#Närhetsliv juni 2017

BRA SAKER OM BODEN • JUNI 2017

Ett hus med älvutsikt FAMILJEN GRÖNBERG | S. 6

Musik och hantverk NICKLAS JOHANSSON | S. 16

Integration och kultur HAVREMAGASINET | S. 26

5 vinnarskallar FREYA, ELIAS, SANNA, JOHAN OCH SARA | S. 13

2 / # N Ä RH ETS LIV / JUNI 2 017

Välkommen till närhetslivet MATS BERG / KOMMUNCHEF

För mig är närhetsliv att ha nära till mitt jobb, nära till släkt och vänner, nära till att se på fotboll eller att åka till stugan. Det är det vi egentligen menar med närhetsliv. Att ha nära till det som är viktigt. Och lite till.

A

tt jobba i Boden nu är roligt. Det händer massor av saker, bra saker. Vi blir fler Bodensare vilket gynnar alla. Det byggs hus på tomter som går åt som smör i solsken. Det planeras ännu fler byggprojekt och även större etableringar som på sikt kommer att skapa utrymme och efterfrågan på både boende och arbetskraft, angenäma utmaningar, tillväxtvärk.

Bodens kommun har som vision att 2025 vara 30.000 stolta Bodensare. Något jag och mina medarbetare jobbar med varje dag. För oss är det viktigt att visionsarbetet inte blir en kommunal powerpoint- presentation utan något högst verkligt och relevant, något greppbart.

I det jobbet ingår också att bygga platsens attraktionskraft, platsen Boden ska synliggöras och laddas på ett bra sätt och för-

knippas med bra saker så att ännu fler vill flytta hit. För egentligen är det så att man inte flyttar till en kommun, man flyttar till en plats, av olika anledningar. Ibland högst personliga sådana. Därför jobbar vi nu aktivt med vårt platsvarumärke och begreppet närhetsliv. Ett begrepp som är eget och intimt förknippat med Boden, googla så får ni se.

Att ha nära är alla mindre städers fördel och ett kriterium som kommer högt upp i många undersökningar och mätningar på vad som är viktigt i val av bostadsort. Rätt använt och smart kommunicerat är det alltså en viktig konkurrensfördel. Därför tror vi stenhårt på begreppet närhetsliv. Det är ett flexibelt sätt att berätta om alla våra fördelar, en del mer unika än andra och därmed särskiljande samtidigt som det är styrkan i det sammanlagda erbjudandet.

Vår närhet till massor av bra saker.

När vi nu bygger bilden av vårt närhetsliv är det något vi vill att Bodensarna ska vara med och göra. Ju fler desto bättre. Då blir det på riktigt. Det ni nu håller i er hand är ett exempel där vi låter en mängd olika Bodensare berätta. Individer med olika bakgrund och förutsättningar, i olika delar av livet med sin vinkel på sitt högst personliga närhetsliv.

Trevlig läsning!

#NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 3

B R A SAK E R O M B OD E N / J U N I 2 017 / INNEHÅL L

SIDAN 6 / FAMILJEN GRÖNBERG MED ÄLVEN UTANFÖR FÖNSTRET

SIDAN 18 / TENOR OCH TILLFÄLLIG SMÅLÄNNING. MÖT ARNOLD.

En aktiv familj som gärna fiskar, löptränar, åker skidor eller busar på tomten. Vi träffade Grönbergs och snackade om närhetslivet i Sävast.

Infödd Bodensare som efter 23 år i Småland återvände till hemstaden och en synnerligen aktiv pensionärstillvaro. Vi tog rygg på Arnold Segerström.

SIDAN 10 / HANNA OLOFSSON LEVER DRÖMLIVET ÅRET RUNT

SIDAN 20 / LOKALT, NÄRPRODUCERAT OCH VÄLSMAKANDE

Tränare, kusk och travprofil. Hanna Olofsson är född och uppvuxen i hästtäta Boden med hästar som en naturlig del av sitt liv.

Gröndals matupplevelser, det vill säga paret Emma och Sebastian, är på mångas smaklökar just nu.

Hårt arbete har gett avtryck lokalt och siktet är fortsatt högt.

SIDAN 12 / GÄSTKRÖNIKÖRER De har precis tagit examen från samhällsprogrammet på Björknässkolan. De är dessutom framgångsrika UF-företagare. Vad händer härnäst? Möt Tilda, Linnea och Emma.

SIDAN 13 / VINNARSKALLAR De finns i olika former och i olika åldrar. Vi presenterar några i detta nummer och några andra nästa gång. För det finns gott om dessa i Bodens fantastiska föreningsliv.

SIDAN 16 / STENAR, METALLER OCH MUSIK SOM KREATIV NÄRING Nicklas Johansson arbetar med unika stenämnen från Bodentrakten och tillverkar smycken. Eller så smider han i metall. Eller spelar musik. Möt en mångsysslare med det viktigaste nära.

SIDAN 22 / PUGILIST MED EN LÄNGTAN TILL NÅGOT EGET När Hosein Nabavi kom från Afghanistan till Sverige och så småningom Boden och Harads tog han med sig något som inte fanns i Harads föreningsliv boxning.

SIDAN 24 / ATT BYGGA ETT HUS. HUR SVÅRT KAN DET VARA? Lena värdesätter närheten till skog och mark och att bygga sitt och familjens hus i Åskogen har bara varit en tidsfråga.

SIDAN 26 / KREATIVA UTMANINGAR I HAVREMAGASINET Bodens välbesökta konsthall - Havremagasinet sjuder av liv och aktiviteter. Utställningar avlöser varandra, det sjungs i kör, snidas i trä och åldersspannet är befriande stort.

#NÄRHETSLIV produceras av KOMM (Kommunikationskontoret / Bodens kommun) • TEXTER: Vanessa Cicero • Andrea Thür/Yours kommunikationsbyrå • KOMM • FOTO: Mats Engfors/Fotographic • KOMM • Camilla Niemi (Gröndals matupplevelser) TRYCK: Lule Grafiska 2017 • PAPPER: Amber 150 g • TYPOGRAFI: Stag och Flama • ANSVARIG UTGIVARE: Jens Andersson / KOMM / jens.e.andersson@boden.se

4 / # N Ä R H ETS LIV / JUNI 2 017

S / 24

S / 13

S/6

S / 16

S / 26

S / 18

S / 20 #NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 5

Huset vid det böljande blå Det är något speciellt med att bo vid vattnet. Att leva med känslan av att bo på landet men samtidigt ha nära till det mesta. Det konstaterar familjen Grönberg, några av Bodens många nybyggare.

I

dyllen är slående. Det vita funkishuset i Hornsberg på Sävastön pryds av en röd dörr. Fönstren som klättrar från golv till tak i vardagsrummet vätter mot den glittrande älven.

Här, på baksidan, tillbringar familjen Grönberg mycket tid.

Dans- och gymnastikflickorna Saga och Ellen, 5 och 7 år, gungar, hoppar studsmatta och låter de små fötterna bli fläckiga av grönska. Familjen flyttade in i huset i maj 2015. Men livet som villaägare blev ingen debut, dessförinnan bodde de nämligen i hus på Torpgärdan i Boden.

– Där bodde vi mellan 2006 och 2015. Vi renoverade mycket och kände att det tog upp en stor del av barnens liv, det var då vi började bli sugna på något annat,

» NÄRHETEN TILL FAMILJEN ÄR VIKTIG. I SÄVAST HAR MAN NÄRA TILL DET MESTA EGENTLIGEN.« SANDRA GRÖNBERG, 38

säger Sandra Grönberg, 38.

Maken Erik Grönberg, 36, håller med. Även om husbyggare inte varit en titel de drömt om kändes det självklart när chansen väl dök upp.

– Vi ville ha ett hus där vi kunde känna att vi inte hela tiden behövde göra någonting. Nu är det såklart massor som behöver göras när man bygger nytt också, framför allt de två första åren, som plattsättning och tomtarbete med mera. Men sedan kan det lika gärna vara underhållsfritt i tio år. Det lockade enormt mycket, säger han.

Det finns många skräckexempel där ute om allt som kan gå fel med att bygga hus. Men för Sandra och Erik har det varit en smärtfri process på alla sätt. #NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 7

8 / # N Ä R H ETS LIV / JUNI 2 017

– Det har gått otroligt smidigt och bemötandet har varit jättetrevligt. Både från husleverantören Stenbackens Trähus och Bodens kommun. Handläggningstiderna här är väldigt korta så processen gick jättesnabbt.

Deras hus var det tredje att byggas på området, men det första att placeras vid vattnet.

– När vi bodde på Torpgärdan bodde vi också vid vatten och när man har gjort det en gång är det svårt att byta ut det mot något annat. Det är något speciellt, säger Sandra.

– Det finns ett eget liv vid vatten med alla fåglar, vackra svanar och olika årstider. Det händer alltid någonting, fyller Erik i.

BRA LÄGE Enplansvillans takhöjd i vardagsrummet mäter 4,10 meter och boytan landar på 146 kvadratmeter.

– Det är inte jättestort men har samtidigt allt vi behöver. Var sitt rum till barnen, två badrum, vårt sovrum, två allrum, bastu, tvättstuga och förråd. Vi fastnade för planlösningen. Vi trivs otroligt bra men längtar såklart till att området blir klart så att barnen kan vara ute mer utan att vi behöver vara på vår vakt lika mycket för alla stora lastbilar och så vidare.

Sandra är själv uppvuxen i Sävast och föräldrarna bor fortfarande kvar. Hennes bror bygger också hus

i närheten och Eriks föräldrar samt syster bor inte långt bort de heller.

– Närheten till familjen är viktig. I Sävast har man nära till det mesta egentligen.

Ja, och för en aktiv familj som Grönbergs, som njuter i naturen, i löpspåret, vid älven och i skogen, är Sävast med andra ord helt perfekt.

– Det finns otroligt bra träningsmöjligheter här, inom tre minuter är vi i löpspåret. Vi kan skidra ut med turskidor rakt ut här på vintern och fiska lax och öring på sommaren. Det är också en väldigt härlig landet-känsla här tack vare alla hästhagar som finns runt omkring. Ändå är vi på våra jobb på Migrationsverket och Försvarsmakten på nolltid, säger Sandra.

Erik är både fiskaren och jägaren i familjen. Stora intressen som till hans glädje har smittat av sig på döttrarna.

– Jag jagar älg och fågel och Saga brukar följa med på älgjakten. Vi har också en stuga i Kettisträsk utanför Harads, som är rena kontrasten till det här livet. Om vi blir less på att det är underhållsfritt här i huset kan vi greja i stugan. Där är vi mitt i naturen, vi vedeldar inomhus och har solceller på taket. Vi är framför allt där på sommaren. Det är roligt att fiska med tjejerna, vi sätter ut nåt mjärde och badar bastu. Det är härligt. #

Närhetslivet i Hornsberg

BODEN

HORNSBERG

SÄVAST

Hornsberg var ett av de första områdena där älvnära tomter släpptes. Nu är området nästan helt bebyggt och familjen Grönberg och andra familjer börjar leva sitt nya närhetsliv. Vad innebär detta?

Om vi sätter t.ex 15 minuter som yttre parameter når du centrala Boden med allt från handel, fik, våra idrottsanläggningar, Nordpoolen och Bodentravet.

Jobbar du i Boden är du på jobbet innan dess och dina barn är i skolan. I Sävast finns skolverksamhet hela vägen upp till årskurs 9. Du hinner ut i jogging- och skidspåret, till bra fiske och lika bra cykling. Inom femton minuter hinner du nästan slå ut första bollen om du tycker om golf. På samma tid är du halvvägs till Luleå men också framme vid Sunderby sjukhus vilket kan kännas tryggt. Det är helt enkelt nära till det som är viktigt. Och lite till. Det är det vi kallar närhetsliv. #NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 9

Kusken som lever drรถmmen

1 0 / # N ร R HE TS LIV / JUNI 2 017

D

e sprang mellan husen och hittade på det ena upptåget efter det andra. I tryggheten, omgivna av natur att utforska närhelst de ville. Nej inte Britta, Anna eller Bosse. Inte barnen i Bullerbyn. Barnen i Råbäcken.

En av dem som växte upp i bygden var Hanna Olofsson, idag en välkänd travtränare och kusk i Boden.

– Det var en helt fantastisk uppväxt. Att vara barn i Boden var helt grymt, säger hon.

Att vara 32 år i Boden verkar inte heller så dumt. Hannas intresse för djur och natur, och livet på landet, höll i sig och idag äger hon en hästgård i Råbäcken tillsammans med sin särbo.

– Det är närhetsliv för mig, att bo på landet och ändå ha nära till allting. Nära till stan när man vill gå på bio, gå ut och äta eller hänga med vänner.

Idag bor Hanna i sin farmors hus i Vittjärv, men planen är att flytta in i ett hus intill hästgården.

– Det kräver lite renovering men jag hoppas på att bo där inom ett halvår. Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag lugnet. Jag ser fram emot att bo där ute med närheten till stan men också närheten till jobbet. Det är en dröm för mig.

Tyckt om hästar har Hanna gjort så länge hon kan minnas, men det har inte alltid varit ett självklart yrkesval. När hon blev vuxen och eget ansvar knackade på dörren blev hon dock så småningom tvungen att göra ett val och livet som egenföretagare blev verklighet.

– Det kändes roligast och mest givande. Travet har alltid funnits inom familjen också. Det jag gör idag innebär egentligen att jag jobbar med min hobby. Det blir långa arbetsdagar men det är för att det är så roligt, för att det är något jag brinner för.

Ska man arbeta som travtränare någonstans i Sverige ska man göra det i Boden. Det menar Bodenprofilen Hanna Olofsson som trots några avstickare alltid kommit hem. » Det finns en närhet till beslutsfattarna här, säger hon. «

Hanna tävlar cirka två gånger i veckan med olika hästar. Travet ligger fem kilometer från hemmet i Vittjärv och överlag tycker Hanna att hästlivet är oerhört tillgängligt i Boden.

– Det finns både ridskola och travskola och det är lätt att komma in även om man inte har några tidigare erfarenheter. Jag upplever också att det finns en närhet till beslutsfattarna vilket gör att man kan vara med och påverka mer. Det tror jag är svårare i en större stad. Boden är Sveriges mest hästtäta stad i förhållande till befolkning. Vi har ju också Bränslan där man kan bygga en jättefin hästgård bara 10 minuter från centrum, det är inte överallt man kan göra det.

BODEN ÄR HEMMA Det är inte bara hästarna som får Hannas hjärta att klappa lite extra. Nej, det är inte för inte hon även går under titeln crazy cat lady. Katten Felix är med Hanna var hon än går.

– Haha, ja Felix släpar jag med mig överallt. Djur är så fantastiska, de ger så mycket tillbaka. Det är också tack vare dem jag väljer att bo som jag gör.

Men den som tror att Hanna aldrig satt sin fot utanför Boden som resultat av sin kärlek till staden, tror fel. Hon har arbetat i både Australien, Kanada och Frankrike i perioder.

– Men jag har alltid tyckt att det är härligt att komma hem.

Jag brukar säga att det är människorna som gör staden, och i Boden finns det en skön blandning av vänner och allmänt trevliga Bodensare. Det är den största bidragande faktorn som gör att jag vill stanna här. Boden är nuet och Boden är framtiden. # > Se filmen med Hanna på närhetsliv.se

#NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 1 1

Ett annat närhetsliv TILDA LARSSON, LINNEA OLSSON OCH EMMA ENGSTRÖM / GÄSTKRÖNIKÖRER När man står ute på Björknäsvallen och rektorerna ropar ut stipendier efter stipendier. När man hör allas klasser hurra för tre händelserika år tillsammans.

När man sjunger om studentens lyckliga dagar. Då fylls kroppen av ren eufori. När man däremot vaknar morgonen därpå, då byts den upprymda känslan ofta ut mot ett tomrum och en massa frågetecken.

Vad händer nu?

13 år i skola och nu är det slut, i alla fall för stunden. Känslan av att inte ha sina vanliga rutiner längre är annorlunda. Det är någonting väldigt nytt och det känns nästan lite läskigt. Tryggheten i att veta vart man ska spendera sina dagar måndag till fredag, att varje vardag ha sina vänner omkring sig och att ha flera vuxna runt om en som man alltid kan fråga om vägledning. Nu ska man stå på sina egna ben – ansvaret är ens eget.

Alla går olika vägar efter gymnasietiden. I vår närhet finns tre vanliga vägar. Plugga vidare, jobba eller resa. Antingen ska ett livsviktigt beslut tas – vad man ska utbilda sig till. För vissa är det självklart, andra inte. Det är många tankar som snurrar i huvudet. Tänk om vi väljer fel? Om vi ändrar oss?

Om vi aldrig kan bestämma oss? Dessa tankar förföljer många av oss som är på väg att ta eller som redan tagit studenten och nu ska ta ett steg ut i något som ofta är okänt. Däremot, tro det eller ej, är detta val faktiskt inte helt avgörande. Det går att ändra sig och det går att börja om. Beslutet att plugga vidare är av stor vikt men inte helt hugget i sten när valet väl gjorts.

1 2 / # N Ä RHE TS LIV / JUNI 2 017

Om universitet inte kallar är det annat som väntar.

Då ska CV skrivas, jobb sökas och pengar tjänas. Här är det viktigt att pröva olika saker, att hitta en plats man trivs på. Se sig omkring, vara nyfiken. Vissa väljer att resa utomlands för att uppleva andra delar av världen och oavsett om det handlar om resor, jobb eller både och, är detta en tid där ingenting är förutbestämt. Detta ger oändligt många alternativ.

Dessa valmöjligheter kan göra det svårt att veta vilken väg som är rätt att ta, men det är okej. Man behöver inte veta allt, för man kan aldrig riktigt veta innan man provat. Något vi alla har gemensamt är att oavsett hur många frågetecken som nu rusar runt i våra huvuden, är Boden en optimal plats att tänka på. Här hittar vi trygghet, inspiration och energi som gör att vi byter ut rädslor mot nyfikenhet.

Vi hoppas att du som läser det här också kommer ihåg att ha ett öppet sinne. Var positiv, pröva dig fram och se till att valen du gör görs utifrån din egen vilja och inte andras. Våga välja fel för att till slut välja rätt och var inte rädd för vad framtiden har att ge! #

Vinnarskallarna och närhetslivet Freya Antonsen spelar fotboll på sommaren och åker skidor på vintern.

Om det är för att bli en ny Lotta Schelin eller Charlotte Kalla vet vi inte med säkerhet eller om det är mest för skojs skull och för att kompisarna gör det.

Eller både och. Det spelar ingen roll. I Boden har vi nära till ett brett föreningsliv som erbjuder massor av möjligheter för alla som vill. Vare sig du är en liten eller stor vinnarskalle eller inte alls. På följande sidor presenterar vi några av våra många lokala talanger som är på väg upp i både seriesystem och karriärer där det börjar bli på allvar.

Där det faktiskt kan underlätta att vara just en vinnarskalle.

#NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 1 3

ELIAS ÖHMAN (-97)

SANNA SJÖBERG (-01)

Forward, BBK fotboll. Med fotbollen i sitt DNA har Elias från pojkåren i Sävast AIF via en utflykt till bl. a Carlstad United återvänt till hemstaden och BBK fotboll.

Spelar i år sin första säsong i A-laget.

Forward, Trångfors IF. Sanna är trots åldern (yngst i truppen) inne på sin tredje säsong i Trångfors A-lag. Ursprungligen back men har via mittfältet nu tagit steget upp som forward denna säsong.

En 100% förädlad Trångforsprodukt.

1 4 / # N Ä R HE TS LIV / JUNI 2 017

JOHAN ANDERSSON (-98)

SARA NORDSTRÖM (-95)

Center, Boden Hockey. Efter en lyckad säsong i J20-laget förra året får Johan i år chansen i A-laget och div 1-spel på seniornivå. En egen gallerskalle hela vägen från de första skären i hockeyskolan via spel i juniorlagen.

Högernia, Boden Handboll. Efter en kvalfull avslutning med lyckat resultat spelar Sara sin tredje säsong i SHE med Boden Handboll. Bodenspelare som började sin karriär i Hornskroken innan elitsatsning i Boden Handboll.

#NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 1 5

Konstnären som lirar med människor Silversmed, gitarrist, rehabpersonal, frilansjournalist, husse, pappa och sambo.

Nicklas Johansson vet hur man tar vara på livet i Boden.

– Det är bättre att brinna ut än att tyna bort, för att använda ett filmcitat, säger han.

1 6 / # N Ä R HE TS LIV / JUNI 2 017

H

an är en sökare säger han. En som aldrig haft en röd tråd utan provat sig fram i livet efter vad som känts bra, just då.

Nicklas Johansson är idag 55 år, född och uppvuxen på Torpgärdan i Boden där han levde villaliv med föräldrar och den yngre brodern. Under uppväxten lirade han mycket musik och åkte skidor. I skolan pluggade han lite allt möjligt.

– Jag läste så konstiga grejer, haha. Jag har aldrig vetat vad jag vill göra, det vet jag inte nu heller.

Jag har bland annat pluggat till journalist och läst lite av varje på universitetet.

Istället har Nicklas liv kommit att präglas av två stora intressen som han delar med hela familjen.

MUSIK OCH HANTVERK – Intresset för stenar och hantverk har alltid funnits. Det var min gamle chef på socialpsykiatrin som fick in mig på det spåret rent professionellt. Han anställde mig i samband med uppstart av en ny verksamhet där vi bland annat skulle starta ett stensliperi, det var en bra sysselsättning för klienterna som vi hade då. Jag utbildade mig och hade möjlighet att gå kurser och så vidare. Det är mycket tack vare honom som jag beslutade mig för att starta eget.

Idag kallar han sig konsthantverkare och gör bland annat smycken, reparationer och utställningar samt säljer sina produkter på mässor och marknader. På sidan av webbshoppen.

Framför allt kännetecknas hans konstverk av den medeltida vikingastilen.

– Det är meditativt på nåt sätt. Jag tycker att det är väldigt rogivande att jobba med en sten.

Det finns en viss magi över stenmaterial.

Rogivande tycker han också att det är i Boden. Det är en av anledningarna till att han alltid

återvänt. Trots vändor till USA, Tanzania, Namibia, Ryssland, England, Kina och egentligen hela Europa. Det har handlat om både jobbresor och nöjestrippar.

– I Afrika jobbade jag med ädelstensbearbetning men jag tog också chansen att bekanta mig med landet och folket. Jag har fortfarande kontakt med kollegorna där. Att återvända till Boden har alltid varit självklart.

Jag trivs här. Jag bor i den otroligt vackra stadsdelen Björkelund.

Här är det väldigt bohemiskt, folk säger att vi passar in här, jag och min sambo. Det är fint här ute, en undanskymd del av Boden.

NÄRHETEN TILL DET VIKTIGA Musiken, den kom in i Nicklas liv när han var väldigt ung, inte mer än åtta år. Han beskriver nivån som halvprofessionell och han har spelat in plattor med olika tunga band samt gjort internationella släpp. Idag är han gitarrist i pop/rockbandet Bodens Fästning och tycker det är hur roligt som helst.

– Vi är ett band som spelade tillsammans på 70-talet som vi, mycket tack vare vår numera hädangångne mentor Thomas Öhrn, har sparkat liv i. Ett otroligt roligt gäng. Apropå musik har Boden producerat väldigt många duktiga gitarrister, som spelar internationellt. Det tycker jag är fantastiskt för en så liten stad.

När han frilansade på Norrbottens-Kurirens nöjesredaktion innebar det också en hel del besök på musikfestivaler. Bland annat på Hultsfred och Sweden Rock. Det knäcket har han numera lagt på hyllan men fortfarande vikarierar han som rehabpersonal i socialpsykiatrin.

– Det är skitroligt, jag trivs mycket med att jobba med människor. Det lirar också väl med jobbet som silversmed för det är ju egentligen min hobby som jag håller på att utveckla till mitt levebröd. Risken är att det blir tråkigt. Därför är det viktigt för mig att ha kvar en fot i den gamla världen, så att jag kommer bort från hantverket. Jobbar jag med det varje dag så tömmer jag mina resurser och då skulle min kreativitet dö. När jag går till socialpsykiatrin laddar jag batterierna och kommer ut med nya idéer.

De hittar han också till skogs där han ofta är med hundarna Leja och Maja.

– Det är skönt. Med hundar blir livet aldrig tråkigt, jag hatar att bli uttråkad, det är det värsta jag vet. Det måste hända saker, det är bättre att brinna ut än att tyna bort. Att springa med hundarna i skogen är ytterligare något som är positivt med Boden. Det är inget man gör i en storstad direkt.

Sen är ju närheten till saker som är viktiga otroligt betydelsefullt.

Som närheten till familj och föräldrarna, det är otroligt viktigt den här tiden i livet. # > Se filmen med Nicklas på närhetsliv.se #NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 1 7

Småland tur och retur

H

an föddes 1948 och växte upp i byn Kusån ovanför Vittjärv, cirka en mil utanför Boden.

Vid 14 års ålder gick flyttlasset in till stan och Arnold Segerström och hans klasskamrater blev den första årskull att gå hela nio år i grundskolan i Boden.

– Det var en chock för oss, fram till dess hade man bara gått sju år i skolan. Vi höll på att svimma. Vad har de nu hittat på, vad ska vi lära oss? tänkte vi, säger han och skrattar.

Chocken la sig och två år till i grundskolan skulle de överleva, visade det sig. När Arnold skulle ta klivet in i arbetslivet lockade yrket som brandman och han skulle komma att göra 44 år inom räddningstjänsten. Men inte i Boden. Nej, 1988 byttes Boden ut mot Vetlanda i Småland. Något fruns syster är medskyldig till.

– Ja, hon hade flyttat dit med sin familj och vi brukade hälsa på ibland och tyckte att jisses, vilken lång och härlig sommar de har. Fem år senare flyttade vi ner med våra tre flickor som då var i knähöjd, säger Arnold.

1 8 / # N Ä R HE TS LIV / JUNI 2 017

I Småland rullade livet på, Arnold var numera brandchef och det var också nu som kommunalrådet i Vetlanda värvade Arnold till den lokala kyrkokören. De ofta återkommande krockarna mellan sjungandet i kyrkan under helgerna och familjens intresse ledde snart till övergången från kyrkokören till Vetlanda manskör som han tillhörde fram till återflytten till Boden. Den här gången skyller de inte på fruns syster, utan på ena dottern. I och med sin titel som sjuksköterska lockades hon till Sunderby sjukhus där hon trivdes väldigt bra. Hon blev kvar och bildade så småningom familj.

– När min fru Britt hörde att dottern var gravid med andra barnet ordnade hon med rubbet inför flytten. Vi hade ju planer på att flytta tillbaka i samband med min pension några år senare men helt plötsligt skulle vi flytta tidigare. 1 februari 2011 stod vi här i Boden igen, 23 år efter flytten till Småland. Jag tyckte att det var vansinne då, det var ju mitt i smällkalla vintern. Men så här i efterhand tycker jag att det var bra. Vi har ju så nära till barnbarnen. Det är livskvalité, de är verkligen livets krydda. Det hade varit hopplöst att ha barnbarn på 120 mils avstånd.

MÅNGA JÄRN I ELDEN Arnold jobbade sina återstående år inom räddningstjänsten i Luleå och Boden och är numera pensionär sedan fyra år tillbaka. Men att han skulle ligga på latsidan för att han snart fyller 70, är helt fel. Istället donar han i stugan i Gammelbyn så mycket han bara hinner. Ja, när han inte vikarierar som lärare i matematik och fysik, jagar älg, är god man åt två ensamkommande barn från Afghanistan eller sjunger i körerna Chorisma och Lule Barbershop singers.

Att vara pensionär i Boden kan innebära mycket. För Arnold Segerström är det lika med ett aktivt liv varierat mellan stugan och lägenheten, aktiviteter med barnbarnen och extraknäck som lärare. » Att ligga på soffan är ju inte roligt, säger han.«

– Haha, ja det är rätt mycket.

Frun har lite synpunkter ibland, skrattar han.

Intresset för musik har alltid funnits där och Arnold, förste tenor, har sjungit i kör i snart 40 år.

– Jag växte upp med The Beatles, det fanns inte en tonåring som inte tyckte om dem. Varje gång det kom en ny singel var Sverige räddat.

BLIR GLAD AV UNGDOMAR I dagsläget lever Arnold och Britt lägenhetsliv i centrala Boden men besöker stugan varje helg.

– Närheten till naturen och sjön är fantastisk. Stugan ligger bara 50 meter från Buddbyträsket, och nu har vi köpt grannens tomt så vi har strandtomt. Det blir mycket jobb med den framöver, vi ska bland annat bygga en brygga. Där kommer barnbarnen glatt att springa, det ser jag framför mig.

Att han njuter av sällskap från barn och ungdomar är tydligt och också det som ledde honom till både skolvärlden och rollen som god man.

– Att ligga på soffan är ju inte roligt. Självklart finns det orosmoment i skolan men det finns också oerhört mycket spontanitet och positivitet i dessa ungdomar som ger så mycket tillbaka. Jag vikarierar i hög grad, från årskurs 7 till gymnasiet. God man till de två ensamkommande barnen har jag varit i snart två år. Det är otroligt intressant och lärorikt.

De många åren i Småland har inte ändrat Arnolds positiva syn på Boden. Det här är hemma och kommer så förbli.

– Det är något speciellt när man vuxit upp i en stad. Man känner så många kompisar, gamla skolkamrater och så vidare som man träffar. Och så tycker man att alla har blivit gamla, men de tycker väl antagligen detsamma om mig, skrattar han hjärtligt. #

#NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 1 9

FOTO / CAMILLA NIEMI.

Gröndals vill visa Boden för världen Öppna landskap, lokala råvaror och kärleken till Boden och varandra. Den perfekta mixen som fick paret Gröndal att kicka igång Gröndals matupplevelser.

V

ia ett bananskal halkade Bodensonen Sebastian Gröndal in på restaurangprogrammet när det var dags att göra gymnasieval. Att syssla med mat var aldrig något han drömt om men det verkade intressant och tack vare fantastiska lärare och klasskamrater gav han det en riktig chans.

– I årskurs 3 insåg jag vilka möjligheter det finns i den här branschen. Det är så varierande. Precis som jag vill ha det, säger han.

26-åringen var därför inte sen med att lämna landet när studenthatten var kastad i luften 2009.

Först flyttade han till Toronto, sen Vancouver och till sist Nya Zeeland.

2 0 / # N Ä R HE TS LIV / JUNI 2 017

– Jag trodde Boden var för litet för mig, därför behövde jag göra de här resorna. Och vilka resor!

Jag har samlat på mig otroligt mycket värdefull erfarenhet. Utomlands provade jag på allt från att grilla kött på ett steakhouse till att ha händerna bland dagsfärska skaldjur. Det var mycket disciplin, slit, passion och fantastiska upplevelser.

Med fötterna på Bodenmark igen fick kocken upp ögonen för allt det unika som finns i det norrländska skafferiet.

– Vi måste ta tillvara på vårt öppna landskap och ge ännu mer cred till bönderna. Det här är inget som vi ser som en trend utan något som ska vara hållbart i längden, en livsstil.

Ja, Sebastian insåg att Boden inte alls var för litet utan alldeles lagom och träffade snart den stora lyckan i kärleken Emma. Hästtjejen från Boden som hade storslagna planer på att bli barnmorska.

– Det har alltid varit min dröm men när jag jobbade på bb och förlossningen som undersköterska insåg jag att det inte skulle passa in i min vardag.

Jag vill fortfarande hjälpa människor men kände samtidigt att jag behövde ett yrke som gick att kombinera med företaget, säger hon.

EVENT MED GRÖNDALS Emma är 22 år och studerar idag istället till studieoch yrkesvägledare. Att Sebastian kom in i hennes liv rörde om en del i grytan, så att säga.

– Sedan jag var liten har jag haft hela livet planerat i detalj. Det här, det ingår inte, skrattar hon. Men det har blivit så mycket bättre.

Det här, som Emma syftar på, är Gröndals matupplevelser. För exakt ett år sedan registrerades företaget men paret började inte jobba med det på riktigt förens i augusti 2016. Detta efter en fullbokad sommar, med bland annat sitt eget bröllop.

Det var Sebastians idé att de skulle starta eget och Emma var inte sen att haka på.

– Gröndals matupplevelser kan man anlita till allt från företagsfesten, 50-årskalaset, bröllopet eller andra event. Vi står för helheten. Från att sätta ihop menyn till att ta hand om disken om så önskas, säger Sebastian.

Han berättar vidare att han tycker om att ha tid med gästerna, när han och Emma får berätta en historia.

– Det får vi verkligen göra med Gröndals, eftersom vi förmedlar våra samarbetspartners historia till gästerna. Vi berättar om allt från bonden i Selet till grönsaksleverantören på Torpgärdan. Det är viktigt att hjälpa varandra.

De lokala råvarorna är den röda tråden i företaget och Sebastian hoppas att medvetenheten hos befolkningen idag ska göra att lokalproducerad mat blir ett självklart val.

– Jag vill inte att det ska anses som lyx att äta lokalt, det ska vara normalt. Folk ska kräva det.

FANTASTISKT NÄTVERK I BODEN Även för Emma, som till stor del är uppvuxen på landet med får- och grisbönder samt lokal mjölkproduktion runt hörnet, är arbetet med Gröndals matupplevelser viktigt.

– Jag brinner för att hålla landsbygden öppen, det är så vackert här. När jag växte upp hörde jag alltid bönderna prata om hur mörk framtiden såg ut och jag kände bara att herregud, varför gör ingen något? När jag och Sebbe sedan blev tillsammans slog vi ihop våra drömmar och nu gör vi någonting!

Min roll i företaget är att sköta det mesta utanför själva matlagningen. Däremot är det oftast jag som bakar och gör efterrätterna. Jag följer även med till bönderna och ser till att djuren har ett bra liv, det är otroligt viktigt för mig. Kvalitén och slutprodukten är i toppklass här i närområdet. Det är fantastiskt roligt.

Att driva en sådan här typ av verksamhet i Boden, är enligt paret inga konstigheter. Snarare ett drömscenario.

– Utan all hjälp, i form av utbildning av Bodens kommun, konsulthjälp, bra kommunikation med Företagarna i Boden och Boden Turism, så hade vi aldrig varit där vi är idag. Det går väldigt bra för oss och vi hoppas snart att det ska bli mer än ett helg- och kvällsjobb. Nätverket som finns i Boden, där alla hjälper varandra, är otroligt. Det är en fantastisk teamkänsla där alla tycker att arbetet med en öppen landsbygd och lokala produkter är en viktig fråga. Det gynnar näringslivet och skapar arbetstillfällen. Vi är väldigt glada.

Idag är Sebastian, utöver grundare till Gröndals matupplevelser, kökschef på Treehotel i Harads. Ett jobb han stormtrivs med. Och framtiden, den är ljus.

Och fräsch. Och lokal. Världen över.

– Vårt mål är att dela med oss av Boden till resten av världen. Hur vi ska göra det, kommer märkas längre fram. # #NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 21

När boxaren kom till Harads Han flydde kriget och tog sig till Harads.

Men han kom inte tomhänt. Med sig hade han familjen, och boxningskunskaperna.

Hosein Nabavis ankomst till orten har skapat engagemang och glädje.

2 2 / # N Ä RHE TS LIV / JUNI 2 017

E

n januaridag 1981 föddes Zaker Hosein Nabavi i Afghanistan. Tjugo år senare, 2001, kom Hosein som flykting till Iran, där han levde som asylsökande i tolv år.

– Det var krig i Afghanistan och vi var tvungna att fly, säger han.

Därefter har han hunnit se flera delar av det avlånga landet Sverige. Tillsammans med sin fru och son landade Hosein i Göteborg, 13 oktober 2015.

Det var mörkt och kallt, men det var också trygghet och vänlighet. Efter registrering på Migrationsverket väntade fyra månader i Riksgränsen tillsammans med hundratals andra flyktingar på ett gemensamt boende. Kylan var slående.

– Det är otroligt kallt i norra Sverige. Det är inte så roligt när det är kallt nästan nio månader per år.

I Afghanistan och Iran är det varmt. Mitt emellan är bäst, 15 plusgrader! I norra Sverige känns det som att det alltid är minusgrader, haha. Och myggen är jobbiga, fast den svenska sommaren är mycket fin.

Jag är otroligt glad över att jag får vara här.

Här, är i skrivande stund i Harads, en tätort nordväst om Boden. Efter Riksgränsen bar det nämligen av till ett asylboende i Haparanda där familjen stannade i sju månader för att slutligen anlända till Harads.

– I en så här liten by är alla människor väldigt snälla och hjälpsamma. De förklarar saker för oss asylsökande som har svårt med språket. Vi trivs jättebra.

36-åringen berättar att familjen idag har hjälp av lärare som håller i lektioner i samhällskunskap.

Två timmar om dagen spenderas i skolbänken och två dagar i veckan står det också svenskalektion i kalendern.

– Alla lektioner är mycket värdefulla. Vi får lära oss allt från vilka lagar och regler som finns i Sverige, till hur man man letar jobb och betalar skatt samt vilka cykel- och bilvägar som är bäst.

Och alldeles nyligen kom glädjebeskedet, familjen har fått permanent uppehållstillstånd. Vilket också innebär att de äntligen har rätt till att söka till SFI, svenska för invandrare. Det, i sin tur, innebär att de kan ansöka om förskoleplats för sonen Hamed, två år.

– För att ha rätt till förskoleplats krävs att vi antingen har ett jobb eller läser SFI. Eller att Hamed har fyllt tre år. Men det är inte så lätt att få jobb i

en liten by och SFI har vi inte kunnat söka så länge vi inte haft permanent uppehållstillstånd. Nu när vi äntligen fått det hoppas vi också på att hitta en lägenhet i Boden, här i Harads finns tyvärr inte SFI, men vi är tacksamma för all annan hjälp vi får här.

Att de hjälper oss så gott de kan med bland annat språket.

STORT INTRESSE FÖR BOXNING Sedan Hosein kom till Harads är det inte många invånare som inte känner igen honom. Han är nämligen ortens boxningsprofil. Han började själv boxas för 17 år sedan har har varit tränare i både Afghanistan och Iran. När han kom till Harads och upptäckte att orten saknade boxning tog han snabbt kontakt med Harads IFs ordförande, Karin Sandling.

– Jag berättade att jag var boxningstränare och frågade om hon kunde hjälpa mig att starta upp boxning i Harads. Hon är verkligen jättesnäll och hjälpte till att fixa utrustning som handskar, hopprep och slagsäckar. Hon ordnade så att vi fick träningstid i sporthallen tre dagar i veckan.

För stunden är sporthallen sommarstängd men glöden finns kvar. Därför håller Hosein nu träningarna i en mindre lokal i anslutning till vårdcentralen, fram till att sporthallen öppnar igen.

– Jag älskar boxning, både att tävla och att träna.

Men jag håller mig till att vara tränare. Dessutom har jag bara runt fyra goda boxningsår kvar. Man brukar sluta vid 40 års ålder.

I dagsläget har Hosein sex elever medan antalet är ännu högre då sporthallen är öppen. Då samlas runt 20 personer, svenskar och asylsökande, för 90 svettiga minuter under ledning av Harads boxningsproffs Hosein. #

#NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 23

Ett nybyggt närhetsliv

Uppe på en kulle, mitt i naturen med blåbärsriset runt knuten.

I Åskogen, två mil norr om Boden, bygger Lena Söderberg sitt drömhus. En timring med en boyta på 170 kvadratmeter. Här vill hon bygga kojor med sonen Björn. Här vill hon förverkliga idén om att bli självförsörjande med sambon Anton.

A

tt Åskogen i Boden är Lena Söderbergs paradis är inte en slump. Hon växte nämligen upp här och känner, faktiskt, varenda kotte. Som barn spenderade hon mycket tid i det fria med framför allt sin pappa som äger en skogsfastighet i Åskogen.

– Vi har lufsat runt i skogen tillsammans och jag har planterat skog varje sommar från att jag var 13 till 19 år. Friluftsmänniskan i mig har alltid funnits där även om jag, precis som alla andra, fick för mig att jag skulle flytta söderut efter gymnasiet.

Flyttlasset gick till Örnsköldsvik där hon gick en ett år lång naturguideutbildning på en Folkhögskola.

– Men jag saknade landsbygden i Boden, min familj och närheten till naturen så jag flyttade tillbak till Boden 2010.

Lenas pappa, som har en byggfirma nischad på timringar, föreslog att Lena skulle jobba hos honom ett tag.

– Jag hade aldrig hållit i en motorsåg tidigare, haha. Men han lärde mig att timra och mitt intresse växte sig starkare. Det slutade med att jag gick en snickarutbildning via vuxenutbildningen i Kalix och idag älskar jag att skapa med händerna.

I bakhuvudet fanns hela tiden drömmen om att bygga sitt eget hem på samma ställe där hon själv vuxit upp. Något sambon Anton inte var helt förstående till, till en början.

– Nä han var inte med på tåget, han tyckte att jag var helt galen. För hans del hade vi gärna köpt ett färdigt hus och så hade det varit bra med det.

Men nej, att timra sitt eget hus i Åskogen var viktigt för Lena. Med pappas erfarenhet och hennes egen kunskap vid det här laget, var det här en möjlighet de bara inte kunde kasta bort.

– Vi har skog, vi har kunskap, vi har tomt och vi har en kulle. Vi såg potentialen i att kunna leva utan grannar att dela häck med. Precis som vi båda egentligen ville ha det.

BJÖRN KAN SPRINGA FRITT Sagt och gjort, den 10 maj 2015 höggs timmerstockarna som sedan fraktades till Flarken för blocksågning. Samma sommar började sambon Anton, som kör grävmaskin, att bereda för tomten och grunden. Gruslass efter gruslass fraktades dit

och i september började arbetet med stommen.

Den öppna planlösningen för enplansvillan har Lena ritat själv. Timrat har hon också gjort, i den mån hon kunnat, mellan amning och blöjbyten. I augusti 2015 föddes nämligen sonen Björn.

– Det känns så fint att få ge Björn den här uppväxten också. Friheten att plocka bär bakom husknuten och bygga kojor långt ifrån trafikerade vägar. Det tilltalar oss alla enormt mycket.

Ja, närheten till landsbygden samtidigt som centrum är en bilfärd 10 minuter bort, är anledningen till att Åskogen är den ultimata platsen för Lena och hennes familj.

– Det är viktigt med lugnet och friheten. Att vi får bo för oss själva. Vi är sociala personer men just att vi kan välja när vi vill åka till stan, och sen åka tillbaka och inte känna att grannarna är inpå tomten. Det är frihet för mig. Det är en fråga om prioritering. Vi får planera och bunkra upp när vi handlar mat och så vidare. Det blir också en väldigt stark gemenskap när man lever i en by så här, där alla känner alla.

Man hjälps åt, det liknar inget annat. Jag hoppas att jag kan inspirera fler unga att våga skapa sina drömhem på landsbygden.

När Lena studerade i Örnsköldsvik passade hon också på att ta jägarexamen, något hon har stor användning för idag.

– Både jag och Anton jagar och idag är vi självförsörjande på kött. Vi åker också till Norge en gång per år och fiskar torsk och sej.

När huset står färdigt och fokus flyttar ut till trädgården vill hon också förverkliga planerna om ett växthus.

– Jag har köpt massa gamla fönster som jag magasinerat och ska göra ett växthus av. Jag vill bli ännu mer självförsörjande. Närproducerad och ekologisk mat har blivit ännu viktigare sedan jag blev mamma. Jag vill ha höns och kunna odla grönsaker och potatis. Det längtar jag verkligen efter.

Och huset, med de handbilade stockarna, där den skrovliga ytan vittnar om pappans många timmar med yxan, är snart inom räckhåll.

– Jag hoppas verkligen att vi kan fira jul där i år. Med hela familjen i vardagsrummet vars stora fönster gör att vi mer eller mindre har naturen inne i köket. Det är drömmen. # #NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 25

Med musik och sång som verktyg arbetar Havremagasinet med integration. Det senaste projektet är Bodens internationella kör.

Kulturen som verktyg

S

ången och musiken är ett världsligt språk.

Du behöver inte kunna språken för att kunna musicera ihop, säger Monica Åslund, körledare.

Det är en tidig kväll i mitten av maj. I en av Havremagasinets salar står ett trettiotal personer och gör uppvärmningsövningar. Monica Åslund uppmanar deltagarna att säga, högt och tydligt, ”här är vi Bodens internationella kör”.

Både rösten och kroppen ska värmas upp, och medan hon spelar upp till vals på elpianot hittar deltagarna varsin partner och svänger skrattande runt i lokalen. Snart ljuder en trestämmig version av det välbekanta stycket I natt jag drömde, i lokalen.

Det var efter att Ricky Sandberg, chef för Havremagasinets konsthall, hade besökt Monicas körfestival Singing People Together i Luleå, som idén med 2 6 / # N Ä R HE TS LIV / JUNI 2 017

en internationell kör även i Boden föddes.

– Vi jobbar ju på många olika sätt med nyanlända och med integrationsfrågor, och står på våra båda ben, det lokala och internationella, även när det gäller utställningar. Vi tyckte det passade bra att ha en lokal, internationell kör, säger han.

Ricky kontaktade Monica, som svarade ja på en gång.

– Det är så roligt, eftersom det har funnits en väldig osäkerhet kring hur man gör, helt enkelt, säger Monica, som är musiklärare i grunden och har lett flera olika körer tidigare.

Att kombinera kör, konst och integration ser Ricky som en ögonöppnare.

– En internationell kör är en möjlighet att använda kultur. Kultur ser jag som en bro till många olika saker och kan öppna ögonen på folk. Och dessutom,

en kör där man gör saker och uttrycker sig tillsammans, det kan ju nästan inte bli bättre, säger han.

En gång varannan vecka är det körövning på Havremagasinet. Då är alla välkomna, både Bodensare, nyanlända och de från andra länder som bott ett tag i Boden.

– Det spelar ingen roll om det bara är gammbodensare. Ibland är det fyra från andra länder. Nästa gång kan det vara tjugo, säger Monica.

Första gångerna kom det väldigt mycket folk, berättar Monica, och det har bara fortsatt.

– Det har varit jättemånga hela den här terminen, och det kommer många nya varje gång. Det känns som att hela världen kommer. Bland alla olika nationaliteter finns det också ”ett tydligt gäng från Boden”, berättar Monica.

– En kärna av gammbodensarna som har blivit helt suveräna på att ta hand om de som kommer, så att man har möjlighet att lära sig svenska. Och det

är ju det som är meningen. Det är integration. Det är där jag menar att jag har sången och musiken som verktyg. Sången och musiken är ett världsligt språk. Du behöver inte kunna språken för att kunna musicera ihop.

Nu har kören funnits i två år, och sjunger stycken från bland annat Sverige, Sydafrika och Haiti, och på flera olika språk.

– Vi sjunger på xhosa från Sydafrika, vi sjunger jojk, och vi sjunger på arabiska. Du behöver inte ens ha vana av att sjunga. Sedan kanske man går med i någon kör på något annat sätt.

En av körmedlemmarna är Justin Kikuni Longoma. Han har bott i Boden i nio år men kommer från Kongo-Kinshasa. Redan som liten sjöng han i kör och för honom betyder kören mycket.

– Det är fantastiskt. Jag tycker mycket om att sjunga, det är min favoritaktivitet. Att sjunga gör mig gott. # #NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 27

Konst direkt ur hjärtat Det började med en privat samling och slutade med en utställning.

Sommaren på Havremagasinet handlar om folkets konst.

Mats Wikström och Birgitta Lindström har producerat utställningen Där kärlek är - Norrbottnisk folkkonst.

Deras förhoppning är att uppmärksamma folkkonsten och göra den synlig.

D

et är konst som styrs av folks hjärta där skapandet är det viktiga, säger Birgitta Lindström.

Tillsammans med konstnären Mats Wikström har hon producerat utställningen Där kärlek är - Norrbottnisk folkkonst. Idén till utställningen kom redan för fyra år sedan. Då curerade Mats en annan utställning om folkkonst på Havremagasinet.

– Tanken var att göra en inventering, men vi fick inga pengar till det, så det byggde mer på min egen samling av folkkonst, och lite inlån.

När Birgitta sedan kontaktade Mats visade det sig att de båda hade ett gemensamt intresse för den folkliga konsten.

– Den är en väldigt speciell typ av konst vid sidan av det vanliga konstlivet och står för andra värden som vi båda uppskattar, säger Mats.

– Det är konst som styrs av folks hjärtan och vilja, där själva skapandet är det viktiga, säger Birgitta.

Under ett års tid reste de över hela Norrbotten och samlade in sexhundra konstföremål. När den här intervjun görs är det knappt två veckor kvar tills utställningen öppnar, och i Havremagasinets salar ligger konstföremålen och väntar på att ta plats.

En skulptur av en havsörn gjord av hönsnät, har placerats intill några landskapsmålade baktråg. I en annan sal ligger en enkel träskulptur fortfarande under sitt hölje av bubbelplast. En trappa upp hänger handsydda, färgglada kreationer av Sune Uusitalo.

– Hela hans varelse är att sprida kärlek. Han är som ett levande konstverk, säger Mats.

Kärleken är också utställningens tema, och av alla de folkkonstnärer de samlat in föremål från, ömmar deras hjärta särskilt för en. Hon hette Helga Boström, kom från Lappträsk i östra Norrbotten, och var inlagd på Furunäsets sjukhus i trettiofem år.

– Det var ju en sådan tid, att om man inte passade in i samhället blev man tagen till Furunäsets sjukhus. Hennes bilder är väldigt fina. De har allt man vill ha av en bild. De berättar någonting, och de utstrålar kärlek. Hennes livsöde står målat i hennes bilder, säger Mats. Även Hjalmar Bergström från Töre, som bland annat målat en egen variant av August Malmströms Grindslanten, är en folkmålare med en alldeles speciell stil. Målningarna visar enkla vinterlandskap i röda, blå och vita kulörer.

– Man blir ju helt knäsvag när man ser det, säger Mats.

Under hans försök att få reda på vem som gjort ett av konstverken, la han ut en bild på Facebook.

– Då kom det kommentarer som; är det ens konst? Men vi tycker ju att det här är den högsta konst som existerar. Det är viktig konst som har

någonting att säga till oss människor, då det gäller medmänsklighet. Via den här konsten blir jag en bättre människa, säger Mats.

– Den kommer direkt ur hjärtat, säger Birgitta.

Det handlar också om modet att skapa.

– Mod att få vara som man är, att man duger. #

Bilder av vänskap Det är inte bara kärleken som visas i Havremagasinet i år. Även vänskapen tar plats i fotoutställningen Friendship.

Idén fick Ingela Ögren Weinmar, konstpedagogisk ledare och utställningskoordinator, efter att hon hittat fotoboken Friendship i sin mammas bokhylla.

– Det som grep mig med boken var värmen mellan människor, säger hon.

Hon och Ricky Sandberg, konsthallschef, började söka efter vem som hade gjort boken och kom fram till produktionsbolaget PQ Blackwell på Nya Zeeland. Fotografierna är från 1990-talet och en del i världens största fototävling, där totalt 17 000 fotografer deltog med 40 000 bilder. Förlaget hade gjort ett urval på 300 bilder, som blev en utställning och två böcker.

– Utifrån dessa har vi valt ut 45 bilder, säger Ricky.

Som motvikt till Havremagasinets tidigare utställningar, som stundvis haft ganska allvarliga teman, ville de göra någonting glädjefullt, där vänskapen och värmen mellan människor var det sammanhängande temat.

– Det är ju mycket det vi jobbar med, att skapa mötesplatser här och att lyfta medmänskligheten, säger Ingela.

– En del bilder kunde vi tolka mer mot kärlek, en del mot andra saker. Men vi valde vänskapen som bärande begrepp. Och att vi fick ett urval från olika världsdelar var också viktigt, säger Ricky. #

#NÄ R H E TS L I V / JU NI 2 0 1 7 / 29

Boden - en stad i ljus för Ibrahim Han var bara tre år gammal när intresset för musik inte gick att blunda för längre. Fascinerad lyssnade han till sånger i sagornas värld och där föddes också drömmen om en egen framgångssaga. Som nu blivit sann.

Möt talangen Ibrahim Nasrullayev.

F

rån Baku, Azerbajdzjans huvudstad, med cirka två miljoner invånare.

Till Boden och knappt 30 000 invånare. Ibrahim Nasrullayev har gjort en lång resa, inte minst gällande sin personliga utveckling. Och den är inte färdig än. Han växte upp i Baku med mamma Reyhan och storasyster Afsana och tillsammans flydde de till Sverige 2015 där Boden väntade.

– Jag har alltid trivts bra här, alla är väldigt snälla och jag har fått många vänner, säger Ibrahim.

Att Ibrahim inte kunde ett ord svenska för två år sedan är svårt att förstå. För honom är det däremot inga konstigheter.

– Nej, det är inte så svårt. När jag kom hit försökte jag prata mycket med svenska människor och se på filmer på Youtube där svenskar pratar. Jag studerar också svenska, engelska och matematik på Björknäsgymnasiet. Där lär jag mig mycket, det är jättebra.

Att lära sig språket var också en anledning till att han började lyssna mycket på svensk musik.

Och föll som en fura för bland annat Tommy Körbergs ”Stad i ljus”.

– Jag tyckte om den redan

3 0 / # N Ä R HE TS LIV / JUNI 2 017

innan jag förstod vad texten handlade om, sen blev den bara ännu bättre. Den är otroligt fin.

Det var också med ”Stad i ljus” som Ibrahim fick juryn i tv-programmet Talang på fall, programmet där olika deltagare tävlar om att bli just årets talang.

– Det var såklart nervöst.

Men jag var mest nervös under audition, i semifinalen och finalen kände jag mig mest bara glad.

Musiken betyder allt för mig.

Och ännu gladare skulle han bli. När det i maj stod klart att vinnare av Talang 2017 var Ibrahim Nasrullayev, visste glädjen inga gränser.

– Jag är så otroligt glad. Jag hoppas att jag får jobba med musik i framtiden, att jag utvecklas som person och vinner ännu fler tävlingar. Jag vill sjunga mer svenska låtar och ha en stor repertoar att uppträda med.

Plötsligt visste alla i Boden vem Ibrahim var och kärleken till staden har bara vuxit sig starkare.

– Boden är speciellt för mig.

Naturen och människorna gör mig lycklig. Om jag någonsin flyttar för musikens skull, kommer jag alltid återvända till Boden ofta, ofta. Och ge konserter såklart. #

BODEN / 170604 / KL.22.31 Paris har 37 broar. Vi har inte fullt lika många.

Men ingen av broarna i Paris kommer någonsin att bada i ett arktiskt solljus eller ett sprakande norrsken. Det kommer förmodligen inte heller att simma någon lax under Pont Neuf.

Närhetslivet i Boden är unikt. Vi kommer att med hjälp av Bodensarna fortsätta sprida bilden av en plats där solen ofta ler. Vi har bara skrapat på ytan.

Det finns mer, mycket, mycket mer. Bidra gärna och följ oss då vi nu öppnar upp fler och fler av våra kanaler för att visa allt bra med Boden.

närhetsliv.se / @narhetsliv / facebook.com/narhetsliv

I BODEN LEVER VI NÄRHETSLIV. Med det menar vi det liv där du har nära till allt som är viktigt och lite till - barnens aktiviteter, ditt jobb, skolor, kulturevenemang, attraktiva hustomter, shopping och naturnära upplevelser.