Utdrag: Oves observationer från Askersund

ASKERSUND Oves observationer från

Utflykter i tid och rum under ledning av journalisten Ove Danielsson

Oves observationer från Askersund

Copyright text © 2022 Ove Danielsson För bokens fakta- och sakinnehåll svarar författaren. korrekturläsning: Maria Gunnarsson och Anette Rosén Müntzing formgivning: Simon Wämmerfors foto framsida: Torghandel i Askersund tryck: Tallinna Raamatutrükikoda, Tallinn 2022 isbn: 978-91-89210-25-7 Bild & Kultur AB www.bild-kultur.se

Oves observationer från

Askersund Utflykter i tid och rum under ledning av journalisten Ove Danielsson

Författarens hälsning I 30 år arbetade jag som journalist i Askersund. Först en

också puffat på. Det är bara att lyfta på kepsen för de

kort period på Örebro Kuriren med sport. Sedan blev det

båda kvinnorna.

Nerikes Allehanda fram till pensioneringen. Först med sport och sedan som allmänreporter.

När jag slutade på tidningen en mycket kall nyårsnatt så trodde jag det var slut på skrivandet. Men en arbetskam-

Faktum är att jag inte hade en tanke på att bli journalist

rat till mej förklarade att jag måste fortsätta. Jag undra-

som ung. Det fanns inte ens i min fantasi. Visst läste jag

de varför. Det finns ju så många som skriver, framhöll

mycket. Vi hade massor av FIB-böcker hemma där alla

jag. Arbetskamraten startade trots det en blogg i mitt

klassiska arbetarförfattare medverkade. Men för mej var

namn. Började också skriva en del som inte passade i en

idrottstidningar, idrottsböcker,

nyhetstidning. Och så har det

biografier och memoarer in-

fortsatt.

tressantare.

Det var genom idrotten som jag kom in i journalistyrket. Men jag tyckte det blev ganska tjatigt med tiden att bara skriva om idrott. Jag hade själv upplevt omklädningsrummen

efter

matcher och hört snacket där i många år. Det fanns inte så många varianter. Journalistutbildningen fick ske på distans och en extrakurs med Expressens legendariske nyhetschef Sigge Ågren.

När jag slutade på tidningen en mycket kall nyårsnatt så trodde jag det var slut på skrivandet. Men en arbetskamrat till mej förklarade att jag måste fortsätta. Det finns ju så många som skriver, framhöll jag. Arbetskamraten startade trots det en blogg i mitt namn.

Den här boken har inga ambitioner att vara heltäckande. Så bli inte ledsen om ni som läsare saknar något som ni tycker borde ha varit med. Det är ett axplock hämtade från min blogg som inte täcker in allt och inte ens det viktigaste. För vad är viktigast?

Jag har alltid haft ett stort samhällsintresse och läst mycket om bygden både förr och nu.

Som journalist hade jag mycket nytta av intresset för byg-

Under mina 30 år som journa-

den och stan. Och det har jag

list hann det förstås bli många intressanta och trevliga

haft som bloggare också. Själv är jag uppväxt vid Gård-

möten med människor som berättade om sina liv. Det

sjön några kilometer norr om stan i en liten stuga med

tyckte jag om. Någon föreslog att jag skulle skriva en bok

många ungar. Det har förstås präglat mej. Självförtroen-

om åren på redaktionen i Askersund när jag slutade, men

det har inte alltid varit min starka sida, men med penna

jag tyckte det lät lite förmätet. Vem skulle läsa? Mina

och kamera har det gått att övervinna blygheten.

föräldrar var döda. Men Maria på Bild & Kultur har tänkt annorlunda när det gällde en bok, och då har det handlat

Så länge någon vill läsa och jag tycker roligt så fortsätter

om mina bloggar. Ulrika på bokhandeln i Askersund har

jag skriva om Askersund. Jag fick oväntat kommunens

kulturpris för några år sedan. Ett pris som jag stolt tänker leva upp till ytterligare en tid.

Jag riktar ett särskilt tack till Leif Linus Larsson.

Han har en av Askersunds största och mest unika privatsamlingar av bilder och filmer. Och det har jag haft mycket nytta av i mina bloggar och i den här boken. Genom sina samlingar har han gjort och gör en stor kulturgärning. Men så har han också hedrats med kommunens kulturpris.

När jag började blogga efter pensioneringen fattades det ibland gamla bilder som jag tyckte skulle passa in. Jag har själv en del bilder eftersom jag alltid varit intresserad av fotografering, men samlingen håller inte samma klass som Leifs. Leif har dessutom ordning på sina bilder. Ofta har han haft det jag önskar. Har vi inte pratat med varandra personligen så har vi skött det hela genom mail och USB-minnen.

Leif är med i styrelsen för Gamla Askersund, som har nytta av hans kunskap. Han har sagt att bildsamlingen ska lämnas över till hembygdsföreningen i Askersund när det är dags. Är också tacksam mot min gamla arbetsgivare Nerikes Allehanda. På redaktionen i Askersund fanns ett antal äldre album med negativ som jag har kunnat använda i mina bloggar. Många av negativen kom från bilder som jag själv tagit.

Ove Danielsson

Innehåll Kring stadens torg

8

Askersunds stadsvapen kunde ha blivit en grosshandlare ������������������������������������������������������� 10 Öhrmans fick inte bygga nytt mot torget ������� 12 När askersundarna gick till pumpen ���������������� 14 Loggatan fick tillbaka sitt namn ����������������������� 18 Askersundarnas torg, en kär gammal vän ������ 20 Torgparksbrunnen ����������������������������������������������� 24 Bråk om parksoffor löstes med ett par groggar och god mat ������������������������������������ 28

Industrier, verkstäder & hantverkare

66

Sörens mack vid Sundsbron – en klassiker ��� 68 Bernhard lagade skor i 42 år åt askersundarna ������������������������������������������������������ 72 Tusenkonstnären Rulle ��������������������������������������� 74 Gamla AVA rivs ����������������������������������������������������� 78 Grön marmor från Hammar ������������������������������ 80 Mörtsjöns svagdricka – ett måste till jul �������� 84 När Electrolux lämnade Askersund ����������������� 86

Rutmönster på modet igen i Askersund ��������� 30

Bergqvists yllefabrik i Askersunds hamn ������� 90

Allvarliga bränder i Askersund �������������������������� 32

Julmust från Hammar ����������������������������������������� 94

Vattentornet mot nya höjder ���������������������������� 36

Askersunds hamn ������������������������������������������������ 96

Idrott som lämnat avtryck

”Flickorna på trikån” ����������������������������������������� 100

38

Storlöparen Bengt Rehnvall ������������������������������� 40 Skräddarens son ”Julle” blev stor i tyngdlyftning ��������������������������������������������������������� 42 ”Murren” och Åmmebergs IF ������������������������������ 44 Josefine samlar på skyttemedaljer ������������������� 46

Kopparslagare ​Widing i Askersund ���������������� 104 Saluhallen i Zinkgruvan ������������������������������������ 106 Tegel från Bastedalen ��������������������������������������� 108 Malmbanan Zinkgruvan–Åmmeberg ������������ 112

Några hus med historia

116

Luffarhärbärget Skoporten ������������������������������ 118

”Söder”, Svante och Gunnar satte skräck i landets bandyförsvar ������������������������������������������ 48

Ett hus för en Knös �������������������������������������������� 122

Dusterna i ”Lergropen” ��������������������������������������� 50

Flickskolan blev Tingshus ������������������������������� 125

Skyllbergsvallen ���������������������������������������������������� 54

Brännvinsbränneriet som blev bönhus och bygglager ����������������������������������������������������� 126

Silverpilen �������������������������������������������������������������� 58 Tivedsloppet på skidor ��������������������������������������� 60 Travet på Alsen – en publiksuccé �������������������� 62

”Kulan” vid Hospitalsgatan i Askersund ������� 129 Gamla Statt i Askersund i Gits krönika �������� 130

Sista fullmäktige i Askersunds Folkets hus ���������������������������������������������������������� 134 Hamnmagasinet – köttbesiktningsbyrån som blev kulturbyggnad ����������������������������������� 136 Tant Lisas idyll ���������������������������������������������������� 139

En bit mat & en kopp kaffe

Lokala profiler

186

Systrarna Kriegholms goda kakor till julkalasen ������������������������������������������������������� 188 ”Båt-Harrys” donation �������������������������������������� 190 Kättarprocess i Askersund ������������������������������� 192 Frisören och tecknaren Sven Hagman ���������� 196

142

Arvidssons fisk ��������������������������������������������������� 144 Elsas kafé ������������������������������������������������������������� 146 Dags att damma av försäljningsbussarna igen �������������������������������� 148 Grand konditori vid Sundsbrogatan �������������� 151 ”Öl-kafé-fonden” i Askersund lade grunden för musikskolan �������������������������������������������������� 154

”Kalle Bock” Pettersson (Gustafsson) ���������� 198 Korvkultur på torget i Askersund ������������������� 200 Haugards gravsten �������������������������������������������� 204 Kindbom – Guds vandringsman ��������������������� 208 Potatis-Tore ��������������������������������������������������������� 212 Betjänten Oskar på Stjernsund ���������������������� 216

Stadskällaren i Askersund �������������������������������� 159

Dikten, konsten & musiken

Sundsgården ������������������������������������������������������� 162

Diktaren Oskar Larsson ������������������������������������ 222

Skrönor, anekdoter & minnen

220

Major Trafvenfelt ����������������������������������������������� 224

164

”Pissmojen” i Askersund är kulturhistoria ������������������������������������������������������� 228

Tvättmaskinernas intåg i Askersund ������������� 166

Konstnärsbröderna Högberg �������������������������� 232

Tjuvarna missade två miljoner vid inbrott i Askersunds Rådhus ������������������������������������������� 170

Olshammars-gården och Heidenstam ���������� 234

När ”petmojen” kom till Askersund ��������������� 172 Aviatrisen Elsas sista hopp ������������������������������ 176 Pojknöje i Askersund – utfodra arrestanter ��������������������������������������� 178 Silverskatten i Sänna ����������������������������������������� 180 Röda näckrosor i Fagertärn ����������������������������� 182

Åmmebergs blåsorkester ��������������������������������� 238 Börje Sandelin och Folke Dahlberg ���������������� 240 Bertil Boo får en egen väg �������������������������������� 244

Bråk om parksoffor löstes med ett par groggar och god mat NÄR ASKERSUND SKULLE FIRA SITT 300-ÅRSJUBILEUM var det mycket att ordna med. Många viljor behövde enas inför jubileumsdagen när kungligheter skulle komma resande för att inviga den nya brunnen av Folke Dahlberg i Torgparken. En udda händelse från den tiden har jag fått berättad för mej av redaktören Johannes Kjerrström. Tror till och med han har skrivit om det hela. Ett kommunalt bråk som till och med fick dåvarande borgmästaren Gunnar Bretzner att rodna.

Inför 300-årsjubileet och festligheterna i Torgparken rök

paus under sina brevbärarturer. När Sundström upptäck-

bryggeridisponenten och högermannen Fredrik Nilsson

te skylten blev han ursinnig. Han nöjde sig inte med det,

ihop med socialdemokraten och brevbäraren Axel Sund-

utan tog stämning för ärekränkning på sin antagonist

ström. Bråket gällde hur sofforna i parken skulle placeras

Nilsson.

inför jubileet. Sundström ville att sofforna skulle placeras norr om parken där Centrumhuset finns i dag.

Nilsson ville placera sofforna i parken utefter gatan mot torget. Det hela höll på att urarta till en politisk kamp mellan socialister och borgerligheten.

Domare Bretzner och två

Domare Bretzner och två nämndmän tyckte det hela var mycket pinsamt och att det liknade mera Grönköping än Askersund. De valde också att skjuta upp huvudförhandlingen.

nämndemän tyckte det hela var mycket pinsamt och att det liknade mera Grönköping än Askersund. De valde också att skjuta upp huvudförhandlingen. Intensiva medlingsförsök sattes igång. Vid ett tillfälle träffades också de båda herrarna

Sundströms förslag vann,

med respektive sekonder.

men det retade Nilsson till den milda grad att han klistrade på en skylt på en soffa med texten. ”Denna soffa

Enligt Kjerrström bjöd disponenten på grogg och god mat.

är reserverad för posttjänstemannen Axel Sundström.”

Det var då inte så underligt att de pågående klasskamps-

Det var just på den soffan Sundström brukade ta en vilo-

parollerna upplöstes under kvällen. Parksoffedramati-

28 · Kr ing sta d en s torg

Från invigningen av Torgbrunnen 1943. Konstnär Folke Dahlberg i samspråk med prins Eugen.

kens stora frågetecken rätades ut till ett utropstecken.

Kjerrström berättade att det hela slutade med glam och skoj efter ett par groggar. Det blev också handslag, ryggdunkar och det rådde inte några ideologiska skillnader när det gällde parksoffornas vara eller inte vara. Det hade inte så stor betydelse var parksofforna placerades. Inte behövde man bråka om några parksoffor. De var de båda helt eniga om efter kvällen. Men jag fick aldrig klart för

Posttjänstemannen Axel Sundström.

Disponent Fredrik Nilsson.

mej sedan hur sofforna placerades vid 300-årsjubileet...

God mat och några rejäla groggar kan lösa de flesta pro-

Kungligheter och andra honoratiores fick som tur var ald-

blem är kontentan av det hela. Kanske något för dagens

rig reda på vad som hade föregått det festliga 300-årsju-

politiker i Askersund att testa.

bileet och invigningen av Dahlbergs torgbrunn.

Kr i n g sta d ens torg · 29

Tusenkonstnären Rulle URMAKAREN OCH TUSENKONSTNÄREN Rulle Bäckström dog för några år sedan. Ett filmgäng från Västergötland filmade Rulles liv och leverne några år innan han lämnade det jordiska. Mannen bakom satsningen var Helge ”Bergsprängare” Jakobsson i Tived. När vi pratade om den blivande filmen var Rulle mycket tveksam. Han trodde det aldrig skulle bli något av det hela. ”De bara filmar och filmar”, sa han till mej många gånger. Men han hade fel. Det blev ett mycket stort material som skulle kunna räcka till flera filmer om det vore så. Vem vet.

Fyra visningar blev det i Åboholm, och sedan stod en

nöjd med. Det var inte så konstigt. Rulle gillade god mat

massa andra platser på tur. Bland annat Folkets hus i

och allra helst då viltkött.

Askersund, på den ort där Rulle verkade och levde. Rulle och jag kände varandra mycket väl. Ofta gjorde jag be-

Några år innan Rulle dog drabbades hans urmakeri av

sök uppe i hans lilla verkstad i backen upp mot Samreal-

ett inbrott. Han tog det mycket hårt. Tycker inte att

skolan. Verkstaden fanns i hans vil-

han blev sig själv riktigt efter det.

la som han hade byggt själv. Ibland

Minns när han ringde till redaktio-

ringde vi till varandra. Och ibland fick jag följa med upp i tornet på Sofia Magdalena kyrka när han justerade klockan i tornet. En annan gång var jag med till stationshuset i Askersund, när Rulle satte fart på den klockan.

Det kunde också hända att Rulle svängde förbi redaktionen med sin cykel och berättade att något var

När Rulle började som urmakare var en egen klocka rena lyxen för den stora allmänheten. ”Det var bara rikt folk som hade egna klockor”, upplyste Rulle vid något tillfälle.

nen på morgonen och berättade vad som hänt. Rulle var både ledsen och arg. Han hade aldrig råkat ut för något liknande tidigare. Och av de prylar som folk lämnat in var många borta. Hur skulle han förklara det? Rulle var orolig.

Rulle fick urmakaryrket i arv. Farfar John var en skicklig urmakare.

Farsgubben Janne var egentligen

på gång. Och då var det bara att

bysmed i Tived, men han höll ock-

hänga med. Rulle var en hängiven

så på och lagade klockor.

jägare och när Askersund skulle ha sin första företagsmässa i Närlundahallen ställde han upp med ett antal

”Det var hemma i mitt föräldrahem i Tivedstorp som jag

uppstoppade djur som fick pryda restaurangen. Jag för-

blev intresserad av klockor. Sedan har intresset hängt

medlade hans samling till krögaren och som tack blev

med genom livet”, berättade han för mig en gång.

Rulle bjuden på en ”viltgryta” och det var han mycket

In du str i e r , v e r kstä de r & ha n tverkare · 75

Rudolf – jo, det var hans dopnamn – var självlärd som

och inga väggur. I början av 1900-talet tillverkades Halda-

urmakare. Strax före andra världskriget i slutet på

ur i Sverige. Långt in på 1980-talet hände det att folk

1930-talet började han arbeta som urmakare i Asker-

kom in med sådana ur till Rulle och ville ha dem lagade.

sund.

Hederstiteln ”tusenkonstnär” bar Rulle med den äran.

Han var också mycket skicklig på att laga vapen, smyck-

”På den tiden berättade man i radio om vilka arbeten

en, ringar för att nu nämna något. En gång när jag besök-

som var lediga. Jag fick höra att det fanns en plats ledig,

te honom hade han lagat en speldosa från 1800-talets

så det blev att åka skidor till busshållplatsen och sedan

mitt. ”Det var lite knepigt att laga speldosan. Jag fick

buss in till arbetsförmedlingen i Askersund. Jag fick ock-

först tillverka reservdelar innan jag fick igång den”, be-

så jobbet”, berättade Rulle.

rättade han.

När Rulle började som urmakare var en egen klocka rena

Rulle var mycket engagerad i Tiveds hembygdsförening.

lyxen för den stora allmänheten. ”Det var bara rikt folk

Han behöll föräldrahemmet, när han flyttade in till stan

som hade egna klockor”, upplyste Rulle vid något tillfälle.

så anknytningen till bygden fanns kvar hela tiden. Var-

Ibland tittade han inte upp när man kom på besök. En del tyckte det var konstigt. Men det fanns en förklaring. Han var då ofta inne i ett precisionsarbete som krävde total koncentration och som han inte ville avbryta. Det var bara att acceptera.

Rulle berättade många gånger om hur skönt det kändes

je år ställde han upp på hembygdsfesten med att hyv-

när han hade fått igång en trasig klocka. Många kom

la takspån. Det flesta tyckte det var ett festligt inslag i

till hans lilla verkstad med gamla fina klockor som varit

festen, men för Rulle hade spånhyvlingen varit ett hel-

trasiga i flera år. Att få fart på en sådan klocka tyckte

tidsarbete på 1930-talet. Att hyvla takspån till bönderna

han var extra roligt. Rulle hade inte så mycket övers för

i Tiveden var inte alla gånger så festligt. ”Farsan och jag

digitaluren. Enligt honom var de flesta bara en engångs-

åkte runt i Tivden och hyvlade spån varje år. Det var just

artikel.

på våren då spånet var lite fuktigt som man lade på de nya taken”, omtalade Rulle.

Ibland tittade han inte upp när man kom på besök. En del tyckte det var konstigt. Men det fanns en förklaring.

Minns att jag frågade honom vid något tillfälle om han

Han var då ofta inne i ett precisionsarbete som krävde

hade föräldrahemmet i Tived som sommarnöje. Rulle

total koncentration och som han inte ville avbryta. Det

reagerade direkt på ordet nöje.

var bara att acceptera. ”Nöje och nöje. Jag sätter mina grönsaker där, men det Som urmakare tyckte Rulle det var synd att man slutade

är också mycket arbete med att hålla skogen fin vid stäl-

tillverka klockor i Sverige. Då menade han riktiga klockor

let”, kontrade han direkt.

76 · Industrier, v erkstäd e r & han t ve r k ar e

Rulle i full fart i sin verkstad vid Stora Bergsgatan i Askersund.

Jag är säker på att Rulle i sin himmel är glad över att det

Fortfarande håller jag kontakt med Bäckströms. Ett av

blev en film. När inspelningen började för ett antal år se-

Rulles barnbarn, Mikael, talar jag ofta med. Vi har jobbat

dan var jag med och fotograferade. Om Rulle hade varit

på samma tidning. Och det är också en mycket trevlig

i livet hade vi haft mycket att tala om efter premiären i

person, men jag tror inte han kan laga klockor som farfar.

Åboholm. Och vi hade klagat och berömt. Precis som vi gjorde med allt annat när vi träffades.

In du str i e r , v e r kstä de r & ha n t verkare · 77

Bergqvists yllefabrik i Askersunds hamn NÄR KUNGEN KOMMER på sina besök blir det en del uppståndelse. De styrande i kommunerna vill förstås visa upp allt det fina som finns. Har sett massor av sådana händelser på TV under kungens Eriksgator. Men dagens uppståndelse är inget emot hur det var förr. Här kommer berättelsen om när kung Oskar II besökte Askersund i slutet av 1800-talet. Det var grejer det. Bara som en liten jämförelse hur det var förr och nu.

90 · Industrier, v erkstäd e r & han t ve r k ar e

Fabrikör Bergqvist, ägare till Askersunds yllefabrik i

Andersson och skorstensfejare Blomer stod på höga

hamnområdet, var en mäktig man i staden. Han var råd-

stegar framför det pampiga huset som inrymde Fridens

man och med i kyrkorådet. Och dessvärre var han också

speceriaffär. De var ivrigt sysselsatta med att drapera

brandchef. I makarnas sovrum hängde den stora brand-

unionsflaggor över ingången.

luren av blankpolerad mässing. I sovrummet fanns även en elektrisk signalklocka, som stod i förbindelse med

Borgmästaren övervakade förberedelserna och hans

stadskyrkans torn. Nattväktaren, som ropade ut nattens

hustru Alvina, som skrivit hälsningstalet, hade just för-

timmar över stad och land, kunde ge direkt signal vid

hört honom för tionde gången. Han fick bannor när han

utbrytande eldsvådor. Det var hans åliggande att först

stakade sig. Hon var särskilt noggrann att han gjorde

signalera till brandchefen och sedan klämta med kyrkans

konstpauser på rätta ställen. Han måste höja rösten

lilla klocka, om han såg någon eldsvåda.

när manuskriptet innehöll nationella känslor och sänka densamma till milt vemod när manuskriptet behandlade

Inför kommande besök var hela staden i uppror. Den lilla

undersåtarnas tillgivenhet till monarken.

staden vid sjön Alsen låg i strålande solsken. Urmakare

In du str i e r , v e r kstä de r & ha n tverkare · 91

Den stora dagen kom närmare och programmet för Ma-

Hans Majestät håller tal. Tänk vad de får se. Det var ju

jestätets mottagande hade haft generalrepetition. Allt

inte bara kungen som skulle komma. Naturligtvis hade

hade gått väl i lås och nu återstod endast frågan vem

han stor uppvaktning av män, klädda i guldbroderade

som skulle bli inbjuden till den stora middagen på Stads-

uniformer med ordnar och utmärkelser. Ja, själva lands-

hotellet.

hövdingen skulle också vara med.

Det fanns endast åttio platser för honoratiores. Samtals-

Paret, som gick Storgatan fram, beskådades av nyfikna

ämnet och skvallret gick om dem som blev valda eller ra-

som väntade på kungen, vek av mot stora torget. Då hör-

tade. Som alltid i en liten stad, gick stridens vågor höga

des, först svagt, sedan olycksbådande hårt, klämtningar

över placeringarna. Det var oerhört att bli förbigången

från storkyrkan. Elden är lös. Folket på gatan greps av

vid ett sådant tillfälle.

panik. Alla som tillhörde borgarbrandkåren måste hem!

Den stora dagen 7 juni 1898 randades och telegrafen från Vretstorp

meddelade

att

tåget avgått i ordinarie tid.

I fabrikör Bergqvists hem rådde villervalla. Man klädde sig för mottagningen och kungamiddagen. Frun i huset var först klädd och redo.

För fabrikör Bergqvist tog det längre tid. Han skulle se proper ut. Familjen var samlad en trappa upp i matsalen i det stora huset. Där fanns också tjänstefolk och fabri-

Kragen var nedsölad och rosetten hängde på sned.

Genomvåt och sotig, gjorde han ställningssteg för Majestätet. Med tordönsstämma, som han trodde att ögonblicket krävde, röt han:

Antingen för att klä om sig

– Elden är släckt, Ers Majestät.

och i språngmarsch, med

– Det var bra gjort, svarade konungen och for vidare.

den höga hatten i handen,

för utryckning, eller hämta hästar till de röda vattenkärrorna som stod parkerade på rådhusets gård. Där stod

även

brandsprutan.

Vattenledning fanns ännu ej i staden. Genom skvallerspegeln såg husfolket fabrikör Bergqvist lämna sin fru fladdrande skjortbröst och springa till sitt hus. Han ryckte ner brandluren från

kens kontorspersonal som

sängkammarväggen och be-

skulle beskåda ståten. Fabri-

gav sig ivrigt tutande mot

kören och hans fru tågade ut ur porten på väg mot det

rådhuset, där borgarbrandkåren samlades. I sporrsträck

stora torget. Han stor och kraftig, i fyrtioårsåldern. Han

red de uttagna vattenkuskarna genom gatorna för att

gick med militärisk hållning och hans nyborstade höga

så snabbt som möjligt spänna sina löddriga hästar för

hatt glänste i solskenet. Vid hans sida gick makan i den

vattenkärrorna. Det var rödmålade, runda cisterner på

ljusblå sidenklänningen under sin solparasoll.

tvåhjulsvagnar. Den kusk som först infann sig på brandplatsen, sedan han fyllt sin cistern i sjön, fick en premie.

De var tagna av stundens allvar och medvetna om att

Fem hela riksdaler.

barnen följde dem med blickarna i matsalens skvallerspeglar. För övrigt var det stor publik som beskådade

Branden visade sig ha uppstått genom en luffares slarv

de utvalda från stadens fönster och portar och genom

med elden i en loge på en närbelägen stadsäga. Logen

otaliga andra skvallerspeglar i småstaden. Tänk, vad de

brann ned och manskapet återvände till rådhuset med

är lyckliga som får vara med på en kungamiddag, där

sin brandspruta.

92 · Industrier, v erkstäd e r & han t ve r k ar e

Kung Oskar II:s besök i Askersund den 7 juni 1898.

Sundsbrogatan var smyckad vid kungens besök.

Kungamiddagen var redan över, och efter middagen for

Askersunds yllefabrik i hamnområdet, som ägdes av fa-

Hans Majestät i en öppen landå genom staden. I när-

miljen Bergqvist, var en gång i tiden en stor och viktigt

heten av torget lät Majestätet stanna sin vagn, när han

arbetsplats för många askersundare. Fabriken låg allde-

såg det hemvändande manskapet. Konungen lät brand-

les intill vattnet i närheten av Varmbadhuset. Ofta är det

chefen komma och frågade hur det gick med eldsvådan.

svårt att få tag på fakta om en fabrik och varför det gick

Brandchefen kom fram till landån och stod där i sin solki-

som det gick. Och det gjorde det också. Men så är det

ga våta frack. Kragen var nedsölad och rosetten hängde

inte när det gäller Askersunds yllefabrik. Om den fabri-

på sned. Genomvåt och sotig, gjorde han ställningssteg

ken finns det massor av fakta och bilder. Min vapendra-

för Majestätet. Med tordönsstämma, som han trodde

gare när det gäller gamla bilder, Leif Linus Larsson och

att ögonblicket krävde, röt han:

personer i släkten har träffats och pratat om gamla tider.

Det är därifrån jag också fått fakta till denna text.

”Elden är släckt, Ers Majestät.”

Det var ingen lätt verksamhet rent ekonomiskt som fa”Det var bra gjort”, svarade konungen och for vidare.

miljen Bergqvist hade slagit sig på. Det kan man konstatera i gamla handlingar och i familjens släktforskning,

På grund av luffarens slarv med elden, hade brandche-

som jag fått ta del av. Konkurs och flykt till Tyskland blev

fen och hans hustru gått miste om sitt livs enda kung-

resultatet av den stolta fabriken vid strandkanten, som

amiddag. Luffaren, som även kommit till staden, för att

snickare Fors och senare Lantmännen tog över.

ta del av festglädjen och få se en skymt av kungen, blev inburad och fick fjorton dagars logi med vatten och bröd i stadens finka.

In du str i e r , v e r kstä de r & ha n tverkare · 93

När ”petmojen” kom till Askersund NYA MOBILER OCH ”PADDOR” i alla ära, men annat var det när petmojen tog plats i askersundarnas hem. Det var mycket större än dagens kampanjer om nya mobiltelefoner och andra tekniska prylar. I dag är de fasta telefonerna på väg bort. Många väljer att bara ha mobilkopplingar.

Det har nu gått drygt 50 år sedan ”petmojen” gjorde sitt

kvar till pensioneringen. Har träffat Alva många gånger

intåg hemma hos askersundarna. En historisk händelse

och pratat om hennes gamla jobb. Alva lever inte längre.

för alla. Förändringen skedde när Televerket helautomatiserade Askersundsområdet. Moderna tider hade på

Alva var 17 år när hon fick provjobb på telestationen i

allvar gjort sitt intåg i småstaden Askersund. Teleabon-

Askersund. Året var 1943. Familjen Mogren bodde vid

nenterna hade fått telefoner med nummerskiva, eller

Finntorp en halvmil väster om stan. Föräldrarna drev ett

”petmojar” som var benämningen i folkmun. Nackdelen

lantbruk. Förutom föräldrarna fanns det nio barn i famil-

med det var att askersundarna gick miste om sockerlju-

jen, fem grabbar och fyra flickor.

va kvinnoröster, som svarade med ett vänligt ”ASKERSUND”. Abonnenterna fick sedan begära det önskade

”Jag gick upp till telestationen och frågade om det fanns

numret, som snabbt repeterades av telefonisterna. När

något jobb. Mötte då Signe Eriksson, som var vikarieran-

det gällde rikssamtal fick telefonören också begära an-

de telegrafkommissarie. Hon upplyste om att jag kunde

talet perioder i förväg. Telekvinnorna hade då en manuell

få börja. Det fattades lite folk. Men först handlade det

liten klocka som de startade. När den begärda tiden var

om tre prövomånader utan lön. Efter det erbjöds jag or-

ute så fick den som ringde ett vänligt meddelande i lu-

dinarie jobb, men ett krav var att jag skulle ha telefon.

ren, att just ”tiden var ute”.

Och det hade vi inte hemma. Själva telefonen var gratis, men ledningen från stora vägen in till Finntorp skulle jag

Telegrafstationen vid torget i Askersund var en stor kvin-

få bekosta själv. Vid ålderdomshemmet Finntorp i när-

noarbetsplats. Visst fanns det manliga montörer, som

heten fanns det telefon och jag bad föreståndaren att

Robert ”Telefon-Johan” Johansson. Han bar för övrigt ti-

få använda den, men det blev ett blankt nej”, berättade

teln 1:e montör. Annars var det en helt kvinnodominerad

Alva.

arbetsplats. När stationen i Askersund lades ned erbjöds telefonisterna jobb på andra plaster, som Norrköping,

”För att få jobbet fick jag låna ihop 750 kronor till led-

Göteborg och Örebro. Men det var få som nappade på

ningen. Det var väldigt mycket pengar på den tiden.

erbjudandet att flytta ifrån Askersund. Alva Mogren,

Innan jag fick börja fick jag också gå till doktor Norder

som den sista tiden var stationschef, var ett av få undan-

i Askersund för en läkarundersökning, eller vad man nu

tag. Hon följde med till storstaden Örebro där hon blev

ska kalla det för. I början var det väldigt oregelbundna

17 2 · Skrö n or, a nekd ot e r & m i n n e n

Sk r ö n o r , a n e k dote r & minnen · 173

Telestationen i Askersund.

Alva Mogren.

arbetstider. Det var bara att cykla in till stan när jobbet

”De flesta var snälla och till jul kom folk in och lämnade

kallade. Jag har cyklat många mil i ur och skur mellan As-

godis som vi delade upp mycket noga”, mindes Alva. Vi

kersund och Finntorp. Någon har också sagt att de såg

hade en bra sammanhållning. Det var en trivsam arbets-

mej ständig cykla ute på Laxåvägen

plats. Vi gjorde också mycket till-

de där åren.”

sammans utanför jobbet.

Jobbet som telefonist var stres�sigt och pressande. Ofta fick Alva frågan om att de tjuvlyssnade på samtalen. ”Hur skulle vi kunna hinna med det!

Vi hade fullt upp hela tiden. Förstår inte att folk kunde tro det.”

Minns en mycket kortväxt chef från Norrköping. När han kom tog jag på mej skor med mycket höga klackar. Jag blev nästan dubbel så lång.

På den tiden fanns också ett antal mindre växelstationer ute i bygderna. Där kunde telefonisterna vara lite mera personliga. De som ringde kunde få en direktuppgift om vederbörande var hemma eller inte. ”Såg att de åkte bort”, kunde det låta”. En fin service som ingen teleoperatör kan leva upp till i dag.

Alva berättade om vilket elände det ibland kunde vara att koppla rikssamtal. Samtalen skulle

Alva Mogren fick allt oftare ta på sig kontorsuppgifter vid

kopplas via en massa stationer i Sverige, för att sedan

stationen i Askersund och det slutade också med att hon

kopplas vidare till den begärda orten. Men på vägen dit

blev stationsföreståndare. På den tiden var det manliga

kunde någon av de som jobbat på de olika stationerna

chefer som gällde.

ryckt ut sladden. Då bröts allt och det var bara att börja om från början, till beställarnas ilska.

174 · Skr önor, a n ekd ot e r & m i n n e n

Robert Johansson var 1:e montör vid stationen ett antal år.

Telestation fanns under många år vid torget i den vita fastigheten till höger.

”Minns en mycket kortväxt chef från Norrköping. När

del petade fram 239000 och fick kontakt med ”fröken

han kom tog jag på mej skor med mycket höga klackar.

Ur” som gärna stod till tjänst. På nummer 239500 kun-

Jag blev nästan dubbel så lång och det ingav respekt när

de telekunderna träffa ”fröken Väder” och få reda på om

han tittade upp mot mej”, upplyste Alva, när hon avslöja-

Stockholm hade vackert väder, svaga vindar i skärgården

de sitt ’härskarknep’ över männen.

och 18 grader varmt på Kungsholmen. Och det lyssnade

I Örebro hamnade Alva som ansva-

gärna många askersunda-

rig för katalogavdelningen. Det var

re till. Ljudkvaliteten var

jobb nästan natt och dag. Till slut

kanske inte den allra bästa,

sa kroppen ifrån. Ordet utbränd var

men liksom så mycket annat

ännu inte uppfunnet. Det ledde till att

hade ”petmojen” sina barn-

hon blev sjukpensionär och flyttade

sjukdomar.

hem till Askersund igen. Åren på telestationen i Askersund är något hon drömde

Slutligen kan nämnas att As-

sig tillbaka till. När det blev som värst

kersundsdiktaren ”Den blyge”

kunde hon plocka fram sin lilla period-

Levi Karlsson, skrev en fin av-

klocka, en sparad liten klenod.

skedsdikt vid nedläggningen av stationen i Askersund med namnet ”Automatiseringen”.

Den automatiska telefonpremiären i Askersund 1960

Avslutningen löd så här: ”Om blygt och ringa är det tack

skedde inte helt gnisselfritt. En del kunder hade stora

jag med vers er gav, Det bättre synes mig ändå, än ros

svårigheter med sina ”petmojar”. Andra tyckte att ”pet-

på eder grav.”

mojen” var värd en glädjesalut. Gammal som ung kunde slå riktnummer 010 och hamna direkt i Stockholm. En

Sk r ö n o r , a n e k dote r & minnen · 175

Betjänten Oskar på Stjernsund STRAX SÖDER OM ASKERSUND, beläget på en udde i Vättern, ligger Stjernsunds slott. I dag är slottet mera tillgängligt för allmänheten än vad det var för ett antal år sedan. Slottet, i stram nyklassicistisk stil, lät uppföras av brukspatron Olof Burenstam 1798. Vid samma tid anlade man parken i engelsk landskapsstil. Fem gånger om dagen hela sommaren hålls guidade visningar på slottet. Intresset för slottet och guidningarna är stort.

Foto: Ewa Kaunisvaara.

Under åren 1823–1860 ägdes Stjernsund av familjen Bernadotte. Kung Karl XIV Johan använde slottet som övernattningsställe under sina resor till Norge och sonsonen prins Gustaf, ”sångarprinsen”, lät 1848–1852 utföra en genomgripande nyinredning av slottet. Stjernsund kan i dag visa upp en av de bäst bevarade inredningarna från 1800-talets mitt.

1860 köptes godset av familjen Cassel som gjorde slottet känt för sin kreatursavel, Stjernsund är stamorten för svensk rödbrokig boskap (SRB). 1951 avled ”Hennes nåd” Augusta Cassel och hade då donerat slottet till Kungl. Vitterhetsakademien. 1965 förklarades det som byggnadsminne.

På slottet fanns en gång i tiden trotjänaren och betjänten Oskar Karlsson. Han var ett original och kändis i bygden.

Betjänten Oskar Karlsson.

Lo k a la prof il er · 217

Hos fotograf Pettersson i Askersund . Oskar till höger.

Det fanns inte många personer med den titeln i bygden

åren han arbete vid slottet. Slottspersonalen uppgick till

så han var unik. ”Hennes nåd” levde dock kvar fram till

10–12 personer. Ändå kunde arbetstiden för Oskar vara

sin död i sin övertygelse att slottsägare skulle ha betjän-

upp till 14 timmar om dagen.

ter. Den här texten handlar om Oskar. I slutet på 50-talet lämnade han sin befattning som guide och värd på slot-

”Vi började klockan sex på morgonen. Då gällde det att

tet. Då hade han varit anställd på slottet drygt 50 år. Men

göra upp eld i kakelugnar och kaminer. Uppemot 20

någon längre flytt blev det inte, bara ett stenkast från

brasor var normalt. När det var kallt blev det ofta det

slottet till en nyrenoverad tjänstebostad.

dubbla. Det skulle vara varmt och skönt i sängkammare, förmak och matsal innan det var dags för herrskapet och

Redan som 15-åring kom Oskar Karlsson i betjäntlära

gäster att stiga upp till den väntade frukosten”, berätta-

hos minister Carl Burenstam på Tjälvesta. 18 år gam-

de Oskar i sin avskedsintervju.

mal kom han till Stjernsund. Oskar kunde berätta om baler och fester med blåblodiga gäster i vackra kläder,

”Då skulle också stearinljusen i alla lampetter och kronor

men också om strävsamma arbetsdagar under de första

var utbytta. Ett krävande arbete. Bara en av kronorna i

218 · Lokala p rof iler

Tidningsklipp från 1958 då Oskar slutade sin anställning på slottet.

Bild från 1924 ur boken ”Stjernsund i Närke – slottet och godset” från 2001.

Oskar i övre raden längst till höger.

salongen bar inte mindre än 36 ljus. Före frukosten skul-

”Då kunde man nästan sitta och frysa fast på kuskbock-

le också gästernas kläder borstas, källvatten fyllas i alla

en. Björnskinnsmunderingen höll dock kroppen varm

karaffer och källvatten kokas åt dem som ville ha badkars-

och några men blev det aldrig tal om.”

vatten. Sedan gick dagen med bestyr av mest skiftande slag”.

Förr i tiden var Edö säteri på andra sidan sundet underställt Stjernsund. Mjölk och andra produkter fraktades

”Alla kopparföremålen i köket skulle putsas. Föremålen

till kökstrappan vid slottet. Oskar berättade att glans-

täckte en hel vägg i köket. Silverföremålen i gemak och

tidens slottsbarn brukade roa sig med att kasta ”smör-

salonger skulle också putsas. Vatten skulle bäras med ok

gås” med sönderslagna ostindiska tallrikar från köks-

från källan.”

bryggan. I dag är till och med hoplappat porslin av det slaget värdefullt. Förmodligen finns det en bottenskatt i

Oskar tyckte ändå att körningarna med häst och vagn till

Edösundet vid en närmare undersökning…

järnvägsstationen i Rönneshytta, som vintertid skedde med släde var det jobbigaste.

Lo k a la prof il er · 219

Välkommen att följa med Askersundsreportern Ove Danielsson på utflykter runt om i Askersund – kommunen som balanserar högst upp på Vätterns norra spets. Det blir turer i tid och rum, till firmor från förr, idrottsplatser och hem till färgstarka profiler i bygden. Ove betraktar klarsynt händelser och verksamhet och drar sig inte för att återge fejder kring stadens torg.

Som askersundare känner man igen sig i mångt och mycket. Men travtävlingarna på Alsen kanske man inte kände till. Eller att det fanns en saluhall i Zinkgruvan? Och Sörens mack och Elsas kafé... Och är du inte från trakten så gör det inget, för berättelserna om Askersund skildrar samtidigt ett stycke Sverige i miniatyr. Och i det lilla bor det stora.

ISBN 978-91-89210-25-7 ISBN 978-91-89210-25-7

9 789189 210257 > 9 789189 210257 >