Biblis 35 (Hösten 2006)

Biblis 35

kvartalstidskrift för bokvänner

Hösten 2006 sek 80

Biblis

nummer 35 hösten 2006 redaktör ingrid svensson

3 Skamliga skrifter. Borgströmska eroticasamlingen i Kungl. biblioteket Carl-Michael Edenborg

29 Engelbrekts väg till Kungl. biblioteket Anna Höök

33 Om Stefania. Lars E. Petterssons tal till Stefania Malmsten på Berlingdagen den 16 maj då hon tilldelades årets Berlingpris

40 Firework Edition och boken som ett verktyg för att bearbeta världen Leif Elggren

48 ”Fantasin är nödvändig för att överleva.” Åke Hodell-samlingen i Kungl. biblioteket Magnus Haglund

56 De gamle norske skolebibliotekene i nordisk perspektiv. Om domkirkebibliotekene i tiden etter reformasjonen Ernst Bjerke

61 Nyheter & Noterat

72 Föreningen Biblis

Omslag Anders Lövgren

carl-michael edenborg

Skamliga skrifter

Borgströmska eroticasamlingen i Kungl. biblioteket

Erotican är boksamlandets navel. Genren, som sträcker sig från erotiska dikter och teaterstycken till pornografiska romaner, från smutshumor till radikal filosofi, är utmärkt väl lämpad för samlaren på fler än ett sätt: den kretsar kring den ensamma njutningen och drömmerierna om fulländning, böckerna är ofta tryckta i små upplagor, exemplaren är numrerade, indragna, förbjudna, smusslade, förstörda, och volymerna är inte sällan vackert illustrerade och inbundna.

Varje gammalt bibliotek med självaktning bör ha en giftkammare för den erotiska litteraturen. I Paris Bibliothèque nationale kallas avdelningen för ”L’Enfer”. I British Library för ”Private Case”. Och det Kongelige i Köpenhamn har sitt ”gemme”.

Kungl. biblioteket i Stockholm hade fram till 1937 ingen erotica att skryta med. Det rörde sig om någon enstaka hyllmeter med tämligen blygsamma objekt ”som förvarades i ett låst skåp i den dåvarande utländska avdelningens chefsrum”.1 Men i maj månad det året, kort efter att Hitlers flygvapen i Francos tjänst bombat sönder byn Guernica i Spanien, räddades nationalbiblioteket som genom ett trollslag ur den skamliga bristen.

Oscar Adolf Borgström (1877–1945), 1:e expeditionsvakt vid Kungliga pensionsstyrelsen, överlämnade då en samling om inte mindre än 1 312 volymer erotisk litteratur och sexualia till Kungl. biblioteket, närmare 42 hyllmeter. Samtidigt skänkte han en del ”erotiska konstsaker” till Nationalmuseum.

Den Borgströmska samlingen har bevarats som en sluten enhet på Kungl. biblioteket med en egen katalog, upprättad av bibliotekarien Nils Agrell. Under en längre period hölls den svartsjukt inlåst av för­

stebibliotekarien Harald Bohrn, som också var den förste att skriva om samlingen, som han sammanfattade så:

Med dagens moraluppfattning har väl åtskilligt av den tidigare sensationen kring BS tonat bort men dess omfång, dess förnämliga kondition och dess värde skall alltid utgöra ett monument över en föga känd och tydligen mycket särpräglad man och hans kuriösa samlargärning.2

När jag själv började hänga på Kungl. biblioteket 1987 var det fortfarande besvärligt att få tillgång till den Borgströmska samlingens nummer. Jag tvingades be misstänksamma bibliotekarier om särskilt godkännande för att få beställa upp böckerna. Naturligtvis bidrog hindren och hemlighetsmakeriet till att ge den här litteraturen en alldeles särskild lyster: det som döljs uppfattas ofta som viktigare än det som lättvindigt avslöjas.

I den här essän kommer jag att närma mig den Borgströmska samlingens monument och belysa en del av dess märkligheter och dess tillblivelse. Jag har koncentrerat mig dels på att kartlägga provenienser och spåra enstaka bokvolymers vandring från ägare till ägare genom århundradena, dels på att frilägga de känsliga delarna av samlingens själva tillkomst.

I var och en av de 1 312 volymerna har O. A. Borgström sorgfälligt infogat sitt exlibris, som är utfört 1937; inklistrandet gjordes alltså inför överlämnandet av böckerna. Denna gest utropar högröstat: ”Jag gjorde det här!” Men kan det vara så att själva detta högröstade avslöjande syftar till att dölja något? Redan tidigt frågade man sig hur Borgström med sin vaktmästarlön hade råd att bygga upp denna samling av ofta ytterst dyrbara volymer, med tanke på de nätta summor som många av böckerna hade kostat. Som Bohrn skriver: borgströms exlibris, utfört av anonym konstnär 1937.

oscar adolf borgström, kring 1915. personalfotografi från kungliga pensionsstyrelsen.

Dock väckte det åtskillig förundran, att en vaktmästare i ett statligt verk haft medel att realisera en så exklusiv hobby och man framkastade en förmodan, att det här var fråga om en bulvan och namnen på en del gamla fina herrar cirkulerade såsom antagbara. Men denna hypotes har aldrig kunnat bevisas och inte heller har man lyckats styrka teorin, att Borgström skulle ha bedrivit någon sorts avgiftsbelagd lånerörelse med sina dyrgripar.3

Denna gåta kommer att få sin lösning i den här essän, som kommer att presentera en tidigare okänd person som finansierade och byggde upp samlingen tillsammans med Borgström och vars identitet Borgströms skrikiga exlibris syftade till att dölja. Denne operaälskande matematikers namn är som hämtat ur en roman: Severin Wigert.

Den erotiska litteraturens framväxt

Så länge det funnits litteratur, har det funnits erotica. Särskilt under vissa epoker har kärleksdiktningen, som kretsar kring förälskelsens romantik, kompletterats av en diktning kring den fysiska kärlekens former, med eller utan vardagsspråkets vulgaritet.

Erotican är inte bara en ”vänsterhandslitteratur” för autoerotisk njutning: den kan vara humoristisk, underhållande, samhällskritisk, sublim, informativ; den kan stärka en patriarkal, kvinnofientlig, heteronormativ gemenskap; den kan angripa normer och tabun och riva ner förtryckande ordningar; den kan vara konservativ eller radikal och ibland bådadera och ibland ingetdera.

Alla stora civilisationer har haft sin erotica, från den romerska med sin Catullus och sina pompejiska väggmålningar, till Japan med sina obscena akvareller. Den europeiska civilisationens första pornograf var renässansförfattaren Pietro Aretino, kallad ”furstegisslaren” i början av

1500­talet. Men den första boomen för den erotiska litteraturen inföll under andra hälften av 1700­talet, med författare som Restif de la Bretonne, markis de Sade och A.R.A. de Nerciat – i Sverige kan en konstnär som C. A. Ehrensvärd nämnas.4

Det slutande 1700­talets pornografiska litteratur har under de senaste femton åren blivit föremål för en hel del forskning och reflexion. Bokhistorikern Robert Darnton har i en serie arbeten, bl.a. den till svenska översatta Pornografi och revolution, visat hur ”smutslitteraturen” ofta hade ett politiskt syfte och förmedlade upplysningens idéer till ett bredare lager läsare.

Den andra stora boomen för den erotiska litteraturen i den europeiska civilisationen ägde rum vid förra sekelskiftet: särskilt i det tidiga 1900­talets Tyskland pågick en ivrig erotisk publicistik, vilket avspeglas tydligt i den Borgströmska samlingen.

Den tredje – och sista? – högkonjunkturen ägde rum under 1960talet, då de juridiska fördämningarna bröts ner och pornografin för första gången accepterades inom den normala bokcirkulationen. I Sverige startades under åren efter 1965 en hel uppsättning småförlag som ägnade sig åt att ge ut nyskriven och nyöversatt erotisk litteratur.5

I vår samtid är pornografin ett starkt fenomen. Den debatteras, analyseras, attackeras, försvaras, stöts och blöts. Berättelsen om den Borgströmska samlingen kan bidra till att ge diskussionen något den ofta saknar: en historisk kontext. De 1 312 volymerna bildar ett exklusivt tvärsnitt genom de senaste 500 årens erotiska texter: vi kan betrakta dem som årsringarna i en gammal, obscen ek.

Proviniensernas skådespel

Den Borgströmska samlingen är uppseendeväckande på flera sätt. Dess största värde ligger naturligtvis i att den är så väl sammanhållen och innehåller en lång rad ovanliga förstaupplagor och obskyra titlar, till och med ett och annat unikum. Men även samlingens kondition är över lag exemplarisk: den pryds av en lång rad lyxiga bokband från den Hedbergska firman – den förnämsta i Sverige på Borgströms tid – som står sida vid sida med de ofta ytterst påkostade förlagsbanden. Bohrn: ”På allt kan man se, att donator varit en man, som gått till verket med omsorg, intresse och stor oräddhet i fråga om expenserna.” 6 Dock misstar sig Bohrn i sitt antagande att det är Borgström som låtit binda in böckerna: de flesta Hedbergbanden

kommer från samlarna Fredrik Langenberg och Severin Wigert.

De drygt 1 000 titlarna (1 312 volymer) är geografiskt fördelade på följande sätt:7 Frankrike och Belgien 483, Tyskland och Österrike 327, Italien 60; England 48; Sverige 47; på latin 31; Norge 5; Grekland, Spanien och Ungern 4; Indien 3; Kina 1. Till detta kommer en stor mängd bokkataloger, småtryck, grafiska blad och fotografier från olika länder och epoker som inte katalogiserats.

Några tydliga tendenser i urvalet av böcker och bilder framträder inte i samlingen. Där finns allt från billiga samtida porrfotografier till 1500talsklassiker, från Voltaire till tysk 1900­talssexologi. Där finns erotisk lyrik och prostitutionsutredningar, där finns sadism, homosexualitet, pedofili, onani och pinuppor. Hela spektrat av könslivets mångformiga avtryck är representerat.

Det skulle kräva för mycket utrymme att diskutera samlingens enskilda titlar. Harald Bohrn går i sin essä igenom åtskilliga av de finare numren. Jag har istället fokuserat på att kartlägga provenienserna. Var och hur köptes böckerna? Vilka är de tidigare ägarna? I vissa fall har det varit möjligt att spåra enstaka volymer ett par hundra år tillbaka i tiden, via en rad olika svenska privatsamlare och antikvariat. Ibland är det enkelt: upp till fyra olika exlibris kan vara inklistrade innanför pärmen. Ibland krävs det detektivarbete: lusläsning i antikvariats­ och bokauktionskataloger, förteckningar över boksamlingar och rullor från bokbinderier. I appendix finns fynden listade. Men det finns fler fynd att göra.

När det gäller erotica så erbjuder den svenska bokhistorien några få men avgörande fixpunkter, som alla finns representerade i den Borgströmska samlingen. Den tidigaste storsamlaren var greve Adam Horn (1717–1778). I den handskrivna förteckningen över hans bibliotek dyker åtskilligt pikant upp.8 Anders Burius har sammanfattat den Hornska samlingens karaktär: ”De allra flesta verken var av påfallande lätt karaktär – från ’galanteries’ till ren pornografi.”9 I den Borgströmska samlingen möter vi Adam Horns namnteckning och sigill åtskilliga gånger.

Lite senare under 1700­talet hittar vi Gustaf Hallenstierna (1741–1813), känd för sin dagbok Mina kärleksäventyr (utg. 1972)10, där han nitiskt redogör för sina förförelser/våldtäkter av pigor runtom i Sverige. Från hans bibliotek på godset Norrby (utauktionerat 1893)11 har några nummer letat sig fram till Borgströmska samlingen.

En av de få kvinnliga boksamlarna som även intresserade sig för erotica är Hedvig Ulrika De Geer (1752–1813). Hennes exlibris stöter vi på i åtskilliga av Borgströms volymer. Tyvärr finns ingen förteckning över hen­

illustration ur markis de sades la nouvelle justine,

1797. borgström 272:5.

chorier, académie des dames, 1680. borgström 764.

nes samling, som enligt C. M. Carlander skingrades efter hennes död.12 Från första hälften av 1800­talet, en period som brukar anses vara en lågkonjunktur för erotican, hittar vi i den Borgströmska samlingen exemplar från några samlare. Där finns titlar som tillhört en annan kvinnlig samlare, Gustava Eleonora Lindahl (1769–1840, C.C. Gjörwells dotter). Där finns flera volymer med namnstämpeln ”J. STROKIRK ” som enligt C.M. Carlanders Svenska bibliotek och ex-libris tillhörde Jakob (Jeppe) Strokirk (1789–1856), brukspatronen. Föga förvånande hittar vi också några volymer som tillhört kung Karl XV (1826–72), känd för att ha varit den erotiskt mest vidlyftiga av alla svenska regenter.

Efter mitten av 1800­talet tar det erotiska boksamlandet fart i landet. Det främsta namnet är Christoffer Eichhorn (1837–1889), amanuens vid

Kungl. biblioteket och storsamlare. Eichhorn är även känd för att tillsammans med bokförläggaren Per Hanselli ha givit ut det tunna häftet Kakamoja med obscen humor 1872 och för den första svenska översättningen av Boccaccios Decameron (1861–62).

Christoffer Eichhorn är inblandad i en av de mer gåtfulla händelserna i den erotiska bokhistorien. 1882 gav Klemmings antikvariat ut en bokauktionskatalog med titeln Bibliographie des ouvrages de poésie et de théâtre français, faisant partie de la bibliothèque de feu m. le baron de ***, membre de plusieurs sociétés savantes. I Kungl. bibliotekets exemplar hittar vi följande anteckning:

Eichhorns samling / ingen auktion blef af / ingen utdelning af katalogen i Sverige. [– – –] Utomlands ansågs det hela vara en mystifikation. Endast ett enda anbud inkom, hvadan försäljningen instäldes; den var ämnad att för sig gå i Waxholm [som stod utanför Auktionsverkets monopol] med endast ägaren och N. Eskilsson som publik, öfverbjudande hvarandra med full kännedom om anbuden. – Ingenting blef af.

Kort därefter arrangerade Bukowskis en auktion med delvis samma böcker, förtecknade i två kataloger (nr 9 och 12, 1883–84): Catalogue des livres rares et curieux sur l’amour, les femmes et le mariage […]. Den auktionen tycks verkligen ha blivit av, det finns exemplar av katalogen kvar med slutprisanteckningar.

Emellertid kompliceras sakerna ytterligare av en sentida bibliografisk hänvisning. Enligt Terence J. Deakins

Catalogi librorum eroticorum : a critical bibliography of erotic bibliographies and book-catalogues från 1964 var det inte Eichhorns böcker som såldes på auktionen, utan den svenske storsamlaren greve Ludvig Manderström (1806–1873).13 Detta stöds av att samlingens ägare i den första katalogen kallas ”… m. le baron de ***, membre de plusieurs sociétés savantes…” (Greven och utrikesministern Manderström var medlem av Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Svenska akademien).

tysk boksamlares exlibris, ur: borgström 896.

För Deakins uppgift talar det faktum att titlarna i de båda katalogerna (Klemmings och Bukowskis) bara delvis överlappar. Mot talar det faktum att vi inte hittar minsta exlibris eller namnteckning från Manderström i Borgströmska.14 Det definitiva svaret på gåtan får anstå till senare forskning. I den Borgströmska samlingen finns hur som helst många erotiska volymer med Christoffer Eichhorns exlibris och namnteckning, de flesta av dessa återfinner vi också i Bukowskikatalogerna.

Åren 1906–10 såldes en av de största privata boksamlingarna som Sverige skådat, det så kallade Hammerska biblioteket.15 Bland de drygt 50 000 (!) volymerna hittar vi flera som senare letat sig in i den Borgströmska samlingen, antingen inköpta direkt eller via ytterligare någon ägare. Christian Hammer (1818–1905) var verksam som guldsmed och juvelerare i Stockholm. Hans enorma samling hölls inrymd i ett träruckel på Skansen i obelönad väntan på kungligt tillstånd att därstädes upprätta ett museum och bibliotek med samlingarna.16

Den som skrev auktionskatalogen över det Hammerska biblioteket var Birger Lundell (1880–1935), tjänsteman vid Centralpostkontoret,

några, av många, hedbergband i samlingen.

såg ut vid den här tiden. Stickprov bland de franska korten i de okatalogiserade delarna av Borgströmska samlingen har inte gett till känna något svenskt material.19 Däremot importerades och såldes en hel del dylikt material, bl.a. från firmorna Franska konstagenturen20 och Lundbergs förlag.21 Och det finns indicier på att det nattetid, i kulisserna i Råsunda, producerades en del inhemska porrfilmer.

När det gäller den erotiska litteraturen finns mer stoff bevarat. Under 1800­talet utkom i ytterst begränsade upplagor en och annan pornografisk titel, oftast med humoristisk tendens. Det är titlar som Ode till allas moder (1839)22 , Messalina (1851), Sådant kan man låta bli (1863)23 , Kakamoja (1872), Opp med kardusen (1882), Knulliaden (u.å.) m.fl. Särskilt intressant vore att lokalisera ett exemplar av John Clelands Glädjeflickan, eller m:lle Fanny Hills lefvernesbeskrifn. som kom ut hos Riis & C. i Stockholm 1870 och som inte återfinns på något svenskt bibliotek.

Under 1920­talet väcktes intresset för den ursprunglige pornografen, Pietro Aretino. Under 1920­ och 30­talet utkom de tre delarna av hans Samtal (Ragionamenti), i svensk översättning av Francesco Luzio, i klandestina utgåvor. Men redan 1923 publicerades en egendomlig volym, veterligen aldrig tidigare uppmärksammad, i form av en svart pappkapsel med guldtryck som innehåller fyra svarta pappmappar med reproduktioner av renässanskonstnären Guilio Romanos pornografiska illustrationer till Aretinos kärlekssonetter.24

På insidan av pärmarna hittar vi en lapp med följande text:

1923:1 Aretino 1–4. / Föreningen P·E·N·I·S . (Privatissima Eroticorum

Novorotum Illustratorum Societas efter initialerna kallad PENIS ). ’Föreningen för förvärvande av konstnärligt utfört privattryck’, tillställer månatligen i numrerade exemplar sina medlemmar 4 sällsynta nytryck av framstående såväl äldre som alldeles moderna konstnärers arbeten (pris 10 kr.). [– – –] Upplagan är begränsad till 500 exemplar (endast för föreningsmedlemmar).

Ovanpå den första, vita lappen har man klistrat ytterligare en, röd lapp med denna text:

Till medlemmar av föreningen (som utåt kallar sig Sinep – med initialerna baklänges –) antagas endast personer med artistiska eller folkloristiska intressen, konstnärer och samlare. Medlemmarna ombedes på det enträgnaste att så förvara publikationerna, att dessa icke råka i händerna på omogna personer, framför allt icke minderåriga.

borgström 884.

Samma år som P·E·N·I·S . gav ut sitt konsttryck (som väl var det enda av föreningens projekt som såg dagens ljus), publicerade Wahlström & Widstrand en svensk översättning av Edward Huttons Aretino ­biografi – knappast en slump. Här finns något för framtida forskare att gräva i!

Det återstår att reda ut hur distributionen av den inhemska och importerade erotican gick till. Det mesta gick nog via postorder. Men Hagströmerbibliotekets chef Ove Hagelin har berättat muntligt för mig hur det kunde gå till på 50­talet när han arbetade på Rönnells antikvariat i Stockholm. I Norrmalmspassagen, nära Maximteaterns vevmaskin där hugade kunde beskåda cancanflickor för en spottstyver, stod på den tiden en viss Wilhelm ”Ville” Malmros iförd fingerlösa yllevantar och sålde billiga deckare och annat krafs som Rönnells inte ville saluföra. Men under disk levererade han även flagellantböcker och annat skabröst till fina herrar, vilket blev uppenbart när den unge Hagelin skulle rycka in under lunchtid: när herrarna såg att Ville inte var där, vände de genast på klacken med sina bruna påsar.

I allmänhet kan väl sägas att den svenska förkrigstiden såg ett växande erotiskt intresse. Från 1910­talets dekadensdiktning och framväxten av en homosexuell subkultur, över de nya arbetarförfattarnas erotiska livsglädje och Krusenstjerna­affären pekar trenden obönhörligt mot 1950­ och 60­talens sexuella revolution.

hedbergband, borgström 268:1.

Samlarna

Låt oss nu göra ett försök att närma oss individerna som byggde upp den Borgströmska samlingen, till att börja med den som tog på sig ansvaret och skammen att vara donator: Oscar Adolf Borgström. Harald Bohrn samlade en del muntliga upplysningar om denne inför sin essä från 1971. Han skriver:

Han levde ytterst spartanskt och unnade sig knappt maten. Han verkade mycket intelligent och var speciellt välbevandrad inom musiken och framför allt på operans område. Han idkade inget umgänge med sina kamrater och var i hög grad

en enstöring. Ogift förblev han livet igenom. Muntlig tradition gör gällande, att han gav intryck av att ha kommit på oriktig plats i tillvaron. [– – –] Han lär ha haft lätt att fatta agg till folk och det berättas, att då han på sin femtioårsdag uppvaktades av en hyllningskommitté, visade han densamma med gåvor och allt på dörren.25

Född den 9 december 1877 i Nyköping, gick Borgström antagligen i skolan i Stockholm varefter han i början av 1900­talet reste till Tyskland och utbildade sig till kypare, ett yrke han utövade mellan 1902 och 1913, då han började som vaktmästare vid Kungl. pensionsstyrelsen på Engelbrektsgatan 5–7, där han också tilldelades en tjänstebostad. Efter pensionen 1937 (samma år som donationen) slog han sig ned på Bergsundsgatan 11, vid Hornstull på Södermalm. Han avled den 31 juli 1945 och begravdes på Skogskyrkogården. Vid ett besök vid graven annandag påsk 2006 visade det sig att kyrkogårdsförvaltningen hade tagit bort stenen.

borgström 860.

En hel del möda har ägnats att hitta spår av Borgström i hans samtid, men varken i de homosexuella kretsarna kring Adelborg och Santesson26 eller i den erotiskt intresserade kretsen kring paret SprengelKrusenstjerna dyker han upp. Av allt att döma höll han sig för sig själv.

På sidan 5 reproduceras för första gången ett fotografi av Borgström (troligen taget kring 1915).27 Vi möter ett ansikte som är en underlig blandning av grovhet och förfining. I det samsas närmast feminina drag med bondsk primitivitet på ett säreget sätt.

Redan 1925 hade Borgström bestämt sig för att donera sin samling till KB: i ett testamente daterat den 15 juli det året förordnar han att böckerna ska tillfalla Kungl. biblioteket och ”konstsakerna” Nationalmuseum. Orsaken till att det kom att dröja tolv år innan donationen genomfördes är inte känd. Dock framstår 1937 som ett mer symbol­

ur: borgström okat 28.

borgström 72.

parna i den okatalogiserade delen finns ett kvitto daterat den 27 november 1927 och ställt på ”Dr. S. Wigert, Stockholm”.30 En granskning av det fina bokbinderiet Hedbergs rullor avslöjar att Wigert mellan 1911 och 1922 lät binda in flera erotiska titlar som återfinns i Borgströms samling.31 Borgströms testamente, där han bestämmer om donationen, är upprättat vid mitten av 1920­talet. Det verkar som om de nu ansett samlingen färdig. Ändå dröjde det av okända anledningar fram till 1937 innan donationen verkligen genomfördes, under vilken tid de fortsatte att tillföra samlingen nya nummer, inte minst från Eric Österlunds antikvariat 1930.

Vad för slags människa var då Severin Wigert? Han föddes i Stockholm av rika föräldrar den 15 oktober 1871, var alltså några år äldre än Borgström. Både han och hans enda syskon, brodern August (1875–1970), förblev ogifta och barnlösa. Föräldrarna dog tidigt: modern Anna Carolina (född Arosenius) redan 1880, och fadern, godsägaren Lars Severin, fyra år senare. Vem som därefter tog hand om bröderna Wigert har ej kunnat fastställas.

Hur träffades Borgström och Wigert? Det vet vi inte. Det finns emellertid ett indicium på när det skedde. 1905 flyttade Wigert från Banérgatan 2 till Engelbrektsgatan 13. Sex år senare flyttar han till nummer 5.32 1915 flyttar han vidare till Birger Jarlsgatan 60 där han kom att stanna fram till sin död. Under några år bodde han alltså på samma adress som Borgström, som hade sin tjänstebostad i Kungl. Pensionsverkets fastighet på Engelbrektsgatan 5–7. Säkerligen bodde de där tillsammans.

Förutom sin passion för erotica hade de båda herrarna Borgström och Wigert ytterligare ett gemensamt intresse: opera. Matematikern var en stor operaälskare, liksom hans broder August som under 1920talet skrev ett par libretton.33 Det berättas om Severin Wigert att han var en flitig operabesökare och att han brukade tänka på matematik medan han lyssnade. Detta intresse blir tydligt även i beskrivningen av hans borgerliga och relativt okristna34 begravning vid Solna kyrka, den 16 februari 1941:

[– – –]. Severin Wigerts ämneskolleger kommer alltid att minnas hans osjälviska intresse för vetenskapen, hans urbana väsen och hans trofasthet.38

Jag har inte lyckats lokalisera några brev eller anteckningar som rör Wigerts boksamlande. Av allt att döma ville Wigert inte att hans hobby skulle bli känd av omgivningen – därav det osynliga infogandet av böckerna i den Borgströmska donationen.

I det Hedbergska bokbinderiets rullor, där alla kunders titlar och adresser noggrant antecknas, framgår ytterligare något som bidrar till att kasta ljus över Wigerts liv. Under åren 1916 och 1921 anges inte Birger Jarlsgatan som adress, utan ”Hospital, Konradsberg”. Konradsbergs sjukhus, som låg i Marieberg, var sedan 1861 Danvikens efterföljare och kallades för ”Dårarnas slott” även om det i våra dagar är mer känt under namnet Rålambshov. Det var med andra ord ett mentalsjukhus. Innan nytt material kommit i dagen kommer vi inte våra båda samlare närmare inpå livet. Det återstår för oss bara att ta en titt på något som på ett dramatiskt sätt kastar ljus över Wigert, Borgström och deras gemensamma besatthet: Severin Wigerts exlibris, reproducerat här intill. I Svensk exlibris-tidskrift från 1912 finns det omnämnt: ”Exlibris för amanuensen Severin Wigert, Stockholm. Teckn. 1911 efter ägarens idé av konstnären Arthur Sjögren.”39 Det dyker också upp i några av de matematiska skrifter som ingick i Wigerts donation till matematiska biblioteket, den 25 januari 1940.

severin wigerts exlibris, utfört av arthur sjögren 1911.

Wigerts och Borgströms exlibris förefaller vid första anblicken mycket olika, inte minst det senares obscenitet skär i ögonen. Men vid närmare granskning finns där likheter. Så här beskriver Harald Bohrn Borgströms exlibris:

En naken man med en kraftigt tilltagen lem i erigerat tillstånd söker ta sig upp till en på ett klipputsprång vilande sfinx i kvinnogestalt,som böjer sig ut över klippkanten och kysser mannen i fråga.40

Förlagan till Borgströms exlibris är en målning av den tyske symbolisten Franz von Stuck: ”Der Kuss der Sphinx” från 1895. Frågan är om Bohrn har rätt i att mannen ”söker ta sig upp” eller om det snarare är så att sfinxen, en representation av Kvinnan, snarare håller ut honom över avgrunden.

fotografi från 1916 av severin wigert, okänd fotograf. privat ägo.

Severin Wigerts exlibris föreställer en naken man som vänder ryggen mot två grupper: dels ett kors vid vars fot en liten mansfigur slingrar sig, dels en sfinx vars ena, jättelika bröst omfamnas av en mycket liten man. Temat är nietzscheanskt och homoerotiskt: huvudrollen spelas av den frie mannen som förnekar såväl kvinnans/moderns inflytande som den kristna traditionens självförsakelse och undergivenhet. Överskriften är radikal: ”Non serviam” – ”Jag tjänar inte”. Det kanske inte var så konstigt att Wigert hade ett starkt intresse för Strindberg. Kristendomskritik, misogyni, homoerotik, positivism, opera och pornofili – se där ett ytterst fascinerande andligt kluster som pockar på en grundlig idéhistorisk utredning, men det här är inte dess plats. Vid mitten av 1920­talet testamenterar Borgström allt han äger, bortsett från erotican, till Wigert.41 Denna gest besvaras inte – Wigerts testamente är helt till broderns förmån. Arbetarklassmannen Borgström får stå för den skamliga uppgiften att vara donator av de erotiska böckerna och konstverken. Den högborgerlige Wigert bevarade sin ära. Vågar vi anta att de båda samlarna var älskare? Det verkar inte orimligt, men återstår att bevisa. Vad vi har är två originella män från olika samhällsklasser, två ogifta outsiders som under en period bodde ihop och som förenades i sin kärlek till opera och erotica.

En sjuttio år gammal gåta har fått sin lösning. En ny historia har börjat skrivas. Nu återstår bara att öppna den Borgströmska samlingen för läsare och forskare genom att infoga den i Libris och blotta den för publiken i en utställning som gör rättvisa åt dess magnifika, erotiska monument.

NOTER

1. Harald Bohrn, ”Borgströmska samlingen av erotisk litteratur i Kungliga biblioteket: Några ord om dess bestånd och dess skapare” i Bibliotek och historia : festskrift till Uno Willers, Stockholm 1971, s. 12. Det kan också nämnas att Bohrn i samma veva lät publicera en artikel i Svenska föreningen för medicinsk psykologi om erotisk litteratur i allmänhet.

2. Ibidem, s. 24.

3. Ibidem, s. 24.

4. Jag har givit ut en samling av Ehrensvärds erotiska laveringar och teckningar: C.A. Ehrensvärd, Lustens förvandlingar, Stockholm 1997.

5. Bokförlag som Termac, Obelisk, Elephant Press, Cornice, Amber, Rondex m. fl., där i synnerhet herrarna Anderberg, Meurling och Häggkvist var drivande.

6. Bohrn, s. 13.

7. Här följer jag Bohrn, s. 13f.

8. Cod Holm U311.

9. Anders Burius, ”Gustaviansk konvenans: kring Adam Horns bibliotek” i Några hyll(nings)centimeter: festskrift till Folke Sandgren, Acta bibliothecae regiae stockholmiensis LVIII, Stockholm 1998, s. 422.

10. Gustaf Hallenstierna, Mina kärleksäventyr: en dagbok från sjuttonhundratalet, red. och med inledning av Gardar Sahlberg, Stockholm 1972.

11. Förteckning öfver böcker och planschverk (som tillhört Norrby bibliotek å Munsön), Stockholm 1892 (auktionen 18 jan 1893).

12. ”Hon var stor bokvän och samlade ett rikhaltigt bibliotek, som blef skingradt efter hennes död.” C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, II, Stockholm 1904, s. 798. Till detta stycke har Carlander även fogat en fotnot med följande lydelse, intressant i sammanhanget: ”’Minnet af hennes bröllop förvaras uti en väl bekant satyrisk visa’, säger G. A. Wärnhjelm i sina (otryckta) Upplysningar och tillägg till Ristells Anekdoter om Gustaf III:s Hof och Regering. (Till sid. 216.) För:n har förgäfves efterspanat detta bröllopsqväde.”

13. Terence J. Deakin, Catalogi librorum eroticorum : a critical bibliography of erotic bibliographies and bookcatalogues, London 1964, s. 16.

14. Inte heller hittar vi någon erotica i Grefve L. Manderströms boksamling enligt den af honom upprättade förteckning, del I–II, Stockholm 1874, men kanske är detta snarare ett argument för att det faktiskt är från Manderström som titlarna i Eichhorns katalog kommer? Det vore nämligen märkligt om Manderström inte hade samlat på sig någon erotisk litteratur. Eller kan det helt enkelt vara så att Eichhorn inköpte Manderströms erotiska titlar till sin egen samling och därefter sålde dem vidare? Om Manderströms karaktär, se också Anders Burius, ”Baron Slusk spionerar”, Biblis 2000:1.

15. Lundell, Birger, Förteckning öfver Hammerska bib -

lioteket, del 1–20, Stockholm 1906–10.

16. Se Hammers eget förord ”Au Roi!” i Catalogue de la bibliothèque Hammer à Stockholm, del I–VIII, Stockholm 1886, där han bönar och ber konungen om att få bygga ett museum/bibliotek på Skansen.

17. Birger Lundell, Kapten Fredrik Langenbergs bibliotek, Stockholm 1910, förordet s. 3.

18. Eric Österlunds antikvariat, Värdefulla äldre och nyare böcker i skilda ämnen … katalog no VI, Stockholm 1930.

19. I albumet Borgström OKAT 28 hittade jag dock följande anteckning på baksidan av ett kort som föreställer en kvinna som penetrerar sig själv med en dildo fastsatt i ett bord: ”Fått af Kjelman [?], som fått det af Keper [?], som tagit det hos ett luder. Från 5 Kindstugatan.”

20. ”Prislista B. Äkta Fransk Kamera-konst från Franska konstagenturen, Stockholm 1.” Ur listan: ”’Badbilder’, pikant sällsynt serie, uteslutande skandinavisk upptagning, rek. som synnerligen vackra och intressanta kort. Format 9 x 14 cm. blank ton. Priskomplett à 10 fotografier: 3:- [– – –] N:o 10 ’I sängkammaren’. En samling utsökta fotografier av den högsta konstnärliga verkan, delvis naket, samtliga modeller iförda eleganta underkläder, strumpor skor etc. en verkligt elegant serie; vacker röd ton, kabinettsformat. Pris komplett à 10 fotografier: 5:-”

21. ”År 1924–25, Priskurant över Konstkort – Böcker – Skämtartiklar, Lundbergs förlag, postfack 701, Stockholm 1.” I förordet berättar ”Eric Lundberg, köpman” om sina tio år i branschen. Avdelning A innehåller ”Äkta oretuscherade fotografier” som påstås riktas till konstnären som inte har råd med levande modeller. Ur listan: ”18. ’I boduairen.’ [sic] Utsökt, vacker serie i brun ton, format 9x14 cm, delvis naket, eleganta motiv, av mycket pikant intresse. Pris komplett à 10 fotografier: 2:50” Här finns också några böcker: ”Husarlöjtnant Flints kärleksäventyr”, ”En uppasserskas minnen. Själsbekännelser. 288 sid., stort format. [– – –] En verkligt pikant bok.”

22. ”Ode till allas moder af en stor skald, Stockholm, tryckt hos A. Wallin 1839.” Ett finstämt ode till kvinnoskötet.

23. Denna mycket säregna och roliga text, avtryckt av mig i antologin Köttets poesi 1: könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist (1995), påstås i katalogen till Borgströmska samlingen vara författad av ”Carl Ambrosius Thorgny Westring, f 1793.”

24. Borgströms exemplar, med nr 884, är veterligen det enda bevarade.

25. Bohrn, s. 23.

26. Nils Santesson kommenterar varken Borgströms eller Wigerts död i sin enormt omfattande dagbok, be -

varad i KB:s handskriftssamling.

27. Jag hittade bilden efter en hel del letande i en pärm med personalporträtt i Kungl. Pensionsstyrelsens arkiv, Riksarkivets filial i Arninge.

28. Krister Rasmussen, Ex Erotica: det erotiske motiv i exlibris-kunsten, København 1952, s. 12.

29. Brev till Borgström från Georg Ecke, december 1921, Borgström OKAT kapsel 30.

30. Borgström OKAT 30.

31. Det Hedbergska bokbinderiets rullor, som finns bevarade på KB, under signum 288 He 3, utgör ett fantastiskt bokhistoriskt källmaterial.

32. Enligt Hedbergska bokbinderiets rullor.

33. De båda operalibrettona heter Svea och Goterna

34. Severin Wigerts broder August gick ännu längre i sin iver att undvika varje kristen symbol i sin egen jordfästning 1970: ”Jag önskar icke jordfästas i svenska kyrkans eller något annat kyrkosamfunds ordning. [– – –] Ingen klockringning. Inga psalmer. Intet kors i dödsannonsen”. Tyvärr pryds Wigertska familjegravens sten på Solna kyrkogård (nr 396, kvarter 9) av ett stort kors.

35. Osignerad artikel i Svenska Dagbladet, 17 februari

1941.

36. Det finns knappast något skrivet om Severin Wigert. En källa har varit professor emeritus Yngve Domars föreläsning i Uppsala från den 29 september 1978 i samband med Stockholms universitets 100-årsjubileum där han talar om ”Matematisk forskning under Stockholms högskolas första decennier”, <http://www.math. su.se/matematik/Historia/Historia.html>. Stor hjälp har jag fått av pensionerade matematikprofessorn Rooney Magnusson, tack! Låt mig här också inskjuta ett tack till Mats Rehnström som haft vänligheten att ge värdefulla synpunkter på en tidig version av essän.

37. Enl. uppgift från Rooney Magnusson i brev 29 mars 2006.

38. F. C. [Fritz Carlson], dödsruna i Svenska Dagbladet, den 10 februari 1941.

39. Svensk exlibris-tidskrift, Stockholm 1912, s. 26.

40. Bohrn, s. 13.

41. Då Wigert redan var avliden vid tidpunkten för Borgströms död, tillföll dödsboet Borgströms närmaste syster. Enligt bouppteckningen var denna dock omyndigförklarad och inspärrad på sinnessjukhus.

PROVENIENSER

BS = Borgströmska samlingen, Kungl. biblioteket. Horn = Förteckning over Adam Horns bibliotek, Cod Holm U 310.

Eichhorn/Klemming = Bibliographie des ouvrages de poésie et de théâtre français, faisant partie de la bibliothèque de feu M. le baron de ***, membre de plusieurs sociétés savantes, Klemmings antikvariat 1882.

Eichhorn/Bukowski = Catalogue des livres rares et curieux sur l’amour, les femmes et le mariage, Bukowskis auktionskataloger nr 9 och 12, 1883­84. Hammer = Förteckning öfver Hammerska biblioteket, del 1–20, Stockholm 1906–10.

Langenberg = Kapten Fredrik Langenbergs bibliotek, Stockholm 1910. Österlund = Värdefulla äldre och nyare böcker i skilda ämnen, Eric Österlunds antikvariat, katalog nr 6, Stockholm 1930.

BS 6–7: Guénard, Les capucines, Paris 1802 – J. Strokirk –Österlund 1010.

BS 20: Godart d’Aucour, Thémidore, La Haye 1760 – Horn s. 574 – Österlund 1004.

BS 22: Restif de la Bretonne, La fille naturelle, La Haye 1769 – Horn s. 555 – Langenberg 3352 – Österlund 1179.

BS 26:1–3: Restif de la Bretonne, Le pied de Fanchette, La Haie 1769 – Horn s. 623 – Österlund 1187.

BS 54: Le Parnasse libertin, Cythère 1775 – Eichhorn/Bukowski 546.

BS 56: Voltaire, La Pucelle D’Orléans, Genève 1780 – Hammer 20032.

BS 65: Cleland, La fille de joye, Paris 1751 – Eichhorn/Bukowski nr 362.

BS 71: La Fontaine, Contes et nouvelles en vers, del 2, Amsterdam 1755 – Eichhorn/Klemming 38 – Eichhorn/Bukowski 564.

BS 79:1–2: Feketi, G. De Ma solitude sans chagrin, Lausanne 1789 – H.U. De Geer – Österlund 984.

BS 81: Mirabeau, Le libertin de qualité, Paris 1801 – Eichhorn/ Bukowski 277.

BS 96: Le cabinet d’amour et de Vénus, Cologne u.å. – Eichhorn/ Bukowski 533.

BS 103: Réstif de la Bretonne, Le Paysane Pervertie, 1–4, La Haie 1776 – Hammer 18493–96.

BS 115:1–4: Restif de la Bretonne, Les Françaises, Neufchâtel 1786 – Eichhorn – Langenberg 3353–56 – Österlund 1190. Blyertsanteckning av Eichhorn: ”Kr 200:­ Högst sällsynt! […] 34 grav. varav n:ris 28 och 31 äro sign. Binet.”

BS 179: Mirabeau, Erotika biblion, Rom 1783 – Langenberg 3203.

BS 184: Christern, Biographien berühmter hamburgischer Freudenmädchen, Neustadt 1861 – Eichhorn/Bukowski 427.

BS 186: Thèatre gaillard, Londres 1803 (Stuttgart 1858) – Eichhorn/ Klemming 232 – Österlund 1218.

BS 192: Jouffreau de Lagerie, Le joujou des demoiselles, Londres 1757 – Eichhorn/Klemming 234 – Eichhorn/Bukowski 540.

BS 196: Cleland, J. La fille de joye, Lampsaque 1751 – Horn s. 620 – Österlund 929.

BS 218: Christern, Memoires und galante Abenteuer der Ida Jonas, 3 upplagan, Altona u.å. – Eichhorn/Bukowski 430.

BS 229: La Blairie, Jupiter – H.U. De Geer – Eichhorn/Bukowski 704 – Herman Wallin – Österlund 1028, med exlibris från De Geer, Eichhorn, Wallin.

BS 244: Nerciat, Les écarts du tempérament, esquisse dramatique, Londres 1785 – Eichhorn/Bukowski 253 – Österlund 1148.

BS 260: Nerciat, Félicia, 1–4, Londres – Hammer 17825–28.

BS 266:1–2: La Fontaine, Contes et nouvelles en vers, Paris 1770 – Eichhorn/Klemming 40 – Eichhorn/Bukowski 565

själv gick igenom under uppbrottet från Harriet Bosse. Den döende Engelbrekts slutreplik skrev Strindberg efter brevet från Harriet Bosse den 3 september ”Gertrud, älskade hustru, kom! Kom fort!”

Engelbrekt skrevs i sorg, saknad och längtan. Det kan kanske förklara varför Strindberg inte riktigt orkade leva sig in i karaktärerna i Engelbrekt på samma sätt som i de tidigare historiska dramerna. Rollpersonerna blir inte lika mänskliga och direkt levande som i till exempel Erik XIV och Kristina.

I Öppna brev till Intima Teatern, kapitlet ”Ur några förord till Historiska dramerna” skriver Strindberg: ”Engelbrekt är ett av Sveriges vackraste minnen, och jag ansåg mig böra hålla karaktären så högt och så rent som Schiller gjort med sin Wilhelm Tell.”

Engelbrekt hade urpremiär på Svenska teatern i Stockholm den 3 december 1901 men lades ner efter endast tre kvällar. Kritiken var skarp och Strindberg återkommer till den i Öppna brev till Intima Teatern: ”När man om hösten 1901 mördade min Engelbrekt, synes man ha varit ledd av samma lumpna motiv som Måns Bengtsson, när han mördade sin. Jag har förlåtit illgärningen, men jag har inte glömt den!”

När John Landquist redigerade och gav ut dramat Engelbrekt i August Strindbergs Samlade skrifter 1916 hade han inte tillgång till originalmanuskriptet. Under rubriken Anteckningar till trettiofemte delen skriver han ”Originalmanuskriptet till Engelbrekt äges av borgmästaren Arvid Ulrich, som emellertid vägrat undersökning därav…” Arvid Ulrich var borgmästare i Säter och var en stor samlare av manuskript och andra handskrifter.

Enligt en artikel i Nya Dagligt Allehanda den 12 december 1933 om Strindbergs drama Gustaf III nämns Engelbrekt med andra manuskript ägda av hovjägmästaren och godsägaren Helge Axelson Johnson.

Manuskriptet såldes på Pro Finlandia­auktionen i februari–mars

1940 till fil.dr Erik Kempe, senare VD för Mo och Domsjö AB , och har sedan dess varit i Kempes barn och barnbarns ägo.

Sedan 1940­talet har Engelbrekt varit deponerad i Kungl. biblioteket och har under hela tiden varit tillgänglig för forskare. I Strindbergs efterlämnade papper, den så kallade Gröna säcken, i KB finns anteckningar, scenerier med mera som rör Engelbrekt.

När manuskriptets ägare tidigare i år deklarerade sin avsikt av sälja manuskriptet ingrep Willem Peppler. Peppler förvärvade manuskriptet, och genom en synnerligen generös donation från Pepplers sida är nu

Berlingpriset 2006

Stefania Malmsten tilldelas Berlingpriset 2006 för att hon med tillit till den typografiska bokstavens elementära former, till dess kraft och skönhet, visar att traditionsmedvetande går att förena med nyskapande och personligt uttryck. Hennes arbeten utmärks av analytisk klarhet och lyhördhet för uppdragets egenart. I en tid då den grafiska formgivningen alltmer överger sitt intresse för läsaren för att istället ägna all kraft till att fånga konsumentens uppmärksamhet visar Stefania en hoppfull väg; att det är fullt möjligt att uttrycka en cool samtidskänsla – ofta i kombinationen affektivt laddade fotografiska bilder och typografi – med respekt för betraktaren/läsarens vilja och önskan att lämnas ifred att läsa. Stefanias typografiska tilltal stimulerar både betraktaren och (den typografiskt medvetne) läsaren i oss.

Berlingpriset instiftades av hovgrafikern och formgivaren Karl-Erik Forsberg (1914–1995) och delas ut till en ”framstående svensk formgivare för föredömlig formgivning, teknisk skicklighet och utmärkt bokstavsbehandling.” Priset har fått sitt namn efter Forsbergs typsnitt.

Watkins' Heroine. Bild: Liselotte Watkins. Modernista/Die Gestalten Verlag 2006.

typografiskt gestalta, klart och intuitivt, karaktäriserar, tycker jag, den betydande typografiska formgivaren.

Stefania (hennes initialer SM är desamma som nämnde typografiske gigant, en lustighet som jag inte kan låta bli att framhålla, och Times är ett typsnitt hon ofta använder!) står mitt i samtiden. Hon tycker inte om pastischer; hon hämtar typografisk kraft i traditionen – men hon härmar den inte.

Våra valmöjligheter som typografer är nu i det närmaste oändliga och typsnitts-trender avlöser varandra i allt snabbare takt. Men Stefania använder sig av några få beprövade som motsvarar hennes krav på användbarhet. Det är inte uttryck för rigiditet eller överdriven puritanism. Snarare kan det liknas vid poeten som ålägger sig en snäv yttre form för att inom denna begränsning hämta kraft till det egna uttrycket.

Avslutningsvis kan jag inte avhålla mig ifrån att säga något om begreppet ”god smak”. I dag är det omtvistat. Har god smak något värde? Är det lika med klassförtryck? Är det enbart en social konstruktion mellan människor? Är det en personlig egenskap att jämföra med begåvning? Inom konsterna kan god smak definitivt vara ett hinder för den konstnärliga sanningen. Vad skulle Strindberg eller Jelinek vara med god smak tillsatt? Förfärliga tanke. Men inom typografi är det kanske annorlunda, eller? För mig är det problematiskt. DN:s ganska nyligen omgjorda bilaga På Stan kan inte beskyllas för typografiskt god smak. Den spekulerar sannolikt i så kallad kommunikation. Jag har inte brytt mig om att fråga Stefania vad hon tycker. Med tanke på vad hon gör är svaret givet. Stefanias arbeten genomsyras av vad jag kallar god smak. Jag tycker inte alltid om god smak; det finns betydelser i begreppet som definitivt har för mycket borgerlig försiktighet, osäkerhet och fina gatan över sig. Men inte i Stefanias fall. Hos henne är definitivt den goda smaken en styrka.

Stillbild från film för Rodebjer. Höst/Vinter 2006. Foto: Göran Olsson.

Tre uppslag från bidrag till tidningen Graphic tillsammans med illustratören Paul Davis.

Två uppslag från katalog till Ann-Sofi Sidén på Moderna Museet.

Diverse logotyper.

Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Bodil Malmsten, Bonniers 2003. Foto: Ola Bergengren.

Leif Elggren Cu. Stockholm – Göteborg 1982. En performance. Torrnålsgravyr och boktryck samt en 7" vinylsingel i en box. Upplaga: 252 st. Storlek: 200 x 200 mm. (FE No. 2.1).

Leif Elggren, FRAMFÖRANDE. Stockholm 1979. 46 s. Limbunden bok i box. Text och teckningar. Upplaga: 36 st. Storlek: 210 x 266 mm. (FE No. 1.2)

figurerna i teckningarna och utförde uppgifter i relation till olika objekt och föremål.

Jag hade ofta skrivna instruktioner till dessa framföranden. Dessa texter och fotografierna från de utförda handlingarna sammanställde jag till små enkla böcker som utgjorde en dokumentation av det som hänt. Ofta var inlagan fotostatkopierad på Svenskt Arkiv medan omslaget kunde vara screentryckt.

Efter Konsthögskolan köpte jag tillsammans med några kamrater/kollegor en korrekturpress från 1965, en Korrex, samt en liten ”Vinge”, en Heidelberg från 1936. Vi införskaffade också flera regaler med bly- och trästil. Detta blev stommen i en trycksaksproduktion. Vi blev oberoende och kunde för en ringa kostnad producera böcker och andra trycksaker. Vi tryckte mycket affischer och inbjudningskort till våra egna föreställningar, konserter och utställningar.

Upplagorna har varierat från 3 till 1 000 exemplar. Vi övertog produktionsmedlen! Detta blev också starten för bokförlaget Firework Edition som jag 1978 startade tillsammans med Thomas Liljenberg som ett sidospår till vårt konceptuella projekt Firework. –”Vid mitten av 70-talet bodde vi i samma fastighet på Sigtunagatan 5 i Stockholm. Vi kom från olika håll, men fann ganska snart ett gemensamt intresse i frågor om konst. Våra samtal ledde fram till ett projekt som vi kallade Firework (namnet tog vi från en film av Kenneth Anger) och det kom efter en tid att engagera flera av husets hyresgäster, vilka också sysslade med konstnärliga verksamheter.” (Elggren/ Liljenberg. Citat ur katalogtext till utställningen Lägenheten, Forum, Stockholm 1991) – När de flesta satt och gjorde estetiska överväganden planerade vi strukturer, samarbeten, gränsöverskridningar och olika system där vi och alla andra kunde röra oss, arbeta, bo och leva. Vi talade om

Vesuvius – En antologi dikt och bild. Författares Bokmaskin, Stockholm 1974. Eric Fylkeson, Leif Elggren, Per-Eric Söder, Bruno K Öijer.

Leif Elggren och Thomas Liljenberg, EXPERIMENT WITH DREAMS, Stockholm 1996. En brevkorrespondens. 230 s. Offset och fotostat. Limbunden. Storlek: 220 x 320 mm. (FE No. 79) The Guru Papers, gratistidskrift utgiven i Linköping 1972.

Deras nybildade skivbolag PHAUSS (som senare utvecklades till Radium 226.05) stod som utgivare. Jag tryckte och bekostade själv samtliga delar till boxen i 252 exemplar.

Jag kommer ihåg när Thomas Liljenberg och jag hade gjort ett projekt på Sveaborg i Helsingfors. Ett gigantiskt batteri hade byggts upp under 30 dagar i Strandkasernen på Sveaborg. Vi jobbade där varje dag. Mätte spänningar i det framväxande batteriet och iakttog och nedtecknade händelser både i det yttre och inre rummet. Mycket var subtilt och otillgängligt för besökarna på plats. Efteråt blev det naturligtvis självklart med en bok som dokumenterade och beskrev alla processer i projektet. Det resulterade i boken ElektrolysElektrolys II. Den gav vi ut som en mapp, en dokumentsamling, 1982 på Firework Edition. Vårt projekt Firework utvecklades, vi arbetade på och allt relaterades till lägenheten på Sigtunagatan 5 i Stockholm. Lägenheten som var ett tredje, något som vi förhöll oss till utan att blanda in våra personliga historier. Det blev många olika projekt som relaterade till lägenheten: utställningar, föreställningar, trycksaker, m.m.

Tidigt 1983 blev vi inbjudna till Holland av en konstnärsgrupp i Groningen. Dom drev ett slags utställningsverksamhet i ett gammalt garage som dom kallade Metro. Vi åkte dit och tejpade upp lägenhetens ytterkonturer i skala 1:1 på golvet. Vi placerade in ett par tältsängar i lägenhetsformen och sov där som om vi sov i lägenheten i Stockholm. Vår uppgift var att varje natt när vi lagt oss högt beskriva för varandra minnen från lägenheten. Vi talade tills vi somnade.

På morgonen antecknade vi våra drömmar. Avsikten var att se om detta under en nu lång tid pågående arbete med ett opersonligt tredje (alltså lägenheten) på något sätt hade tagit sej in i det mest personliga i den mänskliga konstitutionen, våra drömliv. Drömmen lurar man inte! Vi bodde där i 14 dagar, arbetade på nätterna (drömde) och skrev ner våra drömmar på mornarna. Publiken kunde se det hela växa fram på dagtid då utställningen var öppen. Detta blev, precis som Elektrolys-exemplet ovan, också en bok, en projektredovisning i form av en mapp med dokument, affisch och drömbok. Vi kunde trycka en del själva med hjälp av boktryckspressen vi förfogade över.

Drömboken blev för omfattande med för mycket text att handsätta. Vi var tvungna att hitta en annan lösning.

Pengar hade vi ju som vanligt inga. En morgon såg jag en stor annons i Dagens Nyheter om att Canon kommit med en ny, fin och avancerad kopiator. Företag kunde få låna den under några dagar för att se hur bra den var. Ett smart affärstrick. Vi såg vår chans. Vi hade ju faktiskt ett bokförlag, ett företag, så det gick bra. Kopiatorn anlände och vi kopierade under några dagar för allt vad vi var värda. Sedan ringde vi och tackade för lånet och uttryckte vår belåtenhet med maskinen, men just nu hade vi ingen möjlighet att investera i en sådan maskin. Den var stor, den var dyr. Canon kom och hämtade. Dagen efter kom ett argt telefonsamtal från en av säljarna. Han hade noterat att räkneverket visade att det gjorts 10-tusentals kopior på ett par dagar och det skulle vi få betala. Men så blev det ju inte, det stod uttryckligen i annonsen för maskinen att man fick prova den och några begränsningar i antalet kopior fanns naturligtvis inte angivet där. Det blev en bra drömbok.

Vid den här tiden kretsade våra tankar mycket omkring urval och rättvisa respektive orättvisa i livet. Vi diskuterade maktstrukturer i världen och i konstlivet. Vi snickrade på en idol-lista. Vi valde att koncentrera oss på 1900-talet, modernismens ikoner inom bildkonst, musik och litteratur. Vi ville göra en lista med tolv idoler baserade på ett strängt urvalskriterium; utseende och livsföring (och gärning naturligtvis). Under många år höll vi på med detta.

Många namn fördes på tal. De flesta hade aldrig en chans. De var antingen för korta och tjocka eller hade för dålig hållning. Exempelvis ville vi ha in Ad Reinhardt på vår lista, men han var för korpulent, för rund, det funkade inte.

Detta var en stor besvikelse, vi tyckte mycket om hans arbete, både i text och bild. Men så var det, inte många passerade. Många låg och bubblade i åratal utan att få komma in. Till slut hade

Leif Elggren och Thomas Liljenberg, FIREWORK phase 1:8, Stockholm – Groningen. Stockholm 1983. Drömbok (62 s.), fyrsidig folder, affisch i en mapp. Upplaga: 100 st. Storlek: 220 x 320 mm. (FE No. 13)

vi en sträng och asketisk lista på tolv idoler, självklara ikoner ur den modernistiska garderoben. Men det intressanta med detta projekt var inte de tolv klart lysande utan de tusentals och åter tusentals som hade valts bort, de som fanns på den svarta listan. De misslyckade, de utanför stående. De som saknade de förutsättningar och attribut som krävdes. Detta var en oerhört orättvis lista. Men det är ju så det ser ut, eller hur? Vi hade en klar idé om en installation med namnet Idol. Vi presenterade projektet för Moderna Museet i Stockholm. De båda cheferna var intresserade vid ett första möte, men sedan blev det tyst. Tiden gick och vi skrev ett brev och frågade lite försiktigt vad som hände med vårt förslag. Ingen reaktion. Vi skrev ytterligare brev, flera brev och till slut fick vi svar att de tänkt om, att vårt projekt inte var så intressant längre. Då surnade vi till och skrev flera brev och krävde en motivering. Och så var vi igång. En brevväxling hade uppstått. Vi på ena sidan och de dåvarande cheferna på Moderna Museet på den andra. Vi insåg raskt att denna korrespondens höll på att utveckla sej till en konkret fortsättning på vårt projekt om urvalets principer. Vi befann oss i den traditionella roll som så många känner igen: att stå med mössan i hand längst bak i kön och bara vänta på sin tur till livets soppkök. Vi började inse att vi hade ett nytt redskap, brevet blev vårt nya medium. Vi iscensatte i brevform en rad situationer och tillstånd. Vi kunde med den konstnärliga praktiken lyfta oss själva i håret och inta positioner som vi annars aldrig hade haft möjlighet till. Det är ett privilegium att arbeta med konst! Vi insåg att detta skulle bli en bok i slutändan och att vi ändå, på vårt sätt, kunde blixtbelysa maktens strukturer inom konstvärlden precis som vi tänkt med vår idol-lista. Vi körde på med våra brev, ömsom lismande, ömsom hotande. Vi drog in Påven och Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. Alla kom skyndsamt till vår undsättning och kunde inte förstå hur Moderna Museet kunde tacka nej till ett dylikt förslag. Påven erbjöd sej omedelbart att ställa ut projektet i Vatikanstaten. Men vi ville ju ställa ut på Moderna Museet! Så till slut skickade vi ett förslag på vernissagekort till de båda cheferna som då gick i taket. Dom hade ju tackat nej till denna utställning för länge sedan. Men det datum som stod på kortet var det datum då boken senare kom att ligga på deras skrivbord.

Detta hade vi räknat ut. – Boken är ett fantastiskt medium, enkelt och effektivt. Och den kan vara synnerligen användbar utifrån en subversiv position. – Ett nej, som i detta fallet, fick oss att ändra riktning, byta strategi för att ändå kunna genomföra det vi hade föresatt oss.

Idol blev ett viktigt projekt: att vända ett underläge, om inte till ett överläge så i alla fall ett läge där VI angav spelreglerna. En anständig rollfördelning där den auktoritära hierarkiskt orättvisa ordningen tillfälligt bröts. Vi såg en möjlighet i detta. En metod. Ett verktyg att detronisera det förblindande tillståndet i världen med.

– I början på 70-talet vaknade Lauri Perälä en morgon starkt indignerad. Han hade haft reklaminslag i sina drömmar. Han hade blivit avbruten i sitt drömarbete av ett kommersiellt budskap om Hitlers konsthistoria som nu givits ut i bokform. Han blev så arg över detta intrång i den mest privata delen av sin person att han direkt skrev ett brev till Marknadsrådet och klagade. En tid senare fick han brev från Marknadsdomstolen som sa att han vänt sej till fel instans, han skulle istället skriva till KO (Konsumentombudsmannen). Ifrån KO fick Lauri senare ett svar om att detta inte kunde föranleda någon åtgärd. – Drömmen mötte den strukturerade verkligheten. Reklaminslag i drömmarna stimulerade oss i kombination med Idol-projektet att gå vidare.

1996 gav vi ut boken Experiment With Dreams, en brevsamling med över 200 brev.

Under cirka ett års tid hade vi skrivit till olika kändisar, filmstjärnor, politiker, institutioner och maktmänniskor runt om i världen. Genomgående för korrespondensen var anklagelser riktade till mottagarna om att dessa stulit idéer ur vårt undermedvetna, våra drömliv, någonting vi samtidigt krävde ekonomisk ersättning för. Nästan varje brev avslutades med ett ”Send us money on Swedish postal number...” Bland mottagarna återfanns bl.a. Påven John Paul II, William Gibson, Bill Gates, The Rolling Stones, Margret Thatcher, Richard Gere, Brigitte Bardot, Cindy Crawford, Coca Cola Co., Norman Mailer, Slobodan Milosevic... Många av dom som fick brev har också svarat. Som man kan vänta är flera av dessa svar irriterade och upprörda. Andra är artiga eller för-

söker skämta tillbaka. Som helhet ger den absurda korrespondensen en både skrattretande och utmanande spegelbild av vår tids sociala förhållanden, präglade av ett ekonomiskt och medialt värdespel. I fokus står den ”vanliga” människan, ”mannen på gatan” och hans relation till makthavare på olika plan (vår roll som konstnärer: att ur ett underläge använda de verktyg som står till buds och vända på steken och vägra spela med, att ta över!). Utgångspunkten för vår bok Experiment With Dreams är universella frågor kring rättvisa, fördelning, underläge och ekonomi. Medvetenheten och ilskan om den extrema orättfärdighet som råder i världen gjorde att vi skrev boken i ett närmast furiöst tempo och med ett behov av att konfrontera våra drömmar och frågor med verkligheten.

Thomas More, UTOPIA, Stockholm 2003. 112 s. Upplaga: 3000 st. Limbunden. Storlek: 110 x 180 mm. (FE No. 98)

2003 lät vi (CM von Hausswolff och jag) trycka upp Thomas Mores Utopia från 1516 i 3 000 exemplar. Vi deltog samma år i Venedigbiennalen inom ramen för projektet Utopia Station, curaterat av Molly Nesbit, Hans Ulrich Obrist och Rirkrit Tiravanija. 3 000 böcker skeppades ner till Venedig där vi malde ner hela upplagan och förvandlade den till pappersmassa. En form för handpapperstillverkning hade vi fått tillverkad i Stockholm. Ett stiligt vattenmärke sydde vi fast på formen. Under två veckor formade och guskade vi papper i Venedig. I en stekhet trädgård hängdes arken upp för torkning för att sedan finnas tillgängliga för besökarna att gratis ta med hem. Kanske kunde ett personligt Utopia nedtecknas på dessa ark?

För oss var boken under lång tid den enda möjligheten att nå ut med vår verksamhet. Att utanför de etablerade institutionerna och kommersiella gallerierna skapa ett ”bokens utställningsrum”.

Många konstnärer gör en utställning under en månad och den ses av en begränsad publik. Boken kan nå ut nästan överallt och är inte begränsad i tid och rum.

Den står oftast i ett motsatsförhållande till den traditionella konstens fetischerande av konstobjektet. Dessutom erbjuder den möjligheten att kombinera text, ljud och bild.

Konstnärsboken som medium och genre har aldrig fått något riktigt fotfäste i svensk konst. Många svenska konstnärer har dock realiserat olika intressanta bokprojekt och några få presentationer och utställningar har genomförts. – Här bör nämnas Sune Nordgren, Mats B., Leif Eriksson och Bo Cavefors, som tidigt gjorde goda insatser för denna konstform. Många konstnärer som använt sej av konstnärsboken har arbetat på ett gränsöverskridande sätt, boken har blivit en möjlighet att föra ut verket.

www.fireworkedition.com www.fireworkeditionrecords.com

magnus haglund

”Fantasin

är nödvändig för att överleva”

Åke Hodell-samlingen i Kungl. biblioteket

Utanför en sybehörsaffär på Övre Husargatan träffar jag Margareta Orreblad som sedan 1969 har drivit det ansedda konstgalleriet Mors Mössa i Göteborg. Vi talar om ljud- och bildkonstnären Leif Elggren och de märkliga förbindelser bakåt och framåt i tiden som länkar hans konstnärskap med såväl Ernst Josephson och Swedenborg som med Mors Mössas existens som galleri.

En av Leif Elggrens skivinspelningar, M (utgiven på samlingscd:n The Hidden City, 2004), bygger på ett telefonsamtal med Margareta Orreblad. Hon berättar där om en aupairvistelse i Frankrike i början av 1950-talet då hon träffade en gammal dam, över 90 år gammal, som i slutet av 1880-talet varit hushållerska i konstnären Allan Österlinds hem på ön Bréhat vid Bretagnekusten. Kvinnan hade mött Ernst Josephson, som var inneboende hos familjen Österlind under 1887–88, och som då bedrev spiritistiska experiment. Josephson tecknade olika konstnärers, författares och kungligheters ansikten i profil och undertecknade med deras namn: Bellman och Swedenborg, Michelangelo och Rembrandt, Gustaf II Adolf och Wolfgang Amadeus Mozart. Men på sitt ljudspår låter inte Leif Elggren berättelsen vara i fred. Den avbryts av elektriska störningar, knäppljud och knaster, som om någon satt med en störningssändare och skickade alternativa meddelanden. Det påminner om Åke Hodells arbeten från mitten av 1960-talet, inte minst i föreställningen Lågsniff där den fingerade flygresan till Spaniens solstränder hamnar i en krigszon med bombkrevader och kulsprute -

smatter och de citerade diktraderna av poeten Carlos Alvarez avbryts av den åtskilliga gånger upprepade frasen ”Raspa sönder deras ord! Klipp av deras meningar!”.

Jag berättar för Margareta om mitt arbete med Åke Hodells arkiv (Acc. 2003/20), som sedan några år finns på handskriftsenheten på Kungl. biblioteket i Stockholm. Det rör sig om ett mycket omfattande material, och därtill noggrant katalogiserat av Hodell i olika pärmar, dels kring de olika åren i hans liv (Åke Hodell levde mellan 1919 och 2000), dels kring de olika verken i hans produktion.

Det är inte alldeles lätt att kategorisera Åke Hodells skapelser, skall de betecknas som litteratur, bildkonst, elektroniska kompositioner eller scenverk? Hur går det ena över i det andra? Den långa verklistan sträcker sig från 1940-talets barnpjäser (bland annat Rännstensungar från 1944), över bokdebuten med diktsamlingen Flyende pilot 1953, de konkretistiska text-bild-experimenten på 1960-talet (igevär, General Bussig, Orderbuch, Självbiografi m.fl.), 1970-talets ljudkompositioner och radiopjäser (220 Volt Buddha, Djurgårdsfärjan över floden Styx, Slaget vid Gettysburg, Resan till Rom m.fl.), fram till den självbiografiska romankvartetten Skratta Pajazzo, Kråksymfonin, Elddopet och Galgenfrist. Förutom lådor med tidningsurklipp, kapslar med diabildsmaterial, häften med originalmanus och andra publikationer, samt personliga handlingar, består arkivet av ungefär 90 tjocka pärmar.

Det som blir alltmer uppenbart, ju noggrannare man studerar de olika skedena i konstnär-

Åke Hodell (1919–2000) författare, förläggare, ljud- och bildkonstnär, en portalfigur inom den svenska 1900-talsmodernismen.

skapet, är själva konsekvensen i arbetet. Det som på ett plan tycks höra ihop med 1960-talets formexperiment och gradvisa politisering av förhållandet mellan konst, människa och samhälle, tar i Åke Hodells fall sin början flera decennier tidigare och handlar i grunden om en etisk problematik: kan konsten betyda ett annat slags frihet, ett ifrågasättande av alla former av maktutövning, en befrielse från det som stänger inne?

Intresset för surrealismens formspråk inleds till exempel redan på 1930-talet. I en anteckning i pärmen från 1939 beskriver Åke Hodell surrealismens teknik: ”Till det okändas värld, till dröm och undermedvetande hör också tingens oväntade och överraskande sammanställning, liksom blandningen av exakta verklighetsformer och deras underliga övergång till fantasi. Utsträckning i djupet. Djupperspektivet går så långt att vår blick anar oändligheten. Redan häri ligger förnimmelsen av något fjärrhörande, något som är bortom verkligheten, något som är öververkligt.”

Från 1946 intresserar sig Hodell också för John Heartfields collageteknik och för noggranna anteckningar om dadaismen. 1948 skriver han om hur dadaisterna genom ”det irrationella, meningslösa, slumpartade skapade sina verk på ett utspekulerat chockerande sätt […] dada arbetar också med collage, sammansatta av nummerlappar och spelkort, bokstäver, fragment av tidningssidor och sönderrivna boksidor, detaljer av fotografier, metallföremål och maskinföremål.” Intill kommentaren finns en sida med skjuthål genom bokstäverna, precis som i Självbiografi, en bok som kommer ut först 1967. Åke Hodell arbetade uppenbarligen med sina idéer under lång tid, och använde sig också, på ett raffinerat vis, av upprepningen som metod. Samma detaljer återkommer om och om igen, i snarlika formationer, men i olika verk.

– Jag är helt övertygad om att vi lever i den tid som kommer, säger Margareta Orreblad. Det är det som är den verkliga konstens hemlighet, den skapar förbindelser mellan det som är nu och det som kommer sedan, den lever i flera tidsplan samtidigt. Det är också därför som konstnärskap som Åke Hodells och Leif Elggrens blir så starka. Åke Hodell, Leif Elggren och Ernst Josephson hör samman inte bara genom det sätt på vilket deras respektive konst förvandlar det biografiska till något fantasiartat, gränsöverskridande, allomfattande. Det finns också mer konkreta mötespunkter, som det faktum att Leif Elggren designade omslaget till cd-boxen Verbal Brainwash and other works (Fylkingen, 2000), som Åke Hodell hann korrekturläsa precis före sin död 29 juli 2000. Leif Elggren hade vid denna tidpunkt inte någon tillräckligt stor skrivare som kunde reproducera det utvikbara omslaget i fullformat; i stället fick Åke Hodell en miniatyrversion i tändsticksaskformat och var tvungen att använda lupp för att kunna läsa den tryckta texten.

Men de tre konstnärerna har också alla förbindelser till Dalarö. Under en lång följd av år, från mitten av 1980-talet och framåt, tillbringade Leif Elggren sommarhalvåret på Dalarö. På samma plats, men 100 år tidigare, bodde Ernst Josephson under flera sommarvistelser och målade bland annat det berömda porträttet av Fru Jeannette Rubenson på en glasveranda. Dalarö var också platsen för en av Åke Hodells mer livsavgörande upplevelser. En julisöndag 1928 kom flygkaptenen

Sommaren 1919. Åke Hodell tillsammans med mamma och pappa på sommarnöjet Nissero.

Albin Ahrenberg på besök under sin turné runt landet för att popularisera flyget med hjälp av en Junkers F-13, ett monoplan med flottörställ.

I pärmen 1919–1930 finns följande beskrivning: ”Ur dagboken. Ett ljust minne: att jag en julisöndag 1928 fick flyga med kapten Albin Ahrenberg i hans Junkers F-13 över Dalarö. Efter landningen bestämde jag mig för att bli flygare. Ett mörkt minne: kunde inte lära mig Heidenstams Sverige utantill. Varje gång jag stod i stram givakt vid min bänk och deklamerade dikten kom jag av mig. Alltid på olika ställen. Någon dag innan höstterminen slutade förlorade lärarinnan tålamodet. Hon tog mig i örat och ledde mig fram till svarta tavlan och kommenderade mig att längst till vänster börja skriva Sverige om och om igen. När hela den långa svarta tavlan var fullskriven med diktens två strofer, befallde hon mig att sudda ut Sverige och sedan skriva Sverige om igen och därefter sudda ut Sverige. Jag höll på med det i två timmar.”

Båda dessa detaljer bildar viktiga utgångspunkter för Åke Hodells konstnärskap. Heidenstamtrakasseriet återkommer i den konkretistiska omskapelsen Verner von Heidenstam, Nya dikter, utgiven i januari 1967 på det egna förlaget Kerberos. Hodell har ritat figurer med blyertspenna över de olika sidorna i Heidenstams diktsamling och sedan hällt svart tusch i figurerna så att bara vissa av orden i dikterna blir synliga. I nedbrytningen av ordningen uppstår ett underjordiskt associationsspråk, med delvis nya förbindelser mellan orden och den omgivande verkligheten. Bläckfigurerna liknar djur på vandring över boksidorna. En anarkistisk motmakt ger sig till känna, mitt i den ceremoniella nationalromantiska värld som Heidenstam besvärjer.

I pärmen från 1967 finns mängder av tidningsklipp om Heidenstams tyskvänlighet och fascistiska böjelser, om möten med Rudolf Hess på Övralid, och prisanden av den nya ordningen under Mussolini efter ett besök i Italien 1924: ”Det var en stormande förtjusning. Nu sluter verkligen hela folket upp bakom Mussolini.” 26 oktober 1934 står Heidenstam utanför sin flotta herrgårdsfastighet och talar entusiastiskt om utvecklingen i Tyskland. ”Min åsikt är nu som förr att det nya Tyskland genom sin segerrika kamp mot bolsjevismen bringat den kommunistiska vågen i Europa att stagnera och därigenom – som vi hoppas

Illustration ur Åke Hodells sabotageverk Verner von Heidenstam. Nya dikter, från 1967.

– räddat den europeiska civilisationen. Därför måste vi av hjärtat vara Tyskland tacksamma och hoppas att det lyckligen skall finnas en väg ut ur alla svårigheter.”

Den enskilda detalj under Åke Hodells liv som oftast åberopas i de olika pärmarna är flygolyckan 17 juli 1941, klockan 13.20, när Åke Hodell störtade med sitt stridsplan under en övningsflygning. Planet, en SK 15 (Klemm 35), kom i spinn på 100 meters höjd, och snurrade två varv innan det gick i backen. Åke Hodell var ensam i planet. Hans mekaniker Harry Nordblad tog ett fotografi av det havererade flygplanet strax efter att Åke Hodell tagits loss ur bakre sittbrunnen. Enligt Nordblads berättelse, som återfinns i pärmen med titeln ”Lunds lasarett 17 juli 1941 till slutet av september 1942”, hade Hodell gjort motstånd och inte velat lämna sittbrunnen. ”De fick dock loss honom och han fördes i ambulans till Lunds lasarett. Spräckta ryggkotor, högra lårbenet slaget i bitar, dessutom förlamad i underlivet av en

bäckenskada, ena ögat illa åtgånget (såg dubbelt), näsbenet krossat, tänderna lösa. Under två månader morfinspruta morgon och kväll. Senare flyttad till sal med 16 patienter och en sträng översköterska, syster Sigrid.”

Upplevelserna av olyckan, och de två åren på Lunds lasarett, bildar utgångspunkten för debutboken, vars ursprungstitel var Den flygande solsångaren. Ett brev från Rune Landström på Norstedts, avsänt 19 februari 1953, menar att Åke Hodell borde ändra namnet på boken: ”Det har av våra granskare framhållits att den lätt ger felaktiga associationer.” Annars är man på förlaget mycket välvilligt inställd: ”Det sätt varpå Ni där ger uttryck för en i Edert liv djupt ingripande händelse, fängslar mycket starkt. Det samma gäller problemställningarnas fixerande. Formen är i mycket präglad av 40-talismens språk, men den kan också utan tvekan sägas vara markant personlig.”

När Flyende pilot kommer ut på hösten 1953 recenseras den i Dagens Nyheter av Lars Forssell, som är kritisk till de centrallyriska partier som

avslutar diktsamlingen. ”Författaren skildrar i dikt efter dikt den process som har förvandlat ’det sportiga och utåtriktade’ hos honom till sökande och inåtriktning. Denna process är inte alltid skildrad med den objektivitet, det avstånd formellt och intellektuellt, som är nödvändigt för det adekvat poetiska uttrycket – anmärkningen gäller här framförallt de avslutande mer centrallyriska dikterna […] Men i samlingens första delar finns flera dikter som dels fått en sällsynt språklig friskhet av flygtermernas exakthet och den naturligt överskådande visionen, och dels en symbolisk spänning av utgångsläget mitt emellan himmel och jord.”

En som är mer positiv, och tar starkare personligt intryck av boken, är Stig Dagerman som i början av november 1953 läser nyutgiven lyrik tillsammans Anita Björk i Sandbergs bokhandel. Dagermans presentation trycks senare i tidskriften Idun (nr 49, 1953). ”Vi har i höst en lyrisk debutant om vilken vi fått veta, att han under beredskapen vid 21 års ålder störtade med sitt flygplan, hade en tiotusendels chans att överleva

17 juli 1941. Strax efter flygolyckan fotograferar mekanikern Harry Nordblad det havererade stridsplanet.

– och överlevde. Är det en nödvändig upplysning – eller en enfaldig? Den är nödvändig, eftersom den utan omvägar för oss rätt in i en dikt som tar kriget till medelpunkt. Det krig som vi hittills undgått, men som en störtad beredskapspilot under två års hoplappning på ett sjukhus hann uppleva ända in i blodomloppet. Vad låter han oss se? I spetsen för dödskommissionen likbesiktigar han Gud på toppen av en atomsvamp. Han ser jorden ligga som en mina under sig och han hör en röst säga: För gammal för Hamlet, för ung som Faust. Han är en spejare in i det förflutna (för oss som hoppas), eller en spejare in i framtiden (för oss som fruktar). Hans namn är Åke Hodell och hans nödvändiga bok heter Flyende pilot.”

Från året 1953 finns några starka dagboksanteckningar. ”Den 13 juli. Satte mig i natt upp i sängen. Och sa: ’Jag kan väl få dö ordentligt, och inte med metkrokar i ögona’. Jag hade sedan släckt lampan och lagt mig, enligt Dagny [Åke Hodells andra hustru, de gifte sig 1949]. Jag hade också hållit händerna mot ögonen, då jag sa det där om metkrokarna.”

Den 1 oktober 1953: ”Kl halv 11 ringde Gunnar Ekelöf. Han ansåg det där med dedikation vara en oklok politik. Ja, rent ut sagt fjäsk. Och det skulle bli kaka på kaka, då han ju skrivit förordet. Jag höll med honom. Och sa att jag skulle ringa Gravers [tryckare på Norstedts] och påpeka saken […] Allt var så påträngande och förintande – Att få ett dödsskri att låta estetiskt/erotiskt då man själv stöter ut det skulle fordra att man befann sig utanför sig själv och det är inte alla förunnat, åtminstone inte för mig.”

Från januari 1953 finns en kort notering, placerad intill en sliten ett-öring. ”Denna 1-öring hittad i Bollhusgränd kl 9.47 f m den 15 jan 1953. Samma morgon föll spegeln i golvet utan att gå sönder. Och lyckofemöringen föll ur svarta kavajen. Vad skall hända???”

Överträdelserna mellan livet och döden är en av förbindelselänkarna mellan Åke Hodell och Gunnar Ekelöf. Den gäller inte bara Ekelöfs förord till Flyende pilot och den gemensamma resan till Rom 1953 som finns beskriven i de fyra radiopjäserna från mitten av 1970-talet och i den lilla Hodellvolymen med samma namn (Resan till Rom, Rönnells antikvariat 2001). Det handlar också om en estetisk hållning där det poetiska flödet möter en sträng formuppfattning, och där

sinnesintrycken fragmentiseras för att sedan sättas ihop på nytt, enligt alternativa och högre ordningar. Ljudverk som Djurgårdsfärjan över floden Styx och Orfiska uppenbarelser är i väsentliga avseenden vidareutvecklingar av den sene Ekelöfs besvärjelser av det bortomkroppsliga. Livet och döden ligger alldeles intill varandra. Det pågår en konstant utväxling av meddelanden, in och ut, fram och tillbaka, med och emot.

En ytterst märklig dialog mellan Åke Hodell och Gunnar Ekelöf äger rum i det korta, men hittills opublicerade, Hodellmanuskriptet Dr Ekelut, med undertiteln Självbiografi II.

”Kalla mig inte mästaren. Jag tycker illa om det. Din diktsamling kom till mig i ett ögonblick då jag kände mig ganska urlakad. Men det var inte därför jag skrev förordet. Inte heller för ditt f. Du har dina erfarenheter. Jag har mina. Vi står på jämställd fot. Även om du haltar en smula.

– Haltar gör väl alltid en novis.

– Sluta med det där skitsnacket! Vart vill du komma egentligen?

– Vänstra benet har börjat krokna 2 cm för att nå samma höjd med det högra. Jag kommer att bli hjulbent på det vänstra.

– Dina dikter ska stå där med sina svagheter. Även de hjulbenta. Det är mänskligast riktigast så. Ändra inte. Det fulländade når man aldrig.

– Hur skall en fulländad dikt se ut?

– Den finns inte.”

En liknande passage återfinns i pärmen 1946–49, ett 11-sidigt manuskript tänkt att vara inledningen på en roman. ”Hade inte kraft att fullfölja den. Det berodde på flera orsaker, bl a skilsmässa och ekonomisk bankrutt.”

Den uppenbart Kafka- och Dostojevskijinfluerade texten börjar med att textjaget står på en hissbro med en bok med minnesanteckningar i fickan.” Hans högra ben var ett par centimeter för kort och gav honom en lätt haltande gång, och att axlarna lutade något efter en ryggskada, och att ögonen låg djupt insjunkna, som man ibland kan finna hos någon som legat länge på lasarett.” Strax hamnar han i en rättegångssal och möter där den Svartklädde. Han är livrädd för att behöva uppsöka ett psykiatriskt sjukhus och misstror dess metoder med suggestion, elchocker och lobotomi. ”Befria mig från dessa dunkla krafter, eller onda andar som jag beskriver som stora svarta fåglar med rovlystna näbbar och klor, och

enligt min bestämda övertygelse inte kan vara annat än korpar – men kanske när allt kommer omkring endast är febersyner.”

Det finns en överteatralisk laddning i bilderna, inte minst i de ”ögonblickslikvidationer som varade en sekund, en tiondels sekund, ja knappt det” där textjaget drömmer om att skära strupen av gårdskatten, öppna gaskranen för att gasa ihjäl den före detta hustrun, ta en yxa och klyva faderns huvud.

Men för att nå fram till det koncentrerade uttrycket i genombrottsverket igevär från 1963, som enbart består av dessa tre stavelser utdragna så att de bildar ett ljudstycke på omkring tio minuter och en diktsamling på närmare 50 sidor, är Hodell tvungen att radikalt reducera sitt språk. Första skissen till igevär är daterad redan juli 1955 och består av följande notering: ”Språkforskning för att kunna finna ett eget språk, ett eget uttryck. Jag ville gestalta min tids stora dikt om piloten som får order att fälla en vätebomb. Men efter en uppgörelse med sig själv beslutar han att vägra lyda order och störtar i stället med bomben i havet. Diktens språk skulle vara så exakt som möjligt. Jag förde samman modernistisk poesi med ett teknologiskt och militärt språk. Inget förlag ville ge ut boken och själv hade jag inga ekonomiska möjligheter till det. En förläggare sa att om jag rensade bort igevär, General Bussig och Lågsniff ur den skulle han ge ut boken.”

Åke Hodell kom från en utpräglad teaterfamilj. Ett dokument från 17 mars 1954 ritar upp familjen Hodells historia, tillbaka till Carl Hodell, 1816–1863, som arbetade ”vid teatern, fick ögat utstunget, öppnade bageri på Nybrogatan, uppfann kuvert-bröd”. Många av Carl Hodells barn hamnade vid teatern, och barnbarnet Agda gifte sig med revyförfattaren Emil Norlander. Sonen Frans Hodell, 1840–1899, var medarbetare i Söndags-Nisse 1870–90, och mannen bakom lustspelet Andersson, Pettersson och Lundström. Ett klipp från en tidningsartikel 1912, i samband med Söndags-Nisses 50-årsjubileum, beskriver Frans Hodell som ”den bekante farsförfattaren, den tidens Norlander. Under honom var Söndags-Nisse glad och borgerligt uppsluppen”.

1969 får Åke Hodell ett brev från Åke Runnquist på Bonniers med ett exemplar av Frans Hodells lustspel Rum att hyra. Åke Hodell skriver ett svar, daterat 6 september 1969:

”Årgångarna av Söndags-Nisse och Nya Nisse tillhörde min barndoms lektyr och jag minns att jag aldrig skrattade när jag läste dem. I stället upplevde jag innehållet i dessa satiriska skämtblad som något egendomligt och surrealistiskt – en upplevelse som sedan dess inte ändrats. Orsaken är väl att Frans och Julius tidningar inte var renodlade skämtblad. De var politiskt radikala och kämpade för upplysningens idéer. Voltaire var min farfars husgud och mästare. Många gånger fick de därför en opinionsbildande betydelse som det kan vara svårt att förstå i dag. För mig har dessa gulnade tidningar blivit ett slags konst som jag känner stor kärlek till. Hälsningar Åke Hodell. P.S. Sänder dig en bild ur en ny bok, Mr Nixon’s Dreams, som kommer ut någon gång i februari.”

Emil Norlander tog över Nya Nisse 1912–15 och därefter var Åke Hodells pappa, Björn Hodell, redaktör för tidningen 1915-18 innan den lades ner. Björn Hodell, född 1855, var svåger till Emil Norlander. Åren 1909–26 arbetade han som tjänsteman vid Stockholms elektricitetsverk, men skrev samtidigt tidningskåserier och olika revytexter. Teaterintresset ledde till att han blev teaterdirektör vid Folkets husteatern och därefter, mellan 1927–1938, direktör för Södra Teatern. Under denna tid skrev Björn Hodell bland annat sånglustspelet Styrman Karlssons flammor, ”en svensk sjömans äventyr runt jorden i tre akter”, Söderkåkar och Skärgårdsflirt.

Första lägenheten som Åke Hodell växte upp i hade adress Vasagatan 50 och låg högst upp, åt gården; det var också här som hans pappa hade haft Nya Nisses redaktion. ”Mamma tyckte att det var förfärligt att gå ner för de fyra trapporna och i mörket gå ut på gården bland alla råttorna. Från fönstret högst upp släppte jag ner en kattunge. Den föll ner på ett plåttak på gården och skadades inte. De få minnen jag har, är den fina konfektaffären på Upplandsgatan i backen mot Tegnérlundens sandhög.”

1922–26 bor familjen i en lägenhet på nedre botten på Idungatan 2. Från våren 1925 finns ett ljust minne: ”Den 30 april fyllde jag 6 år och fick i födelsedagsgåva av min morfar en gammal sliten speldosa som hackigt tonade fram ett av Mozarts tidigaste verk. Jag vet inte om man kan tala om en konstnärlig upplevelse hos en sex-åring. Men i mitt fall var det verkligen det. Den första.”

ernst bjerke

De gamle norske skolebibliotekene i nordisk perspektiv

Om domkirkebibliotekene i tiden etter reformasjonen

Skolebibliotekene har – i det minste i Norge – hittil vært svært overfladisk behandlet. De nevnes forbigående i jubileumsbøker av varierende kvalitet, men noe mer inngående studium er de aldri blitt gjenstand for. Det har derfor vært en alminnelig oppfatning at de eldste norske skolebibliotekene skriver seg fra det attende århundre. Deres opprettelse settes som regel i forbindelse med skoleforordningen av 11. mai 1775, som bestemte at det skulle finnes biblioteker ved alle latinskoler i Danmark-Norge. Samtidig har det aldri hersket noen tvil om at de gamle svenske skolebibliotekene er direkte arvtagere til boksamlingene ved de middelalderske domkapitlene. Det samme er tilfellet i Finland, og til en viss grad for de danske samlingene.1 Det virker i utgangspunktet sannsynlig at boksamlingene også ved de norske domkirkene fungerte som skolebiblioteker etter reformasjonen, men den slutningen er aldri blitt trukket for Norges del. Det er bevart svært lite materiale om de gamle norske domkirke- og katedralskolebibliotekene, men det som finnes, synes å antyde at deres utvikling var analog med de svenske. Denne utviklingen må ha fortsatt utover det sekstende og syttende århundre, men av forskjellige årsaker ble den avbrudt i løpet av denne perioden. Utover i det attende århundre måtte de norske skolene anskaffe seg egne biblioteker, og det er derfor blitt antatt at de knapt hadde tilgang til boksamlinger før den tid.

I middelalderen var katedralskolene nært tilknyttet domkapitlene. Skolenes biblioteker utgjordes av den delen av domkapitlenes eller dom-

kirkenes boksamlinger som inneholdt libri grammaticales; altså bøker i skolenes undervisningsfag, de syv frie kunster. For Sveriges del fortelles det at ”det äldsta ursprunget till de senare stifts- och gymnasiebiblioteken torde vara att söka i de små boksamlingar, som funnits vid de före gymnasiernas upprättande befintliga katedralskolorna. Med dessa ha emellertid senare i ett flertal fall de gamla domkyrkobiblioteken förenats, om också av dessa i allmänhet endast obetydliga rester blivet bevarade till våra dagar.”2 Forholdet mellom de svenske og finske domirke- eller domkapittelsbibliotekene og katedralskolene forble det samme også etter reformasjonen. De middelalderske bibliotekene fortsatte sin virksomhet, eller ble innlemmet i nye samlinger ved skolene. Av en eller annen grunn har man aldri vurdert muligheten for at dette kan ha vært tilfellet også i Norge. Man har derfor tenkt seg at katedralskolene var helt uten boksamlinger frem til det syttende eller attende århundre. Ikke engang i Trondhjem, der rester av domkirkebiblioteket fremdeles finnes, har man forsøkt å sette den gamle boksamlingen i forbindelse med skoledriften.

De eneste norske skolene som kan sies å ha en direkte sammenhengende historie tilbake til middelalderen er Oslo, Bergen og Trondhjem katedralskole. Hamar katedralskole ble sammenslått med skolen i Oslo da Hamar ble innlemmet i Oslo bispedømme i 1602, mens Stavanger katedralskole sammen med bispesetet flyttet til Kristiansand i førti år senere. Man vet ikke om skolene fikk med seg boksamlingene ved domkapitlene da de ble flyttet. Det er imidlertid intet som tyder

på at det skulle være tilfellet, og for Stavangers del vet man at domkirkens bibliotek ble ødelagt i forbindelse med reformasjonen. Ved Hamar domkirke skal det i det sekstende århundre riktignok ha vært bøker, som sikkert stod til rådighet for skolen. Den samtidige historiske Hamarkrøniken bygger for eksempel på ”alle bispernis böger oc breffue”, altså domkirkens bibliotek og arkiv, som stadig refereres.3 Man vet ellers lite om denne samlingen, bortsett fra at den skal være tapt i en brann under Den nordiske syvårskrig.

Det var flere betydelige biblioteker i Oslo i middelalderen. Om dette vitner både de skriftlige kildene, og det fragmentmaterialet som idag er bevart ved Riksarkivet.4 Når den såkalte fogdevandalismen dateres til første halvdel av det syttende århundre, må man derfor også kunne anta at noen av disse boksamlingene fremdeles fantes utover i reformasjonsårhundret. I 1567 beleiret svenske styrker Akershus festning, og byen ble brent til grunnen. Da byen brant igjen i 1624, er det liten grunn til å tro at det var anledning til å redde skolens eller domkirkens bibliotek. Etter denne store brannen ble hele byen flyttet og omdøpt til Christiania. Biskop Rosing forteller i et brev til Bartholin i 1687, at ”de ældste oc fleste skrifter ere lagde i aske, da baade Osloe- og Hammer-Domkircher blefve afbrente Ao 1567” eller i 1624, ”da Oslo-domkirche og Capitel brente om Nattetide oc intet blef ræddet.”5 Det fremgår således klart at det hadde vært en boksamling i den gamle domkirken hundre år tidligere, og likeledes at det hadde vært en samling i Hamar.

Man hører intet om noen boksamling ved Oslo katedralskole før ved midten av det syttende århundre, da presten Christen Bang skjenket tre oppslagsverker, som ”skulde være foræhret til Christianiæ Skolis Inventarium och befestes med smaae Jernnlencker der sammesteds, Scholæ Børn til Forfremmelse.”6 På samme tid besatt skolen en betydelig, men nylig innkjøpt, samling korbøker til bruk i gudstjenestene.7

Den nye domkirken i Christiania hadde i denne perioden en boksamling som i sin helhet bestod av ’j gammell Dansche Bibell,’ ’j gammell Latinsche Bibell,’ ’ij gamble Gradualer,’ ’j Nye Gradual,’ ’ij gamble Alterbøger,’ ’i Nye Alter Bogh kiøpt 1653’ og ’i Passional.’8 I den grad det fantes et bibliotek til bruk for skolen, må det altså i det minste i det syttende århundre ha vært å finne

ved skolen selv. Noen av bøkene i denne fortegnelsen fra den nye domkirken i Christiania kan likevel tenkes å være rester av biblioteket ved den gamle domkirken i Oslo. Det er da mest nærliggende å tenke på den gamle latinske bibelen, som må ha vært katolsk, samt de gamle gradualene og missalene. De nye bøkene må antas å være bøker kjøpt etter byen ble flyttet.

En ganske annen situasjon finner man i Bergen. Likesom i Oslo er middelalderens bergenske biblioteker godt belagt i skriftlige kilder. Mer interessant er at vi herfra har en samtidig beskrivelse av det biblioteket som fantes ved domkirken etter reformasjonen, og den eneste beskrivelsen av et middelaldersk norsk biblioteksinteriør. Stiftets siste katolske biskop var Geble Pederssøn, som også ble den første lutherske superintendenten. Han var en sentral skikkelse innenfor den bevegelsen som har fått navnet Bergenshumanismen, og virket en tid som lærer ved Bergen katedralskole. Biskopens elev og biograf Absalon Pederssøn Beyer, som selv var lector theologiæ ved skolen, forteller om ham at ”hand lod oc forbedre Sacristiet, kalckede det inden til, oc skifftede det vdj to Parter; den eene til Liberiet, den anden til at læse udj, eller oc at høre Ecteskabs Sager, oc holde Synodum vdj. Hand baade gaff, skienckte oc kiøbte der herlige Bøger til, som mand endnu kunde see der 1571. som kostede mange Penninge.”9 Det er svært interessant at biskopen lot innrette en lesesal i tilknytning til biblioteket, ettersom det kan tyde på at biblioteket ble stilt til rådighet for en større krets. Hallvard Bakken antar derfor at biblioteket ble restaurert med tanke på de andre Bergenshumanistene,10 men vel så sannsynlig er det at biblioteket ble satt istand med tanke på skolen og dens lærere.

I sin egen dagbok forteller magister Absalon den 2. desember 1567 at han sammen med biskop Jens var ”paa Capitelit och offuersaage och registrerede alle de bøger som ligge inne vdi Liberiet.” Han forteller at biblioteket nå var delt i tre deler. Når man kom inn, kom man først til en benk på ventre side for inngangsdøren. Gikk man inn forbi den, ”skifftes liberiet igen vdi tuenne parter, først til den venstre, oc siden til den høgre haand, oc huer part haffuer tre bencker eller Hæller [hyller] som ere dobbelde, saa at der ligge bøger paa baade sider paa hællene een part ere indlenckede, en part ere icke, Desse effter screffne bøger ligge

paa den første benck, at den venstre hand, som mand kommer ind at dørren, oc recker bort til jerndørren som er for den lille huelfuing, [...]”11

Biblioteket hadde med andre ord seks doble hyller eller lesepulter, og følgelig minst tolv bøker. Sannsynligvis var det imidlertid flere bind i hver hylle. Det er satt av flere sider i dagboken til en katalog over bøkene, men disse sidene er dessverre forblitt blanke.

Dette biblioteket, som bestod av en avdeling med fastlenkede bøker, og en avdeling der bøkene lå løse, ble innen hundre år fullstendig oppløst. Allerede det faktum at det fantes en slik samling, som utvilsomt også sto til rådighet for skolen, antyder imidlertid en utvikling som minner om den man finner ved de svenske og finske, samt til en viss grad også ved de danske domkirkene og katedralskolene. Det er usikkert om dette domkirkebiblioteket noen gang ble helt eller delvis overført til skolen, men det er ikke utenkelig. Det er også viktig å bemerke at magister Absalon kjente godt til domkirkebiblioteket i Skara. Den 5. juli 1566 forteller han i sin dagbok om danskenes innrykk i Sverige, og bemerker i den anledningen at ”J Skare var it liberi skatted for 2000 daler,”12 som fikk hård medfart av de danske styrkene. Det er ikke umulig at han også kjente til at biblioteket stod til rådighet for skolen.13

Den mest avgjørende kilden i denne sammenhengen stammer imidlertid fra Trondhjem. Nidarosdomens bibliotek er også det eneste av de middelalderske norske domkirkebibliotekene som det er bevart rester av. Det er riktignok kun tale om enkelte bøker, hvorav ingen er eldre enn reformasjonen. Bibliotekets historie er, selv om den eldste bokbestanden ikke er bevart, likevel ubrudt frem til den annen halvdel av det attende århundre, da de beste bøkene ble overført til Videnskabsselskabets bibliotek. Det vil ikke her være noen anledning til å gå nærmere domkapitlets biblioteks historie i middelalderen. Man kan nøye seg med å fastslå at det har vært av en betydelig størrelse.

Ved midten av det sekstende århundre ble det innført en fortegnelse over domkapitlets bøker i kapittelsboken. Denne katalogen omfatter 87 bind inndelt i gruppene sacræ scripturæ (hellige skrifter), libri juridici (juridiske bøker) og libri historici (historiske bøker).14 Katalogen er svært allsidig og interessant. Dette skyldes ikke minst

at den viser en samling som har vært i bruk, og som har vokst frem over lang tid. Den omfatter således alt fra pergamentskodekser av de gamle norske lovene, håndskrifter av Livius og Cicero, samt av middelalderens historiske og teologiske arbeider, til nyutgitte verker av humanister som Erasmus av Rotterdam og Marsilius Ficinus.15 Bildet av en samling i kontinuerlig bruk gjennom reformasjonstiden forsterkes ytterligere av at den første lutherske biskopen i Trondhjem, Thorbjørn Olavssøn Bratt, i 1549 skjenket biblioteket en stor utgave av Augustins skrifter. Boken er fremdeles bevart i Gunnerusbiblioteket ved Norges tekniske og naturvitenskapelige universitet (NTNU ) i Trondhjem.

Nærmere hundre år etter denne fortegnelsen ble opptatt i kapittelsboken, forteller Peder Claussøn Friis i sin Norriges Bescriffuelse (1632) at det ”er at beklage … at mand i den Reformerede Evangeliske Lærdoms begyndelse … opbrende nyttige Bøger oc Brefue, oc ødelagde Kirckens ornamenter oc prydelser. … Saaledis hafuer en, ved nafn Otto Stigsøn, opbrend paa Trondheims Kirckegaard det skiøne Liberii, oc mange nyttige Bøger oc Brefue, som vare i Trondheims Capittel.”16 Den ovenfor omtalte bokfortegnelsen viser derfor hva som var igjen etter disse ødeleggelsene. Sannsynligvis kan ikke Stigssøn ha ødelagt videre mye av biblioteket. Samlingen var selv etter dette stor etter norske forhold å dømme. Det skal finnes ytterligere en bokfortegnelse fra 1577,17 og siden hører man igjen om samlingen i 1593, da bøkene ble reddet fra en brann i kapittelshuset i domkirken. I 1598 nevnes til og med en egen bibliotekar for samlingen.18

Domkapitlets bibliotek må etterhvert ha kommet i forfall. Historikeren Gerhard Schøning skriver at biskop Isak Grønbek forsøkte å bøte på de skadene biblioteket var blitt påført etter reformasjonen. Grønbek, som døde i 1617, etterlot nemlig domkapitlet sitt ”efter de Tider ret anseelige Bibliothec.”19 Etter Grønbeks tid ble samlingen omkring år 1625 restaurert på oppfordring av biskop Peder Schielderup, som gjorde seg ”Umage for at bringe Bibliothequet i Stand og Orden, som det burde være udi.” Schøning bemerker at Ments Christophersen har antegnet i sin journal at ”restauratur Bibliotheca Canonicorum per fidelem Episcopi procurationem […].” (kannikenes bibliotek ble istandsatt ved bi-

skopens trofaste omsorg). Også biskopens sønn hadde med biblioteket å gjøre, og det bemerkes derfor noen dager senere at ”Episcopus cum filio Joanne in Bibliotheca Canonicorum fuerunt, ubi libros reposuerunt.”20 (Biskopen var med sin sønn Johannes i kannikenes bibliotek, der de satte bøkene tilbake). Bøkene var nemlig tidligere av en eller annen grunn fjernet fra kapittelshuset.

Nesten femti år senere nevnes biblioteket igjen, og denne gangen eksplisitt i forbindelse med Katedralskolen. ”Som det var at vente av den lærde rektor,” skriver skolehistorikeren A. E. Erichsen om den nyansatte magister Simon Hof, ”søkte han snarest mulig, at faa rede paa skolens bibliotek. Et saadant fandtes virkelig, men det hadde sin plads paa kapitlet, hvilket jo var ubekvemt for skolens lærere. Hof fik det derfor i juni 1668 utleveret, lot det bringe til skolen og der opstille i et skap. Endvidere sørget han for at faa utarbeidet en katalog over samlingen. Desværre er der ingen meddelelse bevaret om bibliotekets indhold og størrelse.”21

Det kan ikke være noen tvil om at det er domkapitlets gamle bibliotek vi her får høre om.22 Det er nemlig høyst usannsynlig at det skulle finnes to separate boksamlinger ved domkirken. Det må likevel være rimelig å anta at ikke hele biblioteket ved domkirken ble flyttet til skolen. Formodentlig var man kun interessert i bøker som vedrørte skolefagene. Hundre år senere fantes det fremdeles bøker ved domkirken, som ble overført til Videnskabsselskabets bibliotek. Selskabets boksamling er i sin tur blitt innlemmet i Gunnerusbiblioteket ved universitetet i Trondhjem (NTNU ).23 Enkelte av bøkene ved Domkapitlet havnet også i Gerhard Schønings privatbibliotek, som etter hans død ble overført til Videnskabsselskabet.

Erichsen innså ikke hvilken betydning opplysningen om dette skolebiblioteket egentlig har. Den er overbevisende nok alene, men sett i sammenheng med opplysningene fra Bergen, kan det knapt være noen usikkerhet om at de eldste norske skolebibliotekene – likesom de svenske – må betraktes som direkte arvtagere til domkapitlenes eller domkirkenes boksamlinger. Likesom i Sverige ble domkirkebiblioteket i Trondhjem overført til skolen, og kanskje var det tilfellet også ved de andre norske skolene.

Når det kun er fem gamle katedralskoler å forholde seg til i Norge, er det ikke merkelig at det har vært vanskelig å danne seg et samlet bilde av skolebibliotekenes utvikling i det sekstende og syttende århundre. Linjene blir først klare, når man ser materialet i sammenheng med utviklingen i resten av Norden. Av forskjellige årsaker er det dessuten kun samlingen i Trondhjem det idag finnes rester av. Likevel synes det klart at domkirkenes og katedralskolenes delte biblioteker beholdt sin funksjon også etter reformasjonen, og kanskje så mye som to hundre år fremover i tid. At disse bibliotekene ikke er bevart, og at deres historie er dårlig dokumentert, betyr ikke at deres utvikling i tidlig luthersk tid var forskjellig fra utviklingen i Sverige. Dette må man i det minste kunne fastslå for Trondhjems del, men materialet vedrørende bibliotekene i Bergen er også overbevisende. Situasjonen har trolig vært den samme i Oslo og Hamar, mens det er mer tvilsomt at det fantes noen boksamling i Stavanger etter reformasjonen. Man må derfor kunne fastslå at domkirkenes biblioteker i alminnelighet beholdt den funksjonen de hadde hatt siden de ble opprettet i høymiddelalderen; de var biblioteker for geistligheten og katedralskolene.

NOTER

1. Se Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek (Uppsala 1924); L. Nielsen: Danske stifts- og skolebiblioteker (København 1925); H. Nohrström: Borgå gymnasiebibliotek (Helsingfors 1927). I det minste Aalborg katedralskole hadde i det sekstende århundre sitt bibliotek oppstilt i kirken. Sannsynligvis har det samme vært tilfellet i Roskilde. Se A. Thura: Idea historiæ litterariæ danorum (Hamburg 1723), s. 223.

2. Betänkande, s. 19. I visse tilfeller (f. eks. Skara, Kalmar og Västerås) kan domkirkebibliotekene være opprettet for å skaffe skolene boksamlinger. Se også Nohrström, s. 8.

3. I Domkirken, som ”vaar megit herligen beprydit med ald sin behöring”, hadde det også, som det heter, vært ”messeklæder oc böger oc ornamenter, som vdi den tid vaar brugelig.”

4. Se O. A. Johnsen: Norske geistliges og kirkelige institutioners bogsamlinger i den senere middelalder, i Sproglige og historiske afhandlinger viede Sophus Bugges minde (Kristiania 1908); og G. Pettersen & E. Karlsen: Katalogisering av latinske membranfragmenter som forskningsprosjekt, i Arkivverkets forskningsseminar. Gardermoen 2003 (Oslo 2003).

5. Etter A. Holtsmark: En side av norsk bokhistorie, i Boken om bøker III (Oslo 1932), s. 88.

6. Se E. Bjerke: Bibliotheca scholæ osloensis (Oslo 2002), s. 32ff.

7. Disse bøkene finnes spesifisert i skolens regnskaper, bevart i Stiftsdireksjonens arkiv i Statsarkivet i Oslo. Se E. Bjerke: Oslo katedralskoles bibliotek og musikksamling i det syttende århundre, i Studia musicologica norvegica, vol. 31 (Oslo 2005).

8. Christianiæ Dom-Kirkes Bog 1632–1677 (Oslo 1978), s. 125.

9. Absalon Pederssøn: Dagbok og oration om mester Geble (Oslo & Bergen 1963), del II, s. 60.

10. H. Bakken: Nordiske videnskabelige bibliotekers historie; Norge, i Nordisk håndbog i bibliotekskundskab, bd. II, (København 1958), s. 232.

11. Absalon Pederssøn, del I, s. 137.

12. Absalon Pederssøn, del I, s. 116.

13. Se Betänkande, s. 134.

14. Gjengitt i G. Schøning: Beskrivelse over den tilforn meget prægtige og vidtberømte Dom-Kirke i Throndhjem (Trondhjem 1762), s. 38ff; Diplomatarium Norvegicum, bd. XII, brev 673.

15. Om innholdet se Johnsen, s. 90ff.

16. P. Clausson (Friis): Norriges oc omliggende Øers sandfærdige Bescriffuelse, København 1632, s. 90.

17. O. Garstein: ”Erkebiskop Aslak Bolts Bibel fra midten av 1200tallet”, i NTBB (Uppsala 1989), s. 98.

18. Bakken, s. 231.

19. Schøning, s. 41. Se O. Walde: Studier i äldre dansk bibliotekshistoria, i NTBB 1932.

20. Etter Schøning, s. 42.

21. A. E. Erichsen: Trondhjem katedralskoles historie (Trondhjem 1911), s. 48.

22. Nohrström, s. 8, forteller at de svenske og finske domkirkebibliotekene overgikk ”så att säga automatiskt i skolbibliotekens ägo” ved overgangen fra det sekstende til det syttende århundre.

23. Det er naturligvis ikke umulig at bøkene kan være flyttet tilbake fra skolen før denne tiden. Domkirkens biblioteks alminnelige historie er fremstilt i H. Nissen: Domkapitlets bibliotek, i Til opplysning: Universitetsbiblioteket i Trondheim 1768–1993 (Trondhjem 1993).

nyheter

& noterat

Certamen equestre : Karl XI:s karusell inför samtid och eftervärld / Certamen equestre : Karl XI’s carousel for his contemporaries and for posterity

med kommentarer av Jonas Nordin. Parallelltext på svenska och engelska. 256 s. Byggförlaget 2005. isbn 91-7988-275-7

Bokproduktionen i Sverige under stormaktstiden (1611–1718) motsvarade knappast vad periodbeteckningen kunde föranleda en att tro. De ekonomiska och tekniska förutsättningarna förblev blygsamma jämfört med kontinentens produktionscentra Frankrike, Nederländerna, Tyskland. Inom de tre produktiva miljöerna i Sverige var ambitionerna dock allt annat än blygsamma. Störst i volym var kyrkan med psalmböcker och bibelöversättningar som Karl XII :s bibel 1703. Därnäst kom den lärda världen, där Rudbecks Atlantica är det mest storslagna uttrycket för den tidsanda som de militära framgångarna hade gett upphov till. Slutligen har vi hov- och adelskulturen, där Sverige har sina närmaste förbindelser med Tyskland men försöker efterlikna Frankrike, den stora förebilden som man i varje fall periodvis hade vänskapliga relationer till.

Det är inom denna tredje miljö, hov- och adelskulturen, som vi finner de tre praktfulla graverade bildverk, av vilka det som här skall behandlas är det äldsta men också det minst kända. Mest känt är Erik Dahlberghs topografiska och Sverige-förhärligande Suecia antiqua et hodierna, som han arbetade med alltsedan 1660-talet, men som kom ut först 1715 (enligt föreliggande verk, 1717

enligt Svensk uppslagsbok), 12 år efter Dahlberghs död. Det andra stora verket var rikshistoriografen Samuel von Pufendorfs historia över Karl X Gustafs bragder, De rebus a Carolo Gustavo Sveciae rege gestis som han skrev på 1680-talet men som på liknande sätt kom ut först 1696, två år efter författarens död, med illustrationer likaså av Erik Dahlbergh.

Båda dessa verk tillkom med stöd av eller på direkt uppdrag av statsmakten. Ett än mer direkt ursprung i hovmiljön hade det tredje verket, Certamen equestre (”Ryttartävling” eller ”Riddarspel”) som skildrar festligheterna kring Karl XI:s trontillträde den 18-20 december 1672, men som kom ut först 1686. Det är det enda svenska exemplet på en helt annan genre nämligen festböckerna. Dessa hade till uppgift att dokumentera och bevara för eftervärlden de praktfulla ceremonier, skådespel och festligheter som var ett väsentligt inslag i furstehovens maktutövning. Praktfulla handskrifter finns från både medeltid och nyare tid, och alltifrån boktryckarkonstens första tid finns det tryckta festböcker från Italien, Frankrike och Tyskland. En ansenlig samling om fyrahundra nummer finns i Kungl. biblioteket.

Certamen equestre består av 62 planscher graverade av Georg Christoph Eimmart i Nürnberg efter teckningar av David Klöcker, den tyskfödde hovmålaren som 1674 adlades Ehrenstrahl.

Suecia antiqua har genom åren kommit ut i åtskilliga nytryck av mycket skiftande kvalitet, och har på senare år gjorts tillgänglig i högupplösta bilder på en webbplats genom Kungl. bibliotekets försorg. Pufendorfs verk om Karl X Gustaf

gavs ut i svensk översättning med illustrationer 1913–15. Certamen equestre kom ut i ett nytryck från delvis vanställda eller nygraverade plåtar på 1810-talet. Många av planscherna har använts som illustrationer i olika sammanhang, men först nu har ett faksimil av hela verkets originalversion givits ut av Byggförlaget med en grundlig kommentar av historikern Jonas Nordin.

Byggförlagets böcker brukar kännetecknas av hög kvalitet, och så är fallet även här. Gravyrerna är återgivna med en klarhet och skärpa som tävlar med originalet, så långt den moderna trycktekniken medger. De är också tryckta i Italien, i Verona som har en tradition av högkvalitativt boktryck, och tryckkostnaderna lär ha gått på en halv miljon.

Då Karl X Gustaf avled i Göteborg i februari 1660 under pågående riksdag var sonen Karl 4 år gammal. Ständerna erkände honom som tronföljare, men en förmyndarregering tillsattes, bestående av änkedrottningen Hedvig Eleonora och de fem riksämbetsmännen (rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, riksdrotsen, riksamiralen, riksmarsken och riksskattmästaren). Förmyndartiden kom att präglas mycket av motsättningarna mellan hög- och lågadel, regeringen betraktades som tämligen inkompetent, och inför Karls sjuttonårsdag den 24 november 1672 ställde Hedvig Eleonora den 20 september proposition till den pågående riksdagen om att han skulle myndigförklaras. Förhandlingarna drog ut på tiden, detta var en fråga med politisk tyngd. Först i början av november kunde ständerna enas om att detta skulle ske, och först i mitten av december tycks det ha beslutats att trontillträdet skulle ske den 18 december. Kröningen skedde däremot tre år senare i Uppsala domkyrka.

Den 18 december, som var en onsdag, inleddes klockan sju med gudstjänster i huvudstadens kyrkor. Adelsståndet samlades i Riddarhuset, mötte sedan kungen och riksrådet i en sal på slottet. Klockan nio hölls gudstjänst i Slottskyrkan. Trupper formerade sig runt slottet, tolv av flottans fartyg lade sig på Strömmen. De fyra stånden tog plats i Rikssalen, kungen satte sig på tronen, hovkanslern förestavade konungaförsäkran, en statssekreterare läste upp riksdagsbeslutet. Rikskanslern avlade rapport om det tolvåriga förmyndarstyret, kungen svarade i korthet, gav änkedrottningen och rådet sin hand som tecken på

sin nåd, varefter rikskanslern kungjorde för ständerna att tronskiftet var genomfört och kungen bad honom tacka och hemförlova ständerna. Trumpetare och pukslagare gav signal, salut sköts från Tre Kronor, från Brunkeberg, Söderport och Skeppsholmen, från fartygen på Strömmen och från de utposterade trupperna. Kungen lämnade rikssalen, en ny serie saluter sköts varefter trupperna avtågade.

Staden var festligt utsmyckad. På Stortorget hade uppförts en triumfbåge, vin strömmade ur två lejonhuvuden. På nuvarande Gustaf Adolfs torg stod en pyramid i tretton avsatser av granruskor och grenar, upplyst av papperslyktor. På den 800 m långa Kungsholmsbron fanns tre illuminerade äreportar, obelisker och en allé av granar. Många enskilda hus var prydda med samma monogramförsedda papperslyktor, vilka en rådman hade tagit på sig att tillverka, till stor kostnad för staden.

Följande dag den 19 december avhölls den stora karusellen, ryttartävlingen. Den bestod av en kavalkad, en ryttarprocession, som avgick klockan två från slottet Tre Kronor längs Drottninggatan och Mäster Samuelsgatan till rännarbanan vid Hötorget, där det hölls en ringränning, ett slags tornering, där det inte längre gällde att kasta varandra ur sadeln, utan att ryttaren skulle med lansen träffa upphängda ringar.

Evenemanget var direkt inspirerat av en karusell som hade anordnats av Ludvig XIV 1662, och som hade skildrats i ett bildverk Courses de testes et de bague 1670 med text av Charles Perrault och kopparstick av bl.a. Israël Silvestre (exemplar finns i Drottningholms teatermuseum). Detta var Ehrenstrahls direkta förlaga till Certamen equestre.

Det har funnits ett program för karusellen, författat av riksrådets protokollsekreterare Erik Lindschöld. Programmet trycktes, men det förefaller ha skett i efterhand. Antalet deltagare var ungefär 565, med 171 hästar. Ryttarna var indelade i fyra lag eller kadriljer: Romare – göter under ledning av kungen som ”Ärans riddare”, turkar – ”våldets riddare”, polacker – ”hoppets riddare” och övriga ”moderna” europeiska makter – ”enighetens riddare”. Karusellens tema var att göterna som romarnas övermän och arvtagare skulle ena polacker och européer till kamp mot turkarna. Dessa genomförde just vid denna

Uppslag ur kommentarvolymen med avbildningar av kopparplåtar, till vänster en nygjord plåt till frontespisen, till höger en originalplåt till plansch 51.

tid sin sista stora offensiv mot Centraleuropa. En del av Polen hade erövrats samma år 1672. Den misslyckade belägringen av Wien 1683 inledde Turkiets tillbakagång. Åtskilliga svenska militärer kom att delta i tillbakaträngandet av turkarna från Centraleuropa.

Själva ringränningen ägde rum i rännarbanans nyligen ombyggda beridarehus, och pågick till långt in på natten. Varmt rhenvin serverades till hovet för att lindra kölden. Fyra priser delades ut i form av silverfat och kannor, jämte ett särskilt förnämligt pris för skicklighet i ridkonst som gick till kungen själv.

Den 20 december på kvällen avsköts ett stort

fyrverkeri på vattnet utanför slottet. Därefter hölls en bankett för riksråden och ständerna. Högadelns manliga medlemmar dinerade i Rikssalen till musik av hovkapellet under Gustav Düben, övriga ridderskapet, adelns fruar, prästeståndet och borgarståndet inhystes i andra salar i slottet, bondeståndet utspisades på stadens gillestuga vid Tyska brunnsplan. Med detta evenemang avslutades festligheterna.

Förberedelserna för detta evenemang hade pågått åtminstone sedan början av november, då beslutet fattades, och lika länge har Ehrenstrahl planerat för utgivningen av Certamen equestre Några kompetenta kopparstickare har inte fun-

Fyra handhästar tillhörande den turkiska kadriljen, ledda av sex mustaschprydda turkar med turbaner och kroksabel. "Andra hästar ur samma tropp" är en precisare översättning av bildunderskriften än den som anges i kommentaren.

nits att tillgå i Sverige, men det har knappast varit något problem för Ehrenstrahl, han var ju själv tysk. Under sommaren 1672 fick han kontakt med Georg Christoph Eimmart i Nürnberg, som egentligen var matematiker och astronom, men också utbildade sig till gravör och var befryndad med konstnärs- och förläggarfamiljen Sandrart, till vars svenska kontakter hade hört både Carl Gustaf Wrangel och Karl X Gustaf. Den 30 november skrev Ehrenstrahl till honom angående Certamen equestre och inledde därmed ett samarbete som blev långvarigt och konfliktfyllt och försvårades av den osäkra postgången under pågående krig. De träffades aldrig, men under 1686 fick Ehrenstrahl de sista plåtarna, och de måste ha tryckts under hösten, okänt var. Kavalkadsvitens 55 plåtar hade han låtit trycka i Hamburg, medan inledningen med latinsk och tysk text trycktes i Stockholm.

Det nu utgivna faksimilet är ett sant nöje att

titta i på grund av tryckets klarhet och skärpa. Det innehåller den latinska och tyska texten med förklaringar till planscherna, titelplansch, ceremonin i rikssalen, illuminationerna på Stortorget, Gustav Adolfs torg och Kungsholmsbron, kavalkadsviten med 55 planscher, slutligen en interiör av beridarehuset med kungen på banan, fyrverkeriet, det avslutande gästabudet. Sist en plansch över en låtsad sjöstrid på Riddarfjärden 1673, som inte ingår i men ofta är sammanbunden med Certamen equestre. Kavalkadsviten i synnerhet är särdeles underhållande, med deltagarna i sina praktfulla dräkter, alltifrån den stränge anföraren Gustaf Kurck till den ungdomlige kungen i sin romerska praktrustning av förgylld mässing, som finns bevarad i sin helhet i Livrustkammaren. Mest underhållande är kanske hästarna själva, i synnerhet handhästarna, som ingalunda travar i någon sedesam parad utan kastar och kränger och stegrar sig å

det vildsintaste, och bara med svårighet kan tyglas av ridknektarna. Särskilt anslående är de vingprydda polska hästarna.

Kommentarvolymen av Jonas Nordin har text på både svenska och engelska. Den innehåller en inledning på 46 sidor, med en redogörelse för händelseförloppet och verkets tillkomst med en diskussion av evenemangets politiska innebörd och verkets källvärde. Nordin tonar ned den politiska innebörden, där en äldre forskning har gjort större affär av sådant som att förmyndarregeringen varken begärde eller fick ansvarsfrihet för sin förvaltning av ständerna, utan förmyndarräfsten skulle dröja till kröningen 1675. Vidare återges 17 av Ehrenstrahls förlageteckningar, som finns i Eimmarts samling i Ryska nationalbiblioteket i S:t Petersburg, ett par samtida källtexter nämligen Lindschölds ”kartell” eller karusellprogram och Samuel Agriconius Åkerhielms svenska utkast till den tyska och latinska beskrivningen i Certamen equestre. Slutligen Jonas Nordins kommentar till planscherna, som redogör för deltagarnas personalier, deras dräkter och utrustning, där ansenlig möda har lagts ned på att bestämma de turkiska och polska persedlarna. Beträffande den ”turkiska kadriljen” ges mycket förtjänstfullt en referens till den ”Rålambska dräktboken” i Kungl. biblioteket och till de Rålambska processionstavlorna, som för närvarande (sommaren 2006) är utställda i Istanbul. Nordin påpekar att de svartvita gravyrerna inte kunde återge kavalkadens färgprakt, men spekulerar inte i om det kan ha funnits något kolorerat exemplar som dedicerats till kungen. Det tycks ingen annan ha gjort heller; kanske var tiden förbi för den sortens verk efter 14 år, kanske har det funnits men gått förlorat i slottsbranden.

Författaren ber om överseende med felaktigheter, men anmälaren måste göra sig en viss möda för att hitta några sådana. Mer än några anmärkningar i marginalen kan det inte bli. Det hade inte varit ur vägen att bildkällor hade angetts i bildtexterna. Nu måste man gå till sista sidan för att få full klarhet i att Ehrenstrahls teckningar finns i S:t Petersburg och att de ingår i den på sidan 74 omnämnda korrespondensen mellan Ehrenstrahl och Eimmart. På sidan 35 sägs att den öppna platsen vid rännarbanan var ”1 000 Schritt lang”, dvs. 75 meter, och den senare siffran förefaller rimlig, men att det skulle motsvara

1 000 steg är mera svårt att förstå. Det är kanske ett trivialt tryckfel, liksom en passus på sid. 28 rad 17, där den lägsta klassen av adel heter svenner, inget annat, eller på sid. 118 rad 13, där det rimligen är den turkiska nomenklaturen som vållar problem. I planschkommentaren saknas den sista planschen med sjöstriden 1673, som däremot omtalas i förbigående på sidan 45. Den engelska versionen har åstadkommits av en namngiven översättare, och anmälaren vill inte göra anspråk på någon kompetens att bedöma den, men blir lite paff när undertiteln ”Karl XI :s karusell inför samtid och eftervärld” översätts ”Karl XI ’s Carousel for his Contemporaries and for Posterity” och ”bokverk” rakt av med ”bookwork”!

Men detta är detaljer. I sin helhet är detta ett storartat arbete. Det är inte oförtjänt att det hör till dem som har inköpts av Kulturrådet för distribution till landets samtliga folkbibliotek, där man gärna vill hoppas att det kan finna läsare, inte minst för de praktfulla exotiska dräkternas och de livliga hästarnas skull. göran bäärnhielm

”Hans skuld är då klar”

Lars Krumlinde kommenterar Cecilia Sidenbladhs artikel om Almqvist, som publicerades i Biblis 32.

Diktaren C J L Almqvist hade lånat ett antal stora penningbelopp av ryttmästaren J.J. von Scheven. För att slippa ifrån återbetalningen nedtecknade han en plan, som i samband med hans flykt från Sverige påträffades av Stockholmspolisen. Den gick ut på att han skulle förneka skulden och behålla pengarna. Detta skulle möjliggöras genom att utlånaren miste både pengarna och livet. Almqvists skuldsedlar skulle plötsligt försvinna helt spårlöst ur ryttmästare von Schevens lådor. Därefter skulle von Scheven avlida vid en bestämt angiven tidpunkt: i början av juni 1851.

I slutet av maj 1851 påstod ryttmästare von Scheven att åtta värdefulla skuldsedlar försvunnit ur hans chiffonjé – en möbel som under den aktuella tiden inte öppnats av någon annan än

ryttmästaren själv samt hans betrodde vän och medhjälpare Almqvist. Under den första veckan i juni upptäckte man att någon lagt arsenik i von Schevens mat och dryck. Enligt ryttmästarens tjänsteflicka hade arsenikpulvret vid ett av dessa förgiftningsförsök hamnat i en skål med havresoppa direkt efter det att Almqvist skickat bort henne i ett ärende, så att han för en stund blivit lämnad ensam med soppskålen. I ett senare försvarsbrev, som Almqvist ville få uppvisat för Stockholms polismästare, hävdade diktaren att han betalat hela sin skuld till von Scheven i god tid före dennes påstådda upptäckt av tillgreppet. Det stämde inte. Almqvist hade i en minnesanteckning vid själva tillfället konstaterat att den första av skuldsedlarna inte förföll till betalning förrän den 19 juni och han självfallet inte tänkte lösa in några av papperen före de överenskomna förfallodagarna. Diktaren räknade också med att de stora summorna skulle saknas i ryttmästarens kvarlåtenskap och att han själv skulle ställa sig ovetande inför frågor om vart de tagit vägen. En del händelser hade alltså utvecklats i enlighet med Almqvists plan. Skuldsedlarna hade kommit bort, och Almqvist hade sökt vifta undan sin betalningsskyldighet genom att ljuga inför myndigheterna. Men mordförsöket misslyckades. Arseniken upptäcktes innan gubben von Scheven fått i sig tillräckligt stora doser, så gubben dog inte av det kusliga tillskottet i födoämnena. Därmed omintetgjordes den allra viktigaste förutsättningen för Almqvists uträkningar. Man hade inte lyckats tysta den ende motpart som visste att Almqvists framställning var lögnaktig. Och när tjänsteflickan berättat om sina iakttagelser blev diktaren tvungen att fly för livet: lagens dåtida straff för giftmordförsök var halshuggning.

Almqvist blev dömd som bedragare. Det var välförtjänt, eftersom han orättmätigt försökt tillskansa sig honom anförtrodda jättesummor ur en medmänniskas sparkapital genom att ljuga inför polisen. Sannolikheten för att skalden även var skyldig till tillgrepp och mordförsök är överväldigande, eftersom hela bedrägeriplanen förutsatte att von Scheven skulle bli berövad skuldsedlarna och därefter dö vid en bestämd tidpunkt. von Scheven berättade också att Almqvist som ersättning för de försvunna papperen lämnat honom åtta provisoriska reverser med felaktig namnteckning. Två av dessa dokument finns bevarade.

De har förorsakat en häftig debatt, i och med att professor Stig Jägerskiöld hävdat att de absolut inte kan vara skrivna av Almqvist. Jägerskiöld har sammanfattat den för honom centrala frågan i en minnesvärd formulering: ” Har Almqvist skrivit dessa reverser? Om detta är fallet, kan vi avstå från fortsatt debatt. Hans skuld är då klar.” (Se ”Debatten om Almqvists skuld” i: Bibliotek och historia: festskrift till Uno Willers, 1971.)

Jägerskiöld var en av Almqvists ivrigaste ”försvarsadvokater”, men till och med han insåg alltså att det fanns en gräns, bortom vilken önsketänkandets alla långsökta bortförklaringar och skenargument skulle bli omöjliga och absurda. Cecilia Sidenbladh har informerats om att reverserna enligt Statens kriminaltekniska laboratorium sannolikt skrivits av Almqvist. Hon tycks mena att laboratoriets experter har rätt. Då borde hon ha begrundat Jägerskiölds reflexion. I stället har hon publicerat en Biblis-artikel där misstagen och tankefelen trängs med varandra. Hon påstår att krigshovrätten ”trodde mer på den radikale journalisten Almqvist än på ryttmästare von Scheven vad gäller historien med de falska reverserna”. Det är en orimlig tolkning. Almqvist deklarerade offentligt att förfalskningsanklagelsen var ”komplett osann”. Men krigshovrätten konstaterade att Almqvist anklagats för att ha ”falskeligen tecknat diktadt namn”, och att det förelåg ”mera än half bevisning” mot honom beträffande den förbrytelsen. Hon menar också att assessor Fridolf Almqvist och kapten Victor Almqvist (den senare var diktarens halvbror, inte hans kusin) genom att bevaka en fordran framtvingade Love Almqvists konkurs, för vilken Love dömdes till straffarbete i tre år. Den ansedde juristen Fridolf Almqvist skulle alltså ha begått en fruktansvärd tabbe, när han försökte bistå diktarens familj och rädda pengar ur boet.

Konkursen har ofta missuppfattats. I konkursansökningsmålet fann Stockholms rådhusrätt den 9 februari 1852 att von Scheven hade en styrkt fordran på Almqvist och att Almqvist rymt. Därför försattes diktaren i konkurs, och därför blev han senare dömd som bedräglig gäldenär. När konkursen väl var ett faktum bevakade bröderna Almqvist sin egen fordran. På så sätt kunde Fridolf Almqvist för medborgenärernas räkning ifrågasätta hur stor von Schevens fordran skulle anses vara. Det var ett skickligt schackdrag, som

naturligtvis gynnade familjens intressen. Sidenbladh påstår vidare att von Scheven “inte kunde precisera” en extra fordran på 60 000 riksdaler banco, som han bevakade i konkursen.

Sanningen är att ryttmästaren i sin bevakningsinlaga meddelade ”att regementspastorn Almqvist mottagit till indrifning åtskilliga utaf f.d. handlanden Hirsch Davidsson och Tobias Hirsch utgifne reverser, qvittenser och handlingar, men för desamma icke redovisat, förmodande jag omförmälde reverser, qvittenser och handlingar finnas qvar i Almqvists bo”. Att von Scheven verkligen haft en så enorm fordran – 60 000 riksdaler banco – hos Hirscharnas havererade affärshus fanns bekräftat i flera olika rättssammanhang.

Även andra papper på betydande belopp hade Almqvist fått ta hand om, skrev ryttmästaren, och dem ville han nu ha tillbaka. Det fick han också så småningom, fast det dröjde ett bra tag. Den 10 december 1853 meddelade hans ombud G. A. Mellbin att han genom fru Almqvists försorg fått motta en mängd handlingar som familjen hittat i diktarens gömmor. Att det inte enbart rörde sig om osäkra fordringar framgick av bouppteckningen efter ryttmästarens död året därpå. Även familjen hade alltså klart för sig att diktaren talat osanning när han deklarerat att han inte var von Scheven ”ett öre skyldig”. I Sidenbladhs artikel kan man vidare läsa att Jägerskiöld ”skarpsinnigt identifierat” en del siffror på en förteckning över Almqvists reverser som ”en ränteuträkning av halvårsräntan med 15 % ränta. Jägerskiöld insåg att uträkningen var gjord i riksdaler riksgälds, inte i banco som var värda mer”.

Sidenbladh har totalt missförstått denna detalj. Räntan var, liksom lånebeloppen, angiven i banco, och för tolkningen svarade inte professor Jägerskiöld, utan den forskare som professorn ivrigast angrep: advokaten Axel Hemming-Sjöberg. Jägerskiölds insats på denna punkt bestod i att han identifierat tre av beloppen på förteckningen. De motsvarades av summor som Almqvist för von Schevens räkning lyft hos grosshandlaren Ludvig Strindberg. Almqvist hade alltså fått överta dessa lån, och återbetalningen skulle inte påbörjas förrän i juli. Även förteckningen bekräftade att diktaren ljög, när han påstod att hela skulden till von Scheven betalats långt före slutet av maj – och att han inte visste något om de strindbergska pengarnas vidare öden.

Jägerskiöld gjorde här en god iakttagelse. Den stödde dock inte hans egna teorier om Almqvists roll i dramat. Sidenbladh spekulerar kring den osäkra möjligheten av att Almqvist lämnat gubben ytterligare en reversförteckning, där räntan beräknats till 18 %. Hon menar att det skulle styrka Almqvists egen uppgift om att pengarna genom hans förmedling placerats mot högre avkastning hos en tredje part. Resonemanget är lika galet som förutsättningen är osäker. Ett sådant dokument skulle bara bekräfta att Almqvist för von Scheven påstått sig ha ordnat en så inbringande placering. Vilket vore fullt möjligt – för varför skulle gubben annars våga låna ut 18 000 riksdaler till den fattige regementspastorn?

Artikelförfattarinnan hävdar att tre borgenärer i Almqvists konkurs – änkefru Steuch, auditör L’Orange och ryttmästare von Scheven – fick sina fordringar underkända av rätten. Sanningen är att Steuch och L’Orange återkallade sina fordringar, medan von Scheven anmodades att öppna en särskild rättegång, som skulle bestämma omfattningen av hans fordran. (Det sistnämnda beslutet var alltså en följd av Fridolf Almqvists smarta manöver.) Vidare uppger Sidenbladh att Almqvists reverser ”försvann från von Schevens chiffonjé, enligt Almqvist”. Det verkliga förhållandet är att Almqvist för omvärlden ivrigt förnekade att några sådana papper funnits vid denna tid. Och om gubben verkligen blivit av med värdehandlingar, var det inte alls säkert att de legat i chiffonjén, som stod i det inre rummet, skrev Almqvist. ”Många kunna intyga att han har reverser i yttre rummet, dit alla ingå”.

Sidenbladh meddelar att

von Schevens egen son, sockerbruksidkaren Johan von Scheven, som gör ett tillförlitligt intryck, uttrycker i sitt vittnesmål den bestämda uppfattningen att anklagelserna mot Almqvist för såväl reversstöld som arsenikförgiftning var ett påhitt av fadern. Denne hade några år tidigare anklagat sin fru och son för att försöka förgifta honom med just arsenik.

Uppgiften om ryttmästarens beskyllningar mot sin hustru och son är hämtad ur en tidig betraktelse av C A Wetterbergh. Den har för längesedan dementerats av senare forskning. Skildringen av Johan von Schevens agerande inför rätta är också oriktig. Johan von Scheven har aldrig där framfört några påståenden av det slaget. I en egen-

händigt nedskriven vittnesberättelse konstaterar han att det cirkulerade rykten om förgiftning och stöld men att han själv inte satte tilltro till dem förrän den 14 juni, då Aftonbladet innehöll en rapport om saken.

… hyste jag icke det minsta tvifvel i afseende på hans redbarhet, eller trodde på ryktet förr än då jag i Aftonbladet fick berättelse om att han hade rest.

Om Johans uppfattning därefter vittnade hans vän Fredrik Bergman

… att Johan von Scheven den 14 uti innevarande månad ånyo besökt Bergman och sedan han omtalat de samtal han haft med regementspastorn Almqvist och att han jämväl fått veta att Almqvist besökt hans mor tillfrågat Bergman om han derom icke borde meddela fadren ryttmästaren von Scheven underrättelse, då nu mera vore allmänt känt att Almqvist så väl begått stöld från ryttmästaren von Scheven som sökt förgifta honom …

Sidenbladh hävdar att Aftonbladets ägare Lars Johan Hierta på grund av Almqvist-skandalen drevs att sälja sin tidning till underpris. Uppgiften har hämtats ur föråldrad litteratur. Det för forskningen tidigare obekanta försäljningskontraktet publicerades av mig i Samlaren 1995. Det visar att villkoren för Hierta – som länge försökt få tidningen såld – blev minst lika förmånliga som de varit i tidigare förhandlingar.

Det är lätt att missuppfatta detaljer i rättstvister och formuleringar i gamla protokoll. Felen i Cecilia Sidenbladhs artikel är emellertid oroväckande många, med tanke på att hon fått i uppdrag att svara för språkbearbetning, förord och kommentarer, när Ellerströms förlag nu avser att ge ut handlingarna i Almqvistska målet i bokform.

lars krumlinde

…och Cecilia Sidenbladh svarar Lars Krumlinde

I min artikel presenterade jag den renskrift av rättegångsprotokollen i Almqvisträttegången som Almqvistsällskapet initierat. Till skillnad från Lars Krumlinde har jag inga ambitioner att slå fast Almqvists skuld eller oskuld, helt enkelt därför att

jag inte är lika tvärsäker som han. Däremot vill jag visa på vikten av att källmaterialet blir lättare tillgängligt och peka på intressanta motsägelser som komplicerar bilden av historien.

Det ligger i sakens natur att man vit- eller svartmålar när man är ute efter att frikänna respektive skuldbelägga en person. Sanningen ligger förmodligen mer i gråskalan när det gäller de flesta av de inblandade, inte minst Almqvist själv. Ryttmästare von Scheven var knappast den tillförlitliga gentleman som Krumlinde och hans källa Hemming-Sjöberg vill få honom till. Flera av vittnena: hattmakarålderman Lorentz, hovrättsnotarien Beckman och häradshövding Rathsman, hörde liksom von Schevens bägge domstolsombud borgmästare Mellbin och redaktören Franz Sjöberg, till det sextiotal osäkra gäldenärer som finns upptagna i bouppteckningen efter von Scheven. En modern domstol skulle därmed ha bedömt dem som mindre trovärdiga vittnen.

Jo, Johan von Scheven j:r tog fasta på vännen Bergmans upprepade uppmaningar att han ”icke skulle bry sig om saken.” (så står det i fortsättningen i det av Krumlinde citerade polisförhöret). Tjugofem år senare yttrade von Scheven jr till Arvid Ahnfelt: ”Hade jag suttit i en jury som skulle ha dömt Almqvist, så hade jag frikänt honom, ty min far var en sådan skojare, så det kan herrn aldrig tro.” Antingen von Scheven jr hade duperats av en psykopat eller inte – detta är i alla fall hans ord.

Hemming-Sjöberg avfärdar Wetterberghs uppgift om att domstolsförhandlingarna 1845 mellan von Scheven s:r och j:r även skulle ha inbegripit ryttmästarens anklagelser mot sonen och hustrun för att ha försökt arsenikförgifta honom; det är jag inte okunnig om. Det finns dock ingen anledning att betvivla samtida uppgifter om att ryttmästaren vid tiden för rättegången spred ut dessa rykten – när fru von Scheven i polisförhöret 1851 säger att hon inte skulle våga flytta hem till mannen av rädsla för att bli anklagad för att försöka arsenikförgifta honom, måste det vara denna händelse hon anspelar på.

Rättegången 1845 saknar inte intresse för Almqvisträttegången 1851. Bakgrunden till den var att ryttmästaren i ett gåvobrev skänkt sin förmögenhet till sonen Johan mot att denne betalade en livstidspension till fadern – ett arrangemang för att von Scheven s:r skulle slippa betala skatt. När ryttmästaren vägrade att överlämna några värde -

en inspirationskälla för fortsatt forskning. Bibliografin ingår i KB :s serie Acta bibliothecæ regiæ Stockholmiensis och kan beställas av maud. lindoff@kb.se, priset är 50 kronor.

ABCHCE

Bok- och bokstavskonstnären HC Ericsons senaste verk ABCHCE är utgivet av Forlaget Vandkunsten i Köpenhamn (www.forlagetvandkunsten.dk) och det finns anledning att påminna om Berlingjuryns motivering, när HC Ericson tilldelades Berlingpriset 2001: HC Ericson är ett unikum. Som formgivare, art director, författare, fotograf, pedagog och bildkonstnär har han under sitt 40-åriga yrkesliv åstadkommit en imponerande och inspirerande produktion av grafiska och konstnärliga uttryck. I hans egna böcker och utställningar har orden och formen, med en kombination av barnets prövande nyfikenhet och mästarens hand, ingått i en oskiljaktig och skön förening.

Anna Perälä hedersdoktor

Bokhistoriker Anna Perälä, bibliotekarie vid Svenska Litteratursällskapet i Helsingfors, promoverades till teologie hedersdoktor vid teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet den 13 maj 2005. Peräläs största arbete är Finlands typografiska atlas 1624–1827.

Berling Bildningsstipendium

Årets Berling Bildningsstipendium gick till ett kollektiv – Typograficirkeln. ”Det samtalas för sällan och för slött om typografi. Det vill vi ändra på.” Så inleder gruppen sin programförklaring. Initiativtagare till Typograficirkeln är Robin Franzén, Nils Jarlsbo, Hannes Rydell och Eva Grinder.

Berling Bildningsstipendium delades ut för tredje gången på årets Berlingdag, den 16 maj. Stipendiet kan sökas av en grafisk formgivare, typtecknare, art director eller student inom något av områdena. Man skall vara verksam i Sverige och ännu inte ha fyllt 30 år. Stipendiet tilldelas en person som med nyfikenhet och kunskap visar en särpräglad ambition att fördjupa eller utmana synen på sitt medium: bokstavsformen, affischen,

annonsen, förpackningen, webbsidan eller den rörliga grafiken. Stipendiebeloppet på 50 000 kronor skall användas till en studieresa som bidrar till stipendiatens yrkesutveckling.

I juryn: Hans Cogne, grafisk formgivare och professor i grafisk design, Konstfack; HC Ericson, professor i grafisk formgivning samt bok- och bokstavskonstnär; Jens Magnusson, grafisk formgivare och illustratör; Pia Skantz Larsson, produktionsdirektör, Verbum AB

Hultenheim professor

Regeringen har tilldelat typografen och formgivaren Carl Fredrik Hultenheim professors namn för "hans livslånga och betydelsefulla insatser inom svensk typografisk forskning, formgivning och utbildning, som gjort honom till en svensk förgrundsgestalt inom området”.

Medarbetare i Biblis 35

ernst bjerke har skrivit skrivit böckerna Bibliotheca scholœ osloensis (2002) och Drammen latinskoles gamle bibliotek (2005), bosatt i Norge. göran bäärnhielm är fil. dr och KB :s kartexpert. carl ­ michael edenborg är fil. dr i idéhistoria, förläggare och caféägare. leif elggren är konstnär och kung (i Konungarikena ElgalandVargaland, www.elgaland-vargaland.org), bokförläggare (www.fireworkedition.com) och skivbolagsdirektör (www.fireworkeditionrecords.com). magnus haglund är kulturskribent i Göteborg, arbetar för närvarande på en bok om Åke Hodell för Natur & Kulturs serie författarporträtt. anna höök är arkivarie och ansvarig för Strindbergssamlingen i Kungl. biblioteket. lars krumlinde, skribent och översättare, har publicerat flera artiklar om Almqvist. anders lövgren är student vid Beckmans Designhögskola, linjen för reklam och grafisk design. lars e. pettersson är grafisk formgivare, ordförande i Berlingjuryn. cecilia sidenbladh är vice ordförande i Almqvistsällskapet, har disputerat på avhandling om Almqvists förhållande till bildkonst.

Biblis tackar Svenska Akademien för bidrag.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis

Styrelse: Margareta Törngren (ordf.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Gunilla Eldebro (sekr.), Magdalena Gram, Gunnar Göranzon, Gustaf Holgersson, Tomas Lidman (vice ordf.), Peter Luthersson, Johan Mannerheim, Dick Norberg, Gunnar Sahlin (kassaförv.) och Clas-Ove Strandberg

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare: Margareta Törngren

Redaktör: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se

Redaktionella rådgivare: Magdalena Gram, Ulf Jacobsen, Stefan Lundhem och Per S. Ridderstad

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studentavgift 200 kr/år

pg 55 43 03-8 bg 5221-2248

medlemsärenden

Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se

prenumerationsärenden

Biblis, Jacobsen & Ragnarsson, Skånegatan 4, 623 51 Hemse, 0498-48 48 93, biblis@nattugglan.se

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2006

Formgivning och produktion: Jacobsen & Ragnarsson, Hemse

Satt med Sabon Next och Frutiger

Reproduktion: Repro ­ och fotoenheten, Kungl. biblioteket om inget annat anges; Stefania Malmsten s. 34–39, Leif Elggren s. 41–47

Tryck: Preses Nams, Riga 2006 issn 1403­3313