__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Jens Henrik Jensen

DE HÄNGDA HUNDARNA Del 1 i Oxen-serien

Översättning: Leif Jacobsen


Första kapitlet

Det var som om hunden sträckt på halsen i ett desperat försök att insupa sin allra sista doft i livet. Förgäves. Nosen hade inte nått kvisten med mandelblommor ovanför. I gryningens bleka ljus speglade de matta ögonen ett faktum. Det hade varit slut länge. Tyngden hade dragit åt snaran om halsen för flera timmar sedan. Nu drog en frisk andalusisk februarivind in från sjön Embalses Guadalhorce-Guadalteba och fick hundens livlösa kropp att gunga fram och tillbaka. Ett moln av kronblad slog upp och virvlade runt som lätt rosafärgade snöflingor. En sådan flinga landade stilla på hundens tunga – en fridskyss men alltför sent. Sakta men säkert trängde ljuset igenom den böljande blomstersvepningen och fick det ljusbruna i pälsen att framträda. En stor hund. En rottweiler. En hanne. Längre uppför sluttningen, bakom lunden av mandelträd och en enklav av höga pinjeträd, låg en klunga vita hus. På en skylt vid den sirliga gjutjärnsgrinden i slutet av grusvägen stod: Finca Frederiksen. Lokalbefolkningen, av vilken det ännu fanns några kvar, de penningstinna utlänningarnas invasion till trots, kom fortfarande ihåg fincan – egendomen med den fantastiska utsikten – vid dess ursprungliga namn: Finca Fernandez. Det nya namnet, Frederiksen, var visst svenskt, norskt eller tyskt – eller rentav danskt. I alla fall kom de nya ägarna, som bott vid sjön i fyra, fem år, någonstans norrifrån. Egent5


ligen var det strunt samma var de kom ifrån. Namnbytet framstod som respektlöst och alla vägrade befatta sig med dem. Främlingarna, de rika, var bara tomma existenser där bakom sina höga trästaket, och som sådana bidrog de på intet sätt till samhället. Strax efter midnatt hade ägaren av fincan, Hannibal Frederiksen, varit ute och ropat på sin hund. Men den kom inte. Det var första gången någonsin som Señor inte återvände efter sin sena kvällsrunda. Detta faktum hade gjort honom orolig. * När han vaknade vid sjutiden morgonen därpå, efter en i det närmaste sömnlös natt, klädde han försiktigt på sig för att inte väcka hustrun och gav sig ut för att leta på nytt. Efter en halvtimme eller så nådde han den sista raden av mandelträd i lunden nere vid vattenbrynet, och då förstod han varför Señor inte kommit hem igen. Synen lamslog honom.

6


Andra kapitlet

De reflexmässiga huvudrörelserna påminde om en gemen tjuvs. Han drog huvan över kepsen och såg sig omkring. Höger, vänster, bakåt. Och så en gång till. Sedan tog han sig lekande lätt över det höga stängslet medan den vita samojedspetsen åtlydde honom och lade sig i den nattsvarta skuggan vid väggen, där den i det närmaste blev osynlig. Han hoppade ner och landade perfekt på fötterna. Eller rättare sagt, nästan perfekt, konstaterade han. Inte lika balanserat som förr – men näst intill. Han fortsatte målmedvetet bort till närmaste container, där han monterade sitt egentillverkade specialhandtag på järnfästet med den triangulära sprinten, vred handtaget åt vänster och öppnade den tunga luckan. Första gången hade det varit en mardrömslik upplevelse. Bokstavligt talat ett inbrott som saknade motstycke. Mentalt hade det varit en resa ner i förnedringen som paralyserat honom i ett antal sekunder. Förödmjukelsen kröp in under huden på honom likt en parasit, och där hade den gnagande dröjt sig kvar i ett antal veckor. Men den känslan var borta sedan ett tag tillbaka. Nu återstod bara det rationella direktivet: Ät när du är hungrig. Han kröp över välfärdssamhällets pinsamma tröskel, in till överflödet som i hans ögon var en guldskatt. Den första containern innehöll grönsaker. Han tände ficklampan och började leta. Hans famlande framkallade alltid inre bilder av en inköpsrunda på stormarknaden en lördagsförmiddag bland stökiga barnfamiljer. Nu var det dags igen. Bara 7


utan kundvagn och utan barnet i fällsitsen den här gången. Det var rena impulsval. Gurkor? Varför inte. Tomater? Tja … Salladshuvuden? Strålande. Lök? Okej. Och så naturligtvis potatis. Allt åkte ner i ryggsäckens innandöme. Sist en ask med tre dagar gamla frilandschampinjoner. Han kröp ut igen, öppnade nästa container och hoppade ner i djupet. Köttvaror för destruktion. Datummärkningen spred sin farsot i mörkret, men det bekymrade honom inte. Man måste bara vara försiktig, i synnerhet med kött. Han tog upp varorna, vände och vred på dem i ljuskäglans bländande sken, gav tummen upp – eller ner. Imorgon kväll vankades det uppenbarligen pannbiff. Med stekt sladdrig lök, kom han på nu. Han stal och åt gladeligen det som inga andra danskar i sin vildaste fantasi skulle få för sig att sätta tänderna i. Allt som var en, två eller tre dagar för gammalt, mycket på grund av att hans landsmän hade för vana att sträcka sig in och ta de innersta – och nyaste – varorna på hyllorna och inte de som stod ytterst och vars hållbarhet var kortast. På detta mycket enkla sätt bidrog alla till sopberget av i övrigt fullt dugliga matvaror. Av den anledningen var hans intrång inte att betrakta som kriminellt. Han släppte ner ett halvt kilo färs i ryggsäcken. Han hade blivit en professionell dumpstrare. Det var de ungas uttryck – dumpstrare. Han hade kommit på idén efter att ha lyssnat till två unga killar som stått och pratat vid en busshållplats. Det ledde honom till en hemsida och därefter till en Facebookgrupp, där unga dumpstrare gav varandra goda råd och rekommendationer. Därför befann han sig här, på bakgården till en av matvarujättarnas stormarknader i Köpenhamns Nordvestkvarter. Och han var så illa tvungen. De sista kronorna på kontot var borta sedan länge. De senaste månadernas hyra hade han skrapat ihop genom 8


att samla tomflaskor och hjälpa det där jävla aset till hyresvärd med nödvändiga reparationer i den fallfärdiga fastigheten. Det var alltid samma visa. Varenda dag efter mörkrets inbrott; ett evigt sökande längs de gamla vanliga rundorna. Den här dagen, som snart var slut, hade gett nästan en hundring i pantflaskor. Från fyllbultarnas tillhåll i Utterslevsmossen till Bispebjergs kyrkogård, vidare bort till Fælledparken och Sortedamssjön, för att ta sig tillbaka igen via Nordhamnen. På sig själv känner man andra. Från parkernas bänkar till bilarnas parkeringsgarage och busskurerna vid hållplatserna. I skydd av mörkret. Flaska efter flaska. Krona efter krona. Han hoppade ner från containern och var på väg att ta sig in i den tredje i raden av containrar, för att försöka hitta en kartong med ägg eller en liten bit ost, då han blev upptäckt. – Hallå där, din jävla idiot! Vafan tror du att du håller på med? Två siluetter gled ut vid containern längst bort. En liten och bred och en lång och smal. Han hade inte hört dem ta sig över staketet. – Hallå! Är du döv? Eller bara dum? Det här är vårt område. Stick, annars spöar vi skiten ur dig, din lilla jävla hemlösa … Den breda siluetten höjde hotfullt sin knytnäve. Huvan måste ha glidit av honom när han tagit sig upp ur containern, för nu sa plötsligt den brede med överdrivet honungslen röst: – Men se på fan om han inte har hästsvans? Är det inte en liten flickponny vi har råkat på här? Jag som alltid drömt om att få knulla skiten ur en liten flickponny med handtag. Han stod tvekande kvar en stund. Den ena rösten inne i hans huvud skrek gällt ikapp med den andra samtidigt som han kände musklerna spännas. – Kom igen nu, lilla ponnyn, kvittrade den brede. – Skit i honom, mumlade den smale tyst till kompisen, innan han höjde rösten igen: – Hallå, din skithög! Fattar du trögt, eller? Det är vi som bestämmer här. För sista gången – stick, din fuckin’ motherfucker! 9


Beslutet var taget. Han drog upp huvan, kastade ryggsäcken över axeln och kröp undergivet ihop. – Okej, sorry … jag är på väg. Den lille brede gav sig inte. – Var det där en ursäkt, ponnyn? – Ursäkta. Jag ber verkligen om ursäkt. Som en hunsad byracka rundade han hopkrupet de bägge hotfulla siluetterna i en vid båge, grep tag i stängslet och klättrade upp, för att låta sig falla ner på andra sidan. Med en kort vissling kallade han till sig sin hund och försvann ut i mörkret. På väg bort längs trottoaren med hunden vid sin sida och kursen hemåt berömde han mumlande sig själv. Bara det faktum att han varit kapabel att ta ett sådant beslut utifrån ett slags kyligt överläggande var en triumf. – Eller vad säger du, Whitey? Var det inte helt okej? Jag menar, de var ju ruskigt provocerande, inte sant? Du skulle bara hört dem. Vilka snorungar, alltså. Hunden lyssnade. Och nickade. * Hans ytterdörr långt där inne i källargångens mörker hade naglats fast till karmen med ett antal bräder och åtskilliga spik. Precis som när han flyttat in i detta herresäte för vad som kändes som en evighet sedan. Han svängde in genom porten och tog trappan till bakdörren. Dörren skrapade mot det grova cementgolvet och det krävdes muskelkraft för att flytta den. I hallen såg han den stadigt växande högen med reklam och gratistidningar torna upp sig. För länge sedan, i en annan tid och en annan hall, hade han sorterat posten med breven i en hög för sig. Ja, i början hade han rentav öppnat dem … 10


När han slutat öppna breven mindes han inte riktigt. Inte för att det spelade någon större roll, han saknade inte några brev. På den nuvarande adressen hade han inte fått ett enda, av den enkla orsaken att han inte informerat samhället om sin adressändring. – In med dig, Whitey. Hunden lydde villigt, fortsatte in genom den öppna dörren, hoppade upp i soffan och lade sig till rätta med en nöjd suck. Han tömde ryggsäcken i den trånga kokvrån, klädde av sig på vägen tillbaka – jackan först, sedan tröjan. Så sparkade han av sig stövlarna i ett hörn och slängde sig i soffan intill Mr White, som hans följeslagare egentligen hette, om rätt skulle vara rätt. Med det lilla ”Mr” fick hans tilltal eller själva samtalet ett drag av gammeldags hövlighet och ömsesidig respekt. Whitey var dess absolut informella motpart, men ibland blev det bara kort och gott det prosaiska White. Det hade varit en givande kväll, som delvis spolierats av de två aggressiva idioterna som stoppat honom från att få med sig ägg och ost hem. Han slog på teven, bläddrade lite och fastnade för ett program på Animal Planet om en flock gamar som just erövrat ett kadaver i Serengeti. Alldeles strax tänkte han gå ut och bre dem varsin dubbelmacka med leverpastej. Han slötittade på det afrikanska dramat ytterligare några minuter, tills koncentrationen vägrade samarbeta och blicken sökte sig bort mot den fasta punkten i tillvaron på den smutsvita väggen, där han fäst ett tidningsurklipp med två knappnålar. Rubriken och ingressen kunde han utantill. Urklippet hade hängt där väldigt länge, men han grubblade fortfarande. Kunde det vara svaret? Skulle det leda till hans död – eller till hans frälsning? Eller skulle det sluta någonstans mitt emellan?

11


Tredje kapitlet

Den tunga gjutjärnsgrinden till Finca Frederiksen gled automatiskt upp när Hannibal Frederiksen tryckte på fjärrkontrollen. Han svängde vänster och accelererade kraftigt nerför bergsvägen. I normala fall skulle han ha njutit av att åter känna den oförfalskade körglädjen. Den kraftfulla motorn i hans grafitgrå Mercedes CLS350 tog villigt emot och automatväxeln slungade honom steglöst nerför den långa raksträckan mot första kurvan. Till vänster om sig noterade han hur blomsterhav mötte vatten. På en ingivelse bromsade han in och stannade till vid vägkanten. Inte många dagar återstod att njuta av mandelträden. Det var femte året nu som denna utsikt var honom förunnad. Från hela världen reste folk till olika delar av Spanien för att få njuta av dessa himmelska träds skönhet. Hans alldeles egen mandellund i slutet av åkern nere vid Embalses Guadalhorce-Guadaltebas vattenbryn formligen smälte samman med den skimrande ytan, som idag låg i det närmaste spegelblank. En ilning löpte utmed ryggraden. Under blomstertäcket vilade en hemlighet. Nästan två veckor hade gått. Han hade inte berättat för sin fru vad han stött på längst ner i mandellunden den där morgonen. Hon var inte stabil nog att motta en sådan vetskap. Frågan var tyvärr om han själv var tillräckligt stabil, när allt kom omkring. Allt som hänt tidigare … Señor gungande i vinden … Han hade inte tänkt på annat sedan dess. Om han bara varit i sin krafts 12


dagar. Handlingsduglig, vass och skoningslös. Nu plågade det honom så att han nästan inte kunde tänka klart. Han girade ut på vägen igen och lät bilen accelerera snabbt i nerförsbacken. Det var endast på grund av hans förbannade rädsla och obeslutsamhet som han denna morgon var på väg till Malagas flygplats för att hämta sin gäst. De skulle noga gå igenom det som hållit honom vaken dag och natt. Nere vid klippavsatsen och den tvära högersvängen bromsade han in kraftigt. Framför honom väntade en lång sträcka med hårnålskurvor på vägen ner mot dalens botten. Han var inte särskilt förtjust i de häftiga kurvorna och lät alltid bilen rulla långsamt genom den här passagen. Han gillade bättre långa raksträckor där han hade full överblick. Återigen … var det för att han höll på att bli gammal och försiktig? Han körde en stund i sina egna tankar om svunnen ungdom och hade just hunnit in i första hårnålskurvan när han kände den kraftiga stöten. Braket och det krasande ljudet bakom honom, för att inte tala om kollisionen som låste säkerhetsbältet så att det drog åt över bröstkorgen. Han tittade skräckslaget upp i backspegeln. En liten röd bil. Föraren måste ha förlorat kontrollen och kört rakt in i honom. Det skulle den andres försäkring få täcka. Han bromsade och hade trots allt sinnesnärvaron att blinka in till sidan. Framför honom låg ett lite bredare parti av vägrenen, där fick de stanna och … Ett nytt brak och han slungades åter fram mot bältet. Vafan vad det som pågick? Nu kände han hur knäna darrade utom kontroll och hur händerna krampaktigt kramade ratten; bilen hade kanat ut en bit men han lyckades räta upp den igen. Det var avsiktligt. Den röda bilen rammade honom med flit. Han måste därifrån. 13


Med blicken på vägen trampade han gasen i botten under raksträckan fram till nästa sväng. Hans hjärta slog så våldsamt att det kändes som om det dunkade i hela kroppen. Han tittade snabbt upp. Han hade fått ett litet försprång. Men nu – han måste bromsa in hårt för att klara svängen. Bilen sladdade till, men han kom ändå in rätt i kurvan. Sekunden senare låg den lilla röda bilen honom i häcken igen. Och nu brakade den in i honom för tredje gången. Bergssidan och vägräcket flimrade framför hans ögon. Han fick ett kort andrum på den följande raksträckan, men hade alltför hög fart in i nästa kurva. Framhjulet var ända ute i vägrenen när han lyckades få foten på den tunga bilens bromspedal. Han såg flyktigt något rött i sidospegeln. Då hördes braket igen och bältet drog åt över bröstet. Hans knogar var kritvita. En något underlig observation mitt i allt detta. Så var den röda bilen där igen. Den här gången träffade den honom i sidan, något som fick den stora Mercedesen ur kurs. Han hade blodsmak i munnen. Hade han bitit sig i läppen? Han kämpade för att räta upp bilen, men träffades på nytt. Vägens mittlinje försvann ur hans synfält. Han drog hårt i ratten först åt vänster, sedan åt höger. Men hade redan tappat kontrollen över bilen. Den gled iväg. Mot vänster. Allt längre ut. Mot det vita vägräcket. Braket nådde inte på allvar hans medvetande. Han svävade i sin Mercedes. Ut i ingenting. Viktlös. Utan någon markkontakt. Ratten kändes lätt som en snöflinga. Den blå himlen upptog hela vindrutan. Han svävade vidare utåt, alltmedan hans kropp frös till is. Föraren i den lilla röda bilen tvärbromsade och nästan kastade sig ut genom dörren och hann precis se den stora Mercedesen försvinna nerför bergssidan. Den slog väldiga kullerbyttor mot klipporna och plöjde igenom en liten träddunge, innan den till sist föll till ro på en platå strax ovanför dalbottnen. Inga explosioner eller lågor som på film. 14


När molnet av damm slutligen skingrats låg bilvraket blickstilla i en mörk förvriden hög där nere. Föraren hoppade in i sin röda bil igen och fortsatte lugnt och behärskat genom nästa hårnålskurva. Vid det laget var utlandsdansken Hannibal Frederiksen död för länge sedan. Hans nacke hade knäckts likt en torr kvist i samma stund som den grafitgrå Mercedesen träffade den första klippavsatsen.

15


Fjärde kapitlet

Våren hade uteblivit. Han kände sig lurad. Landskapet där på andra sidan tågets smutsiga fönsterruta var fortfarande påfallande brunt och kalt. Han satt spänd i sätet med den gamla militärgröna kepsen neddragen i pannan. Mr White låg på sin vakt mellan hans ben. De kände sig båda inträngda i ett hörn av alla de glada passagerarna, oförskräckta som om tågsättet förde dem mot en ny och ljusare framtid. De som i feststämning klev på i Hadsten och Langå hade stigit av igen i Randers. Nya gick på i Hobro, och i Arden hade en hel flock skränande människor klivit på med sina röda flaggor och sina klirrande plastkassar. Det var första maj. Alltså var det vår. Och det var arbetarnas internationella kampdag. ”Snart dagas det, bröder! Se östern i guld. Till arbete låtom oss gå!” Skååål – och skit samma. Undrar vad de kämpar för. Utöver kampen för att få ett jobb rent generellt. Fanns det ens genuina arbetare i dagens Danmark? Hade hela köret ändå inte redan outsourcats till billigare händer i Asien? ”… till arbetet, liv eller död!” Han såg inte ett enda väderbitet ansikte, inga valkiga nävar, när han försiktigt tittade sig omkring. Inga riddare ur arbetarklassen. Bara halvfulla ölflaskor i små knubbiga händer, runda kinder och breda arslen i jeans. Undrar vart de var på väg. Förmodligen Ålborg … Mr White for upp när en halvfull medelålders man trampade på 16


hans svans, men när han förstod vad som hänt föll han till ro igen mellan sin ägares ben. Kanske kände sig Mr White ändå ganska trygg. Själv gjorde han det inte. För många människor omkring honom. Han tittade ner i tidtabellen, som klistrat sig fast vid handen. Det var hans tur nästa gång. Rösten i högtalaren skulle komma honom till undsättning och proklamera nästa station, och då skulle han veta att det var dags att stiga av. Där framtiden skulle börja. Vår eller ej. Han lutade sig tillbaka i stolen och försökte låtsas att alla de andra passagerarna inte existerade. Han tänkte sjunka ner i sig själv – längre och längre ner – och bli osynlig … Han kände en blöt tunga mot handflatan; bara Mr White som behövde bekräftelse. Hans buddy, som trofast följde honom överallt utan att kräva något tillbaka annat än uppmuntran. Vit var han. Därav namnet White. En hanne. Därav var hans fulla namn Mr White. Enkel logik. Och kunde han inte hitta den i sitt eget liv kunde han åtminstone hitta symbolik för den i sin vänskap med samojedspetsen. Han blev avbruten i sina tankar av ett gäng klirrande flaskhalsar och en rödmosig smällfet skrivbordsnisse, som bakom hans rygg brölade musketörernas motto rakt ut i luften: Skåååål! Plötsligt hördes det befriande budskapet: Nästa Skørping, Skørping nästa. Avstigning på höger sida. Det kändes som en evighet innan tåget till sist stod helt stilla och dörrarna öppnades. Mr White var ute på perrongen med ett språng och drog honom med sig. Han satte på sig ryggsäcken och hängde det avlånga plastfodralet över axeln, för att söka sig bort mot stationens tegelvägg. Inte förrän tågets sista vagn var en liten prick och den sista passageraren lämnat perrongen drog han med sig Mr White runt stationshuset. Mitt emot låg en stor pastellgul byggnad. Kultur Stationen, stod det på en skylt. Hade de så mycket kultur här i Skørping att de kunde 17


fylla en hel byggnad med den? Vad visste han? Han hade bara passerat genom samhället några få gånger tidigare. Det började regna just som de vek av åt höger över järnvägsövergången ute vid den asfalterade gatan och fortsatte igenom orten. Regnet tilltog. Han stannade till, tog fram sina gamla slitna regnkläder och satte på sig dem. Han hade använt dem under åtskilliga pantturer och på vissa ställen hade det rentav gått hål. Sedan fortsatte han sin promenad och vek kort därefter in på cykelbanan mot den lilla byn Rebild, som låg drygt två kilometer längre fram. Hans huvud kändes tomt i det strilande regnet. Han var bara upptagen av en sak, att ta sig framåt. Detsamma gällde den ivrige Mr White. Någonstans i bakhuvudet skavde tanken på tidningsartikeln. Den skulle få sitta kvar på väggen i det fuktiga källarrummet ett tag till. Tills någon en vacker dag sköt upp den tröga dörren och fann sig till rätta där. Bostaden på Rentemestervej hade han lagt bakom sig för gott. Det var tidningsartikeln som gett honom idén. Att det sedan blev just Skørping berodde väl egentligen bara på det faktum att man kunde ta tåget dit. Köpenhamn–Skørping, i ett sträck. Utan omsvep. Lägg därtill traktens övriga fördelar, av vilka han stiftat bekantskap med en del i sitt förflutna. Inte en levande själ visste att han lämnat den gamla världen. För vem skulle han berätta det för? Möjligtvis L.T. Fritsen. Han hade visst ventilerat idén för honom den gången de satt och snackade efter jobbet på Fritsens lilla bilverkstad på Amager. Tanken på att bryta upp … Men det måste vara snart ett år sedan. De var vänner, men sprang knappast ner varandra. Han tittade upp. Molntäcket var tungt och blåsvart. Inte en enda spricka. Det skulle ösa ner länge. Rentav resten av dagen. Det gick fort att nå Rebild. I marschtakt. De skyndade förbi den stora parkeringen vid foten av Rebildbackarna, de amerikanska dansk18


ättlingarnas ljungbeväxta samlingsplats, där de träffades år efter år, alltid på USA:s nationaldag – den 4 juli. Inte en bil stod att se i regnet. Perfekt. Med byns skylt bakom sig gav de sig nu in på sista etappen av deras resa. De tog sikte på de stora skogarna dit tjuvjägare, rövare och annat pack tagit sin tillflykt genom historien. Det var frågan om uppemot trettio skogar, var och en med sitt eget namn, som tillsammans utgjorde Danmarks största samlade skogsområde. Mäktiga Rold.

19


Femte kapitlet

Med blottade tänder morrade schäfern mot den svartklädde figuren som överraskat den i hundgården. Den blåste upp sig och reste ragg i ren förskräckelse, vilket definitivt inte gjorde den mindre farlig. Så började den skälla. Figuren var en satt man. Han tog ett par snabba steg framåt – för att sedan sno runt och börja springa. Det räckte för att provocera hunden. Mannen snurrade runt igen och gjorde sig redo. Nu kom den. Schäfern tog ett långt språng mot hans vänstra arm, som han skyddande höll upp framför sig. Hundens käftar slog igen om den vadderade underarmen. Mannen lade sin lediga högerarm i ett järngrepp om hundens hals och ryckte i en enda blixtsnabb rörelse hunden mot sin bröstkorg. Sedan slog han med en våldsam kontramanöver utåt med den vadderade armen. Ett torrt knak kom från hundens nacke, innan den släppte sitt grepp om armen. Mannen lät djuret falla till marken. Livlöst. Han stod kvar en stund. Han var oerhört frestad att slita av sig sin svarta skidmask för att svalka sig, men han vågade inte ta en sådan risk. För tillfället var han ett med mörkret, bara en smal springa i luvan för ögonen och ett hål för munnen. Han kände sin bultande puls, men hade inte varit särskilt rädd. Det var en tillfredsställelse att kunna betrakta den döda hunden och veta att man inte i första taget glömde sådant som man en gång lärt sig och som satt i ryggmärgen. Längst ner i den enorma trädgården lyste en rad lampor vid det som 20


måste vara en badhytt. Trädgården omgavs av träd och buskage och var totalt insynsskyddad. Det var som tur var långt till närmaste granne, även om det förstås inte kunde uteslutas att någon hört schäfern skälla. Han såg sig omkring. Ljusen från den av allt att döma mycket exklusiva delen av staden vid namn Sejs-Svejbæk blänkte i mörkret hela vägen längs sjökanten och låg som ädelstenar uppför sluttningarna bort mot det smala inloppet. Sjön nedanför trädgården hette Borresjön. Med bas i Silkeborg, endast en halvmil bort, hade han rört sig i trakten i några dagar och gjort en omsorgsfull rekognoscering inför uppdraget. Nu skällde i alla fall inte hunden längre. Han grep tag i bakbenen och släpade den över gräsmattan till lyxvillan som låg där i mörkret. Han dumpade hunden på terrassen. Han hade sett ut den idealiska platsen redan igår, när han tog sig fram längs strandkanten i en hyrd kanot och gjorde sina iakttagelser i kikaren. Framför ett stort fönsterparti stod en bok. Perfekt för ändamålet. Han höll upp ficklampan mot fönstret. Köket. Inte något han var van vid utan ett gigantiskt kök i rostfritt stål och mörka träslag. Och vinstället var av ansenlig storlek. Villans ägare, som hette Mogens Bergsøe, var advokat, bodde där ensam – så mycket visste han – och måste vara en ytterst välbärgad person. Till och med i köket hängde det konst på väggarna. Och han hade naturligtvis noterat att advokaten hade en Porsche Cayenne stående i carporten. Han tog upp det hoprullade repet ur sin lilla svarta ryggsäck. Snaran hade han slagit i förväg. Han släpade hunden ända bort till trädet, lade öglan om dess hals och kastade andra änden över en av de nedre rejäla grenarna. Sedan drog han ett antal långa mödosamma tag. När han var nöjd slog han repet om trädet och drog åt det i en knut. När advokat Bergsøe ikväll, imorgon eller vilken dag det nu kunde röra sig om, rullade in med Porschen under taket och låste upp ytter21


dörren för att gå in och koppla av skulle han kanske gå ut i köket först av allt. Kanske skulle han hälla upp ett glas mjölk, ta sig en nattöl eller rentav bre sig en smörgås. En sak var i alla fall säker – när han tände ljuset skulle han inte kunna undgå att se vad som hängde i trädet utanför hans fönster.

22

Profile for Bokförlaget Polaris

De hängda hundarna  

De hängda hundarna