömma igen.

Jag är egentligen inte i ”fas” för att lyssna på denna kaliber av sommarprat men efter att under kvällens målande av vägg med Falu rödfärg avverkat både Filip och Fredriks podcast samt Moa Herngrens sommarprat var det verkligen inget annat sommarprat som lockade. Förutom ditt, som jag helst ville undvika. Nåväl, jag tänkte att om jag låter mitt målande te sig så intensivt som jag kan förmå kanske jag inte på samma sätt tar in det som sägs utan det mest finns med i lurarna som ett ”brus”.

Jag visste att jag ljög för mig själv och bestämde mig för att ändock lyssna. Det var det mest känslostarka sommarprat jag någonsin lyssnat till. Det blev sådana märkliga kontraster att höra dina/era berättelser samtidigt som penseln med färg skrapade mot väggen. Ju starkare det blev för mig desto hårdare drogs penseln. Situationen kändes märklig.

Här står jag och målar en vägg och lyssnar på det här …

När det blev för ”tungt” för mig kunde jag inte måla längre utan började istället äta körsbär från trädet intill. Plockade 22

18-41 Polaris Hudlös 25 apr.indd 22

2018-04-25 08:41