Hopp

Page 1

Melissa Fleming

Hopp Doaas flykt till Sverige

Ă–versättning Alice E. Olsson

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 3

2017-09-25 09:11


A HOPE MORE POWERFUL THAN THE SEA

Copyright © 2017 by Melissa Fleming All rights reserved Bokförlaget Polaris, Stockholm Omslag av Filip Rensfelt Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck Printed in Germany 2017 ISBN : 978-91-88647-13-9 www.bokforlagetpolaris.se

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 4

2017-09-25 09:11


Till Peter, Alessi och Danny, mina föräldrar, och de mer än sextiofem miljoner människor som tvingats fly från sina hem.

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 5

2017-09-25 09:11


17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 6

2017-09-25 09:11


1 En barndom i Syrien 2 Kriget bryter ut

27

3 Belägringen av Daraa

53

4 Livet som flykting

82

5 Kärlek i exil

104

6 Förlovningen

126

7 En pakt med djävulen

140

8 Skräckskeppet

168

9 Allt som finns kvar är havet

184

10 Räddning i sista stund

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 7

9

210

Epilog

239

Doaas efterord

246

Författarens efterord

248

2017-09-25 09:11


17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 8

2017-09-25 09:11


1

En barndom i Syrien

Andra gången Doaa vara nära att drunkna drev hon vind för våg mitt ute på ett fientligt hav som just slukat mannen hon älskade. Hon var så kall att hon inte kunde känna sina fötter, och så törstig att tungan hade svullnat i hennes mun. Hon var så utom sig av sorg att om det inte varit för de två små flickorna i hennes famn, knappt vid liv, hade hon låtit havet förtära henne. Inget land fanns i sikte. Bara spillror från skeppsvraket, några få andra överlevande som bad till Gud om räddning och dussintals uppsvällda, flytande lik. Tretton år tidigare var det en liten sjö och inte det väldiga havet som nästan hade tagit henne. Den gången fanns Doaas familj där för att rädda henne. Hon var sex år gammal och den enda i sin familj som vägrat lära sig att simma. Hon var livrädd för vattnet ; bara åsynen av det fyllde henne med fruktan. Under utflykter till sjön nära deras hem brukade Doaa sitta ensam och se på medan hennes systrar och kusiner plaskade och dök och slog kullerbyttor ner i vattnet för att kyla av sig i den tryckande syriska sommarhettan. När de försökte locka ut Doaa i vattnet vägrade hon orubbligt, med en känsla av makt i sitt motstånd. Redan som litet barn var hon envis. ”Ingen kan någonsin säga åt Doaa vad hon ska göra”, talade 9

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 9

2017-09-25 09:11


hennes mamma om för alla med en blandning av stolthet och förargelse. Så en eftermiddag bestämde sig Doaas tonåriga kusin för att hon larvade sig och att det var hög tid för henne att lära sig simma. Medan den ovetande Doaa satt och ritade figurer i sanden med sina fingrar och såg på när de andra plaskade omkring smög han sig upp bakifrån, grep tag om hennes midja, och lyfte upp henne samtidigt som hon sparkade och skrek. Utan att låtsas om hennes skrik slängde han upp henne på axeln och bar ner henne till sjön. Hennes ansikte trycktes in mot hans rygg medan hennes ben dinglade strax under hans bröst. Hon sparkade hårt mot hans bröstkorg och grävde in naglarna i hans huvud. De andra barnen skrattade när Doaas kusin sträckte ut armarna och släppte ner henne i det grumliga vattnet. Doaa greps av panik när hon slog i sjön med ansiktet först. Vattnet räckte henne bara till bröstet, men hon var skräckslagen och oförmögen att placera sina ben för att få fotfäste. Istället för att flyta upp hamnade Doaa under ytan, och svalde vatten när hon försökte dra efter andan. Ett par armar drog upp henne ur sjön i sista sekund och lyfte henne iland, ner i hennes förskräckta mammas tröstande knä. Doaa hostade gråtande upp all vätska hon svalt, och svor, där och då, att aldrig gå nära vattnet igen. På den tiden hade hon inget annat att vara rädd för i sin värld. Inte när familjen alltid fanns där för att skydda henne. Den sexåriga Doaa kunde inte minnas ett enda ögonblick då hon någonsin varit ensam. Hon bodde med sina föräldrar och fem systrar i ett enda rum i hennes farfars tvåvåningshus. Hennes pappas tre bröder och deras familjer bodde i de andra rummen, och varje ögonblick i Doaas liv var fyllt av släktingar : hon sov sida vid sida med sina systrar, åt gemensamma måltider, och lyssnade till livliga samtal. 10

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 10

2017-09-25 09:11


Familjen Al Zamel bodde i Daraa, den största staden i sydöstra Syrien, bara några kilometer från den jordanska gränsen och två timmars bilfärd söder om Damaskus. Daraa ligger på en vulkanisk platå av röd, bördig jord. År 2001, när Doaa var sex år gammal, var staden känd för den röda jordens rika håvor av frukt och grönsaker – granatäpplen, fikon, äpplen, oliver och tomater. Det sades att varorna från Daraa kunde mätta hela Syrien. Senare, år 2007, svepte en förödande torka över landet. Den varade i tre år och tvingade många bönder att överge sina åkrar och flytta med sina familjer till städer såsom Daraa för att söka arbete. Vissa experter tror att denna omfattande tvångsförflyttning gav upphov till den svallvåg av missnöje som år 2011 stegrades till en flodvåg av protester och sedan det väpnade uppror som skulle komma att slå Doaas liv i spillror. Men år 2001, när Doaa bara var en liten flicka, var Daraa en fridfull plats där människor levde sina liv med nyfunnet hopp för landets framtid. Bashar al-Assad hade nyligen efterträtt sin tyranniske far, Hafez al-Assad, som president. Det syriska folket var hoppfullt om att bättre tider väntade deras land och trodde först att den unge presidenten skulle bryta med sin fars förtryckande politik. Bashar al-Assad och hans eleganta fru hade utbildats i England och deras äktenskap sågs som en sammanslagning – han från en minoritet, Alawitgrenen av islam, och hans fru, Asma, från Sunnimajoriteten, precis som Doaas familj. Hans politiska åsikter var sekulariserade och det fanns utbrett hopp, särskilt bland den Damaskus-utbildade eliten, om att det fyrtioåtta år gamla undantagstillstånd som hans far ärvt och upprätthållit för att slå ner på oliktänkande skulle upphävas och att banden som lagts på yttrandefriheten skulle lossas. Regeringen hade, under förevändning att skydda den nationella säkerheten från islamiska militanter och 11

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 11

2017-09-25 09:11


utomstående rivaler, använt sina vidsträckta befogenheter för att kraftigt inskränka individuella rättigheter och friheter och göra det möjligt för säkerhetsstyrkor att utföra förebyggande gripanden med föga möjlighet till rättslig upprättelse. De konservativare, fattigare delarna av befolkningen, såsom människorna i Daraa, hoppades huvudsakligen på ekonomiska förbättringar, men för det mesta godtog de i tystnad hur saker och ting fungerade i deras land. Denna tysta undfallenhet var en följd av den stränga läxa de fått lära sig år 1982 i staden Hamah, när dåvarande president Hafez al-Assad gav order om dödandet av tusentals medborgare i en kollektiv bestraffning för det Muslimska brödraskapets uppgång, som utmanade hans herravälde. Syrierna hade fortfarande denna brutala vedergällning i färskt minne. Men med den nya generationen vid makten hoppades de att Hafez al-Assads son skulle lätta på en del av de inskränkningar som hämmade vardagslivet. Till det syriska folkets besvikelse var den nya presidentens tal om reform blott tomma ord, och inte mycket förändrades. Få vågade trotsa den auktoritära regimen efter det som hänt i Hamah. På lördagar när Doaa var liten brukade den gamla stadsmarknaden – eller souk, som den kallas på arabiska – fyllas av ortsbor och besökare från andra sidan gränsen i Jordanien, som kom för att köpa varor av hög kvalité till bra priser och för att köpa och sälja jordbrukets redskap och produkter. Daraa låg längs den viktigaste handelsvägen till Persiska viken och lockade människor från hela regionen ; folk samlades här eller såg till att stanna på besök när de var på genomresa. Men dess kärna var en sammansvetsad gemenskap av släkt- och vänskapsrelationer som sträckte sig över generationsgränserna. Barn i Daraa, som på andra håll i Syrien, bodde med sina familjer en bra bit in i vuxen ålder. Söner stannade kvar efter 12

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 12

2017-09-25 09:11


att ha gift sig och tog med sig sina nya fruar in i familjehemmet för att uppfostra barnen. Syriska hushåll såsom Doaas var fullpackade med familjemedlemmar, flera generationer under samma tak som delade hem. När en växande familj flödade över, ut ur rummen på första våningen i deras bostad, lades ytterligare en våning på och huset sköt i höjden. I Doaas hus tillhörde en del av bottenvåningen hennes farbror Walid, hans fru Ahlam och deras fyra barn. Bredvid honom bodde farbror Adnaan, med sin familj på sex personer, och Doaas farfar Mohamed och farmor Fawziyaa hade sitt eget rum. På övervåningen hade farbror Nabil ett litet rum med sin fru, Hanadi, och deras tre pojkar och två flickor. Doaas familj på åtta personer delade rummet på bottenvåningen närmast köket, den livligaste och bullrigaste delen av huset. Alla de större rummen låg runt en öppen innergård, kännetecknande för gamla arabiska hus, där barnen brukade springa in och ut eller samlas för att leka när skolan var slut och mellan måltider. Hustaket erbjöd också en plats där släkten kunde samlas, och under heta sommarnätter brukade de koppla av där inpå de tidiga morgontimmarna – männen rökte sina vattenpipor, kvinnorna skvallrade, och alla drack sött syriskt té. Under särskilt varma nätter lockade den svalkande brisen på taket familjen att rulla ut sina madrasser och sova under stjärnorna. Hela släkten – farbröder, fruar, kusiner – åt gemensamma måltider på innergården och satt i ring runt ångande fat på en matta. Vid måltiderna åt Doaa och hennes systrar glupskt och skopade upp mat med bitar av tunt pitabröd lindade runt sina fingertoppar. Doaas pappa värdesatte dessa ögonblick med sin familj, för det var den enda tid på dagen han kunde tillbringa med sina döttrar. Så snart måltiden var över, och han hade druckit upp 13

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 13

2017-09-25 09:11


den sista bottensatsen av sitt sockriga té, cyklade han tillbaka till sin barberarsalong för att arbeta fram till midnatt. Kärleken, konflikterna, lyckan och sorgen som kommer med att leva i en stor klan berörde alla delar av Doaas dagliga liv. Och under den kärleksfulla släktens tak började spänningar uppstå. När Doaa föddes hade hennes föräldrar redan tre döttrar och kände press på sig från släkten att få en son. I det traditionella, patriarkala syriska samhället värderades pojkar högre än flickor eftersom man förväntade sig att de skulle försörja familjen, medan flickor skulle gifta sig och ägna sin uppmärksamhet åt sina män och ingifta släktingar. Shokri, Doaas pappa, var stilig, med mörkt lockigt hår. Han hade varit barberare sedan han var fjorton år gammal och hade en gång i tiden arbetat utomlands i Grekland och Ungern. Shokri hade haft planer på att återvända till Europa för att hitta ett jobb och en utländsk fru, men när att han träffade Hanaa, Doaas mamma, ändrades hans planer. Hanaa skulle precis gå ut högstadiet när de träffades på en grannes bröllop. Hon var liten och nätt, med långt, böljande mörkt hår, och slående gröna ögon. Hon och Shokri drogs genast till varandra. Hon tyckte att han var mer världsvan och hade starkare självförtroende än de andra killarna från kvarteret och hon tyckte om hur han klädde sig i utsvängda jeans och att han spelade oud, ett stränginstrument som anses vara gitarrens förfader. Shokri och Hanaa gifte sig när Hanaa bara var sjutton år gammal. Deras första år tillsammans var fridfulla och fulla av kärlek, men allt började långsamt förändras. Första gången Hanaa råkade höra sin svärmor, Fawziyaa, klaga om att Hanaa och Shokri inte hade någon son var efter att hon fött deras tredje dotter. Hanaa blev chockad när hon hörde 14

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 14

2017-09-25 09:11


Shokris släktingar säga åt honom att han borde hitta en ny fru som kunde föda honom en son. Trots att han tvingades kämpa mot djupt inrotade fördomar och förväntningar var Shokri stolt över sina växande döttrar. Men hans mor fortsatte att kritisera Hanaa och insisterade på att Shokri förtjänade söner. Familjehemmet, som en gång varit en fristad för Shokri och Hanaa, genomsyrades snart av missämja då några av Hanaas svägerskor stämde in och började viska och skvallra med Shokris mor om hennes oförmåga att föda söner. När Doaa föddes, den 9 juli 1995, fick Hanaa de sedvanliga halvhjärtade gratulationerna och mumlandet om ”Nästa gång, inshallah” – om Gud vill – ”kanske det blir en pojke” från Shokris familj. Men när Hanaa såg på det allvarliga barnet kände hon att det var något särskilt med den lilla flickan. När en välrespekterad och förmögen familjevän på besök från utlandet kom förbi en dag för att se det nya barnet hjälpte hon att upprätta Doaas plats i släkten. Vännen, som själv inte kunde få barn, hade skarp känsla för familjedynamiken och uppfattade den press Hanaa kände på sig att få en son. Hon bestämde sig för att hjälpa henne. När familjen samlades i köket för att välkomna finbesöket plockade hon försiktigt upp Doaa i famnen och höll henne varsamt. Hon såg ner på det lilla barnets allvarsamma ansikte, satte ett finger till hennes panna, och kungjorde : ”Hon är något alldeles särskilt.” Med anspelning på namnet Doaas betydelse tillade hon : ”En sann bön från Gud.” Innan vännen åkte gav hon Hanaa 10 000 syriska pund – en smärre förmögenhet – som gåva till Doaa. Resten av släkten häpnade. Vännens exotiska status som välbärgad och bofast i Gulfstaterna medförde respekt. Efter det insisterade Shokris mor alltid på att få hålla Doaa, och under en tid slungades inga fler förolämpningar mot Hanaa. 15

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 15

2017-09-25 09:11


När Doaa växte upp hänförde hon så gott som alla hon träffade. Hon var extremt blyg, till skillnad från sina mer utåtriktade systrar, men människor kände sig alltid manade att locka henne ur sitt skal. Hon hade en älskvärdhet om sig, och varje gång Hanaa tog med henne ut kommenterade människor på gatan hennes vackra chokladbruna ögon, inramade av långa ögonfransar, och hennes lugna sätt. ”Vi visste från första början”, minns Hanaa, ”att hon skulle föra tur med sig till familjen.” Tre år efter att Doaa kommit till världen födde Hanaa ytterligare en dotter, Saja, och två år senare en sjätte, Nawara. Plötsligt blossade allt prat om ”stackars Shokri” som inte hade några söner upp igen. Nu bodde dessutom samtliga åtta familjemedlemmar i ett rum på fyra gånger två meter med ett enda fönster. Resten av släkten växte likaså, i takt med att Doaas farbröder och deras fruar också fick fler barn. Det är vanligt med stora familjer i Syrien, då ett barns födelse anses lyckobringande, och en stor familj är ett tecken på parets lycka och en försäkran om att de kommer tas om hand i ålderdomen. Men med nära trettio personer i ett hus började friktionen mellan kvinnorna tillta. Det var omöjligt att laga mat åt så många personer på samma gång, så de gemensamma måltiderna som en gång fört med sig sådan glädje tog slut. Istället fick varje familj sin tur i köket. Hanaa hade det första skiftet, så varje dag var hon tvungen att skynda till marknaden, skala och hacka grönsaker, och laga allt i tid till att servera lunch när Shokri tog sin middagsrast från barberarsalongen klockan tre. Det var familjens huvudmåltid, och det var viktigt för Hanaa att den var något särskilt. Hon hade alltid funnit nöje och satt stolthet i att förbereda måltiden, men nu fann hon istället att hon jäktade och försökte undvika eventuella konflikter med sina ingifta släktingar. 16

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 16

2017-09-25 09:11


Doaa och hennes familj åt nu frukost, lunch och middag i sitt lilla rum över en bordsduk av plast som de bredde ut mitt på golvet. Rummet hade blivit mittpunkten i deras universum. Det fungerade som sovrum, vardagsrum och matsal – alla familjeaktiviteter skedde inom de fyra väggarna. I takt med att flickorna växte upp blev det svårare att få plats med deras liv i det. På kvällen tog Doaa och hennes systrar fram sina madrasser och la ut dem på golvet, en efter en, i alla lediga utrymmen, som pusselbitar. Doaa valde alltid platsen under fönstret så att hon kunde titta upp mot stjärnorna tills hennes ögon slöts. När alla äntligen sov fick Shokri och Hanaa kliva över ett hav av hoptrasslade armar för att ta sig till sitt hörn av rummet. För Hanaa hade atmosfären i det överbefolkade huset blivit outhärdlig. Alltför ofta kritiserades hon av sina svägerskor för att hon inte hade några söner. En kväll, när hon råkade höra dem skvallra om henne i köket ännu en gång, bestämde sig Hanaa för att hon fått nog av dessa antydningar, käbblet om köket och det ändlösa oväsendet. När Shokri kom hem från jobbet den kvällen stod Hanaa i dörrkarmen med armarna i kors över bröstet och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. ”Antingen hittar du ett nytt hus åt oss, eller så får du hitta dig en ny fru”, begärde hon. ”Vi kan inte bo här längre.” Hon steg närmare Shokri. ”Nu handlar det inte bara om mig heller. Ayat är femton och Alaa är tretton. De är tonåringar ! De är trötta på att dela rum med oss allihopa. De behöver sitt privatliv. Jag lämnar dig och ber om skilsmässa om du inte hittar ett nytt ställe åt oss.” Shokri hade lagt märke till de tilltagande spänningarna och svårigheterna familjen hade med att klara sig i sitt lilla rum. Och efter sexton års äktenskap kunde han se på Hanaa 17

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 17

2017-09-25 09:11


att hon menade vad hon sa. Hennes hopknipna läppar och ilskna blick sa honom att hon skulle förverkliga sitt hot om att lämna honom. Han visste att han behövde hitta ett mer välbetalt jobb så att de kunde flytta till ett bättre hem. Doaa, vid det laget sex år gammal, var omedveten om de sjudande spänningarna och hade ingen aning om att hon snart skulle bli varse, för första gången i sitt liv, att hennes värld inte var så trygg som den verkade. För henne var det stora huset fortfarande en plats full av lyckliga minnen : av intensiva dofter från tillagat kött och aromatiska kryddor ; av skratt och ändlösa lekar med kusinerna på innergården omgärdad av väldoftande jasminblommor ; av att under varma nätter uppe på taket lyssna till det svaga sorlet från de vuxna som pratade och bolmade på shisha-pipan. Arbetet som barberare var det enda Shokri kände till, men han frågade runt för att se efter om hans gamla gula Peugeot skulle kunna användas till att transportera varor fram och tillbaka över den jordanska gränsen. Deras ”yellow submarine” var familjens enda transportmedel och det stående familjeskämtet. Rostig och tillbucklad tenderade den att gå sönder under deras bilfärder på helgerna, men den var Shokris stolthet. Nu var den familjens enda hopp för att kunna flytta ut ur sitt kvävande, trångbodda hem. Shokri hittade en jordansk affärsman som erbjöd sig att betala honom för att fylla sin bil med lokalt producerade syriska kakor och köra dem till kunder på andra sidan gränsen i Jordanien. Under de följande två månaderna lämnade Shokri huset i gryningen för att köra till fabriken i Daraa, där han fyllde sin Peugeot med kakor och bakelser i lådor. Ibland kunde han knappt se ut genom backspegeln för att bilen var så full. Om det inte var mycket trafik över gränsen kunde han hinna med 18

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 18

2017-09-25 09:11


resan på fem timmar och vara hemma i tid till att äta lunch med familjen före sitt eftermiddagsskift på barberarsalongen. Doaa och hennes systrar älskade hans nya jobb ; varje gång han kom hem tog han med sig små presenter till dem från Jordanien. De brukade vänta vid dörren på kubz ishtiraak, ett sorts tunt pitabröd som de inte kunde få tag på i Syrien, och potatischips av märket Barbi, som flickorna tyckte bättre om än de sorter som de kunde köpa hemma. Han tog även med sig klänningar till dem och andra klädesplagg som var mer moderna än alla de haft tidigare. Men så en eftermiddag kom Shokri inte hem. Timmarna gick utan ett ord från honom. Hanaa och flickorna blev oroliga ; Shokri var aldrig borta mer än några timmar utan att säga till dem innan. Hanaa bad alla i släkten om hjälp. Hon engagerade grannar och bekanta. Till slut, efter flera timmar av desperata telefonsamtal, fick Doaas faster Raja höra från en bekant i Jordanien att Shokri hade gripits. Gränsbevakningen hade upptäckt att hans bil fraktade mer än de 100 kg varor som tilläts. Dessutom var dokumenten som fabriksägaren gett Shokri och som gav honom tillstånd att frakta varor över gränsen förfalskade. Shokri hölls nu i fängelse i Jordanien. Familjen visste att fängelseförhållandena kunde vara fruktansvärda och fylldes av oro. De föreställde sig Shokri sovande på golvet i en fullpackad cell, hungrig och utan möjlighet att tvätta eller röra på sig. Eftersom de inte hade råd med en advokat var släkten osäker på hur de skulle navigera genom det invecklade jordanska rättssystemet. Medan dagarna gick växte deras oro. Inte nog med att de var oroliga för hur Shokri mådde, de hade dessutom inte råd att leva utan honom. De hankade sig knappt fram på pengarna han drog in, och nu hade de ingen inkomst alls. Hanaas släkt 19

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 19

2017-09-25 09:11


ingrep och gav dem mat och alla pengar de kunde avvara. Familjen Al Zamel var fattig och hade inga kontakter i regeringen som kunde hjälpa dem, och de vågade inte slå larm om Shokris fängslande till lokala tjänstemän av rädsla för att det skulle kunna leda till ytterligare juridiska problem när han återvände hem. Familjen fick inte lov att besöka fängelset eller tala med honom på telefon. Så de fick endast sporadiska upplysningar om Shokri från kontakter som bodde i Jordanien, men dessa var för det mesta förvirrande och gjorde dem än mer ängsliga över hur han blev behandlad. Doaa och hennes systrar grät varje dag, och på natten, när flickorna hade somnat, grät Hanaa också. Hon undrade om hennes make någonsin skulle komma hem. Hela släkten hjälptes åt för att hitta ett sätt att få ut honom ur fängelset. Fyra månader efter att Shokri gripits betalade hans brors vän Adnaan en advokat i Jordanien med inflytelserika kontakter 10 000 syriska pund (motsvarande $500) för att hjälpa Shokri. Advokaten var insatt i det jordanska rättssystemet och kände tjänstemännen i fängelset samt domaren som skulle behöva mutas för att Shokri skulle friges. Med de 10 000 punden köpte advokaten den renaste olivoljan från Syrien – värd 200 pund per kilo – till tjänstemännen som hade hand om fallet, och det finaste köttet till domaren. Han övertygade domaren om att Shokri hade lurats av fabriksägaren och att han bara var en simpel man som försökte försörja sin familj. Mutorna fungerade och Shokri släpptes till slut från fängelset. Doaa och hennes familj kände nästan inte igen den magra, skäggiga mannen som anlände till deras tröskel sent en kväll. Så snart flickorna hörde hans välbekanta röst sprang de fram och slog armarna om honom samtidigt som de tjöt av glädje. 20

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 20

2017-09-25 09:11


Efter fyra månader fick Doaa tillbaka sin pappa, och hon ville aldrig släppa taget om honom igen. Vardagslivet tog vid igen kort efter Shokris frigivning. Han återgick till dagarna i barberarsalongen, medan Hanaa fortsatte laga familjens måltider. Tillsammans fortsatte de att förverkliga sin dröm om att ha ett eget hem. Till slut hittade de en överkomlig lägenhet i en billigare del av Daraa, och packade ihop flickorna och flyttade. Doaas nya hem var en lägenhet på tre rum i den underutvecklade, konservativa och fattiga stadsdelen Tareq Al-Sad. Det tog Shokri och Hanaa månader att hitta den sjabbiga, smutsiga lägenheten, som var i dåligt skick. Men där behövde de inte oroa sig för att uppröra farbröder och fruar, och barnen kunde springa fritt och vara sig själva. Flickorna satte kvickt igång att hjälpa sina föräldrar städa upp rummen och göra dem ljusa och inbjudande. Doaas systrar tyckte genast om sitt nya hem. Men Doaa hade svårt att anpassa sig. Hon hatade förändring och saknade sina kusiner. Särskilt saknade hon sin gamla skola. Det hade tagit henne lång tid att öppna sig för sina lärare och klasskamrater, och nu var hon tvungen att börja om igen. På sin nya skola höll hon sig blygt i bakgrunden medan hennes systrar skaffade nya vänner. Hon låtsades ofta vara sjuk för att slippa gå på lektionerna. Men Doaa var den sortens barn som väckte andras välvilja, och med tiden fick hon långsamt vänner och började trivas i sin nya miljö. År 2004 firade familjen födelsen av Doaas lillebror Mohammad, som fick smeknamnet Hamudi. Äntligen hade familjen fått en son. Flickorna avgudade honom och grälade om vem som fick ta hand om honom. Nu när det fanns en pojke i familjen erbjöd Doaas farbröder och deras fruar dem att flytta 21

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 21

2017-09-25 09:11


tillbaka in i släkthemmet, men Hanaa vägrade. De hade bott in sig i det nya huset nu och börjat rota sig i sitt nya grannskap. Men när Doaa fyllde fjorton kom nyheten om att ägaren av lägenheten som de kommit att älska behövde den igen, och familjen blev återigen tvungen att flytta. Doaa, som avskydde förändring, skulle bli tvungen att rycka upp sitt liv med rötterna ännu en gång. Att hitta ett nytt hem på Shokris blygsamma lön framstod som en oöverstiglig utmaning. Allt fler människor flyttade till Daraa för att hitta arbete, och hyrorna steg. Men efter tre månaders letande hittade Doaas familj äntligen en bostad bortom sina förväntningar : en anspråkslös lägenhet på tre rum i det lummiga kvarteret El-Kashef, med ett litet, ljust kök och ett tak kantat av vinrankor. Shokri och Hanaa fick sitt eget sovrum, och flickorna sov i ett rum som även användes som vardagsrum på dagtid. Vid det laget hade den äldsta dottern, Ayat, gift sig och flyttat in med sin mans släktingar. Men Doaa såg inget lovande i deras nya hem, bara den oåterkalleliga förlusten av de vänner hon fått i det gamla kvarteret och personerna som förstod henne utan att behöva försöka. Återigen i en ny miljö greps hon av blyghet. Hon vägrade prata i sin nya skola och hennes betyg sjönk. Till en början motsatte hon sig alla vänskapliga gester. Hur mycket hennes storasystrar Asma och Alaa än försökte övertala henne att skaffa vänner drog sig Doaa tillbaka, och visade dem att ingen kunde tvinga henne till att göra något hon inte ville. Med sin blyghet och vilda envishet som skydd kunde hon kontrollera främmande situationer. Det tog Doaa lång tid att börja lita på människor eller låta någon se vem hon egentligen var. Men med tiden, som i de andra stadsdelarna, började Doaas gard långsamt sänkas, och till slut kom hon ut ur sitt skal. 22

17-60 Polaris Hopp, 25 sep.indd 22

2017-09-25 09:11