Biblis 36 (Vintern 2006/07)

robert darnton

Gamla böcker och e-böcker

Tal vid mottagandet av Gutenbergpriset 2004

När jag som skolpojke började studera tyska förknippade jag språket med den vanliga uppsättningen ”Dichter und Denker”. Men det namn som utmärkte sig i min ungdoms panteon tillhörde en tryckare: Johann Gutenberg. Det luktade gott. Det frammanade den doft av bläck som genomsyrat mitt minne ända sedan jag första gången, vid fyra eller fem års ålder, besökte sätteriet på The New York Times. Vid den tiden trodde jag mig förutbestämd att bli journalist. Men nu när jag blivit bokhistoriker vet jag att Gutenbergs bläck (vilket förhållandet mellan koppar och bly än må ha varit, enligt protonmilliprobens mätningar) var det finaste som någonsin gjorts och att Gutenbergs uppfinning frigjorde den mest progressiva kraften i modern historia – det tryckta ordet och dess förmåga att befria mänskligheten från okunnighet och förtryck. Jag känner mig både ödmjuk och hedrad att få ansluta mig till Gutenbergpristagarnas led. Jag tackar er.

Ingen i detta framstående sällskap skulle väl vilja förringa betydelsen av Gutenbergs uppfinning. Efter att ha beundrat exemplaret av hans Bibel i Mainz’ museum kunde man rentav hävda att allting har gått utför efter Gutenberg: den första viktiga bok som trycktes med lösa typer i Europa är också den mest fullkomliga; till och med dess bläck, som jag sade, saknar motsvarighet idag. Ändå har bibliografer visat att denna Bibel var utformad i syfte att minska kostnaderna. Genom att öka antalet rader på sidan – först 40, sedan 41, slutligen 42 – och genom andra grepp, som att låta Bibelns böcker följa på varandra i stället för att börja varje bok på en ny sida, sparade Gutenberg en hel del på ett av de dyraste inslagen i produktionsprocessen: papper och veläng. Resultatet är iögonfallande om man jämför hans layout med den i den Stora

Mainzbibeln, ett manuskriptarbete fullbordat mellan 1452 och 1453, där man slösat med utrymmet. Gutenbergs Bibel var en produkt för en bredare marknad, lämpad för kollektiv användning i stränga kloster snarare än för prelater och furstar. Gutenberg påbörjade den process som slutligen lade böckerna i vanligt folks händer. Han inledde demokratiseringen av den tryckta bokens kultur.

Denna historia, trots sin storslagenhet, leder inte nödvändigtvis till ett lyckligt slut. Förlagsbranschen genomgår just nu en kris. Jag vill inte ansluta mig till de domedagsprofeter som har förkunnat ”bokens död”, för boken har dödförklarats så ofta att den måste vara högst levande. Bokförsäljningen i usa har ökat med 36 procent sedan 1997. Förra året ökade den med 4,6 procent och inbringade 23,4 miljarder dollar. Antalet titlar som varje år ges ut i hela världen är nu större än någonsin – mer än en miljon, eller en utgivningstakt på en bok varje halvminut. Klagovisor om bokens död påminner mig om mitt favoritklotter på herrtoaletten i Princetons universitetsbibliotek:

”Gud är död.” (undertecknat) Nietzsche ”Nietzsche är död.” (undertecknat) Gud

Nej, boken är inte död, men universitetsförlagen är döende. Inför hotet om konkurs för några år sedan stängde Presses Universitaires de France sin berömda bokhandel på Place de la Sorbonne. Ett anslag som sattes upp i skyltfönstret förklarade att akademisk förlagsverksamhet hade blivit ekonomiskt ohållbar och rekommenderade en artikel i ämnet som jag nyligen publicerat i Le Débat. En viss polemik följde, som väckte tillräckligt mycket uppmärksamhet för att kallas ”Darntonaffären”. Jag kände mig smickrad över att vara föremål för en affär i Paris, men ansåg mig ha blivit missförstådd. Så nu skulle jag vilja förklara.

Priset för tidskrifter har skjutit i höjden. (Det exempel bibliotekarier med förkärlek nämner är Brain Research, som nu kostar 21 269 dollar per år, men för många tidskrifter i de medicinska vetenskaperna kostar en prenumeration över 2 000 dollar.) Den ökade utgiften har varit katastrofal för forskningsbibliotekens inköpsbudget, och man har reagerat genom att drastiskt minska sina inköp av monografier. Och de minskande bokbeställningarna har tvingat universitetsförlagen att steg för steg avveckla hela forskningsområden, särskilt avhandlingar i esoteriska ämnen. Ni känner säkert till det grymma slagordet för amerikanskt akademiskt liv: ”Publish or perish”, publicera eller gå under.

Jag är rädd att unga forskare överallt håller på att gå under – och att många universitetsförlag också är dömda.

Även om det är att förenkla en komplex situation, kan man med viss rätt säga att medan den kommersiella boken anpassat sig till 2000talets villkor, så är den lärda boken en utrotningshotad art. Mitt eget anspråkslösa försök att bemöta hotet är ett projekt som sedan 1999 sponsras av American Historical Association (aha): Gutenberg-e. Tack vare ett generöst anslag från Andrew W. Mellon Foundation anordnar aha en årlig tävling för de bästa avhandlingarna. Segrarna erhåller ett pris på 20 000 dollar, som de använder för att omvandla sina doktorsavhandlingar till elektroniska böcker. I stället för att bara skriva om texten omformar de den i grunden, med hjälp av datorexperter och specialiserade redaktörer, så att de kan införliva alla möjliga typer av kompletterande material: digitaliserade manuskript, bilder, inspelningar, filmer och hyperlänkar till andra arbeten. Ett dussintal Gutenberg-e-böcker är nu tillgängliga online. De har fått strålande recensioner, sålt bra och hjälpt författarna att komma vidare i karriären, trots visst inledande knot från äldre forskare, som menade att e-böcker inte kunde vara verkliga böcker. Experimentet har blivit en sådan framgång att förlaget, Columbia University Press, nu planerar att fortsätta Gutenberg-e som en självförsörjande verksamhet.

Jag håller med om att äldre forskare själva bör ställa upp som försökskaniner i stället för att utföra experiment med ungdomar. Därför försöker jag nu skriva en egen e-bok. Det är en överväldigande erfarenhet, och kanske kommer det inte att lyckas; men jag tänkte att jag skulle lämna en kort, preliminär rapport för att illustrera min allmänna tes – nämligen att e-böcker inte är till skada för gamla böcker; tvärtom kan internet öppna upp nya sätt att förstå hur det tryckta ordet blev en av de starkaste krafterna i vår civilisation.

För drygt femton år sedan gav jag mig in på att skriva en allmän studie av bokbranschen i det förrevolutionära Frankrike. Jag hade gått igenom så mycket material – 50 000 brev i arkiven för ett viktigt schweiziskt förlag, Société typographique de Neuchâtel (stn), och tusentals andra dokument i arkiven hos ”Bokbranschmyndigheten” i Paris – att jag kunde följa alla invecklade turer inom bokbranschen i rikets alla hörn. Men just detta var problemet: jag hade för mycket information. Jag började skissa ett kapitel om Loiredalen. Först Orléans, en stor bokmarknad: jag måste berätta historien om Couret de Villeneuve, stadens mest framstående bokhandlare, som utmärkte sig som en bildad man i den lokala akade -

min men hade svårt att lösa in sina växlar. Sedan Blois: här blomstrade den underjordiska handeln, och jag måste teckna ett porträtt i helfigur av Lair, en skollärare som försåg stadens folk (och sina studenter) med en kryddstark diet av pornografi och filosofi. Sedan Tours: inte viktigt i sig självt utan snarare som verksamhetsbas för de tre bröderna Letourmy, vilka saluförde träsnitt och dagsaktuella pamfletter över hela området, och därmed undergrävde de etablerade försäljarnas affärer. Sedan Amboise, Saumur, Angers, Nantes, med omvägar till viktiga distributionscentra som Loudun och La Rochelle, alla med sina egna konstellationer av fascinerade gestalter. Fascinerande för mig, det vill säga. Jag insåg att jag skulle tråka ihjäl mina läsare, och gav därför upp.

Så kom internet. Jag såg möjligheten att skriva en ny typ av bok –delvis en konventionell berättelse, som skulle tryckas på normalt sätt; delvis en samling monografier och dokument, som skulle vara tillgängliga på nätet.

Jag håller nu på att skissera den första delen, en överblick av bokbranschen i Frankrikes provinser från 1769 till 1789. Eftersom jag försöker skriva för den vanlige bildade läsaren, inte bara för andra universitetsprofessorer, hoppas jag hålla fast läsarens intresse genom att följa en av stn:s försäljare, handelsresanden Jean-François Favarger, som klev upp på en häst i Neuchâtel i början av juli 1778 och tillbringade de följade fem månaderna med att rida genom södra och centrala Frankrike och inspektera varje bokhandel på sin väg. Han skickade regelbundet rapporter till huvudkontoret, fick nya instruktioner som svar och förde en dagbok med ett detaljerat utgiftskonto: 10 sols för att få pistolerna omsedda i Marseille (vägen till Beaucaire kryllade av banditer), 26 livres för nya byxor i La Rochelle (det gamla paret klarade inte nötningen från sadeln) och 8 louis för en ny häst i Loudun (den gamla kollapsade gång på gång på de leriga vägarna och måste till slut säljas). Det var en enastående, osentimental resa. När Favarger återkom till Neuchâtel i december visste han mer om den franska bokbranschen än en historiker någonsin kan hoppas upptäcka.

Min tanke är att utnyttja Favargers kunskaper från gatuplanet genom att skriva ett kapitel om var och en av huvudstationerna på hans resa. För att undvika att tråka ut läsaren kommer jag att gå raskt fram, på pikareskens manér. Den som vill ha ytterligare information kan klicka sig ner genom successiva skikt i den elektroniska versionen av boken, som kommer att rymma en omfattande databas länkad till den ursprungliga texten.

Så korsade Favarger till exempel den 7 juli ett pass genom Jurabergen in i Frankrike och tillbringade natten i Pontarlier. Under denna del av sin resa koncentrerade han sig på att inspektera tillförselvägarna vid gränsen, eftersom stn gjorde stora affärer med illegala böcker och piratutgåvor, som måste smugglas. Favarger förhandlade om kostnader och risker med ett halvdussin smugglare i byar på ömse sidor om gränsen. Hans rapporter och smugglarnas korrespondens är ett så rikt material att jag beslöt att ägna ett eget kapitel åt smuggelbranschen.

I detta kapitel förklarar jag att två grundtyper av smuggling hade utvecklats under loppet av 1700-talet. Den första kallades ”försäkring”. Självutnämnda ”assureurs” garanterade att få bokleveranser från krogar på den schweiziska sidan av gränsen till hemliga lagerhus på den franska sidan. De anställde ”bärare”, som efter en rejäl snaps på ett schweiziskt värdshus – en favoritutgångspunkt var chez Jannet i byn Les Verrières – gav sig av längs slingrande bergsstigar med böckerna på ryggen.

En rygglast vägde under normala omständigheter 60 pund (30 kilo), 50 pund när snön var djup. Männen fick 25 sols för en lyckad övergång. Om de greps kunde de brännmärkas med bokstäverna GAL för ”galérien” och skickas till Marseille för att ro som galärslavar i nio år. Deras chef, ”försäkraren”, måste då ersätta stn för varornas fulla värde. Den 23 januari 1784 undertecknade Ignace Faivre, en försäkrare i Pontarlier, ett kontrakt med stn där han åtog sig att få dess leveranser över gränsen ”på egen risk för 15 livres per hundravikt … I händelse av att tråkigheter tillstöter [’événement facheux’] skall jag inom ett år ersätta varornas värde i enlighet med priserna på fraktsedeln.”

Men Faivre måste konkurrera med rivaler från den andra typen av smuggling, som jag kallar det paralegala systemet. Med användning av olika tekniker, som att ”gifta” (klistra in blad av förbjudna böcker inuti blad av harmlösa böcker), dolde förläggarna farliga verk i normala leveranser och skickade dem genom branschens lagliga kanaler. Lådorna förseglades vid gränsen av franska tulltjänstemän, inspekterades av bokhandlargillets representanter i vissa ”villes d’entrée”, till exempel Lyon, och skickades sedan till sin slutdestination, där det kunde hända att de kontrollerades på nytt. Specialiserade speditörer (”commissionaires”), som Jacques Revol i Lyon, mutade ofta inspektörerna att göra ett ytligt jobb. Men för att vara på den säkra sidan såg de till att kuskarna stannade vid ett värdshus i utkanten av den aktuella ville d’entrée – till exempel Aux Trois Flacons i Croix Russe, en förstad till Lyon – där de lastade av de olagliga böckerna, ersatte dem med lagliga verk, band

ihop lådan på nytt under ett förfalskat sigill och skickade den vidare för inspektion i gilleshuset. Sedan kunde de forsla de ”filosofiska böckerna” (en branschterm för allt som var riskabelt, från pornografi till ateism) längs en annan väg, förklätt som hushållsvaror.

Detta system fungerade bra så länge speditörer och kuskar samordnade sina aktiviteter. Men saker och ting gick jämt och ständigt fel. stn hade ofta att göra med Jean-François Pion, en speditör i Pontarlier, som förfogade över ett stort stall hästar. Han kunde spänna för med fem hästar åt gången för att få laster över Jurabergen mitt i vintern. Hans affärsverksamhet drogs emellertid med en nackdel: hans dumhet. En gång skickade han en låda till Nantes i stället för till Rennes. En annan gång levererades en tunna sauerkraut till fel adress i Lyon, och hann ätas upp innan misstaget kunde rättas till. Trots Pions utmärkta hästar försökte stn därför hela tiden hitta en ersättare för honom bland gränsbyarnas mer begåvade bönder – till exempel François Michaut och Meuronbröderna i Les Verrières och St. Sulpice. Men småbönderna kunde inte ställa upp med tillräckligt många hästar under vårsådden och höstens ”ostsäsong”. Till följd av alla dessa komplikationer var stn ständigt sysselsatt med att omarrangera sina smugglingsoperationer. Man spelade ut smugglarna mot varandra, i hopp om att få lägre taxor och säkrare tjänster, med hänsyn till sådana faktorer som snö, hästar och ostens mognadstakt.

Jag är bekant med er devis: Der liebe Gott (eller der Teufel) steckt im Detail. Men jag vill inte kväva min läsare med historier om de färgstarka gestalter som forslade böcker över gränsen mellan Schweiz och Frankrike. I den tryckta versionen av boken tänker jag därför begränsa skildringen av smugglingen till ett kort kapitel. Läsare som vill ha mer kan logga in sig på den elektroniska versionen, klicka sig ner en nivå och välja bland korta monografier över Faivre, Revol, Pion och ett halvdussin andra professionella smugglare. Om dessa korta berättelser väcker ytterligare intresse kan läsarna klicka sig ner till nivå tre och läsa urval ur smugglarnas korrespondens i engelsk översättning. Verkligt seriösa läsare kan gå ännu djupare och följa spåret ner till nivå fyra, där jag tänker lägga ut transkriptioner av hela dossierer i franskt original. Transkriptioner är emellertid alltid ofullkomliga, på grund av tvetydigheter i manuskripten; specialiserade forskare kan därför klicka sig ner till nivå fem och studera digitaliserade versioner av originalen. En bok av det här slaget kräver ett nytt slags läsande, som går vertikalt likaväl som horisontellt. Det kan också innebära ett diagonalt

per s. ridderstad

Tryckta handskrifter och digitala

Några bokhistoriska funderingar

Vid mitten av 1400-talet började man i Europa mångfaldiga böcker genom tryck efter handskriftliga förlagor. Rimligen måste producenterna i detta teknikskifte också ha funderat över editionstekniska frågor. Att inkunablernas typografi och layout till att börja med ärvdes från motsvarande manuskripttypers skriftformer och gestaltning var högst naturligt: varför ändra på ett marknadsmässigt fungerande koncept? Men när 1400-talets tryckare följde befintliga modeller för bokgestaltning, avsåg han inte att kopiera ett bestämt manuskript – även om han i praktiken kanske gjorde det. När tryckmediet väl etablerats, kom produktutvecklingen. Den tryckta boken fick steg för steg de grafiska särdrag som skilde den från den handskrivna. Att reversera processen, att åstadkomma och kalla något ett faksimil blir först aktuellt, när det mentala och tekniska avståndet till förlagan blivit så stort, att den inte enkelt går att rekreera. Tekniskt sett skulle de flesta nya tryckningar av en bok i handeln idag, särskilt så kallade bokreaomtryck, faktiskt kunna kallas faksimil, men det gör man inte.

Följande noteringar inför ett handskriftsspecialiserat auditorium i maj 2006 ger en bokhistorikers syn på överföringar av handskrifter i andra framställningsformer.1 Det är mina personliga funderingar, och jag kommer att börja med några historiskt inriktade reflektioner och sluta med några frågetecken om framtiden. En huvudfråga för dokumenthistorikern kan komprimeras så här: vilka informativa egenskaper äger eller saknar (eller kan tillföras) tryckta och digitala deri-

vat av handskrifter i förhållande till ”originalen”? Jag sätter citationstecken kring termen ”original” för att markera distans till den.

Den faksimilerade handskriften

Om jag börjar med tryckta handskrifter, så finns det två huvudkategorier: texteditioner och faksimileditioner. I texteditioner har texten från ett eller flera dokument lyfts från sin materiella bas, immaterialiserats, bearbetats och sedan materialiserats i ett helt nytt dokument. Textedering bedrivs av filologer, och även om sådana editioner kan innehålla noggranna uppgifter om de underliggande dokumentens fysiska huvuddrag, så ges materialbeskrivningen sällan på samma konkreta nivå som textkommentaren. Editionernas formgivning har också sällan någon likhet med originaltexternas. Faksimileditioner däremot gör anspråk på att visuellt återge ett bestämt dokument. I Nordiskt lexikon för bokväsen 1951 uttryckte sig den danske bokvännen Esli Dansten försiktigt: ”Facsimile-Udgave, nøjagtig Reproduktion af Haandskrift eller trykt Skrift”.2 Nöjaktig reproduktion, alltså, men utan att precisera för vilket ändamål återgivningen skulle vara tillräcklig. Den brittiske bokhistorikern John Feather är betydligt mer bestämd i sin Dictionary of book history 1986: ”A facsimile is an exact reproduction of a former edition in all its visual aspects”.3 Exakt reproduktion borde motsvara alla anspråk. Men den följande begränsningen till det visuella innebär också problem: vad är synligt?

Handskriftsfaksimil har funnits länge, å ena

sidan allt mer förfinade och allt dyrare, å andra sidan med ny tryckteknik allt enklare och billigare. De har erbjudit möjligheten att bekanta sig med berömda handskrifters textversioner, illuminering och layout, men inte medgivit djupare materiella analyser. Redan i början av 1600-talet faksimilerades en tusen år äldre handskrift i koppargravyr.4 En stark uppblomstring av handskriftsfaksimilverksamheten kom i mitten av 1800-talet. En viktig orsak var att en ny teknik blivit tillgänglig, nämligen den litografiska. Med den förfinade kromolitografin producerades engelska och franska färggnistrande utgåvor av medeltida handskrifter. Ett annat skäl var att det fanns en marknad. Svärmeriet för medeltiden, som i England sträckte sig från Walpole över Ruskin till Morris, beredde plats på salongsborden för handskriftsfaksimil. Den stora vetenskapliga textutgivaren i Sverige från mitten av 1800-talet, Fornskriftssällskapet, ägnade sig däremot inte åt faksimileditioner, bortsett från G.E. Klemmings två tunna utgåvor av tidiga tryck.5 Som ett sidospår kan man notera, att gränsen mellan faksimil och förfalskning vid den tiden blev något flytande. Det var inte alltid som det förekom ett nytryckt titelblad.

Det är lätt att konstatera, att utgivningen av handskriftsfaksimil i tryck framför allt har gällt rikt illuminerade objekt, prakthandskrifter. Skälen är säkert ekonomiska. Faksimil är relativt dyra att framställa, och de behöver en bredare marknad än fåtalet vetenskapliga specialister – som ändå inte är nöjda med att studera reproduktioner. I katalogen över en utställning av handskriftsfaksimil på Nationalmuseum 1977, som tidigare visats i Pittsburgh, skrev organisatören Carl Nordenfalk ingenting om faksimilgenren som sådan, dess historia eller problem. Men Bengt Dahlbäck menade i sitt förord att faksimilerna öppnar vissa perspektiv: ”[…] många konstverk, inklusive illuminerade handskrifter, är inte flyttbara. Vi kommer att bli alltmer hänvisade till det fantasiens musem, som André Malraux talade om, antingen det utgörs av den bildrika konstboken eller utställningen med faksimiler, till utseende och storlek så nära det går att komma originalen.” Och Dahlbäck fortsatte med en bugning mot producenterna: ”[…] faksimilerna har också ett eget värde. De bjuder på något av den kostbarhet som de illuminerade handskrifterna själva har […]”.6

Det symbolvärde, som boken som föremål från begynnelsen ägt, lever också i kopiorna. Hur marknadsför då de idag stora faksimilförlagen sina produkter? Det äldsta och kanske mest kända specialförlaget, adeva , Akademische Druck- und Verlagsanstalt i Graz, är enligt hemsidan världsledande i ”originaltrogen återgivning av antika och medeltida handskrifter”. Faksimile Verlag i Luzern producerar enligt sin slogan ”Bokmåleriets mästerverk som mästerverk av faksimilering”. De är stolta över att ”perfekta faksimileditioner idag gör höjdpunkter av århundradens konst tillgängliga för vetenskapare, samlare och bibliofiler”. Den tekniska framställningen återger troget guldets patina och ciselering, sägs det, och inbindningen motsvarar originalens karaktär.7 Samma texts överdrifter kommer också från firman Skriptorium i Graz, som under rubriken ”What is a Facsimile?” meddelar att en faksimiledition är ”The perfect image of a unique original. It constitutes the faithful reproduction of an illuminated manuscript in all its detail”. Firman betonar att de vetenskapliga kommentarerna alls inte bara är till för forskningen utan också för samlare och konnässörer. Att varje upplaga är begränsad och numrerad är, menar man, en kvalitetsgaranti för samlaren.8

Den fixering vid det visuella intrycket, som producenter av handskriftsfaksimil har, får ofta löjliga uttryck. Att se noggrant avbildade fuktfläckar och utstansade hål i ett faksimiltryck av t.ex. Book of Kells, när inlagematerialet utgörs av ett jämntjockt, hårt bestruket och glatt papper, som inte har någon som helst likhet med originalets åldrade pergament, det är inte bara skrattretande. Det får mig också att undra om det egentligen finns någon vetenskaplig ambition bakom en sådan utgåva, eller om den skall betraktas som en souvenir för medeltidssvärmare.9

Den ederade handskriften

Det finns naturligtvis fler aspekter på 1800–1900talens faksimileringshistoria, och drivkrafterna har ingalunda enbart varit kommersiella. Historien förtjänar att analyseras och beskrivas. Nu är det emellertid dags att ta en sväng över texteditioner. Strävandena att göra speciella texter tillgängliga, framför allt så kallade klassiska texter, de må ha varit antika eller moderna, dessa strävanden

Förlagskatalog från Faksimile Verlag

utgick från en avgränsad bestämning av begreppet text. Texten fanns på något vis oberoende av sina tillfälliga nedteckningar, och vad man ville komma åt var den ursprungliga texten, det immateriella verket. För faksimilutgivarna från 1700talets början och framåt å andra sidan var text en visuell framställning, en grafisk bild. Bilden kunde kopieras till ett annat medium utan större informationsförluster. För bokhistorikern av idag däremot, är varje text bunden till sitt dokument. Allt editionsarbete börjar med dokument. Handskrivna och tryckta dokument. Dokumenten är helheter av materialitet, där budskapet är fixerat i skrift. I ett dokument kan, menar jag,

textinnehållet inte bedömas fristående. Vad editorn gör är att lösgöra texten ur skriften för att använda den eller presentera den i ett annat sammanhang. Därigenom skapas naturligtvis ett nytt dokument. Den dokumentanalytiska grenen av bokhistorien är bibliografin, dit jag räknar kodikologi och paleografi. Bibliografins uppgift i editionsarbetet har varit att leverera det tekniska underlaget för de beslut som måste tas, först om valet av grundtext för en utgåva, sedan om vilka formella grunder olika justeringar av texten kan baseras på. Med det senare menar jag till exempel frågor om skrivar- eller sätteripraxis, men också frågor om grafisk design. På motsvarande sätt le -

Lucern.

vererar textkritiken det lingvistiska underlaget. Under 1990-talet pågick en intensiv angloamerikansk debatt om editionsfilologiska och textkritiska principer. Ett grundproblem var att kombattanterna rörde sig fritt mellan en rad olika innebörder av det enkla ordet ”text” utan att varje gång precisera betydelsen. En huvudskillnad fanns mellan de postmodernister som ansåg både att texten var ständigt instabil och att ingen text fanns utan materialitet, och de traditionalister som ansåg att immateriella texter existerade och var möjliga att notera. Den paradigmatiska motsättningen blev tydligast i värderingen av vad som oftast kallades den lingvistiska kontra den

Förlagskatalog Faksimile Verlag Luzern.

bibliografiska texten. Den bibliografiska texten – det är dokumentets materialitet. Dit hör generella signaler från den som publicerar till den som tar emot budskapet: är det en stor bok? är den tryckt på fint papper? är den bunden? har den innehållsförteckning och register? Dit hör också den specifika typografiska gestaltningen: hur är textstyckena organiserade? vilket typsnitt har använts? vilket radavstånd?

Trots att traditionalister som G. Thomas Tanselle hävdade att äldre texteditorer alltid noterat tryckdesign – dock med reservationen när den kunde författarknytas – är det historiskt sett mycket tydligt att äldre utgivare knappast

ägnade tryckta eller handskrivna källors layout och typografi någon uppmärksamhet eller tilllade sådana detaljer betydelse vid editionen. Med egentlig början i Donald McKenzies demonstration av den grafiska designens medvetna förändring mellan olika 1600–1700-talsutgåvor av den engelske dramatikern Congreve, och vidarefört teoretiskt av bland andra Jerome McGann och Peter Shillingsburg, har den moderna textkritikens budskap blivit: hur texten ser ut betyder lika mycket som vad där står.10

Den utvecklingen är bara en del av något som hänt på det humanistiska området under de senaste decennierna. Bibliografin har breddat sitt synfält till boksociologi. Paleografer har satt in skriften i läsningens socialhistoria. Kodikologer har intresserat sig för dokumentens spår av marknader och försäljningsmetoder. Den här vidgade vetenskapliga rollen innebär bland annat att kunna ge textutgivaren en kontext. Bibliografi förstått som boksociologi berättar hur det kommer sig att en trycksak eller handskrift publicerats (marknadsförhållanden), att den ser ut som den gör (produktionsförhållanden: material, teknik etc), att den spritts som den gjort (marknadsförhållanden igen, reception). Utgångsläget – och begränsningen – är att bibliografin alltid behandlar en bok som ett ting, en produkt, ofta en vara. Det konkreta innehållet i en bok är grafiskt fixerade tecken som kan avläsas som text och bild. Dem bryr sig bibliografen om. Det abstrakta innehållet däremot kan vara vad litteraturvetare kallar verk eller vad filologer kallar språk: det är inte bibliografens område.

Om vi ser textförmedling i det perspektivet är det klart att ett faksimil ger mycket av den bibliografiska texten, framför allt en föreställning om hur skrivaren (vare sig det var författaren eller en kopist) och en eventuell utgivare tänkte sig att texten skulle nå och uppfattas av läsaren. Det var självklart viktigast i en tid då handskriften var den publika presentationsformen. Men långt in i vår tid har manuskript varit annat än enbart sättningsförlagor.

Jag måste understryka att det inte finns några immateriella texter, inte ens i den digitala världen. Verket må vara en mental föreställning, en diskurs, föränderlig över tid och rum. Men med en fras som soulgruppen The Dramatics sjöng på sextiotalet och som databranschen tog upp:

What you see is what you get. Och följaktligen: det som inte syns i ett tryckfaksimil eller i ett digitalt dokument, det finns inte heller. Det har försvunnit ur historien. För en bokhistoriker är det djupast intressanta i en reproduktion av en handskrift därför inte ederingsmetodiken eller lagringstekniken, utan hur väl editionen har redovisat dokumentets eller dokumentens fysiska historia. Hur kodikologiska och paleografiska och bibliografiska fakta kommer fram är underordnat. Det viktiga är att alla föremålsdata finns med i kommentarer och i bilder.

Den digitala handskriften

Digitalisering och nätpublicering av handskrifter har ökat under det senaste årtiondet. Framför allt är det större forskningsbibliotek, som på detta vis presenterar delar av sina samlingar. Man kan notera några huvudskäl som anförs. Det första är reklamvärdet, uppmärksamhetsvärdet. Institutionens status höjs i relation till dess samlingars värde, och när nu nätet har blivit den viktigaste annonsplatsen, blir medeltida handskrifter dragplåster. När exempelvis Oxford publicerar digitala bibliotekssamlingar stöder det, skriver man, ”the international reputation of the University”.11

Koninklijke Bibliotheek i Haag har en välskriven introduktion till en stor webbsajt med medeltida illuminerade handskrifter. Även om man framhåller att sajtens kärna är en vetenskaplig databas, skäms man inte för att säga att sajten erbjuder ”vackra illustrationer för specialister på medeltidskonst liksom för tillfälliga besökare på spaning efter söta bilder bara”.12

Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn har börjat överföra valda delar av samlingarna till Internet. Sajten är litet svårnavigerad, men erbjuder stora bilder med hög upplösning. Inledningsvis medger man att digitala faksimil inte kan ersätta originalen ”i alla avseenden”. Men man lyfter fram några fördelar, som framför allt är internt bibliotekariska: ”digital publishing can be done without high expenses, and the manuscripts can be studied worldwide and for many purposes, without any manual handling of the fragile original material”.13

Kungl. biblioteket i Stockholm trycker i sitt måldokument på den demokratiska betydelsen. ”Genom digitalisering skall kb tillgodose med-

borgarnas rätt att få tillgång till kb :s samlingar och öppna dessa för omvärlden. Digitalisering skall även utnyttjas för att skydda samlingarna så att kommande generationer kan ta del av dem.”14

Om många bibliotek framhåller den forskningsmässiga betydelsen, så satsar British Library på sin hemsida stenhårt på den breda allmänheten. Den hänvisas till ett ”Online Gallery”, där man kan bläddra genom 15 berömda böcker och förstora detaljer. Varför man skall göra det sägs inte, men du kan klicka på exempelvis Sforza Hours, Sherborne Missal eller Lindisfarne Gospels.15

Jag är rätt förtjust i den här ohämmade populismen. Om vi skall kunna få allmän acceptans för att kulturarvet kostar, måste vi göra så många som möjligt delaktiga i det. Digitalisering, lättsamt presenterad, är en bra ingång. Men vad är det användaren får, och hur kan objekten beskrivas?

Det digitala dokumentet och den bibliografiska analysen

Som Petra Söderlund har understrukit, är sökfunktionen ”den viktigaste funktionen hos en digitalt presenterad text”. Till skillnad från läget i en pappersedition kan den digitaliserade texten ge länkar till varianter och kommentarer genom att markera ord. Till ederade sidor kan faksimilerade sidor kallas fram på samma skärm för jämförelse. Ändringar kan följas i närbild av handskriften och i utgivarens tolkning. Man kan studera möjligheterna till exempel i utgivningsprojektet The Rossetti Archive, lett av den nyssnämnde Jerome McGann.16 Ett problem med inskannade bilder av handskrifter på Internet är just att de är bilder, inte textfiler. Men självklart finns tekniska lösningar, t.ex. med överlagrade pekfunktioner, som gör att det går att länka från bilden. För bokhistorikern är möjligheten till hög upplösning av faksimil ned till pappersfibernivå fantastisk. En digitalisering av ett dokument är självklart inte mindre materiell, inte mindre fysisk än det första dokumentet. Ett digitalt dokument är också ett fysiskt föremål, men dess materialitet består i en serie av små gropar i en skiva av syntetiska polymerer, eller järnoxidmolekyler magnetiskt fixerade i ett mönster. För historikern är skillnaden mellan boken i handen och boken på skärmen den traditionellt källkritiska: vad är original och vad kopia? Vad är primärt och vad

sekundärt? I modern bokutgivning kan den fil som laddas ned i tryckeriets dator och som styr utprodukten sägas vara originaldokumentet. Det exemplar som man köper i bokhandeln är bara en av många kopior. De tryckta exemplaren kan faktiskt variera sinsemellan. En så enkel företeelse som statisk elektricitet kan som bekant göra att ett exemplar av hundra av en bok saknar tryck på åtta sidor, alltså på ena sidan av ett tryckark.

Den bibliografiska analysen blir ännu viktigare när editionsverksamheten inbegriper digitala dokument. Tvärtemot vad man kanske tror, är materialiteten mer avgörande för evalueringen av digitala texter än för analoga. Vi möter texter på ett väletablerat och påtagligt fysiskt medium, till exempel pappersboken, med förkunskaper som tycks göra tolkningen relativt säker och problemfri. Så länge en text på en datorskärm påminner om traditionella dokument, lever en viss säkerhet kvar. Vi tar emot texten i god tro. Men textformer som når oss genom elektroniska medier har en för normalmottagaren dold bakgrund. Vi ser varken lagringstekniken eller visningstekniken. Digitala texter är inte bara formellt instabila, de har också låg direkt auktoritet. Skillnaden ligger i lagringen och avläsningen. Tryck på papper är en visuellt direkt avläsbar kod. Tecknen har maskinellt lagts på ytan; hur går att se i förstoringsglas. Den digitala koden är inte synlig. Som Mats Dahlström har konstaterat kan omgrupperingar av textuella framträdelseformer vara svårupptäckta vid en analys av digitala textobjekt. Skillnaden mellan två textgestalter åstadkoms med en knapptryckning.17

Visst: analytiska kollationeringsformler och andra beskrivningar som utgår från den tryckta kodexboken är inte direkt användbara för att analysera digital och elektronisk dokumentfysik. Men bibliografisk metodik är inriktad på dokuments form och struktur, och har alltså förutsättningar att behandla olika dokumentformer. En särskild poäng är att texter i den digitala medievärlden flyter mellan olika materiella uppenbarelseformer, och bibliografisk forskning borde kunna arbeta med den tekniska analysen av intermedialitet.

Till slut alltså: en roll för bibliografin i modern editionsfilologi är att utveckla. Det har påpekats av flera unga bibliografiskt intresserade forskare, att den analytiska bibliografins metodik kan vara

grunden också för en modell för beskrivning av elektroniska texter. Det är klart att digital dokumentarkitektur är något annat än tryckteknik. Bokhistorikern i sin roll som bibliograf måste skaffa kunskaper i utvecklingen av programvaror och uppmärkningsmetoder. Man behöver förfina redskapen för att systematiskt beskriva konstruktionen och kombinationen av nedlagringar och

lager i hypertexter. Men om grundläggande bibliografiska strukturer kan vara desamma för olika former av dokument, underlättas också den som jag ser det nödvändiga kopplingen mellan hypertextarkivet och pappersbiblioteket.

Om sedan de digitala handskrifterna får någon chans att överleva ens en bråkdel av de medeltida handskrifternas livslängd är en annan fråga.

NOTER

1. Från ”Illuminerade handskrifter i svenska samlingar”. Endagssymposium på Vitterhetsakademin, Stockholm 9 maj 2006.

2. Nordiskt lexikon för bokväsen, 1, København m.fl. 1951, s 288.

3. John Feather, A dictionary of book history. London 1986, s. 104.

4. När det gällde att reproducera tryckta skrifter, var en tidig teknik så kallade typfaksimil. Ett bekant exempel på det är Boccaccio Venedig 1729, som så typnoga kopierar en berömd Giunta-upplaga 1527, att förväxlingar förekommit.

5. Joh. Gersons bok Om djefvulens frestelse [omsl.], Stockholm 1876, och Gersons Lärdom huru man skall dö [omsl.], Stockholm 1881. (Saml. utg. af Sv. Fornskrift-Sällskapet, 66 resp. 77).

6. Bengt Dahlbäck, ”Förord”. Bokmålarens bildvärld. Nationalmusei utställningskatalog 407. Stockholm 1977, s. 2 f.

7. Mina övers. från tyskan; http://www.adeva.com, resp. http:// www.faksimile.ch/frame_faksimile_d.html, 2006-05-08.

8. http://www.skriptorium.at/catalog/#, 2006-05-08.

9. The Book of Kells, Luzern: Faksimile Verlag, 1990.

10. Lästips: G. Thomas Tanselles sammanfattning ”Textual criticism at the millenium”, i Studies in bibliography 54(2001), och D.F. McKenzies samlade uppsatser i Making meaning. Amherst & Boston 2002.

11. http://www.odl.ox.ac.uk/background.htm, 2006-05-08.

12. Min övers. från den engelska varianten; http://www.kb.nl/ menu/webexposities-en.html, 2006-05-08.

13. http://www.kb.dk/elib/mss/index-en.htm, 2006-05-08.

14. ”Mål och principer för digitalisering vid Kungl. biblioteket”, http://www.kb.se, 2006-05-08.

15. http://www.bl.uk/onlinegallery/ttp/ttpbooks.html, 2006-05-08.

16. Adress: http://jefferson.village.virginia.edu/rossetti/index.html; Petra Söderlund, ”Filologpedanteriets höga visa?”, Varianter och bibliografisk beskrivning. Red. P. Forssell & R. Knapas. Helsingfors 2003, s. 88 f.

17. Mats Dahlström, ”B&I, Dokumentanalys och fysisk bibliografi”. [Paper till forskarseminarium i bok- och bibliotekshistoria, Lund 26 nov 2003.].

till exempel fn , World Bank och eu , kan man nå fria e-böcker med primärt vetenskapligt innehåll. Orsakerna till att dessa organisationer kan lägga ut dem fritt är att de fått finansiering till att göra forskningen men även till att publicera boken. Det är viktigt att biblioteken kan komma överens om hur vi ska få in dessa fria e-böcker i våra bibliotekskataloger.

På universitet runt om i världen publiceras avhandlingarna i elektronisk form. Även dessa kan givetvis ses som ett slags e-böcker. Alla doktorander som skriver avhandlingar vill bli lästa och citerade. I dagsläget är det många bibliotek som inte längre skickar sina tryckta avhandlingar till andra bibliotek i världen. Detta innebär en risk att den tryckta avhandlingen endast blir läst av en liten krets, främst vid det egna universitetet. Bland annat för att lösa spridningsproblemet har många universitet skapat elektroniska arkiv där avhandlingarna kan placeras i fulltext. När väl avhandlingen finns i universitetets elektroniska arkiv är det möjligt för vem som helst i världen, som har tekniken, att läsa den. På detta sätt kan resultaten från avhandlingarna bli fritt använda för allmänhetens bästa. Man kan ställa sig frågan hur vetenskapliga resultat kan spridas fritt på Internet via elektroniskt arkiverade avhandlingar när de inte är publicerade i en tidskrift? Vid Umeå universitet har det sedan 2003 varit obligatoriskt att publicera avhandlingarna i elektronisk form i arkivet DiVA. Men detta obligatorium gäller inte om publicerandet strider mot upphovsrättslagen. Detta blir ett problem när många avhandlingar inom naturvetenskap består av artiklar publicerade i kommersiella tidskrifter och vissa doktorander inom humaniora och samhällsvetenskap får sina avhandlingar publicerade av kommersiella förlag. I de här fallen måste förlagen ge sin tilllåtelse för att författaren ska få arkivera. Följden blir att de flesta avhandlingar som är publicerade av kommersiella förlag inte blir arkiverade i DiVA. Med en förmodad bättre spridning av avhandlingens resultat, borde det vara i doktorandens intresse att sätta press på förlagen att tillåta arkivering i elektronisk form. Att forskare redan i början av sin karriär börjat diskutera dessa frågor med förlagen ger en förhoppning att de även fortsätter i framtiden.

Sedan Internets början har det drivits många projekt med syfte att göra böcker där upphovs-

rätten slutat gälla fria på Internet. Dessa projekt är oftast drivna av icke kommersiella organisationer. Exempel på sådana e-boksarkiv är Gutenberg-e (se Robert Darntons artikel sidorna 3–9 red.:s anm.) från usa och Projekt Runeberg från Sverige. Dessa arkiv har gjort ett stort arbete att ”återpublicera” böcker som inte finns att få tag på i tryckt form.

Den stora diskussionen om e-böcker på Internet väcktes när Google 2004 startade sitt biblioteksprojekt. Google fastslår att de har en mission att organisera all världens information. För att nå detta har de bland annat startat ett samarbetsprojekt med några större forskningsinstitutioner i USA och Storbritannien. I projektet håller Google på att skanna bibliotekens böcker för att de ska bli fritt sökbara över Internet. Företaget har skrivit olika kontrakt med varje bibliotek. Åt vissa bibliotek kommer de att skanna nästan hela samlingen och för andra kommer de endast att skanna böcker publicerade före år 1900. Kontrakten tillåter Google att lägga ut hela texten i de böcker som inte längre är upphovsrättsskyddade. I dagarna har de även lanserat möjligheten att ladda ner hela sådana böcker. Google skannar även de böcker där upphovsrätten gäller, men av dessa kommer de endast att visa några rader i träfflistan. Projektet hjälper Google att komma närmare sin mission och biblioteken får sina böcker digitaliserade. Något som är viktigt att påpeka är att alla böcker blir indexerade och därmed åtminstone sökbara på Internet. Detta är förmodligen av stor vikt även för den tryckta bokens överlevnad i studenters och forskares litteraturförteckningar. Det har kommit många reaktioner på Googles biblioteksprojekt. Från forskningssamhället och biblioteksvärlden har reaktionerna främst varit positiva. Flera av förlagen har dock varit mer negativa. The Association of American Publishers har genom domstol försökt stoppa projektet. De anser att masskanning utan tillåtelse från den som äger upphovsrätten är olagligt. Google hävdar att deras program ska betraktas som ”fair use”, vilket tillåts enligt den amerikanska upphovsrätten. Reaktionerna från förlagen var väntade eftersom de givetvis måsta försvara upphovsrätten. Dock kan man hoppas på att förlagen inte inriktar sig på att stoppa skanningen, utan att de gemensamt med Google kan komma överens om hur böckerna på laglig väg ska kunna visas på Internet. En from

johan mannerheim

Öppna samlingarna!

KB satsar på tillgänglighet genom digitalisering

Under 2006 anställde Kungl. biblioteket ett trettiotal personer inom ramen för Access (regeringens satsning på anställningsstöd inom kultursektorn). De lägger ut material på temat resor genom tiderna på Internet. Accessprogrammet sträcker sig över två år och resurserna räcker naturligtvis enbart till ett begränsat urval ur kb :s samlingar. Men det ger kb en möjlighet att snabbt bygga upp sin digitalisering och göra den till en permanent del av bibliotekets kärnverksamhet.

Bakgrund

Det rika innehållet i kb :s samlingar skulle kunna vara till glädje och nytta för många, men kommer alltför få till del. Digitalisering är en process att överföra objekt ur samlingarna till digital form och ge tillgång till dem, till exempel över Internet.

I många länder har man i många år satsat på stora långsiktiga digitaliseringsprogram för att ge lättare tillgång till viktiga delar av nationalbibliotekens och andra kulturarvsinstitutioners samlingar. Exempel på detta är Picture Australia, Gallica (Frankrike), Scran (Skottland) och American Memory (usa ). Någon motsvarande satsning hade fram till 2006 inte gjorts i Sverige. kb har sedan mitten av nittiotalet digitaliserat böcker, affischer, bilder och broschyrer i liten skala. Presentationen av Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna är den mest avancerade hittills. Där kan man lätt förstora upp minsta detalj i de 353 bilderna, och varje bild är katalogiserad och sökbar i libris och andra databaser.

Under de senaste sex åren har kb samverkat med andra institutioner kring standard, kvalitet och registreringsfrågor i samband med digitalisering och även medverkat i eu -projektet DigiCULT.

I den statliga utredningen KB – ett nav i kunskapssamhället (december 2003) skriver utredaren: ”Det är angeläget att vårt rika kulturarv kommer fler till del – inte bara de forskare och välutbildade som har nära till våra stora kulturarvsinstitutioner. Geografiska, kulturella och praktiska förhållanden lägger hinder i vägen för de allra flesta att få tillgång till kulturarvssamlingarna i forskningsbibliotek och arkiv. Tillgången till den viktiga del som kb :s samlingar utgör i informationsförsörjningen till forskningen är mycket begränsad och de flesta forskares tillgång till materialet är liten. Det finns inte heller resurser för tiotusentals skolelever att göra studiebesök på t.ex. kb och det går inte att flytta runt kulturarvet. Då måste andra lösningar sökas.”

Utredningen föreslår:

En kraftsamling bör göras för att genomföra en digitalisering i större skala av material som finns i kb och andra kulturarvsinstitutioner som arkiv, bibliotek och museer och kulturmiljövårdens institutioner. Syftet bör vara att öka kunskaperna om vår mångfasetterade historia och underlätta forskningen om det svenska samhället och dess utveckling.

Det övergripande målet bör vara att göra Sveriges tryckta och handskrivna kulturarv, liksom fotografier, teckningar och andra samlingar, mer tillgängligt för många och samtidigt bevara det för framtiden.

Utgångspunkterna för digitaliseringsarbetet bör vara följande:

val av objekt ska utgå från brukarna

– utbildningens och forskningens behov ska prioriteras och tillgängligheten gälla alla nivåer i utbildningssystemet

– för att stimulera framför allt ungdomars intresse för det svenska kulturarvet bör ett digitaliseringsprojekt som riktar sig till skolan ingå

kb har inte haft möjlighet att genomföra en sådan kraftsamling enbart med egna medel. Det är därför glädjande att kb i februari 2006 beviljades stöd till tre projekt inom ramen för Access. Tyngdpunkten i de tre projekten ligger på digitalisering.

Accessprojekten

Det första projektet, Digitalisering av svenska klassiker, gav Litteraturbanken ett tillskott på fyra tjänster för att bygga upp sin webbplats för skönlitteratur. Litteraturbanken är ett samarbete mellan kb , Svenska Akademien, Språkbanken vid Göteborgs universitet och Vitterhetsakademien.

Det andra, Framtid i Access, FIA, gav abm -centrum resurser motsvarande tre tjänster för utbildning i digitalisering. abm -centrum är ett samarbete i projektform mellan arkiv, bibliotek och museer.

Det tredje och största projektet, Öppna samlingar, fick bidrag till tjugosju tjänster för att göra kb :s skatter mer tillgängliga via Internet. Inom ramen för projektet görs en temasatsning på digitalisering kallad Resor genom tiderna. Den kommer att visa mångfalden i kb :s samlingar. Handskrifter, dagböcker, kartor, bilder, affischer, broschyrer, berömda och okända reseskildringar – allt ska ingå.

Sammanlagt beviljades kb bidrag till 34 tjänster. Dessutom går kb in med omfattande medel ur egen budget och med resurser i form av personal och annat. kb har hyrt cirka 800 kvadratmeter nya lokaler, byggt en fotograferingsateljé i de underjordiska magasinen, investerat i digitala reprokameror, skannrar, datorer och annan utrustning. kb har anställt en projektledare och ordinarie personal går in som utbildare, handledare, chefer och medarbetare. kb betalar också den del av de Accessanställdas lönekostnader, som bidraget inte räcker till.

Resor genom tiderna

Resor genom tiderna är kb :s största satsning på digitalisering hittills. Exakt vilka objekt det blir fråga om är ännu inte bestämt och precis vad resurserna räcker till vet vi inte heller. Inriktningen kommer att ligga på samtida tryck, handskrifter och bilder som kan användas som källmaterial för forskning och studier. Eftersom allt kommer att läggas ut fritt tillgängligt på Internet, kommer det mesta av upphovsrättsliga skäl att vara från tiden före 1900.

Ett omfattande material utgörs av de många resor inom Sverige som svenskar och utländska besökare gjorde under sjutton- och adertonhundra-

Från turismens barndom.

talen. Svenskars resor i utlandet, affärsresor med Ostindiska kompaniet, forskningsresor av Linnés ”apostlar” och mer litterära resor är andra intressanta kategorier. Broschyrer från emigrationen och den tidiga turismen och tidtabeller, som speglar kommunikationernas utveckling under adertonhundratalet och nittonhundratalets början, är viktiga underlag för att förstå hur vårt moderna samhälle växt fram.

Här följer några exempel på vad som kommer att ingå:

Augustin Ehrensvärds Anteckningar under en resa ifrån Helsingfors till Stockholm juli–sept. 1747, en handskrift där texten kompletterats med de finaste laveringar av författaren;

sonen Carl August Ehrensvärds Resa till Italien, 1780, 1781 och 1782, utgiven 1786 med koppargravyrer som kolorerats för hand;

Ernst Moritz Arndts Resa genom Sverige år 1804, som publicerades 1807–08;

Lustresor 1903, en katalog där man kunde välja mellan resor till Dalarna och till Orienten;

Ivar Arosenius’ Kattresan från 1909.

En del av det digitaliserade texttolkas (genom ocr -läsning, Optical Character Recognition) så att det går att söka på hela texten. Texten märks upp enligt tei (Text Encoding Initiative) så att det till exempel blir lättare att söka efter resenärer, personer de möter eller efter platser som besöks.

I enlighet med kb :s mål och principer för digitalisering kommer man att kunna söka alla digitaliserade tryck både i samkatalogen libris och i kb :s egen katalog Regina, och presentationen på webben kommer att vara tvåspråkig, på svenska och engelska. Det är tänkt att digitaliserade handskrifter skall kunna sökas i handskriftsdatabasen Ediffah. kb vill gärna samarbeta med andra bibliotek och institutioner kring resorna för att bredda omfattningen av det material som kan nås, undvika dubbelarbete och öka tillgängligheten.

Djävulsbibeln

Just nu ligger en av kb :s största medeltida bokskatter, Codex gigas, under kameran. Codex gigas (”den väldiga boken” på latin), eller Djävulsbibeln, mäter ca 90 x 50 cm och väger ca 75 kg. Den innehåller bland annat Gamla och Nya Testa-

mentet i latinska översättningar. Det Nya Testamentet delvis från tiden före Hieronymus, men också andra texter som Josephus’ judiska historieverk i latinsk översättning, Isidorus’ Etymologiae och Cosmas’ böhmiska krönika.

Den skrevs på pergament i början av 1200-talet, kanske i benediktinerklostret Podlažice i Böhmen. Enligt sägnen utfördes den med djävulens bistånd på en enda natt av en till cellstraff dömd munk. Redan i slutet av 1200-talet jämställdes handskriften med världens sju underverk. Efter växlande öden kom den 1594 till Prag, där den år 1648 blev svenskarnas krigsbyte. Handskriften har sedan 1649 tillhört Kungl. biblioteket.

Högupplösta kopior av filerna kommer att skänkas till Tjeckien och en webbplats skapas under www.kb.se, där verket kommer att presenteras i sin helhet i faksimil. Presentationen på flera nivåer riktar sig både till allmänheten och till studenter och forskare med olika inriktning. En ny och utförlig beskrivning av handskriftens innehåll förbereds av kb :s medeltidskatalogisatör Anna Wolodarski. kb har engagerat den engelske handskriftsexperten Michael Gullick, konsthistorikern Jan Svanberg och den tjeckiske historikern Ivan Hlavácˇek för kommentarer på svenska, engelska och troligen delvis även på tjeckiska. Under nästa år, efter digitaliseringen, kommer Djävulsbibeln att lånas ut till en utställning i Tjeckien. Projektet är ett exempel på hur digitalisering och Internet kan användas för att ”ge tillbaka” gamla krigsbyten eller på annat sätt förvärvade böcker och bilder i våra samlingar till alla som ser dem som en viktig del av sin historia och sitt kulturarv. Ett tidigare exempel är den äldsta bevarade handskriften av Jyllandslagen, Jyske Lov (Cod. Holm. C37), som fotograferades digitalt av kb 2003 och sedan gjorts tillgänglig på webben av Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Digitaliseringen av Codex gigas finansieras helt och hållet av kb .

Tidningar och veckopress

Dagstidningar trycks sedan mitten av adertonhundratalet på trähaltigt papper, som åldras och blir sprött. Vid varje användning uppstår skador som snart leder till textförlust. Sedan 1979 mikrofilmar därför kb kontinuerligt all svensk dagspress på rullfilm kort tid efter att den utkommit.

Webbupplagan av Erik Dahlberghs bildverk.

Stora insatser har också satts in på att mikrofilma äldre tidningar. Det vore bättre att studera tidningarna i digital form, färgen som spelar en allt viktigare roll skulle då komma med. En ännu större förbättring uppstår, om man kan göra det möjligt att söka i texten. Eftersom det mesta i de flesta tidningar inte är indexerat, krävs det mycket rullande och letande innan läsaren kan hitta nyheten eller artikeln.

kb har därför prövat olika metoder att digitalisera tidningar och att ocr -tolka de skannade bilderna till text, som kan användas för sökning. Eftersom äldre tidningar oftast är tryckta i frakturstil och tryckkvaliteten inte sällan är dålig har

det varit svårt och tidskrävande att nå bra resultat. Tack vare påtryckningar framförallt från de nordiska nationalbiblioteken finns det nu en leverantör av programvara för snabb tolkning även av fraktur.

Dagstidningarna är bland de mest eftersökta av kb :s samlingar. kb förbereder därför digitalisering i större skala av svenska dagstidningar. Det kräver en hög grad av automatisering och därför avsevärda investeringar antingen hos kb eller hos externa leverantörer av tidningsdigitalisering.

Även de svenska veckotidningarna är ofta tryckta på dåligt papper. Intresset för dem som forskningsunderlag har ökat kraftigt de senaste

åren. Veckotidningar från femtio-, sextio- och sjuttiotalen har därför börjat förstöras och en del får inte längre läsas. På kb pågår ett utvecklingsprojekt kallat Veckopress, som testar skanning och ocr -läsning av veckotidningar. En aspekt som ingår i projektet är de upphovsrättsliga konsekvenserna av digitaliseringen. Det behövs ett klarläggande av hur kb och andra bibliotek kan tillhandahålla veckopress i digital form för forskning och studier.

Ett svart hål

På Internet har balansen mellan upphovsmännens rätt och allmänintresset kommit i olag. Många bryter mot en lagstiftning som är orimlig och svår att upprätthålla.

Dagens regel, att upphovsrätten gäller i sjuttio år efter upphovsmannens död, är ett effektivt hinder för digitaliseringen. Den har införts i hela eu . En artikel, som skrivits i tjugoårsåldern av en person som dör vid åttio, är skyddad i sextio plus sjuttio år, dvs. i hundratrettio år. För en del av det som skrevs på 1870-talet måste man alltså strängt taget uppsöka rättighetsinnehavaren – det kan vara ett förlag, en massa ättlingar, en upphovsrättsorganisation – och göra en ekonomisk överenskommelse för att kunna digitalisera.

Från cirka 1900 och till en punkt nära nutid kommer därför digitaliseringen att uppvisa ett svart hål, svårtillgängligt för forskning och studier. Digitaliseringen kommer i praktiken nästan bara att omfatta äldre material. Det visar att försöken att anpassa lagstiftningen till den nya tekniken ännu inte mognat. Inom eu driver man nu på digitaliseringen bland annat genom programmet i2010. eu ger stöd till forsknings- och utvecklingsprojekt inom området och uppmanar medlemsländerna att skyndsamt digitalisera stora delar av sitt kulturarv. En medvetenhet håller på att växa fram inom eu om det svarta hålet och obalansen i den nya upphovsrättslagstiftning man själv skapat.

Samverkan

Digitalisering bör göras i samverkan för att få effekt. En institution som lägger en digitaliserad bok eller ett annat objekt enbart på sina datorer eller sin webbplats gömmer den som en nål i en

höstack. Användaren frågar vad, inte var. Därför lägger kb länkar från libris till sina digitala resurser. kb samarbetar också med de europeiska nationalbiblioteken, just nu i ett projekt edl (European Digital Library) vars mål är att ge samlad åtkomst till nationalbibliotekens resurser. Vi spanar också efter andra lämpliga samkataloger som gör våra resurser lättare tillgängliga. libris samarbetar i sin tur med Google.

På det nationella planet deltar kb i abm -centrum tillsammans med sju andra institutioner för att främja samarbete mellan Arkiv, Bibliotek och Museer. Under de första åren har abm -centrum fokuserat på digitalisering. Frågor kring standard, kvalitet och metadata är centrala. Genom seminarier och nu senast utbildning inom fia -projektet skapas allt bredare nätverk för abm -samverkan och digitalisering. abm -centrums sekretariat är lokaliserat till kb .

kb har också tagit initiativ till regelbundna möten mellan forskningsbibliotek som är aktiva i digitaliseringsfrågor. Detta är bara början på en bredare samverkan på många fronter. kb för resonemang med Sveriges lantbruksuniversitet, slu , kring växtkataloger, med Svenskt Visarkiv kring skillingtryck, med Stockholms stad kring Stockholmsmaterial. Skolan är ett område där vi söker samarbetspartner.

Långsiktighet

Digitalisering innebär ett åtagande för framtiden. Resultaten från alltför många digitaliseringsprojekt är idag oåtkomliga. IT-utvecklingen har gjort äldre program och system oanvändbara. I projekten har man förbisett att någon måste ta ansvar för innehållet efter projektets avslutande. kb kommer att ta ett utvecklingsansvar och ett bevarandeansvar för det som digitaliseras. För detta krävs permanenta resurser.

Att bevara digital information på lång sikt, så den kan studeras inte bara av våra barn och barnbarn utan av människor som lever många hundra år fram i tiden, liksom vi kan studera handskrifter från tusentalet och hieroglyfer och kilskrift som är flera tusen år gammal, är en central uppgift för ett nationalbibliotek idag. Det gäller inte bara digitaliserat material utan också digitalt fött material som e-böcker, webbsidor, webbtidningar och de digitala författararkiv som finns i

I omvärlden möter jag ofta en tro att kb redan digitaliserat stora delar av sina samlingar. Förväntningarna är stora. Sanningen är att vi knappt börjat, att kb även efter väl genomförda Accessprojekt kommer att ha digitaliserat mindre än en promille av samlingarna. kb har ungefär fyra och en halv miljon böcker och över tio miljoner broschyrer och annat i samlingen för okatalogiserat tryck. Till detta kommer handskrifter och bilder. Om man sätter som mål att digitalisera tio procent av den svenska trycksamlingen och lika mycket av handskrifts- och bildsamlingarna, kommer det att ta tjugo, trettio år eller mer att genomföra. Därför gör kb nu digitaliseringen till en del av sin kärnverksamhet.

Webben har bara funnits i drygt tio år, men är redan en viktig del av vårt vardagsliv. Digitalisering för webben har funnits ungefär lika länge. Digitaliseringsarbetets metoder och kvalitet har förbättrats, men för en så ny teknik är det bara de första stegen. Digitaliseringen har en enorm potential och kommer att utvecklas: – från hantverk till digitaliseringsfabrik, – från enstaka digitaliserade verk och enstaka webbplatser till digitala bibliotek och gränslösa nätverk med lätthittade resurser,

– från primitiv visning bild efter bild till visning där bild, sökbar text och kommentarer integreras, – från en enda användarnivå till flera: ”highlights” för allmänt intresserade, fördjupning för olika målgrupper, och fullständighet och autenticitet för vetenskaplig forskning och högre studier.

kb deltar med sina digitaliseringsprojekt i den utvecklingen!

Några adresser http://www.pictureaustralia.org/index.html http://www.gallica.bnf.fr/ http://www.scran.ac.uk/ http://www.memory.loc.gov/ammem/index.html http://www.kb.se/suecia/default.asp http://www.kb.se/samlingar_digi.htm http://www.litteraturbanken.se http://www.abm-centrum.se/ http://www.kb.se/os/default.htm http://www.kb.se/Projekt/Jyske_Lov.htm

jonas

ellerström

Vem katten har påstått att det behövs ett miljonföretag för att ge ut litteratur?

Om Metamorfos förlag och en obemärkt revolution

”Kroppar, som växla gestalt och i nya former sig kläda, därom förtälja jag vill.”

Ovidius, Metamorfoser

Rubrikens retoriska fråga – ”Vem katten har påstått att det behövs ett miljonföretag för att ge ut litteratur?” – ställdes i ett brev till Karl Vennberg i början av våren 1953. Vennberg var inte bara en av det förra decenniets, fyrtiotalets, viktigaste författare och debattörer, han var också en av tidens mest inflytelserika kritiker med Aftonbladet som forum. Brevet, daterat ”Östermalmsgatan d. 18 mars 1953”, kom från Lennart Nilsén-Somre, poet och drivande kraft bakom förlaget Metamorfos, ett påtagligt exempel på att kapital inte är nödvändigt för att publicera böcker.

Nilsén-Somres ärende var att översända ytterligare ett exemplar av det senast utgivna dikthäftet på Metamorfos. Vennberg hade skrivit ett uppskattande brev till författaren och bett om det, och Nilsén-Somre, som visserligen var självlärd som förläggare men hade klara promotortalanger, såg sin chans och skrev efter några inledande fraser:

Sedan vore det ju trevligt om också någon recensent insåg Pauls förtjänster – men det är väl nästan att hoppas för mycket. Är lyrikbedömningen f. n. inte rätt slentrianmässig och fördomsfull här och var i spalterna?

Den 23 mars anmälde Karl Vennberg Elegi över en förlorad sommar av Paul Andersson, nr 10 i Metamorfos’ lyrikserie, i Aftonbladet under rubriken

”En ny poet träder fram”. Recensionen innebar inte bara ett genombrott för författaren Paul Andersson, vars debuthäfte på Metamorfos året dessförinnan passerat ganska spårlöst, utan också ett viktigt erkännande av förlagets verksamhet och av den grupp författare som fanns samlad kring det:

Må det bli sagt med en gång: här har en egenartad och betydande diktare av den visionära och romantiska skolan trätt fram. Vad som i första samlingen bara var en antydan, oförlöst både som bild och som rytm, har här blivit tvingande syn och berusande musik.

Metamorfos hade vid det laget existerat i ungefär två år, sitt namn troget i växlande gestalt men hela tiden som försvarare av 1950-talets nya litterära strömningar. En parallell verksamhet bedrevs av Föreningen Unga Konstnärer (med den i nutidens ögon troskyldiga förkortningen F.U.K.), som i oktober 1950 ordnade en diskussionsafton på Klara Folkets Hus där ordföranden Dag Wedholm talade för ”en ny romantik”, apotekarmässigt specificerad att innehålla 15 % vemod.

Fyrtiotalets ångestdiktning och spända uppmärksamhet på världsläget efterträddes när årtalen bytt decenniesiffra snabbt av ”en ljusare trolldom” och inriktning på det egna jaget. Föräldraupproret gick såpass enkelt att det blev gott om plats för interna konflikter, dels mellan den Bonnierägda tidskriften Femtital och föreningarna Unga Konstnärer och den strax därefter bildade Metamorfos, vilka än så länge saknade ett litterärt forum, och dels föreningarna sinsemel-

lan. Komplexiteten i händelseutvecklingen framgår tydligast av ett samtida försök att tydliggöra den. I en presentation av ”Grupp Metamorfos” i Stockholms-Tidningen 1955 inledde Ingvar Orre, en av förlagets poeter, sin berättelse på följande sätt:

Det började med en tidskrift som skulle heta Odyssé1 . Ja, det började väl ännu tidigare nere i stan, på bohemkaféerna, vid nattliga promenader.

Siffran hänvisade till denna förklarande not:

Odyssé kom ut först flera år senare och då under annan redaktion. Något som helst samband mellan Odyssé och Förlag Metamorfos finns inte, ej heller mellan tidskriften Metamorfos, som senare utgavs av Metamorfos’ förste ordförande Willy Buzzi, och förlaget. Det otal palatsrevolutioner som givit upphov till de många missförstånden finns här inte plats att utreda.

Lite mer överblickbar ter sig situationen i retrospektiv och med hjälp av framför allt göteborgslitteraturvetaren Jan Magnussons forskning på området. Föreningen Metamorfos blev på hösten 1951 Klubb Metamorfos med verksamhet i källaren till restaurang Tunneln på Vasagatan 7. Man läste dikter, visade experimentfilm, det sjöngs visor, spelades jazz och man dansade. En notis från Svenska Dagbladet den 5 november det året ger en charmfull interiörbild:

Trumpeterna tystnar, de dansande sätter sig ner på golvet och en ung, blond flicka i svart jumper stiger fram och läser ett par av sina egna dikter. Scenen är tagen från Metamorfos, den ungdomliga och litterära klubben som håller till i en källare på Vasagatan, där refuseringsbrev och förlagsrestriktioner ingalunda förmår dämpa entusiasmen.

Rundskrivelse från Lennart Nilsén-Somre, januari 1953.

Linoleumsnitt av Lasse Hallberg ur Janne Bergquist: Mannen från tåget, 1953.

Illustration av Leif Thollander ur Gunnar Bohman: Katharsis, 1954.

Metamorfos-häfte nr 9, Lennart Nilsén-Somre: Febervaka, 1953. Omslag med linoleumsnitt av Björn Lundegård.

utgav sitt sista nummer 1955. Tidskriftsformen lockade som alltid den unga generationen, och att tanken på en tidskrift var den ursprungliga hos Nilsén-Somre framgår av ett senare avsnitt i Orres artikel. Scenen är fortfarande klubben på Vasagatan.

För varje kväll talades det alltså allt mindre om Poesi och Konst kring de mörkbruna, ringfläckade borden. Desto mer sysselsatte sådana problem Lennart Nilsén-Somre. Tanken på att på något sätt få ut en unglitterär tidskrift hade inte övergivit honom. Att den inte kunde tryckas var ett faktum, men man kunde stencilera. Man kunde starta med ett medlemsblad innehållande dikter och noveller av de poeter som utgjorde kärnan i föreningen. Tanken avancerade: man kunde rentav ägna varje nummer åt en enda poet. Man kunde ge ut små signerade och numrerade dikthäften.

På det sättet tog ett av de märkligare förlagsprojekten under svenskt 1900-tal sin början. Det verkligt originella i verksamheten var Nilsén-Somre och hans kamrater kanske inte själva medvetna om, det skymtar bara förbi i den egna historie -

56.

skrivningen. Pengar saknades till traditionellt tryck, men – ”man kunde stencilera”. I all enkelhet var detta nyskapande, betydligt mer omvälvande än att unga författare som inte fick gehör på förlagen tog egna utgivningsinitiativ. Sådant var närmast tradition: på tidigt 1930-tal introducerade tidskriften och förlaget Spektrum kontinentala strömningar som psykoanalys och surrealism, och på 1940-talet hade flera viktiga författare tvingats att publicera sig på eget förlag: Erik Lindegren, harald forss, bernt erikson.

Den avgörande skillnaden var att denna utgivning skedde i en etablerad form: såväl Ekelöfs sent på jorden 1932 som Lindegrens tio år senare utgivna mannen utan väg är producerade med konventionell tryck- och bindningsteknik, Ekelöfs debutsamling till och med tryckt hos Bröderna Lagerström, ett av Stockholms finaste tryckerier. Metamorfoshäftena skilde sig radikalt från dessa tidigare produkter: av ekonomisk nödvändighet, för att ambitionen var att ge ut mer än en enskild titel och för att ny billig teknik fanns tillgänglig. Ingvar Orre fortsätter:

Ur Lennart Nilsén-Somres Febervaka exemplar nr

Lasse Söderberg, Landskap med kvinnor.

Lasse Söderberg och Lütfi Özkök, Brödet och kärleken

Lennart Zehlin, Patience

Carl Folcker, På återvägen.

Petter Bergman och Paul Andersson. Porträtt utan angiven fotograf ur Birger Christofferson (red): Den nya parnassen, 1956.

Och så hände det sig alltså att åtta unga poeter utkom med sina förstlingsverk våren 1952. Varje häfte fick efter franskt mönster ett omslag av gråpapper och en enkel syltburksetikett. Det visade sig att det inte var någon svårighet att sälja de hundra exemplaren, som vid det här laget blivit efterfrågade rariteter.

Häftena såldes först och främst till klubbmedlemmarna, vars antal enligt en sen uppskattning av Nilsén-Somre skall ha varit så många som närmare tusen. Säkert utan att använda de orden hade man i en handvändning alltså löst både produktions- och distributionsproblemen. Den tekniska framställningen av häftena skedde hemma hos Nilsén-Somre i hans tvårummare på Östermalmsgatan 96. Janne Bergquist, gruppens ende prosaist, beskrev arbetsmiljön i artikeln ”Metamorfos – de orefuserades klubb” i nr 1 för 1954 av tidskriften All världens Berättare:

Lägenheten är ett hav av papper. Tidningar med metamorfosrecensioner och tidningar utan. Stencilerade rundskrivelser som blivit över – det har blivit rätt mycket så småningom. Nya kuvert, gamla kuvert,

mottagna brev, aldrig avsända brev. Manuskript, manuskript, manuskript. I pappret vadar en liten jycke, som ska föreställa att vara en skyeterrier, fast den saknar skyeterrierns normala långhårighet. Hunden är fruktansvärt ouppfostrad, och därför mycket uppfostrande att umgås med.

Terriern hette för övrigt Percy, efter Shelley. Av citatet kan man ana vad Bergquists skildring sedan bekräftar: att Metamorfos var en ”de orefuserades klubb” bara i den meningen att de författare som gav ut sina böcker där inte först fått nej någon annanstans. Däremot omfattade man inte den senare stencilepokens, sextiotalets, idealistiska inställning att allt inkommet material skulle publiceras. Inte heller hade estetiken något med det kommande decenniets att göra, även om Karl Vennberg i inledningen till Metamorfosantologin Sex unga lyriker, som FiB:s Lyrikklubb gav ut våren 1954, kallade häftenas utförande ”utmanande torftigt”.

Istället fanns det tydliga bibliofila ambitioner på Metamorfos, som realiserades med liknande enkla medel och teknisk uppfinningsrikedom.

Lasse Söderberg och Lütfi Özkök översätter turkisk poesi till antologin Brödet och kärleken, 1953. Häfte nr 16 blev det enda översatta inslaget i Metamorfosutgivningen. Fotot taget av LÖ i en lånad sommarstuga i Ektorp, Nacka.

Varje häfte i de två första årens utgivning var numrerat och signerat; inledningsvis skedde numreringen för hand men från och med våren 1953 och den andra sviten häften hade man skaffat sig ett stämpelräkneverk, onödigt nog med fem siffror (upplagorna var 100 ex fram till häfte nr 17 och därefter 190 ex). Och det som verkligen visade estetiskt sinne var att varje häfte innehöll ett eller två originaltryck i form av linoleumsnitt (konstgrafikens enklaste men inte minst uttrycksfulla form). Dessa kunde vara inhäftade helsidesbilder eller mindre, prydligt inklistrade – inte sällan dessutom försedda med en för hand tillskuren passepartout i tunnare papper. Flera av poeterna i Metamorfosgruppen kunde så småningom se tillbaka på sina stencilhäften som inledningen till uppmärksammade författarskap: Paul Andersson, Petter Bergman, Lasse Söderberg. Det gäller i viss mån också de medverkande illustratörerna: till det allra första häftet, Söderbergs Anteckningar till ett eko, hade Ragnar von Holten skurit två bilder, och till det tredje, Ingvar Orres utgångspunkt, hade Leif Thollander, ännu inte välkänd typograf, gjort detsamma.

En detalj i Ingvar Orres artikel antyder något om den formmässiga inspirationen till Metamorfoshäftena. Han säger att de ”efter franskt mönster” fick sina gråpappersomslag och maskinskrivna etiketter – man kan anta att det var de tidigt beresta Paul Andersson och Lasse Söderberg som förmedlat sådana förebilder. Omsorgen om detaljer är påfallande när man studerar de vid det här laget mer än femtioåriga häftena: klamrarna har inte rostat, papperet är av utmärkt kvalitet och nästan alla etiketter sitter kvar på omslagen. Ibland har naturligtvis malörer inträffat så att författarna fått sitta och inte bara signera varje exemplar utan också rätta felskrivningar i dikterna.

Troligen var det Nilsén-Somre som framställde och drog stencilerna, och i ett brev till Birgitta Stenberg från 1983 nämner han att häftena kom till ”med praktisk hjälp av Gunnar Fornell”, som stod för den konstnärliga utsmyckningen av flera häften och dessutom för det eleganta omslag som användes från och med häfte nr 17 och till och med det sista häftet, nr 22, i mars 1954. Dessa omslag framställdes i boktryck, medan en mellangeneration bar ett linoleumsnitt av Björn

Stencilerad A4-affisch för vis- och lyrikafton i Metamorfosregi, våren 1955.

Den första tryckta boken på Metamorfos, Ingvar Orre: Trubaduren, 1953. Omslag av Gunnar Fornell.

Linoleumsnitt av Björn Hedlund ur Björn Lundegård: Torn och tystnad, 1953.

Illustration av Gunnar Fornell i Trubaduren

Lundegård, som var både författare, bildkonstnär och silversmed. Janne Bergquist beskriver utvecklingen så här i All världens Berättare:

I januari detta år – vi skriver än så länge 1953 – fortsattes stencileringen, nu med lite snyggare utstyrsel på häftena. Förut var omslaget gråpapper med syltburksetikett, nu blev det kartong med linoleumtryck och syltburksetikett på.

Han avslutar för övrigt sin presentation av gruppen med att skämtsamt omtala sin egen hantverksinsats:

Den svenska litteraturen står i stor tacksamhetsskuld till Janne Bergquist, ty han har i sitt anletes svett vevat fram hundratals linoleumtryck till omslag och illustrationer åt Metamorfos.

I sitt brev till Vennberg talar Lennart NilsénSomre om förlagets vidare planer och nämner att Metamorfos ”i början av april kommer med sin första t r y c k t a volym”. Man nästan hör glädjen och upphetsningen bakom det spärrade ordet. Han berättar att man i fortsättningen då och då kommer att ge ut tryckta böcker, efter den första

av Ingvar Orre ”en av Paul, troligen hans fyra första häften samlade”. Det fanns alltså material till planerade nya häften av Paul Andersson; tack vare Vennbergs recension blev det istället hans elegi som trycktes om i bokform, och försäljningen av den gjorde att utgivningen av tryckta, ”riktiga” böcker tog fart under året. Sammanlagt utkom tio sådana på Metamorfos förlag till och med 1955. Slutligen uppfylls också den ursprungliga drömmen och första numret av förlagets egen tidskrift tribun utkommer våren 1955. Det är flott tryckt på Regent Boktryckeri med snyggt utnyttjat rött och svart på gult omslagspapper vilket ger effekten av ett trefärgstryck; det kostar 2:50 och är på 48 sidor i stort format och med tvåspaltssättning. Symptomatiskt nog utkom tribun bara i ett nummer; en sista bok trycktes samma vår, Gunnar E. Gredells Rasterrasser, och sedan upphörde förlaget Metamorfos. Gredells poesi var redan på väg att lämna det femtiotalistiska, och förlaget hade nått dit man ville, till att ge ut riktiga böcker och en egen tidskrift. Paradoxalt nog hade man under resans gång övergivit det som i efterhand ter sig som Metamorfos genuina pionjärtänkande.

Uppslag ur Urban Torhamn: Amor animosus, 1954. Typografi av Erik Lindegren.

Lennart Nilsén-Somre, osignerat foto ur All världens Berättare nr 1 1954.

Frågan är nämligen om inte Metamorfosutgivningen är lika viktig i ett bokhistoriskt perspektiv som i ett litteraturhistoriskt. Förlagets förening av innovativ gör-det-själv-inställning och formgivningsmässig finess, liksom sättet att gå vid sidan av existerande strukturer för bokframställning och distribution, pekar via sextiotalets flod av politiska flygblad och sjuttiotalets stencilerade underground- och science fictiontidskrifter rakt fram mot den generation som i början av 1980-talet snabbare än de stora förlagskoncernerna uppfattade hemdatorn som ett revolutionerande verktyg, ett sätt att förbilliga bokframställningen så att allt som behövdes för att starta ett förlag var ett skrivbord, en dator, en skrivare och som eftergift åt traditionen en papperskorg.

Redaktören för All världens Berättare, Staffan Andræ, förstod egenarten i Lennart Nilsén-Somres och de andras projekt när han i sin redaktionella inledning till nr 1 1954 beskrev hur några mycket unga män som höll till i en källare och läste dikter för varandra plötsligt slogs av denna enk-

Första omslagsvarianten i gråpapper, här till Gösta Wedberg: Att vara här, 1952.

la sanning: Kan du författa, kan du också förlägga. Utrustade med entusiasm och en dupliceringsapparat skred de till verket, och resultatet blev Metamorfos’ skriftserie.

”Ung, god litteratur föds under vånda”, avslutade Andræ, ”och den goda litteraturen skall vara Metamorfos evigt tacksam för att den har revolutionerat förlossningstekniken”. Hans avslutande utrop – ”Existentialismen är död, leve stencilismen!” – är tidsfärgat men också framsynt, om man ser de idag antikverade Gestetner- och Rex Rotary-maskinerna som symboler för all ny, billig teknik som underlättar spridning av text, ända fram till html-kodningen.

Det finns ett ps till historien om Metamorfos: efter att ha fått en novellsamling utgiven på Bonniers 1958, hans egen enda tryckta bok, återvände Lennart Nilsén-Somre våren 1959 till stencilapparaten och startade Förlag M-60. Namnet, som blickade fram mot nästa decennium, kunde påminna om den svenska militärens sätt att beteckna persedlar och vapen med M för modell följt

Bibliografi över Metamorfos’ lyrikserie

Upprättad av Jonas Ellerström

häfte nr 1 Anteckningar till ett eko av Lasse Söderberg. 14 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, två linoleumsnitt av Ragnar von Holten. Januari 1952.

häfte nr 2 Ode till okänd konstellation av Paul Andersson. 14 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, två linoleumsnitt av Björn Lundegård. Januari 1952.

häfte nr 3 utgångspunkt av Ingvar Orre. 16 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, två linoleumsnitt av Leif Thollander. Februari 1952.

häfte nr 4 gränser för mörkret av Lennart Nilsén-Somre. 20 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, två linoleumsnitt av Lasse Hallberg. Februari 1952.

häfte nr 5 Varje skiftande gestalt av Petter Bergman. 18 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, två linoleumsnitt av Erik Gunnar Olsson. Februari 1952.

häfte nr 6 Att vara här av Gösta Wedberg. 14 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, två linoleumsnitt av Jack Zan. Mars 1952.

häfte nr 7 Spegelvägar av Björn Lundegård. 18 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, två linoleumsnitt av författaren. Mars 1952.

häfte nr 8 Bön till gryningen av Gertrud Knepler. 16 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, två linoleumsnitt av Ragnhild Langlet. April 1952.

häfte nr 9 febervaka av Lennart Nilsén-Somre. 32 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, ett linoleumsnitt av Lasse Hallberg. Januari 1953.

häfte nr 10 Elegi över en förlorad sommar av Paul Andersson. 16 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, ett linoleumsnitt av Björn Hedlund. Februari 1953.

häfte nr 11 Landskap med kvinnor av Lasse Söderberg. 20 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, ett linoleumsnitt av Gunnar Fornell. Februari 1953.

häfte nr 12 Torn och tystnad av Björn Lundegård. 28 paginerade textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, ett linoleumsnitt av Björn Hedlund. Mars 1953.

häfte nr 13 På återvägen av Carl Folcker. 27 textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, ett linoleumsnitt av Björn Lundegård. Maj 1953.

häfte nr 14 Mannen från tåget (och fyra andra noveller) av Janne Bergquist. 32 paginerade textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, ett linoleumsnitt av Lasse Hallberg. Maj 1953.

häfte nr 15 Patience av Lennart Zehlin. 19 paginerade textsidor, 100 numrerade och signerade exemplar, ett linoleumsnitt av Björn Lundegård. Maj 1953.

häfte nr 16 Brödet och kärleken (Modern turkisk poesi i tolkning) av Lasse Söderberg och Lütfi Özkök. 30 paginerade textsidor, 100 numrerade ex-

tage jarolf

Bibliotek i Rom: Biblioteca Angelica

Det hände sig i början av 1580-talet att den lärde augustinermunken och bibliofilen Angelo Rocca 1 meddelade Augustineremiternas orden att han kunde tänka sig att på vissa villkor donera sin stora boksamling på ca 20 000 band till något av ordens kloster. Förhandlingarna inleddes troligen redan kort efter det att Rocca år 1579 flyttat till Rom. Det blev emellertid en tidskrävande procedur och det dröjde sannolikt ända till år 1595 innan man lyckades nå fram till en överenskommelse. Från nyssnämnda år finns nämligen ett Breve utfärdat av Klemens VIII enligt vilket påven godkänner donationsförslaget. Vilket kloster som skulle ta hand om böckerna nämns ännu inte. Detta avslöjas först i ett dokument från år 1600 i vilket anges, att S. Agostino-klostret i Rom gett Angelo Rocca rätten att disponera en större sal i klosterbyggnaden. Närmare uppgifter om vad salen skulle användas till ges emellertid inte. Men den tålmodige belönas: I en handling från år 1605 fastslår klostrets ledning att man överlåtit ett rum åt Monsignore Rocca där han kunnat ställa upp det stora bibliotek som han godhetsfullt donerat till klostret. Det påpekas därtill att biblioteket även är avsett för allmänheten (”a beneficio pubblico”) oberoende av besökarnas samhällsställning, förmögenhet eller medborgarskap.

Det var sannolikt de krav Rocca ställde i samband med donationen, nämligen att de böcker han donerade skulle bilda ett bibliotek som var öppet för allmänheten, som utgjorde stötestenen och fick förhandlingarna att dra ut på tiden. Hur som helst, Rocca fick slutligen sin vilja igenom

och den 23 oktober 1614 undertecknades donationsbrevet, Instrumentum authenticum donationis. Detta datum anges ofta som grundläggningsdatum för Biblioteca Angelica, Roms och ett av Europas första offentliga bibliotek.2 Roccas önskan att även S. Agostino-klostrets bibliotek – med anor från slutet av 1200-talet – skulle ingå i det nygrundade offentliga biblioteket förverkligades emellertid först år 1618.

Rocca skötte själv biblioteket3 fram till 1614 då han utsåg Fulgenzio Gallucci till sin medhjälpare. Gallucci kom från Montegiorgio och också de följande bibliotekarierna, Aurelio Floridi, Gabriele Foschi, Paolo Lucchini och Giovanni Tomaso Gironimi, kom alla från Le Marche-distriktet.4

Angelica-biblioteket fick internationellt rykte redan i början av 1600-talet och besöktes flitigt av pilgrimer, unga adelsmän på utbildningsresa (s.k. Grand tour) och lärda från hela Europa. Biblioteket omnämns i ett flertal skrifter, bl.a. i Gabriel Naudés5 Advis pour dresser une bibliothèque, tryckt i Paris 1627, en av de första moderna bibliotekshandböckerna.

En följd av förhandlingarna under det Tridentinska konciliet var bl.a. beslutet att utarbeta en ny förteckning över förbjuden litteratur (Index librorum prohibitorum)6 och Sixtus V gav Congregatio Sancti Officii och dess Index-kommitté order att med hård hand se till att tryckning och spridning av i synnerhet reformatoriska skrifter förbjöds och att dessa rensades ut ur biblioteken. Undantag gjordes dock för bibliotek som leddes av kardinaler. Rocca hade goda kontakter med

revolutionens första år15 – speciellt under åren 1797–98 – men det blev ännu värre när Napoleon år 1809 lät fängsla påven och införliva Kyrkostaten med Frankrike. Redan i början av år 1808 hade franska soldater inhysts i S. Agostino-klostret och flertalet bröder blev tvungna att flytta från klostret. I maj 1810 gav fransmännen order om att alla religiösa ordnar skulle upplösas och följande månad kom beskedet att S. Agostino-klostrets arkiv skulle föras till Paris. Biblioteket däremot öppnades lyckligtvis åter för allmänheten. I juli förvisades de sista munkarna från klostret och inventarierna – det lilla av dem som ännu fanns kvar – såldes.

För bibliotekets del stabiliserades däremot läget såtillvida som de dåvarande anställda, assistenterna Karl Thill och Giuseppe Perugini i november 1810 utnämndes till bibliotekarie respektive vicebibliotekarie. I medlet av år 1811 kallades de emelletid till polishögkvarteret för att svära lagstadgad trohetsed och då de vägrade att göra detta blev de omedelbart uppsagda och nya tjänstemän utnämndes snart i deras ställe. Ända fram till år 1814 sköttes Angelica-biblioteket av maximalt fyra tjänstemän, vilka dock lyckades hålla verksamheten i gång trots att klosterbyggnaden i övrigt förvandlats till kasern för franska trupper. I februari nämnda år intogs Rom av Murats trupper, fransmännen fördrevs och S. Agostinoklostret jämte Angelica-biblioteket återbördades till Augustiner-orden. Föjande år återupprättades kyrkostaten av Wien-kongressen.

Risorgimento, den italienska enhetsrörelsen, som föddes på 1830-talet, medförde nya problem för de religiösa ordnarna. Giuseppe Mazzinis trupper intog Rom 1848, Mazzini proklamerade Romersk republik och den nya regimen övertog bl.a. ordensbiblioteken. Redan följande år återställdes emellertid ordningen med hjälp av franska trupper. Under dessa oroliga år lät Augustiner-orden överföra till Angelica manuskript och tryckta skrifter från sina övriga bibliotek i Rom. Dessa boksamlingar förvaras än i dag i Angelicabiblioteket, t.ex. Santa Maria del Popolos bibliotek som bl.a. omfattar ett flertal värdefulla handskrifter.

Dråpslaget mot ordensbiblioteken i den eviga staden kom efter det att italienska trupper i september 1870 intagit Rom. Viktor Emanuel II höll sitt intåg i staden i början av år 1871 och i

mars utfärdades en förordning om upplösning av samtliga religiösa ordnar i kungariket Italien och tvångsinlösning av dessas egendom. Den nya staten var i skriande behov av pengar och försäljningen av kyrkans egendom gav snart balans i budgeten. Det förstatligade klostret S. Agostino i Rom kom att utgöra en del av det nya marinministeriet. Angelica-biblioteket hade stängts redan 1870 och förblev tillspärrat ända till december 1873 då den förste lekmannabibliotekarien utnämndes. Den slutliga överlåtelsen av biblioteket till de nya myndigheterna (undervisningsministeriet) skedde emellertid först i mars 1884. Den nya regimen innebar emellertid ingen stagnation i bibliotekets verksamhet. Angelica hade begåvats med välutbildad personal som genast tog sig an stora och arbetsdryga projekt: 1880 inleddes arbetet med katalogiseringen av bibliotekets latinska handskrifter och katalogens första volym var klar 1893.16 Tre år senare kunde man presentera en katalog över de grekiska handskrifterna.

Av anskaffningarna under denna tid kan nämnas inköpet år 1884 av en del av den romerska furstefamiljen Massimos bibliotek. Nyförvärvet omfattade inemot 180 handskrifter samt ca 200 sällsynta tryck från 1500- och 1600-talen, vilka företrädesvis behandlar staden Rom och dess historia. Sedan 1940 är Angelica även säte för l’Accademia dell’Arcadia som deponerat sitt arkiv och sin boksamling på ca 10 000 volymer i biblioteket. Akademin går tillbaka till det litterära samfund som drottning Kristina lät grunda år 1674 i Rom. Bland akademins hedersmedlemmar märks bl.a. Oscar II. Arcadia ägnade sig åt såväl konst som litteratur i klassicistisk anda. Den fungerade som en klubb där konstnärer och författare jämte mecenater kunde träffas. Medlemmarna tog sig namn efter antikens herdar och nymfer (klubben var således öppen också för kvinnor). Under mötena, som vanligen ägde rum utomhus på någon naturskön plats, läste man dikter och diskuterade t.ex. klassisk litteratur.

Biblioteca Angelica, som i dag är underställt Ministero per i beni e le attività culturali, är speciellt rikt på kyrkohistorisk litteratur17 och renässanslitteratur. Bibliotekets samlingar omfattar mer än 200 000 volymer, bl.a. omkring 2 600 latinska och ca 130 grekiska handskrifter samt inemot 1 200 inkunabler. Angelica har dessutom ca 18 000 tryck från 1500-talet. I samlingarna ingår

bl.a. också ett flertal sällsynta kartverk av vilka flera inköptes av kardinal Passionei under hans vistelse i Holland.

Bland handskrifterna kan nämnas Liber Memorialis (från 800-talet) som stammar från Remiremont-klostret i nordöstra Frankrike; Sankt Gregorius, en skrift från 1000-talet samt Iliaden likaså från 1000-talet. Också Pietro da Ebolis De Balneis Puteolanis18, från 1200-talet, hör till de stora skatterna. Den sistnämnda skriften, som är försedd med förtjusande illuminationer, ingick i kardinal Passioneis bibliotek. I verket – som tyvärr inte är komplett, omkring hälften av texten torde saknas – beskriver da Eboli olika badorter med heta källor i området mellan Neapel och Baia. Angelicas exemplar är den äldsta kända avskriften; originalet har troligen författats ca 50 år tidigare. Slutligen bör nämnas Dantes Divina Commedia från 1370-talet.

Av inkunablerna skall först och främst nämnas det första verk som trycktes i Italien nämligen Sweynheims och Pannartz’ Subiaco-edition av Ciceros De Oratore från år 1465.19 Andra tidiga tryck är Johann Mentelins bibelutgåva, tryckt i Strassburg ca 146020, och första tryckta utgåvan av Divina Commedia (Foligno, Johann Neumeister 1472).

I inkunabelsamlingen ingår också St Augustinus’ De Civitate Dei tryckt i Venedig 1475 av Gabriele di Pietro (se även not 15 nedan), Günther Zainers edition av Epistolae di Gregorio Magno (Augsburg 1476) samt Anton Kobergers utgåvor av St Hieronymus’ Vitae Sanctorum Patrum (Nürnberg 1483), Boethius’ De Consolatione Philosophiae (1486) och Hartmann Schedels Liber Chronicarum (1493).

Bland inkunabelskatterna skall slutligen nämnas Francesco Colonnas Hypnerotomachia Poliphili, tryckt i Venedig 1499 av Aldus Manutius samt Corvinius Laurentius’ Cosmographia (Basel 1496).

NOTER

1. Angelo Rocca (1545–1620) – humanist, historiker, lingvist och bibliofil – föddes i Rocca Contrada (i dag Arcevia) nära Ancona. Inträdde som sjuåring i Augustineremiternas orden och utnämndes till titulärbiskop av Tagaste (S. Augustinus’ födelseort i Tunisien) år 1605. Däremellan hade han hunnit bli doktor i teologi i Padua (1577) och arbetat en tid i Venedig som textgranskare (utöver latin behärskade han grekiska, hebreiska och kaldeiska) och redaktör hos Aldus Manutius d.y. År 1579 utsågs han till sekreterare för Augustineremiternas ordensgeneral och kallades följaktligen till Rom. Påven Sixtus V. utnämnde honom 1585 till ledande textgranskare vid Vatikanens tryckeri, Tipografia Vaticana, med ansvar för bl.a. tryckeriets bibelutgåvor (t.ex. Vulgata-editionerna under Sixtus V. och Klemens VIII.). År 1595 blev Rocca påvlig sakristan (Sacrista Pontificio) och ägnade sig härefter huvudsakligen åt forskningsarbete. Av de ca 60 verk han författat kan nämnas det stora arbetet om liturgins historia Thesaurus pontificiarum sacrarumque antiquitatum... Han publicerade också en studie över Vatikanbiblioteket (Bibliotheca Vaticana a Sixto V in splendidiorem commodioremque locum translata) som utkom 1591. Det är ett av de första verk som ger en ingående beskrivning av Vatikanbibliotekets nya byggnad, skapad av Domenico Fontana.

2. Biblioteket fick namn efter sin grundare Angelo Rocca. Det är inte helt klarlagt när biblioteket öppnades för allmänheten. Man vet att Rocca år 1604 vid den dåvarande ingångsporten till biblioteket lät sätta upp två marmortavlor med latinsk inskrift av vilka den ena var daterad 1604. När Rocca följande år utnämndes till biskop av Tagaste ändrades texten på tavlan i så måtto att han nu kallas biskop och dateringen lyder: Anno Salutis MDCV. Texten i övrigt anger bl.a. att biblioteket är avsett inte endast för kyrkans tjänare utan också för lekmän (studiosorum omnium non solum religiosorum sed etiam clericorum et laicorum commoditati). På denna grund firade Biblioteca Angelica år 2004 sitt 400-årsjubileum och tävlar sålunda med Bodleian Library i Oxford och Ambrosiana i Milano om äran att vara Europas äldsta offentliga bibliotek.

3. Redan i början av 1600-talet hade Rocca utarbetat två alfabetiska, på författarnamn respektive ämnesområde baserade index över bokbeståndet i Angelica-biblioteket. Dessa två förteckningar

har tyvärr senare försvunnit.

4. Gallucci var bibliotekarie åren 1614–1620, Floridi 1620–1647, Foschi 1647–1650, Lucchini 1650–1663 och Gironimi 1663–1677.

5. Gabriel Naudé (1600–1653) studerade medicin i Paris och Padua och blev Ludvig XIIIs livläkare. Han är emellertid mest känd för sina insatser som bibliotekarie för kardinalerna Richelieu och Mazarin samt för drottning Kristina.

6. Concilium Tridentinum inleddes i Trento i december 1545 och arbetet fortskred i tre etapper, 1545–47, 1551–52 samt 1562–63. Den nya förteckningen över förbjudna böcker trycktes 1564. Sixtus V (1585–90) gick synnerligen energiskt in för att genomdriva konciliets beslut.

7. Alexander VII (Fabio Chigi) var en stor gynnare av vetenskap och konst. Han lade grunden till det berömda Bibliotheca Chigiana (ingår sedan december 1922 i Vatikanbiblioteket) och införlivade Urbino-hertigarnas berömda boksamling med Vatikanbiblioteket år 1657.

8. I själva verket lär Borromini endast ha gjort en snabbskiss. Skissen lät han sedan sin assistent Francesco Righi bearbeta och färdigställa.

9. Lucas Holste föddes i Hamburg 1596. Han studerade medicin och filologi vid universitetet i Leiden. I början av 1620-talet vistades han en tid i London och Oxford där han studerade gamla handskrifter. Flyttade sedan till Paris där han anställdes som bibliotekarie hos markisen Henri de Mesmes. Vid 28 års ålder konverterade han till katolicismen och erbjöds 1627 att vistas hos kardinalen och statssekreteraren Francesco Barberini som dennes gäst. År 1636 fick han överta bibliotekarietjänsten hos kardinalen. Innocentius X utnämnde honom 1653 till förste kustos (primo custode) vid Vatikanbiblioteket. Det var också Holstenius som Alexander VII gav äran att som påvlig delegat möta drottning Kristina i Innsbruck 1655 på hennes väg till Rom. Sin värdefulla handskriftssamling fördelade Holstenius i sitt testamente mellan Alexander VII, drottning Kristina, Vatikanbibliotekets prefekt, kardinal Flavio Chigi och biblioteket i Hamburg, Holstenius’ födelsestad.

10. Domenico Passionei (1682–1761) föddes i Fossombrone (ca 50 km sydost om Urbino). Han uppmärksammades tidigt på grund av

sin exceptionella begåvning. Redan som tjugoåring var han något av en expert på gamla handskrifter och hade ett par år senare skaffat sig ett utsökt bibliotek på ca 6 000 volymer. Kort därefter engagerades han av kyrkan för diplomatiska uppdrag. År 1706 besökte han på uppdrag av påven Klemens XI Frankrike och blev god vän med bl.a. de lärda benediktinerbröderna Jean Mabillon och Bernard de Montfaucon, som båda var lidelsefullt intresserade av böcker. Passionei blev en av sin tids ivrigaste och kunnigaste bibliofiler. Åren 1708–13 vistades han i Bryssel och i Holland och i synnerhet under sin tid som påvlig nuntie i Schweiz och i Wien (1721–1738) utökade han sin boksamling med en stor mängd rariteter. De bibliofila lidelserna lär dock ibland ha förlett honom till att missbruka sin höga ställning: vid sina besök i klosterbiblioteken kunde det hända att han helt sonika lade beslag på sällsynta trycksaker och manuskript, vilka sedan fann vägen till hans egna bokhyllor. Passioneis eminenta bokkunskaper ledde emellertid till att Benedictus XIV år 1755 förärade honom titeln ’Protector Bibliothecae Nostrae Vaticanae’, dvs. utsåg honom till prefekt för Vatikanbiblioteket (redan 1738 hade Klemens XII utnämnt Passionei till kardinal och förste sekreterare vid Breve-kansliet). Att teologie- och jurisdoktorn Benedictus dock hade vissa dubier beträffande Passioneis vetenskapliga kompetens framgår bl.a. av ett brev som påven sände till kardinal Pierre de Tencin: ”Passionei har huvudet fullt av boktitlar och uppgifter om olika utgåvor, men även om han har lärt sig mycket så har han dock aldrig studerat.”

11. Det var många som ville köpa det värdefulla bibliotek Passionei lämnat efter sig. Hertigen av Parma gav sin bibliotekarie i uppdrag att förhandla med arvingarna om ett eventuellt köp och även den spanska regeringen var synnerligen intresserad och hade gett sitt sändebud i Rom, Roda, i uppdrag att försöka köpa in boksamlingen. Också Portugal signalerade intresse. Den kanske främsta orsaken till att det slutligen blev Augustinerorden förunnat att köpa

biblioteket var att påven Klemens XIII inte ville att samlingen lämnade Rom. Passioneis bibliotek innehöll ju inte bara ett stort antal rariteter utan dessutom en avsevärd mängd skrifter som fanns upptagna i kyrkans förteckningar över förbjudna böcker. Klemens lät således Francisco Vasquez förstå att augustinerorden skulle köpa den förnäma boksamlingen och låta den ingå i Angelica-biblioteket.

12. Den tidigare salen från år 1668 torde ha haft hyllor i två våningar, vilket var brukligt under 1600-talet.

13. Katalogen omfattar 61 volymer i folioformat av vilka volymerna 1–34 utgör författarregister (enligt släktnamn och i alfabetisk följd). De följande 21 volymerna innehåller sakregistret medan de återstående sex banden upptar skrifter tillhörande kategorin varia.

14. Bodoni-samlingen har presenterats i bibliotekets utställningskatalog La collezione bodoniana. Catalogo a cura di Annamaria Palaia e Loana Moscatelli, Roma 1987.

15. Angelica miste bl.a. S. Augustinus’ De Civitate Dei (Subiaco, 1467), Plinius’ Epistolae, tryckt i Rom 1474 samt Aesopus’ Fabulae (Rom, 1475). Biblioteket fick tillbaka böckerna år 1815.

16. Volym IV i katalogserien utkom 1949.

17. Angelica är – föga överraskande – rikt på bl.a. skrifter av och om S. Augustinus och Augustinerordens historia. Också verk om reformationen (inklusive reformatorernas skrifter) och motreformationen är rikligt företrädda i biblioteket.

18. ”Puteolanis” av Puteoli, som under antiken var namnet på staden Pozzuoli.

19. Verket är odaterat, men är enligt forskarna tryckt före Sweynheims och Pannartz’ grekiska utgåva av Lactantius’ De divinis institutionibus som är det första daterade tryckta verket (oktober 1465) i Italien.

20. Biblioteket äger också Christoph Plantins ståtliga polyglottbibel, Biblia Sacra (Antwerpen 1568).

PRIMÄRA KÄLLOR

Baur-Heinhold, Margarete: Schöne alte Bibliotheken. Ein Buch vom Zauber ihrer Räume. (München 1972)

Bignami Odier, Jeanne: La Bibliothèque Vaticane de Sixte IV à Pie XI. Recherches sur l’histoire des collections de manuscrits. Avec la collaboration de José Ruysschaert. Studi e Testi 272. (Città del Vaticano 1973)

Enciclopedia Italiana di Scienze, Lettere ed Arti (Roma 1929–61)

Handbuch der Bibliothekswissenschaft, zweite vermehrte und verbesserte Auflage herausgegeben von Georg Leyh. Dritter Band, Geschichte der Bibliotheken. (Wiesbaden 1955, 1957)

Handbuch Deutscher Historischer Buchbestände in Europa, Band 9.

Nicoletta Muratore: Biblioteca Angelica. (2001)

Munafò, Paola e Muratore, Nicoletta: Bibliotheca Angelica publicae commoditati dicata, (Ministero per i beni e le attività culturali, Biblioteca Angelica). (Roma 2004)

Pastor, Ludwig Freiherr von: Geschichte der Päpste seit dem Ausgang des Mittelalters. Achte, unveränderte Auflage. (Freiburg im Breisgau)

Salmi, Mario: L’Enluminure Italienne. (Milano 1954)

The Sites of Written Memory. The Italian State Libraries, their safeguard and use. (Ministero per i beni e le attività culturali). (Roma 2001)

Användningsområdet för denna teknik kan man säga var i huvudsak av brukskaraktär. Den kunde användas som en enkel ”wrapping” som gjordes i väntan på en mer slutgiltig bindning, som ett sätt att förvara och bevara anteckningar men också som en praktisk inbindning av protokoll, räkenskapsböcker och övrig dokumentation. De var lätta och praktiska att ta med sig i jämförelse med de tyngre banden med träpärmar. Det var också enkelt att fylla på med fler lägg efter behov. Det faktum att ett omslag skulle kunna ha hyst flera inlagor väcker tanken hos mig att tekniken trots sin enkelhet ändå är ”hållbar”. Med det menar jag att den är så enkel att reparera och får på så sätt lång livslängd. Bandet består av separata delar som varken är ihoplimmade eller ihopklistrade och som alla lätt går att byta ut. Om ni tittar på ett band med limmad rygg och klädda hårda pärmar så ser ni ett starkt band, men det tar längre tid att reparera när det går sönder. De mjuka banden utsätts inte heller för samma påfrestning i fals och rygg och går därför inte sönder på samma sätt. Slitaget blir på ett sätt mera jämnt fördelat.

Carolina Rediviva

På handskriftsavdelningen på Carolina Rediviva lyckades Håkan Hallberg leta fram en mängd olika mjuka band ur samlingarna. Många av banden liknade varandra, men Åsa och jag lyckades till slut, tack vare Håkans stora tålamod, att välja ut nitton band som var olika varandra. Av dessa hade sju skinnomslag, tio pergamentomslag och två omslag i papper. Häftmetoderna som förekom var: en enarkshäftning, sju long stick, två long stick/kedjestick, två indirekt tacketing, två direkt tacketing, två kedjestick, två häftade på skinnstrimlor och två på pappersstrimlor. Ett av banden vi tittade på var från Vadstena kloster,

(ill. 4, s. 53). Omslaget var gjort av pergament och häftmetoden var long stick. Tre märkband i pergament var fästade i omslaget på övre kanten av ryggen.

Förvånansvärt lite har skrivits om denna teknik. Enligt Professor J. Szirmai berodde detta mest på att banden saknade dekorationer och att detta i sin tur ledde till bristande intresse hos de bokbinderistuderande. Tyvärr såg de inte exposed sewing som en funktionell aspekt utan som en undermålig dekoration. Mjuka band var också en bandtyp som var så vanlig på arkiv att man inte lade någon större vikt vid dem bokbinderitekniskt.

Kungl. biblioteket

Anders Zitting var till stor hjälp vid mitt besök på Kungl. biblioteket. Sex band plockades fram för min räkning där tre av banden hade omslag gjorda av skinn medan två stycken hade pergamentomslag och ett band textilt omslag. Häftmetoderna som förekom på dessa band var long stick på tre, direkt tacketing på två och long stick i kombination med kedjestick på ett. Två av banden var isländska handskrifter, ett från mitten av 1500-talet och ett från omkring 1200-talet. Båda hade omslag av sälskinn och det äldsta bandet har enligt Sven Wiklander runor inristade i omslaget. Sven Wiklander har skrivit ett kapitel om medeltida band i Biblis från 1958 som heter ”Bokband av sälskinn, tränsband och genomträdda bind” där han tittat på ”mjuka band” från bl.a. Kungl. biblioteket och Carolina Rediviva.

Jag nämnde tidigare att banden tydligt visar sin konstruktion. Man kan t.ex. se hur en förstärkning i ett hårt material fästs vid omslaget för att ge stöd eller hur vackra sidentrådar förslutits med vax för att skydda inlagan. Alla dessa tekniska lösningar gav bandet dess utseende. Funktionen gav formen. Detta sätt att arbeta, som kanske inte alltid skedde medvetet, är tydligt i dagens designmetodik. Ur formsynpunkt ser jag denna teknik som extra intressant. Eftersom det aldrig förekommer lim eller klister kan man kombinera material som annars kanske inte hade fungerat tillsammans. Det, i kombination med den mängd häftmetoder som kan användas, skapar en näst intill obegränsad frihet vad gäller konstruktionen. Med hjälp av konstruktionen uppstår otaliga uttryck rent formmässigt.

Vatikanens arkiv

Efter en längre tids brevväxling fick jag så mitt tillstånd att studera i Vatikanens arkiv. Med hjälp av Mannes kataloger från Palatina-samlingen kunde jag i förväg identifiera nio stycken band som var intressanta för mig att analysera. Med mig denna gång hade jag Leif Halldorf från Värmlandsarkiv. Något spända stod vi med våra intyg i kön till passkontrollen. Reglerna för att komma in var stränga och vi var fortfarande osäkra på om våra intyg skulle godkännas. Till vår lättnad fick vi till slut våra passerkort som skulle gälla under en veckas tid. På grund av språksvårigheter var det svårt att beskriva de band jag ville se, men kanske framförallt att lokalisera dem bland de 700 000 manuskripten. Musikstuderande Alexandra Nigito från Schweiz hade fin kontakt med arkivchefen Luigi och presenterade oss för honom. Han plockade sedan fram band åt oss utifrån våra beskrivningar. Veckan var räddad. Vi analyserade tjugoen band denna gång. Här var pergamentet det dominerande materialet. Fjorton band hade pergamentomslag, tre av dem en sorts pärm av pappersmaterial, två av banden hade pappersomslag och också de hade ”pärmar” av papper.

Häftmetoderna för dessa band var: long stick på tre, indirekt tacketing på tolv, ett band med direkt tacketing, tre band på upphöjda bind varav en på dubbla bind och en på enkelt bind, där binden låg utanpå omslaget och slutligen ett band som var häftat med enarkshäftning.

Efter att ha sett band från olika länder ser jag också att det finns små lokala skillnader, små egenheter som ger banden dess personlighet. I min bok, Limp bindings from Tallinn, har jag valt att presentera åtta band från Tallinns stadsarkiv. Samtliga band är representativa för denna teknik och presenterade med utförliga tekniska beskrivingar. Alla är bundna med olika häftmetoder. Urvalet baseras på att jag velat visa en så stor bredd som möjligt vad gäller teknik och form. I den sista delen av boken har jag låtit professionella bokbindare från Sverige och Estland utveckla tekniken vidare. Var och en av de åtta bokbindarna har fått varsin historisk kopia av de åtta modellerna med uppmaningen att tolka den och sedan utveckla en egen version. Min förhoppning är att även andra ska kunna ta del av denna i mitt tycke genialiska häftmetod.

Illustrationer: Jordi Arkö

Boken Limp bindings from Tallinn finns att beställa hos Langwe form Kulåravägen 23 792 90 Sollerön Tel 0250-222 16

Mobil 070-210 57 63 langwe@home.se

Illustration 1. Tacketing: inlagan fästs vid omslaget med hjälp av pergamentstrimlor.

Illustration 3. Det äldsta bandet vi analyserade var en tysk lagbok från 1282. Omslaget består av ett rödaktigt skinn som är fodrat med tunt ljust skinn. Runt om ytterkanten löper dubbla rader förstygn. Boken, som är 29,3 cm hög och 20 cm bred, hyser en inlaga av pergament som består av 48 sidor fördelade på 3 lägg. Häftmetoden är direkt tacketing gjord med pergamentstrimlor. Den yttre förstärkningen är av skinn. För att inte ark skall kunna avlägsnas från boken har man knutit samma alla lägg med sidentrådar som därefter förseglats med vax.

Illustration 2. Indirekt tacketing: en redan häftad inlaga fästs vid omslaget.

Illustration 4. Ett av banden vi tittade på var från Vadstena kloster. Omslaget är gjort av pergament och häftmetoden är long stick. Inlagan av handgjort papper består av 370 sidor fördelade på 10 lägg. Häftmetoden är long stick och den yttre förstärkningen är gjord av två lager skinn som löper längs med hela ryggen. Bandet är 21,5 cm högt och 15 cm brett. Boken hålls ihop av fyra knytband som är fästade i pärmens ytterkanter. Tre märkband är fästade i ryggens överkant.

ningar i Ebla på 1970- talet kunde man konstatera att det för 4 500 år sedan fanns bibliotek med de flesta grundläggande kännetecken som man hittar inom bibliotek nu på 2000-talet: böckerna – som förstås inte såg ut som dagens böcker, utan det var lertavlor med text på bägge sidor – var katalogiserade och systematiskt uppställda i hyllor med hänsyn till format, utseende och innehåll. I biblioteket producerades även nya lertavlor – redan då var man inne på det som i dag kallas informationskompetens; hur man söker information, hur man värderar och väljer, och slutligen hur man använder information för att producera ny information. Allt detta fanns i Ebla för 4 500 år sedan. Biblioteket är en historisk kvarleva – det fungerade då som i dag som centrum för utbildning och vetenskapliga studier.

Framtiden är ett spännande fenomen. Allt vi vet om framtiden är olika antaganden som vi bygger på händelser från förr i tiden. Vi tar något som redan inträffat, analyserar och försöker se något sammanhang, och sedan förlänger vi linjen in i framtiden. Det är således en framtid som endast är teoretisk men som vi tror är verklig. Vi rustar oss för det vi tror skall komma. Vi rustar oss med det vi tror kommer att fungera bra som spjutspets mot framtiden.

Vi kan inte gå hur långt som helst tillbaka när vi skall ta fram den linje vi förlänger in i framtiden. Annars blir vår framtidssyn felaktig. Vi får inte gå längre tillbaka än till början av nutiden. Självklart finns det skilda meningar om när den västerländska nutiden började. Om det var när ångmaskinen tillkom, om det var uppfinningen av bensinmotorn och i fortsättningen bilismen, om det var framställningen av microchipsen som sedan gjorde persondatorn möjlig. Det finns många bud. Själv har jag ett bud. Det kanske var det som inträffade för 500–600 år sedan. Vad jag syftar på är boktryckarkonsten. Den geniala uppfinning som Gutenberg gjorde kring 1400-talets mitt hur man kunde gjuta lösa typer för att trycka böcker med. Gutenbergs idé var framför allt att ta fram en metod för att på ett mer effektivt och därmed ekonomiskt sätt producera ”handskrifter”. Följden blev som bekant något helt annat – något som ingen på 1400-talet eller de följande århundradena kunde ana. Det finns både mycket positiva följder men också en hel del negativa saker som har rötter i boktryckarkonsten.

För kyrkan blev följderna i högsta grad lysande. Många av de tidigast tryckta böckerna var biblar eller andra religiösa texter. Guds ord kunde således genom tryckta böcker, framför allt katekeser, spridas till en större skara människor än någonsin tidigare. Men det fanns också en baksida. Mindre seriösa tryckare kunde framställa kopior som inte höll den kvalitet som de skulle – religiösa tryckta böcker var en god affär om man nu ville sälja böcker. Således spreds även ”felaktiga” texter p.g.a. slarv. I en engelsk bibel tryckt 1631 kan man läsa det sjätte budet således: ”Thou shalt commit adultery.” Den sättare som missade det lilla ”not” skapade således denna bibels egna smeknamn: ”The wicked Bible.” Sedan fanns ett annat problem: olika alternativa tolkningar av guds ord kunde genom tryckta böcker spridas till en stor skara människor. Oliktänkande gillades inte. För att försöka komma till rätta med ”felaktigheterna” upprättade kyrkan ett register, ”Index”, över icke godkända böcker. Böcker som hamnade i ”Index” var förbjudna. Vi fick således censur, något vi inte haft tidligare. Det är i och för sig inte svårt att förstå kyrkans problem. Under århundraden med handskrivna böcker hade kyrkan kämpat för att få bort olika ”felaktigheter” i Bibeln – det gällde både delar av dem av kyrkan erkända böckerna men inte minst olika andra böcker som ansågs mer eller mindre apokryfa. Först när man kunde enas om den bibelversion som fick namnet Vulgata trodde man att man hade sluppit stormen och kommit i lugn hamn. Men icke: Gutenberg fanns på lur bakom hörnet.

Det var inte endast Guds ord som spreds genom tryckta skrifter. Tryckarkonsten öppnade upp dörren för vetenskaplig forskning genom det faktum att vetenskapsmän i en tryckt skrift kunde läsa exakt samma text oberoende av var de befann sig. Det hade man inte kunnat göra tidigare. Man hade i bästa fall tillgång till en kopia av en handskrift, men kopian kanske inte var en exakt kopia – det kunde saknas något avsnitt, medvetet eller omedvetet – eller kopian var utökad med tillägg och kommentarer från kopians framställare. Författarskap var på den tiden annorlunda än i dag och kan i vissa avseenden jämföras med dagens berättarkonst där en berättare ger ”sin version” av en bestämd berättelse.

Vikten av att en vetenskapsman kunde få tillgång till en viss tryckt text var vital. Således kunde

minst genom rätten till pliktexemplar som innebär att Linköpings universitetsbibliotek får ett exemplar av alla böcker och tidskrifter som ges ut i Sverige. Bibliotekets samlingar har på 30 år vuxit till att omfatta drygt en halv miljon titlar. Det är visserligen bara en åttondel av Uppsala universitetsbiblioteks bokbestånd. Inte mycket att sätta emot så långt. Däremot blev Linköpings UB Sveriges första stora forskningsbibliotek att katalogisera hela sitt bestånd i en datorbaserad katalog. Tillgängligheten i Linköping överträffade således de gamla universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund som än i dag har stora samlingar som inte är tillgängliga i en datorbaserad katalog. Och om man inte i Linköpings universitetsbiblioteks datoriserade katalog hittar den bok man vill låna så beställer biblioteket boken som fjärrlån från något annat bibliotek i Sverige eller utomlands så låntagaren får boken i alla fall.

De senaste årens spännande utveckling inom elektronisk publicering har ytterligare öppnat upp biblioteken och gjort samlingarna tillgängliga. Nu kan Linköpings universitetsbibliotek erbjuda sina anställda lärare och forskare samt alla sina studenter tillgång till över 8 500 vetenskapliga tidskrifter och ett snabbt växande antal böcker i elektronisk form över nätet dygnet runt alla årets dagar. Oavsett var man befinner sig kan man som anställd eller student komma åt alla dessa tidskrifter och böcker om man har tillgång till en nätuppkopplad dator. För trettio år sedan, när Linköpings universitet grundades år 1975, var denna dagens verklighet science fiction.

Nätbaserad information har förändrat mycket. Det finns till och med de som tycker att biblioteken inte längre behövs; ”allt finns ju på nätet”! Det är bara att söka via Google, Altavista, och vad de nu heter alla dessa söktjänster på webben. Ja, hur fel får man ha? För det första, så finns inte ”allt på nätet”. För det andra: Det som finns där, finns där på grund av att någon publicerat det. Vissa publicerar gärna gratis – det är bra det – men de flesta vill få tillbaka någon ersättning. Många försöker sälja sina publikationer. Framför allt kostar kvalitet pengar. Om det inte är offentlig skattefinansierad verksamhet så är det kommersiellt på ett eller annat sätt, bekostat genom reklam eller med försäljning av licensierade rättigheter till utvalda grupper.

Biblioteken då? Om inte biblioteken på sitt tra-

ditionella sätt skulle välja, katalogisera, systematisera och göra materialet tillgängligt på ett relativt enkelt sätt som biblioteken gjort under 4 500 år så skulle vi inte hitta lättare på nätet än man gör bland hällristningarna på Himmelstalund. Man kan inte ens lita på de olika sökmotorerna. Deras syfte är inte, att i första hand med högsta kvalitet försörja en informationssökande med resultat. Sökmotorernas första uppgift är att få verksamheten att gå runt och leverera vinst till sina ägare. Varför tror ni att Yahoo stängde sin svenska servicesida?

Biblioteken behövs – kanske mer än någonsin tidigare – för att man skall hitta fram till rätt kvalitetsinformation och för att man inte skall hamna i de olika fallgropar som finns på webben. För det är inte bara att internet gjort publicering lättare för seriösa informationsförmedlare utan det har blivit lika lätt för alla andra att nå ut med sina budskap. Sök ”whitehouse” i ett ord på Google och du får fyra olika Vita husets sidor: www.whitehouse.gov som är den officiella sidan, www.whitehouse.org som är parodi på Bushadministrationen, www.whitehouse.net som är satir och slutligen www.whitehouse.com som är porr! Så blir det när sökmotorn behandlar alla jämlikt och inte gör någon kvalitetsbedömning.

Det är inte endast ett klart samband mellan bra universitet och bra universitetsbibliotek. Det syns tydligt, att det är i de länder, som nått längst i social välfärd och demokrati, som man hittar de bäst utvecklade folkbiblioteken. Många av dessa allmänna bibliotek har sina rötter i olika folkrörelse- och föreningsbibliotek. England och usa var först med att ge en del allmänna bibliotek kommunalt stöd. I Sverige har vi framför allt en person att tacka för folkbibliotekens organisation: Valfrid Palmgren. Hon var filolog som disputerade i franska år 1905 och fick samma år en anställning som extra ordinarie amanuens vid Kungl. biblioteket i Stockholm. Det skrevs mycket i tidningarna om den historiska tilldragelsen att kb öppnat sina portar för en kvinna. Det skedde visserligen på särskilda villkor; Valfrid Palmgren skulle inte få konkurrera med sina manliga kollegor, trots att hon utan tvivel var en större kapacitet än någon av dem. Men lagen för 100 år sedan var sådan att hon inte utan grundlagsförändring kunde bli ordinarie ämbetsman! Kanske var det tur, det! För Palmgren tröttnade så

På jakt efter en borttappad grav

Kokböcker ligger i tiden, åtminstone i Sverige. Det produceras hundratals nya varje år. Så har det dock inte alltid varit, i Sverige. I Italien däremot började man producera kokböcker redan innan man lärt sig att trycka böcker. Ett tidigt exempel är Martino da Como, som arbetade som kock hos kardinal Francesco Gonzaga i dennes villa i Tusculum, i utkanten av Rom, i mitten av 1400talet. Denne Martino producerade en mycket användbar kokbok, som finns bevarad i inte mindre än fyra exemplar (handskrifter). Ett av dessa finns hos Library of Congress. En behändig liten bok med träpärmar klädda med kalvskinn. Inlagan är lite maskäten, men inte mer än att den går bra att läsa ändå.

Nåväl, det var inte Martino jag skulle skriva om, utan om bibliotekarien Platina. Vatikanbibliotekets första bibliotekarie värd namnet. Denne man föddes 1421 som Rudolfo Bartolomeo Sacchi de Piadena i Piadena, i närheten av Cremona. Senare tog han sig namnet Platina, latinisering av födelsestaden Piadena. Gossen visade sig vara tämligen intelligent och placerades därför i skola i Mantua bl.a. Så småningom blev han privatlärare åt familjen Gonzagas barn och undervisade i latin och grekiska. Livet som lärare blev emellertid alltför trist, varför han tog värvning som soldat under ett antal år. Efter detta begav han sig till Rom och lierade sig med de intellektuella. Han blev medlem av Collegia dei Abbreviatori, en sammanslutning av humanister som bl.a. protesterade mot påven, samt tillskansade sig diverse privilegier. Påven Paul II, upplöste denna sammanslutning och Platina hamnade i fängelse, men blev utsläppt efter fyra månader. Han hade dock icke bättrat sig ett dugg, utan hamnade åter i fängelse (Castel Sant Angelo). Paul II avled och efterträddes av Sixtus IV som var mer human och mycket mer intellektuell. Denne släppte Platina fri. Han var dock ganska medtagen vid frisläppandet, varför han reste till sin gode vän kardinalens villa i Tusculum för att vila upp sig. Under konvalescensen blev han bekant och vän med kocken Martino da Como.

Man bör ha en skicklig kock med lång erfarenhet, tålmodig i sitt arbete och mån om att få beröm. Han bör vara renlig och ha kunskap om olika råvarors egenskaper så att han vet hur olika sorters kött, fisk och grönsaker bör tillredas, och om de ska kokas, stekas eller ugnstekas. Han måste kunna avgöra om något är för salt eller smaklöst. Om möjligt ska han vara som mannen från Como, den främste av vår tids kockar. Från honom har jag lärt mig kokkonsten. Han ska inte vara glupsk eller girig, som fransmannen Marisius, så att han inte stjäl och äter upp det som hans herre ska äta.

Platina återvände – styrkt av vistelsen på landet – till Rom och sina intellektuella vänner.

År 1475 blev han utnämnd till bibliotekarie i Vatikanbiblioteket, den officiella utnämningen lär ha varit i juni samma år men redan 18 februari gjorde han iordning ett låneregister, där han var mycket noga med att även notera det han själv lånade. I en bulla från 15 juni 1475 finns noterat

att han får en fast lön samt extra personal och pengar som ska täcka nödvändiga nyförvärv och reparationer. Han skötte sitt jobb med glans och lyckades under sex år utöka samlingarna av handskrifter från 2 527 till 3 498 volymer. För att sona sin protest mot den tidigare påven skrev han även påvarnas historia, De vitis pontificum. Men kontakten med Martino glömde han inte. År 1474 utgav han så sin kokbok De honesta voluptate et valetudine, Om rättfärdig njutning och god hälsa. I förordet berättar han om sin vänskap med Martino och talar även om att han knyckt recepten från honom. Förutom receptdelen innehåller boken ett stort avsnitt om levnadsregler.

Om man har dålig mage bör man sova med ansiktet neråt, eftersom det hjälper matsmältningen, och genom att den naturliga värmen ökar kan slem inte samlas. På det sättet kokar skadliga vätskor bort […] Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk sover på rygg, för det kan förorsaka många allvarliga sjukdomar, eftersom flytande kroppsvätska kan infektera hjärnan, nerverna och njurarna om de hindras från sitt rätta lopp genom en sådan ställning […] På natten måste vi undvika månen, särskilt när vi sover, för den sätter kalla kroppsvätskor i rörelse och skapar många sorters katarrer, särskilt om månskenet faller på den sovandes huvud.

Av 1474-upplagan som trycktes av Ulrich Hahn finns ca 15 exemplar bevarade, 1475 trycktes så en ny upplaga och 1480 trycktes ytterligare en upplaga av Gerard av Flandern, en kringresande tryckare som hade hela sin utrustning på en kärra. Av denna upplaga finns ca 100 exemplar bevarade runtom i världen på olika bibliotek, varför man borde kunna sluta sig till att det var en stor upplaga som trycktes. Detta tyder på att boken var mycket populär. Denna kokbok, De honesta voluptate et valetudine, är den enda (kända) kokbok som trycktes under inkunabeltiden, dessutom i sju upplagor.

Vår vän Platina hann inte med så mycket mer i sitt liv, ty han insjuknade i pesten och avled 1481. Han begravdes i Santa Maria Maggiore i Rom bredvid sin lillebror Stefano, som dött i en olycka några år tidigare, endast 27 år gammal. Allt detta finns att läsa mer om i Mary Ella Milhams biografi över Platina som föregår översättningen till engelska (Tempe Arizona, 1989). En del finns också att läsa i Leonard Becks Two loaf-givers, Washington: Library of Congress, 1984.

Efter att ha läst dessa biografier och dessutom läst boken (på engelska) och funnit den enormt underhållande, begav jag mig till Rom för att försöka hitta Platinas grav i Santa Maria Maggiore. Detta var under det heliga året 2000, då alla portar stod öppna i de heliga kyrkorna. Rom var fullt av turister (och pilgrimer) och kyrkorna var bemannade med volontärer i blå västar som hjälpte besökarna till rätta. Jag dök på en av dessa och frågade om han kände till något om gravarna i kyrkan. Volontären visade sig vara amerikan och visste ingenting men blev väldigt intresserad. Han tog med mig till sakristian där vi träffade två unga holländska munkar som raskt bestämde sig för att ringa till signore di Attavanti som var chef över kyrkan och kunde och visste allt. Attavanti svarade tvärsäkert att graven finns inte här, fråga i Vatikanen. Alltså gick vi till Vatikanen för att fråga. Vatikanbiblioteket var stängt under två veckor på grund av påskhelg, så jag fick återvända till Sverige med oförättat ärende.

Vad skulle jag nu hitta på? På Svenska institutets bibliotek i Rom hade jag fått ett bra tips från Astrid Capoferro, om Vincenzo Forcella, som har förtecknat alla gravar i alla kyrkor i Rom. Han har alltså krupit omkring på kyrkogolven under minst 50 år (andra hälften av 1800-talet) och noterat alla texter på alla gravstenar och förtecknat dessa i ett trevligt litet verk omfattande 19 band (folianter). Detta fantastiska verk finns på KB. Alltså, jag beställde fram registerbandet och hittade ett antal hänvisningar som kunde ge något. På den tredje fick jag napp. En fin teckning förställande stenen, men även med kommentaren att han inte sett den, men att Schrader sett den. Lyckades även hitta Schrader, som hette Laurentius i förnamn, och levde på 1500-talet. Schrader hade även han en bild av stenen. Mellan Schrader och Forcella totalrenoverades kyrkan, varför det kunde vara troligt att stenen flyttats. Men vart? Längre kom jag inte den gången. Tiden gick och jag åkte iväg till Glasgow och IFLA år 2002. Vid ”newcomers tea” hamnade jag vid samma bord som Luigina Orlandi, från Vatikanbiblioteket. När nu tillfälle gavs kunde jag inte låta bli att presentera mitt lilla gravproblem för henne. Hon sa ”of course it is interesting for us also, because he was one of us”. Ett par veckor senare damp det ner ett tjockt kuvert i brevlådan, innehållande en otroligt vacker skrift om Vatikanbiblioteket, ett antal fina bilder

samt en karta over Santa Maria Maggiore med ett rött kryss i en nisch längst fram till vänster. Där fanns även en liten kommentar ”the place is difficult to find because they use it for storage”. Nu dröjde det alltså ytterligare två år innan jag fick tillfälle att leta igen. Plötsligt uppenbarade sig det lysande tillfället, Biblis praktbiblioteksresa till Rom. Schemat var fullspäckat av fantastiska studiebesök men under första dagen, måndagen, fanns en lucka på några timmar mitt på dagen. Buss 70 till Santa Maria Maggiore, kartan i högsta hugg och vi hittade nischen. Men var är gravstenen? Vi hittade en låst dörr och undrade om den kunde vara innanför. Då måste vi be den illvillige Attavanti öppna, skulle detta fungera? Men… till höger i nischen stod några plankor, en liten kärra samt en golvmopp (they use it for storage). Sagt och gjort, vi flyttade undan alltihopa och där var stenen. Jag kände direkt igen den från Forcellas och Schraders teckningar, men den var mindre än väntat. Jag överdriver inte om jag säger att jag hoppade högt av lycka. Min 15-årige son, Martin och Peter Schoultz från Fotografiska biblioteket, Moderna museet, var med och stod på avstånd och skrattade åt mig. ”Min morsa är inte klok” sa Martin,och skakade på huvudet. Kameran plockades fram och här är resultatet. (Bild s. 59)

Efter denna ”happening” följde en grundlig genomgång av Peterskyrkan samt studiebesök på Vatikanbiblioteket. Även 15-årige Martin blev omåttligt imponerad, speciellt av Gutenberg-bibeln tryckt på pergament. Men detta har redan flera andra skrivit om.

tove kjellander

Linné-resor digitaliseras

År 2007 firas 300-årsminnet av Carl von Linnés födelse i hela Sverige. Inom ramen för KB:s accessprojekt Öppna samlingar med temat ”Resor genom tiderna” kommer Linné-resor ur KB:s samlingar att digitaliseras. Lapplandsresan, Bergslagsresan, Dalaresan och Utlandsresan är planerade liksom Öländska och gotländska resan, Västgötaresan och Skånska resan.

Internationellt är intresset för Linnés resor mycket stort och därför kommer KB även att digitalisera översättningar av hans verk till både engelska och tyska, exempelvis

Lachesis Lapponica or a Tour in Lapland, now first published from the original manuscript journal of the celebrated Linnaeus / by James Edward Smith, London, 1811

och

Carl Linnäi Reisen durch das Königsreich Schweden welche ... zur Verbesserung der Naturkunde, Haushaltungs- und Arzneykunst von ihm angestellt, und mit Anmerkungen ... hrsg. worden. : Aus dem Schwedischen übersetzt [von Carl Ernst Klein] Leipzig, 1756.

Synpunkter till urvalsgruppen för Öppna samlingar kan lämnas till: Birgitta Fogelvik, tel. 08463 41 93, e-post birgitta.fogelvik@kb.se

birgitta fogelvik

AtypI – Association Typographique Internationale

Litteratur

Beck, Leonard N., 1912–199?. Two ”loaf-givers”, or, A tour through the gastronomic libraries of Katherine Golden Bitting and Elizabeth Robins Pennell. Washington : Library of Congress, 1984. – 223 s. Forcella, Vincenzo, 1837–1905. Iscrizione delle chiese e d’altri edifici di Roma dal secolo 11. fino ai giorni nostri / raccolte e pubblicate da Voncenzo Forcella. – Roma, 1869–1884.

Milham, Mary Ella. The latin editions of Platina’s ”De honesta voluptate”, Gutenberg-Jahrbuch, Vol. 52: 1977.

[Enligt inventeringen finns ca 60 bevarade ex. av 3. uppl., men efter att man läste in inkunabler i Libris, har jag hittat ca 40 till.]

Platina, Bartolomeo, 1421–1481. On right pleasure and good health / Platina ; a critical edition and translation of De honesta voluptate et valetudine by Mary Ella Milham. Tempe, Ariz. : Medieval & Renaissance Texts & Studies, 1997. – 511 s. Schrader, Laurentius. Monumentum italiae, que hoc nostro saeoulo & a Christianis posita sunt. Helmaestadi, 1592.

Massimo Vignelli mottogs som en rockstjärna när han äntrade scenen i den knökfyllda salen. Det var på årets AtypI-konferens, vid Lissabons motsvarighet till Konstfack, uppståndelsen skedde. Efter föredraget fick Vignelli helt följdriktigt skriva autografer till hänförda beundrare.

Vignelli var naturligtvis megastjärnan i det digra och namnkunniga bandet av föredragshållare. Han presenterade bl.a. sina designprogram för New York City Transit Authority och motsvarigheten i Washington DC.

Det blev närmast tumultartad stämning när han slutligen uppmanade den ”typsnittsgalna” församlingen att sluta göra typsnitt. ”Vi har alldeles för många redan. Nu skall jag tala om vilka typsnitt som är värda att använda.” Vignelli presenterade typsnitten kronologiskt och började

inte förvånande med Bodoni. Massimo Vignelli har för övrigt medverkat i en nyskärning av Bodoni; ”Our Bodoni” för World Typeface Co., 1989. Skärningens största förändring är att upp- & nedstaplar förkortats.

Century Expanded och Times var ingen överraskning men när han lyfter fram Helvetica och Futura som valda sans seriffer var det listval som väckte förvåning. Och när den svale och självsäkre Vignelli avslutar med att hylla Frutigers Univers tyckte många i församlingen att gränsen var nådd.

Richard B. Doubledays föredrag om Jan Tschicholds år på Penguin ställdes tyvärr in. Där kan den intresserade dock glädjas åt Doubledays bok som kommit ut i höst Jan Tschichold Designer. The Penguin Years. Det är en värdefull dokumentation av Tschicholds typografiska insats för pocketboken. Tschichold värderade också arbetet som en av sina största typografiska gärningar. ”God typografi för miljoner läsare” som han uttryckte det. glenn sjökvist

Arne Heine får pris

Hovboktryckaren Arne Heine har tilldelats Stiftelsens för de grafiska yrkenas främjande pris för sin mångåriga typografiska verksamhet och för den nyligen utgivna boken Arne Heines bok om typografi.

Festskrift!

Med KB, Kungl. biblioteket i Humlegården och i (cyber)världen – under redaktion av Margareta Törngren, Biblis ordförande – hyllas biblioteksråden Gunilla Jonsson, Barbro Thomas och Johan Mannerheim. Den 552-sidiga hyllningsvolymen speglar både biblioteksrådens och kb :s verksamhet. Formgivning Dick Norberg. Beställ av maud. lindoff@kb.se, pris 300 kronor.

Den predikande räven av Janken Myrdal, Pia Melin och Olle Ferm. Signum, 2006.

I kb finns en rikligt illustrerad 1400-talshandskrift av Magnus Erikssons landslag, den s.k. Kalmarhandskriften. I Den predikande räven kommenterar medeltidshistorikern Janken Myrdal samtliga

illustrationer samt utreder handskriftens historia och betydelse. En av illustrationerna föreställer en räv som talar till en samling gäss från predikstolen; ett av flera exempel på handskriftens kritiska hållning till prästerskapet!

Rättelse av bildtext

Willem Peppler har informerat Biblis red. om att flygplanet på sidan 52 i Biblis 35 är ett skolflygplan och inte något annat.

Medarbetare i Biblis 36

robert darnton är bokhistoriker och professor vid Princeton University. På svenska finns hans böcker Boken i rännstenen. Bland författare, kolportörer och boktryckare i Upplysningstidens undre värld (1984); Stora kattmassakern och andra kulturhistoriska bilder från fransk upplysningstid (1987) samt Pornografi och revolution. Förbjudna bästsäljare i det förrevolutionära Frankrike (1996). jonas ellerström är förläggare, författare och översättare. birgitta fogelvik är förste bibliotekarie vid Kungl. biblioteket. jim jakobsson är verksam som översättare från engelska, tyska och franska. tage jarolf är ordförande i Sällskapet Bokvännerna i Finland. steingrímur jónsson är förste bibliotekarie och avdelningschef vid Campus Norrköpings bibliotek, Linköpings universitet. tove kjellander är bibliotekarie vid Örebro universitetsbibliotek. monica langwe berg är bokbindare och konstnär. sandra ljung studerar grafisk design vid Forsbergs Skola i Stockholm. johan mannerheim är tidigare biblioteksråd och chef för avdelningen Specialsamlingar vid Kungl. biblioteket. per s. ridderstad är professor i bok- och bibliotekshistoria i Lund. glenn sjökvist är innehavare av Antikvariat Morris, specialantikvariat för typografi och grafisk form. wilhelm widmark är chef för avdelningen för e-resurser vid Stockholms universitetsbibliotek.

Biblis tackar Helge Ax:son Johnsons stiftelse för stöd verksamhetsåret 2006.