Skrivboken

det som är spännande med respons, är att den kan utveckla oss både som skrivare och läsare.

För oss läsare handlar respons ungefär om att se på texten, antingen som en helhet, eller i små delar, och att formulera oss kring det. För oss skrivare kan responsen göra att vi får syn på vår egen text på ett nytt sätt, genom någon annan. Det är mycket lättare att ge och ta emot respons när alla har samma frågor att fundera kring. Frågorna kan anpassas beroende på vad som passar för just den text som ska läsas, och vad syftet med responsen är.

Exempel på frågor kan vara: Vad handlar texten om?

Vilka känslor väcks hos dig när du läser texten? Är det något eller någon i texten du blir särskilt nyfiken på?

Vilka frågor väcks hos dig när du läser texten?

Vad får du veta om huvudkaraktären (om en sådan finns)? – Kön, ålder, karaktärsdrag, utseende …

Finns miljöbeskrivning med?

Dialog? Är texten skriven i jagform eller annan person? Är det dikt eller prosa?

Vilken är din favoritformulering?

Den här typen av responsfrågor passar bra när vi har texten framför oss, när vi kan gå tillbaka i den, fundera en stund, stryka under och eventuellt göra markeringar. Men ibland ber jag ju eleverna att läsa upp sina texter, och då vill jag ge en direktrespons, en bekräftelse på det de skrivit. Oftast när vi läser upp för varandra, har vi skrivit utifrån en uppgift, och i min direktrespons efter uppläsningen, kan jag fokusera på det som var uppgiften. Om det till exempel var att skriva en kärleksdikt utifrån ett recept, så kan jag säga någonting om hur kärleken och receptstilen syns i texten, till exempel om texten som Amanda, 16 år har skrivit på sid. 49: ”Mmm, det låter verkligen gott – i början …! Här har vi flera ”receptiska” ord som decilitrar, kryddmått vispa och toppa, och en hel del kärleksingredienser; kyssar, tillit, en relation …”

Eller om uppgiften var att skriva en personlig bruksanvisning, skulle jag kunna säga om texten som Adrian 16 år har skrivit på sid. 49: 47